Page 1


Willy Kyrklund

P O LY F E M F Ă– R VA N DL A D Roman

Modernista stockholm


Förord »Bilderna vandrar igenom oss…« Va d är Polyfem förvandlad? Den är så mycket. En öppen bok om skilda ting, en smärtsam kärleksberättelse, en studie i försokratisk anda över tillvarons fixa föränderlighet, en skildring i förtvivlan av åldrandets luttrade likgiltighet, en gestaltning av ordets vanmakt inför det obeskrivliga, ett vittnesbörd om plötslig förtvivlan mitt i det rationella samhällsbygget, en sorgesång över tillkortakommande och brist, en saga om minne och glömska, identitet och flykt… Den är så många platser: den grekiska mytens arkipelag, Karlsbron i Prag, gudens knä, kopparslagarnas gata och en »nybyggd sovstad i det svenskigaste av Sverige«. Och den är ett sådant vimmel av växlande berättelser och munarter: urgamla fabler, lagerinventering, intim erotisk viskning, besvärjelse, patos, parodi, sanskrit, trivial hälsning – hej då. Författaren är också så mycket, så många namn har givits honom genom åren: ironiker, pessimist, grek, särling, filosofisk determinist, kines, ensam vandrare i öknen, skeptiker, trollkarl, perser… En förväntan fanns inför utgivningen av Polyfem förvandlad hösten 1964. Willy Kyrklunds rykte som den svenska prosakonstens mästare hade grundlagts med Solange 1951 och Mästaren Ma 1952. Därefter hade författaren vunnit gensvar för två novellsamlingar och två reseböcker, men inte utgivit något sedan 1959. Nu, fem år senare, var det dags för en ny bok, vilken – visade det sig – var försedd med undertiteln »roman«. En äventyrlig benämning i Kyrklunds fall, med tanke på hans återkommande syrligheter mot gängse romanskrivande. »Den som väljer att saken V


redan är avgjord, han skriver romaner« står det i Tvåsam [1949]. Romanen som invand genre stod vid denna tid under angrepp från ett ungt sextiotalsavantgarde. Kyrklund var från en annan generation och identifierades inte med någon rörelse, vilket bidrog till att anmälarna på de stora tidningarnas kultursidor var känsliga som darrålar inför hans användande av det lilla ordet. Karl Erik Lagerlöf i ght ställde bokens oenhetlighet och öppenhet i motsats till termen »roman«, men fann att på avstånd samlar sig ändå det splittrade innehållet »efter en linje och blir roman, när man upptäcker att Kyrklund rör sig på ett plan av väldig representativitet. Hans scen är världen, hans tid människans hela historia…«. Göran Schildt i Svenska Dagbladet fann att beteckningen antagligen var »den bästa, så länge det inte finns någon specialterm för den form av ordbygge som Kyrklund ägnar sig åt«, men att Polyfem förvandlad lika gärna kunde kallas poesibok, »eftersom den bygger på poetiska bilder, rytmer, kontraster, kontrapunkt och inbyggda ekon…«, eller kanske hellre jämföras med »en sinnrikt konstruerad datamaskin, full av inbyggda exakta detaljer, som griper in i varandra…«. Allan Fagerström i Aftonbladet noterade ett frågetecken inför varubeteckningen »roman«, men frågetecknet upplöstes hjälpligt av uppslagsbokens information att ordet på sin tid betecknade »alla på folkspråket författade skrifter av berättande innehåll«. Medan Folke Isaksson i Dagens Nyheter menade att boken lika väl eller hellre kunde ha kallats för »bilder«, »monologer« eller »metamorfoser«. Litteraturanmälarna var varmt berömmande. Men kanske märkte de att de själva spelade rollen av den listige Odysseus, strävande att besegra Polyfem? Han med namnet som betyder något i stil med »den ordrike«, »den som pratar mycket«, »den mångtalande« eller »den som kan många sånger«. Men att övervinna Polyfem förvandlad med en bestämning och sammanfattning är inte så lätt. *

* VI

*


Det är klart att Odysseus med sina tolv kamrater ger sig in i grottan, som är full av ost och mjölk. Men grottan är boning åt den enögde kyklopen Polyfemos, som när han kommer hem börjar äta upp sina oväntade gäster, två i taget. Odysseus, aldrig rådlös, överlistar bjässen genom att berusa honom till sömns med starkt vin och därpå genomborra hans enda öga med den spetsade och glödgade änden av hans egen knölpåk. Polyfemos kallar på hjälp från andra kykloper, vilket inte går så bra, eftersom den där Odysseus påstått sitt namn vara »Ingen« – därför skriker kyklopen sitt underliga »Ingen dödar mig«. Efter några ytterligare besvär lyckas Odysseus och hans män fly i sina skepp. Med nöd och näppe flyr de, för efter dem slungar den blinde väldiga klippblock, bortslitna från bergen. Homeros berättar historien. Men medan Odysséen skyndar vidare till nästa ö, dröjer Willy Kyrklund vid kyklopen som vandrar på stranden, sitter på klippan, mumlar i vinden, spejar och väntar på Ingens återkomst, väntar tills han uppgår i klippan, förvandlad till sten. Så inleds boken och vid dess slut finner sig läsaren inför samma förvandlingsögonblick. Mellan dessa stunder utspelar sig en värld av växlingar och kast. Röster stiger upp med vittnesbörd om liv, ögonblicksvis, flyktigt. Kvinnan Lykia framträder. I nästa ögonblick är där i stället Thressa, men hon stavar sedan sitt namn Thessalís, och kallar sig därefter Kressa, och Melissa. »Synd att du skall glömma det«. Själv är hon också glömsk, hennes tillvaro gungar, och hennes älskades namn har ingen säker varaktighet när hon anropar honom: Hermaios, eller Hermodoulos, Hermodoros, Hermoforos, Hermopompos, Hekatompompos, Hermopompobrontofilos… Under kvinnans tal till denne alltmer pompöst avlägsne typ känner vi hennes åstundan efter beständighet, hennes oroliga önskan efter fäste. Men bilderna vandrar igenom oss, inget fäster. *

*

VII

*


I ögonblicket då Polyfem uppgår i klippan har han ett syskon i den unga kvinnan som gav namn åt berättelsen Solange [1951]. »Utan att göra motstånd underkastade hon sig den sällsamma förvandlingen. En tuva starrgräs blev du, Solange, för all din längtans skull. En tuva ängsull i sankmarken, oigenkännlig bland andra tuvor, med några vita vippor«. Hennes man den förnuftige Hugo skuttar blek och förtvivlad omkring på de våta tuvorna i sina galoscher. »När letandet inte gav något resultat gick man hem«. Förvandlingens ögonblick blir berättelsens slut. När Solange och Polyfem har gått över gränsen och blivit gräs, blivit sten, är de bortom vår föreställningsförmåga. Vad kan vi hjälplöst förnuftiga människor och läsare göra annat än vända dem ryggen? Vi seglar vidare med Odysseus eller går hem med Hugo. *

*

*

I Elpënor [1986] ger Kyrklund en justerad version av hjältesagan Odysséen. Den som där berättar – och som gett boken dess namn – är en enkel roddare, enligt Homeros varken tapper eller förståndig. Men hos Kyrklund sår Elpënors vittnesbörd tvivel om den homeriska versionen av Odysseus äventyr. Inte mycket återstår av den mångförslagnes klokhet och sanningsenlighet. Elpënor får sista ordet hos Kyrklund, men till priset av att försvinna. Han går samma väg som Solange och Polyfem. På bokens sista sidor talar han till oss från en plats bortom berättelsen. Hans namn – som betyder »hopp« – uppgår i blåsten över havet: »lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor. Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du«. Han yttrar också: »jag är baksidan av någon annans tanke«, och läsaren uppfattar hur Elpënor och Odysseus bildar en spjälkad gestalt, likt Solange och Hugo och likt Vaktmästaren och Övervaktmästaren i Tvåsam [1949]. Och likt Polyfem och den Ingen som han väntar på vid sin strand. *

* VIII

*


Å ena sidan ordet, viljan, förnuftet. Å andra sidan tystnaden, bristen, vanmakten. Vi läser Polyfem förvandlad om igen och upphör inte att känna författarskapets starka sugande rörelse bortåt till tänkandets och tillvarons utmarker, där meningsfullhet och viljemässighet bleknar bort och där bara tomhet råder. Desto betydelsedigrare att den som får oss dithän aldrig för sitt liv skulle vilja avhända sig tron på förnuftet. Men han låter det sträckas ut i mörkret till dess att det inte förmår kasta en glimt ljus mera. Tystnaden och stumheten blir det yttersta tecknet för människans belägenhet, livet är outsägligt, lidandet obeskrivligt. Nötta fraser, slitna mynt, som Kyrklund tar upp och gör gångbara genom att bana sig väg in i deras inre motstridigheter. Elpënor talar från sitt dödsrike. Talar trots allt. Hur kan han det? Gränsen till det outsägliga kan uppsökas men inte överskridas. Försvinnanden och förvandlingar kan formuleras, men inte mer än så. Vi är alltid på denna sida. Författarskapet gör sina expeditioner till den yttersta periferin, men kan inte annat än att vänta där i oro, mumla, speja där, in i det svarta. Det finns ingen frid vid de uppsökta utslocknandena hos Kyrklund, lika lite som det finns någon självhärlig glans över förnuftet. Tvivlet och självtvivlet blir demonstrativt storslagna och ger absolution åt häftiga möten mellan sarkasm och uppgivelse. Allt får plats mellan första och sista sidan i Polyfem förvandlad. Leken, slumpen, jämmern, lusten, mordet, likgiltigheten. Allt kan rymmas och sedan slukas i självförtärelse. Läsaren tycker sig finna hela författarskapet sammanträngas i Polyfem förvandlad. Den är en korsväg, en mötespunkt, men också en plats för avfärd, där Kyrklund gav sig ut i den yttersta osäkerhet som kom att utgöra hans fortsatta författarskap. *

*

*

»Ser du, bilderna vandrar över oss och igenom oss som vågor genom ett vatten…«, läser vi och känner igen motivet från andra IX


ställen i författarskapet, som i 8 variationer [1982]: »Bilderna vandrar genom oss som vågor genom vatten, envar våg med sin egen struktur.« Konsistens, flyktighet. Polyfem sitter på stranden, medan sandens vågor vandrar. Kyrklund sitter på stranden och formulerar en determinism? Och en determinism formuleras genom honom? Nja. Konststycket att »betrakta sig själv ur den omänskliga naturens synpunkt« [Mästaren Ma, 1952] kan kanske tyckas vara ett förhärdat bestyr. Men vågmotivet hör i Kyrklunds författarskap mindre samman med någon dogm än med förnimmelsen av en ovillkorlig öppenhet hos människan. »De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss.« [Mästaren Ma] Litteraturen blir hos Kyrklund ett sätt att röra vid avståndet mellan människans villkor och individens förhoppningar. Någon vägledning till hur man ska leva får man knappast därur. Läsaren tycker sig se hur författaren famlar över världsalltets genealogiska karta och fäster människan mellan djur och Gud. Människan: disharmonisk, frustrerad, ambivalent, olyckligt utrustad med moraliska uppfattningar om ont och gott som tvingar henne in i ständiga konflikter med sig själv, ständiga förvandlingar intill den sista förvandlingen. – m agn us fl or i n –


P OLY F E M F Ö R VA N D L A D


A l l a ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma. Polyphemos, bländad, sitter på sin klippa, spejar ut över havet, med ett stenblock i famnen, väntar på Ingen. Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma. Namnet Polyphemos betyder »den som pratar mycket« eller kanske »den som kan många sånger«. Han sitter på den branta klippan blånande i fjärran, själv blånande, en del av klippan. Han sitter och spejar ut i det brusande töcknet, vaktar på Ingens återkomst, äntligen, till denna kust. Han väntar att äntligen den rätta vinden skall komma, att en storm, söt som honung, skall vräka den villfarne åter upp på dessa samma klippor. Han väntar på Ingen och hans läppar mumlar i vinden. Han pratar för sig själv, vinden tar orden ur munnen, kanske sjunger han. Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma. Måhända gavs honom namnet Polyphemos först efteråt, måhända hette han någonting annat från början, kanske hette han från början Sten eller Järn eller Ässja. Byggare var han känd som och smed. Stark var han. Vad man vet om honom är som bekant detta: att han en gång för länge sedan fick i sin dumma skalle… nåja, »hjärta« brukar man ju säga när det är fråga om kärlek, att han fick i sitt dåraktiga hjärta en känsla som icke gick att utrota, men som blev endast starkare och som helt behärskade honom och som gällde en annan varelse, en nereid vid namn Galateia. Det kunde väl ha passat bra ihop i och för sig, en kyklop och en nereid, styrkan och 15


mjukheten, hettan och behaget, elden och skummet. Men denna Galateia med sin grunda blåa blick med sina runda lemmar med sina gröna ögon med sina mjuka lemmar, denna lilla pladdrande nereid med sitt långa blonda hår och sina violetta ögon, denna lilla vågskvalpiga halvgudinna med sina vidöppna havsgrå ögon, Galateia med sin djupa dunkla blick, sin hävande barm och sina gungande lemmar, hon föredrog som bekant att ligga med en annan karl – denne, en viss Akis, en smekling, en blekfis, hade en sådan utmärkt plastik, påstod hon. Då slog Polyphemos ihjäl Akis. Efter denna händelse blev han underlig, flyttade västerut och levde som enstöring. Hans folkskygghet tog sig det uttrycket att han slängde småsten eller klippblock på besökande och nyfikna. Han hemföll åt dryckenskap, vårdslösade sin person och bodde i en grotta. I detta tillstånd fann honom Odysseus. Denne notoriske storljugare har berättat mellan fårbogen och vinet hur allting förhöll sig, för rapande middagsgäster hur han klarade upp situationen. Den mångförslagne. Polyphemos mumlar i vinden. Vandrar längs stranden med ett klippblock mot bröstet, väntar på Ingen. O Zeus, om du vill se någon, som har blivit lurad, så se på mig! O människor, om ni vill se någon, som har blivit lurad, så kom och se på mig! O gudar, om ni vill betrakta – ty ni kan ju betrakta – om ni vill betrakta mig, som har blivit lurad, så betrakta mig! En fruktansvärd syn. Jag är en jätte. Jag besår havet med stenblock. Du. Kom an bara! Kom an! Jag skall inte krossa dig. Jag skall inte krossa dig förrän det behagar mig. Min godmodighet är en visa från Sicilien till Ithaka. Var är du? Skum förmörkar min blick. Skum från det violetta havet. Var är min fiende? Jag är stark, jag är en jätte, jag är vild. Men en råtta har överfallit mig. Hjälp mig Poseidon, bistå mig gudar, skynda, en råtta har överfallit mig. Det är hög tid. Skum på det violetta havet. Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma. 16


Järnet bultar på städet, ensamt och rött. Klippornas rötter biter sig fast i berget, ständigt djupare. Aska från havet förmörkar min blick och min vrede är blott i sin början. En liten råtta kallade sig Ingen och skördade allmänt bifall, eftersom det var en ordlek. Men jag säger att jag är En Annan och det är ingen ordlek och jag väntar mig intet erkännande. Järnet bultar på städet, klippans rötter borrar sig djupare, råttan stjäl veken ur lampan. Havet flyter ständigt mot väster, molnen flyga ständigt åt söder, råttan kväder sin segersång. Solen bränner med kedjor, huden smeker med läderremmar, råttan sjunger fortfarande sin segersång, fast högre. Min vrede är blott i sin början. Kom an! Kom an bara! Jag trevar över klipporna efter ord, men finner blott ord. Jag kunde berätta för er, händelse för händelse, hur allting gick till, vad som hände först och vad som hände sedan, hur allting kom sig och hur allting hängde ihop, om jag ville förklara mig, om jag gitte förklara mig, om jag hade någon att förklara mig för, och ni skulle utan vidare förstå. Det är säkert. Ni skulle inte ha någon svårighet att förstå. Själv kan jag icke förstå. Jag dunkar berget mot mitt huvud, men jag kan icke förstå. Då säger ni att jag är dum. Man kallar mig Polyphemos, den pratsjuke, men jag talar icke till någon. Envar har sitt. Klippan vaggar sitt späda barn, guden skjuter sina pilar. Jorden famnar människorna, människorna famnar sin vinning. Envar har sitt, mitt ord är mitt. Kyklopen sitter vid synranden, jättelik, blånande liksom en klippa. Stundom vaggar han av och an, man skulle tro att det är av smärta. Men man bör naturligtvis vara försiktig med att ha några åsikter om en så artfrämmande varelse. Vallmo blommar ur hans sida, den röda vallmon, vars kronblad är så lätta som ord i strukturen och så tunga som blod i färgen. Men detta är naturligtvis bara en liknelse. 17


Kyklopen sade: Jag förtröstar, jag förtröstar på en gryning över havet. Min förvissning, min förvissning är att åter en dag skåda vågmön naken. Annat vore väl orimligt. Spända segel bär frukt, gungar över Artemis’ drunknade hindar. Min förvissning. Kyklopen sade: Det finns ett ord, ett vanligt ord, men jag gitter icke säga det. Man kallar mig den pratsjuke, men det finns gränser. För länge sen kunde jag en enda sång. Å hi å dra, vi tar ett tag, å hi å hej, vi vänder dig, sen får du ligga tung och tjock, du orkar inte stiga opp. Det var inte så länge sen. Fyra handlovsben, fyra handlovsben i en hjälm är gudarnas enda nöje. Ty de kunna icke, gudarna kunna icke göra det gjorda ogjort. Å hi å hej. Det finns ett vanligt ord, som jag icke gitter säga. Men det stiger i min strupe som en dyning. Det brinner som en cikada. Det står alldeles stilla. Efterhand, äntligen, någon gång förvandlades Polyphemos och uppgick i klippan. Akis blev förvandlad till en flod.


M i n kropp är fulländat vacker och obefläckad av lidande. Annat är ju knappast att vänta, eftersom lidande icke kan beskrivas. Man kan naturligtvis beskriva olika omständigheter, som förmodas framkalla lidande. En människa, inklämd under en stor hög av döda, övergiven, oförmögen till en rörelse under den tunga massan, lider, såframt hon icke redan är död. Sådana yttre omständigheter bör, enligt min åsikt, beskrivas utan hänsyn till någonting annat än sannfärdigheten. Det är nämligen, tycker jag, frånstötande i dylika fall med en beskrivning, som syftar till någonting annat än till att framställa vad som är i saken sant i det aktuella fallet, så långt som denna sanning är känd. Själva lidandet kan ju icke beskrivas. Jag är särskilt kompetent att yttra mig i denna fråga, eftersom jag själv aldrig har erfarit lidande. Om jag hade erfarit något lidande och någon annan person som också hade erfarit något lidande hade kommit till mig och berättat om sitt lidande, så hade jag säkerligen härvid kommit att tänka på mitt. Sådant innebär ju att hysa förståelse för sitt eget lidande – någonting som är både naturligt och rimligt att göra och som man självfallet icke bör förmena någon, men som dock icke är samma sak som att hysa förståelse för en annans lidande, emellertid, när någon har kommit till mig och beskrivit sitt lidande, så har jag icke förstått ett jota, nej jag har inte begripit någonting alls. Jag är jungfruligt orörd av lidande. Självfallet, om jag tilläven19


tyrs hade utsatts för något lidande, så hade jag likagärna kunnat hålla inne med det och låtsas att ingenting hade varit och tala om någonting annat, eftersom lidande icke kan beskrivas. Men nu har jag alltså ingensomhelst erfarenhet av lidande, vilket ger mig lika god anledning att tala om någonting annat. Detta tänker jag också göra. Min kropp är fulländat vacker. Eftersom jag är kvinna bereder detta mig ett så att säga dubbelt nöje. Mitt namn är Lykia. Min karl heter Hektor. Han är en helt vanlig karl. Vårt samlag börjar på nästa sida.


D ä r ! där… Nej inte där men där! Där. där. dÄR . däär. därdär. där. Där. DÄR . dÄr. där. där. där. där. där. där. Där. Där. Där. DÄ R . DÄ R . DÄ R DÄ RDÄ RDÄR där. Nej inte där… nej inte… nej. nej. nej. nej. Nej. Nej. Nej. NEJ. NEJ. N E JNE JNE JNE J Där. däär. där. däär. Där. Däär. DÄR. DÄÄÄR. DÄR DÄ Ä RDÄ ÄÄRDÄÄÄÄ där. D.c. ad lib.

21


M i n höft är fulländat rundad och mjuk, särskilt baktill. Din hand följer oavlåtligt denna buktiga yta, följer dess buktning åter och åter, följer och följer, dess mjukhet åter och åter. Min höft framställer en märklig avvägning av stabilitet och rörlighet. En mobil för ögat och för känseln, ständigt på nytt betraktad av din hand. Dess verkan beror förstås till stor del på materialets inneboende pneumatiska egenskaper. Den del som jag sitter på är fylld av pneuma. Din hand följer oavlåtligt denna rundade form, åter och åter, den tröttnar icke på att upprepa, på att approximativt upprepa sin rörelse längs den variabelt konvexa ytan. Du tröttnar icke, hur skulle du tröttna? du som har så dåligt minne. Du minns ju inte från gång till gång. Den dagen man börjar minnas, den dagen börjar man dö. Minnet växer i magen som ett foster, så sakteliga, närapå som i drömmen, det märks inte så mycket än och man tänker: kanske är det ingenting; men det blir allt tyngre, allt mer fullgånget; slutligen föder jag min död. Men du minns ingenting, varken om dig själv eller om andra. Du minns inte Thalassodoros, som havet tog tillbaka, du minns inte vad han ropade när han försvann, hur skulle du minnas? och det var ändå så angeläget, men du hörde det aldrig, stormen tog orden ur hans mun och förresten var du inte där. Du minns inte vad Marioula viskade under mandelträdet, under cikadorna, under lövskuggan; bränningen susade bortom trädgårdsmuren och ur trädstammen pressades gula hartsklumpar, tröga tårar, där 22


solstrålarna bröts; men du minns ingenting, du minns ingenting av allt detta; kanske var du inte där. Du minns ingenting, du som smeker mig och smeker och icke tröttnar att smeka. Du minns nog inte vad du själv heter en gång. Du – Hermaios. Ibland tycker jag verkligen att du är rörande. Du med din manliga kaxighet och dina pretentioner på att veta och känna till. Du som inte kan hålla kvar någonting från den ena dagen till den andra. Men det gör ingenting. Jag kan väl inte annat än gilla dig när du smeker mig så oförtröttligt. När du varje dag gör samma oerhörda upptäckter på nytt. Då måste jag väl tycka om dig, käre Hermodoulos, då kan jag inte annat, jag kan inte annat, du är så rörande när du håller på och smeker min pneumatiska del, jag känner en sådan ömhet mot dig, jag kan inte annat, tag bara hårdare, jag kan inte annat, knåda hårdare! o Hermodoros – – o Hermodoros – Att jag gör mig lustig över ditt skrala minne, käre Hermofilos, beror naturligtvis på att jag avundas dig. Så du behöver inte bli stött i din manliga värdighet. Kaxas på du bara. Den dag man börjar minnas börjar man dö. Därför kan du väl förlåta mig om jag är lite överlägsen mot dig ibland, när du inte lyckas komma ihåg vad du själv heter och sådär. Du kan väl unna mig det. Att du skulle minnas mitt namn är självfallet att begära mycket för mycket. Jag heter Thressa. Det är ett vackert namn. Synd att du skall glömma det. Om du skulle skriva upp det. Jag skall stava det för dig. Theta, epsilon, sigma, sigma, alfa, lamda, iota, sigma. Thessalís. Nu har du lappen med namnet. Men du glömmer vad det är. Du måste skriva upp vad det är. Kön, vikt, hårfärg, elasticitet – du har ju tillgång till alla fakta. Jaså du har redan gjort det. O vad stilig du är! O hur sant manlig! Allt som kan beskrivas har du antecknat. Ansiktsvinkel, längdbreddindex, födelseort, blodtryck, barndomsupplevelser, neuromuskulär retbarhet, 23


känslobindningar, perceptionsförmåga, fotvalvshöjd, numerisk begåvning, att vi badade i går, att vi badade i förgår, sömndjup, vakenhetsgrad, meddelsamhet, kontaktsvårigheter, blodgrupp. Jag har verkligen varit orättvis, som har hånat dig för ditt dåliga minne. Allting som överhuvudtaget kan beskrivas minns du. Det är mycket nog. Jag hade aldrig kommit att tänka på att det var så mycket. Ditt minne, eftersom det utgörs av anteckningar, är av det exakta slaget. Klart att jag avundas dig. Ingen älskare har ännu någonsin blivit impotent av att minnas sin älskades höftvidd – 97 cm. Men när han börjar minnas andra saker, sådana som man lika gärna kan skjuta ifrån sig, om man kunde skjuta dem ifrån sig, och låta bli att minnas, därför att de ändå inte kan beskrivas, då är han inte längre lika bra. Men du är bra du, käre Hermoforos, du är stor och präktig, varje dag uppstiger du fräsch som ett rosenblad, jag det är en syn. Då måste jag absolut tycka om dig, jag kan inte annat, det är stört omöjligt för mig att inte tycka om dig, då känner jag mig som smör, o Hermopompos – – o Hekatompompos – Säg mig har du antecknat vad som växer i min lilla trädgård, som jag är så stolt över, som jag har hållit på och strävat med? Det är inte så mycket förstås, eftersom vattnet inte räcker till, och jorden är mager men den går lätt att vända och rensa och tycker du inte att det har tagit sig rätt så bra? Lövkoja och hibiscus och sallat och tomater och den stora vita liljan vid muren. Är det inte fint? Jag skulle vilja att du antecknade det. Det kommer ögonblick då det synes mig att vad jag minnes är blott en dröm. Och jag undrar och det synes mig att vad jag minnes av mycket gamla saker, sådana som har inträffat för kanske tusen eller tvåtusen år sedan eller för ännu längre sedan, det måste nästan säkert vara en dröm; för om detta hade varit verkliga minnen, så hade bitarna hopats och blivit fler och fler 24


och det samlade minnet hade vuxit och blivit fullgånget och mer än fullgånget och ofantligt stort och jag hade säkerligen varit död. Härav drar jag den slutsatsen att jag kanske minns fel och att mitt minne i själva verket icke är fullt så ypperligt som jag tror det vara. Detta bereder mig förstås en viss tröst, men samtidigt känner jag det som en plågsam förebråelse – jag skulle vilja veta av vem. Jag skulle vilja veta varför just jag inte får glömma och varför jag blir förebrådd när jag gör det. Jag kan ju ändå icke när det gäller exakthet mäta mig med dig, dyre Hermokles. Och om jag då tilläventyrs skulle glömma någonting av det som ändå icke kan beskrivas, så gör det väl inte så mycket, tycker jag. Det kan väl inte anses abnormt, att jag liksom andra vill leva ett evigt liv. Men när jag ibland kommer därhän, att allt vad jag minnes synes mig vara en dröm, är jag likväl betryckt. Det är emellertid uppenbart, att den som ingenting minnes av gårdagen lever ett evigt liv. Om jag vaknar på morgonen och kommer ihåg att jag heter Kressa, att jag befinner mig där och där och att jag vid den och den tidpunkten har varit med om det och det, så vet jag att jag har levat en dag till. Men jag kan icke veta hur länge detta skall fortgå. När jag somnar om kvällen kan jag icke veta om det i morgon kommer att vakna någon som minns just alla de här sakerna. Snarare vet jag att en morgon skall gry, när många vaknar i lägenheterna och gnuggar sömnen ur ögonen och erinrar sig mångahanda ting, men ingen enda minns just dessa ting. Nu finns det ju de som menar, att det efter någon tid kommer att uppvakna en ängel i himmelen, som erinrar sig att den heter Kressa, varken mer eller mindre, och som dessutom kommer ihåg allt som jag minns nu, så att jag förvisso kan glädja mig åt ett evigt liv. Jag är dock långtifrån övertygad om detta. Däremot är det ju klart, att när man absolut inte kommer ihåg någonting av gårdagen, utan bara vaknar upp och får veta att 25


man heter Hermosthenes och dessutom informeras om ett och annat smått och gott som är praktiskt och bra att känna till och kanske hittar en anteckningsbok med intressanta fakta, exakta sakuppgifter, mått och vikt och annat som kan beskrivas, och till råga på härligheten observerar en vacker flicka bredvid sig i sängen – ja förlåt mig käre Hermopompobrontofilos att jag är lite egenkär – så kan man verkligen prisa sig odödlig. Ty då kan man vara fullkomligt säker på, när man somnar om kvällen, att någon någonstädes skall vakna i morgon, som finner sig heta H. och som är i besittning av allehanda informationer rörande sig själv. Men när jag ibland börjar tycka att allt vad jag minnes nog snarast är en dröm, som man kan skjuta ifrån sig och stryka bort från pannan, då känner jag ett sting i hjärtat, då överfalls jag plötsligt av en ensamhet som är såsom en förrädares ensamhet. Jag har ju redan sagt det: vad som kan antecknas har antecknats; hur många de var, hur många som blev kvar, dagen, timmen och året; vad som icke kan beskrivas kan icke beskrivas. Tag min hand. Jag känner mig så ensam. Håll om mig. Jag känner mig så ensam. Du skall hålla i mig alltid, i evighet alltid. Jag känner mig så ensam. Lovar du att alltid hålla i min hand och att aldrig släppa den, aldrig? Jag känner mig så ensam. Lovar du att hålla mig i handen och att vara min enda vän i evigheters evighet? Jag känner mig så ensam. Min vän, just min vän, bara min vän, min, min, min. Jag känner mig så ensam. Det är ju bara jag och bara du, just jag och just du och du håller min hand och skall aldrig släppa den. Lovar du, Heliodoros? Jag känner mig så ensam. Jag heter Melissa. Det är ett vackert namn. Synd att du skall glömma det. Om du går till handelsboden så köp olja. Oljan är slut, jag glömde det och förresten är det för tungt för mig. Du kan titta in till gubben samtidigt och se om han har bakat. Vi får fisk till middagen. Och sallat från mitt land. Flaskan står i hörnet. Hej då. 26


Jag får den idén ibland, att om lidande kunde beskrivas, så skulle det liksom ha någonstans att ta vägen. Nu har det ingenstans att ta vägen. Det kommer för mig ibland, att allt detta lidande, som icke kan beskrivas, att det hopar sig någonstans och hopar sig och bildar en ofantlig mängd uppdämd energi, som frigjord kunde kullkasta berg och driva fabriker, som kunde uträtta något alldeles häpnadsväckande oerhört, sådant som ännu ingen hört talas om. Att denna uppdämda energi ligger fördold någonstans, någonstans i vår omedelbara närhet, så att vi sånär kunde ta på den med handen, ty vad vet vi om vad som är närhet och vad vet vi om rummets egenskaper? Och det som då sker måste vara oerhört. Thalassodoros. Om du någonsin kommer tillbaka från handelsboden. Jag har inte glömt. Jag har inte svikit. Tro inte vad jag säger – jag har aldrig svikit. Och när du kommer tillbaka från havet, tröga tårar gråter mandelträdet och cikadorna viner, då är det en sak som jag skall visa dig, en så konstig obegriplig sak, att jag blir nästan orolig, fastän den inte alls är farlig. Den vita liljan, du minns, vid trädgårdsmuren, har plötsligt, över en natt, ändrat färg och blivit blodröd.

9789174992984