9789186629076

Eftersom modern inte slutade jämra sig, beslöt sig Joseph för att gå upp ur vattnet. Suzanne slutade hålla utkik efter bilar och följde med honom.

– Satan, sa Joseph, i morgon åker vi till Ram. Han höjde huvudet i riktning mot modern.

– Vi kommer, skrek han, gapa inte så där.

Han slutade tänka på sin häst därför att han tänkte på modern. Han skyndade sig fram till henne. Hon var röd och tårfylld, som alltid sedan hon hade blivit sjuk. Hon fortsatte att beklaga sig.

– Det vore bättre om du tog dina piller, sa Suzanne, i stället för att gapa.

– Vad i himlen har jag gjort, skrek modern, för att få sådana nedriga barn.

Joseph gick förbi henne, in i bungalowen och kom ut igen med ett glas vatten och pillren. Som alltid vägrade modern till en början att ta dem. Som alltid tog hon dem till slut. Varje kväll efter badet måste de ge henne ett piller för att lugna henne. Ty vad hon inte längre stod ut med var i själva verket att se dem förströ sig, dra sig undan från det liv de förde på slätten. »Hon har blivit ondsint«, sa Suzanne. Joseph kunde inte motsäga henne.

Suzanne gick för att skölja av sig i badhytten med vatten hällt ur krus och så klädde hon på sig. Joseph, han sköljde inte av sig, han gick i badbyxor till nästa morgon. När Suzanne kom ut ur hytten var grammofonen redan i gång på verandan, där Joseph, utsträckt i en vilstol, inte längre tänkte på modern utan på nytt på sin häst, som han betraktade med avsmak.

– Snacka om otur, sa Joseph.

– Om du säljer grammofonen kan du köpa dig en vacker en och köra turen tre gånger i stället för en.

– Om jag säljer grammofonen så sticker jag härifrån, och det kvickt.

31