Issuu on Google+

Tomas Sjรถdin cordia

Ett brustet halleluja


Ett brustet halleluja

1

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 1

11-12-08 11.34.43


Tomas Sjรถdin cordia

Ett brustet halleluja 3

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 3

11-12-08 11.34.43


Första pocketupplagan, andra tryckningen © 2008 Tomas Sjödin & Cordia (Verbum Förlag ab) omslag & grafisk form: Margareta Brisell Axelsson omslagsbild: Peder Hildor tryck: uab print-it, Litauen, 2012 isbn 978-91-526-3516-2 Verbum Förlag ab, Box 22543, 104 22 Stockholm tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se verbum förlag ab ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

4

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 4

2012-09-26 18.01


I frostens trädgårdar är det stilla som på kyrkogården. Fast om man lyssnar noga kan man höra ett lågt porlande klirr av otaliga, mycket små klockor i fjärran. Det är stillhetens ljud. Det är ljuden bakom alla ljud.

william heinesen, Tornet vid världens ände

5

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 5

11-12-08 11.34.43


innehåll

i

Hur i all världen hamnade jag här? ........................... 9

ii

De levande kallar jag. De döda begråter jag . ..... 31

iii

En inströmmande Gud ............................................... 43

iv

Jag lever tack vare klockorna .................................... 57

v

Ett brustet halleluja . ..................................................... 81

vi

Livet behöver en bärande idé . ................................. 93

vii Det är mångfalden som tar livet av oss .............. 101 viii En av världens stora förenklare ............................. 109 ix

En legering det sjunger om . .................................... 121

x

Att frigöra tonen ........................................................... 133

xi

Så långt klangen når .................................................... 147

xii Att vila är att ta ansvar ............................................... 155 xiii Touch ................................................................................. 167 Bonus . ........................................................................................... 185 Litteratur ..................................................................................... 192 7

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 7

11-12-08 11.34.43


i

Hur i all v채rlden hamnade jag h채r?

9

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 9

11-12-08 11.34.43


Central Council of Church Bell Ringers, Berkswell, Warwickshire, den 30 april 2008 the reading room på Meriden Road är fyllt till bristningsgränsen. Entusiastiska växelringare från hela Storbritannien börjar sammanfatta en lyckad årskonferens och stämningen kan knappast bli högre. Här har pratats om föryngring, utbildning av nya ringare, datorisering och mycket annat. Nu har det blivit min tur. Det var rörelsens president, Derek Sibson, som frågade om jag kunde tänka mig att hålla ett kort avslutningstal och summera mina upplevelser av konferensen. Jag tackade omedelbart ja och inleder med att berätta om min totala okunnighet på området och om hur svårt det hade varit att förklara för dem där hemma vad jag skulle göra i England. Det skrockas muntert i klockarhavet. De gillar att vara udda. 10

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 10

11-12-08 11.34.43


Jag fortsätter: ”Nu när jag varit med på hela konferensen inser jag att det kommer att bli ännu svårare att förklara vad jag gjort här.” Vid de orden utbrister ett behärskat jubel i lokalen. Jag skördar oförtjänt varma applåder för mitt fem­ minuterstal. Och det är när jag står där och ler och nickar åt än den ena, än den andra, utväxlar varma blickar med dessa underbara tanter och farbröder, som tanken kommer: Hur i all världen hamnade jag här?

Göteborg, en söndag ett par år tidigare. Min fru, Lotta, skulle vara tidigt i kyrkan, och jag åkte med och passade på att ta en mugg kaffe och en macka på 7-Eleven­. Jag är svag för sommarmorgnar i innerstan. Där vi bor, på norra Hisingen, går vardag och helg, morgon och kväll i ungefär samma tempo. Åtminstone till det yttre. I stan märks växlingarna tydligare. Särskilt märkbart blir detta tidigt en söndagsmorgon. Festfolket och gudstjänstfolket går omlott. Bara några timmar skiljer de sista gästerna på de sena klubbarna från de första kyrkobesökarna. Vid åttatiden är gatorna nästan helt tomma. Det rådde en förunderlig stillhet vid Grönsakstorget. Jag fick en känsla av att spårvagnarna gick långsammare­ 11

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 11

11-12-08 11.34.43


än vanligt, fåglarna hade ljuddämpare och renhållningsarbetarna körde sina sopmaskiner i halvtakt. Stan var helt enkelt morgontrött och ville helst inte bli störd. Jag blev sittande länge. Efter kaffe och morgontidning sneddade jag över Rosenlundsbron just som klockorna i Hagakyrkans torn ringde för att samla till gudstjänst. Jag hade naturligtvis hört dem många gånger förut, de har sänt sina kallelser över Haga och Vasastan i långt mer än hundra år. Men trots att jag bott, arbetat, firat gudstjänst och i största allmänhet rört mig i dessa kvarter i mer än tjugofem år hade jag aldrig lagt märke till ringningen som jag gjorde nu. Det var som om någon hade ropat på mig, någon som jag kände men inte sett på lång tid. Jag stannade till på bron, och utan att jag ens tänkte tanken blev jag stående där som i andakt. Någonting i rytmen, den dova, tunga klangen fick mig att för några ögonblick glömma allt annat och bara lyssna. Först ett slag från den första klockan, den som är aningen ljusare i tonen, och så ett till. Sedan föll den andra klockan in, den är mörkare i klangen och den skickar sina toner nedåt mot marken, de sjunker snarare än stiger. Snart blandades deras röster till en sång som inte liknar något annat. Det var inte bara vackert, det fanns en disharmoni som nådde dit det vackra inte nådde, in till det brustna. Ljudet studsade mellan husväggarna, de 12

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 12

11-12-08 11.34.43


tyd­liga slagtonerna och de mindre precisa övertonerna omgavs snart av ett ljudskimmer som uppfyllde hela det gigantiska luftrummet mellan Lärarhögskolan, Skattehuset, Hagakyrkan och Smyrnakyrkan. Jag lutade mig mot räcket på bron och drog in det fladdrande ljudskimret i kroppen. Kanske var jag trött, kanske ledsen, eller så var jag inget av det, men jag kunde omöjligt hålla tårarna tillbaka. En tår föll från mitt öga ner i kanalen och blandade sig med det strömmande vattnet och försvann. Den gjorde ingen skillnad där den hamnade, men hos mig banade den väg för en flod av tårar, den lossade förtöjningarna till en värkande klump bakom mitt öga. När klockorna stannade, tystnade inte ljudet. Själva slagen hördes inte längre, men skimret låg kvar i luften länge som en obestämd närvaro, inte längre urskiljbart på ett sätt som gör att man skulle kunna säga ”Hör du?” Ändå omöjligt att förneka. Kanske tog alltsammans fem eller tio minuter, jag vet inte det. Skulle jag beskriva det distanserat och sakligt skulle jag säga att det var fascinerande. Valde jag ett mer romantiskt språk finge jag säga att klockornas sång grep eller rörde mig. Uttryckt i andliga termer tvekar jag inte att säga att jag kände mig tilltalad. Man kan förhålla sig till dylika upplevelser på mer än ett sätt. Man kan gå vidare som om de inget betyder, 13

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 13

11-12-08 11.34.43


eller så ger man utrymme åt upplevelsen i sin tankevärld i en anda av att vara just tilltalad och av att det kanske kommer mer. Jag bestämde mig för det senare, inte med mer storvulna planer än att bekanta mig med klockornas värld och se vad det kunde ge. Den där söndagsmorgonen började en av de roligaste och sorgligaste skrivperioderna i mitt liv så här långt. Att förutsättningslöst följa en stundens ingivelse kan, om det vill sig, leda till att man återvänder hem igen som en något förändrad människa. Eller till att man aldrig återvänder hem. Kanske är det viktigaste inte alltid vad man utforskar, men att man gör det uthålligt. När jag sedan läste att ordet ”person” bland annat har betydelsen ”någon som det ljuder genom” blev jag än mer stärkt i min iver att utforska ”klockspåret”.

”Vad skriver du om?” har några av mina vänner frågat under den här tiden. ”Kyrkklockor”, har jag svarat. De allra flesta tycks ha uppfattat mitt svar som ett sätt att säga att jag helst inte har velat prata om saken. Alla utom en, Roger, som är kamrer i Smyrnakyrkan där jag också arbetar. När jag berättade för honom om mitt uppslag och att jag tänkte ta reda på vad klockorna hade att berätta om själens sång, sa han, utan att ens titta upp från sin bokföring, 14

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 14

11-12-08 11.34.43


att det lät ”synnerligen intressant, på gränsen till spännande”.

Den som läst någon av mina tidigare böcker vet att jag har en spårhund till bror. Låter jag honom sniffa på ämnen som jag för tillfället är intresserad av dröjer det sällan länge innan han fått upp något spår. Han har en vittring som snuddar vid det övernaturliga, och jag är honom evigt tacksam. Mest för att han är min bror och näst mest för att han av Försynen begåvats med denna ovärderliga talang. Någon vecka efter Hagaögonblicket ringde jag honom och bad om hjälp. ”Vad handlar det om?” undrade han. ”Kyrkklockor”, svarade jag. ”Kyrkklockor?” upprepade han med en viss förvåning i rösten. ”Kyrkklockor”, upprepade jag ytterligare en gång och sa att jag var spekulant på allt som kunde vara intressant: klockor, klockare, material och ringningsseder. Till och med rep, om de skulle visa sig ha något väsentligt att förtälja. Min bror är luttrad och vänlig. Han sa att han tyckte att det lät roligt och lovade göra vad han kunde. Till min födelsedag kom ett paket som var inslaget 15

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 15

11-12-08 11.34.44


med den omsorg som man endast finner hos bibliofiler, som ryska babusjkadockor i upplägget fast utan ryska gummor: Ytterst, hård kartong med bred, brun tejp, alltsammans i dimensioner som torde räcka för att frakta kinesiskt porslin över världshaven. Under det ett nytt paket, denna gång av gråpapp och med den sortens tejp som man aldrig ser nuförtiden, papperstejp med en förklistrad yta som man blöter upp med vatten. Min pappa hade en tejpmaskin av det slaget på ”firman”, som han sa om jobbet, ett järnmonster som skulle ha vattnet påfyllt med jämna mellanrum och luktade så säreget att det inte låter sig beskrivas. Har man en gång känt den lukten glömmer man den aldrig. Precis så luktade paketet från min bror. Inte för intet har han av någon fått omdömet ”förpackningskonstens okrönte mästare”. Inne i gråpapperspaketet låg ännu ett paket, denna gång i presentpapper anno 1943. I det låg boken Klockaren i helg och söcken av en författare vid namn Hilmer Wentz. På framsidan en suggestiv teckning av en ringare i tjänst i kapellet på Mössebergs kurort. Vad jag inte anade då var att denna bok skulle bli den första i en mindre samling som någon av mina vänner senare kallade för ”konstig”. Där ryms allt från udda småskrifter som Kristinehamns och Varnums klockare till stapelverk som Klockringningsseden i Sverige. Genom läsningen steg jag in i en för mig helt okänd värld av historia, hantverk, legender, intres16

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 16

11-12-08 11.34.44


santa och ibland helt ovidkommande fakta. Jag bestämde mig snart för att gå från teori till praktik. Jag ville se klockorna i Hagakyrkan på nära håll.

Tillfället kom några veckor senare, då jag var ombedd att medverka med ett par anföranden under en rikskonferens som hölls i både Hagakyrkans och Smyrnakyrkans lokaler. När vi möttes i sakristian för att växla några ord om öppningsgudstjänsten besvarade någon en praktisk förfrågan med: ”Det fixar Anders, vaktmästaren.” Jag hann tänka att mannen som skulle kunna ge mig access till tornet uppenbarligen hette Anders. Alla medverkande stod längs väggarna i den trånga sakristian när nämnde vaktmästare kom in i rummet. Vi tittade igenkännande på varandra, han och jag. Han ställde sig vid min sida. ”Är du den jag tror att du är?” viskade jag medan föredragningen ännu pågick. ”Min granne längre ner på grusvägen?” Han nickade. Trots att vi bor så pass nära varandra hade vi inte mötts mer än på den årliga gatufest då vi stänger av vägen med ett rep i varje ände och dukar långbord. Efter gudstjänsten berättade jag för honom att jag vid tillfälle skulle vilja se kyrkklockorna, och han svarade att jag var välkommen i stort sett när jag ville. 17

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 17

11-12-08 11.34.44


Några telefonsamtal senare möttes vi i Hagaparken, just som de första solstrålarna tittade fram genom en himmel som hela dagen varit tät och mörk. Vårt möte råkade infalla dagen då ett minnesmärke över Raoul Wallenberg avtäcktes i Hagaparken. Koffi Annan var på plats och höll högtidstal. Medan festligheterna som bäst höll på därute klättrade Anders och jag upp i tornet. Via gångar och trappor nådde vi det nedersta tornrummet. Vi såg Koffi från ovan. Därifrån är det stegar som gäller om man vill komma upp i jämnhöjd med de väldiga pjäserna. Klockorna i Hagakyrkan har en totalvikt på i runda slängar tre och ett halvt ton, och det är först när man kommer dem nära som man inser vilka märkliga pjäser de är. För att de skall komma till sin rätt krävs kostsamma tornbyggen, med dimensioner i de bärande konstruktionerna som skall bära klockornas tyngd och framför allt de krafter som utvecklas när klockorna är i full rörelse. Anders och jag kröp runt de båda klockorna och läste inskriptionerna. Båda klockorna är gjutna på Götaverken 1882. På lillklockan står ord ur Efesierbrevet: ”I dag om I fån höra Guds röst, så förhärden icke Edra hjärtan”, och på den stora står det ord som följt mig sedan barndomen: ”Halleluja”.

18

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 18

11-12-08 11.34.44


Sedan hände inte så mycket på en tid. Men en sen kväll slog jag lite på ”klockringning” på nätet och kom ganska snart till en välmatad hemsida med den stolta rubriken ”The Ringing World”. I ingressen berättades att sidan är veckobrev för cccbr, Central Council of Church Bell Ringers i Storbritannien och i det dagsfärska nyhetsbrevet annonserades att sällskapets årliga konferens skulle gå av stapeln i Berkswell, i närheten av Coventry, under våren. Konferensens tema var ”Moving forward”. Jag skickade e-post till arrangörerna och frågade om det fanns möjlighet att få vara med på konferensen, och redan samma eftermiddag hade jag svar från en man vid namn Robert Cater. Med brittisk vänlighet skrev han att jag var ”most welcome” att vara med. Han ville också, med samma brittiska vänlighet, förvissa sig om att jag visste vad jag anmält mig till. Han förklarade att man i Storbritannien ringer i serier av växlingar, så kallad full circle och att det är ordningen som är poängen snarare än tonen. Efter att jag försäkrat honom att jag var fullt medveten om detta skickade han mig en anmälningstalong. Tanken var att jag skulle redogöra för var jag vanligtvis ringde, hur länge jag hållit på och liknande uppgifter. Av förklarliga skäl blev svaren ganska korta. Innan klockan hann bli sex pinnade jag ner till brevlådan med min anmälan, eftersom Mr Cater understru19

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 19

11-12-08 11.34.44


kit att han ville ha en pappersanmälan med underskrift och förskottsbetalning för mat och dryck.

En dag – en söndag – hade Göteborgs-Posten ett uppslag med rubriken ”Tunga klockor som väcker känslor”. Artikeln under rubriken handlade om Ingvar Rohr, mannen som besiktat rikets många kyrkklockor och fortfarande för register åt Riksantikvarieämbetet över de ungefär 8 000 kyrkklockor som finns i Sverige. En av de första dagarna på det nya året ringde jag upp honom och berättade att jag vid 48 års ålder plötsligen hade blivit intresserad av kyrkklockor. Han lät inte förvånad. Jag berättade också att jag hade läst om honom och undrade om det var möjligt att få träffa en man som han? Jag försökte förklara att det inte var själva klockorna jag var intresserad av, utan snarare företeelsen eller det symboliska, men krånglade till det så att jag till sist inte ens själv förstod vad jag menade. ”Jag vill träffa dig helt enkelt”, sa jag till sist. ”Är det möjligt?” Ingvar Rohr var mycket tillmötesgående och på inget sätt ointresserad av att möta mig. Vi bläddrade lite i våra kalendrar, och han föreslog att vi skulle mötas ute hos oss i Säve och att han samtidigt kunde ta en titt på klockorna i Säve kyrka. Vi preliminärbokade en 20

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 20

11-12-08 11.34.44


måndag några veckor senare, då Ingvar förutspådde att ”den värsta vintern skulle vara över”. Ett intressant uttryck med tanke på att vi i Västsverige knappast har haft några vintrar att tala om på flera år och att detta år inte utgjorde något undantag. Redan efter den förs­ ta telefonkontakten tyckte jag mig ha en ganska klar bild av Ingvar Rohr: intensiv, kunnig och med en hel del humor.

Det ljusnar till en vacker morgon i mitten av februari. Den värsta vintern har varken kommit eller gått när Ingvars bil rullar in på vår gård. Han visar sig vara en storvuxen man, ovanligt direkt i tilltal och kommunikation, ändå allt annat än påflugen. Hur skall jag beskriva honom? Det slår mig att han pratar väldigt likt pappan i Ulf Malmros film Den bästa sommaren, där Kjell Bergqvist gör en fantastisk rolltolkning, hela tiden talande om sig själv i tredje person singular. Så talar även Ingvar Rohr. ”Macka eller bulle?” undrar jag. ”Varför inte både och?” kontrar han. ”Mjölk eller socker i kaffet?” ”Det var väl kaffe det skulle bli, inte legering?” fortsätter han i samma anda och omedelbart är vårt samtal igång. Han är en fantastisk berättare. Tiden flyger 21

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 21

11-12-08 11.34.44


iväg. Min förmiddag med Ingvar Rohr blir en rasande färd genom det svenska kulturlandskapet. Det den här mannen inte vet om landets kyrkor är knappast värt att veta, men det blir också en intressant historielektion, ett slags grundkurs som jag senare skall komma att ha mycket nytta av. Jag får veta att den äldsta gjutna klocka man känner till förflyttar oss ungefär 3 000 år tillbaka i tiden. Klockan grävdes fram i nuvarande Irak, närmare bestämt i staden Nineve och är bara åtta centimeter hög. Ingvar påpekar att bruket av klockor inte är någon krist­en uppfinning, de var i bruk långt innan kristenheten föddes. I Europa började man använda klockor i gudstjänstsammanhang i början av 500-talet. Den första kyrkklocka man känner till i Europa importerades av abbot­ en Eugippius år 535 från Karthago till hans kloster i Neapel, och från denna tid spred sig användandet av klockor snabbt i Europa, för att på 800-talet vara i allmänt bruk. Ingvar håller det för troligt att kyrkklockorna kom till Sverige med Ansgar. Under den första missionsresan till Norden, på väg till Birka, blev han överfallen och berövad allt han hade med sig och mycket talar för att packningen innehöll någon mindre handklocka. Vad man däremot med säkerhet vet är att den kyrka 22

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 22

11-12-08 11.34.44


som uppfördes i Birka på 800-talet hade två klockor. I ett brev från abboten i tyska Fulda till Gauzbert, missionsbiskopen i Birka, stod följande att läsa: ”Jag sänder dig en stor klocka och en liten klocka till altaret.” Ingvar beskriver för mig ett tänkbart scenario där den första kyrkklockan på svensk mark kallade till gudstjänst i den lilla kyrkan i Birka. Den äldsta bevarade klockan i Sverige lär vara gjuten i mitten av 1000-talet och den påträffades 1916 vid plöjningen av en åker i Söderby-Karls socken i Uppland. Den äldsta klocka som fortfarande är i bruk är gjuten på 1100-talet och hänger i Ödskölts kyrka i Dalsland. Den äldsta daterade klockan är lillklockan i Saleby i Västergötland. Den är gjuten år 1228. Allt det här och en närmast ofattbar kunskap om Sveriges kyrkklockor har Ingvar Rohr lagrat inom sig. När vi tagit påtår berättar han delar av sin märkliga livshistoria, den som tog en ny vändning när han blev rånad på Centralstationen i Stockholm. Ingvar var i mitten av sextiotalet anställd vid Skolöverstyrelsen. En lördag när han var på hemväg blev han överfallen. Någon slog honom i huvudet, tog hans pengar och knuffade ner honom på spåret framför ett tåg, ögonblicket innan det sattes i rörelse. Ingvar släpades med tåget ett hundratal meter och ådrog sig omfattande skador. Tåget slet av Ingvars ena ben och krossade hans högra arm. 23

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 23

11-12-08 11.34.44


Högra delen av ansiktet – inklusive örat – slets också loss och blev hängande ”här nere”, han visar på bröstkorgen. Han pekar på nedre delen av hakan och berättar att där bildades ”en ny mun” och där hängde tungan som var avbiten och kluven. Han fick dessutom ett slag i pannan som slet av hårskalpen. När ambulansmännen bar iväg honom på båren var olyckan framme igen, de tappade honom och han fick ytterligare en smäll. I pannan den här gången, ”så att jag sprack runt om”. På banvallen låg hans mössa kvar. I den hittade ambulansmännen hårskalpen. ”Annars gick det bra”, summerar Ingvar med den osentimentala humor som jag uppfattar som hans kännemärke. Han var 23 år när överfallet skedde, en känslig ålder att bli av med ett ben och få sitt utseende vanställt. Det blev ungefär två år på sjukhus. ”När man ligger där fjättrad i sängen är det mycket som brusar i huvudet på en. Det blev mycket funderingar och jag tror att jag förändrades som människa. Jag backade mycket förut och nu är jag lite grann av en gåpåare”, säger han. ”Jag älskar att träffa nya människor.” Jag lyssnar och tänker att det är som om det inträffade gav honom mod att stiga fram, utan att ursäkta sig. För han tar mycket plats, och när jag skriver det är det allt annat än en negativ anmärkning. Efter en dag med 24

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 24

11-12-08 11.34.44


Ingvar Rohr känner man sig aningen mer bildad och vet att man varit i gott sällskap. Ingvar var sju år när han ringde i en kyrkklocka för första gången. Hans pappa hade en skolkamrat som var vaktmästare i Växjö domkyrka. Vid ett tillfälle var Ingvar och hans pappa tillsammans med honom i kyrkan. ”Rätt vad det var satte de upp parveln på en pall och jag såg hur vaktmästaren tittade på sitt armbandsur, och så sa han till mig: Nu trycker du in den knappen.” Ingvar är tyst en stund och tittar på sitt eget armbandsur för att visa. ”Och nu trycker du på den”, säger han och pekar i luften. ”Och jag tryckte. När jag hade tryckt på den tredje knappen sa han: Hoppa nu ner och spring ut på planen så snabbt du kan. Jag knatade i väg och precis när jag kom ut genom den stora porten i Växjö domkyrka började klockorna ringa.” Han tar en klunk kaffe och säger: ”Där ringde Ingvar Rohr för första gången. Det är 60 år sedan nu och efter ringningen fick jag gå upp i tornet och titta på klockorna och hålla handen mot stora klockan.” Där började det som sedan blev en livsuppgift för Ingvar Rohr: att besikta och skapa register över landets 8 000 kyrkklockor, som sakkunnig vid Riksantikvarieämbetet i ämnet kyrkklockor och ringningsanläggningar.

25

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 25

11-12-08 11.34.44


Vi går ett varv i vårt hus och kommer till mitt arbetsrum. Jag visar Ingvar min nätta samling av klocklitteratur och vi kommer till Dorothy Sayers klassiker De nio målarna. Han plockar fram boken. ”Tänka sig att det var klockorna som hade haft ihjäl dem”, säger han och tillägger: ”Jag har varit med om det där.” ”Varit med om vadå?” undrar jag. ”Att vara nära att bli dödad av klockorna”, fortsätter han, syftande på upplösningen i Sayers bok. Det blev ett missförstånd mellan mig och vaktmästaren när jag vid ett tillfälle skulle besikta de fem klockorna i Uppsala domkyrka, och medan jag ännu var kvar i rummet drog alla fem klockorna igång. Jag insåg att det var alltför riskabelt att försöka krypa under storklockan i halvmörkret, dånet från klockorna var redan så starkt att jag inte längre hörde det genom öronen, det gick rakt in i kroppen. Till sist fann han en lucka i golvet genom vilken han kunde ta sig ner. Blodet pulserade genom näsa och mun. De låga frekvenserna hade sprängt sönder blodkärlen i näsan på honom. Precis som för ringarna i Fenchurch St Paul. 26

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 26

11-12-08 11.34.44


Jag avstår från att nämna att jag ännu inte har kommit så långt i Sayers detektivroman att någon har blivit mördad, men bestämmer mig för att så snart som möjligt läsa vidare. Ingvar räcker mig sitt visitkort och säger att jag får höra av mig med alla sorters frågor. Förutom sitt namn har han en kyrkklocka på kortet. Han skriver en dedikation i boken Gotlands kyrkklockor och ringningsseder. Med en riktig reservoarpenna. När han går är vår yngste son Ludvig med Lotta på andra våningen. ”Hälsa grabben”, säger han. Det kan låta löjligt, men sådana människor gillar vi i vårt hus. Jag sätter mig ner en stund och samlar mina upp­ levelser. Att en man med bara ett ben har klättrat upp i landets alla kyrktorn är bra att tänka på när man möter sina privata små motlut. Men det är inte bara det. Jag är förtjust i människor som är förtjusta i någonting. Det spelar nästan ingen roll vad det är, deras kärlek slår gnistor.

Det finns ett kort ögonblick i mitt möte med Ingvar Rohr som jag ofta tänker på. Det var när jag försökte förklara för honom vari mitt eget intresse ligger, att det inte är det tekniska, att jag inte är speciellt road av vikter, dimensioner och upphängningar utan att jag mer 27

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 27

11-12-08 11.34.44


vill prata om det … just där avbröt han mig. ”Du menar det romantiska i det hela?” sa han. ”Något åt det hållet i alla fall”, svarade jag.

Kommen hit någonstans i processen bestämde jag mig för att ta sällskap i mitt sökande. Jag kände behov av en själslig guide, en som visste att samtala om livet i termer av gehör, tonhöjd och klang snarare än livspussel och livsprojekt. Valet blev enkelt. Johannes av Korset fanns redan i mitt liv och han uppfyllde alla mina kriterier för en själens ledsagare. Jag upptäckte hans böcker under en tid präglad av förtvivlan hemma hos oss och har svårt att sätta ord på den betydelse de fick. På ytan var det långt mellan våra världar, men i det inre landskap Johannes beskrev kände jag igen mig, och han blev den som kunde bjuda mig det sällskap jag då sökte. Kanske hade det med hans personlighet att göra, eller med det faktum att våra livsomständigheter just då var ganska pressade. Johannes av Korset, som från början hette Juan de Yepes Alvarez, var munk, poet och vandrare. Han föddes i en fattig vävarfamilj i Fontiveros någon gång under år 1542. När hans far dog blev modern ensam försörjare av tre små barn. Den decimerade familjen drevs snart på flykt i Kastilien. Det rådde hungersnöd och fattig28

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 28

11-12-08 11.34.44


domen gick med tiden över i ren misär. Johannes bror, Luis, var bara ett av ofattbart många barn som fick sätta livet till under svältåren. Som nioåring hade Johannes turen att bli antagen som elev vid Colegio de la Doctrina, ett internat för föräldralösa och fattiga pojkar. Skolan var inriktad på hantverk, men det var inte de praktiska färdigheterna som tilltalade Johannes. Istället hittade han sin plats som något slags korgosse i det närliggande Maria Magdalenaklostret. Fyra timmar om dagen hade han sin tjänst där och det andliga livet blev snart ett brinnande intresse för honom. Hans liv fick tidigt sin inriktning och från den vägen vek han sedan inte. Han studerade, praktiserade och blev med tiden munk inom karmelitorden. Tillsammans med Teresa av Avila blev han den starkaste kraften i det reformarbete som syftade till att återföra kyrkan till den enkelhet och innerlighet som höll på att gå förlorad. De nakna fötterna på de så kallade oskodda karmeliterna blev symbolen för denna reform. Den gängse bilden av Johannes av Korset är att han är ”tung”. Den är säkert inte osann, men han var naturligtvis mer sammansatt än så. Mycket talar för att Johannes också var sällskaplig, munter och otvungen. Han älskade musik och sjöng gärna själv. Efter sig lämnade han obeskrivligt vacker kärlekspoesi och ett hopp som nu glimmat i mer än 400 år. Johannes har varit 29

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 29

11-12-08 11.34.44


min ständiga följeslagare i snart 20 år. Trots allt det som Johannes­ av Korset tvingades genomgå av mänskligt och andligt lidande, tror jag inte att man romantiserar över hans liv om man påstår att det ljöd en sång genom det, en sång som inget yttre motstånd kunde förkväva. Hur som helst vet jag, efter nästan tjugo års återkommande läsning, att om det är något han gärna pratar vidare om så är det själens sång. Det romantiska i det hela, för att tala med Ingvar Rohr.

30

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 30

11-12-08 11.34.44


ii

De levande kallar jag. De dĂśda begrĂĽter jag

31

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 31

11-12-08 11.34.44


den våren övergick på något sätt aldrig i sommar. Molnigt, regnigt och ganska kallt. En bister men rättvis sammanfattning. Visst, någon vacker dag gästspelade då och då, men generellt sett var det mest bara väntan på att sommaren skulle börja. Ibland kan sådana där mellanperioder vara alldeles underbara. Man får en massa saker gjorda som annars skulle ha förblivit ogjorda, man hinner längta, drömma och hoppas på ett sätt som man inte gör när våren kommer kvickt som en inflygande svala. Inget av det ljuva infann sig. Försommaren blev tyngre än vi hade väntat oss. Ludvig blev snabbt sämre i den hjärnsjukdom han föddes med. Han var nu fjorton år. Hans äldre bror Karl-Petter dog i samma sjukdom när han var femton år, så vi visste att Ludvig var inne i en hotfull tid. Han blev snabbt mycket svagare och fick allt svårare att andas. De månader som följde behövde han syrgas nästan dygnet runt. Både Lotta och jag blev 32

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 32

11-12-08 11.34.44


hemma för vård av barn och kunde den sommaren ägna oss helt åt honom. Jag har svårt att ens i tanken återvända till den här tiden. Än mindre i känslan. Vi levde några månader i tron att varje dag var vår sista tillsammans. Otaliga gånger var Ludvig över gränsen, men kom – mot alla odds – tillbaka till oss efter många minuters livlöshet. Till slut kändes det som om vi alla dog under de där minuterna.

Mejlet från Andrew kom helt utan förvarning. Det var daterat den 8 maj. Andrew Lenton var min glade, ständigt halvspringande och underbare rumskamrat på Elim Bible College, där jag läste för en evighet sedan. Andrew och jag tillhörde de yngsta på skolan och, jag tror, de mest omogna. Jag minns honom som en ung man med ljus blick och en sällsam lätthet i sitt väsen. Hans mejl drog loss en flodvåg av känslor inom mig. För mer än tjugo år sedan sade vi farväl till varandra i trapphuset till det tegelröda slott som inrymde ett teologiskt seminarium och en språkskola. Vi blev som bröder i vårt svinkalla rum på översta våningen. Vi lyssnade på musik, ställde till spratt för språkstudenterna, hjälpte varandra inför tentorna och ibland böjde vi knä och bad tillsammans på det varma golvet i pannrummet. Det fanns i Andrew en seriös kärna, behagligt inbäddad i 33

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 33

11-12-08 11.34.44


lekfullhet. Han berättade nästan varje dag om Lisa, som han älskade, och jag berättade om de mina, som bestod av min nyblivna hustru och det barn vi väntade. ”Jag skäms inte över att berätta att jag grät när vi hade skilts åt”, skriver nu Andrew i sitt mejl. Jag grät också på bussen norrut genom Surrey, dels för att det var svårt att skiljas från Andrew, dels för att jag längtade hem. Man åkte båt till Göteborg på den tiden och hemresan det där stormiga decemberdygnet tillhör inte de minnesvärda. Andrew berättar att han förgäves försökt ta reda på min adress, att hans fru gjort ett försök att inbjuda oss till hans 40-årsfest, men att de aldrig lyckats. Så har tiden gått. Jag har tänkt på honom ibland. Han upp­ enbarligen på mig. Men inte en signal, inte en rad åt någotdera hållet på alla dessa år, och så hade det säkert förblivit om inte Andrew plötsligt fått kontakt med en svensk kvinna som börjat gå i den kyrka i Leeds där han nu är pastor. Andrew frågade henne om hon visste vem jag var, och ganska snart försåg hon honom med min e-postadress.

Jag skriver ut Andrews mejl och sätter mig i fåtöljen i arbetsrummet. Läser det flera gånger och tittar på de bilder han bifogat. Trots att bilderna är nu, är jag ome34

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 34

11-12-08 11.34.44


delbart tillbaka då. Vårt möte var innan barnen, innan sjukdomen, innan döden och innan sorgen. Innan allting känns det som. När jag nu tittar på bilderna av honom och hans Lisa, hon som då var hans flickvän och som nu är mamma till de tre barn som står framför dem på fotografierna, hugger det till i bröstet. Morgonen därpå sätter jag mig ner för att svara Andrew, men jag kommer inte särskilt långt. Det gör oväntat ont. Jag skriver om John, att han är en vuxen man nu, allt roligt han hittar på och hur dyrbar han är för oss. Sedan tar det stopp. Jag tänker att det blir för tungt för sprallige Andrew att läsa. Ändå inser jag förstås att det bakom den stilsäkra fasaden till det engelska radhus där min ungdomskamrat numera bor finns mycket mer än det han sätter på pränt i en första hälsning. Jag berättar om Karl-Petters död, om att Ludvig kämpar mot slutet av sitt liv men att vi ändå känner oss som en ganska lycklig familj. Jag hör att det låter helt vansinnigt. Skriver att jag skall berätta mer en annan gång. Trycker på ”Skicka”.

Fortsättningen dröjer. Ända till början av oktober. Då fattar jag mod. Jag sätter mig vid köksbordet, intill det stora fönstret. Utanför dansar tusen och åter tusen löv 35

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 35

11-12-08 11.34.44


i vinden. Hösten är melankoli och allvar, men hösten är också klarhet. Det starkt gröna från sommaren dämpas, det mesta blir grått, medan somligt först nu får sina vackraste färger. En bit bort mellan husen lyser ett ensamt träd vidunderligt i rött och orange, inte skrikigt, bara mättat. Morgonens andra kaffe står på bordet. Jag börjar med ”Käre Andrew”, och så skriver jag att det bara fattas en dag tills det har gått två månader sedan den overkliga söndag då vår yngste son gav upp andan. När vi hördes senast, i mitten av sommaren, berättade jag att Ludvig var svag och att han kämpade för att få luft. Hans sista sommar blev tung och när juli gick över i augusti förstod vi att han inte skulle orka mycket längre. Mejlet fortsätter: Jag var uppe med honom tidigt på morgonen till den 12 augusti. Jag hörde från min säng att han tystnade. När jag kom till hans säng hade han slutat andas. Jag slet upp honom och satte honom framåtböjd i mitt knä. Han var livlös. Eftersom vi hade varit med om detta så många gånger under sommaren, med panikåtgärder och ambulanser och hjärt-lungräddning, gjorde jag inte mer än att hålla honom i det bästa läget och ge honom syrgas. Minuterna gick. Till sist kom ett andetag. 36

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 36

11-12-08 11.34.44


Och så ett till. Efter en stund andades han igen. Jag satte hans rullstol vid min säng och vi somnade om. Jag höll hans hand i min men anade inte att det var så nära slutet. Vid frukostbordet ett par timmar senare sjönk han ihop. Nu hjälpte ingenting. Hans livslåga hade slocknat. Vi höll om honom hela tiden, strök över hans armar och kinder och sjöng den sång som vi sjungit varje kväll efter aftonbönen vid hans säng. Hela hans liv: God natt små kamrater och tack för idag nu somnar vi alla så gott. Guds änglar de vakar i mörkret hos oss ty därom befallning de fått. God natt. Sov gott. God natt. Sov gott. Det var en besynnerligt stilla söndag. Ludvig hade slutat kämpa. En läkare kom och bekräftade hans död. Sedan duschade vi honom och jag tvättade hans hår och blåste det. Vi klädde honom i somriga, sköna kläder och lade honom i hans säng, under den skyddsängel i trä som han fått av Lollo, som var hans assistent under nästan hela hans liv. Under glasängeln i fönstret. Under ikonen som han fick 37

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 37

11-12-08 11.34.44


av Mimos mamma och under alla bilderna av honom och hans bröder. Han fick ligga där nästan hela söndagen. Under dagen kom många av Ludvigs släktingar, vänner och grannar och tog farväl av honom. När det blev kväll hämtade begravningsbyrån honom. De gjorde det så respektfullt och fint. Ändå var det outhärdligt svårt. När de bar honom till bilen stod våra närmaste grannar, Monika och David, i grinden till sitt hus. Jag kan när som helst se dem framför mig. Deras böjda huvuden. De har varit med hela tiden. Sorgen är inte bara vår, den är också deras och alla de andras. Alla de som Ludvig kom att betyda mycket för. Alla de som kommer att sakna hans tysta närvaro. Här tar orken slut i mitt skrivande till Andrew. Jag avslutar med en önskan om ett snart återseende.

Andrews svar låter inte vänta på sig. Det innehåller inte många rader. Med den innerlighet som jag minns som hans kännemärke uttrycker han sin medkänsla och skriver att han bara kan ana smärtan i förlusten av Ludvig, men också att de i familjen gjort det till en vana att be för oss under de här månaderna. Den där lilla 38

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 38

11-12-08 11.34.44


anmärkningen är allt annat än oviktig. Bakom varje sådan hälsning ligger en fördold verklighet och jag tror mer än någonsin på betydelsen av dem. Alla goda och varma tankar gör nytta. Med bönen öppnas ytterligare en dimension: den övernaturliga. Andrews mejl har en tidsangivelse. Det är skickat 02:07.

Ludvig begravdes den 25 augusti 2007 i den grav på Säve kyrkogård där hans bror redan vilar. Efter en sönderregnad sommar sken solen från en efterlängtat klar himmel. Vår vän Urban Ringbäck höll i begravningen och inledde griftetalet med orden: ”Så kom sommaren till sist.” Efter gudstjänsten gick vi i procession efter kistan till graven. Det tysta långa tåget av människor sträckte sig från kyrkan, via grusgången över den gamla kyrkogården, ned i sänkan med bäcken och ända upp till graven på det som kallas den nya kyrkogården. De enda som bröt tystnaden var kyrkklockorna. Över våra huvuden kastade de sig fram och tillbaka, de ropade ut den smärta som satt som tunga klumpar i bröstet på oss där nere, men som ingen av oss kunde formulera. De ropade ut i vårt samhälle att Ludvigs jordeäventyr var avslutat och att han nått paradisets värld. Kyrk39

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 39

11-12-08 11.34.45


klockorna gör inte skillnad på folk, de berättade för dem som kände Ludvig och för alla de andra. När vi pratar med någon av våra vänner om begravningen tar de inte sällan upp den där vandringen. Och fortfarande, varje fredag, när det rings själaringning i Säve kyrka petar vi upp ett fönster hemma hos oss. Klockornas klagan för oss tillbaka till de tunga stegen vid pojkarnas begravningar, men de påminner också om att vi alla går i det där tysta tåget av människor, för förr eller senare är det vår tur. På den lilla klockan i Säve står det: ”Så sök din Gud då än mitt ljud av dig kan livligt höras. Betänk en gång skall till min sång du ned i graven föras.”

Vi har ringt för döda i många hundra år i Sverige. Varje gång det sker tänker jag att detta är ett av de få offentliga uttryck för dödens realitet och för vårt behov av att stanna till och minnas som vi har kvar. Under medeltiden ringdes inte enbart vid begravningen. Dödsprocessen följdes av en serie dödsringningar. Man ringde på begravningsdagen, före och efter jordfästningen. Efter detta förekom ytterligare tre ringningar: veckoringning, månadsringning och årsmotsringning. Klockorna ringde när en människa låg för döden, som en hjälp att klara den sista ibland kampfyllda sträckan och som en 40

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 40

11-12-08 11.34.45


uppmaning till omgivningen att be. Dödsringningen var ett medeltidens sms. Så snart döden inträdde ringdes själaringningen. Den medeltida tron i Norden såg själens resa genom luftlagren upp till himlen som riskfylld. Luften var fylld av onda andemakter som försökte spärra vägen och ringningen blev som en spärreld för att göra vägen lättare. Själaringningen måste därför ske snabbt, ett synsätt som levt kvar länge. ”Ännu på 1800-talet har man i Blekinge kunnat se de längst bort boende komma löpande med tungan ur halsen för att få ringt för den döde, som ej ansågs få någon ro, förrän man själaringt”, skriver Mats Åmark i sin Kyrkklockor, klockare och klocksägner i Dalarne. Det var inte heller ovanligt att man fick se en nybliven änkeman rusa till bygdens kyrka för att ringa själaringning för sin hustru. ”Det var ju en kärleksgärning”, skriver Åmark. Och om man sorterar bort en del vidskepelse och lite allmän rädsla så visste man då det vi återupptäcker i vår tid: att sorgen är kropp. Att få göra något handgripligt är viktigt, på gränsen till nödvändigt. I ringningen fann de sörjande en sådan möjlighet, den blev en plats för kärleksgärningen. Om präst eller klockare inte snabbt återfanns var det tydligen tillåtet att utföra ringningen själv. I vissa delar av Europa förekom det runt allhelgona41

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 41

11-12-08 11.34.45


tid långa gemensamma ringningar som började i solnedgången och pågick natten igenom. Till dess morgonljuset grydde. Folk samlades runt kyrkan och vem som helst kunde fatta repet och ringa åtminstone ett par slag för sina döda. På en medeltida klocka finns den vackraste och viktigaste inskription jag vet. Det står: ”De levande kallar jag. De döda begråter jag.” För mig sitter de orden ihop med de tryckande heta augustidagar när vi följde Karl-Petter och Ludvig den sista sträckan. Klockorna begrät våra pojkar. Och de kallade oss att fortsätta leva.

42

52635162_EttBrustet_pkt inl-11.indd 42

11-12-08 11.34.45


9789152635162