Issuu on Google+


Bara .. for din skull Charlotta Lagerberg Thunes M O G WA I B O K F Ă– R L A G


1 Dragan sitter i bilen och röker på en cigarett. Tomt och intetsägande. Han trummar rastlöst på ratten i takt med radiomusikens brus. Trafikljuset slår äntligen om. Foten hittar dragläget och bilen ger sig i väg i en kraftig rivstart. Dragan överraskas av tre berusade män på Engelbrektsgatan. Han tutar och gestikulerar med yviga gester. ”Fan jävla skit! Ludo, dumhuvuden!” Han växlar upp och far iväg med den röda minivanen med taxilogga på. Med ett förargat ansiktsuttryck brummar han förbi de stora ekträden och en och annan bok med årsringar från det förgångna, som hänger praktfullt grönt över Vasaparken och förgyller den nerskräpade gräsmattan. Kyrkan står stadig som en trygg ikon. Fast i marken och inväntar en ny gudstjänst. Han noterar att Vasakyrkan har fått en egen lekplats precis bredvid kullen. Aldrig någonsin hade han sett några barn leka där. Tålmodigt försöker han köra lagligt. Fast käken är spänd och nackmusklerna otäckt stela. Varje gatsten ligger tyst och nertrampad. Vilar i ensamhet medan han stirrar på dem i en koncentrationsövning. Han är besinningslöst trött på alla fulla idioter som klampar rätt ut i gatan, som om de vore skadeskjutna djur. Längs gatan går en ensam kvinna i hans egen ålder med snabba ryckiga steg. Han kör nära att han snudd på stryker trottoarens kant, bara för att få se den kvinnliga silhuetten som rör sig allt fortare fram. När han närmade sig henne ser han ett förtvivlat kvinnoansikte som paradoxalt nog är avstängt. Han kan inte sluta stirra på henne. Hon ökar därför takten på stegen. Plötsligt vänder hon sig om. Pannan är rynkad. Ögonen ser stränga ut. Kroppen sträckt och munnen tillknäppt. Alla vet att det inte är acceptabelt att trakassera kvinnor längs vägen, fast något inom honom säger att kvinnan behöver hans hjälp. Med försiktighet vevar han ner rutan och säger något. Kvinnan synar honom uppifrån och ner för att ta tre snabba steg åt sidan. ”Hallå hej tjejen, vill du ha taxi? Jag kör dig hem va. Jag lovar dig tjejer ska inte 1


gå ensamma i mörker!” ”Ursäkta mig, men vad får dig att tro att jag helt urskillningslöst ska sätta mig i din taxibil? Tror du att jag är helt dum i huvudet?” ”Do vraga, jävla skit! Du missförstår, jag vill bara hjälpa. ” Plötsligt hörs nya steg någonstans i närheten. En mansröst skriker. Om han bara släpper lite på bromsen kan han kvickt köra därifrån. ”Sluta trakassera min flickvän! Vi behöver ingen taxi hem. Hör du det jävla juggesvin!” ”Jag visste fan inte att det var din tjej glupan! Jag vill bara…” ”Nä, men nu vet du det ditt as! Stick härifrån nu! Jag vill inte se ditt ugly face! Hör du det! Stick!” Huden knottrar sig. Hon vill hem för att sova. Magnus fortsätter gapa. Hela situationen utkristalliserar sig i någon slags fånigt beskydd om henne. Hennes ansikte skiftar färg. Först blekrosa. Sedan rött. Munnen känns smaklös och torr. Sedan när hade han spänt musklerna och muckat gräl för hennes skull? Det har väl aldrig hänt förut. Det skulle ha varit på Marstrands studentbal för hundra år sedan. Magnus börjar banka på biltaket. Ebba noterar hur taxikillens ögon förvandlas och skiftar färg. Tankarna fortsätter rusa. Svåra att ställa till rätta. Svåra att sortera. Hon tappar taget och utan att blinka gör hon något högst märkligt. Hon sliter upp dörren i en häftig rörelse. Kastar sig in i bilen, för att skrika, ”Kör!” ”Vart då?” ”Det spelar faktiskt ingen roll, bara kör!” Handlingskraftigt drar Dragan iväg med bilen. Dolda skrik hörs men är omöjliga att tyda. Det enda Dragan hör är små förtäckta snyftningar från kvinnan som sitter bredvid honom på sätet. ”Vad håller ni på med?” ”Jag jobbar! Ser du inte det? Jobbar som fan, men får ta hand om alla jävla svennar som beter sig som jag vet i fan, sranje, jävla skit…” ”Gillar du inte svenskar? Du tänkte slå ihjäl min pojkvän eller hur? Döda honom på riktigt? Visst tänkte du det?” ”Nä!” Dragan tittar ut genom fönsterrutan. ”Jag såg din blick.” ”Jag förstår mig inte på alla jävla svennar. Jag blir så trött…?” ”Varför bor du här om du inte gillar svenskar? Jag ser ju att du inte gör det, men du gillar att slåss. Du tränar det ser jag ju och så slår du säkert ner andra killar. Tänkte du slå min Magnus? Tänkte du det? Han slog hårt på din bil!” ”Vad snackar du om? Fucking svennar!” 2


”Strunt samma! Jag syftar faktiskt inte på dig. Men gör mig en tjänst, sluta och säg svennar. Låter bedrövligt. Bara kör någonstans nu. Orkar inte ta några beslut. Så snälla bara kör!” ”Du, jag gillar de flesta människor men jag lovar dig i mitt yrke ser man allt! Vad ska jag åka nu då?” Han lägger pannan i ett djupare veck. ”Bara kör!” ”Jag kan inte bara köra omkring dig såhär. Tjejen, jag har ett jobb att sköta precis som alla andra. Förstår du det? Do vraga, detta är mitt jobb förstår du det tjejen?” ”Jamen, du får pengar av mig så du kan vara lugn och förresten är det faktiskt kunden som bestämmer vart du ska köra”, svarar hon med sammetslen röst och klippandes med ögonfransarna. Dragan suckar tungt. Svänger runt gathörnet för att fortsätta färden ner mot den upplysta Övre Husargatan. Bilen fortsätter rulla långsamt framåt. Avvaktar för rödljus och sedan vidare in i Linnéstaden. ”Vadå, stör du dig på svenskar killar?” ”Nä, inte alls, men din kille var ju helt knäpp, ludo”, svarar Dragan medan han gestikulerar yvigt med handen och pekar med fingret mot huvudet. ”Du känner honom inte, inte alls och förresten hade inte du reagerat så om det vore din flickvän som pratade med en okänd kille så där helt apropå?” ”Kanske eller kanske inte. Vart ska jag köra nu då?” ”Det hade du gjort. Ni som är så svartsjuka av er. Du kan väl inte köra mot Rosenlund! Du vet väl var det är för gata? Va?” ”Vart ska jag köra då? Vilka är svartsjuka? Invandrarkillar eller?” ”Invandrarkillar är mer hetsiga tror jag” ”Ah, du känner många invandrarkillar? Har bra erfarenheter och så va?” ”Nä, kanske inte, men jag har träffat dig nu. Stanna här är du snäll.” Hon svarar med en distinkt röst, vilket upprör honom ännu mer. ”Vad menar du med det? Är det så då?” ”Stanna bilen, sa jag.” ”Är det så då?” ”Stanna bilen, sa jag. Du fortsätter ju bara köra. Du är ju helt sjuk!” ”Blev du rädd?” ”Nä! Vilket sätt du har!” Ebba skakar. Försöker dölja med subtil kaxighet genom att låta tvärsäker. Hon ångrar sig och förstår egentligen inte vad taxiresan ska ge för effekt. Magnus ska som så många gånger förr kalla henne infantil. I hennes ålder borde man förstås moget resonera, men det går inte. Inte med honom. Hon skulle lyssnat bättre på sin inre röst och inte utsätta sig för att bli 3


våldtagen. Det läser man om i varenda kvällspress om naiva flickor som vaknar upp på okända platser. Plötsligt skäms hon. Taxikillen kan rent av vara en ordinär person. Med busig tandglugg och hår som är både tjockt och glansigt ser han rätt behaglig ut. Hon kan i alla fall inte utesluta att han är en ”läskig” typ. En person som fiskar upp halvberusade slampor som singlar ner på klibbigt säte. Sedan är det kört på allvar. Hon hade sett hans blick mot Magnus. Hon ryser. ”Snälla kan du stanna här”, försöker hon med en alltmer inställsam röst. Han gör en otillåten u-sväng och kör långsamt tillbaka och passar samtidigt på att kika på henne. Huden är vit som snäckskal och ser silkeslen ut och nästan genomskinlig. Håret är ljust och sprött uppsatt i en enkel hårtofs. Ögonen är klotrunda och fransarna täta. Det finns spår av svarta tårar som runnit längs kinden som nu ligger som små öar runt ögats franskant. Ögonfärgen är svår att bedöma i taxiljusets skimmer. Kanske är de gråblå eller gröna. Runt halsen hänger en berlock i guld. ”Vad stirrar du på? Sluta stirra på mig, sa jag!” Dragan drar upp käken till ett varggrin. ”Sluta, sa jag.” ”Ska du gå av här eller?” ”Ja!” Dragan stannar bilen. Ebba börja fumligt leta efter några sedlar i handväskan. ”Taxametern står på trehundratjugotre kronor och du tar fram en hundralapp. Det räcker inte!” ”Jag har inga mer kontanter.” ”Har du inget Mastercard eller Visakort?” Ebba gräver fram ett Visakort ur den koketta baguetteväskan och blänger surt på honom. Medan hon famlar efter kortet faller ett läppstift ur. Det trånga mörka utrymmet gör det omöjligt att finna det. ”Kan du tänka dig att tända lampan så jag ser!” ”Den är tänd. Se här!” ”Då kanske du kan hjälpa mig att leta fram mitt läppstift!” ”Varför?” ”Därför.” Hon tittar stint på honom. Dragan drar ut den långa kvittoremsan och överlämnar för signatur. ”Behöver jag visa legitimation också kanske?” ”Ja, faktisk när du säger det så. Hvala, tack!” Ebba slänger ifrån sig pennan och kvittot och fattar tag om handtaget. ”Men är du snäll och hjälper mig då!” 4


Dragan flämtar till av skratt och assisterar henne ut ur bilen. Den nylackerade dörren smälls igen. Hon mumlar något som ska föreställa ett hej då på ett sätt som får honom att skaka på huvudet och skrattet eskalera. ”Hej, vänta, här är sminket!” ”Tack”, fräser hon och sliter etuiet från honom. Det smattrar återigen från ivriga regndroppar mot bilrutan. Regnpölar som får henne att springa sick-sack mellan de blöta ringarna som är svåra att upptäcka. Snart står hon återigen vid porten på Karl Gustavsgatan och är borta för alltid, som om deras möte aldrig ägt rum. Det hugger till i honom, för någonstans vet han, att därinne i det gamla gedigna stenhuset väntar en välvuxen man som är beredd att visa sin makt, kanske till och med slå henne. Det tror han. Men inte ens en timmes frånvaro får Magnus ur balans. Han ligger oberörd och sover med vidöppen mun och vaknar inte ens av slamret från Ebbas ytterkläder eller skor.

5


En roman om att mötas på lika villkor, men också på olika villkor Dragan kommer från det krigshärjade Balkan och lever ett slentrianmässigt liv i Göteborg, där dagarna fylls med taxikörningar och ett ständigt grubblande över det förgångna. Ebbas tillsynes välmående liv krackeleras och hon tvingas omvärdera livet. En sen natt längs Göteborgs centrala gator korsas Dragan och Ebbas vägar och det blir en resa genom smärta, motstånd, glädje och uppvaknande. Följ deras gemensamma levnadsöde, där de tvingas bli mänskliga och möta såväl rädslor som smärta för att bättre kunna vila i sig själva.

Charlotta Lagerberg Thunes, född 1972, debuterar med boken Bara för din skull. Charlotta har tidigare skrivit barnböckerna om Popcornmannen Poppe. Hon frilansskriver och är utbildad beteendevetare med inriktning sociologi.

M O G WA I B O K F Ö R L A G


9789187858000