Page 1

Simon Lindgren (red.)

Ungdomskulturer

2 UPPL.


Författarpresentation

Fanny Ambjörnsson är docent i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Malin Sveningsson är docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göte­ borgs universitet. Helena Kåks är fil. dr i tvärvetenskaplig kultur- och samhällsforskning och trädgårdsmästare, verksam vid Stabergs barockträdgård inom Världsarvet Falun. Mats Lieberg är professor i landskapsplanering med inriktning mot urbansociologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Simon Lindgren är professor i sociologi vid Umeå universitet. Mia Lövheim, teol. dr och professor i religionssociologi vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Ove Sernhede är professor i barn och ungdomsvetenskap, verksam vid Göteborgs universitet. Anders Sjöborg, teol. dr och docent i religionssociologi vid Centrum för forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet. Johan Söderman är biträdande professor i musikpedagogik vid Malmö högskola.


Innehåll

Prolog Simon Lindgren

7

1.

Dagens ungdom? Simon Lindgren

9

2.

Unga och vuxenblivande Helena Kåks

29

3.

Unga och rummet Mats Lieberg

45

4.

Unga och nätet Elza Dunkels

59

5.

Unga och sociala strukturer Fanny Ambjörnsson

69

6.

Unga subkulturer Ove Sernhede

81

7.

Ungas självporträtt på nätet Malin Sveningsson

95

 8. Unga, hiphop och lärande Johan Söderman

115


9. Unga fildelningskulturer Simon Lindgren

127

10. Ungdomar, religion och livsåskådning Anders Sjöborg & Mia Lövheim

141

Referenser

155


Prolog Simon Lindgren

Dagens unga har kallats för Generation Y, Generation Z, MTV-generationen, nätgenerationen, digitala infödingar och mycket annat. Det talas också ofta om hur vi har klivit in i ett nytt slags samhälle. Ibland kallas det för post­ modernt, ibland globaliserat, ibland för ett informationssamhälle eller nätverkssamhälle. Oavsett vad föränd­ringen och dess bärare och aktörer kallas står vissa saker klara: Det ständiga introducerandet av så kallade nya medier för interaktion och kommunikation sätter allt större prägel på ungas liv. Identiteter formas på delvis nya sätt. Villkoren för vuxenblivande och deltagande antar hela tiden nya former. Kultur skapas, används och utövas av unga på nya premisser. Den ungdomskulturforskning som tog fart under 1960-talet för att etableras som ett allt tydligare forskningsfält under de två därpå följande decennierna tycktes under 1990-talets slut och 2000-talets början nästan ha spelat ut sin roll. Att man fick det intrycket har nog att göra med att det tidigare klart urskiljbara fältet hade luckrats upp i kanterna. Dels av en orientering mot mer allmänna moder­nitetsanalyser (Bjurström, 1997, s. 96–129), dels av att många av fältets cent­rala forskare både nationellt och internationellt gradvis kom att välja eller tillskrivas andra identiteter som genusforskare, etnicitetsforskare, kulturforskare, musikforskare, urbanforskare och så vidare. Detta även om flera av dem fortsatte att intressera sig också för ungdomsfrågor. I ett svenskt perspektiv var ungdomskulturforskningen stark under åren mellan 1987 och 1994 då betydande delar av den bedrevs inom, och i relation till, nätverket kring Forsknings­­programmet Ungdomskultur i Sverige (Fornäs, Boëthius, Forsman & Reimer, 1994). Därefter har ungdomskulturforskningen inte heller i vårt nationella perspektiv haft en lika tydlig identitet. Den här boken vill ge ett – av flera tänkbara – förslag till hur svensk ungdoms­ kulturforskning ser ut idag. En rad parallella förändringsprocesser har näm­ ligen lett till att frågor om vad unga gör och tänker ställs med en ny aktualitet av lärare, forskare, föräldrar och ungdomsarbetare. 7


Simon Lindgren Men medan vissa betraktare tenderar att förblindas av förändringarna och deras hastighet, är målet med den här boken att undvika att förhasta sig i tolkningarna av detta. Det är självklart att ungas liv och kulturer tar form under villkor där förändring och kontinuitet samspelar. Sådana övergripande frågor behandlas i kapitlen ett till fyra där perspektiv, gränsdragningar och rumsliga ramverk som omger ungdomskulturer tas upp. Kapitlen fem och sex tar diskussionen vidare genom att fokusera närmare på könade sociala strukturer och på specifika rumsliga ramverk som skolan respektive förorten. Kapitlen sju till tio intresserar sig för en rad mönster i ungas kulturutövande av idag – genom identitetsarbete på nätet, hiphoppens lärandeprocesser, fildelningens utmaningar av rådande ordningar, och nya sätt att relatera till frågor om religion.

8


1 Dagens ungdom? Simon Lindgren

People try to put us d-down Talkin’ ’bout my generation Just because we get around Talkin’ ’bout my generation Things they do look awful c-c-cold Talkin’ ’bout my generation I hope I die before I get old Talkin’ ’bout my generation (The Who, ”My Generation”, 1965) – Vad är det med honom? viskade Lenina. Hennes ögon var vidöppna av fasa och häpnad. – Han är gammal, det är alltihop, svarade Bernard så nonchalant han kunde. Han var också bestört, men han ansträngde sig att förefalla oberörd. – Gammal? upprepade hon – Men […] en massa människor är gamla, men de ser inte ut så.   Det är därför, att vi inte låter dem bli så där. Vi skyddar dem från sjukdomar. Vi håller deras interna sekretion på konstgjord väg vid ungdomlig jämvikt. Vi tillåter inte, att deras ranson av magnesium-kalcium understiger den, den hade vid trettio år. Vi ger dem transfusioner av ungt blod. Vi håller deras ämnes­ omsättning ständigt stimulerad. Så de ser naturligtvis inte ut så där. Delvis, til�lade han, därför att de flesta av dem dör, långt innan de uppnått den här gamle mannens ålder. Nästan ofördärvad ungdom till sextio år, och sedan med en skräll slutet. (Aldous Huxley, ”Du sköna nya värld”, 1932)

Man blir kanske inte längre provocerad av The Who’s ”My Generation”. Men visst finns där en viss elektricitet i de uppkäftiga orden om att livet inte längre är värt något när man har vuxit upp. Blivit en av dem. Gamla. Det sägs ibland cyniskt att ett enkelt sätt att bli legendarisk är att dö ung. I filmen Knock on Any Door (1949) myntade en av karaktärerna, ungdomsbrottslingen Nick ”Pretty 9


Simon Lindgren Boy” Romano, devisen ”Live fast, die young, and leave a beautiful corpse!”. Vem vet var ikoner som James Dean, Marilyn Monroe, Marc Bolan, Che Gue­ vara, Jimi Hendrix, Sid Vicious, Kurt Cobain eller Heath Ledger vore idag om de hade hunnit bli äldre. Vi fick aldrig se Cobain som lätt överviktig före­ detting. Inte heller se en grånande Hendrix turnera med sina gamla låtar i varenda svensk folkpark. Man blir inte heller längre chockad, om än berörd, av Aldous Huxleys beskrivning av de extrema former som dyrkan av ungdomlighet har i hans dystopiska sciencefictionklassiker. Men hans tanke om att evig ungdom är bland det första som skulle inrättas i ett ”idealsamhälle” där man tagit kontroll över alla aspekter av livet är fortfarande slående. Hans bild är kopplad till ett faktum som är allt annat än framtid eller fiktion. Nämligen att ungdomlighet som tillstånd, ungdomar som kategori och ungdomskultur som uttryck är starkt symboliskt laddade (Hebdige, 1988, s. 19). Mycket av laddningen har att göra med att vi ser framtiden i ungdomarna. Den svenske litteraturvetaren Ulf Boëthius har om detta skrivit att anledningen till att kampen om hur ung­ domen ska fostras blir så laddad är att den i någon mån handlar om hela den nationella identiteten: ”[A]fter all, the next generation comprises the nation’s future” (Boëthius, 1995, s. 48). En annan sida av det hela kan relateras till en kamp om status och utrymme. Barn och ungdomar känner sig ibland beroende och undertryckta, varför de vid vissa tillfällen revolterar mot den äldre generationen som innehar såväl social och politisk som kulturell och ekonomisk makt. Ytterligare en dimension har att göra med drag av avundsjuka, eller till och med en glorifiering av ungdomen från det om­givande samhällets sida. Avundsjukan kan grunda sig i insikten om att unga har vissa typer av kulturell kompetens som de vuxna saknar. Forskare har argumenterat för detta med utgångspunkt i insikten om att unga i vissa avseenden spelar rollen som ett avantgarde som först av alla får tillträde till kulturella nymodigheter, exempelvis nya medier och teknologier (Boëthius, 1995; Prensky, 2001). Andra har samtidigt visat på hur de unga under olika historiska epoker, och i vissa kulturer, har setts som högre stående ur moralisk synpunkt än vuxna (Berggren, 1995). Ytterligare en bas för spänningar mellan generationerna återfinns i den mer samtida diskussionen omkring ungdomlighetens eftersträvansvärda karaktärsdrag i form av fysisk och sexuell vitalitet (Miegel, 1994).

10


1. Dagens ungdom?

Som stridsvagnar som river upp gräsmattan Den omtalade laddningen, det starka symbolvärde som är kopplat till ung­domar och vad de utstrålar, kommer inte minst till uttryck i den genom historien återkommande frågan om ”dagens ungdom”. Vad de gör, och vad de borde göra. Hur de ser ut, och hur de borde se ut. Vad de kan lära av den äldre generationen, och vad vi kan lära av dem. Sammanhanget blir ännu mer komplext i och med att alla vuxna också en gång varit unga, och av att gränserna mellan ungdomstid och vuxenhet är långt ifrån entydiga (Kåks, 2007). Syftet med det här kapitlet är att illustrera och problematisera den mångdimensionalitet som präglar de samhällsfrågor som vi kallar ”ungdomsfrågor”. Vid första anblicken kan sådana framstå som uttryck för en lättfattlig och rättfram fostransproblematik, det vill säga som att de helt enkelt handlar om att vuxna riktar en – ibland motiverad, ibland missriktad – omsorg mot de uppväxande individer som ska bilda grunden för framtidens samhälle. Vid närmare betraktande avslöjar sig dock frågorna som både mångdimensionella, motsägelsefulla och vidsträckta. Två nedslag: juni 2001. Tiotusentals ungdomar har samlats i Göteborg för att delta i EUkritiska och antikapitalistiska demonstrationer i anslutning till EU-toppmötet och besöket av den amerikanske presidenten George W. Bush. Den absoluta majoriteten av dessa deltar i fredliga och lagliga aktioner. Berättelsen om de så kallade Göteborgshändelserna i vårt kollektiva medvetande har dock kommit att bli en annan. En fyrkantig gatsten viner genom den adrenalinstinna luften. Gnistan som förvandlar Göteborg till en terrorstad. Tolv timmar och 43 skadade senare gråter göteborgarna över sin våldtagna stad. […] Som en djurisk armé väller hundratals aktivister från Götaplatsen nedför Avenyn. Svartklädda ungdomar med halsdukar för ansiktena bryter upp gatstenar, sliter loss gatuskyltar och attackerar uteserveringar. Deras rop ljuder som ett larm mellan husväggarna. Chocka­ de flanörer flyr in i trappuppgångar och restauranger. Dovt klirrande smällar hörs när gatstenarna kastas in i skyltfönstren. En medelålders kvinna trycker handväskan mot bröstet i porten bredvid Handelsbanken. (Aftonbladet, 16 juni 2001)

juli 2013. Tusentals unga människor har samlats i Emmaboda för att delta i den årliga musikfestival som äger rum på orten. Bland besökarna råder stor enighet om att årets festival är den bästa på länge. Såväl vädret och stämningen som arrangemanget och artisterna får toppbetyg. Men i medierna diskuteras händelsen också utifrån ett annat perspektiv.

11


Simon Lindgren (A)tt det har varit festival går knappast att ta miste på. Det är svårt att skymta gräsmattan för allt skräp. Övergivna tält och sovsäckar ligger slängda lite här och var. […] Årets festival har kantats av ovanligt många brott. Ett 50-tal stölder och ett flertal narkotikabrott har rapporterats. Malin Israelsson och Simon Nordstrand som under festivaldagarna sålt mat från sin nyinköpta matvagn, ”Grytan”, råkade under lördagsnatten ut för skadegörelse. – I lördags morse när vi kom till vagnen så var det någon som hade sprayat med färg och klottrat ner den med spritpennor. Det känns skittråkigt, det är riktigt dålig stil, det märks att det har varit en stökig festival, säger Malin Israelsson. (Dagens Nyheter, 4 juni 2008)

Även om det första exemplet präglas av ett större allvar och har mer långt­gående politiska implikationer, illustrerar de båda exemplen tillsammans en tydlig tendens när det gäller föräldragenerationens och det omgivande samhällets sätt att förhålla sig till, uppfatta och definiera ungdomskulturella uttryck. Poli­tiska, este­ tiska eller andra. När ungdomar blir synliga i offentligheten beskrivs ofta deras aktiviteter med en dramatiserande vokabulär: ”Chockade flanörer flyr in i trappuppgångar”, och gräsmattor täcks under mängder av skräp. Ungdomarna begreppsliggörs då som en ”skränande, odisciplinerad flock” (Ohlsson & Swärd, 1994, s. 25 ff) vars upptåg, uppror och protester ständigt genom historien utlöser debatter om normlöshet, oordning och förfall.

Historisk minnesförlust De här diskussionerna, som återkommer oavsett tid eller rum, leder till att ungdomsdebatten – den ständigt närvarande frågan om ”dagens ungdom” – är dubbel: Å ena sidan finns det vissa element i den som hänger samman med specifika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Exemplen ovan handlar ju de facto om en given politisk händelse år 2001 och en särskild kulturell tilldragelse år 2008. Å andra sidan finns alltid element som är knutna till själva relationen mellan unga och vuxna som ständigt reproducerad social form, och som därmed är av mer tidlös karaktär. De skränande flockarna från Avenyn och Emmaboda har vi sett beskrivna många gånger förr, i vitt skilda sammanhang men med liknande begrepp. Mycket av ungdomsforskningen har av naturliga skäl främst intresserat sig för den förstnämnda typen av element, det vill säga de tids- och rumsbestämda. Det tidrum som man då främst har haft som utkiksplats har, även det av naturliga skäl, varit det sena 1900-, och det tidiga 2000-talssamhället. Det finns dock färre studier som lyfter fram den andra typen av element i ungdoms­frågan – det tidlösa som har att göra med generationsrelationen i sig. Det är därför av intresse att vidga perspektivet bakåt i historien en aning. När det gäller den alltjämt pågående diskussionen om det uppväxande släk12


3 Unga och rummet Mats Lieberg

Tillvaron som ung, oavsett om man är kille eller tjej, innebär att man är maktlös med begränsade möjligheter att påverka sitt liv. Det är inte bara föräldrarna som har makt och inflytande, även institutioner som skola och fritids­ organisationer, samt stat och marknad griper in i de ungas vardagsliv. Eftersom rätten till platser, lokaler och anläggningar där man som ung kan vara för sig själv, i princip saknas under tonårstiden – den tid då behovet av sådana rum egentligen är som störst – måste de unga själva skapa den här typen av platser och rum. Detta är en del i den senmoderna tendensen att unga själva måste utveckla sina identiteter. Sökandet efter platser och rum där man som tonåring får vara tillsammans med jämnåriga utan inblandning av vare sig föräldrar ­eller representanter för myndigheter och organisationer, är därför ett av de mest utmärkande dragen under tonårsperioden. Detta rumsskapande beskrivs ofta som en viktig del av de ungas identitetsbildning, den process då man kommer underfund med vem man är och vem man vill vara (Lieberg, 1992; Ganetz, 1992; Andersson, 2002). Identitet måste praktiseras och förkroppsligas, det vill säga märkas och synas. Den måste också gestaltas visuellt, materiellt och aktivt, till exempel genom sättet att klä sig, uttrycka sig och röra sig. Det betyder att identitetsprocessen också är rumslig, att den måste ta plats någonstans. Ofta sker det genom kombinationer av rörel­ser och ianspråkstagande av olika slags rum, såväl privata som offentliga (Lieberg, 2010, s. 243). Ett exempel på detta är när tonåringar tar över och dominerar en offentlig plats, ett torg eller en gata och genom att visa upp en speciell livsstil där utseende, kläder och kropp är viktiga ingredienser, befäster sin identitet och lokala status (Lieberg, 2000, 2007). Nya umgängesformer över nätet innebär också ett flertal möjligheter att virtuellt besöka i stort sett vem som helst, var som helst, oavsett om det är privata eller offentliga rum vi talar om (se Dunkels respektive Sveningssons kapitel i denna bok). Frågan som jag diskuterar i detta kapitel är vad det finns för likheter och skillnader mellan det privata och det offentliga rumsskapandet. Den unga per45


Mats Lieberg sonens identitet framträder ju snarare genom vad han/hon gör, än vem hon är. Det finns därför ett dynamiskt och ofta komplicerat förhållande mellan ungdomslivets ”offentliga” och ”privata” sidor, något som jag också lyfter fram och problematiserar. Efter en beskrivning av det privata tonårsrummets användning och symboliska betydelse, redogör jag för hur unga använder sin fritid, med särskilt fokus på var de befinner sig och hur de rör sig i den offentliga stadsmiljön. Utifrån teorier om ungdom, offentlighet och kulturella synsätt diskuterar jag hur unga umgås med sin familj, hur de engagerar sig i olika akti­ viteter och föreningar och hur de umgås med sina vänner utanför hemmet. Tonårsrummet kan ses som en viktig arena för mötet mellan det privata och det offentliga. En av de intressanta paradoxerna med det privata tonårsrummet är att det både kan erbjuda ett avskärmat privatliv och ett offentligt liv, samtidigt. Därför är det inledningsvis på sin plats med en diskussion av begreppen privat respektive offentligt.

Det privata och det offentliga Begreppen privat och offentligt kan sägas ringa in en fundamental dimension i samhället, en spänning mellan två poler, som har grundläggande betydelse för hur vi uppfattar både oss själva, samhället och de sociala strukturer vi lever i. Begreppen kan alltså bara förstås i relation till varandra. De används som motsatspar, där det offentliga betecknar något som är öppet och allmänt tillgängligt i motsats till det privata, som är slutet och intimt och personligt. Det är också nödvändigt att skilja mellan å ena sidan offentlighet i fysiskt bemärkelse, det vill säga platser och rum, och å andra sidan offentlighet som social sfär, som bland annat syftar på det offentliga samtalet och medborgarnas rätt att uttrycka sina åsikter på sätt som alla andra kan ta del av. Men frågan är om detta motsatsförhållande går att upprätthålla när begreppen relateras till frågor inom den moderna ungdomskulturen. Ungdomar rör sig mellan hem/familj, skola och offentliga rum. Tonårsperioden handlar mycket om att ta in samhälleliga normer och ideal i sitt inre, att via skola, kamratrelationer och medieförmedlad ungdomskultur söka sig ut från den privata sfären till det offentliga livet. Samtidigt är ungdomsperioden en tid då man på allvar blir en egen individ och den slutgiltiga separationen från föräldrarna gör att striderna om det privatas gränser intensifieras. Individens privata zon markeras som ett personligt revir och föregriper den vuxna autonomin (Fornäs, 1995). Användningen av begreppen privat/offentligt har kritiserats och kritiken har ofta utgått från de förändringar som har skett inom de sociala områden som 46


3. Unga och rummet vi vanligtvis ser som privata respektive offentliga. Den strikta uppdelningen mellan dimensionerna kan därför eventuellt ha förlorat sin aktualitet i en bredare bemärkelse och alltså inte bara i fallet med tonårstiden. Som exempel nämner man ofta utvecklingen inom massmedier, där de mest privata för­ hållanden och situationer lyfts fram till allmän beskådan. Det gäller allt från tidningsvärldens kändisreportage till tv:s talkshows och dokusåpor som Oprah Winfrey show, Big Brother och Bonde söker fru, där privata förhållanden och relationer görs till underhållning. Omvänt gäller naturligtvis också att nyhetsprogram och reportage lyfter in offentligheten i våra vardagsrum. Men den massmediala konsumtionen kan även leda till isolering och avskärmning. Ett exempel på detta är när vi rör oss i offentliga miljöer med hörlurarna på. Då är vi inte en del av stadens offentlighet, utan fungerar som enheter utan kontakt med den omgivning som vi ändå fysiskt ingår i. Likaså har den tekniska utvecklingen och internet inneburit helt nya möjligheter till kommunikation som gör att begreppen privat och offentligt förlorar sin ursprungliga betydelse. Via internet kan vi delta i diskussioner och knyta kontakter över hela världen utan att ens fysiskt lämna vår privata sfär. Så här långt kan vi alltså konstatera att moderniseringsprocessen, inte minst genom medialiseringen, brukar skilja de rumsliga och de sociala aspekterna av privat/offentligt, samtidigt som gränserna mellan det som betraktas som privat respektive offentligt alltmer tenderar att lösas upp och förlora i betydelse. Det som komplicerar frågan ytterligare är att man ofta växlar mellan två perspektiv på begreppsparet. Å ena sidan kan vi tala om privat och offentligt som två ”objektiva” sociala sfärer. Det privata förknippas då vanligtvis med familjen och ibland även med näringslivet, medan det offentliga står för ”staten” och ”samhället”. Å andra sidan kan vi diskutera individers och gruppers erfarenheter av privat och offentligt. Olika tiders, länders, gruppers och kulturers uppfattning om var gränsen mellan privat och offentligt går kan också variera, vilket gör det ännu viktigare att tydliggöra i vilket sammanhang man använder begreppen. Sett ur ett ungdomsperspektiv kan en ung människa undvika familjens vardagsrum som något alltför offentligt och dra sig undan till sitt eget rum som det mest intima och privata. Samtidigt utgör familjen och hemmet själva urtypen för den mest privata sfären i samhället. Hemmets olika rum kan alltså ur ett perspektiv vara mer eller mindre privata. Privatoffentligt kan därmed upprättas som en relation i olika vardagssammanhang, utan att direkt ha något att göra med de samhälleliga sfärerna privatsfär och offentlighet (Fornäs, 1995). Det mest privata rör sig alltså i vår tid inte sällan mitt i det offentligas ljus (Hebdige, 1988). Skapandet av stilar och subjekt i dagens ungdomskultur belyser hur det privata från början förutsätter det offentliga och tvärtom. Offentligheten tränger inte i efterhand in i en ursprungligen privat sfär, utan de båda 47


Mats Lieberg sfärerna skapas och vidareutvecklas hela tiden tillsammans. Detta gör att begreppen privat och offentligt fortfarande är aktuella och användbara som analytiska instrument för att förstå en alltmer komplicerad tillvaro.

Tonårsrummet Jag ska börja med att diskutera ett av de mest privata rummen – nämligen tonårsrummet – och vad detta rum betyder och står för i detta sammanhang. Är tonårsrummet verkligen den reträttplats och frizon som det ofta beskrivs som, eller fungerar rummet mer som en privat plats fylld av restriktioner och undantag? Är det till och med så att tonårsrummet har förvandlats till ett offentligt rum dit inte bara föräldrar och syskon har tillträde? Har det blivit ett rum som används för att visa upp sig, berätta vem man är eller vill vara och vilken livsstil man representerar? Tonårsrummet kan sägas vara en produkt av det moderna konsumtionssamhällets framväxt. Som massfenomen har tonårsrummet blivit möjligt först under­de senaste årtiondena på grund av ökad välfärd, förbättrad bostadsstandard och minskat antal barn i familjen. Tillgodogörandet av musiksmak, mode, litteratur och datorteknik, skulle inte vara möjligt utan en avgränsning av den privata sfären. Samtidigt återspeglar tonårsrummet mycket av det som ut­spelas på den offentliga ungdomsarenan. Rummets inplacering i spänningsfältet mellan det privata och det offentliga gör det extra intressant att studera. Att ha ett eget rum i föräldrahemmet är ett uttryck för det moderna samhällets individualisering. Tidigare förekom det nästan bara inom den högre borgerligheten (Asplund, 1983). De flesta ungdomar delade rum med föräldrar och syskon (Boalt & Carlsson, 1948) och en stor del av vardagslivet levdes utomhus på gatan eller gården (Ariès, 1962; Gillis, 1981; Mitterauer, 1988). Utbildningsexpansionen, det vill säga att allt fler ungdomar utbildar sig under allt längre tid, har medfört att skolungdomar behöver en egen avskild plats för sina studier. Också framväxten av nya fritidsintressen, som till exempel datorspel, rollspel och musikskapande, har påverkat den rumsmässiga separationen. Tonårsrummet har successivt utvecklats till en arena för konsumtion och produktion av det senaste inom medier, mode och inredning. De tidiga tonårsrummen på 1950-talet var ofta möblerade med begagnade möbler och utrustade med sådant som hade blivit över i hemmet. Idag har många tonårsrum utvecklats till något som liknar ”provrum” och laboratorier för det senaste inom mode, möbler, musik, datorer och annat som ingår i den moderna ungdomskulturen. En stor del av dessa prylar byts också ut i allt högre grad allt­ eftersom de förlorar i status och värde. Tonårsrummet har alltså förvandlats från ett ”väntrum” och tillfälligt uppehållsrum med begagnade saker, till ett 48


4 Unga och nätet Elza Dunkels

Idag finns det inte längre anledning att tala om nätet och det fysiska rummet som två separata världar, vilket var vanligt på 1990- och 2000-talen. Enligt Findahl (2013) är de nordiska länderna de internettätaste länderna i världen med över 90 procent av befolkningen som internetanvändare. Såväl användningen som spridningen har stabiliserats i Sverige och ligger numera på en jämn nivå, även om antalet dagliga användare har ökat. En markant ökning har enligt de senaste mätningarna skett bland antalet små barn, där hälften av 2–3-åringarna använde nätet 2013. I gruppen 12–15-åringar använder 100 procent internet någon gång dagligen, men även i yngre och äldre åldersgrupper handlar det om endast någon procent som inte använder nätet någon gång varje dag. Sverige har med andra ord en stor andel internetanvändare och Findahl (2013) kallar det för att nätet har domesticerats. Nätets olika verktyg och erbjudanden har tagit plats i våra vardagsliv på ett sätt som inte var möjligt i början av 2000-talet. Ett viktigt skäl till detta är att internettillgången har flyttat­in i mobila enheter, vilket möjliggör ständig uppkoppling. Som Malin Sveningsson skriver i denna volym, är det inte längre fråga om att ”hänga på communityn”, alltså en avgränsad tid för internetanvändning. Snarare handlar det idag om en oavbruten uppkoppling, något som påverkar vilka aktiviteter vi använder nätet till men också hur dessa aktiviteter utförs. Domesticeringen gör att internetanvändning inte längre kan betraktas som en aktivitet utan snarare som ett sätt att utföra aktiviteter. Trots den utveckling som skett, uppvisar det offentliga samtalet mycket av det äldre sättet att betrakta internet som en aktivitet, framför allt när unga och nätet diskuteras (Dunkels, 2013). Frågor om hur länge barn bör använda inter­ net per dag och vid vilken ålder det är lämpligt att börja är vanliga. Det här sättet att prata om nätet kan förklaras med hjälp av resonemang kring generationer. Åtskillnaden mellan nätet å ena sidan och det riktiga livet å andra diskuteras mer av den generation som inte är infödda användare, och som därför tvingats närma sig nätet utifrån sina kunskaper om andra rum och andra feno­ 59


Elza Dunkels men. De unga som föds in i en värld där datorer och internet redan är en betydelsefull del har av den amerikanska författaren Marc Prensky (2001) kallats för ”nätets infödda” och de som har fått vänja sig vid IT som vuxna kallar han följaktligen för ”nätets invandrare”. Detta för att markera att det är stor skillnad i förhållningssätten till de nya teknikerna beroende på när man är född. Nätets infödda behöver inte på samma sätt jämföra med tidigare medier för att förstå internet. De har större möjligheter att definiera aktiviteter och applikationer på nätet utifrån deras respektive inneboende egenskaper och inte utifrån hur andra aktiviteter och applikationer fungerar. För nätets infödda är internet ett rum där aktiviteterna från det fysiska rummet fortsätter; barn och unga kommunicerar, roar sig och lär sig. Det finns dock skillnader i sätten att kommunicera som ändå gör det meningsfullt att beskriva nätet som en särskild plats för umgänge, underhållning och lärande.

Hur ser rummet ut? Innan vi började använda uttrycket sociala medier för att beteckna verktyg och mötesplatser för interaktion på nätet, användes ordet nätgemenskap. Den första stora nätgemenskapen i Sverige var Lunarstorm som lanserades år 2000 och som 2005 noterade 10 procent av Sveriges befolkning och närmare 90 procent av målgruppen som medlemmar (Rheingold, 2005). Lunarstorm lades ner 2010 och har ersatts främst av internationella sociala mötesplatser, där Facebook kan sägas vara den ledande när detta skrivs. Det är dock intressant att notera att en svensk nätgemenskap fick så stor del av de unga som medlemmar, med tanke på hur angloamerikansk kulturkonsumtionen i övrigt är i Sverige. Det var inte oväntat att en amerikansk nätgemenskap skulle bli den mest populära bland svenska ungdomar, men en rad förutsättningar, bland annat Sveriges tidiga anammande av internet, banade väg för detta historiskt sett unika fenomen. Ibland används uttrycket ”erbjudanden” (affordances) om de aktiviteter ett medium eller en teknik erbjuder eller tillåter oss att göra. Den som först använde erbjudanden i den här betydelsen var psykologen James Gibson (Greeno, 1994). Man kan föreställa sig att olika människor är olika mycket benägna att utnyttja eller ens urskilja de erbjudanden som ryms i ny teknik, och nätets erbjudanden har den yngre generationen varit snabba på att identifiera och ta i anspråk. Tidig forskning om internet som social arena poängterade ofta att datormedierad kommunikation gav möjlighet att bortse från ytliga egenskaper som styr vårt umgänge (Yao & Flanagin, 2006). Man tänkte sig att interaktion över nätet med sina inneboende kvaliteter, som exempelvis att man inte ser och hör varandra, skulle förändra och fördjupa umgänget genom att vi inte 60


4. Unga och nätet längre skulle behöva ta hänsyn till kön, ålder, hudfärg, klädstil, dialekt och andra egenskaper som kan sägas begränsa våra sociala roller. Tidiga prognoser var väldigt hoppfulla inför en frigörelse från roller och ibland starkt pessimistiska inför den brist på hämningar man kunde koppla till just hur nätet påverkar interaktion mellan människor. Senare forskning, bland andra Postmes och Spears (2002), menar att snarare än att lämna vår förförståelse om andra männi­skor, tar vi med oss en stor del av den ut på nätet. Vi tycks ha hittat andra­ signaler att tolka, när de invanda utomspråkliga markörerna – till exempel hållning, klädsel, ansiktsuttryck – uteblir. Just detta, att tolka sociala signaler i datormedierad kommunikation, kan unga sägas ha varit tidiga på att utveckla. När vuxenvärlden i stort såg uteblivna signaler, var de unga nätanvändarna i full färd med att utveckla och upptäcka nya. Ett av de första sociala verktygen att slå igenom stort på nätet var MSN – ett verktyg för att hålla kontakt med vänner. Många unga använde MSN på ett sätt som programutvecklarna mest troligt inte hade avsett. De skrev exempelvis små meddelanden i fältet som var avsett för visningsnamnet – det namn under vilket man är känd för sina MSN-kontakter. Visningsnamnet är den text som visas i en liten ruta på skärmen när någon loggar in och tanken är att texten ”Elvis har loggat in” ska visas hos Elvis alla kontakter. När någon byter ut sitt visningsnamn mot ett meddelande blir det istället meddelandet som offentliggörs till alla kontakter. Det kunde vara meddelanden som utgör enkla men viktiga tillkännagivanden: ”Vi vann med 12–3!” eller ”Fyller år idag. Ring och säg grattis.”, men också försök att få kontakt eller information: ”Nån fest i helgen?” eller ”Behöver ett jobb NU!”. Många gånger var meddelandena allvarliga försök att få respons: ”Jag orkar inte med mitt liv.” Användarna skapade ett nytt sätt att utnyttja MSN:s erbjudanden för sina egna behov. Liknande användning kan ses i onlinespel, exempelvis World of Warcraft, där många spelare använder ett fält som är tänkt för identifikation till meddelanden. Idag kan vi se likheter med denna användning i statusuppdateringar på exempelvis Facebook. De som utvecklar nya applikationer sneglar på hur vi använder befintliga verktyg och skapar nya funktioner utifrån det. Det kan sägas ske ett utbyte mellan användare och skapare. Att statusuppdatera blir ett sätt att tillkännage sina tankar och sin sociala status på ett relativt riskfritt sätt; den som lämnar ut informationen överlåter åt eventuella mottagare att reagera. Den som inte vill reagera på informationen behöver inte göra det, medan den som faktiskt reagerar kan göra det av genuint intresse. Frivilligheten att reagera skiljer situationen från exempelvis ett telefon­samtal eller ett möte på gatan där man framför samma budskap. För de flesta är det inte socialt acceptabelt att bara gå därifrån om någon talar om något negativt öga mot öga, medan det är lättare att ignorera någons statusmeddelande på en 61


Elza Dunkels mötesplats på nätet. Detta sätt att använda sociala medier visar på uppfinningsrikedom och något man kan tolka som bristande respekt för hur verktyget var tänkt att användas. Det är också ett bra exempel på hur komplext vårt förhållande till teknik är. Det är inte bara så att den tekniska utvecklingen påverkar oss, vi har också möjlighet att påverka hur tekniken utvecklas genom att vi använder den på andra sätt än avsett. Insikt om det här nya sättet att använda fältet för visningsnamn nådde programutvecklarna, som använde kunskapen för att utveckla ännu fler funktioner för att markera identitet och social status. Att ange status – hur man mår eller vad man gör – har blivit standard i de flesta interaktionsverktyg.

Kommunicera, roa sig och lära sig Det finns anledning att anta att internet har skapat stora fördelar för unga medborgare. Man kan tolka det stora intresse som unga uppvisar som ett tecken på att internet berikar deras liv, och det finns även forskning som visar att så är fallet. I slutet av 2008 avslutades exempelvis ett flerårigt amerikanskt projekt där man intervjuat 800 unga och genomfört över 5 000 timmar av observationer på nätet (Ito m.fl., 2008). De olika studierna i projektet slår fast att internet är en arena för att utvidga det sociala livet, för att lära sig på egen hand och för att bli självständig. I flera stora studier lyfter unga fram kommunikation och underhållning som de viktigaste aktiviteterna på nätet (Livingstone & Bober, 2003; Statens medie­ råd, 2013). Många forskare framhåller också lärande som en väsentlig nät­ aktivitet (Oblinger & Oblinger, 2005; Veen & Vrakking, 2006; Ito m.fl., 2008; Dunkels, 2011). Det handlar delvis om att unga själva uppger skolarbete som en vanlig aktivitet, men också om att det är ett lärande som pågår utanför utbildningssystemet. Sedan internet började massanvändas i Sverige i slutet av 1990-talet, har användningen av nätet förändrats. Generellt kan man säga att utvecklingen har gått mot en mer social användning och att innehållet i högre utsträckning skapas av användarna själva. När man tidigare tänkte sig att nätet skulle användas för att sprida information, en uppfattning som speglas i den äldre beteckningen informationsteknik, har man idag sett att kommunikationen mellan användarna blir mer och mer central. Idag talar man oftare om interaktionsteknik för att markera att nätet är mer än bara en arena för att sända och motta information – interaktion med andra är också centralt. Det användargenererade innehållet skiljer internet från andra medier, där man traditionellt talat om en sändare och många mottagare. Begrepp som ansvarig utgivare går inte heller alltid att använda på webbplatser som byggs upp av användarna själva; 62


4. Unga och nätet det blir svårt att reda ut vem som är ansvarig. Är det den som administrerar webbplatsen eller den som lägger ut ett visst innehåll? Eftersom användningen har förändrats på kort tid, och fortsätter att förändras, är det av vikt att vuxna som intresserar sig för ungas nätanvändning verkligen känner till hur den ser ut ur användarnas eget perspektiv. Många vuxnas syn på internet formades under slutet av 1990-talet och det kan i vissa fall vara så att kunskapen släpar efter. Ett exempel är användningen av öppna chattrum, där man är anonym och alla chattar med alla, som var en av de viktiga nät­ aktiviteterna i slutet av 1990-talet. Strax efter millennieskiftet slog nätgemenskaperna, där inloggning krävs, igenom stort, vilket gör användarna mindre anonyma för varandra. Idag är inloggning i sociala medier en självklarhet men i debatten om unga och nätet framförs ibland anonymitetsproblemet från de öppna chattrummens tid, trots att dessa mötesplatser har en mycket marginell användning. Det finns ändå anledning att misstänka att många vuxna inte har uppfattat att just öppna chattrum inte längre är viktiga mötesplatser. Ett tecken på detta kan man se i de råd för säker nätanvändning som cirkulerar. Ett av de viktigaste råden brukar vara att man inte ska lämna ut personuppgifter över nätet (Lüders m.fl., 2009), något som kan verka rimligt om man ska träffas i öppna chattrum utan identifikationsmöjligheter. I sociala medier är man som regel inte anonym i den meningen att man inte har någon möjlighet att veta vem den andra är. Tvärtom är det centralt att presentera sig, för att den man interagerar med ska veta vem samtalspartnern är. I den kontexten blir rådet att inte lämna ut personuppgifter icke-funktionellt för de flesta användare. Om man inte får tala om vem man är, blir det inte möjligt att koppla ihop umgänget i köttet och på nätet. Det har också visat sig att de stora risker man kopplade till att unga delade med sig av personuppgifter var överskattade. Det finns studier som visar att det i själva verket inte finns några enkla samband mellan att lämna ut information om sin person och risker på nätet (Ybarra & Mitchell, 2008). Riskerna ligger istället på andra plan, till exempel i att sakna ett fungerande nätverk och att vara utsatt för mobbning eller övergrepp utanför nätet (Shannon, 2007; Wolak, 2008; von Feilitzen m.fl., 2011). Det är också intressant att notera att de flesta vuxna som använder sociala medier väljer att vara öppna med sin identitet (Madden m.fl., 2007).

Anonymitet Många användare och forskare (Sveningsson m.fl., 2003; Suler, 2005) vittnar om att samtal över nätet innehåller fler avslöjanden än de skulle ha gjort i rummet mellan samma samtalsparter. Anonymitet lyfts ofta fram som en orsak till 63


Ungdomskulturer

ANDRA UPPLAGAN

Simon Lindgren (red.)

Generation Y, Generation Z, nätgenerationen och digitala infödingar, dagens unga har kallats för mycket! Det sägs att vi lever i ett nytt slags samhälle, ett postmodernt, globaliserat, informations- eller nätverkssamhälle. Oavsett vad man kallar förändringarna är det tydligt att nya medier och mönster präglar ungas liv. Frågor om vad unga gör och tänker ställs därför med en ny aktualitet av lärare, forskare, föräldrar och ungdomsarbetare. I andra upplagan av UNGDOMSKULTURER har bokens bidrag aktualiserats, men den grundläggande strukturen bevarats. Boken presenterar svensk ungdomskulturforskning, där större frågor kring perspektiv samsas med mer specifika studier av ungas identitetsarbete och vuxenblivande. Det handlar bland annat om hiphopens roll i svenska förorter, genusfostran i gymnasiet och om hur nätet blir allt viktigare i processen att hitta sig själv, och kanske även andra. Författarna beskriver den vetenskapliga utvecklingen inom fältet, samtidigt som läsaren får en inblick i unga människors liv. Här medverkar några av Sveriges främsta ungdomsforskare. Boken vänder sig till studenter på lärarutbildningen och inom olika samhällsvetenskapliga discipliner, men även till yrkesverksamma som på olika sätt möter unga i sitt arbete.

Simon Lindgren är professor i sociologi vid Umeå universitet. Han har tidigare skrivit bland annat Sociologi 2.0.

ISBN 978-91-40-68818-7

9 789140 688187

Profile for Smakprov Media AB

9789140688187  

9789140688187  

Profile for smakprov