Issuu on Google+


En annorlunda Pianoafton pรฅ Waldemarsudde

Laura Popa Adagio fรถrlag A


Av Laura Popa har tidigare utgivits: Som en meditativ chaconne (lyrik 2012) Berättelser om den musikaliska naturen (barnbok 2013)

ADAGIO FÖRLAG info@adagioforlag.se www.adagioforlag.se Text & bild © Laura Popa 2013 ISBN: 978-91-980455-5-0


Ett hav av blommor · 5

Naturens magi · 8

En festlig kväll på slottet · 18

Ett brev till Waldemarsudde · 26

Solen, solen är min glädje · 33


Ett hav av blommor D

et var en gång en prins som älskade att måla. Allra mest gillade

han att måla av naturen: de lekfulla blommorna en tidig vårdag, de mystiska sommarnätterna, det skygga vinterljuset, vindens melodier och sjöarnas poesi. Allt rymdes på hans palett. Prinsen promenerade ofta i naturen och gjorde skisser till sina målningar. Ibland satt han på en klippa, målade och glömde bort tiden. En varm sommardag när han vandrade omkring, såg han en vacker skärgårdsudde med utsikt över Saltsjön. Där fanns blommande ängar, stränder med klippor och sand, gamla ekar och lindar. Prinsen blev förälskad i den vackra skärgårdsudden. Han drömde om att bo där, med skärgårdens ljuvligaste utsikt över staden och sjön. Hans dröm besannades en dag. Prinsen fick ett lån av sin pappa, kungen, och lät bygga ett slott vid Saltsjön. Utanför slottet lät han bygga en stor park med två terrasser. Där planterade han ”ett hav av blommor” som han brukade säga:

5


Naturens magi D

et är en varm sommarkväll i juli. De skimrande skyarna lyser i

purpur och orange. Några ljusstrimmor dansar över himlavalvet. Det börjar skymma. I slottsparken tänds några lyktor här och där. I den svaga belysningen syns skulpturernas konturer bland trädens skuggor. Rosorna sprider en förtrollande doft i hela parken. Pelargoner och penséer i sommarens friska nyanser smyckar terrasserna. Det är tyst i parken. Även vinden står stilla. På Saltsjön glider långsamt en båt förbi. En bekant melodi hörs i fjärran. När klockan slår 22, börjar udden darra. Kastanjeträden och popplarna vid strandkanten susar. Blommorna viftar oroligt med sina knoppar och blad. Månen rycker till. Från norr blåser en kylig vind. Plötsligt hörs vattenvågorna som kluckar oroligt. De slår kraftigt mot klipporna. På himlen lyser några färgstrålar i gnistrande blått, orange och violett. Färgstrålarna bildar en virvel som växer och långsamt snurrar runt Waldemarsudde. Virveln vrider sig snabbare och snabbare. Mystiska viskningar och klingande ljud hörs i luften. De kommer närmare och närmare slottet. Sedan försvinner de längre och längre bort. När viskningarna upphör, löses färgstrålarna upp i mörkret. Det blir helt tyst. Några skulpturer får liv och börjar röra på sig. Herakles sänker långsamt blicken mot blomsterrabatterna. Han 8


lägger sin båge på marken. Det måste vara natten till den första augusti i kväll, tänker Herakles. Hans hjärta bultar av glädje. – Denna natt får jag vara en riktig människa, utropar Herakles. Jag är bjuden till prinsens födelsedagsfest på slottet. Herakles hoppar jämfota i gräset sprudlande av glädje. Han sätter sig på en bänk under ett kastanjeträd och andas in den friska sommarluften. Hans stela bronskropp förvandlas sakta till en människokropp. – Vilka är de andra gästerna? undrar Herakles. Vilka är bjudna till slottet i år? Hoppas att Beatrice också kommer. 9


Herakles vandrar omkring och plockar några rosor och sommarliljor till henne. Han träffade Beatrice på prinsens födelsedagsfest på slottet och blev förälskad. Hennes leende var som ett solsken, hennes röst en sommarsång. Ömsint och kärleksfull var hon också. Herakles går mot trappan som leder till stranden. Där vid stranden vilar Beatrice på ett marmorblock och tittar ut över sjön. På slottsterrassen sitter en skulpterad man djupt försjunken i sina tankar. Hans namn är Tänkaren. Han är synsk och vet vilka gäster som är inbjudna till slottet i år.

10


När Tänkaren ser Herakles promenera mot stranden, springer han efter honom. – God kväll Herakles, hälsar Tänkaren. – God kväll Albert, svarar Herakles som känner till Tänkarens riktiga namn. Vad trevligt att se dig! Vad funderar du på i kväll? Herakles minns att Albert alltid grubblar över något viktigt. – Du som är halvgud och är känd för din styrka och intelligens, vet du vad är meningen med allting? frågar Albert. Vad är meningen med livet? – Meningen med livet, meningen med livet, upprepar Herakles fundersamt. Det är nog kärleken tror jag. Eller vad tycker du själv? Albert blir tyst. Han tänker. – Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, svarar Albert. Visst ska man njuta av livet och glädja sig åt allt vackert som man har omkring sig! Att leva i kärlek med alla och allting. Precis som du säger. Det är det som är meningen med livet. Ditt svar är nog det bästa jag har hört! – Tack, svarar Herakles ödmjukt. Vet du vad? Det fina med kärleken är att ju mer kärlek man ger, desto mer kärlek får man tillbaka.

11


En festlig kväll på slottet K

lockan slår midnatt. Träden viskar hemlighetsfullt. Månen för-

svinner bakom mörka moln. En kolstrastsång hörs i natten. Men det är inte en vanlig fågelsång. Det låter mer som en magisk formel. Plötsligt släcks alla lyktor ner i slottsparken. Herakles, Albert, Beatrice, Signe och Simone skyndar sig uppför trappan mot slottets hemliga entré. Slottet ligger försjunket i mörker. Alla fönster är fördragna med mörka gardiner. En dörr öppnas och gästerna smyger sig in. De tar på sig var sin blå kappa som hänger bakom dörren och går till sällskapsvåningen. Bakom dem försvinner dörren. Från salongen, eller vardagsrummet som prins Eugen brukar kal�la det, hörs skratt och glada röster. Prins Eugen, August Strindberg, pianisten Wilhelm Stenhammar, vars tilltalsnamn är Sten, och violinisten Tor Aulin sitter vid bordet och dricker champagne. De pratar om färgnyanser och färgpoesi. – Själv tror jag att alla färger har en 18


viss klang, säger Tor. Och alla klanger har en viss nyans. – Ja, det stämmer ju, håller August med. Färgerna har ett eget språk. En målning säger mer än tusen ord. – Det är precis som i musiken, säger Sten. När jag komponerar, ser jag framför mig färger och nyanser som dansar med varandra. – Alla konstformer är besläktade, instämmer prins Eugen. Naturen inspirerar författarna och konstnärerna. Litteraturen och konsten inspirerar i sin tur musikerna. – Utan musik och poesi dör själen, säger August. Alla nickar instämmande. Sten och Tor märker att det kommer nya gäster in i salongen. Prins Eugen blir väldigt glad. Han hälsar sina gäster varmt välkomna och bjuder dem alla på en glas champagne. – Jag är ytterst glad att ni är här och firar med mig i kväll! säger Eugen. Tack vare den besjälade naturen som skapar magi varje år, är vi tillsammans denna augustinatt. Att vara människa på nytt och njuta av goda vänners sällskap är den bästa presenten som naturen har skänkt oss. Låt oss skåla för denna underbara gåva! – Skål, skål! ropar gästerna och dricker ur kristallglas. I det varma ljuset som takkronan sprider i salongen, ser skulpturerna förändrade ut. Den kalla bronsytan och den vita marmorn har förvandlats till ljus hudfärg. Beatrices tjocka hår är en kaskad av lockar. Hennes gröna ögon lyser som smaragder. 19


Ett brev till Waldemarsudde M

edan gästerna äter, skrattar och musicerar på slottet, cyklar

Frank runt på Djurgården och delar ut morgontidningen. På sommarlovet jobbar han som tidningsbud och tjänar några slantar. För sina pengar köper han akvareller och papper. Frank älskar naturen på Djurgården. Sommartid vandrar han gärna på Waldemarsudde. Han älskar att måla himlen och de lekfulla molnen. Han sitter ofta på klipporna och målar utsikten över Saltsjön och båtarna som glider förbi. Waldemarsudde är hans smultronställe. Klockan är tre på natten när pojken delar ut den sista tidningen. – Nu cyklar jag hem och sover några timmar, tänker Frank. Men när han tittar i väskan, ser han att det finns ett brev kvar där. – Brevet måste ha hamnat fel bland tidningarna, muttrar pojken. Frank tittar på brevet. På kuvertets framsida finns ett kvinnoporträtt målat. Kvinnan har brunt hår och gröna ögon. Ögonen lyser som smaragder. På kuvertet finns även en bild av slottet på Waldemarsudde och ett runt sigill. Franz läser på sigillet: Prins Eugen. Men ingen adress finns på kuvertet.


– Ett brev från prins Eugen, säger pojken förvirrat. Det är ju inte möjligt! Och till vem? Prins Eugen levde på 1900-talet och nu är det år 2013. Pojken vänder på brevet några gånger. Han tittar länge på det vackra porträttet. Han funderar en stund. Frank tycker att kvinnofiguren liknar marmorskulpturen Djurgården, som finns vid strandkanten på Waldemarsudde. Den skulpterade kvinnan, som med drömsk blick tittar ut över Saltsjön från ett marmorblock, är Franks favoritskulptur. Pojken bestämer sig för att cykla till slottet och lämna brevet där. När Frank närmar sig Waldemarsudde ser han en tjock dimma som omger hela parken. Men det är inte dimmigt på andra ställen på Djurgården. Han lämnar cykeln vid staketet och försöker tränga sig genom dimman. Men utan framgång. Så fort han kommer några steg framåt, kastas han tillbaka. Dimman är tänjbar som ett gummiband. Han snubblar, faller och känner sig virrig. – Jag ger upp och cyklar hem, säger pojken besviket. Brevet får vänta. Men precis i det ögonblicket ser Frank något konstigt. På ett litet ställe vid vatten finns ingen dimma. Det går en liten spricka nära marken. Han ålar sig fram som en mask genom öppningen. Med brevet i handen går han mot slottet. Hm, något väldigt mystiskt händer här i natt, tänker pojken. När han promenerar mot slottsterrassen hör han några konstiga viskningar kommande från träden. Plötsligt hörs vingslag och något svirrar snabbt förbi honom. Frank tittar uppåt och runt omkring sig. Men han ser bara mörka grenar som breder ut sig mot himlen. Det är nog bara träden som pratar med varandra, mumlar pojken. 27



9789198045550