Issuu on Google+

Lundeby IK

Opal


Den första boken om fotbollsspelarna i Lundeby IK heter:

En oväntad räddning

www.opal.se

© Text: Malin Stehn, 2010 © Illustrationer: Catharina Nygård, 2010 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2010 ISBN: 978-91-7299-388-4


Malin Stehn

– Lundeby IK –

En tjuv i laget? Illustrerad av Catharina Nygård

Opal


1. Äntligen dags Sebbe vaknade av att en fluga tog sin morgonpromenad tvärs över hans ansikte. Han vände sig oroligt mot väckar­ klockan. Puh! Den visade bara kvart i sju. Det betydde att han hade vaknat en hel kvart för tidigt – trots att det var sommarlov. Det hörde inte till vanligheten att Sebbe vaknade före klockan sju mitt i sommaren. Men den här dagen var spe­ ciell. Mycket speciell. I dag gick nämligen startskottet för Lundeby IK:s knatte­läger. Sebbe hade sett fram emot lägret ända sen han cyklade hem från den sista fotbollsträningen för säsongen, strax efter midsommar. Sommarlov var bra på alla sätt och vis, men det fanns en sak som var dålig och det var tränings­ uppehållet. Han hade visserligen spelat en del fotboll ändå. Varje dag, för att vara mer exakt. Men att vara ledare på ett läger var ju inte alls samma sak som att stå hemma i trädgården och lattja. Nu skulle han få glänsa lite. Han skulle få visa småttingarna hur en riktig lirare bar sig åt. Redan tidigt i våras hade Sebbes tränare påmint om klubbens årliga sommarläger – ett dagläger för knattespe­

5


lare. Det var P11-laget och P14-laget som tillsammans med föräldrar och tränare brukade hålla i alltsammans. Resultatet blev oftast ett rejält klirr i klubbkassan och en bra slant till de båda lagen. Lasse, som Sebbes tränare hette, hade lovat Lundebys elvaåringar att deras pengar skulle gå till matchtröjor med namn på. Resten skulle sparas till kommande cuper. Det var alltså inte bara på grund av allt fotbollsspelande som Sebbe såg fram emot knattelägret. En matchtröja med det egna namnet på ryggen hade varit en dröm ända sen fotbollsskolan. Och den drömmen var nu på god väg att bli sann. Sebbe kunde inte ligga still. Det liksom kvillrade i hela kroppen. Han hoppade ner från sängen och tassade fram till fönstret för att dra upp rullgardinen. Försiktigt. Resten av familjen sov och han hade lovat att inte väcka dem. När sikten var fri kunde Sebbe konstatera att morgonen bjöd på perfekt fotbollsväder: strålande sol och blå him­ mel. Bättre än så kunde det knappast bli! På väg till garderoben var han nära att snubbla över skumgummibollen som låg mitt på golvet. Han kunde inte motstå lusten att sparka till den. Alla som har försökt att sikta med en skumgummiboll vet att det kan vara ganska svårt. Sebbes plan var att pricka

6


papperskorgen, men i stället för att landa där for den rakt in i bokhyllan. Tyvärr hamnade bollen inte bland böck­ erna utan träffade i stället hyllplanet ovanför. Prishyllan. Ett öronbedövande skrammel skar genom tystnaden när medaljer och plaketter for i golvet. Sebbe stannade mitt i ett steg och höll andan. Så typiskt! Han hade ju lovat. En minut senare dök pappa Thomas upp i dörröpp­ ningen. Håret stod på ända och ansiktet var skrynkligare än vanligt. Ett enda ord kom ur hans mun: – Sebastian. Sebbes föräldrar använde sonens fullständiga namn en­ bart när de var riktigt arga på honom. Det var bra, tyckte Sebbe, eftersom han aldrig behövde fundera över om de

7


var arga eller bara lite irriterade. Sebastian betydde alltid skarpt läge. Han började andas igen. – Det var inte meningen. – Klockan är tio i sju. Thomas pratade långsamt och tydligt, ungefär som om han talade med ett mycket litet barn. Han fortsatte på samma vis: Vi har semester. Alla sover. Till och med Sixten sover. Vad håller du på med? Försöker du riva huset, eller? Sebbe slog ut med armarna. – Jag skulle bara pricka pappersk... En ljus röst från rummet intill avbröt honom: – Pappaaa! Thomas gav sin äldste son en lång blick och skyndade i väg till lillebror Sixten. Sebbe ryckte på axlarna och började plocka upp priserna från golvet. Sen ställde han tillbaka dem på sina bestämda platser. Prishyllan var egentligen den enda fläcken i hela rum­ met där det inte rådde kaos. Priserna från olika cuper var Sebbes skatter och de stod alltid ordnade i prydliga rader. Att de skulle bli många fler var han fast besluten om. Den stora frågan var om han skulle slänga ut böckerna eller hockeyspelet när prissamlingen behövde mer plats. Sebbe dök in i garderoben och började, under lågt viss­ lande, rota bland träningskläderna. Inte ens pappas dåliga

8


morgonhumör kunde få honom ur balans. Tröjan, short­ sen, benskydden och strumporna lämnade lådan med konstfulla loopar och landade därefter på golvet i en hög. Thomas stack in huvudet i Sebbes rum. – Jag tror att Sixten somnade om, viskade han. – Bra. Sebbe backade ut från garderoben. Han drog av sig pyjamaströjan och slängde den på sängen. – Klarar du dig själv? frågade Thomas. – Visst. Thomas gäspade. – I så fall går jag nog och knyter mig ett litet tag till … – Gör det, svarade Sebbe glatt. Han kunde knappt bärga sig. Snart skulle han göra de­ but som lägerledare!

9


2. Panik Medan Sebbe plockade fram flingor, fil, bröd och smör funderade han lite över de kommande fem dagarna. Det skulle bli både kul och spännande. Han hade själv varit med på sommarlägret som knattespelare och kom ihåg att han hade beundrat de stora killarna som höll i träningen. Elvaåringarna hade varit roliga. De hade skojat och tramsat en hel del. Fjortonåringarna hade varit coola och lite farliga – men snälla. Sebbe sträckte lite på sig där han stod i köket. Nu var det hans tur att vara stor, att vara en förebild för de små killarna och tjejerna. Det kändes bra. I sanningens namn så var han nog en aning nervös ock­ så. Tänk om ungarna inte skulle lyda … Sebbe tröstade sig med att han inte skulle vara ensam med alla barnen. Lagkompisarna skulle vara där. Och kil­ larna i P14-laget, förstås. Han hoppades att de äldre killarna skulle vara schysta. De kunde vara ganska stöddiga ibland. Ja, en del av dem var han nästan rädd för. Men nu skulle de ju jobba ihop, så … Just som fjärilarna i magen började bli lite för många

10


ringde det på dörren. Sebbe tittade på köksklockan och rynkade pannan. Vem var uppe så här tidigt? Han gick ut i hallen och fick ta ett stort kliv över Vilda, familjens stora blandrashund, som låg och sov på hallmat­ tan. Vilda öppnade ena ögat och daskade lojt med svansen i golvet. Sen la hon sig till rätta och sov vidare. För att vara hund var hon ovanligt morgontrött. Sebbe öppnade ytterdörren. – Hej! Jag vet att jag är tidig, men jag kunde inte sova. Får jag komma in? Fredde stod på trappan iklädd träningskläder. Hon höll en ryggsäck i ena handen och en cykelhjälm i den andra. Det mörkbruna håret var som vanligt samlat i två flätor. – Visst. Sebbe släppte in sin granne. Jag ska bara käka frukost, sa han. Häng med in i köket. Fredde hette egentligen Fredrika Ljungberg och hade nyligen flyttat in i huset bredvid. Hon var lika gammal som Sebbe och hade redan fått en plats som målvakt i Lundeby IK:s P11-lag. De övriga killarna i laget hade varit mycket tveksamma när Fredde dök upp på träningen strax före skolavslutning­ en. Kunde man verkligen ha en tjej som målvakt? Men bara efter en liten stund hade de förstått att Fredde visste precis hur man fångar en boll. Hon hade snabbt blivit en i gänget. Och för enkelhetens skull hade de fortsatt att kalla laget för P11. PF eller FP lät bara konstigt.

11


För tillfället fanns det inget flicklag för elvaåringar i Lun­ deby och Sebbe var glad för att Fredde hade valt att spela i pojklaget. Hon var superduktig. De två killar som tidigare hade turats om att stå i mål var dessutom suveräna backar. Så med Fredde i gänget var de starkare än någonsin. – Är du laddad inför lägret? frågade Fredde och slog sig ner på köksstolen mittemot Sebbe. – Mhm, svarade Sebbe med munnen full av ostsmör­ gås. – Jag tycker att det ska bli superkul, sa Fredde entusias­ tiskt. Jag ääälskar småbarn! I samma ögonblick hördes ett våldsamt brak någonstans ifrån. – Hjälp! Fredde spärrade upp ögonen. Vad var det? Sebbe for upp från stolen och sprang ut i hallen. Snabbt skannade han av både väggar och golv, men allt såg ut som det brukade. Massor av skor. En sliten fotboll i en hörna. Jackor och paraplyer. Vildas koppel på en krok. Fredde, som också hade kommit på fötter, pekade på badrumsdörren. – Jag tror det kom därifrån … Försiktigt klev de över den sovande Vilda, smög vidare över hallmattan och stod till sist utanför badrummet. Sebbe slet upp dörren. – Åh, nej! ropade han. Sixten! Vad har du gjort?! Sebbes treårige lillebror stod mitt på badrumsmattan

12


och såg ut som en figur hämtad från en skräckfilm. Läp­ parna var knallröda och ögonen var svarta som sot. Han verkade dessutom ha gått lös på en burk med puder. I badkaret låg minst tio flaskor med nagellack i en hög. Tack och lov verkade både badkaret och flaskorna vara hela. Fredde kikade in över Sebbes axel. – Jag tror jag tar tillbaka det där jag sa om småbarn, viskade hon. – Vilken smäll! Sixten tittade ner i badkaret och fort­ satte: Skulle ta lådan … Och så pang! Sebbe himlade med ögonen. – ”Och så pang”? – Mmm … Sixten såg bekymrad ut. Skulle ta nagel­ nacket. – Nagellack, förklarade Sebbe. Det heter nagellack. – Nagelnack, sa Sixten och böjde sig ner över badkars­ kanten. – Nej! Sebbe högg tag i sin lillebrors arm. Rör inte det där. Det är mammas! Han såg på Sixten. Du vet att du inte får låna mammas smink. Och badkaret kunde ha gått sönder! Du kunde ha gått sönder! Du får inte klättra på handfatet. Sebbe hörde att han lät precis som sin pappa och la för säkerhets skull till: Dumma unge! Det skulle han aldrig ha gjort. Sixtens ögon blixtrade

13


till och Sebbe förstod att hans lillebror nu var på väg att förvandlas till en skräckfilmsfigur – på riktigt. – Jag viiill! vrålade pudermonstret och slängde sig mot badkaret. Sebbe kände paniken komma krypande. Hur skulle han kunna vara en förebild om han kom för sent första dagen på lägret? – Jag har inte tid med sånt här! väste han och lyfte bort sin sprattlande lillebror från badkaret. Jag ska vara nere på idrottsplatsen klockan åtta. Fattar du det? Sixten skulle just böja sig fram och bita sin storebror i armen när Fredde tog ett stort kliv in i badrummet. Hon ställde sig mitt emellan bröderna. – Sebbe! kommenderade hon. Du går till köket och äter färdigt. Och Sixten! Hon spände blicken i treåringen. Dig tänker jag tvätta. Nu. Sixten vågade inte protestera och Sebbe gav sin granne en tacksam blick. De skulle hinna i tid.

14


Det är sommarlov och Lundeby IK:s elvaåringar har speluppehåll. Men det betyder inte att de latar sig på stranden. Nej, i stället jobbar hela gänget hårt som ledare på ett fotbollsläger för knattespelare. Sebbe och resten av laget ser fram emot belöningen – egna matchtröjor med namnen tryckta på ryggen. Så inträffar det som bara inte får hända: kassaskrinet och alla pengarna försvinner! Sebbe är förtvivlad. Det värsta är inte att laget går miste om sina tröjor, det värsta är Freddes kommentar om att tjuven kan vara en av lagkamraterna. Alla misstänker alla. Finns det verkligen en tjuv i laget?

Med illustrationer av Catharina Nygård

ISBN: 978-91-7299-388-4

Opal


9789172993884