9789127136335

De var tjugo minuter försenade och beordrades snart till matbordet. Max satte sig ner och märkte att han antingen kände eller kände igen de flesta i sällskapet: Wivan och Pertti, Tuula och Risto – Risto nickade en hälsning mot honom medan han gick runt bordet och hällde upp snaps till alla – en handfull kolleger från Katriinas jobb, alla tillsammans med sina fruar eller män.

Vid bordet fanns också ett kinesiskt par som hade varit hemma hos dem ett par gånger på middag, mannen hette John och Max mindes honom som en fåordig men sympatisk expert på internationell handelsrätt. Längst bort i andra ändan av bordet satt Stefan och Gun-Maj, ett finlandssvenskt par som sålt allt de ägde när de gått i pension och nu reste omkring i Östasien och ordnade dyra meditationskurser för andra finländska medel­ ålderspar som ville hoppa av ekorrhjulet. Stefan var konstant solbränd och hade odlat ett löjligt litet bockskägg på sistone.

Max hälsade på sina bordsgrannar. Wivan började genast prata med honom. »Jag såg att de hade intervjuat dig i senaste numret av Anna.

Jag sa till Pertti i går, att där är Max! Visst sa jag det?»

Pertti satt ett par stolar bort och nickade, av allt att döma helt omedveten om vad hans fru just sagt, men programmerad att ge sitt bifall i alla lägen. Wivan vände sig mot Max me­ dan hon gav honom en bricka med rödbetor. Hennes armband klinga­de till mot silverbrickan. »Nej, nu tänker du nog på min kollega», sa Max. »Nej, men det stod ju att det var en sociolog från Helsingfors universitet. Ni kan ju inte vara flera sociologer som heter Max Paul?»

Han skickade tallriken vidare. »Jo, vi är faktiskt två stycken på institutionen. Det är lustigt, men det händer ofta att folk blandar ihop oss.»

13