Issuu on Google+

I

K a pi t e l Greystone Rocks käftar

D

” 

3 juni 1939 Utanför Gr ey bear d Isl and

ikt   i lä, gubbar!” skrek Nick McIver i blåsten. ”Annars kommer ni att malas till småbitar i Gravestone Rocks käftar!” Hunden Jip instämde med att skälla högt. Nick, som satt vid rodret på sin lilla segelbåt Stormsvalan den eftermiddagen, var nästan klar med sin första dagslånga segling runt Greybeard Island. Han gick högt i vind och gjorde dryga sju knop där han slog hemåt. Nu närmade han sig de förrädiska rev som vaktade infarten till Fyrhamnen. Jip, som satt i fören, ylade i den hårda vinden och njöt minst lika mycket som sin skeppare av stänket från vågorna. Men nu tittade Nick först oroligt mot himlen i väster och se­ dan på det allt vildare havet. Han kanske borde ha slunkit in i lä från den här vinden vid den väldiga Gravestone Rock. Förmod­ ligen borde han ha vetat bättre än att segla den långa vägen hem i det här vädret. Borde ha gjort det och borde ha gjort detta, svor han tyst för sig själv. Han visste faktiskt bättre. Men han och Jip hade haft så roligt bland vågorna att han hade struntat i oväders­ tecknen. Det började liksom mala någonstans i maggropen på •  13  •


•  nära ögat  •

honom. Han avskydde den kalla känslan och skulle inte ens vilja erkänna vad det var för något. Men det var rädsla. Den praktfulla, tomma blå skål som himlen varit under förmiddagen, började nu fyllas med stackmoln i nyanser från grått till svart. Svepande moln tornade upp sig mot horisonten i väst och antog snabbt samma färger som ett fult blåmärke. Den senaste timmen hade skummet yrt in över bogen och ge­ nom riggen på Stormsvalan. Genom vindens tjut hördes det höga, klagande vinandet i båtens rigg. Saltvattnet sved i ögo­ nen på Nick. Men han kunde fortfarande se den kolsvarta himlen. Han tog beslutsamt spjärn mot Svalans rorkult, lade hela sin kroppstyngd mot den och kämpade för att hålla fören riktad mot Gravestone Rocks vindsida. Han höll båda sina våta och kalla händer på rorkulten. Han tittade med respekt på den väldi­ ga klippa som nu tornade upp sig framför dem och torkade först den ena, sedan den andra handen på sina blöta byxor. Gravestone Rock. En hemsk tanke for genom Nicks medve­ tande. Skulle den berömda tornliknande klippan i dag märka ut en grav för honom och hans älskade Jip? Han svor över sin egen dumhet och lutade sig mot rorkulten med all sin kraft. Hopp­ löst. Fören vägrade svara rodret och gå upp i vind. Hur skulle han lyckas hålla sin lilla båt på den säkra vind­ sidan av den väldiga klippa som reste sig allt högre framför dem? Och åt läsidan låg ”De Sju Djävlarna”. En lugn dag kunde Nick kanske kryssa sig fram mellan dessa förrädiska rev, men i den här vinden var de livsfarliga. Han hade inget val. ”Och du ska kalla dig sjöman, Nick McIver!” skrek han. Men inte ens hunden hörde hans bittra, uppgivna rop i vinden och havets brus. Han borde ha vetat bättre. Priset för oförsiktig­ •  14  •


•  Greystone Rocks käftar  •

het till sjöss var högt. Särskilt när man befann sig i närheten av ­Gravestone Rock. Den koloss av glittrande svart granit som nu stod framför ho­ nom likt en ilsket uppstickande gravsten hade tagit livet av be­ tydligt saltare skeppare och sjömän än Nick och Jip. Ända sedan Nick var riktigt liten hade han vetat att otaliga skepp och be­ sättningsmän gått till botten på grund av Gravestone Rock. Eller de sju livsfarliga klipprev som spred sig likt tentakler åt alla håll från dess fot. Inte för inte kallades reven för ”De Sju Djävlarna”. Det här var en mycket lömsk kust. Denna kuststräckas farlighet hade så småningom lett till att Nicks hem blivit uppfört. Nu kastade Greybeards stora fyr sina gula ljussignaler på den mörka himlen. Det blinkande tor­ net uppe på klipporna vid babords för betydde något särskilt för Nick McIver. Det var en varning, en uppmaning att akta sig, men det verkade också ropa åt honom att komma hem. För Nick bodde där uppe i fyren; han var fyrvaktarens son. Och nu såg det ut som om den ökända klippa som den stod på skulle ta pojkens liv ifall han inte kom på något bra, och det illa kvickt. OM GRAVSTENEN INTE TAR DIG GÖR DE SJU DJÄVLARNA DET! stod det på spiselkransen på Greybeards värdshus. Den brit­ tiske sjöbjörn som en gång för länge sedan ristat in det där visste mycket väl vad han pratade om. Nick önskade att han hade ristat in den gamla varningen i däcket på sin båt. ”Vi kommer inte att klara det, pojken!” ropade Nick förtviv­ lat. ”Jag kan inte hålla henne tillräckligt högt!” Han kunde verk­ ligen inte styra eller på något sätt få fören på sin lilla båt till vindsidan av klippan som närmade sig alltmer. För varje fot som Svalan tog sig framåt förlorade hon två fot åt sidan. Adrenalinet pumpade i Nicks ådror när han insåg hur stor risken var att följ­ den skulle bli katastrofal om han gjorde som han tänkte. •  15  •


•  nära ögat  •

En framviskad bön till hans sedan länge döde hjälte gled över hans läppar: Nelson, havets härskare, du starke, du tappre. Nick stod inför ett fruktansvärt beslut. Den mest drastiska manöver en sjöman kunde ta till i den här blåsten var en gipp. Att gippa innebar att vända båten bort från vinden i stället för in i den, så att vindens brutala kraft hamnade rakt bakom stor­ seglet. Det jättelika storseglet och den tunga bommen skulle då komma farande tvärs över sittbrunnen med en så våldsam kraft att de utan vidare kunde slita loss masten från båten. Men vad hade han för alternativ? Det hemska beslutet var redan fattat. ”Gippa, ohoj!” skrek han till sin lurviga kompanjon. Han drog bestämt i rorkulten i stället för att skjuta den ifrån sig. Fören svängde genast bort från vinden. ”Se upp!” vrålade Nick. Den väldiga träbommen och det våldsamt snärtande storseglet kom farande över den lilla öppna sittbrunnen likt helvetets samlade ilska. ”Ducka, pojken!” skrek Nick och drog själv huvudet un­ dan den tunga bommen i sista sekunden. Han lyckades nätt och jämnt undvika att få ett slag som skulle ha kastat honom med­ vetslös överbord. Linorna, seglen, riggen, varenda planka i hans båt gnisslade som om de var på gränsen till att brista. Svalan var byggd av kraftigt virke, men han kände att hon var nära att ge vika. Om en planka gick sönder nu, så här nära de vassa klip­ porna, skulle det vara ute med dem! Men hon höll. När han tittade upp såg han att masten och riggen var närapå intakta. Genom att gippa båten hade han köpt sig dyrbar tid att tänka. Nick gick febrilt igenom sina alternativ, vars antal snabbt krympte framför ögonen på honom. Det måste finnas en utväg! Nicholas McIver var inte en pojke som skulle dö en så dum och •  16  •


•  Greystone Rocks käftar  •

föga sjömansmässig död. Inte om han hade något att säga till om. Han ägde en hälsosam rädsla för döden, men nu när han såg den i vitögat, var han mest rädd för att svika alla människor: Sin mamma. Sin pappa. Sin lillasyster Katie. Sin bäste vän Gunner. Var inte det ödet värre än döden? Om en pojke sjönk bland de kalla vågorna utan att ens få en möjlighet att bevisa för dem han älskade att han var modig, en pojke som skulle kunna ut­ rätta stora saker i livet. En pojke som en vacker dag skulle kunna bli … en hjälte. Den redan hårda vinden hade friskat i ytterligare. Svalan för­ lorade snabbt sjörum. Den gröngula himlen kastade ett kusligt ljus över det skummande havet. Nick hörde ett olycksbådande muller på babords sida. När han tittade upp kom en väldig våg rusande som ett lokomotiv mot den lilla båtens lovartsida, ska­ kade henne och tippade henne våldsamt på sidan. Nick över­ sköljdes av kallt havsvatten. Han klamrade sig desperat fast vid rodret för att inte spolas överbord. Det enda han kunde tänka på var Jip, som åter hade stått på post i fören. Medan båtens tunga blyköl snabbt vände henne rätt igen kämpade sig Nick spottan­ de framåt medan han torkade saltvattnet ur ögonen. Hans hund var fortfarande kvar. Gudarna visste hur det gått till. Jip skällde högt, förmodligen av ilska över vågen som nästan hade fått dem att gå i kvav. ”Allt det där blyet som vi har hängt under henne gjorde visst nytta, eller vad säger du, Jipper? Håll i dig, gubben!” ropade Nick. ”Jag ska tänka ut något!” Men vad? svarade hans hjärna – vad kunde han göra? Han visste att nästa våg som tog på bred­ sidan skulle bli deras sista. Fast besluten att få de vilda vågor­ na att träffa Svalans akter kämpade han med rorkulten. Det var hans enda chans. I samma ögonblick lyftes Svalan av ännu en jättevåg högt över en väldig vågdal. En kort stund kunde Nick se det mesta av den •  17  •


•  nära ögat  •

norra delen av sin ö. Och i det ögonblicket visste han vad han måste göra. Han kunde inte komma på vindsidan av Gravestone Rock. Eftersom Svalan aldrig skulle kunna gå med fart framåt in i stormen hade han inget val. Han var tvungen att falla av mot klippans läsida, segla plattläns före vinden, rakt in i De Sju Djäv­ larnas väntande käftar! Det finns ingenting annat att göra, tänk­ te han, mer beslutsam än någonsin. Från vågkammen hade han sett något vitt blixtra till på den klippiga stranden föröver. Det måste innebära att där fanns en vik med sandbotten, en av många längs den här kusten, en sådan som han och Kate brukade leka i när solen sken. Om han på något sätt kunde beräkna vågorna exakt och pare­ ra dem så att Svalans köl gled över de livsfarliga reven, hade han kanske en chans att köra upp båten på en sandstrand i den där lilla viken. Ja, det kunde kanske gå. Nu när Nick hade en plan blev han genast på bättre humör. Det var inte någon vidare plan, men det var hans enda chans. Om den misslyckades … ”Minska segel, gubbar!” ropade han till sin fantasibesättning. Han bet om det blöta, salta storskotet medan han lossade stor­ fallet med sin lediga hand. I en sådan här kraftig vind skulle bå­ tens hastighet inte minska så mycket när han revade storen, men det kunde vara tillräckligt för att kontrollera anpassningen till vågorna över reven. Det var uppenbart att Nick behövde all sin sjömansmässighet och tur han kunde få för att föra kapten och besättning i säkerhet på land. Som om Jip förstod allvaret i situationen kom han och ställde sig akterut bredvid sin husse. Nick var tacksam för sällskapet. ”Rätt så!” skrek Nick, som tog stöd med knäna mot sittbän­ ken och fixerade storskotet genom att snurra det runt handen. Den kraftiga vinden mot det revade seglet fick det att kännas som om armen skulle vridas ur led. ”Rätt så! Stött så!” Vinden •  18  •


•  Greystone Rocks käftar  •

och vattnet kastade båten hit och dit som om den vore en liten eka, och gjorde det ännu svårare att parera vågorna. När båten gick in i raden av mäktiga dyningar kände Nick hur den kasta­ des framåt. ”Nu du, Jip, nu blir det åka av!” skrek han. Jip mor­ rade och stod kvar där han stod. Knepet, och det var ett bra sådant, var att hålla Svalan borta från de stora vågorna som slog in emot den förrädiska stranden. Att vänta till alldeles rätt ögonblick. ”Rätt” innebar att Svalan lyftes i exakt samma ögonblick som hennes köl passerade över var och en av de skrovliga Djävlarna. Det skulle krävas tur, mängder av tur, och en hel del skicklighet. ”Sakta … Sakta … NU!” skrek Nick och sköt rorkulten åt styrbord för att svänga fören. Om det återstod en gnutta skräck i hans röst hördes den inte på grund av både vinden eller det spru­ tande vattnet eller själva ivern i ögonblicket då han styrde den lilla båten längs vågens breda, branta sida mot den djupa vågda­ len nedanför. Detta var sanningens ögonblick för Svalan. ”Nu måste vi ta oss upp, Jip”, sade Nick och höll allt vad han orkade i rorkulten. Gravestone Rock framträdde nära deras vänstra sida när Svalan dök allt djupare i vågdalen. ”Vi. Måste. UPP!” Nick höll andan. Han hade sett det första otäcka revet uppifrån vågkammen och visste att Svalans köl kunde klara sig förbi det om han hade bedömt hennes tur ned i dalen perfekt. Han bet ihop tänderna, omedveten om smärtan i käkarna. Jip stod också blickstilla och tittade ut på muren av vatten framför dem, som om han anade stundens allvar. Plötsligt höjdes Svalans för. Nu steg hon högt på det impone­ rande tidvattnet. Nick väntade på att få höra hur hennes köl skra­ pade mot den livsfarliga, skrovliga klippan. Det slog honom att det förmodligen skulle bli ett av de sista ljud han någonsin hörde. Det kom aldrig. Uppe på vågen såg Nick att han hade lyckats beräkna manö­ •  19  •


•  nära ögat  •

vern perfekt. Vågorna skulle nu lyfta honom över de två sylvassa rev som återstod mellan Svalan och tryggheten i den sandiga viken. Jip intog på nytt sin plats i fören. Han skällde högt och segervisst, uppmanade naturens makter att än en gång bråka med den mäk­ tiga Svalan och hennes modiga besättning om de vågade. ”Hurra!” utropade Nick både lättad och fylld av triumf. ”Vi klarade det, gubben. Vi gjorde det faktiskt!” Väl inne i den djupa, buteljgröna vikens trygghet gällde det bara att styra Svalan mot stranden tills kölen gled upp på den mjuka sanden. När det var gjort lossade Nick snabbt storfallet och fockfallet så att hela den blöta segelduken föll ned på däck. När båten började luta åt styrbord, hoppade Nick och Jip lyck­ liga över relingen och vadade i land. Nick gjorde fast en lina från Svalans för vid en stor sten på stranden. Sedan gick han och Jip in i närmaste grottöppning för att komma undan det rasande ovädret. Där satt de i säkerhet på en sten långt inne i grottan och vän­ tade på att stormen skulle bedarra innan de kunde segla hem och äta kvällsmat. Den här grottan, tänkte Nick, när han och Jip klättrade upp i båten igen, kunde bli ett utmärkt gömställe en vacker dag. An­ tingen en plats att gömma sig för blodtörstiga sjörövare på eller ett ställe där det gick att gömma en skatt som han och hans be­ sättning hittat under sina seglatser någon gång i framtiden. ”Då så, gubben”, sade Nick medan han drog i fallet som hissa­ de storseglet igen. ”Dags att skynda hem!” Nu när stormen hade avtagit var han säker på att han skulle klara att kryssa mellan re­ ven utan större problem. Han var trots allt mycket väl förtrogen med dem. Ja, man kunde alltid lita på att unge Nicholas McIver åter­ vände hem med sin besättning oskadd. Fanns det en pålitligare pojke i hela England? •  20  •


II

K a pi t e l Lönnlådan

D

” 

3 juni 1939 Gr ey bear ds fyr

en   där pojken”, sade Emily McIver för sig själv, ”är den mest opålitlige i hela England!” ”Var är ungen?” tillade hon halvhögt för åtmin­ stone tionde gången sedan han missat kvällsmaten. ”Jag säger då det!” Hon strök bekymrat en lock av sitt honungsblonda hår ur pannan och tryckte än en gång näsan mot det immiga köksfönst­ ret. Stora lila moln hade samlats i väster den senaste timmen, och nu smattrade regndropparna tungt mot rutan. Sommarens första riktiga oväder, tänkte hon medan hon stoppade händerna i det heta diskvattnet och tog upp ännu en tallrik. Det såg ut att bli storm och naturligtvis var hennes son mitt ute i den, som vanligt. Hade missat kvällsmaten igen. Genomblöt och iskall på kuppen. Emily försökte skjuta undan oron för sin ende son till ett stäl­ le där hon kunde kontrollera den. Det blåste väl inte så farligt? Han hade väl klarat sig igenom värre än det här? Han hade väl sitt oljeställ på sig? Jösses, vilken blixt! Värmeblixt. Sommar­ blixt. •  21  •


•  nära ögat  •

Sommaren hade äntligen kommit till den minsta av fyra små öar ute i Engelska kanalen. Även om öarna hållits i ett järngrepp av moderlandet England under många århundraden, låg de mycket nära den franska kusten. Namnen på många gator och byar var fortfarande franska, men öborna var lojala enbart mot England. Greybeard Island, den minsta ön, var känd för att ha fler kor än människor. Och för att där inte fanns en enda bil. De fåtaliga öborna var härdade sjöfarare och nuförtiden mestadels bönder och fiskare. Visst, där hände inte speciellt mycket. Men Emily tyckte ändå att det var världens underbaraste plats: den klippiga kusten, de vidsträckta ängarna och så här års förstås också de praktfulla rosorna. Emily hade lyckligt noterat somma­ rens ankomst i sin dagbok på morgonen: Efter en bitande kall vinter och en kylig, fuktig vår har solen plötsligt börjat låta sina strålar lysa över vår lilla gröna ö. Äntligen är sommaren 1939 här! Varje gata har ett grönt lövtak, varje åker är som en matta av smörblommor och vintergröna. I varenda fruktträdgård singlar moln av vita kronblad mot marken, svävar nedanför kronorna och virvlar runt de knotiga, förvridna stammarna likt snöflingor. Rosor klättrar åter mot takåsarna på de små stugor som står utspridda här och var på vår lilla ö, som om en jätte kastat ut en handfull och staket och buskar vuxit upp över natten för att fästa dem vid jorden! Även den här gamla fyren, som varit familjen McIvers hem i generationer, kantades än en gång av stora rankor med tunga rosor, insåg hon med en rysning av glädje. ”Tornrosorna” kallades de, och de fanns med på omslaget till turistbroschyren över ön. Emily öppnade fönstret en springa och andades in blommornas söta väldoft; fuktig luft mättad med lukten av regn och rosor svepte in. •  22  •


•  Lönnlådan  •

Hon lutade sig fram igen och kikade spänt ut genom det mörka köksfönstret. Hon såg bara regnslöjor längs den tomma stig som ledde ned till hamnen. Var är pojken? undrade hon för hundrade gången. Men hon visste mycket väl var han befann sig. Lilla Kate är åtminstone inte med honom, tänkte Emily lite lättad. Nej, hennes dotter låg tryggt nedbäddad i sin varma säng och hämtade sig efter att ha varit rejält sjuk i mässlingen. An­ nars hade hon garanterat skrotat omkring ute på den där båten. Emilys make Angus var däremot ute i det hemska ovädret den­ na kväll på ett dumt uppdrag för att … Ett plötsligt ljud bakom Emily fick henne att hoppa till. Hon tappade en tallrik i disk­ vattnet så att det skvätte åt alla håll. ”Jösses!” utropade hon och vände sig om precis när köksdör­ ren öppnades. Två virvelvindar kom farande in: en tolvårig pojke med en vilt skällande svart retriever i hälarna. ”Två demoner i kvällningen, och som ni skrämde mig!” utro­ pade hon och försökte förgäves torka bort diskvattnet från sitt förkläde. ”Stäng dörren! Ser du inte att det regnar in!” Men egentligen drog hon en lättnadens suck över att hennes son kom­ mit hem oskadd. ”Det är bara jag och Jipper, mamma!” sade Nick och lutade hela sin tyngd mot den bastanta ekdörren. ”Vi är väl inte sena? Du förstår, vi hamnade mitt i blåsten och vi … Jip! Nej, gub­ ben!” skrek Nick, men det var för sent. Nick, som visste att han redan var tillräckligt illa ute, såg sin svarta hund gå bort till mamma och häftigt skaka av sig varenda vattendroppe i en lurvig, fyrbent regnskur. ”Tack så mycket, Jip” sade Emily och borstade bort den nya störtfloden från sitt förkläde. ”Underbart! Jag är glad att du inte har förlorat ditt goda uppförande heller! Det är precis lika fan­ tastiskt som alltid! Titta som han ställt till, Nick!” ”Han är bara snäll, mamma. Bara glad att vara hemma igen?” •  23  •


•  nära ögat  •

Nick försökte le men lyckades inte riktigt. ”Det betyder att han är glad att se dig. Han liksom vinkar på hundspråk.” Emily McIver satte händerna på höfterna, sedan böjde hon sig ned och stirrade ilsket på sin son, som nu stod i den pöl med regnvatten som han åstadkommit i hennes kök. ”Nicholas McIver! Tro inte att du kan charma dig ur det här! Det är tredje kvällen den här veckan som du har missat kvälls­ maten! Och titta som du ser ut!” sade hon och hötte med fingret åt honom. ”Och titta på mitt stackars golv.” Nick tittade pliktskyldigt på sig själv, sin mors förkläde och pölen, och blev tvungen att nicka instämmande. Hans skor var genomblöta och hans vanligtvis lockiga hår låg klistrat vid hjäs­ san. Han kom för sent igen, hade blött ned i köket och förutsätt­ ningarna för ett gott lagat mål mat var dåliga. Han var fullkom­ ligt utsvulten efter en hård dag på havet. Då fick han syn på resterna av en underbar rostbiff. ”Förlåt att jag är sen, mamma”, sade han och lyfte det tunga tennfatet som steken stod på. ”Gå och lägg dig, så tar jag hand om den här dis­ ken. Det är trots allt det minsta jag kan göra.” Emily tog ifrån honom fatet. ”Ett bra försök, Nicky. Fräckt, men bra. Kvällsmaten serveras för exakt två och en halv timme sedan i det här huset, som du mycket väl vet! Den här rostbiffen ska raka vägen ned i grytan. Ta en rova och ett par morötter om du vill, och gå sedan och lägg dig.” Hon räckte fram en skål nyskalade grönsaker. Nick stoppade dem i fickorna så länge. Han avskydde morötter aningen mindre än han avskydde rovor. Men Jip kanske åt dem. Då skulle åtmin­ stone en av dem slippa vara hungrig. ”Den här gången var det inte mitt fel, mamma”, sade han utan att slita blicken från den doftande steken. ”Det blåste förfärligt, och Jip och jag … Förlåt från oss båda två.” ”Jaså. Ja, du och Jip kan be varandra om ursäkt i ditt rum. Och •  24  •


•  Lönnlådan  •

ljuset ska vara släckt.” Emily snurrade honom runt och skickade iväg honom mot trappan. ”Upp med dig! Du också, Jip!” Nick stannade nedanför trappan. ”Får jag ställa en viktig fråga först, mamma?” undrade han, plötsligt med en klump i halsen. ”Skulle du påstå att jag är lättskrämd av mig?” ”En pojke som är för smart och modig för sitt eget bästa, skul­ le jag vilja påstå”, sade Emily. Hon kastade en blick över axeln mot sin son. ”Men å andra sidan är jag bara din mor. Vad vet en mor? Gör hennes fötter ont efter att hon gått och stått hela da­ gen? Har hennes rosor fått bladlöss? Blir hon sjuk av oro så fort hennes lille son är ute i ett fruktansvärt oväder?” ”Förlåt, mamma. Jag är verkligen ledsen”, sade Nick. ”Men det var verkligen otäckt med den hårda vinden.” ”Berätta för din mor varför du är så rädd för att vara rädd? Det är den naturligaste känsla en pojke kan uppleva.” Nick sneglade på det regnvåta köksfönstret och kämpade för att kontrollera sina känslor. ”För att jag tycker att pojkar inte ska vara rädda! Pojkarna som jag läser om i böcker är aldrig rädda för någonting! Men jag blev rädd där ute i dag. Två gånger, två gånger på en dag! Jag är väl bara en ynklig, s-snorig f-fegis!” Han satte sig på det nedersta trappsteget och torkade en tår. ”Du är inte en pojke i en bok; du är en helt vanlig pojke. Och att vara rädd är bara normalt för …” ”Jag försökte faktiskt! Nog försökte jag. Men jag kunde inte få Svalan på vindsidan av Gravestone Rock, och jag …” Nick tyst­ nade när minnet av den hemska händelsen kom tillbaka. ”J-jag visste att vår enda chans var att försöka rida på stormvågorna över reven, och då slog en jättestor våg emot oss på bredsidan. Den vräkte oss med relingen i vattnet och jag trodde att Jipper, jag trodde stackars Jip hade …” Nick kände varma, salta tårar välla fram och tittade snabbt ned på sin hund. Om han verkligen •  25  •


•  nära ögat  •

ville bli en hjälte kunde han ju inte låta sin egen hund och sin mamma se honom så ynklig på grund av några stora vågor. ”Kom, Nicky”, sade Emily. Han reste sig vingligt och gick bort till henne. Tacksamt lutade han kinden mot hennes stärkta blus som doftade så gott. Det var ett tryggt ställe där ingen annan kunde se tårarna rinna nedför hans kinder av lättnad över att han fortfarande var vid liv. Som han längtat efter denna trygga famn när den väldiga klippan tornade upp sig framför honom! ”Vad var det andra som var så otäckt, då?” frågade hon och klappade honom ömt på hans våta hjässa. Hon märkte att poj­ ken äntligen tycktes sluta darra. Då tryckte hon honom intill sig. ”Förutom den fruktansvärda stormen alltså.” ”Jaha. N-nej det var inte lika hemskt, mamma”, sade han när han äntligen börjat lugna ned sig. ”Klockan var väl ungefär tolv, tror jag. Jipper och jag slog norrut mot Hawkes udde. Då blev himlen plötsligt svart och det mullrade, och vi trodde att det var oväder på gång. Men det var det inte, inte då åtminstone. Nej, det var massvis av stora flygplan! Bombplan! De flög precis över Svalans mast på väldigt låg höjd, mamma. Ljudet var öronbedö­ vande. Jip och jag sprang fram till fören för att ropa hurra och vinka till våra grabbar, men du förstår – det var inte våra grab­ bar. Planen hade stora hakkors målade på kropparna och ving­ arna. Det var tyskar!” ”Tyskar! De släppte väl inga bomber på dig och Jip?” frågade Emily och log. ”Det hade varit skrämmande.” ”Nej, de släppte inga bomber”, sade Nick och log tillbaka. ”Och vi vinkade åt dem ändå, förstår du, och några av dem vin­ kade med vingarna åt oss som om vi var vänner. Det skrämde mig allra mest.” ”Jag tycker att du är en mycket modig pojke, Nicholas McIver”, sade Emily och kysste honom på hjässan. ”Men modiga pojkar •  26  •


•  Lönnlådan  •

blir inte modiga män om de inte är lite smarta också. Var smart nog att bli rädd när du behöver, kan du lova mig det, Nick? Gå nu och lägg dig.” ”Ska det verkligen bli krig, mamma?” frågade Nick, som inte ville gå ifrån henne. ”Mot nazisterna? Tyskarna, alltså.” ”Vi har haft tillräckligt med krig för det här århundradet, tack. Nu blir det inga fler.” ”Men pappa säger …” ”Hör på mig, Nick.” Hon höll honom en bit ifrån sig och såg honom i ögonen. ”En del människor, bland andra din far, tror på det mr Churchill säger. Att ett krig mot Tyskland är oundvik­ ligt. Jag väljer att tro på det vår premiärminister mr Chamber­ lain säger. Min bror Godfrey tillbringar som du vet all sin vakna tid vid premiärministerns sida på Downing Street nummer tio. Han ser allt utom de allra hemligaste dokumenten, och han är övertygad om att nazisterna inte har något intresse av ett krig mot England. Jag har alltid trott på din morbror, och jag tror på honom nu också. Det är väl enkelt? Gå nu och lägg dig, och inget sölande!” Nick såg på sin mor. Han hoppades att det var så enkelt, så där svart och vitt som hon framställde det. Hans morbror God­ frey borde ju veta, eller hur, eftersom han var premiärministerns sekreterare. ”Du har säkert rätt. Men får jag åtminstone berätta för pappa om …” ”Din far är inte hemma”, sade Emily och ställde den sista tor­ kade tallriken på hyllan. ”Han har krismöte med sin älskade fågel­skådningsklubb.” Hon skrattade när hon tänkte på att ­lilla fridfulla Greybeard Island skulle råka ut för någon som helst kris. Vilken typ av nödfall skulle kunna få en grupp fågelskådare att träffas en sådan här kväll? Ornitologer – jo pyttsan! ”Du, Nicky, kan du hämta mammas glasögon innan du lägger dig? Jag lämnade dem i din fars arbetsrum, på hans skrivbord, •  27  •


•  nära ögat  •

tror jag. Och sluta peta din farfarsfar i magen, annars blir han bara ännu fulare!” Nedanför trappan som gick i spiral till toppen av fyren hängde ett porträtt som föreställde en förfader i släkten McIver. Honom beundrade Nick mycket. Den för länge sedan avlidne amiralen som hängde ovanför öppna spisen hade ett hål med ojämna kan­ ter mitt i sin stora mage, och Nick älskade att ställa sig på tå och drämma näven genom den gamle mannen. Ingen visste riktigt hur det gapande hålet uppstått, men alla hade sin egen historia om amiralen med hålet i magen. Det låg säkert ett stort äventyr bakom, och Nick gillade att sticka in handen i sin förfaders ge­ nomborrade kropp varje gång han var på väg uppför trappan. ”Förlåt, mamma”, sade han och gav den gamle amiralen en sis­ ta knytnäve i midjetrakten. ”Är pappa ute och fågelskådar igen? Tänk att titta på fåglar en kväll som den här!” sade Nick över axeln och begav sig uppför trappan, avsevärt tröstad av det hans mor sagt. Ja, herregud, tänkte Emily för sig själv och skrattade. ”Fågel­ skådare, jovisst!” sade hon halvhögt och sjönk ned på den nötta fåtölj som stod intill eldstaden i köket. Hon såg fram emot att somna vid den sprakande elden med sitt broderi i knäet. Angus skulle väcka henne när han kom hem från sin ”fågelskådning”. Det var faktiskt löjligt. Det var tur att hon älskade sin make så mycket, annars hade hon aldrig kunnat stå ut med hans nya passion. ”Ornitologiska föreningen” klättrade omkring på hela ön med sina svarta kikare. Lera i ansiktet och blad och kvistar på huvudet. Och de stirrade alltid ut mot havet. Väntade på att nazisterna skulle komma. Som om nazisterna brydde sig ett spår om tre fyra små engelska kanalöar som låg närmare Frankrike än England och där det bodde mest kor! Tänk! Hon skrattade lågt för sig själv. Leve Adolf Hitler, Kanalöarnas konung, kos­ sornas kansler! •  28  •


•  Lönnlådan  •

”Nicholas!” ropade Emily. Hon skrattade fortfarande för sig själv när hon petade tillbaka en liten bit glödande kol som ham­ nat utanför härden. Hon vände sig om och ropade på nytt upp­ för trappan. ”Vill du vara snäll och komma ned med glasögonen? Du vet att jag inte kan brodera ett stygn utan dem!” Hon fick inget svar. Var är pojken? undrade hon, förmodligen för tusende gången den dagen. Det första Nick lagt märke till när han kommit in i arbets­ rummet bredvid trappan, nedanför stegen som gick upp till fy­ rens stora lampa, var hans pappas gamla pilotjacka. Den häng­ de på stolsryggen. Pojken tog på sig det slitna plagget, som han avundades sin far, satte sig på skrivbordsstolen och drog hän­ derna över silvervingarna som satt fastnålade på jackbröstet. En hjältes jacka, tänkte Nick, och tittade på de blanka vingarna. Hans far hade haft den på sig den dagen då hans Sopwith skju­ tits ned, kraschat och brunnit upp i skogen i Ardennerna. Angus McIver hade tagit sig ut ur det brinnande planet, men hans hög­ ra ben hade inte klarat sig. Han hade aldrig mer flugit efter den ödesdigra dagen, och nu, tjugo år senare, kunde han bara gå med hjälp av en stadig käpp. Men han hade kommit hem till Greybeard Island från världs­ kriget som en hjälte, eller hur? Ja. Utan tvivel. En sann hjälte, vad nu det innebar. Det enda Nick visste var att han också hellre än något annat ville bli en hjälte. Han tog upp sin fars gamla pipa och satte den mellan tänderna precis som sin far. Hade han vad som krävdes för att bli en hjälte? undrade han och bet i pipskaf­ tet. Var han tillräckligt modig? Tillräckligt stark? Tillräckligt smart? Fast varför bekymra sig om det? Han skulle förmodligen aldrig få något svar på de frågorna eftersom han bodde på en liten ö mitt ute i ingenstans. Hans egen far hade börjat med få­ gelskådning, för jösse namn! Så desperat var hans behov av spän­ ning. •  29  •


•  nära ögat  •

Varför hade Nick egentligen gått hit? Just det ja! Mammas läsglasögon. Var fanns de? Han trevade över bordet, sköt undan boktravarna och pappersbuntarna. Han stoppade handen i en liten nisch mitt på skrivbordet där det fanns en massa pennor. Hon kanske hade lagt dem … Vänta! Hans fingrar snuddade vid något kallt och runt som stack ut längst in i nischen. Det kändes som en … det var en knapp, och inte vilken knapp som helst. En hemlig knapp! Han måste naturligtvis trycka på den. Med ett mekaniskt klick och ett svagt surrande dök det plöts­ ligt upp en låda ovanför den lilla nischen. Den bara gled ut, som en oväntad inbjudan! Det var utan tvivel mycket spännande att plötsligt stå inför något som helt uppenbart var en lönnlåda. Poj­ kens naturliga nyfikenhet tog överhanden. Han ställde sig upp och tittade i lådan. På lådans botten låg en gammal loggbok som det tydligen inte var meningen att någon skulle se. Det var en ljusröd läderpärm på vilken det stod KANALÖARNAS FLYTTFÅGLAR med guldbokstäver. Mysteriet löst, sade Nick för sig själv. Det hade något med Ornitologiska föreningen att göra. Han lyfte försik­ tigt upp den tunga pärmen ur lådan och undersökte den när­ mare. Det var märkligt, tyckte han, för även om hans pappa hade älskat att flyga hade han aldrig brytt sig om fåglar, inte förrän den senaste tiden. Nick kände sig lite skyldig när han slog upp den tjocka pär­ men och började bläddra bland dess gulnade blad. Och det blev genast uppenbart att hans far inte var någon hemlig fågelbeund­ rare. När pojken snabbt ögnade igenom sidorna såg han att hans far varje dag noggrant noterat vartenda tyskt fartyg som ”flyt­ tat sig” tvärs över kanalen! ”Flyttfåglarna” var inget mindre än de stora tyska linjefartyg, handelsfartyg och krigsskepp som kom ångande ut från Hamburg och Rhen och flyttade sig över kana­ •  30  •


•  Lönnlådan  •

len! Hans blick landade längst ned på sidan, där han såg en över­ raskande anteckning med hans pappas handstil: Dokumentation levererad: 1 mars -39, kl. 8.00, misstänkt alfa­ ubåt siktad nära Greybeard Island, riktning 230 grader väst, ökad aktivitet alla sektorer dygnet runt. Tor bekräftar och vidarebefordrar till W.S.C. Tor? Det vackra kraftpaket som han sett glida in och ut ur ham­ nen de senaste veckorna? Och vem eller vad var W.S.C.? Som om inte det var tillräckligt mystiskt såg Nick att det fanns ytterligare en hemlighet eller två i lådan. Han trodde knappt sina ögon, men det låg en förnicklad fyrtiofemkalibrig Webley & Scott-revolver längst in i lådan. Nick lyfte försiktigt upp den och märkte att den var laddad. Hade hans pappa en pistol, en laddad pistol? Han lade försiktigt ifrån sig den tunga revolvern på en pappershög, tog ett djupt andetag och stoppa­ de ned handen i lådan igen. Pistolen hade legat ovanpå en bunt brev som var hopbundna med ett rött band. Nick tog fram bre­ ven och tänkte att har man börjat på en sak kan man lika gärna fortsätta. På vart och ett av kuverten var ordet Chartwell tryckt i övre vänstra hörnet. Alla var adresserade till hans far i Greybe­ ards fyr på Greybeard Island. Nick vågade inte öppna ett enda, fastän han var mycket frestad. Chartwell, hade Nick läst i tidningen, hette huset på landet i Kent där Winston Spencer Churchill bodde! Ja, just det, själv­ aste W.S.C. i egen hög person! Nick kämpade för att dämpa sin upphetsning och lade nog­ grant ned allting i lådan precis som han hittat det. Först breven från Churchill. Ovanpå breven den laddade pistolen. Och till sist den tunga pärmen. Vänta, hade titeln varit vänd uppåt el­ ler nedåt? Nedåt, så vitt han mindes. Han behövde bara nudda •  31  •


•  nära ögat  •

vid lådan med fingertopparna för att den skulle glida igen med ett svagt klick. Nick stirrade på stället där lådan försvunnit in i skrivbordet och upptäckte sin mammas små guldbågade glas­ ögon på hyllan precis ovanför. Han tog dem och lade dem tank­ spritt i bröstfickan på sin skjorta. Han andades häftigt och kände sig lite vimmelkantig när han gick bort till ett av de många svängda fönster som vette ut mot kanalen i alla väderstreck. Det blixtrade till av gult ljus när den stora fyrlampan roterade precis ovanför honom. Ovädret hade vid det här laget dragit österut, in över de franska kustängar­ na. Det lyste fortfarande upp himlen med sprakande elektrici­ tet, men urladdningarna var ingenting mot den upprördhet som unge Nicholas McIver kände i det ögonblicket. Han kanske hade haft fel, tänkte han. Bara en stund tidigare hade han tyckt synd om sig själv som satt där ute på en klippa där det aldrig hände något. Något var på gång, det var då en sak som var säker. Han tittade ned på kanalens vidsträckta svarta vattenyta som nu skimrade i månens sken. Som vanligt löpte ett antal tunna, vita streck österut över kanalen. Men nu hade de plötsligt fått stor betydelse. Nu visste han vad strecken var. Det var tyska ubåtar. Det var de fruktade ubåtarna som smög ut från Tyskland under vattnet i hans fridfulla kanal, kanske på väg mot England. Om hans far och W.S.C. hade rätt, förstås. Han rös, dels av rädsla och dels av den plötsliga sura smaken av tobak som påminde honom om att han fortfarande hade sin pappas pipa i munnen. Hans egen far, som byggde präktiga segelbåtar som aldrig läckte, och som skrattade och drog roliga historier när han stop­ pade om sin son varje kväll, var spion! Mannen som ansade rosor under sommarens dagar och reciterade Wordsworth om vinter­ kvällarna var spion! En som hade en revolver – en laddad revol­ ver – i en lönnlåda och som verkade vara inblandad i ett hemligt •  32  •


•  Lönnlådan  •

spioneri för den store Winston Churchills räkning. Hans egen far! Det var det bästa som hänt på länge. Han kanske kunde skrapa ihop ett litet äventyr på den här gamla ön, trots allt! ”Mamma!” ropade han så högt han kunde och rusade nedför trappan tre steg i taget. ”Mamma, jag har hittat dina glasögon. Är inte det fantastiskt?”

•  33  •


9789163862540