Thor ville hänga med och luffa i Asien i ett halvår. Plötsligt hade den unge mannen från Arvika både bokat biljett och sett till att få studieuppehåll från socialhögskolan. Innan han klev på transsibiriska järnvägen österut tillsammans med flickvännen postade Thor ett brev. – Jag slängde in en ansökan till nåt som hette fritidspedagogutbildningen på lärarhögskolan, säger han. I Indonesien, Sri Lanka och andra länder i Asien stötte Thor inte bara på fattiga människor utan också många med fysiska funktionsnedsättningar. – Jag såg en fattigdom som jag aldrig tidigare varit i närheten av, och jag såg lemlästade människor som satt och tiggde. Många av dom barn, främst flickor, minns han. Han fick även lyssna till berättelser om varför en del med funktionsnedsättningar satt och tiggde. – Jag fick höra att den där hade dom huggit armen av för att han skulle kunna tigga, och en annan hade fått ögat utstucket av samma skäl. Jag var inte påläst om världen, jag förstod inte sammanhangen. Jag upptäckte den stora skillnaden mellan hur vi hade det hemma i Sverige och hur det kunde vara ute i världen. Det var väldigt långt mellan Asien och Arvika. Den unge värmlänningen chockades, men stärktes samtidigt. – Jag upplevde saker som stärkte mig i att jag ville hjälpa och stötta människor, säger han. Ett halvårs bekymmerslöst äventyr i Asien blev en blandning av upplevelser och händelser som påverkade Thor och pekade ut kursen för hans engagemang i det som senare skulle bli Grunden Bois.
»Jag upplevde saker som stärkte mig i att jag ville hjälpa och stötta människor.« 17