9789127116672

Lars Björklund är präst inom Svenska Kyrkan och kaplan vid Sigtunastiftelsen. Han har lång erfarenhet som sjukhuspräst och har skrivit flera böcker om att möta människor i svåra livssituationer. Göran Gyllenswärd är leg. psykolog och leg. psykoterapeut och arbetar i Stockholm. Han har tidigare varit chef för Mottagningen för sörjande i Stockholm samt startat och drivit projektet Barn i sorg på Rädda Barnen.

Båda är flitigt anlitade som föreläsare.

Lars Björklund Göran Gyllenswärd

I Vägar i sorgen delar prästen Lars Björklund och psykologen Göran Gyllenswärd med sig av mer än tjugo års erfarenhet av möten med sörjande. De tar upp vanliga reaktioner i sorgen och visar att ett respektfullt möte inte bara kräver medmänsklighet, utan också kunskap och ett särskilt förhållningssätt.

Boken riktar sig i första hand till kuratorer, psykologer, präster, sjuksköterskor och andra professionella som i sin yrkesutövning möter sörjande. Den kan även ge värdefullt stöd till anhöriga eller människor som själva är i sorg.

Vägar i sorgen

En människa i sorg är mycket sårbar och känslig. Hur en sörjande blir bemött är därför viktigt och ibland direkt avgörande för om denna ska orka leva vidare.

lars björklund göran gyllenswärd

Vägar i sorgen

Foto: Göran Gyllenswärd och Helena Ullstrand.

ISBN 978-91-27-11667-2

,!7IJ1C7-bbgghc!

Vagar i sorgen omslag.indd 1

09-03-27 12.50.15

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 4

09-03-13 08.09.52

Innehåll

Sorgen 7 Förlusten 13 Insikten 21 Inte bara gråt 27 Gestaltningen 39 Mötet 51 Bearbetningen 71 Fortsatta band 85 Hinder och svårigheter 93 Slutord 113 Litteratur 117

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 5

09-03-13 08.09.52

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 6

09-03-13 08.09.52

Sorgen

I

astrid lindgrens berättelse om Ronja Rövardotter finns ett avsnitt där rövarhövdingen Mattis ropar ut sin sorg efter den gamle rövaren Skalle-Pers död. Rövarmor Lovis svarar honom: »Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om?« Rö­ varhövdingen svarar: »Men han fattas mej, han fattas mej så det skär i bröstet!« Här finns något av sorgens väsen, dess bistra och konkreta uttryck och samtidigt det känslomässiga innehållet. Livsvillkoren ser ut så här. Vi kan inte göra något åt dem. Ändå reser sig människan i sin förtvivlan och ropar ut sin sorg.

Att sorg tillhör något som alla människor förr eller senare drabbas av gör att omgivningen – både anhöriga och de som i sitt yrke möter sörjande – ofta förväntar sig att det är något den drabbade ska kunna hantera på egen hand.

7

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 7

09-03-13 08.09.52

Problemet med detta synsätt är att alla förluster dras över en kam, jämförs med varandra som om de vore lika.

Men sorgen ser olika ut. Varje sorg har sin förhistoria beroende på vem den sörjande är och vem förlusten gäller.

Varje sörjande har sin unika vandring på sorgens vägar att gå, utifrån sitt specifika livssammanhang.

Sorgens uttryck varierar också. Människors beskrivningar av sorg kan bestå av allt från intensiv psykisk smärta – som ångest som känns outhärdlig – till lätt nedstämdhet eller knappast några reaktioner alls. Från förvirring och självmordstankar till full arbetsförmåga direkt efter dödsfallet.

Oavsett hur sorgen ser ut, så måste varje människa hitta ett sätt att möta den, gestalta den och bearbeta den, om det ska gå att leva vidare utan alltför stor smärta. Det som sker i våra liv, även de svåraste händelserna, behöver sättas in i ett sammanhang och helst få en mening för att kunna integreras i våra livsberättelser. En del människor klarar det på egen hand, men långt ifrån alla. De behöver hjälp med att rekonstruera världen och behöver dela, inte bara sorgen, utan existentiella frågor i stort.

Hur ser då sorgens vägar ut? Hur kan vi förstå det vi möter hos människor i sorg? Hur kan vi bäst vara till stöd när så behövs? Som yrkesmänniskor har vi, prästen och psykologen, under många års tid mött människor i sorg.

Det har varit sörjande som mist anhöriga eller vänner efter en längre tids sjukdom eller genom hastiga dödsfall, såsom olyckor och suicid. Det har varit sörjande som förlorat en äldre anhörig som gått en stilla död till mötes, och sörjande 8

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 8

09-03-13 08.09.52

som plötsligt mist sitt nyfödda barn. Ofta har det handlat om personer som upplevt en personlig katastrof när förlusten blivit alltför svår att hantera ensam eller där männi­ skorna omkring dem inte har räckt till.

Nästan alltid har vi kunnat hitta gemensamma formuleringar och tankar kring förluster och sorg. För oss har det inte funnits någon motsättning mellan prästen och psykologen, istället har vi sett hur våra olika yrkesutövningar har fördjupat vår kunskap.

För psykologen har det känts väsentligt att i mötet med det allra svåraste i livet, det som till och med utmanar själva livsinnehållet, ha tillgång till något utöver kunskapen om enskilda människors psykiska strukturer eller kunskap om psykiska orsakssamband. Det har behövts något som skapar förankring i själva existensen och ett tankesystem där liv och död är centrala begrepp.

För prästen har det visat sig vara väsentligt att ha psykologisk kunskap om sorg, särskilt när det gäller komplicerad sorg. Inte minst har det varit viktigt att kunna avgöra om en sörjande behöver någon form av kvalificerad professionell hjälp vid sidan av stödsamtal.

Vår förhoppning är att denna bok ska vara till hjälp för dem som i sitt arbete möter sörjande. Vi önskar också inspirera till nya tankar och fortsatt reflektion. Boken kan förhoppningsvis även ge viktiga insikter till anhöriga, vänner och arbetskamrater i närheten av en sörjande, liksom till alla intresserade av ämnet sorg.

I mötet med sörjande finns flera utmaningar. En gäller kunskapsfrågan, att ha tillräckligt med kännedom om sor9

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 9

09-03-13 08.09.52

gens vägar och om hinder på dessa. Av och till sägs det att sorgen inte är en kunskapsfråga. Vi hoppas att boken kan bidra till att ändra på den uppfattningen.

En andra utmaning handlar om mötet. Att ha tillräckligt med mod att möta den stora förtvivlan som kan finnas hos en sörjande och därmed möjliggöra en vandring på sorgens vägar.

En tredje utmaning är den oundvikliga konfrontationen med döden och de existentiella villkoren. Som yrkesmänniska är man precis lika utsatt för dessa som den sörjande. Man behöver därför ett eget, tillräckligt tryggt exi­ stentiellt meningsbärande system som håller för de värsta av påfrestningar, trauman och meningslöst våld. Som håller även för döden.

I bokens inledande kapitel Förlusten, Insikten och Inte bara gråt tar vi upp det som kan prägla sorgens innehåll och hur sorgen kan ta sig uttryck i tankar, känslor och reaktioner, liksom vad som krävs för att någon ska kunna påbörja vandringen på sorgens vägar – den smärtsamma insikten om att någon är borta för alltid.

I de följande kapitlen Gestaltningen och Mötet tar vi sedan upp handlingar och förhållningssätt som vi tror kan vara till hjälp för både den som sörjer och den som möter sörjande. Det rör sig om att på olika sätt kunna lägga upplevelsen utanför sig själv genom berättelser, riter, symboliska handlingar och konstnärliga uttryck. Det handlar också om att skapa ett möte, där man genom samtal, kärlek, närvaro och förmåga att bejaka sorgen kan skapa en relation som ger den sörjande hopp om framtiden.

10

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 10

09-03-13 08.09.53

Därefter, i kapitlen Bearbetningen och Fortsatta band, sammanfattar vi vad det är som sker och vad som behövs för att en sörjande ska kunna gå från upplevelsen att »ha förlorat det hon har« till en känsla av att »ha det hon har förlorat«. Därefter beskriver vi några av de vanligaste hind­ ren för en bearbetning i kapitlet Hinder och svårigheter.

Avslutningsvis summerar vi våra tankar i ett Slutord.

Det finns alltid en risk i att presentera förhållningssätt och mönster, eftersom de så lätt tolkas som något som måste följas eller alltid gäller. Som att sorgen alltid följer en viss, bestämd väg. Det tror vi inte, och vi tror inte heller att det finns något »riktigt« sätt att sörja. Sorgen är unik för den som drabbas av den och vi poängterar gång på gång att varje sörjande har sin egen väg att vandra – även om vi kan se många likheter sörjande emellan. Och i detta kan det finnas en igenkänning som lindrar.

Viktigt att komma ihåg är att de tankar och erfarenheter vi gjort präglas av den kultur vi lever och verkar i.

De exempel vi använder i boken är konstruerade utifrån vår erfarenhet eller hämtade från våra möten med sörjande, men presenterade på ett sådant sätt att det inte går att identifiera vem eller vilka som det refereras till.

11

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 11

09-03-13 08.09.53

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Harry Martinson

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 12

09-03-13 08.09.53

Förlusten

S

org är reaktionen på en förlust av någon som varit viktig för oss. Det kan också vara reaktionen på en förlust av någon som vi önskat skulle ha varit viktig för oss, kanske någon som vi ville ha en relation till men aldrig fick. Förlusten kan även beskrivas som den förlorade framtiden, för både den som dött och den efterlevande. Det går inte längre att göra något tillsammans, och det som var tänkt att göras senare i livet går inte att förverkliga. Insikten om förlusten medför sorg, en saknad och en längtan tillbaka till eller efter det som är förlorat.

Förlust av relation och mening Sorgens styrka, intensitet och innehåll präglas av två olika sorters förluster: förlust av en relation respektive förlust av mening. Det handlar om vilken psykisk närhet vi hade till den som dött, och om vilket meningsinnehåll han eller hon gav vårt liv. Om förlusten är väntad, om den som dött 13

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 13

09-03-13 08.09.53

var äldre och tillfreds med sitt liv, blir sorgen vanligtvis okomplicerad och väcker inte så starka känslor, utan präglas mer av saknad och vemod. Kanske konstaterar den sörjande att »livet har sin gång«. Förlusten medför relations­ förlust, men inte meningsförlust.

Om dödsfallet istället innebär en förlust av en viktig relation som alltid skulle finnas där, och förlusten inte ingår i förväntningarna på hur livet skulle gestalta sig, kan reaktionerna bli betydligt starkare med inslag av djup förtvivlan. Reaktionerna kan hålla i sig mycket länge, såret blir djupt, och det första åren kan gå åt till att bara försöka förstå och inse att förlusten faktiskt är verklig.

Sorg som övergivenhet Relationer är avgörande för vår psykiska hälsa. Genom hela livet söker vi och behöver nära relationer till andra människor. Från början handlar det om det lilla barnets anknytning till sina närmaste. Det är med den anknytningen – om den fungerar som den ska – som ett barn kan växa upp till en trygg människa, utvecklas och mogna, forma sin identitet och hitta ett livssammanhang och en känsla av tillhörighet med andra. Människor, tillhörigheter och olika sammanhang är också det som håller den sociala ensamheten och utsattheten tillbaka.

Separation från närstående kan därför bli en katastrof eller näst intill en katastrof för oss, särskilt om de första relationerna i vårt liv inte varit tillräckligt trygga. Världen blir tom och tomheten och saknaden känns än mer om 14

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 14

09-03-13 08.09.53

nätverket av människor omkring oss är tunt eller om vi redan är socialt isolerade.

En kvinna som haft en problematisk uppväxt uppvi­ sade en mycket stark sorg med inslag av uppgivenhet och självmordstankar när hennes man dog efter pen­ sioneringen. Relationen till mannen var en av de få relationer som kvinnan hade och han betydde allt för henne i livet. Det var för honom hon hade levt!

Om den ursprungliga anknytningen skyddar oss från rädslan för separation och förlust, så är det samma rädsla för ensamhet som kan väckas till liv igen vid ett dödsfall. Kanske är rädslan för ensamhet större än rädslan för döden, och isolerad ensamhet är troligen det största existentiella hotet av alla. Förlusten och den tillhörande sorgen kan således tolkas som att det största hotet har blivit verkligt: »Jag har blivit övergiven!« På motsatt sätt uppstår det inte någon sorgereaktion inom oss om det inte har funnits någon relation till den som dött – det vill säga om inte förlusten griper tag i något annat inom oss, något som associeras till andra förluster som vi har varit med om tidigare.

Vikten av mening För att hantera den existentiella utsattheten bygger människan upp meningsbärande system. Dessa inbegriper våra förväntningar om hur livet ska gestalta sig. Förväntningar 15

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 15

09-03-13 08.09.53

som till stor del bestäms av den kulturkrets och det samhälle och sammanhang vi lever i. Sorgen och sorgens reaktioner präglas därför även av i vilken grad våra meningsbärande system utmanas eller raseras.

En man som alltid tagit hand om sin yngre bror, blev fundersam över sina reaktioner när brodern dog i ton­ åren. Han kände stor sorg och hade många frågor kring dödsfallet, men det gick bra för honom att fortsätta att arbeta och träffa vänner. Han sörjde på ett annat sätt än de övriga i familjen och han var rädd att han inte sörjde på rätt sätt. Vid närmare samtal med honom visade det sig att meningsinnehållet i hans liv inte var förstört.

En yngre man som miste sin bäste vän beskrev i symbo­ liska termer hur livet, eller med andra ord allt som gav tillvaron mening, rasat ihop. Det var som om en sten hade kastats in i en glasruta. Glasrutan var krossad och splittrad i små beståndsdelar, men stenen satt fort­ farande kvar i den. Senare beskrev mannen sin bear­ betning av händelsen som ett långsamt arbete att klistra ihop de olika delarna igen.

Särskilt vid traumatiska upplevelser kan allt som byggts upp för att göra världen begriplig och förutsägbar slås sönder. Det är svårt att finna någon mening i att ett barn dör, att en pappa eller mamma till ett litet barn dör, eller i ett mord. När dessa och liknande händelser inträffar så upp16

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 16

09-03-13 08.09.53

hör därför många gånger den enskilda människans meningsbärande system att fungera.

En kvinna som mist sin son under traumatiska om­ ständigheter sa i ett av samtalen med den som skulle stödja och hjälpa henne: »Jag måste försöka resa mig ur spillrorna av mitt liv!« Den människa som har fått meningen med sitt liv raserad får starka sorgereaktioner. Ibland kan det leda så långt som till känslan av att det inte finns någon mening med att leva över huvud taget. Förmågan att återupprätta mening i livet kan då vara avgörande för att kunna vandra vidare på sorgens vägar. Om detta inte går förlängs ofta bearbetningsprocessen. Sökandet efter mening fortsätter. Det kanske till och med är så att det inte går att hitta någon mening i det som har hänt. Eller så måste den efterlevande försöka bygga upp ett nytt existentiellt meningsbärande system som det går att foga in förlusten i.

En kvinna som mist sin älskade i en naturkatastrof och själv varit mycket nära att dö i densamma kunde inte släppa tankarna på att det var fel att hennes älskade hade dött. Det skulle inte vara så att han dött och inte hon. Hon kände ansvar för hans död. En dag ritade hon en teckning med två livsvägar. Den ena vägen var hennes egen, den andra den älskades. När hon ritade den andra drog hon plötsligt ett streck över den vägen.

Den hade ett slut. Vid insikten kom tårar. När reaktio­ 17

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 17

09-03-13 08.09.53

nen lagt sig började kvinnan fundera över livets villkor: Har vi verkligen ansvar för varandras död? Vad vet vi om när det är dags att dö eller inte? Kvinnan kom fram till att det fanns saker som låg utanför hennes egen kontroll och personliga ansvar. Hon kom fram till att vi människor inte har ansvar för allt det som sker, nå­ got hon trott tidigare. Det var visserligen inte rätt att hennes älskade dog men »felet« kunde placeras och hanteras. Skulden sattes in i ett nytt meningsbärande system.

18

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 18

09-03-13 08.09.53

090804Vagar_i_sorg.ORIG.indd 19

09-03-13 08.09.53

Lars Björklund är präst inom Svenska Kyrkan och kaplan vid Sigtunastiftelsen. Han har lång erfarenhet som sjukhuspräst och har skrivit flera böcker om att möta människor i svåra livssituationer. Göran Gyllenswärd är leg. psykolog och leg. psykoterapeut och arbetar i Stockholm. Han har tidigare varit chef för Mottagningen för sörjande i Stockholm samt startat och drivit projektet Barn i sorg på Rädda Barnen.

Båda är flitigt anlitade som föreläsare.

Lars Björklund Göran Gyllenswärd

I Vägar i sorgen delar prästen Lars Björklund och psykologen Göran Gyllenswärd med sig av mer än tjugo års erfarenhet av möten med sörjande. De tar upp vanliga reaktioner i sorgen och visar att ett respektfullt möte inte bara kräver medmänsklighet, utan också kunskap och ett särskilt förhållningssätt.

Boken riktar sig i första hand till kuratorer, psykologer, präster, sjuksköterskor och andra professionella som i sin yrkesutövning möter sörjande. Den kan även ge värdefullt stöd till anhöriga eller människor som själva är i sorg.

Vägar i sorgen

En människa i sorg är mycket sårbar och känslig. Hur en sörjande blir bemött är därför viktigt och ibland direkt avgörande för om denna ska orka leva vidare.

lars björklund göran gyllenswärd

Vägar i sorgen

Foto: Göran Gyllenswärd och Helena Ullstrand.

ISBN 978-91-27-11667-2

,!7IJ1C7-bbgghc!

Vagar i sorgen omslag.indd 1

09-03-27 12.50.15