9789040668028

Boken beskriver situationen i Mellanöstern på en rad viktiga punkter: Arvet från kolonialismen Politiska, etniska och religiösa skillnader USA:s närvaro och politik Krigen mellan Israel och arabstaterna Israel-Palestinafrågan Iran och Irak Militära utgifter Kurdernas situation Befolkningsutvecklingen Betydelsen av demokrati Oljan och vattnet

I serien finns även Situationen för världens kvinnor – en atlas av Joni Seager

Situationen i Mellanöstern – en atlas

Joni Seager

• • • • • • • • • • •

SITUATIONEN I MELL ANÖSTERN – EN ATL AS

Mellanöstern är en region ständigt i fokus. Boken ger en bakgrund till varför situationen är som den är och pekar på de avgörande faktorerna för den framtida utvecklingen. Boken är lämplig bredvidläsning i såväl samhällskunskap och geografi som historia och religion.

Dan Smith Mellano stern omslag.indd 1

09-08-26 14.08.49

Innehåll

Förord till denna upplaga Inledning Ordlista

5 7 13

Del ett

SKAPANDET AV MELLANÖSTERN Det Osmanska riket Europeisk kolonialism Det nya Mellanöstern efter första världskriget Avkolonialisering Arabisk nationalism Bildandet av staten Israel Olja USA:s närvaro

14 16 20 24 28 32 36 42 46

Del två

ARENOR FÖR KONFLIKTER Arabisk-Israelisk krigsföring Israel och Palestina Libanon Syrien Libyen Egypten Algeriet Iran Kriget mellan Iran och Irak Irak Kurderna Gulfkrigen Saudiarabien Fara och möjlighet

50 52 56 62 66 70 72 76 80 84 86 90 94 102 106

Del tre TILLSTÅNDET I REGIONEN

Etnicitet och språk

Religion

Medellivslängd och hälsa

Befolkning och urbanisering

Vatten och sanitet

Utbildning och läs- och skrivkunnighet

Regering och ekonomi

Militärutgifter

Energi och transport

Vattenresurser

Arbete och migration

Flyktingar

Jämställdhet

Mänskliga rättigheter

112 114 116 118 120 122 124 126 128 130 132 134 136 138 140

142 146

Källor Register

KRONOLOGI 1914 juli Kriget bryter ut.

Augusti Det Osmanska riket och Tyskland skriver ett hemligt fördrag.

Oktober Det Osmanska riket går med i kriget.

1915–1916 Tvångsförflyttningar och massakrer på armenier med 600 000 till en miljon döda.

Stor-britannien och Frankrike kommer överens om villkoren för efterkrigstidens kontroll av Mellanöstern.

Kampen om Dardanellerna Britterna misslyckas med att tvinga sig igenom Dardanellerna för att inta Istanbul.

1916 Arabisk revolt mot det osmanska styret börjar.

1917 USA går med i kriget i Europa.

Tzarstyret i Ryssland störtas. Britterna intar Bagdad och Jerusalem.

Balfourdeklarationen Storbritannien lovar att stödja grundandet av en judisk nation i Palestina.

1918 oktober osmanerna försöker förhandla kapitulation.

November Kriget slutar.

1919 Pariskonferensen om efterkrigsplanering som inbegriper gränsdragning för nya stater i Europa och Mellanöstern.

Grekiska styrkor landstiger vid Smyrna (Izmir). Det turkiska frihetskriget börjar. Mustafa Kemal tar ledningen över de turkiska nationaliststyrkorna.

1920 Brittiska styrkor ockuperar Istanbul. Konferensen i San Remo drar statsgränser och ger Storbritannien kontroll över Palestina, Transjordanien och Mesopotamien (Irak) samt ger Frankrike kontroll över Libanon och Syrien.

Sèvresfördraget styckar upp det Osmanska riket och förbereder ett självständigt Kurdistan.

1922 Nationernas Förbund bekräftar Storbritanniens och Frankrikes mandat att kontrollera sina territoGAMBIA rier i Mellanöstern. Symboliskt slut på brittiskt styre PORTUGUESE i Egypten.

GUINEA

24

DET NYA MELLANÖSTERN EFTER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

F

örsta världskriget var inte bara ett krig med en aldrig tidigare skådad förödelse och global räckvidd, det omformade även världspolitiken.

Det uppstod ur konkurrensen mellan de stora europeiska imperierna och bröt ut på grund av rivaliteten på Balkan – mellan stormakter och mellanstora länder som kämpade om att dra fördel av de möjligheter som uppstod under den långdragna nedgången av det Osmanska riket. Kriget krossade tre imperier (Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket), omformade ett imperium genom revolution, inbördeskrig och terror till en ny form av diktatur (Ryssland) och utmattade två imperier, Storbritannien och Frankrike som stod som segrare tillsammans med USA och andra allierade, inklusive Italien.

Fredsavtalet efter kriget bestod av en serie konferenser och fördrag som delade upp befogenheterna över de besegrades territorier både i deras hemländer och i deras imperier. En del av denna anpassningsprocess skapade nya stater, andra tilldelades kontroll över territorier till grannländerna eller till större makter. Den här diplomatin fortsatte i fyra år, från 1919 till 1923.

FRANKRIKE

JUGOSLAVIEN

ITALIEN

S PA N I E N

ALBANIEN

PORTUGAL Gibraltar Tanger

SPANSKA MAROCKO

Rabat

Alger

Tunis

M

ed

GRE

el

TUNISIEN

ha

vet

MAROCKO Tripoli

SPANSKA SAHARA

A L G E R I E T RIO DE ORO

L I B Y E N

MAURETANIEN FRANSKA SUDAN

FRANSKA VÄSTAFRIKA N I G E R

FRANSKA EKVATORIAL AFRIKA

DEL ETT: SKAPANDET AV MELLANÖSTERN

När britterna stod inför den långa nedgången av det Osmanska riket under 1800-talet hade deras policy varit att säkerställa att ingen annan stormakt vann fördelar från processen. I början av första världskriget förändrades denna policy från att hindra andra från att vinna fördelar, till att säkerställa regionala fördelar för Storbritannien.

I samband med detta började den brittiska regeringen att utfärda löften med början 1915, där den accepterade en särskild roll för Frankrike inom det område som utgör dagens Libanon och Syrien. Mellan 1915 och 1916 utlovade den brittiska regeringen Hussein, Sharifen i Mecka, stöd för etablering av ett arabiskt rike i utbyte mot ett uppror mot osmanerna.

Kungadömet skulle sträcka sig från Indiska oceanen i sydöst till det som i dag är Iraks norra gräns, med undantag för den syriska/libanesiska kusten och de heliga platserna i Palestina. Storbritannien skulle dessutom få särskilt tillträde till strategiskt viktiga områden såsom Bagdad och Basra (se karta sidan 32). Slutligen år 1917 lovade den brittiska regeringen den sionistiska rörelsen i Storbritannien och därigenom den sionistiska världsrörelsen, stöd för upprättandet av en judisk nation i Palestina.

BULGARIEN

Svarta havet

Istanbul

U

S

1919–1941

EKLAND CYPERN

LIBANON Beirut

P

I R A K

PALESTINA

E

S

I

E

N

Oberoende stat

Kuwait

N il

BAHRAIN

e n

QATAR

Assuan

R

Riyadh

Italiensk Spansk

KUWAIT

Kairo

EGYPTEN

R

Basra

TRANSJORDANIEN

Alexandria

Fransk

Bagdad

Damaskus

Brittisk

Teheran

SYRIEN

1922 Det anglo-irakiska fördraget ger Irak kontroll över dess egna angelägenheter som tidigare stått under brittisk kontroll. Grekiska styrkor besegras och drar sig tillbaka från Turkiet – turkiska nationalförsamlingen avskaffar det osmanska sultanatet.

1923 Lausannefördraget drar gränserna för det moderna Turkiet och ersätter Sèvresfördraget. Republiken Turkiet proklameras med Mustafa Kemal som president.

POLITISK DOMINANS I MELLANÖSTERN OCH NORDAFRIKA

R

Kaspiska havet

TURKIET

Smyrna

S

KRONOLOGI fortsättning

Doha Abu Dhabi

öd

TRUCIAL OMAN

a

S A U D I -

Muscat

OMAN

ha

A R A B I E N

ve

t

ANGLOEGYPTISKA SUDAN

ERITREA

YEMEN

ADEN PROTECTORATE

Sana ABYSSINIA (ETIOPIEN)

Adenviken

Aden

25

KRONOLOGI 1919 Anti-brittiska upplopp i Egypten.

1922 Egypten formellt självständigt – Storbritannien behåller avsevärt inflytande.

1932 Kungadömet Saudiarabien grundas. Irak deklarerar självständighet men förblir under brittiskt inflytande.

1936–1939 Arabisk revolt mot brittiskt styre i Palestina.

1943 Libanesisk självständighet erkänns.

1945 Arabförbundet skapas.

1946 Det brittiska mandatet över Transjordanien upphör.

Tillbakadragande av de franska trupperna från Libanon. Syrisk självständighet.

1947 FN:s delningsplan för Palestina föreslår en uppdelning i en arabisk och en judisk stat.

1948 Staten Israel grundas.

1951 Libysk självständighet.

1952 Kupp av de Fria officerarna avslutar den egyptiska monarkin.

1954 Storbritannien går med på att dra tillbaka 65 000 militärer ur Egypten.

1954 Algeriska självständighetskriget inleds.

1956 Marocko och Tunisien beviljas självständighet från Frankrike.

Suezkrisen.

Spanska Marocko beviljas självständighet.

1958 En statskupp avslutar hashemitiskt styre i Irak.

Storbritannien drar sig tillbaka.

1961 Storbritannien beviljar Kuwait självständighet.

1962 Algeriet beviljas självständighet.

1967 Demokratiska folkrepubliken Jemen blir självständigt.

1968 Storbritannien tillkännager sin avsikt att lämna Gulfen innan 1971.

1971 Förenade Arabemiraten, Qatar och Bahrain blir självständiga från GAMBIA Storbritannien.

1976 Spanien drar sig ur Västsahara.

PORTUGUESE Marocko tar över.

GUINEA

28

AVKOLONISERINGEN

D

en europeiska kolonialismen började försvagas i samma stund som den nådde sin höjdpunkt. Även om både Storbritannien och Frankrike hade gått segrande ur första världskriget med mer territorier än någonsin tidigare, inklusive stora områden i Mellanöstern, hade de också mindre förmåga att utöva makt. Trots att mellankrigstiden ur ett ytligt perspektiv kännetecknades av europeisk dominans, var verkligheten snarare att deras koloniala grepp och kolonialismen började avta.

Utvecklingen i Mellanöstern skedde i ett större sammanhang. Före första världskriget hade Storbritannien utkämpat ett bittert krig för att behålla kontrollen över Sydafrika men Storbritannien hade sedan beviljat betydande självstyre för den vita kolonialklassen i Sydafrika och för andra nybyggarkolonier i Australien, Kanada och Nya Zeeland. På Irland hade den stått inför ett begynnande armémyteri strax före första världskriget till följd av planer för en partiell självständighet och upproret på Irland 1916 följdes av ett självständighetskrig mellan 1919 till 1922.

Samtidigt pågick det i Indien, som var Storbritanniens viktigaste koloni, en kamp för självständighet som var intensiv under mellankrigstiden och som kulminerade efter andra världskriget år 1947. Liknande, men mindre krisartat tryck utsattes även så gott som hela det franska imperiet för.

FRANCEhade gått segrandeYUGOSLAVIA Även om både Storbritannien och Frankrike ur första världskriget, hade de inte bara försvagats av de oerhörda ITALY mänskliga S PA I N förlusterna till följd av kriget och dess ekonomiska kostnader, utan stod ALBANIA PORTUGAL också inför ett flertal maktpolitiska utmaningar. Samtidigt förändrades

GRE

Gibraltar

1956

Tanger

SPANSKA MAROCKO

Atlanten

Alger

Tunis

Rabat

TUNISIEN

MAROCKO

Medelhavet

1956

1956

Tripoli

A L G E R I E T

SPANSKA (VÄST-) SAHARA

L I B Y E N

1962

1951

1976

Marockanskt övertagande förnekar Västsaharas oberoende.

MAURETANIEN

1960

MALI

1960

N I G E R

1960

T C H A D

1960 VOLTA

1960

DEL ETT: SKAPANDET AV MELLANÖSTERN

också det politiska klimatet (s. 28) i Europa. Det självförtroende och de gemensamma mål som var nödvändiga för att det imperialistiska företaget skulle lyckas försvagades.

Detta hade redan återspeglats i policyn att inte direkt ta över de tidigare underkuvade nationerna efter första världskriget. Istället samtyckte segrarna till självbestämmande på Balkan och i Central- och Östeuropa.

Mellankrigsåren innebar därför betydande tillväxt av arabiska nationalistkänslor och självständighetsrörelser.

Andra världskriget innebar ytterligare ett slag mot det redan försvagade koloniala systemet. Om krigets mänskliga kostnader för Storbritannien och Frankrike inte var så stora som under första världskriget, var de ekonomiska och strategiska kostnaderna desto större. De två decennierna som följde på krigsslutet 1945, präglades av avkolonisering, både i Mellanöstern och på andra ställen. Under starka påtryckningar avstod både länderna snabbt makt i Levanten (länderna längs östra Medelhavskusten) – Frankrike avstod Libanon och Syrien och Storbritannien avstod Israel och Jordanien. I Mellanöstern stod kolonialmakterna också, mer än i någon annan region i världen, inför USA:s och Sovjetunionens ökande makt. Regionens traditionella strategiska betydelse, dess geografiskt läge nära Sovjetunionens södra gräns och framförallt dess olja, lockade de nya Black Sea BULGARIA globala supermakterna att försöka utöka sitt inflytande i Mellanöstern.

När alla dessa faktorer samspelade var slutet på den europeiska kolonialCaspian U S S R tiden oundvikligt.

Sea

Kolonialismens avtryck Kolonialmakterna satte sin prägel på regionens politiska geografi.

Med undantag för Israels expansion sedan självständigheten och Yemens enande, har kolonialismens gränser knappt förändrats alls. För vissa regioner och länder såsom Irak är de emellertid uppenbarligen olämpliga för behoven och förhållandena i regionen och dess folk.

Storbritannien och Frankrike efterlämnade framsteg inom utbildning för begränsade delar av befolkningen. Den framväxande nya medelklassen, kopplad till staten och militären, blev den drivande kraften bakom självständighetsrörelser och utgjorde tillsammans med den traditionella sociala eliten, grunden för den politiska makten i de nya staterna.

EECE

TURKIET

1960 1943

ISRAEL

1946

Beirut

1948 Alexandria

Teheran

SYRIEN

CYPERN

LIBANON

Baghdad

I

I R A Q

JORDANIEN

1946

R

A

N

KUWAIT

1932

Oberoende 1945

Kuwait

Oberoende mellan 1945–1959

1971

N

1922 Storbritannien il

BAHRAIN

e

har stort inflytande fram till 1954

Doha

1971

Riyadh

QATAR

R

1971

ha

A R A B I E N

ve

t 1993

Eritreas utträde från Etiopien ABESSINIEN (ETIOPIEN)

YEMEN

Muscat

Oberoende mellan 1969–1975

Datum för självständighet Från Storbritannien

REP. SYDYEMEN

ERITREA

MASCAT OCH OMAN

1967

S A U D I -

a 1952

Oberoende mellan 1960–1968

Abu Dhabi

FÖRENADE ARABEMIRATEN

öd

Assuan

1956

1945–1975

1961

Kairo

EGYPTEN

SUDAN

AVKOLONIALISERING I MELLANÖSTERN OCH I NORDAFRIKA

1967

Sana Adenviken

Från Frankrike Från Spanien Från Italien

Aden

29

Marocko och Västsahara När Spanien övergav Västsahara 1976 inledde Marocko en dispyt om området med Mauretanien.

Och båda länderna mötte motstånd från Polisariofronten som hade grundats 1973 och vars mål var nationell självständighet.

Marocko hade hävdat sin rätt 1975 med den ”gröna marschen”, en mobilisering av över 300 000 människor som samlades vid gränsområdena i öknen. Mellan 1975 och 1979 fördrev mauretanska och marockanska styrkor tiotusentals medlemmar av sahrawifolket som flydde till Algeriet.

Mauretanien tog tillbaka sina krav 1979 och det territorium det lämnade fyllde Marocko med en armé som i mitten av 1980-talet var ungefär lika stor som den västsahariska befolkningen.

Striderna ledde efter hand till ett dödläge och 1991 medlade FN en vapenvila med ett löfte till sahrawibefolkningen om en folkomröstning. År 2009 hade en folkomröstning ännu inte hållits.

30

ANTIKOLONIALA KRAFTER Al-Wafd al-Misri, som betyder ”den egyptiska delegationen” var den avgörande kraften bakom den egyptiska nationalismen efter första världskriget. Den bildades 1918 mitt under kriget när det rådde hög inflation och försämrade levnadsvillkor. Al-Wafd al-Misri skickade en delegation till London för att diskutera Egyptens efterkrigsstatus. Dess grundare och ledare var Sa’ad Zaghlul som före kriget hade varit justitieminister och domare i Högsta domstolen. Britterna svarade med att arrestera Zaghlul och fördriva honom och de andra medlemmarna i Wafd i exil till Malta, en åtgärd som gav upphov till ett landsomfattande uppror i mars 1919.

Resultatet efter tre veckors upplopp var 800 döda egyptier.

Zaghlul släpptes och argumenterade för Egyptens självständighet vid Versailles fredskonferens. Även om Wafds krav ignorerades, fortsatte Zaghluls förhandlingar med britterna 1920 medan oroligheterna pågick i Egypten. År 1922 beviljade britterna formell självständighet till Egypten som blev en konstitutionell monarki, men de behöll kontrollen över viktiga statliga institutioner och Suezkanalen. Wafd blev ett politiskt parti 1923 och 1924 fick det 90 procent av mandaten i den första kammaren och bildade regering med Zaghlul som premiärminister.

Under andra världskriget stödde Wafd de allierade efter ett löfte om att Egypten skulle få fullständig självständighet så snart kriget var över.

Kanske föga förvånande utsågs Wafd till syndabock när krigets slut år1945 inte ledde till fullständig självständighet och brittiska väpnade styrkor fortfarande befann sig i Egypten. Även om Wafd-regeringen 1951 upphävde ett fördrag från 1936 som gav Storbritannien ansvaret för skyddet av utländska intressen och rättigheter för nationella minoriteter, betraktades partiet nu som oförmöget att uppnå fullständig självständighet. Det var istället De fria officerarnas kupp 1952 som gjorde Egypten till en helt oberoende stat och en av den nya regeringens tidiga åtgärder var att upplösa Wafd.

I Algeriet grundades år 1954 Nationella befrielsefronten (FLN) med det uttryckliga målet att göra Algeriet självständigt från Frankrike. FLN genomförde sina första attacker i november 1954, mindre än sex månader efter att det franska styret i Sydostasien hade upphört i och med nederlaget vid Dien Bien Phu i Vietnam. I slutet av 1955, skickade Frankrike mer än 400 000 soldater till Algeriet. Ett växande motstånd mot kriget i Algeriet uppstod i Frankrike i slutet av 1950-talet och fredssamtal inleddes i maj 1961. Kriget avslutades 1962 med ett eldupphöravtal och en algerisk folkomröstning som godkände oberoendet.

Uppskattningsvis skördade kriget uppemot 1,5 miljoner offer. Algeriet hade lockat ett stort antal franska bosättare som utgjorde omkring en sjättedel av befolkningen under dess storhetstid. Det uppstod en extrem bitterhet bland bosättarna mot vad de uppfattade som att Frankrike övergav dem och de mest militanta bosättarna genomförde ett misslyckat myteri i den franska armén och utförde våldsamma sabotageattacker.

FLN var det enda lagliga politiska partiet i Algeriet fram till slutet av 1980-talet och blev det största partiet i parlamentet efter valet 2002.

DEL ETT: SKAPANDET AV MELLANÖSTERN

Suezkrisen 7 November Suezkriget avslutas.

12 November Egypten samtycker till en utplacering av en FN-styrka i kanalzonen.

22 November De sista brittiska trupperna lämnar kanalzonen.

1957 April Suezkanalen öppnar åter för internationell handel.

fördömer offentligen användandet av våld i Mellanöstern och hotar med att använda ekonomiska medel mot Storbritannien och Frankrike.

5 November Sovjetunionen hotar med att ingripa med våld om attackerna mot Egypten fortsätter.

6 November Brittiska och franska styrkor tar kontrollen över Suez men det brittiska kabinettet informeras om att värdet på den brittiska valutan är hotad och att guldreserverna har sänkts med en åttondel i ett försök att skydda det brittiska pundet mot USA:s påtryckningar.

FÄLTTÅGET I SINAI Oktober–November 1956 Israel 1948 till 1967 Israeliska fallskärmstrupper De viktigaste israeliska frammarscherna 29 oktober till 5 november 1956

M e d e l h a v e t

Jerusalem

brittiska och franska landstigningar i Port Said

Kantara

Rafah

G

Beersheba

El Arish

I S R A E L

Abu Aweigila Y

P

T

E

N e g e v -

N

ö k n e n

Bir Gafgafa

Kusselma

Ismailia

Bir Hasana

Suez

JORDANIEN

Mitla passet

Kalat en-Nakhel

Ras Sudr n k e v i e z S u

El Tamad S

i ö

n k

a n

i e

Eilat Aqaba

-

Humaydah

n

Abu Zeneima A k a b a v i k e n

E

Döda havet

Gaza

Port Said Port Fuad Suezkanal en

1954 Två år efter De fria officerarnas kupp, blir överste Nasser egyptisk premiärminister.

Oktober Storbritannien och Frankrike kommer överens om en tidsplan för evakueringen av den brittiska Suezbasen.

1955 Eskalering av konflikten mellan Egypten och Israel. Egypten blockerar Tiransundet vilket gör Israels hamn vid Eilat oanvändbar.

Israeliska militära räder i Gaza.

Det kalla kriget mellan öst och väst eskalerar i Mellanöstern. Irak, Turkiet, Storbritannien, Pakistan och Iran utgör Bagdadpakten för militär styrka mot Sovjetunionen.

Egypten börjar erhålla sovjetiska vapen genom vapenhandel med Tjeckoslovakien.

1965 Mars Frankrike uppmanar Egypten att upphöra med stödet till det algeriska FLN – Nasser vägrar.

April FN:s generalsekreterare inleder en process för att uprätta vapenvila mellan Israel och Egypten.

Juni Nasser blir Egyptens president efter ett val där han är den ende kandidaten. Britternas tillbakadragande från Suezkanalzonen fullbordas.

Juli Nasser förstatligar Suezkanalbolaget. Storbritannien och USA hämnas genom att dra tillbaka finansieringen av projektet för Aswandammen.

Oktober Egypten, Syrien och Jordanien skriver under en försvarspakt.

29 Oktober Israel anfaller Egypten.

30 Oktober Storbritannien och Frankrike utfärdar ett ultimatum som uppmanar parterna att avsluta striderna. Som planerat accepterar Israel medan Egypten vägrar. FN uppmanar till eldupphör och tillbakadragande av israeliska styrkor.

31 Oktober Brittiska och franska styrkor bombar Suezkanalzonen.

USA:s president Eisenhower

Dahab

Tor Nabek

S A U D I A R A B I E N

Makna

Sharmah

Tiran

Sharm el-Sheikh Israeliska handelsflottan i blockad av Egypten 1955

31

KRONOLOGI 1890–1892 Shahen av Persien säljer monopolrättigheter på den iranska tobaksskörden – tvingas att häva beslutet efter protester från folket.

1906 Persiens ”konstitutionella revolution” begränsar kungens makt och fastställer ett valt parlament (Majlis).

1907 Engelskt-ryskt avtal om intresseområden i Persien: Ryssland får Persiens centrala och nordvästra delar, Storbritannien får sydöst-sydväst, ett neutralt område.

1908 Olja upptäcks i sydvästra Persien av brittiska prospektörer.

1909 APOL (Anglo-Persian Oil Company) bildas.

1911 Oljeexporten börjar.

1914–1918 första världskriget Storbritannien och Ryssland ockuperar Persien (Ryssland fram till 1917).

1914 Storbritannien köper 51 procent av aktierna i APOL (Anglo-Persian Oil Company).

1919 Med det engelsk-persiska fördraget försöker Storbritannien placera rådgivare i centrala statliga befattningar – blockeras av Majlis.

1921 Överste Reza Kahn leder en kupp, blir krigsminister och överbefälhavare för de väpnade styrkorna.

1925 Reza Khan avsätter shahen, avslutar Qajardynastin och tar tronen som Reza Pahlavi.

1935 Persien döps om till Iran.

Kvinnor uppmuntras officiellt att klä sig västerländskt. Shahens militärstyrkor dödar över 100 personer under en demonstration vid en religiös helgedom.

1941 Storbritannien och Sovjetunionen ockuperar Iran för att skydda leveransvägar. Reza Shah protesterar och tvingas att abdikera. Han efterträds av sin son, Mohammad Reza Shah.

1945–1946 Sovjetunionen vägrar att dra sig ur norra Iran vilket leder till den första konfrontationen under det kalla kriget.

1949 Mohammad Mossadeq leder en rörelse för att nationalisera Irans olja.

1951 Majlis väljer Mossadeq till premiärminister mot shahens invändningar. Oljan nationaliseras.

80

IRAN

U

nder 1970-talet såg västvärlden Iran som en ö av stabilitet mitt i en turbulent region. I verkligheten var läget i landet som upplagt för en revolution. Den inträffade 1979 då landet blev en islamisk republik och sedan dess kallar sig Iran för en revolutionär stat. Västerländska observatörer förvånades över att revolutionen hade en religiös ledare, men det var inte första gången landet leddes av en sådan. I slutet av 1800-talet var shahen nära konkurs och försökte därför få in pengar genom att sälja exklusiva rättigheter till landets tobaksskördar till det brittiska företaget Imperial Tobacco. Landets ledande ayatolla lanserade en rökbojkott i protest och shahen ändrade sitt beslut.

Det har alltid funnits en djupgående motvilja hos den iranska befolkningen att bli kontrollerade av utomstående makter – främst från Storbritannien, USA, Ryssland och senare Sovjetunionen. Under 1940-talet uppstod en rörelse ledd av Mohammad Mossadeq som ville nationalisera Irans olja. Han blev premiärminister och skulle ha besegrat shahen om inte USA och Storbritannien hade ingripit. Till följd av detta sågs shahen av många iranier som ett instrument för utländska makter som ville kontrollera Iran.

Efter 1953 års kupp centraliserade shahen makten och byggde ut säkerhetstjänsten för att kunna kontrollera och förtrycka befolkningen.

Förutom tvång av olika slag satsade shahen på ekonomiska reformer och utveckling för att få stöd för sitt styre. Men hans ansträngningar hindrades emellertid av korruption och ineffektivitet samt av hans impopularitet hos det iranska folket.

Landet förändrades på 1950- och 1960-talen. Universitetsutbildningen expanderade kraftigt och människor flyttade in i städerna. Urbaniseringen bidrog till att ändra mullornas samhällsställning och förde dem närmare människorna som sökte deras råd för att hantera problem som uppstod till följd av förändringarna i de grundläggande förutsättningarna för det dagliga livet.

I början av 1960-talet framträdde Ruhollah Khomeini som en av de främsta religiösa ledarna. År 1962 arresterades han för att ha kritiserat förslag att ge USA:s militärpersonal åtalsimmunitet (ett standardkrav från USA för sina militärstyrkor i andra länder). Följande år fängslades han i flera månader. Det förekom stora demonstrationer till hans stöd.

Demonstrationerna trycktes tillbaka våldsamt och 600 personer dödades och 2 000 skadades. Khomeini landsförvisades 1964 men kunde inte tystas. I Najaf i södra Irak undervisade han vid en teologisk högskola från 1965 till 1978. Många unga iranska mullor kom till denna högskola och hans predikningar spelades in och distribuerades på kassettband till en stor del av befolkningen i Iran. År 1971 spenderade shahen cirka 300 miljoner dollar för att fira vad han hävdade var 2 500 år av monarki i Iran. Många ansåg att denna extravagans var typisk för shahen. Samma år publicerade Khomeini sina argument för

DEL TVÅ: KONFLIKTOMRÅDEN

AZERBAIDZJAN

TURKIET

ETNISK MÅNGFALD Kaspiska havet

Ardabil

Tabriz Orumiyeh

Rasht Sari

Azerbadjaner

Mashhad

Sanandaj

Teheran Hamadan

Kermanshah Ilam

Perser

Gorgan

Zanjan

Baghdad

Olika etniska gruppers lokalisering 2007

TURKMENISTAN

Kurder

Semnan

Araber

Qom

Arak

Lurer

Khorramabad Esfahan Shahr-e Kord

IRAK

Najaf

Ahvaz

AFGHANISTAN

I

R

A

Balucher

N

Qashqaier

Yazd

Turkomener

Yasuj

Gilakier

Kerman Zahedan

Shiraz

KUWAIT

Mazandaranier

PAKISTAN

Bandar-e Bushehr

Talysher andra Bandar-e Abbas

Persiska viken

glesbefolkat

AZERBAIDZJAN ARMENIEN

Tabriz I

R

A

K

RELIGION

TURKMENISTAN

Kaspiska havet

2008

Omanviken

90 % av Irans befolkning är shiamuslimer områden med en stor sunnibefolkning

Rasht Teheran

Kirkuk Hamadan

OMAN

Kashan

Bagdad

OLJA

Esfahan Karbala

I

Shiraz

KUWAIT

R

A

N

oljefält 2005 2%

Olje- eller gasfält

Pe ike

7%

n

BAHRAIN

QATAR

en islamisk regering och det förekom angrepp mot regeringsmål av marxistiska och islamistiska gerillagrupper.

Mycket av Irans ökade oljeinkomster i mitten av 1970-talet användes till att köpa vapen från USA. År 1976 påverkade bristen på baslivsmedel såväl medelklassen som de fattiga och bidrog till att ytterligare undergräva shahens återstående legitimitet i folkets ögon.

ETNISKA GRUPPER

2%

3%

av

sk rsi

Oljeledning

2%

11 %

24 % 51 %

I andel av den sammanlagda befolkningen 2007

(På grund av avrundning överstiger summan 100%)

81

KRONOLOGI fortsättning 1953 Shahen försöker få bort Mossadeq från makten, misslyckas, flyr. Mossadeq störtas i en kupp organiserad av USA med stöd från Storbritannien. Shahen återvänder.

1962–1971 Nationell jordreform.

1962 Ayatollah Ruhollah Khomeini grips för första gången.

1963 Khomeini fördömer shahen.

Fängslas i åtta månader. Massprotester.

1964 Khomeini sänds i exil.

1965 Khomeini flyttar till Najaf, södra Iraks shiamuslimska centrum.

1970–1974 Årsinkomsten för oljan ökar från 1 miljard dollar till 17 miljarder dollar.

1971 Khomeini publicerar en motivering för en islamisk regering i Iran.

Shahen firar 2 500 år av monarki.

Småskaliga gerillaattacker mot polisstationer.

1975 Iran och Irak enas om gemensam användning av Shatt al-Arabs vattenvägar.

1976–1978 Livsmedelsbrist.

1978 Demonstrationer, uppror.

1979 Shahen lämnar Iran. Islamiska republiken inrättas med Khomeini som högste ledare.

1979–1981 USA:s ambassadpersonal tas som gisslan.

1980 Irak invaderar Iran.

1988 Kriget avslutas. Tusentals politiska fångar avrättas.

1989 Khomeini utfärdar en fatwa mot den brittiska författaren Salman Rushdie. Khomeini dör, efterträds av Ayatollah Khamenei.

1997 President Mohammad Khatami som är reformvänlig väljs med 70 procent av rösterna.

2001 Khatami väljs om.

2002 USA:s president Bush deklarerar att Iran är en del av ”ondskans axelmakter” tillsammans med Irak och Nordkorea.

2005 Mahmoud Ahmadinejad väljs till president. Meddelar att landet ska återuppta sitt atomforskningsprogram.

2006 Debatt tar fart i USA om ett eventuellt militärt ingripande mot Iran.

2007 USA:s nationella underrättelsekällor säger att Irans bombprogram avslutades 2003.

82

REVOLUTION Som en del av bakgrunden till 1979 års revolution fanns de stora umbäranden som folket fick utstå och som stod i skarp kontrast till elitens välstånd, under en hård och slösaktig regim. År 1978 slogs demonstrationer ner så våldsamt att det orsakade förnyade protester. Under varje demonstration dödades människor av de statliga säkerhetsstyrkorna och detta följdes av en 40 dagar lång sorgeperiod, sedan en ny protest med fler dödsoffer.

Shahen erbjöd slutligen en kompromiss, men förgäves. Han lämnade landet 1979, sjuk i cancer. Några dagar senare återvände Khomeini.

Revolutionära gardet slog ned hårt på oppositionen i landet, med många arresteringar och senare avrättningar. Iran hade lovat att sprida den islamiska revolutionen och skickade revolutionära gardet till Libanon för att slåss. Från 1982 sponsrade man den nya hizbollahgruppen.

I Teheran tog regeringsstödda studenter amerikanska diplomater som gisslan och bröt därmed mot internationella lagar.

En större spridning av revolutionen var emellertid tvungen att vänta. År 1980 passade Irak på att utnyttja vad de uppfattade som ett ögonblick av iransk svaghet och invaderade landet, vilket stred mot överenskommelsen från 1975 om att dela på Shatt al-Arabs vattenvägar. Åtta års krig dödade minst 300 000 iranier, minskade oljeexporten och förstörde ekonomin. Så småningom tvingade krigsutmattning Iran till en vapenvila. Kanske på grund av oro över denna svaghet, beordrade Khomeini under de första månaderna efter kriget avrättning av alla politiska fångar. En ayatolla som motsatte sig avrättningarna uppskattar antalet avrättade till 30 000. År 1989 bröt Iran återigen mot internationell lag och under sista året av sitt liv utfärdade Khomeini en fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie. Fatwan gav vem som helst rätten att mörda honom med motivet att hans roman Satansverserna ansågs vara hädisk. Revolutionen har skapat ett styre som verkar behöva ständig förnyelse av den revolutionära kraften, både i hemlandet och utomlands, för att inte förlora i styrka och därmed riskera att störtas.

Alla kandidater till parlamentsvalen granskas av Väktarrådet. Den mer moderata gruppen vann 1992 och 2000, revolutionärerna 1996 och 2004.

Under två mandatperioder, 1997 till 2005, hade Iran en reformvänlig president, Mohammad Khatami. Hans oförmåga att åstadkomma en förbättring i ekonomin och fortsatta restriktioner av den politiska friheten ledde till demonstrationer som slogs ned hårt 2003. År 2005 valdes Mahmoud Ahmadinejad till president. Tillsammans med Majlis erbjuder hans politik en begränsad ekonomisk liberalisering, men ingen ökad politisk frihet eller lättnader på de sociala konventionena. Den största politiska frågan är om den nya presidenten kan åstadkomma en ekonomisk utveckling, vilket i huvudsak är beroende av om han kan generera nya investeringar och släppa statens grepp över de stora företagen. Även om hans första period som president medförde förbättrade internationella relationer, förbättrades inte landets ekonomi. Och i samband med att han omvaldes som president 2009 förekom mycket omfattande demonstartioner mot regimen.

Ur en internationell synvinkel återknöt Ahmedinejad till Irans upproriska sida genom att bryta en överenskommelse med EU som innebar

DEL TVÅ: KONFLIKTOMRÅDEN

att Iran inte skulle försöka anrika uran. Han förklarade åtskilliga gånger att tekniken bara användes för att producera kärnkraft. Detta påstående var i princip trovärdigt eftersom tekniken för anrikning av uran i stort sett är densamma oavsett om slutprodukten är till för civil eller militär användning. Trovärdigheten i president Ahmedinejads fredliga avsikter undergrävdes dock av hans kommentarer om att Israel bör förstöras, vilka han har följt upp med att förneka Förintelsen i Europa under andra världskriget. Inom några månader insisterade FN:s säkerhetsråd på att Iran måste stoppa sin anrikning av uran och USA funderade allvarligt på militära alternativ.

Det rådde en stor oro inom Irans politiska religiösa elit ifråga om presidentens förkärlek för en riskfylld politik och hans höga internationella profil. Under hans presidentskap ökade emellertid Irans regionala inflytande, delvis som en följd av kaoset i Irak och den minskade trovärdigheten i USA:s politik. Till viss del gick luften ur kärnvapenfrågan när USA medgav att Iran förmodligen inte hade ett aktivt program för utveckling av kärnvapen.

Kommunikationen mellan Iran och västvärlden fortsatte likväl att präglas av en ömsesidig misstro. De flesta västerländska regeringar tycks inte förstå varför revolutionen överhuvudtaget ägde rum. Några iranska ledare tycks inte bry sig om den regionala stabiliteten. Västvärlden finner det svårt att ta en ledare på allvar som förnekar att Förintelsen verkligen ägde rum och många iranier (och många araber) har svårt att erkänna att ett sådant påstående helt enkelt förnekar kända fakta. När kommunikationen är så dålig uppstår lätt konfrontationer som tenderar att eskalera snabbt.

IRANIERNAS DIASPORA Iranier som lever utanför Iran slutet av 1990-talet

Sydasien 100 000 Asien/Stilla havsregionen 120 000 resten av Mellanöstern 190 000 Irak 250 000 Resten av världen 280 000

Europa 405 000 Förenade arabemiraten & Bahrain 560 000 Turkiet 800 000 USA 1 560 000

Den islamiska republikens grundlag Högste ledaren Väljs av Expertförsamlingen. Ansvarig för den allmänna politiken, överbefälhavare, kontrollerar underrättelsetjänsten och säkerhetsoperationer, har exklusiv befogenhet att förklara krig. Tillsätter och avsätter cheferna för rättsväsendet, kontrollerar statsradion- och televisionen samt är befälhavare över revolutionära gardet. Utser hälften av medlemmarna i Väktarrådet.

Presidenten Väljs av en absolut majoritet av rösterna i en folkomröstning baserad på allmän rösträtt. Är näst högst i rang efter Högste ledaren. Ansvarig

för att genomdriva konstitutionen och för att leda den verkställande makten.

Parlamentet (Majlis) 290 medlemmar väljs för en fyraårsperiod. Det stiftar lagar, ratificerar internationella avtal och godkänner statsbudgeten.

Expertförsamlingen Samlas under en vecka varje år, består av 86 ”goda och lärda” präster som väljs av allmänheten för åttaårsmandat. Ansvarig för att välja Högste ledaren och har befogenhet att avsätta honom.

Väktarrådet Består av 12 jurister, sex utses av den Högsta ledaren, sex utses av Majlis på rekommendation av chefen för rättsväsendet. Ansvarigt för tolkning av konstitutionen, har makt att lägga in veto mot lagar som antagits av Majlis om de är oförenliga med islamisk lag. Granskar valkandidater.

Det praktiska rådet Medlar mellan Majlis och Väktarrådet. Ger Högste ledaren råd.

83

Boken beskriver situationen i Mellanöstern på en rad viktiga punkter: Arvet från kolonialismen Politiska, etniska och religiösa skillnader USA:s närvaro och politik Krigen mellan Israel och arabstaterna Israel-Palestinafrågan Iran och Irak Militära utgifter Kurdernas situation Befolkningsutvecklingen Betydelsen av demokrati Oljan och vattnet

I serien finns även Situationen för världens kvinnor – en atlas av Joni Seager

Situationen i Mellanöstern – en atlas

Joni Seager

• • • • • • • • • • •

SITUATIONEN I MELL ANÖSTERN – EN ATL AS

Mellanöstern är en region ständigt i fokus. Boken ger en bakgrund till varför situationen är som den är och pekar på de avgörande faktorerna för den framtida utvecklingen. Boken är lämplig bredvidläsning i såväl samhällskunskap och geografi som historia och religion.

Dan Smith Mellano stern omslag.indd 1

09-08-26 14.08.49