Issuu on Google+


Ă–deckarna Ingen vanlig tjuv


Ödeckarna Ingen vanlig tjuv

Linda Åkerström


Ödeckarna : Ingen vanlig tjuv Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Linda Åkerström © Illustratör: Ellen Sundquist Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-7577-005-5


Till mina barn – tre vilda, roliga och påhittiga människor. … och så till Er som på olika sätt hjälpt mig med boken under arbetets gång … Ovärderligt. Tack!


Kapitel 1 En misstänkt men inget mysterium – Sådär ja, då var vi här igen. Pappa häver sig ut genom bildörren. Hans stora mage liksom fastnar var gång han sätter sig bakom ratten och det verkar alltid vara ett helt projekt att ta sig därifrån. Engla ser hur han drar upp de nerhasade byxorna när han kommit loss. Det är ett under hur han orkar med sitt polisjobb och att jaga bovar med den där figuren. Sedan hör hon det alltför vanliga ljudet av klirret från flaskor när han drar fram kassen ur bagageluckan. Engla suckar, men kan ändå inte låta bli att känna ett litet pirr i magen. Hela långa sommarlovet framför sig och tre månader ihop med Ödeckarna. Det är ett tag sedan de sågs. Hoppas de har fattat att hon kommit ut på Ön. 7


– Ska inte du också gå ur? Mamma sticker in huvudet i bilen och ler. – Ska vi prova om det går att bada? säger hon. Engla fnissar och knäpper loss bältet. – Okej, sisten i är en knoklort! – Avgjort! Klara färdiga kör! Knoklort är mammas ord för badkruka och det tänker visst ingen av dem bli idag. Engla sliter fram handduk och bikini ur väskan och ser i ögonvrån hur mamma redan fått fram sin baddräkt och byter om i rasande fart. De kutar så fort de kan nerför den långa trätrappan till stranden. Engla vinner lätt och kastar sig med ett skrik i Dalälvens isande vatten. – Inte direkt någon värme, frustar hon och kommer lika fort upp igen. – Nä, men det är årets första dopp i alla fall, säger mamma. Ska inte du också bada Rolf? hojtar hon upp mot huset. Pappa har placerat sin stora kropp på verandan. Bekvämt tillbakalutad med ett glas i handen vinkar han slött tillbaka. 8


– Nä, säger han. Bada ni, det är bra om kärringarna blir rena. Engla låtsas inte om pappas kommentar och hon ser att också mamma anstränger sig för att inte bry sig om hans ord. Det är bara hennes ledsna ögon som visar att hon tar åt sig. Insvepta i badlakanen går Engla och mamma arm i arm uppför trappan igen och börjar packa in alla grejer. Det rasslar till ute på vägen och tre välkända cyklister svänger in på uppfarten och stoppsladdar snyggt precis framför henne. Engla blir alldeles varm inombords. De har inte glömt henne. – Hej, säger hon och spricker upp i ett stort leende. Jonas, Oskar och Lollo slänger ifrån sig cyklarna och dunkar henne i ryggen. – Härligt att du är här, nu kan sommaren börja, tjoar Jonas. Engla ler lite försynt. Han har blivit längre och fått lite längre lugg, annars är han sig lik. Han ser fortfarande ut att vara den lugnaste av dem där han står med händerna i shorts9


fickorna och stillsamt betraktar Engla, medan Oskar och Lollo pladdrar i mun på varandra. De är sig också lika. Oskar med sina knallröda glasögon och Lollo med sitt fräkniga ansikte och glada mun. – Tror ni det blir några mysterier i år då, frågar Engla försiktigt. – Självklart, säger Oskar. Det blir det alltid när Ödeckarna är samlade. Lollo nickar också och säger att de redan har en misstänkt. Så om det dyker upp ett mysterium så vet de vem de ska hålla koll på. Engla skrattar. En misstänkt men inget mysterium, det låter knasigt. Den tanken måste Lollo ha fått från någon av alla de deckarböcker som hon jämt läser. Lollo skrattar bara och berättar om Peter Nilsson. Han är nyinflyttad på Ön och ryktet säger att han har suttit i fängelse. – Du skulle se honom, säger Lollo. Ser ut precis som en typisk tjuv. En av framtänderna är av guld, man kan undra var han har fått tag på den. Här kommer han förresten. Ett motorcykelvrål får dem att vända huvu10


dena mot vägen. En svart Harley-Davidsson susar förbi i hög fart. Håret på honom som kör står som ett gråbrunt lurv i fartvinden. Jackan är öppen och fladdrar som någon slags superhjältemantel bakom honom. På fötterna har han ett par rejäla boots. – Ja, vad säger du? Lollo petar Engla i sidan. – En typisk tjuv va? fnissar hon. Engla nickar. Jo, nog liknar den där Peter Nilsson en tjuv. Eller slashas, som hennes mamma brukar säga om de där som hänger vid parkbänkarna med ölburkar i nävarna hemma i stan. – Nej men ho ho, är ni här? Mina favoritungdomar! Akta er för den där. Dörren på grannstugan har öppnats och det står en liten gråhårig tant med osannolikt stor bakdel på verandan och vevar med en knuten näve efter motorcykeln. – Han har suttit inne och är inte att lita på, muttrar hon, men kom hit nu så jag får titta på er raringar. Åh, Engla sötnos, dig har jag ju inte 11


sett på länge, du har vuxit ser jag och är lika rödlockig som alltid. – Ja än har det inte raknat, fnissar Engla och far med handen i sitt kortklippta hår, och du är dig också lik Bojan, snygga tofflor. – Ja visst är de? Jag köpte dem på Ica häromdagen. Bojan lyfter på ena foten och viftar med en knallrosa foppatoffel. Runt magen har hon sitt vanliga förkläde och om Engla inte har helt fel så sitter det lite mjölfläckar där. Har de riktig tur har Bojan bakat. Godare kanelbullar än hennes går inte att få tag på. – Har du bakat? Oskar sniffar i luften och kastar en illmarig blick på Bojan. Om det är något Oskar har, förutom sin smarthet, så är det luktsinne för det som är ätbart. – Du har bättre nos än en hund du, skrattar Bojan, kom in vettja. De kliver in till Bojan. Hon kramar om dem som vanligt fastän Engla är säker på att ingen av dem egentligen gillar det något vidare. Men 12


Bojan är snäll och vill alltid bjuda på fika så de står oftast ut med att bli mosade i tur och ordning mellan Bojans runda armar. Kanske hon egentligen är lite ensam och att det är därför hon tycker det är så roligt när de hälsar på. Innanför dörren måste de sicksacka sig fram mellan Bojans tomtar. Engla har aldrig i hela sitt liv hört om någon som har så många porslinstomtar som Bojan har. Hon går försiktigt längs en slags stig på golvet mellan alla tomtar och aktar sig noga för att inte stöta till någon. De ser ut att ha blivit ännu fler i år för stigen känns smalare än sist. Tanten måste ha någon slags samlarmani på tomtar. Oskar råkar stöta armbågen i luvan på en hög tomte som står precis innanför köksdörren. Tomten vinglar till, men ramlar som tur är inte. – Oh, försiktigt! Se men inte röra. Bojan föser dem framför sig mellan alla tomtar. I köket slår doften av nybakat emot dem och det ligger plåtar fulla med bullar på varenda ledig yta. Engla ser sig nyfiket omkring. Hur mycket har Bojan bakat egentligen? Det 13


här måste antagligen vara flera hundra bullar. Nog för att Ödeckarna kan sätta i sig en hel del, men inte ens de klarar alla de här. – Jag har hand om fikat på biografen i kväll, förklarar Bojan när hon ser Englas blickar. Jonas, Oskar, Engla och Lollo tittar menande på varandra. Det finns troligtvis ingen annan bio i hela Sverige som har fikapaus mitt i filmen. Men i Hedesunda är det hembygdsföreningens bioavdelning som ordnar med filmvisning, och tanterna som sitter med där klarar sig tydligen inte utan kaffe i mer än en timme. Därför har de bestämt att det ska vara så. Engla känner den där härligt varma känslan igen. Bio. Har hon tur kanske hon hinner klämma ner sig bredvid Jonas och då kan hon helt utan bortförklaring få sitta bredvid honom i flera timmar. Mer hinner hon inte tänka. Plötsligt har hon en påse i handen och en uppmaning om att lägga i tio bullar. När de är klara har de packat en stor hög med bullpåsar. Bojan ställer fram ett fat med bullar och häller upp en rosaaktig saft i glasen. 14


– Rabarber, säger hon och sveper själv i sig två glas på raken. – Nå, ni kommer väl i kväll? fortsätter hon. De visar någon slags äventyrsfilm, men jag har glömt vad den heter. Alla nickar. Klart de ska gå på bio. Det är inte så ofta det visas bio i byn så man får passa på. Är det dessutom en äventyrsfilm är det ju ännu bättre. – Men det är åldersgräns, elva år. Klarar ni den? Man måste ha fyllt elva. – Tretton, säger Oskar och en liten suck slipper ur honom. Vi fyller tretton i år. – Åh, så bra, kvittrar Bojan. Då är det ju inga problem. Engla fnissar. Bojan är helt hopplös. Hon tror alltid att de är typ tio år och för henne verkar de aldrig bli äldre.

15


Kapitel 2 Tompa Persson På kvällen klämmer de in sig i Jonas mammas lilla Fiat. Jonas sitter redan i framsätet så Engla har ingen möjlighet att sätta sig bredvid honom. Hon får hoppas på biosalongen i stället. Halvvägs mot Hedesunda dyker Bojans vespa upp långt framför dem på raksträckan vid bensinmacken i Gårte. På pakethållaren och styret har hon två enorma korgar proppfulla med bullpåsar. – Att hon kör sådan där, gamla tanten, säger Jonas mamma. Vi kanske ska erbjuda henne skjuts? Precis då hörs ett ilsket knattrande bakom dem. Det är så högt att ljudet lätt tränger in i bilen fastän alla rutor är stängda. Något svart susar om bilen i hög fart. 16


– Jisses, vem var det där? säger Jonas mamma. – Tompa Persson, säger Oskar bistert. Antagligen stod han vid macken och tankade när vi körde förbi, jag tyckte jag såg en moped där. Jonas mamma slänger en förvånad blick i backspegeln. – Moped? Han är väl inte femton än? Oskar skakar på huvudet. Tompa Persson går i åttan och har inte fyllt femton än, men vad bryr han sig om det. Moped har han kört i flera år redan. Han verkar förresten inte bry sig om någonting och hans högsta nöje är att ställa till det för andra. Är det bråk eller skadegörelse någonstans så kan man vara säker på att Tompa Persson och hans gäng är inblandade. Varje gång Engla kommer ut till Ön får hon höra nya historier om Tompa och det verkar bara bli värre. – Hjälp, vad gör han!? Jonas mammas röst går upp i falsett och Engla ser förfärat på hur Tompa styr alldeles för nära Bojans vespa. När Bojan vänder på huvudet för att se vad det är som låter, vinglar 17


hon till med styret och vespan gör en gir så framdäcket skär ner i den mjuka jorden bredvid asfalten. På en sekund har vespan vält med Bojan. Tompa Persson har redan åkt förbi och märker inte att Bojan kör i diket. Antagligen hade han inte brytt sig även om han sett vad han ställt till med, tänker Engla. Att bry sig om andra är inte Tompa Perssons starkaste gren. Jonas mamma tvärbromsar och de kastar sig ur bilen. Bojan ligger på rygg och stirrar rakt upp i himlen. Det hugger till av rädsla i Engla. Tänk om Bojan är död? Tänk om sommarlovet ska börja så här? Jonas mamma lägger sig på knä och börjar kolla andning och hjärtslag. – Vi måste nog ringa ambulansen, säger hon och rusar tillbaka till bilen. Hon rycker åt sig handväskan, börjar gräva i den och får upp en gammal mobil med utdragbar antenn. – Vänta, ropar Engla, kolla! Plötsligt börjar Bojans mage röra sig upp och ner. Då andas hon i alla fall. Bojan hostar till och sätter sig upp. Hon ser sig förvånat 18


omkring och ser lite lätt förvirrad ut. Kanske har hon slagit i huvudet? – Jaha, är ni här? säger hon och tittar på dem. Sedan får hon syn på den omkullvälta vespan och minnet kommer tillbaka. Ilsket kastar hon av sig hjälmen. Engla andas ut och rädslan släpper något när hon ser att Bojan blir sitt vanliga jag igen. – Förbannade vandal, muttrar Bojan och knyter näven mot vägen fastän Tompa har försvunnit för längesedan. Den där gör inte annat än förstör. Som genom ett under har hon inte en enda skråma efter vurpan. Bojan reser sig upp, trots Jonas mammas protester, och börjar samla ihop bullpåsarna som ligger utspridda i diket. Hon vinglar till ett par gånger, men viftar argt bort Jonas mammas försök att hjälpa till. – Det är inget fel på mig. Hjälp mig med bullarna i stället, bion väntar. Jonas mamma suckar men låter henne hållas. Alla vet att Bojan är ruggigt envis. Jonas, Oskar, Engla och Lollo hjälper henne med de påsar 19


som hamnat längst bort. Förvånat plockar Engla upp en röd porslinstomte ur en buske. Den är halvstor, lika lång som en linjal ungefär, och har en likadan bakdel som Bojan. Tomten har en missnöjd min och ser inte särskilt trevlig ut. Hon håller upp den sura tomten. – Har du tomtar med dig också? Bojan nickar. – Han ser jämt så sur ut så jag tänkte muntra upp honom med lite bio, säger hon och stoppar ner tomten i sin stora handväska. Engla tittar på de andra. De nickar i samförstånd. Antagligen är hon lite småknasig tanten. Ingen kan väl på allvar tro att en porslinstomte kan bli lycklig av att gå på bio? Lollo hjälper Bojan att borsta av kläderna och Jonas kommer med hjälmen, eftersom Bojan envisas med att köra vespan sista biten också. Det enda hon går med på är att låta bullpåsarna åka i bilen. Kön ringlar en bra bit utanför bygdegården. På andra sidan vägen sitter Tompa Persson och hans gäng på sina mopeder. De skrävlar och skränar och tomgasar med motorerna. 20


Det är helt omöjligt att höra vad någon annan säger och en av damerna i kön tittar irriterat åt Tompas håll och hytter med näven. Det enda som händer är att han vrider lite extra på gasen så det vrålar om mopeden. Ett litet stillsamt knatter bryter oväntat igenom motorvrålet och Bojan svänger in bakom kön och stannar under skylten ”parkering förbjuden”. Hon vinkar till Jonas, Oskar, Engla och Lollo. – Det gick bra som ni ser, ropar hon. – Mamma har lagt bullarna därinne, säger Jonas och pekar mot köksdelen i bygdegården. Bojan gör tummen upp och slinker in i personalingången. När Jonas, Oskar, Engla och Lollo betalat, tränger de sig fram bland folk och rader av stolar. Med ett stort lakan mot ena väggen har hembygdstanterna förvandlat Hedesundas bygdegård till en biolokal. Vaktmästar-Börje sköter själva filmvisningen och Oskar suckar när reklamfilmerna börjar rulla mot lakanet. Minsta vindpust gör små vågor i tyget. Engla kan inte låta bli att fnissa. För ett par år sedan hade nog varken Oskar eller hon 21


själv kunnat föreställa sig att de någon gång skulle sitta i en bygdegård och se på lakansbio. Men så fick pappa för sig att köpa sommarstugan och Oskars föräldrar tröttnade på Stockholm och flyttade ut till det gamla skolhuset i Sevallbo, strax söder om Ön, och nu står de här, framför ett vågigt lakan och ska se på äventyrsfilm. – Här blir bra va? Jonas pekar in på rad fem. Där finns några lediga säten i rad. Engla nickar. Lakansbio är kanske inte hennes favorit heller, men så här i en stol precis bredvid Jonas och de andra Ödeckarna väljer hon tusen gånger hellre det än filmstaden hemma i stan. Och att döma av Oskars nöjda min när han slänger sig ner på en stol, känner han likadant. Hon sneglar i smyg på Jonas. Han slänger lite med luggen och lirkar upp en påse kola ur fickan. – Typiskt, säger Lollo, idioterna skulle visst också se film. Jonas, Oskar och Engla kastar en blick bakåt och hinner precis se hur Tompa och de andra 22


slår sig ner på raden längst bak. De lägger upp benen på ryggstöden till stolarna i raden framför så ingen törs gå dit och sätta sig. I alla andra stolar är det fullt nu och det står fler folk i kön, men Tompa och de andra gör ingen min av att ta ner fötterna. – Det är fullt nu, säger en tant, det vore bra om ni flyttade ner fötterna. – Oj då så synd. Tompa flinar och vickar retsamt på ett par slitna gympaskor utan skosnören. – Någon gång ska väl ni också få hyfs. Tanten suckar och ger upp. Ingen annan verkar bry sig heller. De är här för att ha en trevlig kväll och vill väl helst slippa bråka, och folk verkar inte missnöjda för det. Engla noterar hur Bojan kommer ut från personalköket med en hel hög hopvikbara tältstolar som hon delar ut. Engla kväver ett fniss och tänker på bion i stan. Aldrig att de ens skulle komma på tanken med tältstolar. Men hon gillar det. Gillar att det inte är så himla noga här. Till sist verkar alla ha fått sittplats och Vaktmästar-Börje sätter i gång 23


filmen. Bara en kvart försenad. Engla lägger jackan som ett täcke över sig och sitter så nära Jonas hon vågar utan att det verkar konstigt. Jonas låter kolapåsen vandra runt och filmen är spännande. Det spelar inte ens någon roll att Tompa och hans kompisar kastar papperstussar emellanåt. Det enda som stör är Bojans spring i köksdörren. – Oj, hoppsan, ursäkta ursäkta, pladdrar hon ut i mörkret medan hon krånglar sig fram mellan tältstolarna. Det är enbart tur att ingen blir träffad av bullpåsar eller kaffekannor som hon släpar på. – Ja, det är ju snart fika då får ni handla, bra för hembygdsföreningens ekonomi vet ni. Bojans röst är klar och hög. Hennes stora bak försvinner in till köket igen och det blir tyst för en stund. Engla koncentrerar sig på filmen. Hon ryser till när hon i förväg fattar vad tjuvarna har för planer. Precis när de ska dyrka upp dörren fryser scenen. Taklamporna tänds och alla som sitter och kurar i biostolarna blinkar irriterat mot ljuset. Typiskt. 24


– Jaha, då var det paus, hörs Börjes röst i en knastrig mikrofon. Köp gärna en lott också. Man kan vinna finfina priser. Flera kaffepaket från Ica Hedesunda och små händiga kepslampor skänkta av Cykel-Bengt. I den stora hallen har Bojan dukat upp ett långt bord med bullar och kaffe. När Jonas, Oskar, Engla och Lollo kommer fram i kön och räcker fram sina pengar, skakar Bojan på huvudet. – Utan er hade det inte blivit någon bullpaus idag, säger hon. Då hade bullarna legat kvar i diket fortfarande. Precis när de ska ta för sig kommer Tompa Persson och tränger sig före. Han flinar mot Bojan och tar en bulle och stoppar i munnen, mitt framför näsan på henne. – Jag behöver inte heller betala, säger han utan att bry sig det minsta om Bojans protester. – Det behöver du visst det. Börje har också kommit fram till fikabordet och Tompa Perssons gäng hör inte till hans favoriter, det vet Engla. Det är inte bara en gång han 25


har fått göra rent nerklottrade väggar på skolan, lagat sönderkastade lampor eller planterat om uppryckta blommor i rabatterna. Börje törs inte ens Tompa bråka med. Bredbent, med de grova armarna i kors, släpper han inte förbi Tompa förrän han har lagt en tjuga i kassalådan. – Gubbjävel, väser Tompa och smiter in till bion igen. – Den där skulle ha stryk, piper Bojan och glor ilsket efter honom. Börje suckar bara och förser sig med kaffe och bulle. – Jag är inte säker på att stryk hjälper, säger han. Någon som bryr sig vore kanske bättre.

26


Kapitel 3 Försvunna pengar Jonas, Oskar, Engla och Lollo tar sina bullar och ska just gå tillbaka till biosalongen och sätta sig igen, när Lollo upphetsat knuffar till de andra. In genom entrédörren kommer Peter Nilsson. Hans gråbruna lurv står fortfarande ut från huvudet, helt utan fartvind, men jackan hänger rakt ner. Det glimmar till i örat och Engla ser att han har en guldring där. Det går liksom ett litet omärkligt sus genom folkhopen vid fikabordet och det blir som ett spår runt honom när han går fram till Bojan och köper en kaffe och två bullar. Den första slukar han i två bett, sedan går han in till bion och slår sig ner på raden framför Tompa. – Ta ner fötterna, ryter han och till Englas 27


28


9789175770055