9789188745057

AV FÖRFATTAREN TILL HAMMARBYSERIEN

CARIN GERHARDSEN ”Carin Gerhardsen hör definitivt till de bästa av våra nordiska deckarförfattare.” NORRAN

av Carin Gerhardsen

Av Carin Gerhardsen har tidigare utgivits: På flykt från tiden, 1992 (som Carin Behrman) Pepparkakshuset, 2008 Mamma, pappa, barn, 2009 Vyssan lull, 2010 Helgonet, 2011 Gideons ring, 2012 Hennes iskalla ögon, 2013 Tjockare än vatten, 2014 Falleri fallera falleralla, 2015

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Det som göms i snö © Carin Gerhardsen 2018 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 omslag: Niklas Lindblad författarfoto © Anna-Lena Ahlström tryck: ScandBook UAB, Litauen 2018 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org isbn: 978-91-88745-05-7

41-årig man spårlöst försvunnen Larmet kom in till polisen på tisdagskvällen, då en anhörig hörde av sig. Mannen ska ha färdats med bil till sitt arbete i Visby vid åttatiden på morgonen. Efter att ha befunnit sig på sin arbetsplats under förmiddagen lämnade han den kring lunchtid. När han under eftermiddagen inte dök upp till ett avtalat möte kontaktade arbetsgivaren hans hustru som senare anmälde honom försvunnen.

Polisen har tillsammans med familj och arbetskamrater kartlagt möjliga platser dit han kan ha sökt sig.

Man har också letat i närområdet, men menar att det är svårt att genomföra ett mer organiserat sök då man inte har någonting att gå på.

Mannens mobiltelefon var senast aktiv i närheten av arbetsplatsen.

Vid försvinnandet bar 41-åringen svart jacka, ljus skjorta och ett par mörka byxor. Han beskrivs som normalbyggd, 178 cm lång, med mörkt kortklippt hår och bruna ögon.

Polisen efterfrågar tips från allmänheten angående försvinnandet. gotlands allehanda

2014

januari

kapitel 1 Jeanette Det var först när de lämnade de mer trafikerade delarna kring Visby och kom ut på landet som hon kunde slappna av.

Alltid samma stress, samma rädsla för att någon skulle känna igen henne där hon satt i fel bil, med fel person vid sin sida.

Lögnerna på arbetsplatsen: ett ärende som måste uträttas, ett tandläkarbesök, en sen lunch med en väninna.

Man måste vara uppfinningsrik när man ägnar sig åt förbjuden kärlek, och duktig på att spela teater.

Jeanette ansåg sig inte besitta någon av dessa egenskaper. Ändå satt hon här med bultande hjärta och blossande kinder och offrade allt vad hon hade av trygghet och lugn.

Vad var det hon höll på med egentligen? Var det värt det?

Hon studerade sin älskare diskret från sidan. Hur han höll i ratten med en av sina ganska grova händer, medan den andra hängde slappt i ena tummen. De ytligt liggande ådrorna som spelade på handryggen. De vaksamma ögonen som registrerade vad som hände på vägen och runt omkring. Bröstkorgen som reste sig innanför den uppknäppta jackan när han andades.

– Gick det bra? frågade han. Var det någon som undrade?

– Jag sa att jag måste se ut nytt kakel till badrummet.

– Och ingen ifrågasatte det?

Hon skakade på huvudet.

– Ska ni bygga om badrummet?

– Vet inte, svarade hon. Det verkar så.

Vad skulle de med ett nytt badrum till? Maken trodde att ett nytt badrum kunde förändra livet till det bättre, medan hon behövde något annat. Tydligen. Eftersom hon satt här och 11

riskerade allt det hon kände igen och var van vid för en kärleksstund med någon annans man.

– Jag gillar inte heller att ljuga för jobbarkompisarna, sa han.

Att lämna tidigare under falsk flagg. Men det är som det är.

Förhållandet var en dryg månad gammalt. Inget någon av dem längre kunde avfärda som tillfälligt. De hade smitit iväg på det här viset ett par gånger varje vecka, och det uppfyllde hela hennes tankevärld.

Hon kände honom inte så väl egentligen. Hennes arbetsplats låg intill hans, hon jobbade på ett möbelvaruhus, han drev en bilverkstad. De sågs aldrig tillsammans, ringde aldrig varandra, utbytte inga hemliga meddelanden på parkeringsplatsen. Det som behövde sägas avhandlades här i hans bil, alltid på dagtid, och kompenserades med övertid vid andra tillfällen. Ingen borde misstänka något, så de hade egentligen inget att frukta. Kunde bara låta sig uppfyllas av den andras åtrå, den efterdröjande värmen i kroppen och längtan efter nästa möte.

– Det är som det är, upprepade hon. Ska det fortsätta så?

Han log.

– Vad säger du själv? Nöjer du dig med det här, eller vågar du kasta dig in i något nytt?

Hon visste inte vad hon skulle svara. Vågade han ta steget och lämna det gamla? Hennes svar var beroende av hans. Hon ville inte skänka honom tillfredsställelsen av att veta exakt var han hade henne, om han inte gav henne något att klamra sig fast vid.

Deras kärlek var passionerad nu. Hon befann sig i ett sjukdomstillstånd, kunde varken sova på nätterna eller koncentrera sig på dagarna. Men skulle det hålla i sig om hon var ärlig mot sin man, bad om skilsmässa och gjorde deras gemensamma hem till en krigszon? Skulle den här nya himlastormande förälskelsen stå pall för det? Och hur länge?

Kanske var det bekräftelsen hon behövde. En försäkran om att hon fortfarande var värd att älska, värd att älska med. Nu 12

hade hon fått den, och möjligen räckte det. Hon hade fått så mycket energi och levnadsglädje av den här mannen att det hade skakat nytt liv i hennes insomnade tillvaro. Men det var inte nödvändigtvis samma sak som att hon skulle ge upp sitt hem och sin ekonomi, och vända mannen hon svurit att älska ryggen. Det här var nyhetens behag, det var hon medveten om.

Det var inte omöjligt att lämna det, gå tillbaka hem och vara en bra fru i stället.

Försökte hon intala sig. Men hon kunde redan föreställa sig doften av sin älskares nakna kropp, värmen från hans andedräkt och de upphetsade ljuden som snart skulle fylla bilen. Ändå var hon kluven. Kände sig smått patetisk där hon satt som en skolflicka och drömde om en framtid som säkert inte fanns. Och på något vis smutsig. Hon ljög och svek, bara för några snabbt övergående stunder av hängivelse varje vecka.

Hennes älskare var raka motsatsen. Han tog livet med en klackspark, alltid med ett leende på läpparna. Skulle hon avsluta förhållandet skulle han hitta nya glädjeämnen och fortsätta att le.

De närmade sig platsen för kärleksmötet och pulsen steg i bilen. Han la handen på hennes lår och hon kunde knappt bärga sig. Ville slita av sig kläderna och kasta sig över honom, möta hans läppar och låta sig omfamnas medan en våg av värme sköljde in i henne.

Himlen mörknade och det började snöa lite lätt. Enligt prognosen skulle det frysa på först under natten, men väglaget såg redan halt ut. De närmade sig det gamla kalkbrottet vid Madvar. Däcken förlorade fästet för ett ögonblick och bilen slirade betänkligt.

kapitel 2 Sandra Fullastad med prylar stod hon på parkeringen utanför XLBygg och förbannade sin dumhet. Det här var dagen då hon äntligen tagit sig till byggvaruhuset för att fynda julprydnader och utomhusbelysning till reapriser. Givetvis utan en tanke på att hon som vanligt skulle köpa på sig alldeles för mycket, och det när bilen var på verkstaden och hennes far inte kunde hjälpa henne. Hon hade inte tänkt köpa mer än hon kunde ta på bussen, men här stod hon nu lastad som en packåsna.

Det var blött och grisigt på marken, så hon ville ogärna sätta ner sina kartonger och papperskassar. Och inga vantar hade hon, det hade varit mycket varmare när hon gått hemifrån på morgonen.

Två gånger hade hon ringt efter taxi, bägge gångerna hade hon blivit lovad en bil inom några minuter. När hon nu återigen ställde ner varorna för att ringa hade det gått fyrtio.

– Det här är inte rimligt, sa hon och ansträngde sig för att låta arg fast hon bara var trött. Jag bor ute på landet, och kan inte gärna gå ända till Vejdhem.

– Det var konstigt, tyckte rösten i andra ändan. Det måste ha blivit ett missförstånd någonstans på vägen. Jag prioriterar ditt ärende och skickar en bil omedelbart.

Jo, det kunde man ju tycka, och Sandra borde i det läget ha fällt en syrlig kommentar. Men särskilt slagfärdig var hon inte, snarare försagd, så i stället tackade hon artigt och avslutade samtalet. Suckade tungt, kastade en uppgiven blick på berget av varor och knappade sig med knubbiga, stelfrusna tummar fram till ett underhållande Youtubeklipp att fördriva vänte­ tiden med.

14

Innan hon hunnit börja titta dök en man upp framför henne.

Hon hade lagt märke till honom för en liten stund sedan när han med hastiga steg passerat henne på vägen mellan varuhuset och sin bil. Tydligen hade han ångrat sig och vänt.

– Vejdhem, sa han. Var det dit du skulle?

Han såg trevlig ut, påminde med sitt tjocka mörka hår och grånade tinningar om en yngre variant av hennes pappa.

– Ja, svarade Sandra. Jag har stått och väntat på en taxi som aldrig kommer i fyrtio minuter nu.

– Det löser vi, sa mannen. Jag ska åt det hållet, så du kan åka med mig.

Så böjde han sig ner och plockade upp hennes saker, lyckades få med sig alltihop och gick bort mot bilen.

– Tack, sa Sandra lättat och följde efter. Vad snällt. Jag borde kanske avbeställa taxin då.

– Känns det som att de har förtjänat det? log han.

Sandra sa inte emot, hon var naturligtvis inte skyldig taxibolaget något.

Han ställde in varorna i bagageutrymmet och höll upp dörren till passagerarsätet. Hon satte sig och försökte blåsa liv i sina nerkylda fingrar.

– Vad kallt det blev plötsligt, sa hon när de började rulla.

– Det är ”Sibirien-kylan” som kommer, sa han ironiskt med hänvisning till kvällstidningarnas alarmerande löpsedlar.

Han hade humor, det underlättade vilket samtal som helst.

De skulle ändå tillbringa en stund tillsammans.

– Bor du i närheten av Vejdhem? frågade Sandra.

– Nej, men jag har ett ärende att uträtta i dina trakter, så det blir inte ens en omväg.

Samtalet flöt på lätt. Sandra fick inte mycket sagt, men det hade hon heller inget behov av. Hon lyssnade med visst intresse när mannen berättade om sin vurm för Gotlands historia, när han sammanfattade tabelläget i hockeyettan där Gotland fanns representerat, och när han redogjorde för sina insatser för 15

mänskliga rättigheter och mot svält och krig och miljöförstöring och allt vad det var. Han såg till att det inte uppstod några pinsamma tystnader i bilen, och det var Sandra tacksam över.

Dock tyckte hon att han körde lite vårdslöst. Att han inte var tillräckligt uppmärksam vid omkörningar och i korsningar, och att han ofta såg på henne när han pratade i stället för på vägen. Efter ett tag slog det henne att både pratsamheten och den bristande koncentrationen på körningen kunde bero på att han inte var riktigt nykter. Trots att klockan bara var strax före tre på eftermiddagen. För nog fanns där vid närmare eftertanke en antydan till spritångor i bilen? Men tack och lov var det inte mycket trafik på vägarna, och strax skulle hon vara hemma.

Nu passerade de det gamla kalkbrottet vid Madvar. På ett ögonblick hade väglaget förvandlats till blankis, och i stället för att sakta in gasade mannen på i kurvan.

kapitel 3 Jan Han drog upp gylfen, knäppte knappen och spände livremmen. Böjde sig fram och kysste henne mjukt på munnen och båda kinderna. Hon ångade av värme och doftade diffust av kvinna. Schampo, hudkräm, tvål eller en mild parfym – något tilldragande som ville locka honom att stanna i värmen kring hennes kropp. Men han la band på sig, och strax därpå befann han sig i förarsätet, trots allt på ett strålande humör.

När han satte nyckeln i tändningslåset gick musiken igång.

Han skruvade upp volymen och rivstartade bilen. Även om det knappast skrek om däcken nu för tiden älskade han bilens häftiga rörelse framåt, känslan av att tryckas bakåt i stolen.

Med fingrarna trummande mot ratten i takt med basgångarna svängde han ut på stora vägen.

Efter ingen tid alls dök den upp från ingenstans. Just som han kom ut ur kurvan vid ravinen uppenbarade sig den mötande bilen i synfältet, och i hög fart kom den farande rakt emot honom i blixthalkan.

I samma ögonblick som han fick syn på den visste han att det skulle gå åt helvete. För någon av dem eller båda. Själv hade han friktionsdäck och skulle inte klara en väjningsmanöver, skulle inte hinna stanna även om han ställde sig på bromsen.

Ville bara att det skulle vara över. Snabbt.

17

kapitel 4 Jeanette Med darrande händer borstade hon av sig det värsta. Jord, lera, kvistar, ruttna löv. Överallt på marken låg krossat glas.

Det såg overkligt ut med allt detta glas, med den illa åtgångna plåten i kontrast mot allt det naturliga runt omkring. Hon var så uppskakad att kroppen inte ville lyda, frossbrytningar fortplantade sig genom henne och hon hackade tänder. Ändå hade hon sinnesnärvaro nog att ta fram mobilen. Att föreviga det som föreföll allra mest overkligt med bilden.

Blodet som fanns överallt i kupén. Mannen som satt fastklämd i förarsätet med en stor glasbit i halsen. Återigen konstaterade hon att han förmodligen redan var död. Den stora glasskärvan satt som ett knivblad bland brosk och senor, och måste göra det omöjligt att andas. Han hade ett öppet sår i pannan, och av vinkeln att döma kunde nacken mycket väl vara bruten.

Jeanette överlade än en gång med sig själv. Vad vore poängen med att ringa 112 om mannen redan var död? Hon skulle vara tvungen att uppge vem hon var, och under polisförhör också vad hon mitt i vintern hade för ärende till denna undanskymda plats. Allt skulle komma fram, maken skulle få veta och alla andra också. Otrohetsaffären tålde verkligen inte dagens ljus, hennes rykte skulle skadas och hennes framtid … Nej, man var sin egen lyckas smed, och hon hade ett livsavgörande beslut att fatta här och nu.

Det gjorde hon. Mödosamt tog hon sig tillbaka till kofferten, bagageluckan stod på vid gavel efter luftfärden. Hon lyfte upp axelremsväskan och krängde den på sig. Kastade en sorgsen 18

blick på den kvaddade bilen och dess förare. Men beslutet var fattat. Hon påbörjade klättringen upp ur ravinen.

Mörkret föll hastigt nu, och det började snöa ymnigt.

kapitel 5 Sandra Först var hon mer eller mindre paralyserad, visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon överväldigades av en känsla av overklighet, av att inte vara närvarande i sitt eget liv. Var det bara en ond dröm? Hon visste svaret, men kunde inte ta det till sig.

Sandra råkade inte ut för sådana här saker. Hon var för präktig, för grå och tråkig. Hon hade levt i en skyddad miljö: som ensambarn bortklemad av sina föräldrar och illa rustad för motgångar. Följaktligen hade hon inte den erfarenhet som behövdes för att reagera förnuftigt när livet gjorde avsteg från den vanliga lunken.

Hon borde naturligtvis kontakta polisen. Brottslingar fick inte gå fria bara för att folk inte vågade eller orkade anmäla.

Men hon satt vid köksbordet med telefonen framför sig och mäktade inte med att ringa. Varken till polisen, sina föräldrar eller någon annan.

Hon kunde inte tänka klart, än mindre formulera sig på ett sansat och begripligt sätt. Så vad skulle hon göra? Hur skulle morgondagen se ut om hon inte gjorde något vettigt av den här dagen?

Det bultade och värkte i kroppen, borde hon inte åtminstone söka vård?

Nej, inte idag. Hon var för sargad till kropp och själ. Orkade varken låta sig undersökas eller plåstras om. Än mindre förklara sig, redogöra för vad som hänt. För då skulle polisen med all säkerhet bli inkopplad, och hon skulle ställas till svars: Varför hade hon inte larmat tidigare? Varför hade hon inte gjort något?

20

Hur kunde hon låta det ske? Doften av alkohol i bilen var väl en varningsflagga om något?

Sandra visste att hon saknade förmågan att fatta kloka beslut och styra upp sitt liv. Inte bara idag, utan alla dagar. Så hur skulle hon klara av att ändra på det just nu, när livet visade sig från sin sämsta sida?

Ute var det redan mörkt. Snön vräkte ner i stora tunga flingor, och termometern i fönstret visade på flera grader under noll.

Blicken förflyttade sig till köksbänken, och blev hängande vid whiskyflaskan.

Till slut bemästrade hon håglösheten och reste sig upp.

Stapplade bort till köksbänken, greppade tag om buteljen och förde den till munnen. Så hällde hon i sig en ansenlig mängd av det som var kvar i flaskan och torkade sig om munnen med baksidan av handen innan hon ställde in den i skafferiet. Sedan gick hon in i badrummet och klev in i duschen.

kapitel 6 Jeanette Gång på gång upprepade hon samma sak i huvudet: ”Det hade inte gjort någon skillnad, han var redan död.”

Emellanåt med tillägget: ”Eller så gott som.” För hon kunde ju faktiskt inte vara hundraprocentigt säker på i vilket tillstånd han hade befunnit sig när hon fattat sitt beslut. Sitt själviska beslut. När hon bestämt sig för att lämna honom där nere i ravinen för att själv gå en ny och förhoppningsvis ljusare tillvaro till mötes.

När hon kom hem låtsades hon som ingenting, vilket var lättare sagt än gjort med en reva i kappan och leriga curlingkängor. Men maken godtog hennes diffusa hänvisning till ombytligt väder och hala trottoarer, och hon babblade på om badrumsrenoveringen, mest för att det sista normala och vardagliga samtal hon haft före olyckan handlade om de där förbannade kakelplattorna.

Möjligen uppfattade han henne som ovanligt uppskruvad, med en oväntat positiv inställning till ombyggnationen som hon dittills varit föga engagerad i. Men han ställde inga frågor, utan pratade på och verkade mer harmonisk än på länge.

Hans entusiasm fick henne att känna sig lugnare för stunden, men omdirigerade inte på något vis hennes tankar när det blev tyst. Hon vred och vände på det som hänt i tafatta försök att bli kvitt känslan av skuld. I huvudet pågick en ständig dialog mellan henne själv och något slags moralisk övermakt: Varför skulle en död man få dra ner mig i smutsen?

För att han kanske inte var död.

Efter den kraschen och med de skadorna måste han ha varit 22

död, skulle åtminstone inte ha överlevt till ambulanspersonalens ankomst.

Vad vet du om det? Har du någon medicinsk utbildning?

Vem som helst kunde se att han var död eller nästan död.

Han hade definitivt inte fått ett drägligt liv om han räddats.

Vem är du att bedöma vad som definierar ett drägligt liv?

Sant.

Om han räddats, sa du? Det fanns alltså en minimal chans att han kunde ha räddats?

Nej. Nej, det gjorde det inte. Inte en på miljonen en gång.

Men ändå. Låta honom sitta där bara? Och förblöda. Inte kunna andas. Är det mänskligt?

Det fanns inget att göra. En död man kunde inte tillåtas dra vanära över mig.

Du är inte den första som har haft ett förhållande vid sidan av.

Inte den sista som skulle bli betraktad som en hora av den orsaken heller. Jag har livet framför mig, han var död eller döende. Vad spelar det för roll?

För någon har det betydelse. Fru, barn, syskon och föräldrar som saknar honom. Som har rätt att få veta.

Jag agerade på ett sätt som gagnade mig. Det mesta jag gör är till nytta för andra, men nu tjänade jag mig själv och min framtid. Det jag gjorde var rimligt i situationen.

Jeanette stred med sina inre demoner, kämpade på med att försöka övertyga sig själv om det rationella i sitt handlande.

Om de långsiktiga positiva effekterna. Men det dåliga samvetet gnagde i henne, åt sig in i alla hennes tankar och drömmar.

Något måste hon göra för att inte duka under av skuldbördan.

kapitel 7 Sandra – Du håller på att försvinna, gumman, sa pappa och la handen på hennes axel.

Sandra hoppade högt, det gjorde hon vid oförutsedd beröring nu för tiden. Det var inte första gången som föräldrarna – som hon ofta åt hos, men i nuläget inte anförtrodde sig åt – påstått att hon magrat. Att aptiten var som bortblåst var dock en välkommen bieffekt av det där förfärliga som hon helst ville, men inte kunde glömma.

– Oj, vad du skrämde mig, sa Sandra med ett litet skratt som var tänkt att bagatellisera reaktionen.

Fadern såg inte särskilt övertygad ut.

– Det var inte meningen, sa han med en bekymrad rynka mellan ögonen. Förlåt.

Både han och modern märkte säkert att allt inte stod rätt till, men de höll på diskretionen och gav henne det svängrum hon behövde utan att ge uttryck för överdriven nyfikenhet.

Oväntade ljud uppskattade hon inte alls. Smått neurotiskt såg hon sig ideligen över axeln för att försäkra sig om att ingen iakttog henne på avstånd. Hon hade svårt att somna på kvällarna och därmed svårt att fokusera på sina arbetsuppgifter på dagarna. De var visserligen inte särskilt intellektuellt krävande, men hon måste vara uppmärksam på kundernas förväntningar, läsa deras behov där de irrade omkring bland varorna och följa dem till hyllan de sökte. Och distanskursen som hon normalt sett ägnade kvällarna åt låg på is för närvarande. Hon hade tankarna på annat håll.

Bilen var fixad nu, men det var hon själv som inte kändes 24

körduglig. Hon var rädd för kylan, eventuell halka, oförutsägbara manövrar från medtrafikanter och för att köra i mörker.

Hon var överspänd och nedstämd – långt ifrån sitt vanliga, sävliga, godmodiga jag.

Tanken på en polisanmälan låg och gnagde i bakhuvudet.

Sandra funderade på om en sådan skulle få henne att må bättre eller få motsatt verkan. Visst borde hon göra sin plikt, som en ansvarsfull samhällsmedborgare. Se till att den där mannen stoppades, straffades, så att inte fler drabbades. Samtidigt skulle hon, om polisen på hennes vaga beskrivning mot förmodan hittade honom, ställas ansikte mot ansikte med honom. Något som avskräckte snarade än lockade, även om det borde vara tvärtom. Hon skulle få vittna mot honom i tingsrätt, om inte utredningen lades ner, vilket den i och för sig sannolikt skulle göra. För hon visste inte vad han hette, inte vad han körde för bil, inte var han arbetade eller var han bodde. Och det var tveksamt om hon ens med säkerhet skulle kunna peka ut honom i en vittneskonfrontation.

Och vad vore det för mening med att ta polisens resurser och skattebetalarnas pengar i anspråk, om en eventuell utredning i alla fall skulle läggas ner vad det led?

Därför lämnade Sandra så småningom alla sådana funderingar därhän. Gnetade på för att i möjligaste mån kunna återgå till ett normalt liv. Medan dagarna gick.

kapitel 8 Jeanette Det var först efter mer än två veckor som den försvunne mannen visades på bild och namngavs i lokalpressen. Jeanette trodde först inte sina ögon, läste om artikeln flera gånger innan hon la tidningen ifrån sig och slog armarna om huvudet.

Försvunnen? Vad betydde det?

Eftersökningarna ledde enligt artikelförfattaren ingenvart, man hade i princip ingenting att gå på.

Det var bra på ett sätt, dåligt på så många andra.

– Huvudvärk? undrade maken från andra sidan frukostbordet.

Hon var så omtumlad av den chockartade nyheten att hon inte kände av hans närvaro, så ensam i det här att hon glömt att hon inte var ensam i rummet.

Hon svarade ja, ursäktade sig och drog sig undan till badrummet där medicinskåpet fanns. Kvickt sköljde hon ner ett par smärtstillande tabletter, dubbelt så hög dos som texten på asken föreskrev. Så satte hon sig på toalettstolslocket med huvudet i händerna och försökte strukturera tankarna.

I ett slag hade hela hennes redan turbulenta existens ställts på ända. Polisen bad om hjälp, familj och vänner visste ingenting. Ingen visste någonting.

Förutom hon själv. Jeanette hade svaret på allas frågor, satt på möjligheten att lösa upp alla knutar och ge de närmast sörjande lite sinnesfrid.

Men till vilket pris?

Ett alldeles för högt pris, tveklöst. Hon hade begått en kriminell handling, det var hon medveten om, även om hon inte 26

hade någon idé om brottsrubriceringen. Jeanette var inte villig att ge upp sitt eget välbefinnande för en samling främmande människors skull. Hon var inte skyldig dem något, det var hon faktiskt inte. Och även om det inte var mycket bevänt med hennes mentala hälsotillstånd just nu hade hon gjort sitt val där nere i ravinen, och det gick inte att ändra på. Det var för sent att ordna upp det här.

Hon ville inte sitta i fängelse för det, det skulle hon inte klara.

Ingen skulle heller må bättre av att få reda på att hon hade haft ett förhållande med den försvunne mannen. Det skulle bara strö salt i såren. Och förhållandet var över nu, ingen behövde få veta.

* Jeanette sov nästan ingenting på nätterna längre. Trots att hela hennes väsen formligen skrek efter vila vägrade hjärnan att slappna av. I stället målade den innanför hennes ögonlock upp fasansfulla bilder som fick hjärtat att skena och huden att ånga så att lakanen gulnade.

I febrig halvdvala såg hon mannen i plåtvraket djupt där nere i den otillgängliga ravinen. Ansiktet som slagits sönder till oigenkännlighet, täckt av blessyrer och svullnader. Glasbiten som satt som ett spett i halsen, och ögon som utan förvarning slogs upp och vädjade om hjälp som aldrig kom. Bröstkorgen som höjdes för att ge utrymme för något enstaka rosslande andetag, blod som pulserade genom det öppna såret i pannan.

Fantasi och verklighet flöt ihop, och hon låg och kastade sig nätterna igenom utan att lyckas resonera sig till lindring i sina samvetskval.

Det var bara under dagtid som ett visst förnuft rådde, som hennes rationella inre röst fick spelrum. Men de rastlösa nätterna tog ut sin rätt, och bristen på sömn ledde till något som började likna en depression.

Och dagarna gick.

Vår älskade

Charlotte Wretberg *3/7 2003 Älskad och saknad 16 september 2009 MAMMA och PAPPA Mormor Farmor och Farfar Övrig släkt och vänner — Din kind ej mer jag smeka kan ej trycka Dina händer Du kommit till ett annat land där inget ont Dig händer — Begravningsgudstjänsten äger rum i Västerhejde kyrka fredag 2 oktober kl. 11.00.

Akten avslutas efter avsked i kyrkan.

Minns gärna Charlotte med en gåva till Barncancerfonden Pg: 90 20 90-0 Bg: 902-0900

AV FÖRFATTAREN TILL HAMMARBYSERIEN

Vad hände egentligen under den där ödesdigra eftermiddagen för fyra år sedan? Och vad är det som händer nu?

Det enda vi säkert vet är att en otäck våldsspiral har sitt ursprung i händelserna vid ravinen, och att det går illa för dem som sugs med.

Detta trots att de inblandade inte tycks känna till varandra, och att ingen har hela bilden av hur allt hänger samman.

CARIN GERHARDSEN

I febrig halvdvala såg hon mannen i plåtvraket djupt nere i ravinen. ­Ansiktet som slagits sönder till oigenkännlighet. Glasbiten som ett spett i halsen, och ögonen som slogs upp och vädjade om hjälp som aldrig kom.

Fantasi och verklighet flöt ihop, och hon låg och kastade sig nätterna igenom utan att lyckas somna. Hon hade inget annat val än att öka dosen av lugnande och alkohol.

HAMMARBYSERIEN

Sagt om: Pepparkakshuset: ”Ruskigt spännande socialrealism.” NORRAN

Det som göms i snö är en oförutsägbar psykologisk thriller, där ingenting är vad det ger sig ut för att vara. Skuld, hat och destruktivitet är det bränsle som driver berättelsen framåt, och i fjärran hägrar hämndens ljuva eufori.

CARIN GERHARDSEN är matematikern som bygger mordgåtor likt ekvationer. Hon är en internationell bästsäljare med mer än tre miljoner sålda böcker.

Alla åtta delarna i Hammarbyserien har legat överst på försäljningslistorna och hennes deckare är ett givet inslag i svenska bokhyllor.

Mamma, pappa, barn: ”Spännande, hemsk och går bara inte att släppa.”

HEMMETS VECKOTIDNING

Carin Gerhardsen, författaren bakom den framgångsrika serien om Hammarbypolisen, är tillbaka med en fristående thriller som skiljer sig från allt vi tidigare läst. Vad är det vi inte ser? Vem berättar historien och varför? Läsaren leds obönhörligen på villovägar, tills den sista pusselbiten faller på plats och allting klarnar.

Vyssan lull: ”Helt enkelt alldeles fantastiskt bra.” GEFLE DAGBLAD Helgonet: ”En riktigt spännande historia.” ÖSTRAN Gideons ring: ”Omöjligt att inte sträckläsa hela romanen i en sittning.” SMÅLANDSPOSTEN

”Jag har länge väntat på att någon deckarförfattare ska fånga mig på samma sätt som Stieg Larsson.

Nu har jag det … Carin Gerhardsen.”

EFVA ATTLING

Hennes iskalla ögon: ”Gediget hantverk med ett ärende.” ESKILSTUNA-KURIREN

CARIN GERHARDSEN ”Carin Gerhardsen hör definitivt till de bästa av våra nordiska deckarförfattare.” NORRAN

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoton: niklas lindblad & Shutterstock författarporträtt: Anna-Lena Ahlström

Tjockare än vatten: ”Nagelbitande spännande.” UPSALA NYA TIDNING Falleri fallera falleralla: ”Ett avslutande fyrverkeri: det händer saker hela tiden.”

DAGENS NYHETER