9789172241053

KERSTIN VINTERHED

Mordet Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet

Hjalmarson & Högberg

Hjalmarson & Högberg Bokförlag S:t Eriksgatan 104 113 31 Stockholm info@hohforlag www.hohforlag.se

© Kerstin Vinterhed, 2011 Omslag: Jörgen Högberg Typsnitt: Janson Text Papper: Munken Premium Cream Tryck: WS Booklwell AB, Finland 2011 ISBN 978-91-7224-105-3

Innehåll

inledning.

Varför Palme? · 7 kapitel 1.

Sverige årsskiftet 1985−1986. Ögonblicksbild via Dagens Nyheters förstasidor · 17 kapitel 2. Öppna och dolda konflikter bakom rubrikerna, historiskt och aktuellt · 25 kapitel 3.

Olof Palmes politiska kultur · 36 kapitel 4.

Kritiken från vänster · 56 kapitel 5.

Tre ödesfrågor · 82 kapitel 6.

Palmehatets väg. Från Sydafrika till Sveavägen · 107 kapitel 7.

Samtal med Joakim · 162 kapitel 8.

Olof Palme själv · 170

Varför Palme?

V

i befinner oss i nådens år 2009, i början av november. Den ekonomiska krisen, som inleddes med Lehman Brothers konkurs ett år tidigare, håller på att övervinnas. Investeringarna har tagit fart på nytt, företagen kommer igen och arbetslösheten skenar inte längre. Många slickar ännu sina sår, företag, banker, partier. Även socialdemokratin.

Varför tog inte vänstern ledningen i Europa när hela kapitalismen gick i konkurs? Varför tog man inte över när nyliberalismen kapsejsade? Omkring dessa frågor cirkulerar ännu debatten hösten 2010 då den borgerliga alliansen vunnit stort och socialdemokratin gjort sitt sämsta val någonsin. Eftertankens kranka blekhet… men titta bakåt leder ingen vart.

Inget samhälle har varit så framgångsrikt som välfärdssamhället, hävdas det nu – socialdemokraterna har framtiden för sig. Så går debatten vidare, sammanvävd med nya idéer om globaliseringen och hur den både hindrar och stimulerar en ny politik.

Världen har på något vis blivit mera: mera pengar, mera jobb, mera kommunikation, mera företag, mera välstånd och mera fattigdom. Mera klyftor och – mindre jämlikhet. Här har socialdemokratin sitt raison d’être, skriver Håkan A. Bengtsson i en tänkvärd uppsats om socialdemokratin och globaliseringen. Bättre reglering av finansmarknaderna krävs för en fortsatt utveckling, det är de flesta överens om, men ökad jämlikhet? Där går nog meningarna isär, som de alltid har gjort. Men här finns också utrymmet för en socialdemokratisk politik på internationell

7

basis, baserad på ökad jämlikhet, individens frigörelse och demokrati – det enda vänsterrecept som överlevt 1900-talet.

Man kan undra vad Olof Palme skulle ha sagt om den aktuella utvecklingen, om han hade fått leva. Vad hade han sagt om bonusar och bankkris och bostadsbubblan i USA? Vad hade han sagt när hela länder som Island och Lettland tappar fotfästet och måste räddas med miljardlån?

Vad hade han sagt om Barack Obama, klimatkrisen, Reinfeldt och EUfördraget, som äntligen är i hamn? Vad hade han sagt om maktförskjutningen från väst till öst, om den amerikanska världshegemonin som är på väg att brista? Alltmedan en ny, stormande kapitalism i Kina och Indien stakar ut framtiden?

Håkan A. Bengtsson åberopar ekonomen Polanyis tes om att man måste ”bädda in” kapitalismen, han trodde inte på kollegan Hayeks ”spontana ordning”. Nog hade Palme förespråkat en sådan inbäddning och jobbat för det. Då, på 1980-talet, när socialdemokraterna kom tillbaka efter två perioder i opposition, var förhoppningarna stora. Samtidigt vittrade man, kanske för första gången under efterkrigstiden, en verklig kris. Ett äkta systemskifte.

I en intervju som jag gjorde under arbetet med den här boken med Dagens Nyheters chefredaktör och kulturchef på 1980-talet, Arne Ruth, slår Ruth huvudet på spiken. Olof Palme personifierade den svenska modellen – samtidigt som denna modell redan var på väg ut, säger han. Borta, övergiven, också av socialdemokraterna själva med Kjell-Olof Feldt i spetsen. Efter 70-talets enastående reformperiod måste man satsa på företagsamheten om Sverige skulle gå framåt. Ytterligare reformer och lönehöjningar fick vänta.

I en artikelserie i Dagens Nyheter i början av 1980-talet under rubriken ”Svensk höst” skriver den tyske publicisten Hans Magnus Enzensberger om den svenska modellens förfall. Hans artiklar, som inleds med valnatten 1982, handlar inte så mycket om formell politik och aktuella

8

beslut som om underströmmar, omedvetna förändringar, inre föreställningar som omärkligt men ändå tydligt håller på att bytas ut. Han beskriver Sverige som ett historielöst förmyndarsamhälle, där invånarna inte är riktigt betrodda. Sådana idéer kunde för all del en tysk kulturjournalist hålla sig med, det var dock ingenting för oss. Vi gillade vårt välfärdssamhälle, och vi trodde fortfarande fullt och fast på dess utvecklingsmöjligheter. Så tänkte jag när jag läste Enzensbergers artiklar. Och jag lade kanske inte riktigt märke till hans tillägg, där han drar sig till minnes att ”en av vänsterns önskedrömmar var att befria människorna ur deras omyndighet.”

Men det fanns sprickor i muren, och det är dessa sprickor som Enzensberger snokar rätt på som en vältränad narkotikahund. Ibland tar han förstås miste, som när han skriver om brukssamhällena som modell för dagens välfärdssamhälle, och om förskollärare som fördömer föräldrar som inte vill sätta sina barn på dagis som illojala mot ”de vänliga målen i ett solidariskt samhälle”, men andra gånger leder honom hans slagruta rätt. Som när han träffar en nyrik företagare och för första gången under sin Sverigevistelse upplever att han talar med en helt ärlig människa, som inte försöker göra sig bättre än han är. Som skryter och är glad över sin nyförvärvade rikedom och inte tänker dela med sig mer än vad som är absolut nödvändigt: ”Hans åsikter intresserar mig inte, och hans framgångar lämnar mig kall. Men hans existens, tycks det mig, uttrycker en förtigen sanning.” Denne man är enligt Enzensberger både hård, slug och en smula vulgär, men just detta att han inte låtit sig domesticeras verkar lugnande på essäisten. ”Det finns människor på vilka all vård och all uppfostran, också den mest människovänliga, biter tänderna av sig. Jag vet inte varför, men detta är en visshet som lugnar mig.”

Det är alltså ett drag av anarkism, av subversivt uppror mot makten som tilltalar Enzensberger, som får honom att andas lite friare i detta klaustrofobiskt väluppfostrade land. Temat återkommer flera gånger i

9

hans artiklar som när han berättar om ungdomar som plötsligt samlas i tusental efter kontakter via ”heta linjen”, om en gammal dam som anlitar en svartmålare, om folk som väljer att lämna ”partipolitikens djungel för att i stället skriva dikt”. Han citerar den liberale journalisten Harald Wigforss som säger till honom att ”överallt i Sverige i dag stöter man på oro, misstro mot myndigheterna, gräsrotsrörelser, medborgarinitiativ, svartarbete, motstånd inom fackföreningarna, avvikare inom partierna – med ett ord, överallt märker man en fläkt av anarki”.

Inte mycket av detta tvivel hade emellertid ännu nått in i det socialdemokratiska hjärtat. Enzensbergers beskrivning av Olof Palme i tvsoffan under valnatten är förödande: ”Olof Palme uppträdde som vore han aftonens värd, husets herre, debattens huvudfigur, och det var inte i kraft av sin personliga utstrålning eller sin retoriska talang som han spelade denna roll. (Han saknar den födde landsfaderns tyngd; han är alltför rörlig, alltför storstadsmässig för att väcka tillgivenhet eller ens vördnad.) Om han således var situationens herre var han det i kraft av sitt ämbete. Han fick sista ordet därför att han företrädde en gruppering som behärskar det svenska samhället i ideologiskt, moraliskt och politiskt hänseende, och det helt oberoende av om hans parti är i regeringsställning eller inte.”

Han tillägger att denna socialdemokratins hegemoniska makt är så stark att den också bestämmer varje rörelse hos motståndarna. De som opponerar sig måste göra det på det ledande partiets villkor, de ”brukar urskulda sig för sin opposition” − lustigt nog utan att märka det själva.

Självklart noterar han att de ”borgerliga” partierna – han påpekar epitetets defensiva klang – fört en i stort sett socialdemokratisk politik under sin regeringstid, bara under annan beteckning.

Efter att ha återtagit makten erbjuder Palme storsint de besegrade ”borgarna” en utsträckt hand, ”faderligt manade han dem att göra slut på konfrontationspolitiken, som en god herde lovade han de underlägs-

10

na och vilsegångna hänsyn för deras åsikt, förlåtelse och försoning”. Nu skulle Sverige återgå till gängse dagordning, det vill säga ”samhället” skulle återigen ta hand om våra problem och det var vi bara tacksamma för.

Hans Magnus Enzensberger tvivlar djupt på allt detta. Efter valvakans slut snubblar han hem genom ett nattligt Östermalm till sitt hotell, förbi de jättelika tegel-, granit- och sandstensborgarna med deras koppargröna torn, den svenska borgerlighetens monument i sten, och ett kallt tvivel griper honom: ”Jag frågade mig efter priset för denna fred, efter de politiska kostnaderna för denna omskolning, överallt började jag vädra det förträngda och dess återkomst, den unkna lukten av en allestädes närvarande pedagogik.” Om mordet på Olof Palme varit en grekisk tragedi hade denna passus varit perfekt för kören, kören som förebådar den katastrof som nalkas. Kören, som varnar för den hybris, som ofelbart kommer att störta den skickligaste ledare i fördärvet.

Sverige behärskas av en moralisk dogmatism, menar Enzensberger i sin slutartikel, ett ont−gott-tänkande som är för primitivt för att kunna tillämpas på den aktuella systemkrisen. Den kan inte längre lösas via ökad centralstyrning, högre skatter och en offentlig sektor som fortplantar sig kaninartat. Den kan bara lösas genom att socialdemokratin berövas sin ”hegemoniska roll” genom vilken den bestämmer inte bara sina egna spelregler utan också sina medspelares, om de vill överleva politiskt. Den svenska borgerligheten har inget eget språk längre, menar han, inget självmedvetande och ingen kultur. Detta måste man återta, om man inte ska gå under.

Och Hans Magnus Enzensberger ser många olika tecken på att det är på väg att ske. Folk som håller sig undan från samhällets institutioner, ett näringsliv som ”går under jorden”, grupper som bildas för självhjälp och självhushållning, sociala fantasier som växer fram och som han framför allt uppfattar som livstecken. Att ta saken i egna händer är den praktiska

11

kritiken av det bestående. Krisen öppnar inte bara nedslående utsikter utan också en chans: ”Kanske kommer det att frilägga det äldsta, ofta övertäckta skiktet i Sveriges historia, det demokratiska urberget.”

Ett ljust slutackord, alltså, på en nog så dystopisk artikelserie – skotten på Sveavägen kunde ju inte Hans Magnus Enzensberger förutsäga lika lite som någon annan. Men i hans vindlande analys av socialdemokratins dolda förtrycksmekanismer gömmer sig ändå en nyckel till den kommande katastrofen som jag vill kalla ”de undertryckta motsättningarnas demoni”, ledtråden i den följande framställningen. Mot en hegemonisk kraft av det slag som SAP utövade, ofta både sig själv och sina motståndare ovetandes, hjälper bara ett skott. Ett skott mot dess starkaste symboliska gestalt, Olof Palme. Naturligtvis inte som en medveten, avsiktlig handling utan snarare som en explosion, resultatet av under lång tid undertryckta motsättningar som till sist får sin desperata urladdning. Det är min övertygelse att mordet på Olof Palme aldrig hade skett utan de öppna och dolda motsättningar i det svenska samhället som kulminerade i och med dådet. Löntagarfonderna, IB-affären, ubåtskrisen, rosornas krig, kärnkraften – nu är alla dessa frågor borta från dagordningen sedan länge, men i det följande skall jag följa deras väg fram till den ödesdigra natten den 28 februari 1986. I dem samlades den gemensamma konfliktmassa som imploderade i samband med mordet.

Jag minns att jag strax efter mordet sammanträffade med den ungerske författaren György Konrad och med honom samtalade om vår förlorade oskuld: ”Sådant händer inte här!” Och vad denna förlorade oskuld kunde betyda för Sverige, hur vi gradvis skulle komma att omformulera vår självbild till att mera börja likna andra länders. Hur vi skulle bli ett land bland alla andra, liksom vårt ledande parti skulle bli ett parti bland andra. Han såg mina tårar och log vemodigt.

Just nu, hösten 2010, är det detta som håller på att ske. Socialdemokratin kommer förmodligen aldrig återigen att som ensamt parti axla

12

regeringsmakten. I stället för det stora dominerande partiet skulle vi få ”tre nyanser av socialdemokrati” som Håkan A. Bengtsson träffande uttryckt det. Denna förändring skulle på ett intelligentare sätt motsvara väljarkårens sammansättning och uppfattningar. I bästa fall borde Sverige bli ett mera harmoniskt land genom denna maktdelning, inte bara på ytan utan också djupare ned, i människornas sinnen och tankar. Nu, hösten 2010 vet vi att paradigmskiftet gick djupare än så. Regeringen Reinfeldt sitter kvar och de rödgröna håller på att splittras.

Men på 1980-talet, medan Olof Palme fortfarande var det politiska nav runt vilket hela Sverige rörde sig, hade denna process bara börjat.

I en essä från 1984, återgiven i samlingsvolymen Svenska krusbär 1995, skriver Arne Ruth om svenska myter. Han inleder med ett citat av författaren Lars Gustafsson – senare rabiat folkhemshatare – från 1961 där denne skriver: ”Låt oss en gång för alla komma överens om att hela den Sverigekritik, den välfärdskritik av det här hånflinande slaget som förs är vulgär, fördomsfull, okunnig, och dessutom i vissa fall hårresande cynisk. Våra sociala anordningar, vår respekt för människovärde, vår frånvaro av dödsstraff och slummar, vår tillgång på fritid är exempel på hur långt man kan komma om man föresätter sig att skapa hyggliga villkor i en stat, och de berövar oss ingenting väsentligt, inga rysningar som vi inte kan avvara. Vi saknar inte en viss konsternas blomning, vi har intressanta problem och det är betydligt bättre att leva i Sverige än i något annat land.” Men denna ”Clean, well-lighted place”, efter titeln på Kathleens Notts Sverigekritiska bok, ifrågasätter Ruth i sin essä just för dess perfektionisms skull, för dess entydighet och stumhet inför alternativa samhälls- och livsformer.

Under Sveriges humanitet och modernitet döljer sig paradoxalt auktoritära drag, skriver Ruth. Vår teknokratiska mentalitet är välfärdssamhällets barlast. Så lyder Notts credo, av alla, utom någon enstaka kritiker, missuppfattat och avfärdat närmast som förtal. Den svenska modellen

13

hade blivit så framgångsrik att den förstummade all kritik, menar Ruth. ”Inte minst dödade den historien.” Och han citerar Kerstin Ekman som i sin bok Stad av ljus skildrar ett land som ”håller på att bli overkligt för dem som lever och bygger i landet”.

Den kris, som drabbade Sverige först på 1980-talet och sedan i repriser på 1990- och 2000-talet, beskriver han med referens till ekonomihistorikern Robert Heilbroner som en brist på självförtroende som drabbar människor när drömmar brister. Det stora problemet, menar Heilbroner, är att ”svenskarna tappat tron på sig själva”. Från vår ekonomiska stormaktsställning på 1960-talet har vi rasat nedåt mot en betydligt blygsammare nivå, vi har tappat inflytande i en värld som både politiskt, ekonomiskt och militärt präglas av ökande motsättningar. Vår situation i skiftet 1980−1990-tal är ett typexempel på en ”suveränitetens kris”, skriver Ruth med ett citat från Enzensberger, och fortsätter: ”Det är först när de undermedvetna stormaktsanspråken tappar förankringen i verkligheten som det blir möjligt att se dem för vad de är.” Slutsatsen är att modellandet Sverige nu självt måste låna tankemodeller utifrån för att kunna lösa sin kris. Och då måste vi vända oss till länder som i grunden är mera lika oss själva än ”de stormakter som Sverige alltför länge inbillade sig tillhöra”.

I sin senaste roman Den sista cigaretten ger Klas Östergren en hittills oöverträffad bild av den delvis smygande, delvis våldsamma erosionen av den svenska modellen på 1980-talet. Han beskriver där hur valutaavregleringen öppnade en dammlucka, och hur en ny marknad, nya aktörer och nya värderingar plötsligt uppstod, fyllda av ny energi. Och hur gamla inteckningslån med 25 års amorteringstid och säkerhet i egnahem nu framstod ”lika sexigt som svartvit TV”.

Finansvärldens folk byttes också ut. I stället för allvarstyngda män med portfölj syntes där nu idel ”finansvalpar”, unga och skrupelfria män som inte tyngdes av traditioner eller hämmades av vare sig nedärvda vär-

14

deringar eller betungande påbrån. Viktigare än juridik och ekonomi blev en viss ”feeling”, väderkorn och spårsinne. Nyckelorden var oro−tilltro, förväntan−mättnad och andra termer med emotionell laddning.

Allmänheten förstod ingenting. När bankernas likviditetskvoter avskaffades, utlåningstaken blåste av och valutaregleringen hävdes trodde inte folk att det angick dem, men snart skulle detta komma att påverka gemene mans vardag mer än något annat. Det dröjde inte länge förrän en betydande del av pensionssparandet länkades till aktiemarknaden – en otänkbar koppling bara ett decennium tidigare, som Östergren skriver. ”Aktieinnehav blev en folkrörelse.”

Boken cirkulerar kring en av de nya, synnerligen fantasifulla, så kal�lade affärsmän, gärna med anknytning till konstmarknaden, som nu vädrade morgonluft, men genom mängder med vindlande utvikningar knyter författaren också det fiktiva förloppet till den samhällsutveckling som pågick i Sverige på 1980-talet. Och han skriver om det ”obehagliga uppvaknande” som kunde noteras bland vissa intellektuella när de plötsligt insåg att tiden sprungit ifrån dem, att deras problemformuleringsinitiativ blivit obsolet. Men det som skakade dem var inte en krock mellan dröm och verklighet utan en kollision mellan två olika fiktioner på motsatt kurs. Nej, det var inget uppvaknande till en ny verklighet utan en olycklig fusion mellan fiktionen om folkhemmet och fiktionen om den undre världen. ”Med stor brutalitet och blodspillan gick de ihop och sammansmälte till en syn som kunde verka avskräckande för känsliga personer.”

Myten om Sverige sticker Östergren hål på när han konstaterar att den som velat se sig själv som en fördomsfri intellektuell alltid löper risken att i ett annat sammanhang framstå som en fördomsfull dumskalle. ”Spekulation” är för en sådan person ett icke-ord − men det blev 1980-talets inneord. Och den som chockades av de ”våldsamma, perversa, giriga, samvetslösa, bortom all ära och redlighet, vilt främmande,

15

exotiska personer” som plötsligt framträdde under mordutredningen, han hade inte begripit sambandet mellan kriminalitet och ekonomiska värden som var så typiskt för tiden, konstaterar Östergren kallt. ”Han hade aldrig kunnat tänka sig att människor mer eller mindre frivilligt avstod från att ta del av de välsignelser som samhället erbjöd.”

Klas Östergrens bok är ingen dokumentär utan en roman om en synnerligen samvetslös tavelskojare. Med fiktionens kraft fångar den dock upp några av de på en gång mest avgörande och ogripbara samhällsförändringar som präglade det 1980-tal då Olof Palme blev skjuten.

stockholm hösten 2010 Kerstin Vinterhed

16

Kapitel 1 Sverige årsskiftet 1985−1986. Ögonblicksbild via Dagens Nyheters förstasidor

V

intern 1985−1986 var kall. Redan den 3 december syns jättelika snöplogar i snöyran på förstasidan och det rapporteras att vägsaltet skall stoppas.

Annat iskallt är finansministern Kjell-Olof Feldts nya budget, som skall göra boendet dyrare för alla, och en tidig artikel om den så kallade Harvardaffären publiceras. Palme misstänktes för skattefiffel i samband med ett Amerikastipendium till sonen Joakim. I stället för föreläsningsarvode i vanlig ordning skulle han ha kirrat stipendium åt sonen – något som han dessvärre inte tagit upp i deklarationen som inkomst. Denna affär kommer att ta fem år att reda ut, sägs det i artikeln – och där blev man nästan sannspådd. Det vill säga Harvardaffären blev en lång och plågsam följetong där Palme efter sin död visserligen blev rentvådd från den misstanke som gnagde honom värst – att han skulle ha försökt undanhålla skatt – men där han under sin livstid aldrig kände sig riktigt fri från misstankarna. I den här artikeln är han kaxig: ”Till strid mot fogdeväldet!”, manar han.

Den 2 december rapporteras att kärnkraften skall skrotas på 90-talet, det är miljöminister Birgitta Dahls löfte till väljarna. Ett par dagar senare är Palme åter i skottgluggen: Hans arrogans skadar det nordiska samarbetet, skriver centerns partisekreterare Anders Ljunggren. Inte bara Palme är hårt ansatt. Ännu värre är det för centerledaren Thorbjörn Fälldin. Nu sparkas han från partiledarposten av valberedningen.

17

”Jag är knäckt som politiker men inte som människa”, meddelar en bitter men samlad Fälldin.

Och 15 städerskor sägs upp från Domnarvets Jernverk efter en strejk, Kjell-Olof Feldt sägs svartmåla de offentliga finanserna och i Skärholmen öppnar Skandinaviens största köpcentrum.

Några dagar senare, den 8 december, släcks fyren på Landsort och högskolan i Sverige rapporteras vara på ruinens brant till följd av minskade anslag. Gustav Jonsson signerar sin självbiografiska bok Kanske kärleksroman på NK. Vintern slår ut elnätet i Dalsland och Västergötland.

Karin Söder är beredd att överta partiledarskapet för centern efter Fälldin, Claude Simon får Nobelpriset i litteratur och slutet för Kockums är nära. Mellan 8 000 och 10 000 jobbskall bort. Nästa år blir det låg tillväxt.

Och så en dunderartikel om Refaat El-Sayed, underbarnet inom svensk industri med sitt läkemedelsföretag Fermenta. El-Sayed får nu total makt och slipper betala skatt (!).

Olof Palme planerar att resa till Moskva under våren, ett föga kontroversiellt initiativ enligt Dagens Nyheters ledare. Bra för våra förbindelser österut och med det får marinofficerarna låta sig nöja, liksom med Palmes försäkran om att rikets säkerhet på intet sätt äventyras genom Rysslandsresan. Föga framgår det av denna text att Palme genom det så kallade ”officersupproret” nu utsatts för ett av de hätskaste angreppen under hela sin karriär, misstänkt både för bristande insikt i ryssarnas dolska anfallsplaner mot Sverige och mellan raderna anklagad för att också själv vara en säkerhetsrisk. Debatten hade börjat med ett upprop i Svenska Dagbladet och fick under årets första veckor 1986 sin fortsättning i en rad inlägg på DN-debatt, som vi återkommer till.

Men El-Sayed måste betala skatt, trots allt, närmare bestämt 95 miljoner kronor. Lesjöfors går i konkurs och Ingemar Stenmark, vårt mesta skidess, är tillbaka på tronen. Sovjet avvisar svenska fiskebåtar i Öster-

18

sjön och ett nytt ubåtsgräl uppstår under ledning av Carl Bildt: Ynkedom att Olof Palme inte vill ge en samlad bedömning, anser han.

Olof Palme slipper betala straffskatt på 32 000 kronor för sin sons Harvardstipendium, men strax uppstår frågan om inte professorsregeln borde gälla, det vill säga att inkomst av undervisning i utlandet beskattas hemma.

Från Sydafrika rapporteras att Winnie Mandela gripits för andra gången för besök i Soweto. Nelson Mandela sitter fortfarande på Robben Island. Och Ronald Reagan inleder sitt sjätte år som president i USA. Den 28 december dödas 16 personer och 100 skadas vid en terrorattack vid israeliska flygbolaget El Als incheckningsdisk i Rom. I Sverige har klyftan mellan rika och fattiga vidgats de senaste tio åren.

Olof Palme tillsätter en kommitté som skall undersöka ett antal svenska direktörers fördelaktiga aktieköp i läkemedelsbolaget Leo. Gumman Tö har regerat hela julen och den gröna vågen är på väg att vända.

I en tillbakablick på det nådens år 1985 som gick, noteras mötet mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov i Genève och flera flygplanskapningar. Knutna svarta nävar har höjts i Sydafrika. Tage Erlander avled under året, frid över hans minne. Och ett dödsdömt folkparti slog tillbaka i valet med 14,2 procent av rösterna. Fenomenet känt som ”Westerbergeffekten” efter den karismatiske nye partiledaren Bengt Westerberg, snygg, glad, skärpt.

Så inleds det nya året med ett knock out-reportage från Reagans Amerika: det handlar om hemlösa. Här hemma aviseras en ny storaffär mellan Fermenta och Volvo den 7 januari. El Sayed och Volvochefen Gyllenhammar ses leende på podiet på Dagens Nyheters förstasidesbild.

Men redan nästa dag börjar det mullra misstänkt. El-Sayed måste lämna över makt, kräver Volvo. Dagen därpå tackar han dock sina aktieägare för deras stöd.

TCO säger blankt nej till Feldts krav på treårsavtal på arbetsmarkna-

19

den. Finansministerns fjärde budget attackeras av vänsterledaren Lars Werner och facken rasar: ”Feldt måste tänka om”.

Den 12 januari rapporteras att socialbidragstagare och miljonärer ökar – nu måste fördelningspolitiken återinföras! LO:s ordförande Stig Malm kräver en vision om rättvisa samtidigt som Volvos värde växer och champagnekorkarna smäller på börsen. Börsrekordet 85 miljarder kronor matchas mot det svenska trygghetssystemet på 84,5 miljarder.

Feldt manar till fortsatt återhållsamhet. Socialdemokraternas dilemma är att hävda rättvis fördelning jämsides med kärv ekonomisk politik, skriver Dagens Nyheter. Andra menar att socialdemokraterna förlorat sin folkliga känslighet. Fördelningsfrågorna har drunknat i krispolitiken. Socialdemokraterna kontrar med förslag om dyrare boende för rika, billigare för fattiga. Budgetunderskottet måste ned och det krävs en nationell samling mot inflationen, säger Feldt. Annars går inte svenska exportvaror att sälja på grund av alla påslag.

Och nu flyttar officersupproret över till DN-debatt. Omfattande förberedelser för ett anfall mot Sverige österifrån nonchaleras, skriver kommendörkapten Hans von Hofsten. Det står inte på så har vi förvandlats till ”Sovjetrepubliken Sverige”, varnar han. Förtroendet för svensk försvarspolitik vacklar, sekunderar översten av 1:a graden, Einar Lyth.

Varningarna har föranletts av det påstådda hotet från Sovjet i samband med Palmes förestående Sovjetresa. De avfärdas som ”stolliga” av Carl Tham. ”Svensk machismo” sammanfattar han föraktfullt den 8 februari. Officersupproret är det hittills mest öppna utslaget av det så kallade ”Palmehatet” som först efter Olof Palmes död en knapp månad senare skulle komma att uppenbaras för allmänheten.

Den 2 februari rapporteras att Alva Myrdal avlidit.

I Dagens Nyheters ledare frågas: Hur länge håller Palme stånd mot vänsterpopulismen, detta med anledning av budgetåtstramningarna.

Ungdomsfilosofen Thomas Ziehe säger att traditionen är död och att

20

unga människor inte har någon funktion i dagens samhälle. Narcissism, värdeförflackning, egocentricitet är följden – detta var före it-revolutionen.

Uddevallavarvet, den sista symbolen för vår stolta varvsindustri, faller.

Och på DN-debatt skriver försvarsexperten Bo Hugemark att sovjetiska krigsförberedelser pågår: ”Detta är fullt naturligt.”

Den norske kriminologen Nils Christie föreslår att man ger inspärrade knarkbrottslingar amnesti precis som krigsförbrytarna i Norge efter kriget. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, samlar till narkotikakonferens i Stockholm. Bland deltagarna vid sidan av Christie finns även filosofiprofessorn vid Stockholms universitet Harald Ofstad och alkoholforskningens finländske nestor Kettil Bruun.

Anders Thunborg blir svensk FN-ambassadör.

Lägg inte ned Kockums varv, kräver arbetarna med hela fackföreningsrörelsen i ryggen. Protester från de egna är hälsosamt, säger Palme.

Du lovade runt och höll tunt, tycker kritikerna. Och Dagens Nyheters ledare konstaterar ånyo att socialdemokraternas dilemma är långsiktig tillväxtpolitik med goda vinster mot missnöjet med sänkta reallöner på grund av stora devalveringar. Lönerna räcker inte längre, men ”gubbarna”, det vill säga politikerna, förstår inte vårt språk, tycker folk. Palme lovar kompensation.

Den 10 februari briserar Projekt Metropolitan som en vetenskaplig skandal. I 20 år har forskarna vid Stockholms universitet i hemlighet samlat tusentals uppgifter om 15 000 svenskar rörande deras intelligens, sjukdomar, drogintag, makar och barn.

På ledarplats riktas kritik mot ”skrikiga och enögda” inlägg i försvarsdebatten inför Olof Palmes Sovjetresa. Men ubåtskränkningarna av svenska vatten – verkliga eller ej – som plågat Sverige sedan 1982, fortsätter.

Barnbidraget höjs den 1 juli och Kjell-Olof Feldt gör en bekännelse

21

om sitt jobb: ”Njutningen ökar inte.”

Nedbrytande andrahandsboende skildras i reportage: någon har levt 25 år utan fast adress.

Vi har nått mitten av februari och El-Sayed bekänner: ”Jag är ingen doktor”. Miljökämpen Björn Gillberg står för avslöjandet. Snart skall han konstatera att Fermenta inte alls är något spetsföretag inom läkemedelsbranschen utan bara trillar piller på licens. El-Sayed slår händerna för ansiktet på första sidan. Snart är det slut.

Men Sveriges officerare måste vi lyssna på anser generallöjtnant Carl Björeman på DN-debatt. De förklarar blott vad som är möjligt, ej vad som är säkerhetspolitiskt sannolikt. En halv reträtt?

Löntagarnas protester är sunda, anser löntagarfondernas utredare Rudolf Meidner. Sjukvårdspersonal tar avstånd från dödshjälp och Agneta Pleijel diskuterar Peter Weiss förhållande till Gulag och hans sorg över socialismens och utopins gränser.

Den 17 februari går ett fackeltåg genom Gamla Stan till Storkyrkan till Alva Myrdals minne.

Den 18 februari lämnar El-Sayed vd-posten på Fermenta. Varför låter vi oss bländas, undras i Dagens Nyheters ledare.

Den 19 februari konstaterar SCB, Statistiska centralbyrån, att 1,4 miljoner hushåll i Sverige lever fattigt, varav hälften under existensminimum. Fermentaaktien faller med 50 kronor.

Afghaner tågar mot ryska tanks sedan Sovjet ockuperat landet.

C-H. Hermansson, f.d. vänsterledare, tar upp Pleijels kastade handske: Weiss budskap var att tvivlet och kampen ständigt måste gå vidare, skriver han.

Den 23 februari kritiserar centerpartisten Börje Hörnlund Palmes ”tredje väg”. En autostrada för högavlönade, kallar han den. Och den 26 spricker Fermenta−Volvo-affären definitivt.

I Moskva angriper Gorbatjov Reagan för ”tomt prat”.

22

Det är den 27 februari och diktatorn Marcos lämnar Filippinerna. Revolten mot regeringen växer i Kairo. 200 turister sitter fast i nedbränt hotell.

Isen tar ett järngrepp på Sverige. Och stegvis nedrustning är inte bra för vår säkerhet, skriver försvarsexperten Einar Lyth. Efter omfattande ubåtsintrång kan man inte tala om uppjagade stämningar, endast om ett naturligt styrkebehov.

Den 28 februari rapporteras om kursras på börsen efter Feldts fördubbling av aktieskatten. Förhandlingarna om stödet till barnfamiljerna bryter samman.

Denna dag ger också Olof Palme sin sista intervju, åtta timmar före sin död. Det sker i ett samtal med chefredaktören för tidningen Statsanställd, Ingvar Ygeman. Intervjun återges sedan in extenso också i Dagens Nyheter den 3 mars. Olof Palme är mycket hoppfull inför framtiden.

Det internationella läget ljusnar. Misstron viker som dimman en tidig vårmorgon, säger han: ”Jag ser 1986 som möjligheternas år.”

Nästa dag, den 1 mars 1986, finns bara en nyhet: Olof Palme mördad.

Skjuten på öppen gata i Stockholm. Nu börjar en ny tideräkning.

Redan dagen därpå, den 2 mars, skriver Olof Lagercrantz, f.d. chefredaktör på Dagens Nyheter, den första artikeln i ett respekterat medium om Palmehatet. Rubriken är ”Han blev utvald av hatet för sin syn på världen.”

Olof Lagercrantz väljer att vända sin medkänsla åt annat håll, nämligen mot dem ”som smädat och förtalat Olof Palme, som utpekat honom som en motståndare av frihet och individualism, som en utbyggare in absurdum av vår offentliga sektor och en presumtiv landsförrädare.

Att fästa smädande ord vid Palme har sedan länge hört till den svenska vardagen, till morgonkaffet i tiotusentals hem, en ritual som skapat en behaglig känsla av gemenskap. Några av våra främsta författare har till yttersta skam bidragit till underhållningen och fått sina infamiteter upp-

23

förstorade av en tjänstvillig press.” Lite längre fram i artikeln fortsätter han: ”… om det i kaffesladdret finns ett korn av äkta hat, i motsats till underhållningshatet, har det sin rot här (i viljan att lyssna också österut, i viljan till förnuft). Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram.”

Några dagar senare skriver även Ronny Ambjörnsson och Harry Schein om Palmehatet, hur det permanentats i borgerlig valpropaganda och press, och hur Palme blivit föremål för en personförföljelse av tidigare aldrig skådat slag. Palmehatet, menar Schein, uppstod spontant men blev institutionaliserat.

Och Svante Nycander, Dagens Nyheters chefredaktör, känner sig den 8 februari föranledd att utdela en varning för mera hat: sluta tala om ”hatets och illviljans kolportörer” – Palmes egna ord i ett upphetsat ögonblick − skriver han. Sorgen får inte föda mer intolerans, det tål inte Sverige. Olof Palme, skriver Nycander i en signerad artikel redan den 2 mars, förenade socialdemokratiskt patos för jämställdhet och rättvisa med en gammeldags ämbetsmannaetik, sprungen ur hans högborgerliga ursprung. En vilja att tjäna sitt land.

24