Issuu on Google+

Vi lovade att ber채tta Aktivisters vittnesm책l fr책n Palestina

Red. Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz


INLEDNING Majja Solanas Carlsson Elin Schwartz

VI LOVADE ATT BERÄTTA. Människor som släppte in oss i sina hus, i sina liv och berättade sina historier. Människor som vi har skrattat och gråtit med. Människor som vi har sett dö. Vi reste till Palestina av olika anledningar, men som aktivister i International Solidarity Movement, ISM, har vi ett viktigt uppdrag: att vara internationella ögon och öron. Och på plats har vi alla lovat dem vi träffat att föra vidare vad vi har sett, för att omvärlden ska reagera, för att brotten mot de mänskliga rättigheterna någon gång ska upphöra. ISM är ett internationellt, palestinierlett nätverk som genom ickevåld och direktaktion deltar i kampen mot ockupationen av Palestina. Det sker bland annat genom demonstrationer, genom att reparera vägar, kedja fast sig för att förhindra bygget av murar och stängsel, följa med jordbrukare under olivskörden, följa barn till skolan, bevaka checkpoints, bo i flyktingläger eller hos familjer vars hus ska rivas. Allt för att försöka förhindra förtryck och våld från israeliska militärer och bosättare. Ett av ISM:s uppdrag är också att rapportera om vad vi ser. När det internationella samfundet misslyckas med att ge palestinier det skydd de är berättigade till, får vi som vanliga medborgare i stället försöka ge det. Ofta utgör aktivister från ISM och andra organisationer den enda utländska närvaron. De etablerade medierna är sällan på plats, och därmed faller det på våra axlar att föra ut rapporter om Israels övergrepp.


Och nu berättar vi. ISM Palestina bildades 2001 och ISM Sverige 2002 och med ett drygt decennium av solidaritetsarbete i Gaza och på Västbanken har vi sett mer än nog. I den här boken samlas ögonvittnesskildringar från 29 ISM-aktivister som varit i Palestina mellan 2001 och 2011. Bland annat berättar en av ISM Palestinas grundare, Huwaida Arraf, om hur allt började, Stefan Coster rapporterar inifrån den belägrade Födelsekyrkan, Nina Gummerus diskuterar skuld, Maria Stenström berättar om studenter som hindras komma fram till universitetet och om hur det är att bo hos en självmordsbombares familj. Lina Flyrén och Ulrika Andersson skriver om unga vänner som dödas, Ninna Hedeager Olsen berättar om kvällarna vid brasan då palestinier och israeliska soldater blev vänner, Karin Råghall rapporterar om Nil’ins första kvinnodemonstration och Rikard Björk och Maja Backlund berättar om hur Israel anser att de är säkerhetsrisker. På temat hbtq skriver Anders M Rundberg och Arne Nilsson, där Rundberg ifrågasätter Israel som hbtq-personernas paradis och Nilsson berättar om sina upplevelser som 62-årig bög på Västbanken. Majja Solanas Carlsson skriver om ett krampande hjärta och diskuterar vem som har råd att vara revolutionsromantiker, Elin Schwartz berättar om hur hennes judiska farmors historia lett fram till engagemanget i Palestinafrågan, Ramzi Abu Abdou skriver om sin mördade vän Vittorio och Hussein Khalili från Nablus berättar om när staden bröt utegångsförbudet. Den här boken uppmärksammar ISM:s tio år långa kamp, men rymmer också den självkritik som kan behövas för att rörelsen ska kunna utvecklas ytterligare inför den framtida kampen. Bland annat diskuterar Marcus Regnander om ISM-aktivister egentligen är kravallturister och Klara Svensson funderar kring metoder och om ISM egentligen gör någon skillnad. Några av skribenterna skriver under pseudonym, vilka ser du


längst bak i boken. Anledningen är att de inte vill svartlistas av Israel eftersom de vill resa tillbaka till Palestina. Men de flesta använder sina riktiga namn, bland annat eftersom de redan är kända av Israel. Vi hade önskat att ni fick höra berättelserna direkt från dem det berör – palestinierna. Några av bokens skribenter är från Palestina, men många av oss som försöker skildra den palestinska kampen genom att föra berättelserna vidare gör det utifrån våra subjektiva upplevelser som internationella aktivister. Samtliga berättelser är färgade av vars och ens unika förståelsehorisont och många av oss betraktar världen utifrån en vit, västerländsk position, med alla de privilegier det innebär. Flera av oss som skrivit i den här boken kan – trots att vi varit på plats – aldrig föreställa oss vad det innebär att leva i ett militariserat, ockuperat land. Vi vill också poängtera att texterna är ett urval och inte på långa vägar gör anspråk på allt det som utförts i ISM:s namn under åren. Inte heller är det tänkt att ge en heltäckande bild av den palestinska kampen. Den här boken är en liten del i ISM:s historieskrivning och ISM i sin tur är en liten del i den outtröttliga palestinska kampen för frihet och rättvisa.


SALIMS SISTA KVÄLL Lina Flyrén

Du skriver brev till mig Jag läser dem men orden verkar hopklippta, oförmögna: de hittar mig inte, i allt det här Men en dag känner jag din närvaro i hela kroppen det känns att det är en dag jag vill dela med dig Jag går från Balata in till Nablus, det regnar vattnet tränger genom tröjan mina frusna fingrar letar värme i fickorna I en korsning stannar jag vid mannen med majskolvarna han skrattar: ”är du hungrig i dag också!” ”Mest kall”, svarar jag och värmer mina händer över vattenångan han fiskar upp en majskolv, strör salt på ler mot mig och mot pojken bakom: unga spensliga Salim Jag vill berätta för dig om honom Han är femton år Han bor granne med en familj där jag sover över ibland Han jobbar i en butik


där vi brukar köpa tuggummi Han pluggar hårt för att kunna börja på universitetet Salim säger inte mycket i dag han får sin majskolv i en påse han stoppar den i jackfickan, ler ett hej då Jag går vidare, jag känner dig gå bredvid Bortom rondellen trängs försäljare mannen vid avokadoståndet hälsar trött några kvinnor skyndar förbi med pärmar i händerna Jag stryker handen genom luften vanliga regnkalla dag jag undrar vad du skulle ha sett om du vore här Senare den kvällen omfamnar mörkret staden Soldaternas invasion avbryter vår middag och vi går ut på gatorna igen I gränden vid tuggummiaffären står Salim och hans vän Mansour Vi är på väg i deras riktning när jeeparna plötsligt passerar Soldaterna skjuter in i gränden Sen kör de vidare Det går på några sekunder och hur ska jag förklara för dig: detta ingenting som breder ut sig efteråt Bara ansiktslösheten och gatan där blodet rinner


och späds ut av regnvattnets strömmar Jag försöker desperat att hitta en markering ett sätt att säga: nu går vi in i någonting nytt Men det är bara tiden som går, vidare Femtonåriga Salim och Mansour dör den kvällen de blir meningslöst bortförda i ambulans Deras vänner står med öppna jackor samlade runt blodpölarna Regnet späder ut bevisen, leran färgar allt grått Jag står och tittar på blodet och sorgen som knappt har hunnit bli sorg Jag pratar inte längre med dig i mitt huvud allt är blankt och infekterat Snart kommer ambulansen en andra gång för att hämta Salims mamma som brutit samman Då vänder jag mig bort för att finna: alla gränder här är likadana Ur minareten ropar man ut de två pojkarnas namn ett alarm av förtvivlan ett ensamt eko över staden Rösten följer oss genom de tomma gatorna och vidare in i natten, in i sömnen Vem ska minnas de här pojkarnas namn? Dagen därpå är alla affärer stängda sorgen suger syret ur staden Två nya martyraffischer värmer tryckpressarna snart ska vi se deras ansikten överallt Jag läser olika tidningar på internet


korta notiser om militärens intrång i Nablus, som bisatser: ”vid 19-tiden igår sköts två beväpnade palestinska män till döds av israeliska försvarsstyrkor” I grannhuset sitter Salims familj: människor kommer dit för att andas en gemensam luft Jag skriver brev till dig som jag vet att jag aldrig ska skicka mina ord är knytnävar ut i ingenting Jag letar efter någon att ställa till svars det finns en hand och ett namn bakom varje avtryckare det finns en soldat som åt frukost den morgonen Men här ska anklagelserna formuleras i tysthet och brisera i bråk på gatan, i sängkammare och på bussar


VECKAN DÅ AHMED OCH YOUSEF DOG Ulrika Andersson

i ett rum fullt av kvinnor. Många gråter, en del tyst, andra högljutt. Några sitter med tom blick och tittar apatiskt rakt fram. Ahmed är död och vi väntar på hans kropp för att ta ett sista farväl. Hans mamma ligger i soffan, utmattad, kramande hans porträtt. Ahmed Moussa blev tio år, han avrättades den 29 juli 2008 av israelisk gränspolis i Nil’in. Sommaren har präglats av nästan dagliga demonstrationer i staden. Demonstrationer mot det illegala murbygget som stjäl stora delar av stadens marker. Många har skadats, främst palestinier men även internationella och israeliska aktivister. Vi är några ISM:are som bor här och deltar i alla demonstrationer och vi har kommit varandra och många familjer mycket nära. En eftermiddag bestämmer sig en grupp ungdomar för att på egen hand, utanför de organiserade demonstrationerna, bege sig ut till platsen där murbygget håller på att ta form. Ahmed följer med. Han är egentligen för liten och hans bror säger till honom att vända hem. En tioåring kan dock ha en stark vilja och han vill verkligen se den där taggtråden de andra pratat om. Taggtråden är ny och ska skydda bulldozrarnas arbete och försvåra för demonstrationerna. JAG SITTER PÅ GOLVET


Det är där och då det hemska händer. En jeep med israelisk gränspolis anländer. När de börjar skjuta springer Ahmed och de andra panikartat iväg. I tumultet tappar Ahmed sin sandal, han vänder om för att plocka upp den och det är då gränspolisen väljer att skjuta honom. Ahmed blir sommarens första martyr. Han dör ute på fälten, i de olivlundar som hans släkt odlat i generationer och som de nu ser ut att förlora. Ahmeds död lämnar ingen i Nil’in oberörd. Ett av deras barn har dödats. Någon har på nära håll siktat på hans lilla huvud, tagit makten över liv och död och bestämt sig för det senare. Palestinier lever i ett nu och en historia där allt för många av deras barn dödats av ockupationsmakten. Dess brutalitet överraskar ingen men samtidigt frågar sig alla: hur kan något sådant här få ske? Under begravningen dagen efter samlas tusentals människor och en enorm procession för hans kropp från sjukhuset i Ramallah tillbaka till Nil’in. Vi sitter där i rummet på andra våningen i hans hem och en smärtsam väntan övergår i skrik och panik när Ahmeds kropp bärs in genom dörren. Svettiga fotografer med önskan om att få närmsta bilden väller in, trycker på, knuffar och skriker åt varandra. De förhindrar Ahmeds mamma, mostrar, fastrar, grannar och de andra närmsta sörjande kvinnorna att ta det avsked som de har väntat på. Jag överrumplas över scenariot som spelas upp framför mig. Jag hör mig själv skrika, rusa fram mot fotograferna och undra vad fan de håller på med. Vi gör vårt bästa för att försöka få bort dem. Allt går så fort, bara på någon minut, och mina tårar och skrik blir en del av kaoset runt om oss. Ahmed är död. När Nil’ins unga män bestämmer sig för att återigen gå ut och protestera, direkt efter begravningen, följer vi med. Inga medier, inga internationella eller israeliska aktivister var med när Ahmed


dödades. Vår närvaro gör inga underverk men vår egen och palestiniernas erfarenhet genom åren är att den gör skillnad och fyller en viktig funktion i motståndet. Den innebär dock inga garantier vare sig för oss själva eller för palestinierna. Demonstrationen tar plats på huvudgatan inne i Nil’in och inte ute på fälten. Frustrerade unga män fyllda av sorg och längtan efter frihet kastar sten mot den uppsatta vägspärren. Soldaterna skjuter tårgas och gummibemantlade stålkulor mot oss alla och mot de närliggande husen där familjer med små barn och åldringar tvingas ta skydd i sitt eget hem. Sjuttonårige Yousef Ameera är med i protesten. Han var där när Ahmed dödades. De var grannar och för honom var Ahmed som en lillebror. Yousef skjuts med två kulor i huvudet och körs med livshotande skador till sjukhuset i Ramallah. Den 4 augusti dör han av sina skador och det blir min andra begravning i Nil’in på mindre än en vecka.


NABI SALEH, JAG GLÖMMER DIG ALDRIG Anna Johansson

åkte till byn Nabi Saleh för att vara med på fredagsdemonstrationen som hållits varje vecka sedan ett år och tre månader tillbaka. Vi visste att den ofta slutade i utegångsförbud och i utfärdande av en ”stängd militärzon”. Trots att repressionen har varit extremt hög i Nabi Saleh fortsätter byborna att protestera mot hur landet stjäls från dem. Bosättningarna kryper sig närmare och militären är ofta närvarande. Flera unga män från byn sitter i fängelse på falska anklagelser och byborna får sina hem förstörda gång på gång av israelisk militär. En femtonårig pojke som känns som en vuxen man säger att allt han vill är att leva i trygghet. JAG, S OCH J

När vi samlas för demonstrationen är det militärer överallt. Efter en kort stund splittras demonstranterna av tårgasregn. Vi gömmer oss i ett hus en stund tills vi får reda på att militären gripit en ung palestinier. Vi beger oss mot torget för att försöka stoppa bortförandet. Väl på torget är det svårt att greppa situationen. När vi försöker hindra gripandet av en kvinna får vi pepparsprej rakt i ansiktet. Det känns som att någon gör tusen nålar på mina ögonglober samtidigt som ansiktet trycks ner i glödande kol.


Jag tror att jag skriker. Framför allt håller jag tag i S. Jag kramar om hennes midja där vi ligger som två jämrande foster. Hör hur någon säger ”it’s ok, let go”. Känner igen rösten men identifierar den inte. Mannen med rösten får mig på benen. – I’m sorry if you’re vegan! Jag känner hur han baddar något kallt mot ögonen. – It’s milk, it’s the only thing that helps, I’m sorry if you’re vegan! S får hjälp av någon annan och mannen som jag nu förstått är en israelisk aktivist som jag träffat tidigare under dagen leder mig iväg från torget. Ljudgranater viner runt öronen och eftersom jag inte ser dem komma hoppar jag till ordentligt när de går av mot asfalten runt oss. Min vän leder mig genom ett mörker och kryssar mellan ljudgranaterna, vi hoppar ner från något och jag känner mig löjligt hjälplös utan mina ögon. Pepparsprej är effektivt på det sättet. Vi blir insläppta i en affär och sitter där en stund för att vänta på att saker ska lugna ner sig och att jag ska få tillbaka min syn. Att öppna ögonen gör vansinnigt ont men det hjälper när ögonen tåras och rensas. Min vän skrattar åt att det ser ut som att jag gråter mjölk. Han berättar hur en militär skrikit på hebreiska åt oss när vi låg och vred oss i smärtor på marken. Han hotade gripa oss om vi inte flyttade på oss. Min vän skrek tillbaka att vi hade ont och att vi inte förstod hebreiska och lyckades i sista stund hindra militären från att spreja mig en gång till i ögonen. Efter ungefär en halvtimme kan jag se igen, men pepparsprejen bränner fortfarande i huden. Mina ögon möter varma leenden från en ung kvinna och hennes döttrar. De är vana vid demonstrationerna. Vana vid att grannpojken grips eller att tårgasgranater skjuts in i deras hem. Vi ringer runt och försöker lokalisera vilka som blivit gripna och var alla gömmer sig. J är okontaktbar och vi misstänker att


han gripits. S har blivit väl omhändertagen av andra. Vi väntar och tar oss till ett annat hus där vi pratar med familjen. Deras son har blivit gripen och kommer nu inte att få återse sin familj på ett år. Så enkelt är det att splittra en familj. Så snabbt går det. I skymningen lyckas alla som inte blivit gripna ta sig till ett hus där familjen dukat upp ett stort bord med mat till alla demonstranter. Alla är hungriga och maten smakar underbart. Jag hoppas och tror nog att J ska komma ut senare samma kväll. Så blir det inte. Vi tvingas inse att han inte kommer att släppas. Jag blir lugnad över att han har minst två andra med sig men orolig när jag får höra att han blivit misshandlad. Oron gnager i magen när vi åker från Nabi Saleh. Tillbaka i Ramallah. I duschen blir jag blind igen när pepparsprejen som vilat på ögonfransarna letar sig in i ögonen. Jag får en flashback från när min israeliska vän leder mig genom regnet av ljud och tårgasgranater. Kommer ihåg hur jag helt plötsligt känner det som ett piskrapp på benet och en svidande smärta som följer. Kommer ihåg hur jag kände efter med famlande händer men fann att tyget på byxorna var helt. I duschen tar jag en titt på insidan av mitt lår och konstaterar att jag nog blivit träffad av en ljudgranat, ett saftigt blåmärke börjar framträda. Mina händer känns som brännskador när jag nu sitter och skriver. Jag är ingen actionsökande revolutionsromantiker. Men det finaste jag vet är motstånd. Byborna jag träffat i dag är några av de starkaste jag sett, mammor som torkar bort tårar efter tårgasen och hoppas att de ska få se sina söner igen. Barn som vägrar ge upp för att de en dag ska kunna leva tryggt och säkert. Israeliska anarkister som gör allt de kan för att visa solidaritet med folket deras stat förtrycker. Aktivister, jag älskar er. Så jag kan stå ut med att händerna brinner när mitt hjärta gör detsamma.


9789197749541