A n d r e´ a D E L FU EG O
andréa del fuego (f. 1975) har tidigare medverkat i en rad antologier och skrivit flera uppmärksammade novellsamlingar. Syskonen Malaquias är hennes debutroman och belönades med det prestigefyllda José Saramago-priset 2011.
Malaq u ias
M alaq u ias
I berättelsen framträder en drömsk verklighet i flera lager. Andréa del Fuegos knappa och lyriska språk drabbar läsaren med full kraft och dröjer sig kvar långt efter läsningen. Syskonen Malaquias är en färg- stark skildring av tre gripande livsöden på den brasilianska landsbygden.
sys ko n e n
B
lixten slår ner i familjen Malaquias hus och föräldrarna dör i samma ögonblick. Syskonen Nico, Antonio och Julia skiljs åt. Den nioårige Nico får arbeta på kaffeplantage, Julia och Antonio hamnar på barnhem. Först långt senare återförenas bröderna. Julia bortadopteras och hålls som tjänsteflicka men rymmer. Hennes liv, som godtyckligt och grymt styrs av andra, blir en ständig flykt.
sys ko n e n
Hon mindes allt: Antonio, moderns svett, faderns bitterljuva lukt, huset, åskan. Hon sprang iväg till sitt rum, febern galopperade som en skenande häst. Minnena var en gardin, ångesten en soffa, hon skulle kunnat möblera ett helt hus med all denna förvirring.
ur romanen
»Så konkret är språket, så komplex är handlingen att del Fuegos berättelse blir som en tydlig men ändå gåtfull dröm.« frankfurter allgemeine zeitung
A n d r e´ a DE L F U EG O
ISBN 978-91-27-13993-0
författarporträtt: renato parada omslag: håkan liljemärker
cover_malaquias140626orig.indd 1
9 789127 139930
2014-06-26 23:23
2
text_malaquias140626korr6.indd 2
2014-06-26 21:28
9
1.
Serra Morena är brant, fuktigt och bördigt. Vid foten av berget bor familjen Malaquias, i ett hus med fönster stora som dörrar, med en dörr av pampigt mörkt trä. – Kom, Adolfo! Donana bad sin man om hjälp, han högg yxan i en stock och skyndade dit. Vattnet glänste i brunnens botten, Adolfo firade ner repet med hinken, han sänkte den i vattnet och drog den sedan uppåt längs brunnsväggen. Med sin klena benstomme gjorde hustrun inte längre några tunga sysslor, hon hade i stället börjat läsa välsignelser över barns ryggar och förtjäna majsmjöl, kaffe och mjölk med helande böner. Rosigt vit, tunna läppar. Förutom familjen Malaquias var traktens folk mörka som skogens djur. Barnen stod i ring runt brunnen, vattenytan speglade tre par händer som inramade två glänsande prickar och en näsa: Nico med blåa ögon, nio år. Antonio, småväxt, sex. Julia, rundmagad, fyra.
text_malaquias140626korr6.indd 9
2014-06-26 21:28
10
2.
Alla gick till sängs, det skulle bli en hård natt, vinden skakade fönstren. Takpannorna vibrerade, när som helst kunde stormen ta sig in i huset. Föräldrarna sov i ett rum, Nico, Julia och Antonio i ett annat i samma säng, hopkrupna i fosterställning. Katten sträckte på benen, väggarna bågnade. Lufttrycket pressade kropparna mot madrassen, hela huset tändes och släcktes, en lampa mitt i dalen. Åskknallarna varade länge tills de nådde andra sidan bergskedjan. Under huset mottog den negativt laddade jorden den positivt laddade blixten från ett vertikalt moln. De osynliga laddningarna möttes i familjen Malaquias hus. Just då befann sig föräldrarnas hjärtan i ett systoliskt läge, det ögonblick då aorta sluter sig. Med vägen spärrad kunde urladdningen inte gå igenom dem och jordas. Just när blixten passerade andades fadern och modern in och hjärtmuskeln drabbades av stöten med full styrka. Blixten hettade upp blodet till solens temperatur och brände sig igenom alla grenar i cirkulations-
text_malaquias140626korr6.indd 10
2014-06-26 21:28
11
systemet. En inre eldsvåda som fick hjärtat, denna häst utan ryttare, att sluta springa i Donana och Adolfo. I alla tre barnen var hjärtat i diastoliskt läge, autostradan var öppen. I den utvidgade artären hindrades inte elektricitetens framfart och blixten fortsatte genom aortans smala farled. Den oroade inte hjärtat och de tre fick obetydliga, knappt märkbara skador. Nico vaknade men låg kvar i samma ställning och inväntade ängsligt gryningen. Regnet hindrade inte dagen från att gry men tuppen förblev tyst. I föräldrarnas rum trängde solen in genom de spräckta tegelpannorna, paret låg stela på sängen men ingen hade kunnat ana att en eldslåga bränt dem inuti. Madrassen och tegelpannornas kanter var svarta. Nico gick in och såg vad som hänt efter den våldsamma kollisionen mellan blixten och kropparna. Antonio öppnade ögonen, skräckslagen. Julia var vaken men rörde sig inte, hon låg kvar med slutna ögon, Nico trodde att hon var död. Han drog med sig Antonio, de gick genom vardagsrummet, fortsatte ut på stigen som ledde fram till grinden. Där blev de sittande under en buske. Antonio puffade Nico på armen, han var hungrig. Nico gick tillbaka, det enda ätbara som fanns till hands var ett stycke rörsocker som han stack ner i sin blöta ficka. Han hörde ljud i rummet, det var Julia som jämrade sig. Innan hon hunnit ur sängen var Nico framme
text_malaquias140626korr6.indd 11
2014-06-26 21:28
12
och tog henne i famnen, hennes långa ben slog mot hans knän. Antonio gnagde på sockerklumpen, de andra kröp ihop intill varandra. Några kor dök upp längst bort på vägen, bakom dem en yngling med en käpp i handen, det hade slutat regna men iskalla droppar föll från hans hatt. Syskonen darrade, lila läppar, kalla fötter. – Nico! Timóteo arbetade hos Geraldo Passos, ägare till plantagen Rio Claro. Han gick fram till familjen Malaquias hus, steg in och kom springande tillbaka. Han sade ingenting, han satte bara upp syskonen på den osadlade hästen som gick tillsammans med boskapshjorden och fortsatte vägen fram. Så fort Geraldo såg de tre på trappan sade han till den gamla hemhjälpen att komma med kaffe. – Timóteo, i morgon tar du de två yngsta till de franska nunnornas barnhem i staden. Den äldste stannar hos mig. Alla tre sov tätt omslingrade på mattan vid sidan om Timóteos säng. Innan de gick ut ur rummet nästa morgon lade Nico resten av sockerstycket i systerns ficka. – Gråt inte, jag kommer och hämtar er. Den lilla flickan torkade ansiktet med klänningen och sockret föll ut. Antonio tog upp det från golvet och
text_malaquias140626korr6.indd 12
2014-06-26 21:28
13
lade det i sin ficka, tittade förebrående på systern. Timóteo satte upp Antonio och Julia på sin häst. Sex timmar till den lilla staden. – Varifrån kommer de? undrade syster Marie. – Föräldrarna brändes till döds, blixten slog ner i huset. Den äldste stannade på plantagen, herr Geraldo tog pojken för egen del. Marie ledde ut de två till gården där de fick vänta tills man hade gjort i ordning en säng i ett av rummen.
text_malaquias140626korr6.indd 13
2014-06-26 21:28
14
3.
– Öppna munnen. Nico gapade och avslöjade svullna mandlar. – Tizica, koka lite örtte, han har ont i halsen. I morgon får han börja i kaffeplantagen, befallde Geraldo. Tizica skötte huset och tog till vara allt som gick att få ut av en majskolv, gröt, eld, tobakspapper, olja, pudding. Hon tog en ört på måfå och gav Nico, låtsades ge honom det rätta avkoket, lät halsen bli så inflammerad som möjligt så att han skulle slippa arbeta i solen. Hon gick in till Nico med en bit kaka och iakttog honom. – Hur såg din mors kropp ut? Hushållerskan hade ingen ro sedan pojken kom i huset, en morgon gick hon fram till husbonden. – Jag tar hand om Nico. – Att han blir din son förändrar ingenting, jag sätter honom ändå i arbete. I morgon får han hjälpa Osório att räfsa kaffet på gården. Nästa dag kom Tizica och sade att pojken var febrig, att i det tillståndet skulle han varken kunna uträtta eller lära sig något, han skulle bara vara till besvär.
text_malaquias140626korr6.indd 14
2014-06-26 21:28
15
– Nico har redan förlorat en mor. Så gammal som du är förlorar han snart en till, svarade Geraldo. Dagarna gick, Nico bar ut arbetarnas lunch till kaffeplantagen. Febern höll i sig, spår efter blixten gnistrade ännu i hans ögon. En morgon steg han upp i gryningen och gick ut i köket, veden som brann spred ett rött sken över honom, de avrensade majskolvarna sprack i den heta spisen, vattenkrukan av lera var torr och tom. – Gå och lägg dig, pojk, sade Tizica i nattlinne. När hon gick fram till honom märkte hon febern, inom kort skulle den döda enzymerna som förvandlade vetemjöl till mänskliga celler. Hon gick till brunnen för att dra upp en hink vatten och tog med sig pojken ut, han sög i sig gryningskylan. Hon blötte hans nacke, armarna, pannan, till slut hällde hon hela hinken över den magra kroppen. Hon drog upp hans skjorta och lät lungorna bada i månljuset. – Det här kommer att kyla ner dig. Tizica hörde prassel i buskarna, det kunde vara en varg som smög efter hönor. Om det var så skulle Geraldo snart komma ut med bössan. En minut senare hörde hon husbonden spänna hanen på verandan. Han såg inte de två på gården, Nico hade slumrat till i Tizicas knä, hon satt orörlig. Prasslet kom närmare, Nico skrek till när skottet gick av. Vargen föll nära salladslöken.
text_malaquias140626korr6.indd 15
2014-06-26 21:28
16
4.
Julia hade stärkta klänningar och strukna strumpor. Antonios kläder fick samma behandling. De franska systrarna hade sin katolska mission i den lilla staden, de tyckte om barnen så länge de växte och rabblade trosläran. Talk och skorpsmulor slet på trägolvet. Tillbringare färgades av fruktsaften som blev kvar i botten. Stela höfter, insjunken bröstkorg, runda axlar. Tunn hud, blekta lakan, broscher och pärlemor på kvällarna. – Kanske den arabiska familjen kunde ta den lilla flickan, hon är lydig, funderade Marie. – Jag ska skicka ett brev, svarade Cecille med en suck. Svaret kom en månad senare. Systrar! Jag kommer och tittar på flickan i oktober. Leila Den arabiska matronan kom med två resväskor, hon skulle stanna ett par dagar, bara den tid det tog för ärendet på missionen. Cecille gav henne rummet med fönster åt gården. Från fönsterkarmen skulle Leila kun-
text_malaquias140626korr6.indd 16
2014-06-26 21:28
17
na iaktta Julia utan att synas. Studera uppförandet, utseendet, den obearbetade stenen. – Jag kommer tillbaka och hämtar henne om fyra år. – Vad tyckte ni om Antonio? – Jag vill bara ha flickan. Marie och Cecille sade ingenting till Julia, det tänkte de göra först strax innan hon skulle ge sig av till huvudstaden. Tizica kom från plantagen för att köpa blommigt tyg och passade på att besöka Nicos syskon. – Jag skulle vilja ha alla tre. – Julia är redan tingad, sade Marie. Tizica återvände hem med tyger och kanelbröd. Medan Nico åt berättade hon för honom att Julia skulle åka långt bort och att ingen ville ha Antonio. Innan Geraldo gick till sängs värmde Tizica hans mjölk. – Jag tänkte ta med Nico för att hälsa på hans syskon. – Här ska ingen in till staden, ni stannar här båda två. Timóteo satt uppflugen på grinden, leriga skor, han tände en cigarett. Höga träd, spetsiga i toppen, eukalyptusoljan som försökte tränga ut ur bladen. Nico bar ved, två famnar till skulle in i förrådet innan arbetet var slut. Timóteo släckte cigaretten, hoppade ner och gick emot honom. Nico saktade in stegen och hälsade. – Kan du simma, Timóteo? – Simma vart? Har du blivit tokig? Nico lade upp sista vedlasten över axeln och gick in.
text_malaquias140626korr6.indd 17
2014-06-26 21:28
18
5.
Nico hade inte varit utanför plantagen på fyra år. Vuxna drag höll redan på att sudda ut det barnsliga ansiktet. Nyheter om syskonen fick han genom Tizica, hon besökte dem en gång var tredje månad. Antonio hade svårt för att lära sig läsa, kunde inte koncentrera sig, han var blyg, tillät ingen att komma nära. Julia stavade sig igenom orden med lätthet och man ansträngde sig för att hon skulle förkovra sig i konsten att göra eleganta bakverk. Hon var indränkt med lavendel, håret kammat med benkam. Julias adoption och packning var klar, dokumenten låg färdiga att skrivas på. Den mörka blänkande bilen stannade vid ingången till missionen. Syster Cecille gick nerför trappan för att ta emot den arabiska matronan. Leila kysste nunnans hand och bad om hennes välsignelse som levererades med ett mekaniskt mummel. Hon ville att det hela skulle gå snabbt och utan avskedsceremonier så att de kunde ge sig iväg meddetsamma.
text_malaquias140626korr6.indd 18
2014-06-26 21:28
19
Cecille gick och hämtade Julia medan Marie närmade sig. – Frun, Antonio gråter, han ber om att få följa med… – Bara flickan. Leila såg på klockan på sin breda handled, Marie hostade. Julia kom springande i en vit klänning med broderier på ärmarna. Glansen från den solbelysta bilen genomborrade henne som ett spjut, hon hejdade sig mitt i trappan. Cecille drog henne i armen och lämnade över hennes ägodelar till Leila, allt rymdes i en liten väska. Under färden såg Julia bergstopparna fara förbi, och vattenfallen som på avstånd tycktes frusna, en vit orörlig tråd med början, mitten och slut. I staden fanns viadukter och tunnlar. Julia steg av vid porten till det ståtliga huset, illamående av resans hypnotiska enformighet. Leila tog henne med genom husets alla rum. I köket satte hon fram en köttsoppa som stod färdig på spisen, iakttog hur Julia sörplade i sig hela tallriken men tog inget själv. Flickan torkade sig om munnen med en servett och fördes till ett litet krypin över gården. Leila satte ner hennes resväska bredvid en smal säng. I det lilla rummet fanns det också ett klädskåp, en batteriradio och bakom dörren en strykbräda.
text_malaquias140626korr6.indd 19
2014-06-26 21:28
20
Det stora huset, orangefärgat av dagsljuset, luktade kardemumma, ambra från lamporna, kastanj från möblerna. En trädgård klippt och fängslad i väluppfostrade former, dadlar på skålarna i porslinsskåpet, silver på bordet om söndagarna. Tvåvåningshuset över gården, via sidotrappan uppgången till rummet avsett för Julia, hennes plats.
text_malaquias140626korr6.indd 20
2014-06-26 21:28
21
6.
De franska nunnorna tog emot barn från hela regionen, gav de föräldralösa tak över huvudet utan åtskillnad, bemödade sig om deras yttre för att locka till sig familjer som skulle adoptera dem. Antonio var nästan elva år. Armar och ben var mycket kortare än kroppen som också var liten för hans ålder. – Doktor Calixto har kommit. – Jag ska ta emot honom, hämta Antonio. Calixto satte sig på stolen, bredvid fanns en säng med lakan och kudde, en tjock gardin täckte fönstret, en tillfällig läkarmottagning. Antonio kom i shorts, skjorta och läderskor med bomullssnören. Doktor Calixto undersökte pojken i två timmar. Han nickade för att visa att den kliniska undersökningen var över. Cecille hjälpte Antonio att klä på sig och tog honom till matsalen där man skulle servera kvällsmaten. – Syster Marie, han är dvärg, förklarade läkaren. – Hur då dvärg? – Dvärg. Lung- och hjärtproblem är vanliga hos de här
text_malaquias140626korr6.indd 21
2014-06-26 21:28
22
små människorna. Det är ingen tvekan om det, syster, han är dvärg. Något fall i familjen? – Föräldrarna var normala. – I så fall finns förklaringen till de hämmade tillväxtkörtlarna hos äldre släktingar. Eller kan problemet ha börjat med honom. Må Gud förlåta mig, men jag har hört fall där den otrogna hustrun har straffats med en defekt son. – Vill doktorn vara snäll och följa mig till dörren. Marie tog avsked av Calixto och från andra våningen började hon iaktta Antonio. Hon hade aldrig sett en dvärg, inte ens de som visas upp på torgen. Att veta att hon hyste ett dvärgvuxet barn var att få tillträde till galaxernas barnkammare. Marie ville förstå mysteriets mekanismer, men samtidigt hålla sig på avstånd från fenomenet och vetenskapen som förklarade det. På gården torkade Antonio mjölken från munnen med armen. Han var lika lång som Moraes, en sjuårig pojke. – Det finns säkert någon plantageägare som vill ha den här pojkspolingen till hushållsgöromål, sopa förråd eller något, sade Cecille. I en vrå av rummet kurade Geraldina, Geraldos mor. Hon var en närvaro som följde den lille Antonio, hon kunde inte ses och det tillät henne att också påverka hans sömn. Pojken sov nio timmar per natt, hjärtat slog i takt med det han drömde.
text_malaquias140626korr6.indd 22
2014-06-26 21:28
23
Antonios minne av hur föräldrarna såg ut var mycket vagt, det begränsade sig till små prickar utan någon linje som förenade dem. Men han mindes en röst, ett kvinnligt tonfall som minnet kopplade samman med ett åskväder, från skärande moll till dur.
text_malaquias140626korr6.indd 23
2014-06-26 21:28
24
7.
Familjen Malaquias hus fick inte vara i fred, grannarna lade beslag på deras tillhörigheter. Ägarna var döda och barnen skingrade så det var bara att ta för sig. Där var Eneido, granne till familjen Malaquias, som också arbetade på plantagen. Med en närståendes befogenhet fyllde han säckar med grytor, kaffekvarn, yllefiltar, nystan som Donana hade spunnit. Trätråg, hönor, tupp, anka, den mogna majsen. Det torra blev inlagt i ladan, det blöta i olika kalebasser. Huset tömdes. På orten hade man klart för sig att enligt den muntliga lagrätten tillhörde egendomen Nico, Julia och Antonio. Eneido skulle bara förvalta den tills alla var tillbaka. Geraldo var nyfiken på huset, inte byggnaden, men det kusliga som hade hänt där. Han böjde sig bara för makter som var över honom och blixtarna högt uppe bland molnen är skrämmande även om de också rör vid marken. Han skickade dit Timóteo då och då för att se hur det stod till i huset. Bara för att titta, inte städa, inte röra. När Eneido hade släpat iväg med möbler, klä-
text_malaquias140626korr6.indd 24
2014-06-26 21:28
25
der och matvaror lät han väggarna och taket ta hand om tomrummet. Eftersom han bodde nära huset lade han märke till Timóteos påhälsningar på dagarna och Geraldos nattliga besök. Plantageägaren var en inbiten ungkarl, ännu i sin fulla kraft, han tog med sig en och annan dam till det svedda rummet. Eneido talade inte med någon om det, Geraldo ägde även det som inte var hans. Men Eneido spionerade på allt som pågick i det övergivna huset. Medan alla sov gick han grusvägen fram till ståltrådsstaketet som var överväxt av pumpaplantor. Han satte sig på huk, bröt av en och annan grönsak från stjälken för att kunna se bättre. Han såg Geraldo dra ner axelbanden på en klänning som omslöt en mörkhyad kvinna, han klädde av henne som en lysten tjur. Hon steg ur sin bomullskokong, armarna flydde ur klänningen och slingrade sig om tjurens hals. Där Eneido stod kunde han känna lukten av henne. Hon var inte så ung, en kvinna som visste vad hon ville, förtrolig med köttets lustar. Hon gav bröstet åt besten, böjde sig över honom i en båge, en ränna längs ryggen. Från nacken till midjan fylldes den lilla rännan av svett. Eneido flåsade i takt med Geraldos stönande, paret rörde upp damm, fötterna skrapade mot det grusiga golvet, fram och tillbaka.
text_malaquias140626korr6.indd 25
2014-06-26 21:28
26
Alla var nästan lika fulla av kraft som Geraldo, även Eneido. När han kom hem gick han in och betraktade sina sovande döttrar. Rosiga, med lakanet över sig låg de tätt tillsammans. Han drog fingrarna mellan de små låren på den yngsta, dröjde vid värmen från hennes kön. Ingen såg, inte ens hon kände något som fick henne att vakna. När Geraldo kom tillbaka till plantagen lade han en medaljong insvept i ett par trosor under madrassen. Damen han hade fått den av drack ett glas mjölk i sitt hus där det också bodde andra damer av hennes sort, klänningen som var styv av Geraldos säd lade hon i blöt.
text_malaquias140626korr6.indd 26
2014-06-26 21:28
27
8.
Geraldo var inte den ende jordägaren, det fanns andra men långt bort på grund av det stora avståndet mellan egendomarna. Skälet till att han inte gifte sig var modern, han tog hand om henne tills hon dog. När Geraldina hade fått Geraldo drabbades hon av en mystisk sjukdom. Hon hade inte ont någonstans men ögonen fylldes hela tiden av var, en gul sörja runt den svarta irisen. Hon blev med barn tre gånger efter Geraldo var född. Tre gånger drabbades hon av levriga blödningar, hennes livmoder kunde inte längre hålla kvar ett foster. De förlorade barnen, som alltid stöttes ut efter fyra månader, begravde hon nära floden. Hon gjorde ett litet tygbylte av kött och blod, knöt ihop det med trådar av torr halm och bad för den lilla själ som hon inte hade kunnat föda fram. Geraldos far dog när det tredje barnet hade gått förlorat. Missfallen gjorde honom kraftlös, han tappade styrkan i benen, njurarna ville inte fungera, sinnet försvagades. Hustrun uppfostrade Geraldo ensam. Pojken tog snart hand om allt utan rädsla eller tvekan. Han
text_malaquias140626korr6.indd 27
2014-06-26 21:28
28
hade en dundrande röst, som när man blåser i ett kohorn, bara mindre utdraget. Geraldina Passos dog tidigt en sommar, men att kroppen begravdes utplånade inte hennes närvaro. Ett slags minne dröjde kvar, som även om det var ytterst litet och genomskinligt hade en struktur, förblev organiskt och materiellt. Det for runt som pudret på ett odammat toalettbord, det lyfte när någon andades på det. De första månaderna blev hon kvar i huset, i ett hörn av sitt rum. Tizica korsade sig medan hon for med sopborsten genom rummet som Geraldo ville hålla stängt. Första julen utan Geraldina kokade mjölken inte upp när Tizica värmde den på spisen. Mjölken, fet av gräset som hade alstrat den, förblev livlös i den emaljerade kannan, värmen flyttade inte på en enda molekyl. Inte minsta bubbla steg upp, ytan förblev slät. Tizica kommenterade saken i trakten och blev förmanad. – Håller du på och prata om det här kommer du att dra till dig den döda. – Det är ingen fara, det som är dött är begravet.
text_malaquias140626korr6.indd 28
2014-06-26 21:28
29
9.
Julia bodde i det lilla rummet över gården med samma slags motvilja som hon hade bott på barnhemmet. Ansiktet sjönk aldrig riktigt ner i huvudkudden, det fanns alltid ett avstånd mellan henne och omgivningen. Hon fick bara gå runt i huset om Leila, adoptivmodern, hade gett sitt tillstånd. Hon åt i köket och var tvungen att gå till sitt rum vid dagens slut. På söndagarna satte Leila henne till att hjälpa Dolfina, en kvinna som hade haft hand om det stora huset i många år och som också sov i gårdshuset. – Hur länge har frun bott här? Dolfina hackade grönsakerna som flickan tog fram ur kylskåpet. – Det har jag glömt, Leilas mor hämtade mig, jag kom hit som liten flicka. Leila tog emot så betydande gäster att varken Julia eller Dolfina fick gå in i salongen. När middagen var serverad lyssnade de på radio. Ibland lät Dolfina Julia sova i sitt rum, hon lade madrassen nära dörren.
text_malaquias140626korr6.indd 29
2014-06-26 21:28
30
Det minst ansträngande arbetet var att vika örngott och små handdukar för ansiktet. Skjortor och andra kläder krävde mer uppmärksamhet med vecken och Julias händer kunde inte göra det snabbt nog. Örngott och små handdukar vek hon redan med lätthet och förtjusning, den mjuka och doftande bomullen parfymerade händerna. Det enda hon inte kunde var att lägga in det hon vek ihop, hon nådde inte upp till skåphyllorna. Hon åt vad hon fick, buljong av inkråmet från kyckling, örtkringlor. Hon tyckte om jordiga smaker, maten som var rostbrun till färgen. Honung från vilken blomma som helst tuggade hon i sig som en brödbit. Följande sommar skickade Leila iväg Dolfina på ett ståtligt skepp, hembiträdet skulle göra Leilas syster sällskap i en annan världsdel. I hennes ställe kom Ludéria, en kokerska som kunde göra arabiska festmåltider och drycker för sultaner. Förfriskningar gjorda av rosor fyllde guldkantade kristallglas, kuddar i salongen, orientalisk musik. Julias händer blev iskalla i Ludérias närhet. En dag drabbades Julia av en svag men envis feber. De trodde att det var mask från tiden på landet, det togs prover för att se om hon hade blodbrist. – Det där är bara sjåpigheter, sade kokerskan. – Några sjåpigheter har hon aldrig visat prov på, hon saknar den förra hjälpen, hon är van vid Dolfina, svarade Leila.
text_malaquias140626korr6.indd 30
2014-06-26 21:28
text_malaquias140626korr6.indd 31
2014-06-26 21:28
A n d r e´ a D E L FU EG O
andréa del fuego (f. 1975) har tidigare medverkat i en rad antologier och skrivit flera uppmärksammade novellsamlingar. Syskonen Malaquias är hennes debutroman och belönades med det prestigefyllda José Saramago-priset 2011.
Malaq u ias
M alaq u ias
I berättelsen framträder en drömsk verklighet i flera lager. Andréa del Fuegos knappa och lyriska språk drabbar läsaren med full kraft och dröjer sig kvar långt efter läsningen. Syskonen Malaquias är en färg- stark skildring av tre gripande livsöden på den brasilianska landsbygden.
sys ko n e n
B
lixten slår ner i familjen Malaquias hus och föräldrarna dör i samma ögonblick. Syskonen Nico, Antonio och Julia skiljs åt. Den nioårige Nico får arbeta på kaffeplantage, Julia och Antonio hamnar på barnhem. Först långt senare återförenas bröderna. Julia bortadopteras och hålls som tjänsteflicka men rymmer. Hennes liv, som godtyckligt och grymt styrs av andra, blir en ständig flykt.
sys ko n e n
Hon mindes allt: Antonio, moderns svett, faderns bitterljuva lukt, huset, åskan. Hon sprang iväg till sitt rum, febern galopperade som en skenande häst. Minnena var en gardin, ångesten en soffa, hon skulle kunnat möblera ett helt hus med all denna förvirring.
ur romanen
»Så konkret är språket, så komplex är handlingen att del Fuegos berättelse blir som en tydlig men ändå gåtfull dröm.« frankfurter allgemeine zeitung
A n d r e´ a DE L F U EG O
ISBN 978-91-27-13993-0
författarporträtt: renato parada omslag: håkan liljemärker
cover_malaquias140626orig.indd 1
9 789127 139930
2014-06-26 23:23