Issuu on Google+

GUN WIKSTRÖM

PANTERN

BriKå


KAP ITE L 1

D

et är sista dagen på vårterminen i den amerikanska skolan i Aten och Johanna får bra betyg i alla ämnen. Och vid samlingen i aulan spelar hon ett pianostycke av Chopin utan misstag, trots att hon är så nervös. – Jag hör änglar sjunga när jag hör dig spela, säger hennes gamla lärare efteråt och en tår blänker till på kinden. Också för David är det en bra dag eftersom det blir sommarlov. Betygen blev förstås inte så lysande men han ska börja plugga på allvar nästa termin. Nu ska han träffa kompisar, åka och bada och bara lata sig. Men innan de kan njuta av ledigheten har de lovat att måla staketet runt villan i Aten. Den hade pappa hyrt. På kvällen när den värsta hettan lagt sig går de ut i trädgården och börjar måla. Johanna bär en av mammas solhattar över det rågblonda håret. David har satt på sig en keps som skydd mot solen. Där de står kan de se över till den nya grannen, den mystiska grannen som inte vill visa sig. – Jag undrar vem han är, säger Johanna med penseln i högsta hugg. Och jag fattar inte varför han satt upp en massa övervakningskameror. Ingen annan här har kameror. – Ser du vad jag ser? Han har riktat om dem. Mot oss! Hon kastar en blick över grannens husfasad och hajar till när hon ser rakt in i en kamera. 9


– Det är nån som spionerar på oss därinne. Det är ju sjukt! – Vi går in och berättar för mamma och pappa, säger David. De lämnar penslarna och färgen vid staketet och går in. Föräldrarna lyssnar med förvånade miner och alla går fram till fönstret och tittar ut. – Jag går dit och ringer på, säger pappa. Det här är oacceptabelt. När pappa kommer tillbaka har han en bister rynka mellan ögonbrynen. – Jag såg en gardin röra sig. Det är nån där inne som inte vill visa sig. – Vi kan väl också sätta upp kameror och spionera på honom, föreslår David. Pappa skakar på huvudet. – Det går inte husvärden med på. Ni får komma ihåg att vi hyr det här huset. Barnen tittar på varandra. Vi får ta saken i egna händer, säger deras blickar. – Vi måste spionera dag och natt, säger Johanna när de är ensamma i Davids rum. Nån gång måste han ju gå ut. Jag tar första vakten i natt, så får du komma och ta över efter två timmar. – Eller du kommer in och väcker mig. Jag kan ju ha somnat. – Okej! Vi gömmer oss bakom den där busken vid tomtgränsen. Jag ska bara fixa en sak först. Hon tar på sig mammas solhatt igen och trycker ner den så att ansiktet skyms av de vida brättena. Grannen ska minsann inte få nöjet 10


att se hennes ansikte. Hon tar sekatören och går ut. Det är som hon trodde. För att kunna se grannens entrédörr måste hon klippa bort några kraftiga grenar på oleanderbusken. Hon kryper ihop bakom den och kämpar med sekatören tills hon får ett stort hål. Sedan klipper hon av några blommande kvistar och reser sig upp. Hon står kvar en stund fastän det pirrar i magen av obehag, luktar på blommorna och rättar till buketten. Som en fullfjädrad skådespelare, tänker hon, grannen skulle bara veta att det snart är han som blir spionerad på. Under tiden har David tänkt igenom alla detaljer. När de sagt god natt till föräldrarna går de in i hans rum. – Du måste vara svart som natten, Johanna. Han visar henne en bit kol som han har hämtat från utegrillen och en svart basker som han har hittat i mammas byrålåda. Hon går in på sitt rum och byter till svarta långbyxor och en långärmad svart polo. Hon kommer att svettas, men det kan inte hjälpas. Sedan sotar hon ner ansiktet med kolet och samlar upp sitt långa, ljusa hår i baskern. En titt i spegeln försäkrar henne om att hon är helsvart. Hon tar en filt och kameran och slinker ut i mörkret. David lägger sig bekvämt tillrätta på sängen med en bok. Om grannen visar sig medan Johanna har vakten, behöver han ju inte själv hålla vakt. Han måste ha somnat, för Johanna står där och ruskar honom och skrämmer nästan livet ur honom. – Det är din tur nu och du har inte bytt om än. – Äh, va? Har du inte fotat honom? 11


12


– Han har inte gått ut. Skynda dig! Johanna sotar ner honom i ansiktet och tvingar på honom hennes svarta kläder, eftersom han inte letat fram några till sig själv. – Gå ut nu! Kameran och filten ligger kvar! David smyger ut och lägger sig på filten. Han har fortfarande hjärtklappning efter det bryska uppvaknandet. Vem skulle förresten inte bli skrämd av att väckas i ett mörkt rum av ett svart monster? Han kollar att kameran är på och siktet inställt på grannens entrédörr. För att ha något att göra zoomar han lite fram och tillbaka. Han tar några foton också, men inser att det är ganska dumt. Kamerablixtarna kan ju avslöja honom. Han har börjat längta tillbaka till sin säng när det plötsligt händer något. Gardinerna dras åt sidan i ett av grannens fönster och en stor, mörk figur fyller långsamt upp hela fönstret. David blir rädd och pressar sig snabbt platt mot marken. Han ligger orörlig och känner blodet sjuda genom kroppen. Det är ju bara en granne som tittar ut genom fönstret, intalar han sig. Han kikar genom grenarna. Mannen har en mörk slängkappa över axlarna och står med händerna i kors över bröstet. Han tittar mot deras hus och David lyfter kameran med skakiga händer. Det blir inga bra foton. Johanna har ju bara klippt bort grenarna mot entrédörren. Han tvekar en sekund. Sedan rullar han runt och hamnar utanför busken. Han tar tid på sig, zoomar och kamerablixten blänker till. Mannen vrider på huvudet och tittar ner på honom. Han håller andan och bränner av en fotoblixt mitt i ansiktet på mannen, som snabbt drar för gardinerna. 13


Han har sett mig, far det genom hans hjärna. Han kommer ut! Med filten och kameran i famnen går han fort in i huset. Låser ytterdörren och skjuter till alla reglar som finns på den. Inne på rummet gömmer han kameran under sängen. Plötsligt känns mörkret ute i hallen farligt. Stänger dörren till sitt rum och vill helst låsa den också, men det finns ingen nyckel. Sätter sig på sängen och lyssnar efter ljud. Men ingenting hörs i huset utom hans egna hjärtslag som bultar i öronen. Hur kunde han bli så rädd? Aldrig förut har en människa skrämt honom så här bara genom att visa sig. Han reser sig och kikar ut genom en springa i rullgardinen. Det är mörkt i huset mittemot och ingen rörelse märks i trädgården. Han får lust att berätta för Johanna och går till hennes rum, som ligger vägg i vägg. En klocka tickar och han hör djupa andetag. Okej, hon sover, då är det bäst att vänta till i morgon. Hon brukar bli jättearg om hon blir väckt i onödan. Han går tillbaka till sitt rum och lägger sig. Efter en stund sover också han, men det är en orolig sömn.

14


KAP ITE L 2

H

on flåsar tungt för hon har redan sprungit länge. Alla hennes instinkter säger henne att det är bråttom, att hon måste hinna fram i tid. Hon är kungadömets beskyddarinna och allt hänger på henne. Utan hennes beskydd ligger landet öppet för trolldom och onda besvärjelser. Hon är den som kan stå emot de främmande krafter som redan tagit ett lömskt grepp om huvudstaden. Snart är hela landet drabbat av ond magi. Därför pressar hon sig till det yttersta. Hon vräker sig fram genom elefantgräs, kastar sig över nedfallna träd och tränger genom täta busksnår. Tungan hänger tjock utanför munnen och strupen bränner av törst, men hon stannar inte för att dricka fastän hon passerar flera vattendrag. I stället pressar hon sig ännu hårdare, för faran finns där i djungeln. Den stiger upp som en stinkande lukt från de unkna kärren hon passerar. Den väser förrädiskt i vindens sus och hindrar henne från att höra viskningarna och lätena från dem som vill henne illa. I språnget över ett nedfallet mangroveträd hinner ondskan ifatt henne. Hon träffas av ett skott i sidan och faller. På himlen drar svarta ovädersmoln fram och sänker djungeln i ett kompakt mörker. Ett skrik väcker Johanna. Det dröjer innan hon förstår att det är hon som skriker. Hjärtat slår vilt och det gör ont i kroppen. Hon ligger med uppspärrade ögon och försöker förstå vem hon är. Är hon skjuten? Hon trevar i sängen och känner att den är blöt. Håller hon 15


på att förblöda? Med hesa stönanden tar hon sig upp till sittande. Hon reser sig, men vacklar och griper tag i en stol. Den far iväg över golvet och hon dimper ner på sängen igen. Ögonblicket därefter står David i dörröppningen. – Johanna, kommer det tveksamt från honom och sedan med fasa i rösten: JOHANNA! Hon försöker prata men det blir bara ett hest och främmande väsande. – Vaach, vaach, schee mech vaach! David står stum och orörlig. Hon vill be om vatten igen men får inte fram orden. Paniken bubblar i henne när hon pekar på strupen. – Vaach, vachten! David vacklar ut till badrummet och famlar efter stöd. Vad var det han såg därinne? Varför lyste hennes ögon? Benen skakar när han öppnar vattenkranen och sköljer ansiktet med kallt vatten. Han såg nog fel. Allt var nog bara inbillning. Han rätar på sig och ser sitt vita ansikte och uppspärrade ögon i spegeln. Med skakig hand fyller han en mugg med vatten och går tillbaka till Johanna. – Hur är det med dig? Hur … hur mår du? Rösten är fortfarande hes och konstig när hon svarar. – Jag är förvirrad. Hur ser jag ut, David? Ser jag ut som vanligt? – Lugn, Johanna, du såg lite konstig ut först. Dina ögon lyste gula som på en … Han avbryter sig när han ser hennes reaktion. 16


– Men jag såg nog fel. Det var nog bara månskenet. Han kastar en blick mot fönstret och märker att inget månsken kan lysa in bakom den mörka rullgardinen. – Jag var så yrvaken, lägger han till. Hon griper tag i hans arm. Han ser att hon skakar i hela kroppen. – David, jag drömde att jag var den Stora Pantern. Jag sprang och sprang och sen sköt de mig. De träffade mig i sidan och jag har jätteont. Nu också, fast jag är vaken. – Vilka sköt dig? Jag menar vilka sköt pantern? – Jag vet inte. Jag hörde ett skott och det gjorde jätteont i kroppen, samma som jag kände när jag vaknade. Jag är så förvirrad. Jag vet inte vad som händer med mig. Han sitter tyst och känner rädslan knyta sig i magen, samma rädsla som han kände när grannen visade sig i fönstret. Är allt bara en mardröm? Kommer han snart att vakna badande i svett? Han nyper sig hårt i armen men vaknar inte, för han är redan vaken. – Vi ringer och berättar för Robert, får han fram till slut. Varför ska hans storebror vara på ett löjligt scoutläger i Sverige i stället för att vara här tillsammans med honom och Johanna? – Hjälp mig upp, David. Jag måste se mig i spegeln. – Helt onödigt. Du ser helt normal ut. Nästan normal, tänker han för sig själv. Nu ringer vi och väcker Robert. Efter många signaler hör de äntligen Roberts röst. – Robert, säger Johanna, jag hade en otäck dröm i natt. Jag sprang och sprang och sen sköt de mig, men det var inte jag utan den Stora Pantern, men det var samtidigt jag och jag har fortfarande ont i sidan 17


där skottet tog. Och när jag vaknade var jag jättekonstig. – Johanna, hör hon Roberts lugna röst. Ta ett djupt andetag och berätta så jag begriper vad du säger. – Du hade en mardröm, säger han när han har lyssnat färdigt. Och ont i sidan kan man ju ha av flera orsaker. – Men du förstår inte. Jag såg konstig ut också. David sa att mina ögon lyste gula. Jag VAR pantern, Robert, och nu är jag så rädd och förvirrad. – Ta det lugnt! Jag kommer ner till er så fort jag kan! Han lägger på luren och blir stående en stund. Johanna är den av syskonen som har ett slags förmåga som de andra saknar. Det var hon som fick mattan att flyga enbart med magi, då han själv alltid var tvungen att programmera den. Och det var hon som såg pantern, den mystiska pantern med de lysande ögonen, som i folktron sågs som Bunjarias och kungadömets beskyddarinna. Kan någonting ha hänt Naresh? Han måste ringa honom. Han slår numret till palatset i Bunjaj och väntar flera minuter medan signalerna går fram. Till slut hör han en slö och skrovlig mansröst – Hallå, hallå. – Gomorron! Det här är Robert Wiik. Kan jag få prata med kung Naresh? – Robert Wiik? upprepar mannen med en ny skärpa i rösten. Ta med dina syskon och res hit fortast möjligt. Kungen behöver hjälp. – Vem är det jag talar med? Hallå, hallå. Linjen är bruten. Han ringer upp på nytt, men den här gången är det ingen som svarar. 18


*** När föräldrarna vaknar har Johanna fått tillbaka sin normala röst men är fortfarande skakig och har ont. – Hur är det med dig, Johanna? säger pappa. Har du blivit sjuk? Hon får lust att krypa upp i hans famn och gråta mot hans axel, men hon är ju inte längre ett litet barn. – Jag har så ont i sidan och så drömde jag så hemskt, bubblar hon fram. – Lilla vän, kom och sätt dig här i soffan, får jag höra. Hon sätter sig tätt intill honom och han stryker henne över ryggen. – Det var ingen vanlig dröm, förstår du, pappa. Jag var en panter som sprang och sprang och så sköt de mig. Och nu har jag så ont. – Kan det vara blindtarmen, undrar pappa oroligt. Eller åt du något du inte tålde igår? Hon skakar på huvudet och torkar bort några förargliga tårar som runnit ner på kinderna. – Jag vet inte, säger hon och reser sig upp. – En blindtarmsinflammation är inget att leka med. Om det inte går över, måste vi ringa en läkare. – Det är inte blindtarmen, mumlar hon. Hon tittar på David som gör en liten grimas. Båda två vet att föräldrarna aldrig kommer att förstå att hon faktiskt VAR pantern. – Frukosten är klar, ropar mamma från köket. Johanna tar bara ett glas apelsinjuice och sätter sig vid pianot. Hon brukar spela när hon är ledsen eller när hon oroar sig för någonting. Den här gången vill hon spela för att komma tillbaka till sig själv och 19


till det välkända. Hon blir sittande en stund med händerna i knäet. Sedan slår hon ett kraftfullt ackord och börjar. Först trevande, sedan löper fingrarna allt säkrare över tangenterna. Tonerna dröjer sig kvar och vibrerar mjukt innan de övergår i nya kraftfulla klanger och hon låter sig uppslukas helt av musiken. För stunden är den otäcka drömmen och smärtan i sidan avlägsna och utan betydelse. Samtidigt som de sista tonerna klingar ut ringer telefonen. Hon reser sig och tar luren. I andra ändan hör hon Roberts röst. – Jag tror någonting har hänt i Bunjaria. Jag fick inte tag på Naresh, men jag pratade med en annan person. När han förstod vem jag var, sa han bara att kungen behöver hjälp och att vi måste resa dit fortast möjligt. Sen la han på luren. Men Johanna, ligg lågt till föräldraskapet! Du vet hur oroliga de blir. Det räcker att säga att vi är ditbjudna. Jag måste gå nu. Hälsa de andra! Mamma ser att Johanna fortfarande står med luren i handen. – Vem vad det som ringde? – Det var Robert. Han skulle iväg på någonting, men han sa att vi är bjudna till Bunjaj. – Det blir svårt att ordna. Pappa ska åka på en affärsresa och jag har lovat att ta hand om en sommarkurs. – Vi har ju rest dit ensamma flera gånger, så det är ju inga problem. Hon ser sig omkring. – Var är David? – Han sprang iväg till fotoaffären. Han sa att han hade fotograferat grannen. Okej, då lyckades han ta foton. Det hade hon alldeles glömt bort att fråga. 20


En timme senare är David tillbaka. – Jag valde expressframkallning, säger han. – Får jag se! Mamma tar kuvertet. Hon bläddrar snabbt igenom de första fotona som visar löv och grenar i närbild, men stelnar till när hon kommer till de två sista. – Hmm, harklar hon sig. Det här känns inte bra. David kastar en snabb blick på fotona och vänder tvärt och går därifrån. Johanna tvingar sig att titta. Hon ser en man med underligt livlösa och kalla ansiktsdrag. Ögonen är svarta hål i ansiktet och i deras botten glimmar ren ondska. Med en ilning av skräck lägger hon ifrån sig fotot. Mamma stoppar tillbaka fotona i kuvertet. Hon säger ingenting men hon har blivit blek. På eftermiddagen går de ut och målar staketet på andra sidan huset. När pappa kommer hem, ska han måla färdigt på sidan som vetter mot grannen. David doppar penseln i målarburken och börjar måla. Tankarna surrar omkring i huvudet som ettriga bin. Fastän han bara hade kastat en snabb blick på fotot, ser han ansiktet framför sig. Han såg ju inte ut som en människa. Tänk om han inte är det utan ett ondskefullt väsen! Då kan han nog ta sig in överallt. – Vad håller du på med? säger Johanna. Du spiller ju färg på kläderna. Han tittar ner på sina jeans och ser att han droppat dem fulla med färg. – Den där grannen, varför spionerar han på oss? säger han och försöker göra rösten stadig. Det är ju helläskigt! Jag vill inte bo kvar här. – Det vill inte jag heller, säger Johanna tyst. 21


Trots två värktabletter hugger det till i sidan varje gång hon böjer sig ner och doppar penseln. Hela dagen har hennes hjärna försökt förstå vad som har hänt henne och varför det har hänt. Hon tänker på den gången i djungeln, då hon och David väntade på att Robert skulle hitta tillbaka till dem och rädda dem. När huvudvärken sprängde och hettan och törsten gjorde henne slö och illamående. När hon inte längre orkade vara rädd, då stod pantern där. Stor, svart och orörlig med ögon som blixtrade stod den där, medan hon bad en tyst och förtvivlad bön om att bli skonad. Minnesbilden av panterns lysande gula ögon som var riktade rakt mot henne glömmer hon aldrig. Strax därefter hörde hon Roberts busvissling och de blev räddade från att dö i djungeln. Tankarna glider vidare till tavlan som hängde i palatset i Bunjaj. Den föreställde tät djungel och en svart panter, redo för ett språng. Johanna hade genast känt igen den. De blixtrande, gula ögonen borrade sig in i hennes och fick henne att känna samma rysningar som den gången i djungeln. Man berättade för henne att tavlan målades för flera tusen år sedan av en okänd konstnär. I folksångerna och i de gamla sagorna hyllades den Stora Pantern som landets och kungadömets beskyddarinna. – Vad händer med mig om pantern dör? – Johanna, du är ju inte pantern så du kan ju inte dö. Vi vet inte ens om den Stora Pantern finns i verkligheten. Den där gången i djungeln såg du kanske nån slags hägring eller vad det kallas. – Jag förstår ingenting, säger hon med ynklig röst. Och jag får mer och mer ont i sidan. – Jag målar färdigt. Om du går in och hämtar nåt att dricka. 22


– Tack! När hon går in i köket hör hon föräldrarna prata i vardagsrummet. – Det känns mycket obehagligt att den där hemska mannen bor granne med oss, säger mamma, och att han dessutom riktar kameror mot våra barn. – Vi kan ju låta dem åka till Bunjaj, föreslår pappa. Där blir de alltid väl mottagna. Jag kan följa med dem dit. Det blir nog ingen större omväg. Hon fyller två glas med vatten och går ut till David. – De låter oss åka till Bunjaj, säger hon när hon tömt sitt vattenglas. De vill att vi ska komma bort från grannen. Bra, tänker David. Det är precis det jag vill också. När familjen samlas senare på kvällen säger mamma att Robert ringde och berättade att han inte kommer ner till Aten förrän om en vecka. – Jag måste flyga i övermorgon om jag ska hinna förbi Bunjaj, säger pappa. Då är det ingen idé att ni barn följer med mig. Johanna spänner sina klarblå ögon i pappa. – Vaddå, tror du inte att vi klarar oss utan Robert? Brukar inte du säga att vi klarar mycket mer än vad ni gjorde i vår ålder? – Äh, har jag sagt det? Känns det okej att ni två blir ensamma i Bunjaj tills jag kommer tillbaka från mötet? – Självklart! – Robert kan ju komma senare, säger David. Pappa försöker ringa den bunjariska kungens säkerhetschef Mikis Kaparas, som också ansvarar för flygplanet till Bunjaria. – Jag får inget svar, säger han. Har vi telefonnumret till piloten? 23


Mamma bläddrar i sin telefonbok – Jag har det här. Pappa ringer igen och får veta att planet finns i Aten och att de får flyga vilken dag som helst. – Jag förstår inte hur piloten hittar till ett land som inte syns på kartan och som ingen tycks känna till, säger mamma. David räcker upp handen med sitt glada glitter i ögonen. – Det vet jag! Flygplanet är specialkonstruerat. Det finns nån slags hemlig knapp. Bara piloten och Mikis känner till den. De trycker in den och planet flyger iväg till Bunjaj. Föräldrarna skrattar. – Det är då inget fel på din fantasi, säger mamma. – Jag har ju sett det själv, för sjutton, muttrar han en smula förnärmad. Johanna blinkar till honom. – Du vet ju hur de är. De har så svårt att tro på magiska saker.

24


KAPITEL 3

D

et här känns inte som nån bra idé, säger mamma på avresedagen. Jag är rädd att det kan gå riktigt galet. – Jag är ju med, säger pappa. Jag ligger över ett par nätter och ser till att allt är i sin ordning. Johanna lägger armen om henne. – Oroa dig inte, mamma. Alla människor där är ju så snälla mot oss. Men mamma är fortfarande inte lugn. När hon kramat och vinkat av familjen går hon fram till fönstret i vardagsrummet. Hon står där en stund och ser bort mot grannen mittemot. Sedan går hon in i arbetsrummet och drar ut en låda. Där ligger fotona som hon fortfarande har svårt att titta på. Hon stoppar tillbaka dem i kuvertet och några minuter senare är hon på väg till polisen. På flygplatsen kliver pappa iväg med långa steg och de småspringer för att hinna med. – Varför tittar du bakåt hela tiden? säger Johanna. Är det en tjej du tittar på? – Knasboll! Det känns som om nån följer efter oss. Det är obehagligt. Hon vänder sig om och tittar. – Jag ser inget konstigt. Och det brukar vara jag som känner på mig saker. – Skynda er! ropar pappa. Piloten står och väntar på oss! 25


*** I Bunjaria drömmer spåkvinnan om den Stora Pantern. Hon ser henne ligga på marken med ett skottsår i sidan. Pälsen är full av levrat blod. Långsamt och mödosamt lyfter pantern på huvudet och ser på henne med ögon som har förlorat sin strålglans. – Du måste lova mig att kämpa mot de onda krafter som hotar landet, flämtar hon. – Jag har sett ondskan komma, svarar Laila i drömmen. Jag lovar att göra allt jag förmår. – Tiden måste vändas rätt, flämtar pantern. Innan allt är för sent. *** Häxan Malissa rör om i en gryta. Hennes hämnd på människorna i Bunjaria kommer att bli grym och plågsam. Hon ska förslava dem och hon ska tömma berget på varenda diamant. Först måste hon förgöra den Stora Pantern. Hennes lejda jägare slarvade och lyckades bara såra den, och hon straffade omedelbart oduglingarna med några välriktade skott från deras egna vapen. Men hon har upptäckt ett nytt hinder, en länk mellan pantern och en ung flicka. I röken som väller upp från hennes osande gryta ser hon flickan stå framför det sårade djuret. Hon måste bort, tillsammans med alla som försöker hindra henne från att nå pantern. Beskyddarinnan av Bunjaria måste förgöras för all framtid. Då först är hennes egen makt fullkomlig och då kan all rikedom bli hennes och trollkarlens. Den stinkande röken från grytan sprider sig i rummet. Hon lutar sig belåtet tillbaka och drömmer om att hon badar i ett hav av diamanter. 26


27


*** När de går ner för landning är det kväll och solen kastar ett blodrött sken över Bunjaj. En kall vind sveper in från norr och syskonen huttrar i sina tunna kläder. Pappa vinkar fram en taxi, eftersom ingen har kommit för att möta dem. De åker till samma hotell som de bott på tidigare. Pappa checkar in och Johanna och David ser sig omkring efter Ali. Under deras första besök i Bunjaj väntade han alltid på dem i hotellvestibulen. Han var deras livvakt och följde dem som en skugga – utom när de flög på mattan. Det var också han som gav dem deras första lektioner i kampsporter. Men han syns inte till. Inte heller ser de något bekant ansikte bland personalen. – Ali är inte här, ser jag, säger pappa till mannen i receptionen. Kommer han i morgon? – Yes, yes! Den nya portieren nickar ivrigt. – Bra! Kan man fortfarande få någonting att äta? – Yes, yes! Portieren nickar lika ivrigt. Det visar sig att restaurangen är stängd men en städerska plockar fram bröd med skinka och ost till dem. Pappa får en kall öl, Johanna väljer apelsinjuice och David tar ett glas guavajuice. – Man måste ju prova på nåt nytt ibland, säger han. Den här smaken gillar jag. Följande morgon vid frukostbuffén får pappa ett brådskande telefonsamtal. Han ser oroad ut när han lägger på luren. 28


– Det har hänt en svår olycka i fabriken i Kina i natt, förklarar han. Jag är mycket ledsen men tyvärr tvingas jag åka tidigare än planerat. – Kommer Ali hit? säger David. Pappa skiner upp. – Jag har frågat i receptionen och de säger att han kommer idag. Bra, tänker han, då kan jag visa honom att jag har svart juniorbälte i karate. – Har Mikis hört av sig? frågar Johanna och känner ett sting av besvikelse när pappa skakar på huvudet. – Mikis är ju kungens säkerhetschef. De är nog ute och reser bägge två. Jag tror ni kom hit tidigare än de räknat med. Möjligen, tänker Johanna. Naresh tycker om att vara ute bland sina undersåtar men det är lite konstigt ändå. Pappa reser sig tungt från frukostbordet. – Jag är ju styrelseordförande som ni vet, säger han. Det är viktigt att jag finns på plats när nåt sånt här händer. Han ser på dem med bekymrade ögon. – Det känns inte bra att åka ifrån er. Det är bäst att ni är kvar här på hotellet och väntar på Ali. Ni kan ju sitta i vestibulen så ser ni när han kommer. Jag går upp och packar mina saker. Hon känner en klump i magen och ser i Davids ögon att han också är orolig. – Vi ringer Robert och berättar, säger hon. De går till receptionen och ber att få låna telefonen. Johanna slår numret men hör bara ett kraftigt brus i luren. – Jag ringer mamma i stället, säger David. 29


Han slår numret till villan i Aten och hör samma brus. Hon vänder sig till portieren. – Har ni problem med utrikessamtalen? – Yes, yes, svarar han och ser glad ut. De går och möter pappa och följer med honom ut på gatan. Där står redan en taxi och väntar. – Det har blivit problem med att ringa utrikes, säger David när pappa kramar om dem. Vi har försökt ringa både Robert och mamma. Pappa låter lite tankspridd. – Det är nog bara tillfälligt. Jag fick ju ett telefonsamtal från Kina i morse. – Visst är det konstigt att portieren bara säger yes, yes, säger Johanna. Men pappa hör inte, för han har redan satt sig i bilen och ger instruktioner till taxichauffören. – Sköt om er och hälsa Ali och alla de andra, säger han sedan och slår igen taxidörren. De står kvar när taxin kör ut från hotellet och de följer den med blicken tills de inte längre kan se den. Hon tar sig åt sidan. Förbaskat också, nu börjar det göra ont igen. Hon gaskar upp sig och knuffar på David. – Nu går vi in och testar portierens språkkunskaper. – Har inte Ali hört av sig idag? säger hon på engelska. – Yes, yes. – Brann hotellet ner i natt? – Yes, yes. – Äter du snorkråkor till frukost? 30


– Yes, yes. De tittar på varandra utan att säga något och går och sätter sig i en soffa i vestibulen. – Då är det inte sant att Ali kommer, säger David och försöker hålla rösten stadig. – Han kan ju dyka upp ändå. Han behöver ju inte berätta för portieren om han kommer eller inte. Hon fortsätter att prata på, lika mycket för att lugna sig själv som för att lugna honom. Men klumpen i magen växer. Det känns som någonting otäckt är på väg att hända. Någonting som hon inte kan förklara.

31


KAPITEL 4

D

e har krupit upp i soffan närmast entrédörrarna för att inte missa Ali eller någon annan de känner. – Det känns som vi har hamnat fel, fastän allt ser ut som förut, säger David. Den här soffan till exempel. Den har vi ju suttit i många gånger. Johanna nickar. – Ja, möbler och sånt är samma som förut. Men de som jobbar här är annorlunda. Och jag kommer inte ihåg att det var så kallt och dragigt. – Jag önskar att Robert var här, säger han lågt och tittar ner i golvet. Det gör jag också, tänker hon men säger det inte högt. Ibland slumrar de till, men de törs inte gå upp på rummet för att vila och kanske missa något bekant ansikte. De lämnar bara soffan när de försöker ringa till mamma och Robert. Varje gång hör de bara brus i telefonen. Timmarna kryper fram och Ali syns inte till. Hotellpersonalen behandlar dem som luft och för varje timme ökar deras oro. – Om ingen hör av sig i morgon måste vi göra någonting, säger hon till slut. Ska vi gå till restaurangen? Jag såg att det finns goda efterrätter på menyn.

32


Ingen av dem kan få i sig maten och efterrätten lämnar de halväten. För sista gången försöker de ringa hem utan resultat. Det återstår ingenting annat än att gå och lägga sig. På hotellrummet är det iskallt och ett fönster står vidöppet mot den becksvarta natten utanför. Hon stänger fönstret och drar snabbt för gardinerna för att stänga ute det hotfulla mörkret. Plötsligt slocknar sänglamporna. Vinden tjuter och det slamrar och slår i fönsterbågarna. David kryper ihop i sängen och drar täcket över huvudet. Han vill inte se de svarta skuggorna som dansar runt i rummet. Och han vill inte att hon ska märka att han gråter. *** De sover oroligt under natten och vaknar tidigt, hålögda och trötta. – Idag ringer nog Naresh, säger David i ett krampaktigt försök att muntra upp sig själv. Han säger nog att han är ledsen att vi behövt vänta, men hans kungliga plikter har hållit honom borta. Johanna tittar kritiskt i garderoben, där hon hängt upp sina kläder. – Tror du Mikis är tillsammans med Naresh? säger hon. Hon väljer en blommig klänning och en vit kavaj och tar på sig sina favoritörhängen. – Om du sätter på dig en hatt också, ser du ut som en gammal tant, säger David retsamt. Och förresten så är du förtjust i Mikis. Hon vänder sig mot garderoben så att han inte ser att hon rodnar. – Idiot, det är jag inte alls. Äsch, jag trivs inte i det här faktiskt. Hon byter snabbt till långbyxor och ett svart linne men behåller örhängena på. 33


De tar hissen ner till matsalen. Ingen av dem har någon aptit, så de hoppar över frukostbuffen och tar bara varm choklad och en smörgås. De åker upp på rummet igen och ser att städerskan redan hunnit bädda sängarna. Båda står och borstar tänderna när en städerska kommer in med en hög med handdukar. Det är samma kvinna som gav dem smörgåsar första kvällen. – Vi har redan fått nya handdukar, säger Johanna. Kvinnan lägger ett finger över läpparna och tecknar åt dem att följa med in i badrummet. Där låter hon vattnet rinna i duschen innan hon börjar prata. – Jag är en vän, säger hon med låg röst. Jag vill varna er. Det finns onda krafter här som vill hindra er att hjälpa kungen. Det är mycket farligt för er. – Hur vet vi att du är en vän? säger Johanna med skakig röst. Och hur vet du vilka vi är? Kvinnan blir röd om kinderna. – Jag är god vän med Ali. Åtminstone var, tillägger hon nästan för sig själv. En av era vänner har bett mig hjälpa er. – Vem då? Vi har inte sett till nån som vi känner. – Det var spåkvinnan Laila som bad mig hjälpa er. Hon tar fram två flaskor som varit gömda bland handdukarna och blandar ut innehållet i ett tandborstglas. – Jag ska färga håret svart på er båda två, säger hon. När ni går ut härifrån är ni två fattiga barn som söker jobb i palatset. Du Johanna heter från och med nu Josha och David heter Danu. De har blivit vita i ansiktet. – Var finns de som vi känner? viskar Johanna. Varför får vi inte 34


träffa våra vänner? – Därför att det är farligt. – Jag förstår inte. – Du behöver inte förstå just nu. Man förväntar sig mycket av dig. Allt hänger på dig. Kvinnan tittar forskande på Johanna och får plötsligt tårar i ögonen. – Milda makter, du är ju bara barnet! Ve oss alla! Hon fortsätter med bestämd röst. – Ni måste lämna kvar alla era kläder och personliga saker, också pengar och pass. David öppnar munnen för att protestera, men kvinnan fortsätter. – Ni ska få några bunjariska mynt av mig. Några frågor? – Jag vet inte vad jag ska göra, säger Johanna och försöker låta bli att gråta. Jag är en skolflicka som spelar klassisk musik och har skapliga betyg. Jag kan inget mer. Hur ska jag kunna … – Nog nu, avbryter kvinnan i sträv ton. Tiden är knapp och ni måste lämna hotellet snart. – Vi kan inte vara bunjariska barn, säger David. Vi kan inte prata tillräckligt bra. – Ni ska vara barn från bergen – blyga barn med talsvårigheter eller underutvecklade – vad som helst. Ni ska få ett papper med några ord som ni måste kunna. Kvinnan tar fram en påse som hon gömt under sina vida kjolar. – Byt till kläderna i påsen. Ta trapporna som går ner till köksingången. Där kommer ni att se två ryggsäckar. Ta dem och lämna hotellet. Kom ihåg att ni är säkra så länge ni kan dölja vilka ni är. Ni blev förföljda från Aten ända hit, så spill ingen tid med att fundera. 35


36


Städerskan går mot dörren, men David hindrar henne. – Vem har följt efter oss? Kvinnan dröjer med svaret och fingrar på en amulett som hon bär runt halsen. – Ondskan har många skepnader, säger hon. De sliter av sig sina egna kläder och letar igenom paltorna som städerskan har lämnat kvar. Johanna drar på sig en brun klänning i säckväv med fickor i sidorna. När hon tar av sig örhängena låter hon dem glida ner i en av fickorna. – Nej, säger David sammanbitet. Tänk inte ens på det. Det är jättefarligt! Hon lägger örhängena på nattduksbordet. Portmonnäer och pass åker in i en skrivbordslåda. Hon låser den och gömmer nycklarna i en sko. Kläderna slänger de in i en garderob, skorna likaså. David tar papper och penna och skriver fort med skakig hand. Gogubobbobenon i fofönonsostotroretot. Han viker papperet flera gånger och gömmer det i hotellmappen som ligger på skrivbordet. Hon står redan vid dörren. – Skynda dig! Vi måste härifrån! Ögonblicket därefter rusar hon själv in i badrummet. Finns det spår efter deras hårfärgning? Nej, kvinnan har städat ordentligt. Men en av handdukarna har fått en svart fläck. Hon tar handduken och gömmer den under klänningen. De springer fort, fort ner för smala, vindlande trappor som aldrig tycks ta slut. Äntligen är de nere på bottenvåningen. På ett par krokar 37


hänger två ryggsäckar. Ingen människa syns till. De kränger på sig ryggsäckarna och slinker ut genom dörren. Först nu påminns Johanna om handduken. Hon har stoppat in den under troskanten och nu är den på väg att glida nerför benet. – Kolla om nån ser oss. David ser sig omkring. – Det finns ingen i närheten. Vad håller du på med? Hon drar snabbt fram handduken och stoppar ner den i ryggsäcken. – Jag höll på att tappa den. Vi måste kasta den på ett säkert ställe. – Var ska du hitta ett säkert ställe? Du skulle ha slängt den i en tvättkorg på hotellet. – Såg du nån tvättkorg? Jag gjorde det inte. – Nu måste vi bränna den. Hotellets namn finns ju på den. – Hade det varit bättre om jag låtit den vara kvar i badrummet? – Lugn, folk kan ju höra dig. – Vi pratar ju svenska. Det förstår ingen här. – Vi får inte prata svenska. Då blir vi ju avslöjade. De lämnar hotellet bakvägen och vandrar iväg.

38


PANTERN Den uråldriga båten glider långsamt bort och försvinner nerför floden. Han klättrar uppför en gräskulle och ser en väg. Vägen går genom en trakt där träden är kala och döda. Kvar står bara deras svarta och ruttnade stammar. I dikena rinner en brun och illaluktande sörja. Det är en mörk och obehaglig stämning i luften och hans inälvor knyter sig i ångest. Vad har hänt med hans syskon? Kommer han att hitta dem? Pantern är den spännande fortsättningen på Mattans hemlighet och handlar om de tre syskonens kamp mot ond magi i kungadömet Bunjaria.

BriKå


9789188946119