Page 1

PHILIP TEIR

”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster…” Vid 60 borde Max Paul kunna njuta av livet. Han är familjefar och aktad sociolog vid Helsingfors universitet; som ung var han en stjärna inom sitt fält och blev rikskänd som ”sexprofessorn” efter en omtalad studie. Men boken han håller på med nu vill inte bli färdig och han vantrivs på ett diffust sätt med sin tillvaro. När Laura, en före detta student, kontaktar Max för att göra en intervju väcks något till liv i honom. Äktenskapet med Katriina går på tomgång. De vuxna döttrarna lever sina egna liv; den yngsta, Eva, har dragit till London för att gå på konstskola. Under några vintermånader kulminerar flera års besvikelser i kris. Allt ställs på sin spets efter 60-årsfesten, men då är hamstern redan död, och Eva har fått en tanig ung man på halsen. Laura, å sin sida, visar sig ha en helt egen agenda som omkullkastar allt.

© Viktor Gårdsäter

Vinterkriget är en skarp och underhållande relationsroman om att mötas och gå isär – om att älska, förlora sina känslor och återfinna dem på det mest oväntade sätt. Det handlar också om hur större skeenden griper in i våra liv och formar oss. Hur ska man egentligen veta vad man vill med sitt liv? omslag: sanna mander

Philip Teir (f. 1980) är finlandssvensk författare och journalist. Han är sedan 2009 kulturchef på Hufvudstadsbladet och medverkar regelbundet på svenska kultursidor. Vinterkriget är hans romandebut. ISBN 978-91-27-13633-5

9 789127 136335


»Och likväl vore dessa småsaker icke betydelselösa i livet, ty livet består av småsaker.» August Strindberg: Giftas


November窶電ecember


ETT

Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster. Det hela var en olyckshändelse. Max trampade på hamstern. Han kände hur någonting mjukt rörde sig under hans fotsula, han hörde ett egendomligt och förfärligt pip från golvet, och sedan var det för sent. Blixten, som bara var ett halvt år gammal, åkte in i en påse längst bak i frysen. Det var tillräckligt för att deras äldsta dotter Helen skulle vägra prata med dem på två veckor. Men när Max tänkte på det nu undrade han om inte problemen började redan i november. Det var en mild höst. Tölöviken låg och suckade i fuktig novemberdimma medan joggare flåsade förbi. En fredag i slutet av månaden var Max och Katriina bjudna på middag hos Keskinens. Katriina sögs snabbt upp av festen och Max blev – precis som han hade befarat – placerad bredvid hennes chef. Wivan Winckelmann var en kort kvinna i sextioårsåldern med en fruktansvärd röst som tycktes vara skapad enbart för att leta upp Max nervtrådar och klämma på dem. Hon var en högre chef inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, en kvinna med enormt inflytande över hela den offentliga sektorn, gift med en kaninaktig och flintskallig man som hette Pertti. 9


Han tycktes alltid stå en meter bakom henne, som om han hos Wivan hittat en effektiv sköld mot en ondskefull och krävande värld. Keskinens bodde i ett av de nya kvarteren i Nordsjö, i en lägenhet som såg ut som lägenheter gjorde i moderna finska filmer: kliniskt, vitt och sterilt, en lägenhet som Max föreställde sig att en seriemördare skulle trivas i. Tidigare hade de bott i ett gammalt jugendhus på Fredriksgatan. Max hade gillat Kes­ kinens bättre när de bodde i den förra lägenheten. Det var den sortens bostad som man kunde köpa under lågkonjunkturen på nittiotalet. Risto hade – precis som Max – klarat sig bra under krisåren, de jobbade båda inom yrken som inte hade påverkats negativt av de dåliga tiderna. Tvärtom: när resten av Finland sjönk in i ekonomisk depression, med massarbetslöshet som följd, var både Risto och Max framgångsrika på sina respektive håll. Krisen tycktes öka efterfrågan på den typen av samhällsdiagnoser som var Max specialområde inom sociologin. Risto, som var psykiater, hade i sin tur haft många patienter som kommit till honom i kölvattnet efter lågkonjunkturen, med skilsmässor och personliga tragedier i bagaget. Max kindpussades med Tuula Keskinen, som sedan försvann in i lägenheten med Katriina under armen och en gin och tonic i handen. Katriina och Max hade inte talat med varandra under hela taxiresan. Max hade bara tittat ut genom bilfönstret, njutit av känslan av rörelse, bilens mjukhet när den rusade fram längs med Sturegatan samtidigt som regnet föll ner som glansig konfetti. Det hade regnat hela veckan, ett milt och behagligt regn som färgade trädstammarna djupt svarta och gjorde att man kände sig ständigt kall om kinderna.

10


Mörkret hade kommit plötsligt i år. Max hade jobbat på ett manus hela hösten, med en marsdeadline som närmade sig oroväckande snabbt, och när han tittade ut genom fönstret i sitt ­arbetsrum på eftermiddagarna blev han varje gång förvånad över att dagarna var så korta. Deras yngsta dotter Eva hade flyttat till London samma höst och Katriina hade sjunkit in i något som hon själv refererade till som sin »depression», vilket Max bara tyckte var en självupptagen beskrivning av det som hände när ens barn blev äldre. Genom att göra förändringen till en personlig diagnos kunde Katriina använda den för sina egna dramatiska syften. När de körde Eva till flygplatsen i augusti talade Katriina vitt och brett – som hon alltid gjorde – om vad Eva borde göra efter sitt år i London, vilka möjligheter hon hade, hur hon borde lägga upp sitt liv, hur mycket pengar hon borde spara varje månad om hon lyckades få ett jobb. Hon föreslog också – som ett alternativ – att Eva skulle återuppta sina försummade studier i Helsingfors, kanske till och med fixa klart sin magisterexamen. »Vet du vad, jag orkar faktiskt inte höra på det här, mamma. Alla människor planerar inte sina liv i detalj», sa Eva från baksätet, där hon satt och knappade på sin telefon. Hon hade bott hemma hos dem hela sommaren, eftersom hon sagt upp sin lägenhet när hon kom in på skolan. Det var för att spara pengar, påstod hon själv, även om hon inte hade skaffat något sommarjobb. Hon var tjugonio år gammal och hade ägnat hela sommaren åt att ligga och sola och dricka vin på balkongen. »Nej, nej, men jag säger bara att det är bra om du har en plan.» »Men jag har ju en plan. Jag ska studera konst. Jag ska förhoppningsvis dejta en massa snygga brittiska män. Det är tillräckligt för mig. Förstår du hur svårt det är att komma in på den här linjen?» 11


»Jo, jo, vi är väldigt stolta över dig.» Max hade försökt hålla tyst. Han var verkligen väldigt stolt över Eva. Katriina och Eva grälade ibland om saker som Max överhuvudtaget inte kunde begripa, och han antog att det hade att göra med att de var rätt så lika varandra. De hade båda ett slags känsla av äganderätt i världen. Att Eva hade fått den av Katriina förstod han, men varifrån Katriina hade fått den viss­te han inte. Det var en av dessa egenskaper som var lätt att beundra i teorin men besvärligare att leva med. Så länge han känt Katriina hade hon aldrig någonsin tvekat om det var något hon ville ha. I kväll hade han låtit förstå att Katriina kanske inte borde ringa Eva varje vecka utan låta henne ha ett eget liv i London. Det hade lett till att Katriina skällt ut honom för att han tänkte spela tennis två timmar före middagen hos Risto och Tuula. Då hade han sagt till henne att hon kanske inte borde dricka så mycket vin på tom mage, varpå Katriina sagt att han kanske skulle umgås med henne lite, så skulle hon inte behöva dricka. Så hade de hållit på, tills Max hade smällt i dörren och gått ut i regnet och tagit sig till tennishallen. Han hade spelat som en kratta, irriterat och utan finess, och när han kom hem och klev in i farstun var han på ännu sämre humör. Till slut hade de ändå hoppat i en taxi till Keskinens utan att tala med varandra på hela resan. Max hade inget körkort. När de träffades för trettio år sedan hade Katriina beundrat honom för att han vägrade vika sig för privatbilismen. Nu föraktade hon honom av samma anledning. Hon påstod att det alla dessa år hade handlat om lättja och snålhet snarare än omsorg om miljön.

12


De var tjugo minuter försenade och beordrades snart till matbordet. Max satte sig ner och märkte att han antingen kände eller kände igen de flesta i sällskapet: Wivan och Pertti, Tuula och Risto – Risto nickade en hälsning mot honom medan han gick runt bordet och hällde upp snaps till alla – en handfull kolleger från Katriinas jobb, alla tillsammans med sina fruar eller män. Vid bordet fanns också ett kinesiskt par som hade varit hemma hos dem ett par gånger på middag, mannen hette John och Max mindes honom som en fåordig men sympatisk expert på internationell handelsrätt. Längst bort i andra ändan av bordet satt Stefan och Gun-Maj, ett finlandssvenskt par som sålt allt de ägde när de gått i pension och nu reste omkring i Östasien och ordnade dyra meditationskurser för andra finländska medel­ ålderspar som ville hoppa av ekorrhjulet. Stefan var konstant solbränd och hade odlat ett löjligt litet bockskägg på sistone. Max hälsade på sina bordsgrannar. Wivan började genast prata med honom. »Jag såg att de hade intervjuat dig i senaste numret av Anna. Jag sa till Pertti i går, att där är Max! Visst sa jag det?» Pertti satt ett par stolar bort och nickade, av allt att döma helt omedveten om vad hans fru just sagt, men programmerad att ge sitt bifall i alla lägen. Wivan vände sig mot Max me­ dan hon gav honom en bricka med rödbetor. Hennes armband klinga­de till mot silverbrickan. »Nej, nu tänker du nog på min kollega», sa Max. »Nej, men det stod ju att det var en sociolog från Helsingfors universitet. Ni kan ju inte vara flera sociologer som heter Max Paul?» Han skickade tallriken vidare. »Jo, vi är faktiskt två stycken på institutionen. Det är lustigt, men det händer ofta att folk blandar ihop oss.» 13


Wivan var först tyst i ett par sekunder, sedan började hon skratta nervöst. Max tittade åt Katriinas håll men hon mötte inte hans blick. Hon hade tydligen bestämt sig för att ignorera honom under resten av kvällen. Han såg på hennes vinglas och märkte att det redan var halvtomt trots att Risto precis hällt upp. »Nej, men jag menar allvar. Det var inte jag», sa han nu och riktade sig mot Wivan. Wivan slutade skratta och såg förvirrat på honom. På sätt och vis menade Max det han sa: den person som hade blivit intervjuad i Anna var inte han själv, det var ett slags mediepersonlighet som han tog fram just för sådana situationer, som när en damtidning ringde och ville ha en snabb oneliner eller två – ofta handlade det om familjeliv eller sex, sådant som Max visserligen hade forskat en del kring men som på intet sätt hörde till hans primära områden. Men ju fler sådana intervjuer han ställde upp på, desto fler journalister ringde och ville tala med »sexprofessorn». Max hade lovat sig själv att aldrig mera svara på den här typen av frågor, eftersom det hade börjat uppstå en bild av sociologin i Finland som en disciplin för sexlivsforskning, men han var helt enkelt för lat och artig för att svara nej, och det var mycket lättare att svara snabbt än att låta bli. Just den här gången hade intervjuaren varit en ung tjej, säkert kring tjugofem, som hade ringt honom på institutionen precis när han satt framför Helsingin Sanomats webbsajt och skrev ett inlägg i ett diskussionsforum. Först presenterade hon sig – Max hann aldrig uppfatta vad hon hette – och berättade att hon ringde från tidningen Anna. »Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att svara på några frågor för en artikel jag håller på med som handlar om dagens hemmafruideal?» »Låt gå», hade Max sagt, med koncentrationen fortfarande 14


riktad mot diskussionsforumet. Det hade tagit upp allt mer av hans tid på sistone. Det fanns ett par användare som ofta dök upp i samma diskussioner som Max. De hade diskuterat häftigt med varandra i flera månader nu, om allt från islam till Helsingfors stads sätt att sköta utvidgningen av västmetron. Max visste att han inte borde ge sig in i debatter på nätet. Den omedelbara tillfredsställelsen över att krossa en motståndares argument solkades av det faktum att det aldrig någonsin tog slut, att det alltid fanns nya debattörer som förde in diskussionen på sidospår, eller som försökte sabotera diskussionerna genom att medvetet provocera. Det var som att försöka vinna på en spelautomat, man tog ett steg framåt och två steg bakåt, och det var minst lika beroendeframkallande. Ibland hade han suttit hemma klockan två på natten och deltagit i diskussioner om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, och försökt införa ett vetenskapligt perspektiv, trots att han var medveten om att de han debatterade med mycket väl kunde vara högstadieungdomar. Kvinnan i luren började ställa sina frågor. »Jo, till att börja med … vissa säger att vi upplever en nykonservativ trend just nu, med kvinnor födda på åttiotalet som omfamnar de traditionella idealen från femtiotalet. Tv-serier som Mad Men är ett exempel på det. Vad säger du om det?» Hemmafruidealet? Det här var enkla saker. Max behövde inte fundera länge. »Det är svårt att säga utan statistik. Om man tittar på de senaste tio åren så visar siffrorna tvärtom att folk gifter sig i allt högre ålder, och antalet människor som bor ihop utan att vara gifta växer stadigt. Kvinnor gör dessutom karriär och är inte längre låsta vid spisen.» »Men nu säger man ändå att det är en trend …» »Man kan ju säga att det är en trend, men det betyder inte att det är det rent statistiskt.» 15


Han stängde sin browser. »Ja, men, nu handlar min artikel om det nya hemmafru­ idealet. Kunde du säga något om det? Jag menar, det finns ju ett jättestort intresse för matlagning just nu. Till exempel. Vad tror du det beror på?» »Folk behöver äta.» Kvinnan i luren skrattade artigt. »Jo, men kunde du säga något om trender? Jag menar det här att unga kvinnor i dag verkar vilja vara allt mera hemma, och vill ha barn tidigare?» Denna trend hade Max faktiskt sett på nära håll. Hans äldsta dotter Helen hade gift sig tidigt och fått barn – han hade nästan tolkat det som ett föräldrauppror. Men Eva såg inte ut att ha några planer på att gå i sin systers fotspår. »Vill de verkligen det?» frågade Max. »Alltså … nu har jag inte de här siffrorna här, men det talas ju mycket nu om det nya hemmafruidealet … det är allt fler tidningar som skriver om det, och så finns det en massa nya tidningar som riktar sig direkt till unga mammor …» Max var inte dum. Han förstod hur sådana här artiklar blev till: det behövdes bara ett par fantasieggande påståenden och – allra viktigast –  ett så kallat case, en intervjuperson som bekräftade den tes som artikelskribenten försökte driva. I bästa fall fick man dessutom någon mediekåt forskare som Max att bekräfta hypotesen. Han tänkte att han borde tacka nej, men i stället bestämde han sig för att ge henne det hon ville ha. Han lutade sig bakåt i sin stol och talade långsamt, så att hon skulle hinna anteckna. »Okej, om man tittar på äktenskapet rent historiskt så har det alltid varit konjunkturbundet. Länge brukade man säga att spannmålspriserna påverkade äktenskapens antal, det var nästan ett statistiskt axiom ännu på 1800-talet. Hänger du med?» 16


»Mmm», svarade hon. Han kunde höra hur hon knackade på datorn. »När köpkraften är låg gifter sig färre människor. I dag har vi en extremt hög levnadsstandard i västvärlden – då behöver man inte gifta sig av rent försörjningsmässiga orsaker. Och den här förändringen gäller speciellt kvinnor. Men äktenskapet är en uråldrig tradition, människan har alltid ingått äktenskap i någon form, i alla kulturer. Äktenskapet är seglivat som företeelse. I dag kanske unga människor gifter sig för att det blir en del av deras identitetsprojekt. Kanske handlar det inte om trygghet längre, utan det blir ett slags rollspel, en rit som behövs för att man ska bli vuxen i en tid då tonåren förlängts in absurdum. Eller, som du säger, en trend. Vi som var unga på sjuttiotalet var ju upptagna med att bryta oss loss från äktenskapet eftersom det sågs som förlegat och passé. Våra föräldrar representerade gamla patriar­ kala mönster, och vi ville ha jämställdhet. Så, för att svara på din fråga: den starka trenden är nog att äktenskapet förlorat sin tyngd som samhällsinstitution. Det har aldrig varit enklare att skilja sig än i dag. Kanske är det därför också lättare att gifta sig.» Max visste aldrig riktigt vart det skulle leda när han började prata, men han tyckte att den här snabbt improviserade teorin lät plausibel. När texten sedan publicerades hade hans svar förkortats till två meningar. Dessutom hade journalisten lagt ord i munnen på honom. Så här stod det: Sociologen Max Paul, som specialiserat sig på sexlivsforsk­ ning, tror också att vi upplever en boom av allt fler unga som vill gifta sig: »Äktenskapet är en del av vår natur, det finns i alla kultu­ rer. För unga i dag är giftermålet ett sätt att markera att man blivit vuxen, och det är lätt att gifta sig i dag.» 17


Wivan Winckelmann satt fortfarande och väntade på att Max skulle utveckla sitt resonemang kring namnförvirringen på hans institution. Han skulle precis säga något när han hörde en harkling från andra ändan av bordet. Det var Risto som skulle sjunga en snapsvisa. Han var en notorisk snapsare, kraftigt byggd och lång, med en grå krans runt huvudet, och kunde snapsa ett tiotal gånger bara på en middag utan att för den skull bli berusad. Han verkade älska ljudet av sin egen röst. Max undrade om det här var utmärkande för psykiatrer: att de var tvungna att sitta tysta och lyssna hela veckorna och därför blev översociala när det väl blev helg. Stämningen blev så småningom också mer intensiv och högljudd. Alla skrattade åt en utdragen historia som Stefan berätta­ de vid andra ändan av bordet, men de som satt vid Max ända kunde inte höra något, vilket föranledde Wivan att upprepade gånger be sin bordsgranne på vänstra sidan att återge Stefans repliker. Det var uppenbart att poängen inte överlevde de få metrarna från Stefans plats till Wivan; hon såg allt mer förvirrad ut ju längre historien pågick. Max tittade mot Katriinas håll, hon satt och lyssnade på Stefan men han kunde se att hon hade den där blicken som hon ofta fick vid den här tiden på kvällen och som betydde att hon egentligen inte lyssnade. När middagen var slut gick Katriina ut på balkongen och rökte tillsammans med Tuula. Det regnade fortfarande. Max ställde sig i ett hörn av vardagsrummet och tittade på klockan. De skulle snart åka hem, tänkte han, så fort Katriina kom in skulle han be henne hämta sina saker. Det enda han kunde göra under tiden var att stå i ett hörn och låtsas att han trivdes. Folk hade skingrats i lägenheten nu, en del satt kvar vid bordet, några satt i soffan. Max bläddrade i en bok när Stefan plötsligt dök upp. Han 18


hade funnits med sedan länge, jobbat som journalist i slutet av sjuttiotalet och rest en hel del, till anti-kärnkraftsmöten i Japan och Genève, skrivit om dem för Fredsposten och Ny Tid, artiklar som Max aldrig orkade läsa, och varit engagerad mot NATO och euromissilerna i början av åttiotalet. Men nuförtiden talade han mest om små öar han besökt i Sydostasien. De hade namn som Koh Phangan och Pulau Pinang, och Max hade inte ens hunnit svara på hur han mådde innan Stefan var djupt inne i en monolog om yoga. »Det är mer än yoga, förstår du, det handlar om ett sätt att se på livet. Jag menar, jag har alltid varit engagerad i moraliska frågor, precis som du, men sist och slutligen – sedan jag lärde mig andas ordentligt har jag insett att resan måste börja inifrån. Eller hur?» Max nickade. »Absolut.» »Säg till om du vill komma till oss och pröva nån gång. Jag kan ge dig en enkel kurs i det mest grundläggande. Gratis, förstås.» Max lovade att han skulle tänka på saken, och Stefan såg nöjd ut. »Jag säger bara en sak: Flexibilitet. Du vet inte vad kroppen klarar av om den bara får lite träning, också i vår ålder.» Max tyckte inte om att bli påmind om sin ålder. »Du menar att man blir vigare?» »Inte bara det. Du lär dig andas, får bättre blodflöde, du lär dig känna varje rörelse i kroppen. Du blir helt enkelt mera sensuell.» »Låter fantastiskt», sa Max. »Det kan du ge dig fan på», sa Stefan och nickade mot GunMaj som stod ett par meter från dem. Hon vinkade mot honom på ett sätt som Max uppfattade som överdrivet flörtigt. Max 19


­undrade hur ofta de hade sex. Förmodligen oftare än han och – Han avbröt tanken när han märkte att Katriina hade kommit in. Hon stod nu och pratade med Wivan, och det såg ut som att de pratade jobb eftersom Katriina nickade rastlöst, som om hela diskussionen var något hon ville få undanstökat så fort som möjligt. Max såg hur Risto dök upp med nya glas till dem båda och fyllde på. En timme senare satt de i taxin och pratade med varandra för första gången sedan de grälat hemma. »Kan du förklara varför vi umgås med de där människorna?» sa Max. Katriina såg rakt fram. Hon var berusad i kväll, kanske mer än vanligt, och först undrade Max om hon ens hade hört vad han sa. Efter en stund sa hon: »Därför att människor umgås, Max, det är helt normalt.» Hennes röst lät trött och uppgiven. Max borde inte ha sagt någonting mer, men han kunde inte låta bli. Han hade druckit en whisky med Stefan och kände sig pigg. »Jo, men nu talar jag om de här människorna. Vi har ju ingenting gemensamt med dem. Okej, Risto och Tuula går väl an, men alla de där andra … Stefan, till exempel, jag lovar, om han talar en gång till med mig om nån jävla halvö utanför Borneo så kommer jag att strypa honom. Vet du vad han sa åt mig i kväll? Att jag skulle börja med yoga för att få ett bättre sexliv.» Katriina fnittrade. »För att vara en man som forskar kring sånt är du förvånansvärt skeptisk till allt som har med sex att göra», sa hon, och lade handen på hans skrev. Max tittade mot taxichauffören, han undrade om han hade sett det där sista. Chauffören var i fyrtioårsåldern, en sådan som 20


förmodligen hade kört i Helsingfors tillräckligt länge för att ha sett det mesta, tänkte Max, och han kunde se sig själv och Kat­ riina ur hans synvinkel: ännu ett olyckligt bortskämt medelålderspar som hatar varandra och börjar gräla så fort de sätter sig i baksätet. »Varför har folk så svårt att förstå att jag inte forskar kring sex? Det var en studie, och det är nästan tjugo år sedan.» »En studie som byggde hela din karriär. Du borde vara lite mer tacksam», sa Katriina. »Jag säger bara att det är sista gången jag kommer med», sa han, en replik helt utan effekt. Han visste dessutom att det inte var sant. Om ett par veckor skulle de förmodligen återigen vara på väg hem i taxi, från någon annan fest hos några andra av deras vänner. Det var tyst en stund. Plötsligt frågade Katriina: »Vet du om Eva har en pojkvän?» Max tittade ut genom fönstret. »Hur ska jag veta det?» »Jag är orolig för henne bara.» Max började skratta. »Varför skrattar du?» »Därför att det där är precis vad hon sa om dig.» »Om mig?» »Ja, att hon var orolig för dig. ›Pappa, mamma är deprimerad›. Varför måste du beklaga dig för henne? Hon ska väl inte behöva höra på dina problem?» »Det gör jag inte alls!» »Säg mig, vad har du att vara deprimerad över?» »Bara för att man ringer sina barn behöver det väl inte vara någonting patologiskt? När pratade du med henne?» »Inte vet jag, i förrgår.» »Ringde hon?» 21


»Ringde hon? Ja, det gjorde hon väl.» Han visste att det här skulle uppröra Katriina. Eva ringde aldrig upp henne. Men det var inte så konstigt, eftersom hon visste att hennes mamma ändå skulle ringa upp förr eller senare. De var tysta resten av resan, men när de kom hem och stod och borstade tänderna gick Max fram till Katriina för att ytterligare förklara sig – han avskydde när han inte fick tala till punkt, när hon bara tystnade och gömde sig i badrummet. Men hon skuffade bort honom med armarna. »Jag orkar inte höra. Kan du snälla bara låta mig vara i fred.» Han satt en timme i vardagsrumssoffan i mörkret och tittade ut på regnet. Han hällde upp ett glas whisky till sig själv, och sedan ett till, och när han hade druckit dem steg han upp och tog sin dator från arbetsrummet och satte sig i soffan. Han gick in på Helsingin Sanomats webbforum och letade efter de senast kommenterade trådarna. Max fick en våldsam lust att skriva ett provocerande inlägg, att gå utanför konventionerna för god smak. Den här tiden på dygnet fanns det inga moderatorer som censurerade inläggen. Men vad skulle han skriva? Han öppnade en diskussion, testade lite idéer, skrev några rader, raderade. Han bestämde sig för att länka till en text som han själv skrivit – om inte annat så för att få lite koll på vad folk tyckte om honom. Han hittade en tråd som handlade om nedskärningar av hemvårdsstödet och tänkte att det kunde funka. Han använde ett annat användarnamn än normalt och skrev: »Om kvinnor började arbeta tidigare så skulle både familjerna och Finlands ekonomi gynnas. Den nya ›hemmafrutrenden› är en tickande bomb. Här är en artikel i ämnet av sociologen Max Paul». Han länkade till en artikel om de stora åldersgrupperna och uppdaterade sin browser. Artikeln handlade om hur det inom några år skulle finnas hundra arbetsföra finländare på unge­ fär sextiofem pensionärer och barn. 22


Förmodligen var inte så många vakna den här tiden på dygnet. Han satt femton minuter framför datorn och väntade på att någon skulle skriva någonting, men ingenting hände, så han släckte, ställde whiskyglaset i diskhon och gick och lade sig i Evas gamla rum. Men han kunde inte sova. Han hade en känsla av irritation, av att han ville säga någonting ytterligare, men det fanns ingen som lyssnade. Efter en halv timme steg han upp igen och letade sig genom den mörka lägenheten till datorn i vardagsrummet och öppnade den. Några kommentarer hade kommit in. Ett par av dem verkade sakliga, men Max blick föll genast på en särskild. »Hallå, vem bryr sig vad den där sexprofessorn tycker egentligen?»

23


T VÅ

Halv fyra på morgonen vaknade Katriina och kunde inte somna om. De senaste åren hade hon haft allt värre sömnproblem, och på sistone hade hon vaknat precis vid den här tiden och legat och tänkt på allt som skulle göras följande dag, och därpåföljande, och vad som skulle hända i hennes liv det närmaste halvåret, i hennes barns liv, och hur det förhöll sig till det som hade hänt under det senaste året, och ofta – eftersom morgontimmarna tycktes oändliga – ledde associationskedjorna till att hon började fundera på hela sitt liv, sina föräldrar, sin barndom och hur lite hon egentligen kom ihåg av allt det. Katriina hade haft det trevligt hemma hos Risto och Tuula, även om hon varit missnöjd med att placeras bredvid Risto. Det var förmodligen hans idé. Han hade flörtat med henne så länge de känt varandra och hon var förvånad över att Tuula aldrig lade märke till det. Han hade en tendens att medvetet snudda vid hennes hår varje gång han reste sig upp eller gick förbi henne. Ju senare kvällen led, desto mer närgången blev han. Men Tuula hade som vanligt varit upptagen med att prata om sina barn. I kväll var hon upprörd för att hon nyligen hade hittat någonting som hon kallade för en »haschpipa» i sin yngsta sons ryggsäck. »… och vet du vad det värsta är? Det värsta är att han ljuger. Ljuger mig rätt upp i ansiktet!» 24


Tuulas ansiktsuttryck hade avslöjat en kombination av oro och fascination, som om hon övat in den här repliken redan tidigare under dagen, medan hon förberett middagen. Katriina hade lyssnat och försökt flika in ett gott råd där hon kunnat. Tuulas son var femton, det var kanske inte världens chock att han experimenterade med droger eller tobak, det gjorde väl alla tonåringar. Katriina mindes själv hur hon hade spytt ner halva Brunnsparken i slutet av sjuttiotalet. »… och du vet ju hur Risto är. Han kan inte ta något sånt här på allvar. Säger att det bara är en fas, vill att vi ska se mellan fingrarna. Men det går ju inte, jag menar, en dag är det en haschpipa och nästa dag är det heroinsprutor. Eller de där designerdrogerna som alla ungdomar tar nuförtiden. Jag läste en artikel om dem … De beställer dem på nätet och sen tar de dem när de ska läsa till ett prov.» Katriina kunde inte minnas hela diskussionen, hon hade kon­centrerat sig på sitt vinglas, men hon hade en känsla av att hon sagt något i stil med att de kanske inte själva varit Guds bästa barn när de var unga, och att deras flickor säkert provat på både det ena och det andra när de var tonåringar. »Men du skulle se hans vänner Katriina! Du skulle se dem! De har skor som är stora som båtar, de stinker av svett och Gud vet vad, och de gör ingenting annat än sitter framför sina datorer eller telefoner och liksom avsöndrar en sån där lukt av kåt tonåring, och rapar eller fjärtar. Jag menar, kan du förstå vad jag lever med?» Och Katriina hade sagt att hon förstod. Som förälder var man på sätt och vis handelsresande i anekdoter om barnens liv. Hon hade bestämt sig för att lägga sig så fort hon kom hem. Om det var något hon avskydde var det ett utdraget, mardrömslikt gräl fullt av nedrigheter. Det var som sex – det var inte värt all uppståndelse. 25


Katriina såg på äktenskapet som en form av ömsesidig tyranni, som att leva i en högst funktionell totalitär stat. Valmöjligheterna var få, men så länge man höll sig till sitt och inte ifrågasatte så fungerade det. Att vara gift med Max var som att flyta omkring på en flotte i ett behagligt klimat och ibland driva upp på land utan att man egentligen kommit ihåg att man saknade civilisationen. När han var på rätt humör kunde han vara underbar och generös, men under de senaste åren hade hon också lärt sig uppskatta ensamheten, känslan av att inte hela tiden spana längtansfullt efter hamnen, utan bara driva runt utan mål. Nu låg hon i sängen och kunde höra Max snarka i Evas rum. Han låg förmodligen på rygg, med munnen aningen öppen och huvudet lätt lutat bakåt, utmattad efter att ha suttit uppe vid datorn som vanligt. Han trodde att hon inte visste att han smög upp på nätterna, men hon vaknade alltid när han tog sig till vardagsrummet. Varför hade de börjat gräla? Ja, hon hade varit hungrig. Max hade kommit in i köket, knappt två timmar före middagen, med sina träningskläder på sig. Katriina hade tittat på klockan och sett att den var halv sex. Sedan hade han frågat henne om hon ringt till Eva igen, som om hon inte fick ringa till sin dotter. »Tänker du gå och spela nu?» hade Katriina sagt, för att hålla samtalsämnet kring det mest relevanta: att de snart skulle på fest. Hon hade sett fram emot socialt umgänge. Det var flera veckor sedan hon och Max hade gjort någonting tillsammans. Hon hade redan föreställt sig den gin och tonic som Tuula skulle ge henne så fort hon kom in genom dörren, hur Tuula skulle ge henne en komplimang för hennes nya klänning och skor, hur de skulle gå in i vardagsrummet och sitta ner, och hur Katriina 26


skulle berätta om planerna som hon hade för sitt nya kök och hur Tuula skulle nicka förstående, kanske ge förslag på någon köksfirma de kunde anlita (Tuulas känsla för inredning hade lett till att deras hem avbildats i ett fyrsidigt reportage i Avotakka). Men Max hade kommit hem från tennisen, försenad som alltid, eftersom han aldrig någonsin tyckte att han behövde anstränga sig när det gällde hennes vänner. Katriina lyssnade. Det hade slutat regna. Hon steg upp och gick in i vardagsrummet. Edvard låg i soffan och sov, och Katriina gick till kylskåpet och öppnade det. Hyllorna var fulla av halvt öppnade smörpaket, glasburkar med rödbetor och saltgurkor, konservburkar. Där fanns en ankpaté på ett porslinsfat (när hade hon gjort den?), en halvfull flaska med kolsyrat vatten, ett fat med potatismos, små flaskor med kalv-, kyckling- och kantarellfond, flera burkar med soltorkade tomater, pesto, grön marmelad, dijonsenap, svartvinbärssylt. Hon kom inte ihåg när hon senast hade städat kylskåpet. Hon tog fram ankpatén, lyfte bort plasten och luktade på den. Den luktade inte illa. Hon tog lite bröd och bredde patén på brödet och åt. Edvard vaknade och kom genast springande till bordet. Hon tog en klick paté och lät honom slicka den från hennes finger. Han luktade först lite på den brunröda biten och slukade sedan den med ett lätt nafs. Hon tänkte på vad Wivan hade talat om – att hon skulle vara tvungen att resa en hel del under våren. Hon hade rest mycket under de senaste tio åren men tröttnat allt mer på det. Där hon tidigare hade sett spänning såg hon nu bara logistiska bekymmer.

27


Köket var sjutton år gammalt och hade specialbeställts för deras lägenhet. Själva snickeriet gjordes av tre estniska bröder som hade en nystartad familjefirma – Max hade hört om dem via en av sina tenniskompisar. Han hade ringt, fått en offert som lät rimlig, och sedan hade de dykt upp en dag och börjat riva ner det gamla köket utan att varken Max eller Katriina hunnit konsultera dem om detaljerna. Det tog dem bara ett par timmar att demolera det existerande köket, men sedan började arbetet plötsligt gå mycket långsammare. Högen med cigarettfimpar växte på det dammiga betonggolvet och till slut pekade Katriina på fimparna och sa att de inte fick röka inomhus. Det verkade som att bröderna uppfattade saken, vilket ledde till att de i stället ställde sig på balkongen och rökte, vilket i sin tur fick arbetet att löpa minst dubbelt så långsamt. Men när köket slutligen stod klart efter två månader var hon i stort sett nöjd. Det var måttbeställt och välplanerat och materialet bestod av en vacker, nästan rödfärgad ek som hade en tidlös karaktär; kort sagt ett kök som var imponerande utan att se överdrivet pråligt ut. »Säga vad man vill om estniska hantverkare, men de som byggde vårt kök var väldigt noggranna», brukade Katriina säga när saken kom på tal. Nu, också i det kompakta novembermörkret, kunde vem som helst se att köket hade passerat bäst före-datum. Träytan var flottig och fläckig på flera ställen. De borde antagligen ha slipat och behandlat materialet, men ingen av dem hade gjort någonting under den tid de bott i lägenheten. En del av skåpdörrarna satt löst eller vägrade gå igen, och kylskåpet – som hade varit vitt och modernt en gång i tiden, med ismaskin i dörren och behållare för flaskor – hade gulnat och börjat avge ett konstigt, liksom hostande ljud. Ismaskinen användes aldrig längre eftersom den hade gått sönder en natt och orsakat en flod 28


av vatten som hade runnit ända ut på parketten i hallen. »Det är inget fel på det här köket egentligen. Behöver bara lite uppfräschning. Inget kök håller längre än femton år, inte ens ett Puustellikök», hade Max sagt när hon senast fört saken på tal, och det var också det sista han hade sagt om saken. När Katriina tagit upp frågan om köket med sina barn tycktes de alla vara överens om att hon borde få ett nytt. »Beställ ett nytt så blir mamma glad», hade deras äldsta dotter Helen sagt när hon var hemma en helg. Helen var den förnuftiga av döttrarna, och Max gjorde i allmänhet som hon sa. »Ja, kanske det. Men jag måste göra det på mitt sätt. Om jag låter henne beställa så vet jag hur kostnaderna skenar i väg. Det försvinner lätt tusenlappar helt i onödan till såna där firmor.» »Men hur stora kostnadsskillnader kan det handla om? Tvåtusen euro hit eller dit spelar väl ingen roll om du tänker att det är ett kök som ska hålla i femton eller tjugo år?» Katriina kunde höra på Helens röst att hon verkligen försökte lirka med sin pappa. Katriina tänkte att det var skönt att veta att åtminstone barnen var på hennes sida. Eva var av samma åsikt. Hon hade bott hos dem under sommaren och haft åsikter om det mesta, till den grad att Katriinas tålamod prövades nästan dagligen. »Dessutom handlar det ju inte bara om köket, pappa, det handlar ju om ert äktenskap. Du kan inte låta den här köksgrejen bli en sån där sak som hon kan använda mot dig, du måste välja dina strider, tänka lite strategiskt.» Eva sa alltid vad hon tyckte och Katriina hade en känsla av att hennes åsikt handlade mer om att hon ville provocera än att hon verkligen tog Katriinas parti i själva sakfrågan. Eva var smal och blond. Hon hade självsäkerheten och den lätta föraktfull­heten hos en person som alltid fått höra att hon var vacker. Katriina skulle aldrig säga det till någon (inte ens 29


­ uula) men ibland kunde hon ha en känsla av att Eva såg ner T på henne, som om Eva inte riktigt kunde acceptera att Katriina var hennes mamma. Det var kanske helt normalt beteende för tonåringar. Men för tjugonioåringar? Katriina hade lyssnat på döttrarna. Och hon hade bildat sig en egen idé om hur det nya köket skulle se ut: mycket vitt, blankpolerat, inga öppna hyllor, nästan överdrivet modernt. Hyllor och skåpdörrar som skulle rulla och glida som om de kom direkt från inredningen i något science fiction-rymdskepp. När hon såg sitt nya kök framför sig såg hon samtidigt ett liv som var enkelt, vitt vitt vitt. Ordning och reda. Ett liv med perfekta planlösningar. Katriina märkte att maten hade gjort henne trött. Hon gick in i sovrummet igen och ställde väckarklockan på åtta. Helen och barnen skulle komma och hälsa på nästa dag och hon måste få några timmars, om inte sömn, så åtminstone vila.

30


TRE

Lägenheten fylldes med ljudet av barnbarnen och av Katriina som talade högljutt med dem (»Ooj, så fin!» »Har du gjort den där helt själv?» »Vilken fin klänning du har!»). Rösterna kom som från ett liv som pågick någon annanstans. Genom fönstret kunde Max se att klockan var över nio, kanske närmare tio. Någonting med det skarpa ljuset utanför antydde att regnet hade övergått till snö under natten. Han måste ha glömt att Helen skulle komma och hälsa på i dag. Katriina hade inte sagt något om det, men å andra sidan hade hon knappt pratat med honom under hela gårdagskvällen. Han låg kvar i sängen och funderade på en teori som han hade tagit med sig från sömnen. Vad Katriina inte visste, vad hon i själva verket inte hade en aning om, var att Max hade ägnat deras kök en hel del tankemöda under det senaste året. Max hatade ordet »integrerat», det var som något slags mant­ ra som man hörde överallt nuförtiden, integrerat, trådlöst, allt skulle gömmas undan, i framtiden fanns bara rena ytor, allt var en potentiell kommersiell pekskärm. Enligt Max höll hela världen på att förvandlas till en galleria. Därför hade han svårt att acceptera att Katriina ville beställa ett kliniskt kök från en inredningsfirma. Ett hem skulle nötas in, det skulle långsamt fyllas med saker som man älskade, som man hade en relation till, Max avskydde 31


hela den modernistiska byggnadstraditionen som gick ut på att kasta ut allt det gamla och mänskliga och införa strikta och rena linjer. Han tyckte, kort sagt, att ett hem var en organism. Varför handlade så mycket av dagens design om att sudda ut känslan av liv? Varför fick människor inte bo i trevliga, vackra miljöer? Varför skulle alla tryckas in i samma fyrkantiga lådform, samma industriproducerade vanlighet, samma – ja, just det – kliniska laboratoriemiljö? Det fanns ingen själ i det, och inget skäl till det. I dag kunde man inte längre se var konsumtionen slutade och var ens personliga boendemiljö började. Allt skulle se ut som en hotellfoajé eller som Keskinens seriemördarlägenhet i Nordsjö. Max hade en teori om att många människor byggde sina estetiska ideal på saker som de upplevt i sin barndom, och för honom var det klart att en del av hans idéer om Skönhet härstammade från hans uppväxt i Österbotten – de ombonade torparhemmen, de rödmålade husen med vita knutar, möbler som byggts av farbrödrar, morbrödrar, som bröllopsgåvor och presenter. Möbler med en historia, som kanske färdats över Atlanten och kunde berätta något om människors liv och vedermödor. Det gick inte att bygga upp en relation till en Ikeamöbel, den kunde aldrig överraska med en oväntad inskription, den hade ingen historia att berätta, utom möjligtvis om de kinesiska barn som slet från morgon till kväll för att få ihop dess komponenter. Max trodde också att det fanns skönhetsupplevelser som var betingade av sådant som låg djupt i människans evolutionärt kodade medvetande. En studie som gjorts på nittiotalet hade visat att människor världen över tenderade att tycka om samma sorts landskap, ett landskap som i stort sett liknade de savanner där människan utvecklats för miljoner år sedan. Han avbröts i sina tankar av att hans dotterdotter Amanda plötsligt kom springande in i rummet, hoppade upp i sängen 32


och kramade honom. Den irritation han känt bara ett par se­ kunder tidigare rusade från magen rakt upp och blandades med en känsla av tacksamhet och ja, vad var det? Lycka? Amanda var en intelligent nioåring som verkade älska världen med ett slags passionerat allvar, som kramades och pussades och viskade »Moffa jag älskar dig» i ens öra så att Max alltid smälte, blev som nyförälskad. Detta om något, tänkte Max, måste väl vara universell skönhet? Ett barnbarns leende? »Moffa?» »Ja?» »Vet du vad?» »Vad, älskling?» Amandas röst var uppspelt, hon tittade honom rakt i ögonen. »Mommo säger att du har lovat hitta på något med oss i dag.» »Har jag?» »Ja! Du ska komma och simma med oss.» »Ska jag?» »Mommo säger i alla fall att du inte har något viktigare för dig i dag.» »Säger hon det?» »Hon säger att du tror att du ska jobba men att du kommer att ha mycket roligare med oss.» Max tänkte att det kanske inte var så dumt. Han hade ändå ingen lust att ta itu med sitt manus i dag. »Moffa?» »Ja?» Nu lät Amanda plötsligt bekymrad. »Måste vi ta med oss Lukas?» »Får inte han vara med?» »Nej. Han börjar bara gnälla för att han tycker att det är för kallt. Och han kan inte vara i stora bassängen.» »Jag tror att han måste komma med.» 33


Amanda satte sig upprätt i sängen och tittade på Max. »Moffa?» »Ja?» »Bli inte ledsen, men du luktar ur munnen.» Amanda höll demonstrativt för näsan. Max stängde munnen, men blev samtidigt rörd över frasen: »Bli inte ledsen». Han fick en klump i halsen. »Det är bara för att jag inte hunnit borsta tänderna ännu. Hoppa upp nu så att jag kan göra det. Jag ska klä på mig och så kommer jag.» Amanda sprang ut i hallen. Max steg upp, och kände genast hur hela hans kropp var liksom domnad. Det kunde ibland ta en timme innan han fick i gång maskineriet. Han gick in i badrummet och borstade tänderna medan han stod i duschen, ordentligt, i flera minuter, för att få bort känslan av att han luktade som en gammal gubbe. Han älskade anonymiteten som hans barnbarn skänkte honom – för dem var han ingen annan än Moffa. Så länge de inte kunde googla, i alla fall. När han kom ut i vardagsrummet kysste han sin dotter på pannan och frågade: »Är Christian med?» Helen tittade ner, för ett ögonblick, som om hon tvekade kring svaret. »Ja, han letar väl efter en parkeringsplats där nere. Du ser lite blek ut?» »Allt är bra. Jag har bara sovit lite dåligt.» Max tänkte inte erkänna att han suttit uppe framför datorn igen. Han insåg att om han gick till simhallen med barnbarnen så skulle grälet med Katriina – om det nu var ett gräl – vara glömt. Att Katriina hade föreslagit att han skulle gå och simma med dem tolkade han närmast som en försoningsgest från hennes håll. 34


Katriina gick in i köket, och han följde efter. Hennes ljusa hår var uppsatt i en slarvig hästsvans. I normala fall hade han kanske omfamnat henne bakifrån men nu nöjde han sig med att lägga en hand på hennes axel. »Jag ska tydligen och simma», sa han. Hon var tyst en stund. Sedan sa hon: »Bra bra. Kan du gå ut med hunden först?» »Tänker du vara sur nu?» »Sur? Jag är inte sur. Men hunden behöver gå ut. Jag var bara en snabb vända med honom tidigt i morse och nu verkar det som att han behöver kissa. Du kan ju ta Amanda med dig så får du lite sällskap.» När Max och Amanda kom ut slogs han av att hela världen hade förvandlats. Solen sken och det var overkligt ljust, så ljust att han nästan blev yr, ett nyktert och finländskt landskap som tycktes tala direkt till honom, säga saker som: Ryck upp dig, skärp dig nu, i dag är första dagen i resten av ditt liv! De gick ner mot Tölöviken, Edvard sprang glatt framför dem och strök längs med byggnaderna. Edvard var en West Highland White-terrier, döpt efter 1800-talssociologen Edward Westermarck, en person som upptagit Max tankar en hel del de senaste åren. Den bok han arbetade på var tänkt att bli den första ordentliga Westermarck-biografin. De stannade vid trafikljusen på Mannerheimvägen och väntade medan en spårvagn åkte förbi. Amanda hade en svart vinterjacka och en mössa som föreställde ett koalahuvud, med öron och allt. På andra sidan Tölöviken kunde man se Sparbankskajen. Max arbetsrum låg i Kajsaniemi. Förutom några vistelser utomlands, först i Berkeley i slutet av sjuttiotalet, en kortare period i Oxford på åttiotalet, och sedan i Berkeley igen när flickorna 35


var små, hade han arbetat i samma två kvarter under hela sin forskarkarriär. På sjuttio- och åttiotalet låg sociologiska institutionen i Franzenia i Berghäll och så småningom flyttade man till Unionsgatan. Max Paul var sociologiprofessor vid Helsingfors universitet. Han hade haft tjänsten i femton år, gästföreläst, skrivit böcker och artiklar, deltagit i forskningsprojekt, varit med i en intellektuell talkshow på nittiotalet (Hjärntrusten) och besökt internationella konferenser. Han hade kanske fem sex år kvar på jobbet innan han skulle gå i pension. På nittiotalet publicerade han en studie kring finländares sexvanor (som en del av det större forskningsprojektet FINSEX) och i ett par år gjorde han ingenting annat än reste omkring för att tala om statistik kring befolkningens sexuella praktiker. Både Helen och Eva var i tonåren då, och speciellt Helen hade fått stå ut med att hennes klasskamrater såg Max i teverutan när han pratade om finländarnas uppluckrade attityd till analsex. Hon hade kommit hem gråtande från skolan en dag när en av hennes klasskompisar hade hittat en löpsedel där Max kallades för »SEXDOKTORN». Max hade fått förklara att det han sysslade med var seriös forskning och att löpsedlarna aldrig skulle kunna ge en rättvis bild av sociologin som forskningsdisciplin. Om tre veckor skulle Max fylla sextio. När han var yngre hade han aldrig bekymrat sig för att tiden skulle ta slut, den tycktes oändlig. Nu kändes det som att de tio åren mellan femtio och sextio hade gått utan att han hunnit blinka. Det fanns mycket forskning som visade att människor upplevde att tiden gick snabbare ju äldre de blev, och Max hade speciellt under de senaste åren upplevt den här effekten. Det sades också att man kunde motverka känslan genom att försöka ge sin hjärna nya upplevelser – en teori var att hjärnan registre36


PHILIP TEIR

”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster…” Vid 60 borde Max Paul kunna njuta av livet. Han är familjefar och aktad sociolog vid Helsingfors universitet; som ung var han en stjärna inom sitt fält och blev rikskänd som ”sexprofessorn” efter en omtalad studie. Men boken han håller på med nu vill inte bli färdig och han vantrivs på ett diffust sätt med sin tillvaro. När Laura, en före detta student, kontaktar Max för att göra en intervju väcks något till liv i honom. Äktenskapet med Katriina går på tomgång. De vuxna döttrarna lever sina egna liv; den yngsta, Eva, har dragit till London för att gå på konstskola. Under några vintermånader kulminerar flera års besvikelser i kris. Allt ställs på sin spets efter 60-årsfesten, men då är hamstern redan död, och Eva har fått en tanig ung man på halsen. Laura, å sin sida, visar sig ha en helt egen agenda som omkullkastar allt.

© Viktor Gårdsäter

Vinterkriget är en skarp och underhållande relationsroman om att mötas och gå isär – om att älska, förlora sina känslor och återfinna dem på det mest oväntade sätt. Det handlar också om hur större skeenden griper in i våra liv och formar oss. Hur ska man egentligen veta vad man vill med sitt liv? omslag: sanna mander

Philip Teir (f. 1980) är finlandssvensk författare och journalist. Han är sedan 2009 kulturchef på Hufvudstadsbladet och medverkar regelbundet på svenska kultursidor. Vinterkriget är hans romandebut. ISBN 978-91-27-13633-5

9 789127 136335

9789127136335  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you