Page 1

morantologi


CAITLIN MORAN

morantologi Översättning av Molle Kanmert Sjölander

albert bonniers förlag


Av Caitlin Moran har tidigare utgivits Konsten att vara kvinna 2012

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013520-1 Copyright © Casa Bevron Ltd 2012 Brittiska originalets titel: Moranthology Citatet av Rainer Maria Rilke på s.123 är översatt av Helga Krook tryck ScandBook AB, Falun 2013


Till sketchen i teveserien Bottom där Rik Mayall och Adrian Edmondson slår gubben från gasbolaget fyrtiotvå gånger med en stekpanna: du har lärt mig så mycket.


innehåll Inledning, eller: Jag försöker vara duktig 9 Första delen Koffein, Ghostbusters och marijuana Kalla mig Puffis 29  •  Koffein – det tjugoförsta århundradets hjärteblod 33  •  Celebrity Watch Special: Michael Jacksons begravning 38  •  Jag heter Caitlin Moran och har varit brassmissbrukare 45  •  Jag kommer försent till en intervju med premiär­ ministern 49  •  Vad jag lärde mig på ett berg i somras 53  •  Jag är dvärgen ”Scottbaio” 57  •  Jag gör stora insatser för välgörenheten men talar tyst om det 64  •  Ghostbusters är världens bästa film alla kategorier. Käfta inte emot nu 68  •  Du Keith, Noddy Holder säger att du har peruk 72  •  Sherlock, recension 1: Som en jaguar i en cello 91  •  Sherlock, recension 2: Den frominöse Cumberbatch 95  •  Hej. Vad snygg du är 99

Andr a delen Homosexuella, transsexuella, tjejer och internet Första gången jag såg ditt ansikte 105  •  Gaymånland­ ning­­arna 109  •  I Wolverhampton hade vi bara två trans­ sexuella 112  •  Häng med Gaga och parta 117  •  MTVfnask 135  •  Burka: håller männen på? 138  •  Jag ser ut som Wizbit i den här capen 142  •  Vi måste bli kvoterade, tjejer. Annars blir vi ensamma pelikaner 146  •  Du kompis, gärna lite ridderlighet tack 150  •  Mata inte trollet 155  •  I studion hos Doctor Who 159  •  Det är ingen gåva 170


Tredje delen Föräldraskap, politik och fint folk Alla sätt jag har förstört ditt liv på 177  •  Jag vägrar göra godispåsar åt er. Försvinn innan jag tillkallar polis. 181  •  Jag avskyr Charlie och Lola 185  •  Pappas speciallemonad 189  •  Till helgfyllans försvar 192  •  Aberystwyth: bara där är jag tillfreds 195  •  Biblio­teken, själens katedraler 201  •  Till skillnad från de flesta i regeringen är jag uppvuxen på bidrag 205  •  Jag vet hur det är att vara fattig. De tog teven för oss och vi grät 209  •  Å vad jag gillar demonstranter. Det behövs inga svar – bara frågor 212  •  Downton Abbey, recension 1: Det spökar i lady Marys slida 217  •  Downton Abbey, recension 2: DET SKA HAS SEX! DET SKA HAS SEX! 223  •  Om somrarna råder undantagstillstånd 228  •  Tidsresor till samma fyra ställen 232

Fjärde delen Entusiasm, råd och död Min franska klänning 237  •  Sherlock, recension 3: Bättre teve blir det inte 240  •  Jag vill ha upphovsrätt till mitt hår 245  •  Brudar med stort hår knäcker 249  •  Tidernas bästa kungliga bröllop 252  •  Min dag med Paul McCartney. I ­Beatles 265  •  Kändis­ bantning: sanningen 278  •  Elizabeth Taylor: tung, som fuktiga rosor 282  •  Winehouse – grensla din röst som ett lejon och dra 285  •  Min tragiska förtidiga ­bortgång 289

Författarens tack  293


Inledning eller: Jag försöker vara duktig När jag blev journalist som femtonåring var det av rent pragmatiska skäl. Eftersom jag varit hemskolad de fem senaste åren hade jag inga som helst akademiska kvalifikationer. Och eftersom jag bodde i ett bostadsområde för bidragsberoende i Wolverhampton tycktes det finnas totalt tre karriärvägar som stod öppna för mig: 1) att prostituera mig 2) att sitta i kassan i snabbköpet på Warstones Drive eller 3) att bli författare, ett alternativ jag kände till bara för att det var det Jo March i Unga kvinnor och mamman i Järnvägsbarnen hade gjort när de fick det kärvt. Jag begrundade dessa möjligheter och uteslöt snabbköpet direkt eftersom personalkläderna där var gröna i en nyans som fick min rödlätta hy att se alldeles gallsprängd ut. Prostitutionen gav jag också på båten, främst därför att jag vid den tiden sov i samma våningssäng som min syrra Caz. Som tämligen klarsynt anmärkte: ”Jag vill inte höra hur du blir riden som en cirkushäst en meter från mitt ansikte. 9


Mor antologi

Dessutom skulle nog torskarna slå huvudet i din Paddington­ lampa.” Återstod alltså skrivandet. Det valet har jag aldrig ångrat – fast visst händer det att det hugger till i mig vid tanken på hur bra det skulle ha varit med 40 procents rabatt på allting i snabbköpets delikatessdisk. Massor med billig schwarzwaldskinka kunde det ha blivit. Jag började skriva. Jag hade en lista med ord och uttryck jag var tokig i och samlade på som andra samlade på skivor eller rockslagsknappar. Jaguarisk. Purpur. Lyxuös. Jubileum. Tixotrop. Leopardskinn. Mimosa. Avertion. Beryllium. Kollodialt kvicksilver. Nitisk. Rosenessens. Korybantisk. Violin. Dem skulle jag säkert ha nytta av. Jag visste att jag ville skriva starka saker – skriva tills jag skrivit mig nya skor och ny frisyr och nya vänner och ett nytt liv långt bort från de obarmhärtigt hämmande väggarna därhemma. Ord kan bli vapen eller kärleksformler eller bara automobiler att korsa grevskapsgränser med. Men vad jag inte visste var vad jag skulle skriva starkt om eller hur jag skulle skriva om det. Jag saknade ämnen. Jag saknade ändamål. Jag var bara ett knippe spretiga ord. Det spretiga ordknippet skickade i alla fall bidrag till olika skrivartävlingar och vann vid 15 års ålder en: The Observers ”Årets ungdomsreporter”. I gratulationsbrevet bjöd man in mig att besöka tidningsredaktionen i London. Det här var ju min givna chans att snacka till mig ett jobb. Det fanns inga tonåringar som jobbade på tidningen – alltså var jobbet mitt om jag bara åkte dit och gjorde rätt intryck på dem. Oj vad intryck jag skulle göra. Jag tänkte inte åka hem utan löfte om framtida uppdrag med mig i väskan. Kvällen innan ägnade jag åt att förbereda mig för mitt livs första jobbintervju så gott jag kunde. 10


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

”Folk gillar folk som har med sig kaffebröd!” intalade jag mig vid elvatiden på kvällen. Då stod jag och rörde ihop smörkräm i en skål. Köksbänken var full med rivet citronskal. ”En god citronkaka med smörkräm! Om jag tar med mig en kaka kommer de att förknippa mig med kaka och då får de en positiv inställning till mig ang. framtida anställning!” Just då var jag starkt påverkad av skådespelerskan, komikern och författaren Maureen Lipmans självbiografier (tänk er en Carol Burnett som ägnade större delen av sitt liv åt att dra lustiga anekdoter i radio). Lipman tycks ständigt upptagen med att ge sina vänner och kolleger i medievärlden presenter: medaljonger med gravyr, blomsterfång, noga utvalda praliner. Eftersom vi inte ägde nån kakburk som dög att transportera kakan till London i ställde jag den i en liten röd resväska jag nyss köpt på loppis och gick och lade mig. Tillverkning och transport av citronkakan med smörkräm – i syfte att kamma hem jobbet på The Observer – tog kanske totalt sju timmar i anspråk. Det var sex timmar och femtioåtta minuter längre än jag hade ägnat åt att tänka på själva jobbet. Eller rättare sagt sex timmar och femtioåtta minuter längre än jag nånsin funderat på vad jag egentligen skulle skriva om. Nu, nästa dag, befinner jag mig alltså i London. Jag kliver av tåget på Victoria Station med en kolossal hatt (som ska få mig att se smalare ut) och en citronkaka i en resväska. Om jag hade burit väskan i handtaget skulle kakan ha vält, så därför bär jag den som en bricka med bägge händerna. Klockan är 11.15. Jag ska infinna mig på The Observers redaktion i Battersea 12.30. ”Då hinner jag precis med British Museum och Buckingham Palace först!” tänker jag efter att ha rådfrågat den pytte­ 11


Mor antologi

lilla Londonkartan som jag har i fickan. Jag är angelägen om att göra min resa till en blandning av nytta och nöje – och kanske skapa en ny företeelse: ”nyttje”. Jag sätter av med resväskan utsträckt framför mig likt en kungakrona på en kudde. Tre timmar senare anländer jag äntligen till The Observers redaktion. Jag biter ihop jättejättehårt för att inte lipa. Bägge hälarna är helt skinnflådda: det har nämligen visat sig att det inte är så genomtänkt att ha på sig vita stövletter utan strumpor i om man ska gå i tre timmar. Jag svettas kopiöst, skäms så jag kan dö och bär på en nyvunnen insikt om storstäders proportioner. När jag vaknade samma morgon hade jag inte en susning om att det var så långt mellan allting i London. I Wolverhampton kunde en person som joggade i normal fart på under tio minuter nudda varenda byggnad som utmärkte sig det minsta. Fan, ärligt talat – om man satt vid Gubben på hästenstatyn på Queen’s Square med en tennisboll så kunde man studsa den mot varenda inrättning av vikt utan att röra sig ur fläcken. Till och med McDonald’s. London tycks å andra sidan ha ett ändlöst antal breda, gråa, raka gator som aldrig tar slut och som aldrig har vare sig British Museum eller Buckingham Palace eller – börjar jag stressat notera klockan 12.17 – The Observers redaktion i slutet av sig. Jag har då villat bort mig i en park och bakom Trafalgar Square. En gång försökte jag vinka på en taxi, men eftersom jag höll kakresväskan med bägge händerna såg jag väl mest ut att imitera den visa gamla apan i Lejonkungen när han vördnadsbjudande håller upp den nyfödde Simba. Taxin bara körde förbi. De snälla människorna på The Observer har av begripliga 12


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

skäl varit hemskt oroliga. En femtonårig tjej dyker upp haltande och gråtande efter att ha varit puts väck i London i tre timmar. De visar in mig i ett konferensrum och stålsätter sig för att fråga om jag blivit sexuellt ofredad. ”Jag ville ju så gärna se British Museums samling av kilskriftstavlor!” säger jag i ett försök till satirisk framställning av en generalnörd som låter den biträdande redaktören på The Observer vänta flera timmar på en jobbintervju. Tyvärr tror de att jag är uppriktig, och de försöker få mig bättre till mods genom att berätta om utställningar de tyckt särskilt mycket om. Det samtalet kan jag inte delta i eftersom jag givetvis inte hittade till British Museum. Det enda museum jag nånsin varit på är det som ligger i Bantock House i Wolverhampton och där det finns ett slott av stanniolpapper från praliner och annat snask. Väldigt blankt. Det slottet berättar jag om. De håller med om att det måste vara nåt alldeles extra. Men ändå – ändå!!! Efter allt detta, när jag druckit tre glas vatten och hastigt strukit en tår ur ögat medan jag låtsas rätta till hatten, och alla jättesnälla människor har sagt minst hundra gånger att ”Det är faktiskt väldigt lätt att komma vilse i London” – kommer förbluffande nog stunden då den biträdande redaktören säger: ”Nå! Nu när vi äntligen har dig här, hö hö hö, skulle du vilja jobba för oss?” Just vid den här tiden är jag tyvärr inne i en period då jag inte vill säga lämpliga eller trevliga saker – nej, jag vill säga legendariska saker. Jag tänker ut evighetslånga replikskiften och analyserar dem efteråt utifrån hur de kommer att uppfattas av andra och utifrån legendariskhetspotential. I scenen Bli erbjuden att skriva tre krönikor i en rikstäckande dagstidning, som jag har gått igenom 300 gånger, har jag till slut bestämt att det legendariska svaret, det som kommer att 13


Mor antologi

citeras med beundran i åratal framöver (”Och sen sa hon – hahaha, ja gud så lysande …) är det jag tar till nu: ”Jobba för er? Hemskt gärna. Det skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja göra.” Jag tystnar, tar en pappersservett, doppar den i mitt vatten­ glas och låtsas vara på väg att börja skura väggarna. ”Först tar jag väggarna”, säger jag, ”och sen golven – för då gör det inget om jag stänker …” Det är en replik ur Annie, scenen där Daddy Warbucks frågar om hon vill bo hos honom och Annie missförstår och tror att han vill att hon ska bli husa åt honom. När jag gav det här svaret i mina tankar föreställde jag mig att alla skulle skratta. ”Vi erbjöd henne jobb som krönikör, men hon parodierade sin arbetarklassbakgrund och sitt stora intresse för musikaler genom att låtsas tro att det handlade om ett städjobb! Legendariskt!” Att samtliga närvarande inte har sett Annie finns inte på kartan. Min replik kommer att göra succé. Samtliga närvarande har inte sett Annie. Min replik orsakar en ny pinsam tystnad. ”Skulle du vilja skriva några krönikor för oss?” frågar den biträdande redaktören till slut och får det hela på rätt köl igen genom att låtsas att jag inte alls sagt det jag just sagt. ”På sommarlovet? Jag tror att det vore väldigt intressant att få höra vad du har att säga om livet – och om kilskriftstavlor! Och stanniolslott, hö hö hö!” ”Ja tack”, säger jag utan omsvep. Hädanefter ska jag inte krångla till det, har jag just bestämt mig för. ”Bra”, säger featureredaktören. Ååå vad snygg hon är. Blankt hår. En trevlig dam. ”Och vad vill du skriva för oss?” Jag glor på henne. ”Vad har du för idéer?” försöker hon igen. 14


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

Jag bara glor. Det har aldrig fallit mig in att jag skulle bli tvungen att själv tänka ut nåt att skriva om. Jag hade nog trott att man bara gick dit och sa nåt legendariskt och sen sa de vad man skulle skriva om. Som i skolan. Tidningar är väl bara … avlönade läxor? De vuxna – en diffus kategori som jag förmodar består av politiker, miljardären Daddy Warbucks och möjligen John Craven i BBC:s barnnyhetsprogram – bestämmer vad det ska stå i tidningen och delar sen ut uppgifterna till dem som skriver. Man behöver ju inte … inte behöver väl journalisterna … ”… skulle kunna göra en lista över sånt du känner väldigt starkt för, frågor som påverkar dig”, säger den biträdande redaktören. Själv har jag noll att bidra med. I ett sånt här samtal är jag helt borta. Jag blir tvungen att köra en överrumplingstaktik. ”Jag har bakat en kaka åt er!” säger jag glättigt. ”Till eftermiddagsfikat. Citronkaka med smörkräm!” Jag lägger försiktigt resväskan – som jag sorgfälligt har hållit i vågrätt läge hela dagen, till och med när jag satt på den där ”trafikeras ej”-busshållplatsen och lipade – på bordet och öppnar den. Nu när jag bjuder på kaka kommer de att förknippa mig med kaka och då får de en god inställning till mig ang. framtida anställning! Efter tre timmars promenad i den stekande augustihettan har smörkrämen i kakan skurit sig och härsknat. En obehaglig lukt av kräkskaka fyller rummet. Alla glor på mig. På mitt inre tangentbord knackar jag ner meningen: ”Skriva om det här?” När jag kommit hem till Wolverhampton ringer mina nya redaktörer och föreslår att jag ”läser tidningarna, tittar på nyheterna – ser efter om du hittar nåt som du vill skriva om”. 15


Mor antologi

Nitiskt researchar jag varenda större nyhet i två veckor på raken – sen skriver jag 600 ord om när brorsan gick vilse på stranden i Ynyslas året innan. Veckan därpå lämnar jag in 600 ord om ett biblioteksbesök ihop med mina syskon (”Vi befinner oss på avdelningen för ’Böcker som är så tråkiga att de borde ha fått Bookerpriset’.”) Min tredje (och sista) krönika handlar om en picknick med familjen. Sen är det slut. Det var allt jag blev erbjuden av The Observer och mer blir det inte. Nu är jag arbetslös igen. Jag måste försöka hitta mig ett jobb. Ett halvår senare sitter jag i telefon och försöker sälja in idéer till The Guardian. Eftersom jag vet att de vill ha tonårsrelaterat material gör jag så gott jag kan, men jag vet ärligt talat inte mycket om tonåringar. Jag är ju hemskolad, så förutom mig själv känner jag inga tonåringar utom min syrra Caz, och hon pratar inte med mig för tillfället. När jag går in i hennes rum tvingar hon mig att stå i ett hörn med ryggen åt henne när jag säger nåt. Flera år senare ser jag att det är precis så som seriemördaren i The Blair Witch Project gör. ”Jag skulle kunna skriva om … öh … att skriva dagbok, eller … öh … mode”, säger jag osäkert. ”Eller … öh … bussar?” Jag åker mycket buss. Jag har lagt märke till att det råder en viss hackordning som avgör var folk sätter sig, och jag brinner av iver att få meddela världen min teori om att sanna visionärer alltid sitter längst fram till vänster på övervåningen, för det är den plats som Dan Aykroyd sitter på i Blues Brothers, och han är min favvo av bröderna. Jodå, jag har massor av bussobservationer att rulla fram. ”Du behöver inte väja för de jobbiga ämnena”, säger redaktören vänligt medan ordet ”bussar” ännu genljuder i luften. Bussar. 16


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

”Ööööhh …” säger jag och riktigt känner hur uppdraget glider ur händerna på mig. Jag måste säga nåt. Jag måste säga nåt snärtigt. Panikslagen häver jag ur mig: ”Anorexi?” ”Ja!” säger hon direkt. Och det är ju lustigt, för vid den tiden ägnade jag det mesta av min lediga tid åt att käka kex fullsmetade med skink- och kycklingmjukost. Jag är så förälskad i mat att jag blir alldeles till mig när osten kläms ut genom de pyttesmå hålen i kexen, som maskbajs. Om jag nånsin haft anorexi så gick den över på mindre än trekvart. Jag har inte gått in så helhjärtat för den. ”Hemskt gärna!” utbrister jag innan jag lägger rösten i problemläget. ”Det är ju en fruktansvärd sjukdom, och det är så hemskt att se hur den lägger hela min generation i spillror.” Inte ett smack vet jag om anorexi. Men nu ska jag skriva 500 ord om det före 17.00, så jag gör vad man gör i det läget: blajar på om vad som helst. ”Lolita bantade inte. Men idag håller barn som är tolv eller ännu yngre koll på sin höftbredd, sin benlängd, ja till och med den lilla rundningen på magen”, inledde jag frejdigt, fast varför kunde man ju undra: jag hade inte läst Lolita. Jag misstänker att det var den enda tolvåring jag kunde komma på förutom Laura Ingalls, som inte skulle ha funkat i sammanhanget. Jag visste bara att Lolita hade en allmän offerstämpel på sig, så jag slängde in henne. Det är så man gör när man har noll jävla koll. ”Jag hade en likadan kortkort kjol som Julia Roberts. Jag ville ha likadana ben också”, sa Eloise, som jag just hade hittat på. Eftersom jag hade sett ett avsnitt av Casualty där en ballerina käkade toapapper tog jag med det också. Krönikan var införd i mars 1992 och förändrade häp17


Mor antologi

nadsväckande nog ingens syn på anorexi – trots citatet från en ”allmänläkare” (uppdiktad) som löd: ”Alla dessa nitton­ åringar som kommer hit och vill att jag ska skriva ut p-piller åt dem – jag har mest lust att klappa dem på huvudet och ge dem Smarties istället”. Nånstans trodde jag tydligen att det var så anorexi skulle botas. Med chokladlinser. Eller här: ett annat kåseri jag lyckades prångla på The Observer vid ungefär samma tid – 1993– med titeln ”Vi har aldrig haft det så dåligt”. ”Hur kul är det att vara tonåring på det materialistiska nittiotalet?” frågar sig Caitlin Moran. Det här var en veritabel blajsymfoni. I den 600 ord långa texten beklagar jag mig över att jag och min kompis (”Hon är 16 – sexton år i jordelivet, fyra skottår – och säger att livet skrämmer henne eftersom det verkar vara så länge kvar tills hon dör”) blir kulturellt överkörda av fyrtiotalisterna. ”Ibland klättrar vi upp på taket på det fem våningar höga p-huset och kastar grus på folk nedanför, och min kompis vrålar ’VEM ÄR JAG?’ och jag skrattar tills jag gråter för ingen kan höra henne och ingen kan svara henne.” Himmelsskriande nonsens från början till slut: till exempel går det inte att ta sig upp på taket till något fem våningar högt p-hus i Wolverhampton: de är grundligt avspärrade, uppenbarligen för att förhindra det slags risker för den personliga och allmänna säkerheten som jag ljuger ihop här ovan. Och jag tror ärligt talat inte att det finns en tonåring i hela världen som har vrålat ”VEM ÄR JAG?” mot himlen, utom i dåliga tevefilmer – ur vilka jag också hämtat det hela. ”Den enda identitet hon har är den som reklamen har sålt på henne”, gisslar jag skenheligt den samlade reklamindustrin och låtsas som om jag inte alls älskar trudelutten i reklamen för Bran Flakes (”They’re tasty/Tasty/Very very tasty/ 18


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

They’re very tasty!”) och inte alls med dallrande intresse följer hur romansen mellan paret i Gold Blend-reklamen utvecklar sig. Jag skulle gärna citera mer ur hemska texter jag skrev vid den här tiden – då när jag förtvivlat famlade efter nånting vadsomhelst att skriva om – men det går inte, för nu blev det stillestånd i journalistkarriären ett tag. Det tog totalt fem kåserier för att alla, till och med jag, skulle fatta att jag hade noll och intet att skriva om. Eller snarare att jag hade det, men att jag ännu inte kommit på vad det var. Jag gick under jorden (gick och lade mig) och försökte komma på hur jag skulle få jobb som skribent när jag inte visste minsta lilla (för att uttrycka det generöst) om världen. Det tog visserligen ett tag, men när jag fyllde sexton hade jag en plan klar. Då hade jag slutligen kommit fram till att jag inte kunde skriva om mitt eget liv eftersom jag inte hade gjort nånting. Alltså var jag tvungen att skriva om andra, äldre människor som faktiskt hade det. Rockkritiker skulle jag bli – jag läste nämligen New Musical Express och Melody Maker och det var tidningar där skribenterna slängde sig med ord som ”jaguarisk” och ”jubileum” och ”avertion” när de redogjorde för varför de gillade eller inte gillade U2, och jag tänkte att det där skulle jag nog kunna försöka mig på. Jag skrev provrecensioner av mina fem favoritalbum, Hats med Blue Nile, Pills’n’Thrills’n’Bellyaches med Happy Mondays, High Land, Hard Rain med Aztec Camera, Reading, Writing & Arithmetic med Sundays och Nothing’s Shocking med Jane’s Addiction, och skickade dem till recensionsredaktören i ett kuvert som jag noga parfymerat med citronessens ur skafferiet, detta som en ställföreträdande citronkaka i en 19


Mor antologi

resväska. Jag utgick fortfarande från att folk skulle ge mig jobb bara jag kunde få dem att förknippa mig med konditori­ varor. Det kanske är såna vanföreställningar man utbildar bort om man läser på universitetet. Recensionsredaktören ringde nästa dag och bad mig göra en provrecension av en lokal spelning. När den infördes fick jag 28 pund och 42 pence och utsågs till frilans med radarvode och ansvar för Midlandsområdet: Birmingham, Wolverhampton, Dudley och Derby. Om nåt band som sålt omkring 2 000 plattor kom och spelade i källaren till nån pub inom tre mils radie från Spaghetti Junction, så var jag där. Vagt uttryckt var jag nu indiechef i västra Mercia. Jag hade inte jobbat för Melody Maker mer än sju månader – bevakat mitt revir, skickat in mina recensioner, lagt tjugoåttaochfyrtiotvåorna på hög – när jag recenserade Ned’s Atomic Dustbins nya album 0.522. På hipsterskalans hackordning var Ned’s (som deras fans kallade dem) i stort sett bottenskiktets bottenskrap: ett gäng killar från Stourbridge – i Midlands! Mitt revir! – som knappt fyllt tjugo än och som framställde snälla, lite halvsega och väldigt vita läten som snälla, lite halvsega och väldigt vita kids studsade omkring till. De låg på ungefär samma coolhetsoch glamournivå som buljongpulver eller träskor. Dessutom hade deras karriär passerat bästföredatum. De var på nergång. Att inte vara cool, sexig eller lyckad är dock inget brott, vare sig nu eller då. Inte ens mot den lokala ordningsstadgan. Därför var min 480 ord långa, termonukleära sågning av albumet lika onödig och oprovocerad som ifall Chewbacca skulle anfalla en ankdamm med Millennium Falcon. Fast min vapenarsenal var inte en fjärdedel så sofistikerad som Millennium Falcon. Det var snarare som om Chewbacca skulle ha ramlat ur Millennium Falcon och vadat ut i dammen 20


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

där han sparkade på ankorna och sen stampade på ankorna och sen boxade på ankorna – de oskyldiga ankorna som nu kvackade av skräck medan wookien helt utan anledning gav sig på dem och inte slutade förrän vattenytan var täckt av stjärtfjädrar. ”Hejsan killar”, inledde jag och vände mig till själva bandet. ”Visst är det ledsamt med begravningar? Karriären ligger där i kistan och vi ska nu bara hysta lite jord på den och tåga genom en tät grå ridå av regn till likvakan där vi ska supa oss fulla. Jag har fått uppdraget att säga några ord till minne av er förmåga att någonsin sälja några skivor mer. Vad ska jag säga? Det känns passande att låna en rad av en av våra stora diktare, Liam i Flowered Up: ”SKIT NER ER! SKIT NER ER OCH DÖ!” Arton år senare skäms jag fortfarande så fruktansvärt över det jag skrev att jag sitter med handen för ögonen och bara gluttar mellan fingrarna, mer pallar jag inte: ”Förmultnad … hymner till ingenting … likstank … sorgesånger … usla hafsverk … vem fan bryr sig …” Jag anklagade dem för att vara könlösa, tondöva, osexiga, äckliga samt ansvariga för ett musikaliskt klimat där banden krälade omkring på marken med tre ackord istället för att svinga sig på vingar av gudomliga ambitioner. Vilket prakt­ arsel jag var. Jag avslutade med: ”1994 var året då vi vinkade adjö till Kurt Cobain och Han Dendär i Doctor Feelgood. Lust att göra hat trick, Jonn(nnnnnnnn)?” Jo, ni ser rätt: jag avslutade skivrecensionen med att önska sångaren död, antingen med samma modus operandi som Kurt Cobain, som skjutit sig i april, eller som sångaren i Doctor Feelgood, som dött av cancer i augusti. Och så min ”sarkastiska” stavning av hans namn som slutknorr. 21


Mor antologi

Recensionen hade undertiteln ”Herregud, Caitlin – den här lär få efterverkningar”. Som om själva tidningen var nervös av det jag skrivit. Nu när jag ser tillbaka fattar jag ju vad jag försökte åstadkomma. Som sjuttonåring på en arbetsplats full av vuxna var jag ungen som anföll ett byte och släpade hem kadavret för att impa på de äldsta i flocken. Jag ville göra intryck. En aldrig så ytlig överblick av situationen visar emellertid att det inte var nån respektingivande fjällräv jag drog med hem. Det var bara några stackars häpna ankor. Vi ser också tydligt att jag inte var nån ungvarg med vassa tänder, utan mer en lunnefågel eller pingvin eller jättekyckling – ett virrigt fjäderfä med skrämselfaktor noll. Jag skulle ju aldrig gå fram till folk på en fest och förolämpa dem rätt upp i ansiktet – så varför gjorde jag det i en tidning? Jag såg det jag skrev som ”lite ord” bara – lite utfyllnad på en tidningssida, lite vadsomhelst som dök upp i skallen just då. Men det är såklart inte bara ”lite ord”. Det är inte så det funkar. Sånt man sätter på pränt blir inte lättsammare. Sånt man sätter på pränt blir tyngre. Vad jag vill komma fram till är att jag såg mig själv som en hygglig typ, en sån som bakade citronkaka med smörkräm till The Observers redaktion och lyfte bort maskar från vägen och lade dem i gräset med ett glatt ”Sådärja, kompis” – men att jag tydligen spelade praktarsel. Varför i hela friden då? Det finns väl tillräckligt med praktarslen här i världen ändå. Behövs inga fler. Försöker man spela praktarsel så är man antagligen ett praktarsel. Den spelade praktarsligheten var ett spel för praktarslen. Jag bestämde mig för att skita i det spelet. Jag vill gärna inbilla mig att jag kom fram till allt det här på egen hand under veckorna efter att skivrecensionen publi22


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

cerats. Att jag i all tysthet tänkte ut vilka principer jag hade och vem jag ville vara på ett målmedvetet och intellektuellt sätt: en filosofisk och resonerande återfödelse. I själva verket var det mannen som sedermera blev min make som tog mig avsides på en konsert en vecka senare och sa på sitt milda vis: ”Den där recensionen, den var allt lite … taskig.” Och det var då det slog mig – som en nojig jättenäve – att jag inte klarade det som många av mina skrivande förebilder kunde: A. A. Gill, Julie Burchill och Hunter S. Thompson. Den där glättiga giftigheten, de där leende lustmorden. Till skillnad från dem satt jag inte hukad bakom skrivmaskinen och prickade illdådare med min lilla pistol med pärlemorkolv. Jag kunde inte frammana samma dagliga utbrott som de krönikörer som rasade över parkeringsförbud och skatter och invandrare och homofarsor och BBC och feta kvinnoarslen i fel klänningar och alla hälso- och säkerhetsföreskrifter. Jag orkade inte hålla på och gräma mig. Nej, jag kände att jag var skapt för nånting lite mer … vegetariskt. I och med att jag började ompröva min stil som skribent funderade jag på vad det var jag gillade, vad det var jag trivdes med, och jag kom fram till att det huvudsakligen var att … påpeka saker och ting. Att peka på saker jag gillade och visa upp dem för andra, ungefär som en mamma som ropar ”Titta! Kossa mu!” när tåget susar förbi en bondgård. Jag gillade att peka på saker och ting och jag trivdes med att vara hövlig och resonlig. Eller larvig. Larvig var jättebra. Lite larv har aldrig skadat nån. Det bästa av allt var att larva sig om allvarliga saker: politik, förtryck, hyckleri. Alldeles för många kommentatorer är väldigt snabba att anklaga sina motståndare för ondska. Det är mycket mer verkningsfullt att påpeka att de beter sig som idioter. Avslöja idioter, det skulle bli min grej. 23


Mor antologi

”Jag ska bara vara hövlig och larvig och peka på coola grejer”, bestämde jag. ”När jag började skriva skulle jag ha kunnat gå över lik för att få ett enda ämne att skriva om. Nu har jag tre stycken. Hövlighet och larvighet och pekande. Det räcker gott.” Så om den här samlingen är nånting alls hoppas jag att den är antingen larvig eller hövlig eller att den pekar på nånting häftigt. Det finns en del småseriösa grejer i den, för på sistone har det roat mig att slå mig ner vid chiffonjén och skriva om fattigdom, välfärdsreformer och koalitionsregeringen som en bystförsedd budgetvariant av Dickens eller Orwell. Den där femtonåriga wannabejournalisten i Wolverhampton som så desperat sökte nåt att skriva om hade egentligen tusentals saker mitt för ögonen som hon hade kunnat skriva om: bostadsområden för bidragsberoende, hur det är att leva på socialbidrag, den helt skilda värld som uppstår efter flera decenniers enformig fattigdom – där man inte ens har råd att åka till en annan stad och där allt genomsyras av en klibbig, lågintensiv fukt, fruktan och tristess. Men – kanske som en reaktion på allt det här – min grundläggande och orubbliga åsikt är att världen ändå, trots allt, är helt fantastisk. Den här boken är en samling exempel på hur strålande tillvaron ofta är, och den är skriven av en som varit ett fan till livet och jorden hela livet. Visst, då och då stöter man på farthinder och pappersexercis; visst händer det att tillvaron är irriterande – till och med jag, som i princip är en Pollyanna med kejsarsnittsärr, vevar loss på ett par ställen. Helt ärligt: i den här boken finns inte mycket som får nazister, internettroll eller Lola i Charlie och Lola att sträcka på sig. Den där krittecknade ragatan måste dö. Och att jag önskar livet ur henne står jag faktiskt för. Till skillnad från när det handlade om stackars Jonn i Ned’s Atomic Dustbin som jag nu, arton år 24


Inledning, eller: Jag försöker var a duktig

i efterhand, kastar mig platt på marken inför i djupaste skam och ödmjukhet och ber om ursäkt. Förlåt, snälla du, förlåt. Och hälsa din mamma också att jag skäms. Hon måste ju ha blivit dödsbestört. Fast på det hela taget är min bok ett glädjens manifest. När jag fick en andra chans att bli journalist var det som krönikör på The Times. Då var jag arton och hade en ny image som ”den käcka pekaren”, och jag var fast besluten att verkligen ta tillfället i akt att orsaka ståhej kring så många festliga grejer som möjligt. Alltså går jag i den här samlingen på sexklubb med Lady Gaga, röker cigg med Keith Richards, går och äter tårta 42 kilometer i regn, blir en internetdvärg vid namn ”Scottbaio” som råkar dö i livesändning i ett soffprogram. Dessutom bekänner jag att jag vid ett tillfälle fångar en geting i ett glas och ger den brass. Mottot som står skrivet med bläck på mina knogar är att detta är den bästa av alla världar – eftersom vi inte har några andra. Enklare kan det inte bli. Hur mycket hemskt och sorgligt och irriterande som än händer finns det ju alltid bibliotek. Och regnväder på hav. Och månen. Och kärlek. Det finns alltid saker att se tillbaka på med belåtenhet och saker att se fram mot med glädje. Det kommer alltid stunder då man häpnar över världen – över sig själv, över hela det osannolika och vanskliga som är livet – och sen brister i skratt. Och det är i de stunderna som jag brukar göra mig en kopp te och börja skriva.* * Eller, så är det inte alls. Jag brukar inte få tummen ur på tre–fyra timmar, utan drälla runt på Topshops hemsida, peta ut inåtvuxna benhår med pincett och kolla på drömlägenheter i New York innan jag grips av panik och börjar knattra frenetiskt sådär en timme och trettiosju minuter före deadline – fast det är inte lika inspirerande att avsluta så. Det typ sabbar allting, om man ska vara ärlig.

25

9789100135201  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you