9789170374784

ORDFRONT www.ordfront.se

F O T O : R O BERT BL O MBÄ CK

ISBN: 978-91-7037-478-4

KATARINA BJÄRVALL VAR ÄR DU?

Katarina Bjärvall är journalist och författare. Hon har tidigare skrivit fackböckerna En gravad hund – det svenska språket i en mångkulturell vardag och Vill ha mer – om barn, tid och konsumtion samt romanen Under tiden.

Mobilen är överallt och ingenstans, den är alltid med oss och den är aldrig avstängd. Vi har den i handen, i f ckan eller i väskan. Vi känner dess puls mot kroppen när den ringer.

Tonårssonens kvällsplaner förhandlas på jobbet, dotterns skolavslutning förbereds i kassakön. Mobilen får oss att känna oss effektiva i en alltmer tidspressad tillvaro. Varje lucka av tystnad eller tristess fylls med snabba samtal eller fåordiga sms: Var är du? Vad gör du? Vi har fått oändliga möjligheter att nätverka och kommunicera, men är priset att en del av närheten, samtalet och vänskapen går förlorad?

Katarina Bjärvall berättar mobilens historia och visar hur vi använder den för att manifestera vår identitet. Hon lyfter fram mobilen som dator, som prat-, skriv-, musik- och bildmaskin och hon blottlägger dess roll i glappet mellan säkerhet och trygghet.

I sin granskning av mobilbranschen avslöjar hon konsekvenserna av att de mest etablerade strålningsforskarna är avlönade av telekomföretagen och visar på de miljöskador som mobilindustrin orsakar i fattiga länder.

Aldrig tidigare har en så liten sak tagit så stor plats i människans liv. Kanske ger oss mobilen frihet – men är det den friheten vi vill ha?

KATARINA BJÄRVALL

VAR ÄR DU? Människan och mobilen

Mobilen kan tyckas befria oss från plikten att komma ihåg. I våra maskiner kan vi lägga alltmer av vårt minne, från kalenderns påminnelser och gps:ens kartor till semesterfoton och nostalgisk musik. Och hur många telefonnummer kommer jag ihåg?

Bortsett från mitt eget, inget som har kommit in i mitt liv efter det att jag skaffade mobil. Att slippa lägga på minnet kan kännas befriande – men själva minnet är egentligen friare. I mitt minne f nns de lyckligaste bilder och den skönaste musik som jag är fri att plocka fram och njuta av, med mina inre sinnen, även i mörker och tystnad och utan tillgång till någon som helst teknik. Det är frihet. Men att glömma kan också vara befriande. Att då och då hamna fel därför att minnet sviker ger f er möten och upplevelser än att alltid effektivt nå målet.

O OR DF RONT

VARÄRDU_omslag.indd 1

2011-01-24 22.36

KATARINA BJÄRVALL

Var är du?

Människan och mobilen

Ordfront

Stockholm 2011

Till Gert

Katarina Bjärvall: Var är du? Människan och mobilen Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se www.katarinabjarvall.se © Katarina Bjärvall 2011 Omslag: Eva Jais-Nielsen Inlaga: Göran Skarbrandt Satt med Adobe Caslon Pro Tryck: Scandbook, Falun 2011 ISBN 978-91-7037-478-4

Du 채r aldrig s책 ensam som du tror Solen 채r din syster m책nen din bror

Ulf Lundell

6

|

Innehåll Utgångspunkten 9 Identiteten 14 Historien 32

Telefonen 46 Brevet 58

Soundtracket 72 Kameran 83 Kartan 93

Datorn 102

Säkerheten 114

Kreditkortet 128

Tillväxtmotorn 144 Risken 159

Gruvan, fabriken och skrothögen 175 Hävstången 206 Utan 223 När? 235 Var? 255

Friheten 267 Källor 282

Register 292

8

|

Inneh책ll

Utgångspunkten Jag har en mobiltelefon. Det har nästan alla jag känner, oavsett om de bor i Stockholm eller i Burundis huvudstad Bujumbura. Vi säger att vi behöver den, de flesta av oss är beroende av den och några är, skulle jag säga, faktiskt besatta. Aldrig tidigare har en så liten sak fått ta så stor plats i människans tillvaro.

En mobil är mer än en telefon. Genom sms-funktionen är den ett oändligt tjockt block med papperslappar för meddelanden. Den är i de flesta fall en kamera och en musikmaskin och den är numera dessutom ofta ett kartsystem och en dator med tillgång till internet och därmed till en hel värld av information, spel, teve, film och möjligheter till socialt umgänge.

Mobilen är nöje och kunskap, säkerhet och minne, vänskap och kärlek. Ja, den är ett destillat av allt det som kännetecknar konsumtionssamhället: effektivitet, samtidighet och förgänglighet, yta, kommunikationer och relationer. Den öppnar gränslösa möjligheter och den håller oss samtidigt fjättrade inom sitt kraftfält.

Vad är det för kraft som vibrerar i detta fält? Vad är det som håller mig fast, som gör att det räcker med ett enda sms-pip för att sticka hål på den bubbla av koncentration som jag befinner mig i? Kanske lever jag ett ovanligt löst sammanhållet liv som gör mig alldeles särskilt beroende av min mobil. Som frilansjournalist och författare lever jag på uppdrag från tidningar och förlag som kan höra av sig när som helst. Jag konUtgångspunkten

|

9

taktar nästan dagligen människor som jag behöver intervjua och för dem vill jag vara tillgänglig. Många av mina kollegor och vänner lever liknande flytande liv. Jag är också mamma till två ungar, en tonåring som justerar sina planer i mer eller mindre nära kontakt med mig och ett lågstadiebarn som inte har egen mobil men som har lärare och fritidsledare som tar för givet att jag alltid går att nå. Och jag lever dessutom tillsammans med en man som bor tjugo mil bort; våra mobiler är många gånger de medel vi har för att samla ihop vår utspridda gemenskap.

Mobilen bär mina relationer och det måste vara detta, att mitt allra viktigaste ska rymmas inom dess plastskal, som gör mig så utsatt för dess signaler. Det är en känsla av skörhet men motsatsen, att vara utan mobil, känns skörare. Och det är en upplevelse som jag vet att jag delar med många andra.

Den tyske filosofen Herbert Marcuse, verksam i USA , visade i sin bok Den endimensionella människan 1964 hur människans beroende av andra – slavens av herren, torparens av bonden, arbetarens av fabriksägaren – redan då hade ersatts av ett beroende av vad han kallade objektiva förhållanden, till exempel ekonomiska lagar, marknader och produktionsapparater. Genom att läsa Marcuse på 2010-talet och anlägga hans perspektiv på vår tid ser jag hur vårt beroende av mobilen är en del av denna ordning. På engelska skiljer man mellan addiction, ett kemiskt-fysiologiskt beroende som till exempel av alkohol, och dependence, ett känslomässigt förankrat beroende som till exempel av närhet till en viss människa. Mobilberoendet är mer känslomässigt än kemiskt, men också i känsloreaktioner finns det kemi. När mobilen piper eller ringer triggas utsöndring av stresshormoner, som kan ge en positiv känsla av aktivitet och action, och forskning tyder på att det bland annat är belöningshormonet dopamin som gör att vi ständigt vill kolla om vi har fått sms eller om någon har ringt.

10

|

Utgångspunkten

Vi är alltså beroende – men vad är det vi är beroende av?

Mobilen är överallt och ingenstans. Den är så tätt inpå oss, så ständigt närvarande att den nästan är osynlig. Det är lockande att beskriva den som ett kroppsligt organ, att se blodet flöda över i den och att tänka sig dess kretskort som förlängningen av nervsystemet. Metaforen är relevant, för många av oss har förlagt en del av vårt medvetande till mobilen och vi vet inte längre var gränsen går mellan den och oss själva. Men jag påminner mig: Mobilen är en sak. Den är med och den är på, vi har den i handen, i fickan eller i väskan, vi känner dess puls mot kroppen när den ringer, vi hör dess rop och vi kommer villigt oavsett vad vi har för oss. Mobilen har företräde, den är mer levande än något annat föremål – men den är fortfarande inte liv.

Samma år som Marcuses bok publicerades utgavs den kanadensiske mediaforskaren Marshall McLuhans bok Media som skulle komma att förändra en hel världs syn på medier och kommunikation och som ger mig samma sorts distans som Marcuse. Avståndet ger mig möjlighet att utskilja mobilen och dess betydelse genom att se på vår samtid liksom på avstånd, som när man backar från ett konstverk för att se bildens linjer och former istället för penseldrag och prickar. Mediet är budskapet, the medium is the message, löd rubriken på första kapitlet i McLuhans bok och det sammanfattade vad han hade att säga: att kommunikationens form är viktigare än dess innehåll och att den förändrar sin omgivning i grunden. Rörelsen, transporten, hjulet och vägen fanns visserligen före järnvägen, men järnvägen snabbade upp dessa företeelser och gav därmed upphov till nya typer av städer och nya former av arbete och fritid. På motsvarande sätt medför varje teknik enligt McLuhan en förändring i skala, hastighet eller mönster i människans tillvaro.

McLuhan skriver om kommunikationsformer som var Utgångspunkten

|

11

påträngande aktuella på 1960-talet, bland annat telefonen, teven, filmen och det han lite rörande kallar datamaskinen, men ofta känns det som om det är mobilen han syftar fram mot. Och han är kritisk mot de debattörer och forskare som sömngångaraktigt – så skriver han – hävdar att mediernas värde beror på hur de används. Verkningarna av en teknik är inte tillgängliga för vårt medvetande, menar han. Vi kan helt enkelt inte veta vad som händer med oss.

Trots den stora uppmärksamheten kring McLuhans teorier har fokuset på innehåll och funktion numera överskuggat intresset för formens effekter. Forskare och debattörer är, särskilt i Sverige, skräckslagna inför risken att framstå som teknik­fientliga, gammaldags eller moraliserande. Mobilen är bara ett verktyg som erbjuder nya möjligheter att göra gamla saker, lyder deras mantra. Sms är brev fast i elektronisk form, chattsajterna är den nya skolgården, musikspelaren är en grammofon och mobilskärmen en teve.

De allra flesta tycks alltså överens om att allt mobilen gör är att den tillfredsställer vissa behov och att människan alltid kan utnyttja den på det mest gynnsamma sättet. Men jag tror inte att människan alltid har den makten och jag är övertygad om att mobilen gör både mer och mindre än att tillfredsställa våra behov.

Så vad är det den gör? Vilken roll spelar mobilen för samtidsproblem som stress, ensamhet och oförmåga till närvaro – är den bara en symbol för sådana fenomen, är den en katalysator som snabbar på utvecklingen eller är den till och med ibland orsak till problemen? Svaren är inte enkla. Människor är djupt ambivalenta till mobilen och dess funktioner. Det är positivt att det är så enkelt att snabbt få iväg ett sms men det är negativt att man kan råka skriva saker som blir feltolkade; det är positivt att man så lätt kan nå andra men det är negativt att man själv så ofta blir störd. Inte heller när jag gräver dju12

|

Utgångspunkten

pare, bortom människors känslor för mobilen, hittar jag särskilt många svartvita sanningar. Anställda inom mobilindustrin far illa och miljön skadas, men branschen ger arbete och kan lyfta människor ur fattigdom. Mobilen är en lösning på många av Afrikas kommunikationsproblem, men andra problem kan växa när mobilanvändningen ökar i fattiga länder.

Ingen vet hur skadlig mobilstrålningen är. Den mobila verkligheten domineras av den typen av dilemman.

Att mobilen på många sätt gör oss alla friare och säkrare är vedertaget och sägs varje dag. Att den också gör oss instängda och otrygga är inte lika uppenbart, och just därför så mycket viktigare att visa och att reflektera över.

Identiteten Mobilen är en manick. Men som ingen annan manick är den också en del av sin ägares identitet. Inget annat föremål kan vara så laddat med personlighet som mobilen, ingen annan sak är i så liten utsträckning utbytbar mot något annat eller möjlig att dela med andra människor. En stor del av denna starka koppling mellan människan och hennes mobil bottnar i dess faktiska funktioner – i mobilen har vi lagt så mycket av våra liv, från pengar till kärleksbrev, att vi rent praktiskt och faktiskt är beroende av den för att fungera i vardagen. Man kan likna mobilen vid en protes, en konstgjord kroppsdel som ger oss förmågor vår kropp inte besitter.

Men mobilens koppling till personligheten är starkare än så. Mobilen rymmer en magi, en nästan religiös symbolladdning som går långt utöver dess funktioner. Den är en fetisch, ett centrum dit vi koncentrerar starka, närmast andliga krafter, från mening till begär. Vårt känslomässiga beroende av mobilen är lika starkt som det lilla barnets av gosedjurets, vi måste ha den intill oss för att känna oss trygga och tillfreds med oss själva. Att termen yuppienalle sedan länge är förbrukad beror på att mobilen inte längre är bara yuppiens utan allas; en nalle är den mer än någonsin.

Marshall McLuhan visade redan på 1960-talet hur varje kommunikationsteknik är en förlängning av oss själva och därför binder upp oss, på samma sätt som den mytologiska 14

|

Identiteten

Narcissus spegelbild hypnotiserade honom, låste in honom i ett slutet system och gjorde det omöjligt för nymfen Eko att bryta igenom med sin kärlek. Människan blir fascinerad av varje förlängning av sig själv i vilket material som helst utanför henne, skriver McLuhan, och jag tänker att vi aldrig märker det tydligare än då vi blir utan mobil.

Min går sönder en vinterdag på en fotbollscup. När jag tar upp den ur jackfickan är knappsatsen borta. I dess ställe finns bara en knottrig metallplatta som inte verkar stå i förbindelse med skärmen. Det är inget nytt, knappsatsen har suttit löst hela hösten men den här gången ligger den inte som den brukar i fickan. Den måste ha fallit ur någonstans i Kungsängens sporthall eller på vägen dit.

Att vara utan mobil väcker en stark känsla av obehag. Tänk om något händer! Jag vet att känslan är irrationell men jag kan inte frigöra mig från den.

I Telias så kallade trendrapport för 2010 säger tre av fyra tillfrågade att det är stressande att vara utan mobil och internet. När en medieforskningsinstitution vid amerikanska University of Maryland stängde av studenterna från elektroniska medier under en enda dag kände många av dem sig svårt plågade av ensamhet och isolering, trots att de var i skolan tillsammans med tusentals andra studenter.

Sherry Turkle, psykolog vid amerikanska MIT (Massachusetts Institute of Technology), har beskrivit den ångest som många, framför allt ungdomar, drabbas av då de isoleras från mobiler och datorer. Vad de saknar är inte bara de sociala kontakter de underhåller med tekniken utan den identitet de har byggt upp. Men Turkle beskriver också hur det ständiga kommunicerandet gör att ungdomar aldrig är ensamma, aldrig enskilt kan reflektera över sina känslor och aldrig tvingas att härbärgera något. Ofta har de inte ens en känsla att förmedla, de har bara lust att känna en känsla och behöver en bekräfIdentiteten

|

15

telse för att göra känslan tillgänglig. När jag läser det tänker jag att det skapar ångest: Utan mobilen och datorn ställs tonåringen ensam med sig själv och det är outhärdligt. Att ta ifrån en tonåring mobilen kan därför vara direkt farligt. Det finns föräldrar som har blivit fysiskt misshandlade av sina barn då de lagt beslag på mobilen.

När Telia beskriver hur stressade människor känner sig av att vara utan mobil så gör företaget det i ett försök att bevisa att vi mår bäst av att vara nåbara och uppkopplade. Den slutsatsen framstår som häpnadsväckande naiv. En alkoholist mår dåligt utan sprit i kroppen men betyder det att han eller hon mår bra av sprit? Eller som Bo Helgeson, professor vid Blekinge tekniska högskola, sade när jag refererade till Telias tolkning av undersökningen: »Det är som om ett kolkraftverk stannar i några timmar och människor blir förtvivlade när de blir utan el – är det då för att kolkraft är en god kraft?« Om vi blir stressade av att vara utan mobil så är det inte ett uttryck för att mobilen gör oss gott utan för att vi har bundit oss för hårt till den. * Jag har inte valt min mobil. Jag bad om den hållbaraste som fanns och försäljaren föreslog den här. Den kändes robust i handen och den hade radio så jag köpte den utan att fråga efter några andra funktioner. I två år och tre månader höll denna marknadens hållbaraste mobil.

På kvällen efter fotbollscupen är jag och sonen på adventsmiddag hos min vän Kristina. Jag känner mig orolig. Min dotter ska vara ensam hemma med en kompis och jag vill att hon ska kunna nå mig, så jag tar fram det som återstår av min mobil och lägger den på en hylla i Kristinas hall. Efter någon timme, när jag passerar för att hämta mer köttsoppa, ser jag att sms16

|

Identiteten

lampan blinkar, men eftersom jag inte kan använda knapparna kan jag inte läsa meddelandet eller se vem det är från. Jag lånar en gammal mobil av Kristina och sätter i mitt SIM-kort. Det fungerar, jag kan ringa, svara och sms:a, men det nya sms:et går inte att läsa och alla nummer, sparade meddelanden och bilder är borta. Jag ringer hem, dottern svarar, allt är lugnt.

Jag tycker inte om lånemobilen. Tyckte jag om den förra?

Inte alls, trodde jag. Jag hade inga varma känslor för den lilla svarta klumpen i min ficka, tvärtom kände jag alltid en vag bismak av obehag när jag använde den för mycket; strålningen, stressen, beroendet av kontakt och kontroll. De flesta av mobilens funktioner använde jag aldrig, det tog två år innan jag upptäckte att den hade en väckarklocka och jag hade inte tagit mer än ett dussin bilder totalt. Men jag kunde njuta av att läsa sparade sms innan jag somnade och jag tyckte om att telefonprata med de människor jag tycker om att prata med i verkligheten.

De följande dagarna, när jag försöker vänja mig vid Kristinas mobil, saknar jag min gamla. Kristinas mobil är stor och klumpig och ful. Den stänger av sig när jag minst vill det. Jag saknar mina sparade sms och de få bilder jag hade. Batteriet är nästan kört i botten, det laddar ur på ett par timmar även om jag inte använder mobilen. Ringsignalen hörs knappt men jag vill inte höja volymen för melodin är så oharmonisk och jag vill inte byta signal för alla de andra digitalt komponerade snuttarna låter ännu värre. Mottagningen är eländig, hemma kan jag bara prata om jag står lutad mot ett fönster. Den har ingen radio och eftersom jag för tillfället inte har teve så är jag nästan isolerad från nyheter. Sms-systemet är inte samma som på min egen mobil så jag skriver hela tiden fel, plustecken istället för mellanslag, stor bokstav när det ska vara liten.

Jag börjar fundera på att köpa en ny mobiltelefon. Men det tar emot, inte bara för att det blir dyrt och krångligt utan Identiteten

|

17

också för att jag inte vill ha en mobil vilken som helst, jag vill ha min mobil. Jag är gammalmodig men vill samtidigt vara unik. * Alla vill ha samma typ av annorlunda saker och vara lite udda på ett likadant sätt, sjöng artisten Wille Crafoord. Den tyske sociologen Georg Simmel teoretiserade redan för hundra år sedan kring samma tema och identifierade då två spänningsfält inom vilka modet rör sig. Det ena handlar om nytt kont­ra gammalt, det andra om individualitet kontra grupptill­ hörighet. När vi väljer den stil som vi vill visa upp utåt positionerar vi oss – i de flesta fall omedvetet – vid olika punkter på dessa två skalor. Utifrån Simmels teori identifierar jag fyra extremtyper: gammalmodig och grupporienterad, gammalmodig och individuell, nyhetstörstande och grupporienterad samt nyhetstörstande och individuell.

Den första typen, som varken bryr sig om nymodigheter eller identitetsmanifestation, kan representeras av mina föräldrar. De var sena med att skaffa sig mobiler – pappa var den sista i min bekantskapskrets. De är ointresserade av design, märke och även av funktioner; allt de vill är att ringa och svara på något enstaka sms. De kan inte föreställa sig hur en telefon skulle kunna uttrycka deras personlighet – även om man skulle kunna säga att den på sätt och vis genom sin otidsenlighet och oförmåga att sticka ut gör just det.

Den andra typen av modepersonlighet, den som nöjer sig med det gamla men ändå vill vara unik, är alltså jag. Min förra mobil hade jag pimpat med ett hjärta i rosa nagellack.

Den nya är än så länge omålad men den är nu så pass gammal att modellen har blivit ovanlig och på så vis en symbol för någon sorts subversiv identitet. Dessutom har någon jag tycker 18

|

Identiteten

mycket om spelat in en ringsignal där hon visslar som en storspov. Den är unik.

Den tredje typen av mobilägare, den som törstar efter nyheter och samtidigt vill tillhöra en grupp, är den som mobilindustrin och hela modeindustrin går runt på. En sådan mobilägare är Fredrik Engström med sin Iphone.

Vad doftar en Iphone? Om det är någon lukt som jag associerar till denna statussymbol så är det svett. Första gången jag såg en Iphone var i Göteborg under Gothia Cup 2008 och då luktade hela staden tonårssvett. På spårvagnen kunde man i närheten av Heden höra tio språk eller fler, de flesta pratade, gormade eller fnittrade rakt ut i luften men några av dem talade i mobiler. Trängseln höll oss varma när vi pendlade mellan de olika fotbollsplanerna där dottern spelade och den lilla övernattningslägenheten i en källare i Majorna som vi hade lånat av min kusin Simone och hennes sambo Fredrik.

En kväll hade vi köpt lax i Feskekyrka och stod kring grillen i det kalla juliljuset mellan landshövdinghusen och de överblommade syrenbuskarna. Vi väntade på att spetten skulle bli klara, så att vi kunde bära in dem i värmen för att äta när Fredrik kom hem med sin nya mobil som han köpt kvällen innan. Det var en smartphone, en datormobil, ja det var mer än så, det var en Iphone.

Han både ville och inte ville att jag och mina barns pappa skulle prova den; han sträckte fram den mot oss och skärmen lyste i alla sina tusentals färger och han sade titta, kolla och prova det här då, men vi fick inte riktigt röra, hålla, känna, bara nudda med fingertopparna innan han drog mobilen till sig igen. Framför allt var det glasskärmen han var hänförd av och rädd om. Det satt en tunn plastfilm över den och Fredrik funderade på om han skulle låta den sitta kvar och hur han skulle förvara mobilen. Alltid i innerfickan utan några andra saker, bestämde han.

Identiteten

|

19

Ett och ett halvt år senare ber jag att få intervjua Fredrik Engström. Vi gör upp om att ses klockan 10 en dag mellan jul och nyår i trakterna av Mariatorget i Stockholm. Kvällen innan sms:ar jag honom och föreslår Konditori Chic, ett gammaldags kondis. Fredrik svarar inte innan jag stänger av för natten men på morgonen har jag fått sms från Simone; Fredriks mobil har laddat ur men vad sägs om att ses på Rival? Han har uppenbarligen inte fått mitt sms. Rival är ett caffelatteställe eller, om man så vill, ett Iphoneställe.

På tunnelbanan in till stan ropar alla skyltar mellandagsrea. 3 annonserar en Iphone för 299 kronor i månaden i två år, eller 24 månader som det heter på reklamspråk. Ring, sms:a och surfa för hela beloppet. Och: spara 2 400 kronor. Exakt hur det sparandet går till förklaras inte, kan det finnas ett sparkonto i mobilen?

Fredrik Engström är jurist och 29 år gammal. Hans ingång i juridiken hade med ungdomsfrågor att göra, han var aktiv i Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer och jobbade ideellt med rådgivning under Göteborgskravallerna 2001.

Efter sin juristexamen 2007 arbetade han först något år på ett inkassobolag men nu driver han och en kollega en egen juristbyrå som tar på sig olika typer av uppdrag.

Fredrik är prydlig med kortare hår än senast och en lammullströja som ser struken ut. Han beställer bryggkaffe, plockar fram mobilen ur innerfickan, skakar av sig jackan, sätter sig och lägger mobilen mellan sin kopp och min på barbordet vid fönstret.

Svart glas och stål. Ser snabb ut, konstaterar han, som en sportbil. Eller som en modernistiskt designad pillerask, tänker jag. Ett medicinskåp för fickan härbärgerande allehanda livsuppehållande substanser och funktioner. Eller som en cigarrettändare i händerna på Philip Marlowe på en bar i Los Ange­les någon gång på 1940- eller 50-talet, en härd för en 20

|

Identiteten

plötsligt uppflammande eld. Eller, fortsätter Fredrik, som en tvål. Ja, tänker jag, ren som en tvål, jag känner den mellan mina händer i ett handfat, kanterna som sköljs mjuka, stålet som löddrar.

Den amerikanske kommunikationsforskaren Everett Rogers, som på 1960-talet beskrev tekniska uppfinningars väg till massorna, kallar dem som har en inre drift att vara absolut först med tekniska prylar för innovatörer. En sann innovatör bryr sig inte så mycket om ifall grejen ifråga fungerar eller inte, bara den är ny. Fredrik är inte sådan. I hans image som arg ung man under 1990-talet ingick att inte ha någon mobil. Det var inte förrän han gick sista året på gymnasiet 1998 som han skaffade sin första.

Samma år som jag faktiskt – och jag var sen. Sedan dess har han blivit alltmer tekniskt intresserad och han har haft en lång rad olika mobiler. Han har blivit vad Rogers kallar en early adopter, en tidig brukare. När en ny teknisk innovation har presenterats – färgskärm, blåtand – har han alltid velat prova genast. Men han har aldrig varit riktigt nöjd, ingen mobil har smält ihop med honom, alltid har det varit något han har stört sig på, någon typ av friktion som gjort att han har fortsatt att leta.

När han hörde att den amerikanska datortillverkaren Apple planerade en mobiltelefon anade han att han skulle hitta hem.

Fredrik var, och är, en trogen Applekund. Det blev han långt innan han skaffade mobil – han var radikal, ville göra motstånd mot kapitalismen och köpte en Macdator från Apple eftersom han tyckte att företaget var en underdog, en motvikt mot den kommersiella ondskan. Naivt, konstaterar han nu, precis vad Apple vill att man ska känna. Till och med Naomi Klein verkar ha gått på det, säger jag och minns en intervju där den radikala kanadensiska författaren visade upp sin Iphone.

Och Al Gore och Bono också, kompletterar Fredrik.

Det finns en hype kring Apples nya produkter. När Apple­ chefen Steve Jobs i början av 2007 presenterade företagets plaIdentiteten

|

21

ner på att börja sälja mobiltelefoner var Fredrik en av alla de människor jorden runt som satt vid sin Mac och tittade på presskonferensen på internet och tyckte att det var, som han säger, »ganska trevligt«. Många analytiker trodde att Apple, som aldrig hade gjort en mobil tidigare, skulle få svårt att slå sig in på en marknad dominerad av giganter som Nokia som hade tillverkat flera hundra olika telefonmodeller. Men Fredrik och många med honom började längta. Sommaren 2007 släpptes den första Iphonen i USA och hade den varit kompatibel med europeiska mobilsystem så hade han skaffat sig en redan då. Nu fick han vänta ett helt år till.

En viktig fråga under väntetiden var vilken operatör Apple skulle samarbeta med i Sverige. Fredrik har alltid varit trogen samma operatör – Europolitan som blev Vodafone och sedan Telenor – så när det visade sig att Apple valde Telia blev Fredrik besviken. Han var övertygad om att det tidigare Televerket inte skulle begripa sig på en så speciell produkt och misstänkte att det första misstaget skulle bli att de skulle beställa hem alldeles för få mobiler. De skulle ta slut direkt.

Därför ställde Fredrik sig tillsammans med kompisen Mikael i kö utanför Teliabutiken på Kungsportsplatsen i Göteborg vid åttatiden den där sommarkvällen. Det var redan femtio personer före dem. Affären öppnade vid midnatt, klockan ett fick Fredrik och Mikael köpa sina Iphones och klockan två var telefonerna slut.

Fredrik åkte hem med nattspårvagnen och han och Simone packade upp mobilen, som låg i sin förpackning som på ett podium under locket. Medan musiken laddade över från Macen sov de och nästa morgon var det som julafton. Men, säger Fredrik, det viktiga är inte den där första hisnande sensa­tionskänslan utan att lyckan har hållit i sig. Han vill inte ha någon annan mobil.

Fast det har han redan, visar det sig. För tvålbiten, piller­ 22

|

Identiteten

asken, tändaren framför oss är inte den han köpte då. Hösten 2009 kom Iphone3GS och då visade det sig att om Fredrik via sitt företag köpte en sådan och samtidigt bytte operatör, tillbaka från Telia till Telenor vilket nu hade blivit möjligt, så skulle den nya mobilen bli nästan gratis. Eller åtmin­ stone kunna se ut som om den var nästan gratis. Så sensationen från sommaren 2008 ligger hemma i en låda och väntar på en hugad andrahandsspekulant.

Jag tänker på marknadsföringens missnöjesproduktion. Ett av reklamens mål är att få oss att känna oss misslyckade. Det kan göras direkt – betalar du för mycket för dina mobilsamtal? – eller indirekt, genom ett bild- och ljudspråk som spelar på känslan av att om vi bara hade på oss ett visst klädplagg, befann oss på en viss plats eller kunde plocka upp en viss pryl ur fickan så skulle vi inte bara vara lyckligare i stunden utan vi skulle till och med befordras som människor till en ny och lyckligare sort. Och om vi då har våra gamla kläder, om vi är hemma och inte på semester och om vi fortfarande har samma gamla telefon, då blir vi missnöjda – och missnöjda männi­ skor är de goda kunderna. För det är när vi känner att vi har brister som måste åtgärdas som vi går ut på stan eller sätter oss vid datorn, eller kopplar upp mobilen på internet, för att konsumera.

Fredrik rycker på axlarna och ler. Apples och Iphones image är inte bara ett resultat av smart marknadsföring och produktplacering, säger han. Det är också så att en person som – genom val, övertalning eller slump – köper en produkt från en tillverkare som, liksom Apple, har en mindre andel av marknaden ofta måste förklara sig, både inför sig själv och inför andra.

Och det tvingar, som Fredrik formulerar det, fram en liten dedikation.

Inte så liten heller. Fredrik hävdar inte längre att det finns något politiskt radikalt med att prata i en Iphone. Om Apple Identiteten

|

23

utstrålade revolt på 1990-talet, och Iphone stod för ett extremt teknikintresse 2008, vad står tvålbiten för idag? Ingenting särskilt, tycker han, det är en mainstreamvuxenmobil, i alla fall i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men den är snygg, som en snygg klocka, och numera när Fredrik har börjat tycka att det är viktigt att ha kontroll över den bild som omvärlden får av honom, då stämmer Iphone in. Och framför allt är det den mobil som fungerar bäst. Allt är begripligt och alla funktioner är användbara.

Skärmen var ju det som fascinerade Fredrik mest den där första kylslagna Iphonekvällen. Han hade haft mobiler med pekskärm tidigare och många gånger tappat bort sin stylus, den lilla nödvändiga plastpinnen och tvingats köpa en ny för 150 kronor. Nu dög fingret och bara det var en revolution. Men om det inte behövs en särskild pinne, reagerar inte mobilen på allt som kommer emot den när den ligger i fickan, undrar jag. Nej, den är värmekänslig, det krävs hud, förklarar Fredrik. Men om man då håller den mot kinden när man pratar, kan man inte råka trigga någon funktion då? Nej, om hudytan blir större än en fingertopp stängs skärmen av.

Smart, var ordet.

Var det inget med Iphonen som gjorde Fredrik besviken?

Jo, skrivhastigheten. Trots att en Iphone förstås har ett vanligt tangentbord, med en knapp för varje bokstav, så tyckte han inte att det gick tillräckligt snabbt att skriva. Han insåg att det var för att han inte jämförde med andra mobiler utan med sin dator. Den lilla irritationen var alltså i själva verket i sig ett bevis för att Iphone spelade i en annan division än andra mobiler.

Men visst måste det finnas något som inte är perfekt? undrar jag. Laddar den inte ur för snabbt? Nej, det beror på att han surfar så mycket. Saknar han inte radio? Nej, det är bra att Apple väntar med det så länge mottagningen är så dålig.

24

|

Identiteten

Ser han inte att skärmen är kladdig? Jo, det är en tråkig sak, medger han, och medan jag tänker att snart kommer väl Apple eller någon annan framsynt mobiltillverkare att pånyttuppfinna knappsatsen som en lösning på pekskärmens kladdproblematik suckar Fredrik över att det finns vissa animationer som inte går att se i Iphone och att kameran inte är tillräckligt vass – den saknar riktigt objektiv och den har ingen blixt.

Titta här, säger han och letar fram bilderna från en resa till New York före jul, det här är Apples butik på Manhattan. Jag tycker den ser fullt tillräckligt skarp ut men Fredrik menar att bilden kunde ha varit bättre.

En Iphone är vid leveransen utrustad med kanske en tiondel eller en hundradel av de funktioner andra datormobiler har. Fredrik tycker att det är en fördel; man blir visserligen lite instängd i systemet men man slipper slösa tid på att lära sig meningslösheter och göra onödiga val. Sedan finns det 140 000 program – så kallade applikationer, appar eller apps – som man kan ladda ner, gratis eller mot betalning.

Och det gör man. Jag minns hur jag stod med min fotografkollega Robert, som var nästan lika tidig som Fredrik med att skaffa sig en Iphone, i en rulltrappa i Kulturhuset i Stockholm och hörde honom spela tvärflöjt i mikrofonen på sin telefon. På en karta på skärmen kunde jag se på vilka andra platser i världen någon samtidigt spelade på sin mobil, jag kunde inbilla mig att jag tog del av en global flöjtkonsert.

Fredrik har bilder, musik, gps och hela internet med en rad applikationer som är speciellt utformade för att passa just Iphone. Flöjtfunktionen har han inte men däremot en stjärnhimmel med aktuella stjärnbilder denna årets sista vecka en natt över Mariatorget och ett vattenpass som visar att barbordet där vi sitter lutar två grader åt vänster.

Bardisken vibrerar under mitt anteckningsblock när mobilen tar emot ett nyårs-sms från Fredriks förra chef på inkasso­ Identiteten

|

25

företaget. Jag lyfter upp den, ser att den trots att den bara är några månader gammal har en repa, som ett ögonhår, mitt på skärmen. Jag plockar upp min och känner hur mycket tyngre Fredriks är. Fredrik nickar; tyngden – glas och metall istället för plast – är förstås också en del av den kontrollerade imagen, precis som när Nescafé förpackar sitt pulver i glasburkar för att det inte ska väga för lätt.

Fredrik känner på min mobil. Ursäkta, säger han, men den är som en leksak, något man ska hänga ovanför barnets vagga.

Som en mobil, konstaterar jag.

När Iphonen var ny kände sig Fredrik som han var med i en klubb. Nu när han kallar sin Iphone för en mainstreamvuxenmobil behöver han inte exklusivitet. Han tänder fortfarande på nyheter, det är därför han har bytt upp sig till en ny modell, men han har inget behov av att manifestera sig som avantgarde genom sin mobil.

Och vore det ens möjligt? Går Simmels fjärde kategori av modepersonligheter, den som är samtidigt nyhetsfixerad och avantgardistisk, att hitta? Går det att köpa en personlig mobil?

Ja, det finns åtminstone de som utger sig för att sälja en. »Du behöver inte bara en mobil. Du behöver en mobil som förstår dig« – med den tevereklamen lanseras en telefon vid namn HTC Tattoo vars unika egenskap är just att köparen personligen kan designa den vid beställningen. Under mer än ett halvår försöker jag nå ett par olika HTC-chefer för att fråga dem om det är möjligt att sälja en personlig mobil. De skjuter upp intervjun tills jag förstår att de inte är intresserade. Jag kan alltså bara gissa mig till svaret på frågan, och jag tror att det är nej. Mobilen kan inte vara personlig när den säljs, den måste laddas med identitet.

Mobiltelefonen är det mest föränderliga kommunikationsverktyget. Den italienska mobilforskaren Leopoldina Fortunati menar att det beror på att den bärs så tätt inpå kroppen.

26

|

Identiteten

Det är detta som får oss att individualisera våra mobiler med olika skal, mobilsmycken, minigosedjur, ringsignaler och bakgrundsbilder. Hon förutspår att det snart kommer att presenteras mobiler med olika dofter.

Märket och designen, det är där vi söker vår identitet när vi letar en ny mobil. Spelar operatören någon roll? Telia har sanno­likt hög status, helt enkelt för att bolaget är dyrare än många andra. Å andra sidan bidrar lågprisoperatörerna till att kompisgäng bygger gruppidentiteter – vi har Comviq, har inte du?

Och numret? Är numret en del av den protes som är mobilen? I Sverige vill vi gärna behålla numret när vi byter mobil, för att vi ska vara lätta att nå, och om vi måste skaffa ett nytt väljer vi helst ett som är enkelt att komma ihåg. På andra håll har numret andra betydelser. I Kina kan många tänka sig att betala extra för att få ett telefonnummer med särskilt lyckobringande siffror eller sifferkombinationer. I Ghana är det vanligt att skriva sitt mobilnummer utanför sitt hus, så som vi sätter upp vårt namn på dörren. Det är praktiskt – om man försöker besöka någon som inte är hemma så kan man enkelt ringa upp honom eller henne – och det är ett uttryck för att numret är en del av identiteten.

De amerikanska mobilforskarna Richard Ling och Jona­ than Donner konstaterar i boken Mobile Communication att det under hela den moderna västerländska statens historia har varit dess ansvar att administrera människors verktyg för identi­fikation – namn, födelseattester, adresser och så vidare.

I många länder, bland dem Sverige, har staten till och med tilldelat människor identiteter i form av personnummer. Nu är en del av det ansvaret på väg att övertas av privata telefon­bolag som när vi skaffar vår första mobil förser oss med ett nummer som blir en identitet, skriver Ling och Donner.

Mina tankar smiter iväg på ett stickspår. Jag minns en bok Identiteten

|

27

av Per Wästberg – Luftburen, Jordmånen eller Vattenslottet, när jag ringer författaren och frågar vilken av dem kan inte heller han säga säkert – där en av karaktärerna slår sitt födelsenummer på telefonen för att se vem som svarar. För skojs skull provar jag men signalen går inte fram; i Stockholm finns inte längre några sexsiffriga telefonnummer som börjar på siffran sex. Men vissa födelsenummer, från andra decennier, går fortfarande att ringa och det måste finnas riktnummerområden i Sverige där också mitt 60-talsnummer är ett telefonnummer. Även mobilnummer kan vara magiska på detta sätt. De kan till och med bli hela personnummer med alla tio siffrorna, för dem som är födda antingen 1907 eller 2007. Jag känner en liten Ruben som är född 2007 och provar att söka på hans personnummer på en nummerupplysningssajt. Jodå, det går till någons mobil. Kanske kommer vi alla att så småningom, med ett nytt system för tilldelning av telefonnummer, kunna få vårt personnummer som telefonnummer. Då kommer mobilen att knytas ännu starkare till vår identitet.

Jag kastar fram den tanken för min bror Jesper. Han säger genast att telefonnummer snart inte kommer att finnas. När de fasta telefonerna försvinner, som de är på väg att göra, och när alla mobiler blir datormobiler kommer alla människor som är sökbara på sajter för det som idag kallas för nummerupplysning att kunna nås via sitt namn. Man kommer inte att behöva ha någon egen telefonbok med namn och nummer, det kommer att räcka att skriva personens namn, och adress eller något annat identifikationstecken, och trycka på ringknappen. * Vi är inte där ännu, vi är inte våra mobiler. När männi­ skor ombes att räkna upp sina viktigaste ägodelar – sådant de skulle rycka med sig om hemmet började brinna – så nämner 28

|

Identiteten

de arvegods och minnessaker, föremål som har ett stort affektionsvärde och en lång historia. De nämner mer sällan saker av stort ekonomiskt värde, dem täcker väl hemförsäkringen, och de nämner nästan aldrig mobilen.

Jag tänker på den norske filosofen Arne Næss och en av hans käraste tillhörigheter, en blå handduk från 1937 – »full av hål«, skriver han i Livsfilosofi, »men den har tjänat mig i mer än ett halvt århundrade och nästan blivit lite – levande«. Och jag tänker på mina kantstötta serveringsfat från farmor och mormor, jag tänker på kartonger med brev och dagböcker och på rader av fotoalbum, jag tänker på bananlådorna med gamla barnkläder som mina ungar älskat och som i några fall både jag och deras mormor har haft före dem.

Mobilen tänker jag inte på. Jag är beroende av den, jag bär personliga historier i den, jag känner mig naken utan den och tom och stressad, utlämnad och ensam – men jag älskar den inte. Kanske handlar det helt enkelt om tid. Människan är materialist, människan kan fästa sig känslomässigt vid saker, människan kan till och med älska saker – men inte nya saker.

Jo, vi kan säga att vi älskar nya saker – jag kan säga att jag älskar min nya vinröda kavaj men det är egentligen inte kärlek utan en ytlig förälskelse; jag tycker om den men inte som jag tycker om mormors gamla svarta thaisidenklänning med blommor i pastell. Den älskar jag och den dagen jag har en tjugo eller trettio år gammal mobil kanske jag kommer att älska den.

Fast inte om man ska tro Jonathan Chapman, designteoretiker vid brittiska Brighton University, som beskriver mobilens särskilda plats inom materialismen. »När man har köpt den kan man bara se den vandra allt längre bort från det man vill ha – ett blankt objekt utan repor.« Ett par jeans vinner i personlighet med tiden men inte en mobil, menar han. Allt man kan göra är att låta plastfilmen sitta kvar på skärmen en Identiteten

|

29

tid så att man kan ge sig själv en andra smekmånad med mobilen när man drar av den. Men den intimitet man känner för mobilen springer ur det faktum att inuti den där plastklumpen finns hela ens värld – vännernas nummer, bilderna, musiken – och allt det kan lätt flyttas till en ny. Som den amerikanske journalisten Jon Mooallem skriver i tidskriften National Geographic: »Det är för att vi har gjort telefonerna till en så djupt rotad och oumbärlig del av oss själva som vi kastar bort dem så snabbt. Vem står ut med att känna sig ens det minsta daterad eller inkompetent?« Jag älskar alltså inte min trasiga mobil men jag saknar den och det är med en känsla som av att vara lite sjuk som jag genomlever jullovet med mobilen jag har lånat av Kristina.

Om jag nu måste köpa en ny, hur ska jag välja? Hur ska jag hitta en som passar mig? Kan en HTC Tattoo verkligen förstå mig? Min dotter visar mig en miljövänlig mobil i en broschyr. Höljet är tillverkat av återvunnen plast, den är energisnål, den innehåller inte så mycket tungmetaller, förpackningen är minimal och instruktionsboken finns bara på internet. Vill jag ha en ekomobil, vill jag vara en person som har en ekomobil, vill jag vara en miljömedveten riking, vill jag vara en snobb som månar om min gröna image? Undersökningar visar att ju fler valmöjligheter vi har desto mindre nöjda blir vi. Jag vill inte välja.

Det räcker med ett besök i en mobilaffär för att jag ska känna mig nedslagen. Mina krav på att mobilen ska hålla och ha bra mottagning går inte att motsvara. Det är bara 3G -mobiler som har bra mottagning och det finns inga hållbara sådana, säger försäljaren. Men jag har min gamla trasiga mobil liggande i väskan och jag har fått ett tips om en affär som ska sälja reservdelar till mobiler. Kanske kan de reparera min? En trappa ner i en källare på Dalagatan finns hundratals, kanske tusentals, begagnade mobiler och mångdubbelt fler tillbehör.

30

|

Identiteten

Jag undrar varifrån allt kommer men vågar inte fråga, just nu är jag mer kund än journalist. Ett par killar framför kassan håller upp en laddare och undrar om mannen bakom disken har en mobil som passar till den – det har han. Och när det blir min tur plockar han snabbt fram en knappsats som ser helt ny ut, monterar den, flyttar över SIM-kortet, ber om min kod och trycker igång mobilen. Bakgrundsbilden av mina barn i pyjamas lyser mot mig. Jag betalar 129 kronor för knappsatsen och köper en hörsnäcka för lika mycket eller lite.

Hörsnäckans sladd är vit och det stör mig en aning, det kan se ut som jag har en Iphone. Och det stör mig lite att jag blir störd vid tanken på att förknippas med en Iphone, jag ska ju inte bry mig om min mobil, den ska inte hänga ihop med mig, jag vill vara en människa som skulle kunna ha en Iphone utan att känna sig som en människa som låtit sig luras till att skaffa sig en Iphone.

Den lätta irritationen driver iväg när jag hör radion i lurarna.

Det låter bra, P1 har samma lugnande effekt på mig som alltid.

När jag går ut på gatan är jag, även om det tar emot att erkänna det, en något helare människa. Någonting i mig har reparerats, ett tryck har lyfts från mitt bröst, ett sår har läkt. Känslan liknar renheten man kan känna efter att ha legat hemma med en långdragen förkylning och så äntligen blivit frisk och kunnat stiga ut i världen.

Historien Det var egentligen inte någon viktig tillställning, den där Hallo­weenfesten 1984. Den hölls hemma hos en prydlig humanist­flicka från andra sidan järnvägen, jag kände mig malplacerad, ingenting spännande hände. Men tre småsaker gjorde att kvällen trots allt blev betydelsefull.

Det var på den festen jag första gången bar min mormors gamla sidenklänning. När jag bestämde mig för att ta den på mig var det för att jag betraktade den som så apart att den kunde tjäna som utklädningsplagg; hade jag den och svarta streck ut från ögonvrårna tyckte jag att jag kunde passera som thailändska. Men under kvällens gång kände jag att plagget helt enkelt var en finklänning och som sådan har den fått tjäna sedan dess. Den har varit på en rad bröllop och i Blå hallen i Stadshuset och den är än idag min finaste klänning. Det är också fortfarande den festen jag mentalt refererar till om jag hamnar på ett kalas där man har en så kallad bordskavaljer.

För att hålla reda på om det är mannen till vänster eller höger om mig som jag förväntas konversera mest med går jag tillbaka till Halloween 1984 och minns att jag där fick lära mig att jag skulle prata med pojken på min vänstra sida.

Men framför allt var det telefonen som gjorde kvällen en aning speciell. Efter middagen var vi några stycken som följde med en kille med nytaget körkort på en tur i hans pappas Volvo. I den bilen fanns det en telefon. Inte en mobiltelefon 32

|

Historien

utan en biltelefon, en stor låda monterad till höger om förarsätet. Man kunde ringa billigt till USA , berättade pojken som körde. Det gjorde vi inte, vi tittade bara andäktigt. * Marshall McLuhan har visat hur varje ny kommunikationsform tekniskt sett är en korsning mellan två eller flera tidigare. När hjulets acceleration fick samverka med den linjära rörelsens princip skapades aerodynamisk balans i form av cykeln. När filmmanuset korsbefruktade nyhetsjournalistiken lyftes veckopressen till nya höjder genom de kändisartiklar där gränsen mellan sanning och dikt är raderad. På så vis kan man se att när radion parades med den fasta telefonen så skapades mobilen – men med utgångspunkt i telegrafen, en av de första tekniker som gjorde det möjligt för ett budskap att förflytta sig snabbare än sin budbärare.

Jag har skickat ett telegram en gång, på nyårsafton 1990 som jag firade i Prag. Jag och min pojkvän passerade ett telegrafkontor och eftersom vi uppfattade det som en exotisk kvarleva från den nyss svunna kommunisttiden kunde vi inte motstå frestelsen att sända ett telegram. Jag önskade mina föräldrar ett gott nytt år och om jag minns rätt fick de hälsningen uppläst för sig i telefon. Modernare än så blev aldrig telegrafen, några år senare var den passé efter en 200 år lång historia.

De första telegraferna, efter vårdkasarna och röksignalerna, var system för visuella signaler mellan torn och bergstoppar.

Vakten i tornet – telegrafisten – vinklade en kombination av skivor enligt ett sinnrikt kodsystem och förmedlade på så vis ett meddelande till en kollega som spanade med kikare i nästa torn och som skickade samma signal vidare till nästa telegrafist. Sådana telegraflinjer fanns under 1800-talets första hälft Historien

|

33

bland annat på sträckorna Gävle-Stockholm-Landsort, Göteborg-Marstrand och Malmö-Helsingborg. År 1832 upptäckte amerikanen Samuel Morse att en elektromagnet kunde användas som mottagare vid telegrafering genom elektriska ledningar. Kongliga Electriska TelegrafWerket, föregångaren till Televerket och sedan Telia, slog en rad stolpar i marken mellan Stockholm och Uppsala och förband dem med galvaniserad järntråd från England. Sommaren 1853 öppnades linjen och kom genast till användning för information om en koleraepidemi i Stockholm. Raskt byggdes liknande linjer till andra städer. När jag läser att det första telegrammet mellan Stockholm och Örebro utväxlades den 13 juni 1854 tänker jag på hur jag och Gert dagligen skickar våra meddelanden mellan just de städerna.

Inte alla var nöjda. Det fanns de som trodde att telegrafen var ett djävulens påfund och andra som oroade sig för att telefontrådarnas skugga skulle påverka växtligheten under dem. Jag läser det och ryser: hur kunde någon vara så dum? Om folk förr i tiden inte hade varit så vidskepliga och okunniga skulle dagens tekniktillbedjare ha berövats ett av sina tjatigaste argument: teknikkritik är löjlig, se bara på historien. Men sedan tänker jag: var det löjligt? Djävlar tror jag inte på, och inte skuggdöden heller, men telegrafen var på många sätt startblocket för vår tids hämningslösa känslomässiga, mentala och sociala fortkörningskultur.

Ledningar och kablar drogs över gränserna och den första fungerande Atlantkabeln togs i bruk år 1866. Ett tiotal år senare kunde man förmedla telegram till många städer i alla världsdelar. Det måste ha inneburit en revolution att kunna skicka ett kort budskap till utvandrade släktingar i Nordamerika och få svar inom några dagar, istället för att vänta i veckor eller månader på att ett brev skulle nå fram och besvaras. Men att telegrafera utomlands var dyrt, de första åren skickades inte många telegram.

34

|

Historien

År 1876 uppfann amerikanen Alexander Graham Bell en apparat för överföring av ljud med hjälp av elström. Lars Magnus Ericsson såg telefonens framtid och startade redan samma år sitt företag, LM Ericsson & Co, som sedan har bytt namn ett antal gånger och antagligen kommer att göra det igen. LM Ericsson tillverkade snart världens första bordstelefon. Samtidigt började Belltelefoner att importeras till Sverige och inom några år fanns telefonnät i Stockholm, Göteborg, Malmö och flera andra städer, men det var svårt eller i praktiken omöjligt att ringa över större avstånd, samtalen bröts när de måste kopplas om vid alltför många stationer. Även antalet telefonledningar ställde till problem, på vissa linjer var de så många att de hängde i tjocka härvor mellan stolparna. På 1890-talet började man gräva ned ledningarna och år 1901 ställdes de första telefonkioskerna upp i Stockholm. År 1911 försökte Lars Magnus Ericsson och hans fru Hilda bygga en biltelefon. Den var inte trådlös utan utnyttjade de vanliga telefonledningarna. Paret monterade helt enkelt en telefon i en bil, parkerade intill en telefonledning och medan Lars Magnus vevade runt generatorn som drev telefonen stod Hilda med två stavar, långa som fiskespön, och krokade dem över ledningen så att en signal nådde telefonisten på närmaste telefonstation. Det fungerade när bilen stod still.

Ingenstans i världen blev telefonen så snabbt populär som i Sverige. Och en stor del av telefonens historia har rent tekniskt sitt ursprung här. I sin bok Constant Touch försöker den brittiske teknikhistorikern Jon Agar att förklara varför Sverige fick en sådan framträdande roll i telefonins utveckling. Han går tillbaka till den svenska stormaktstiden på 1700-talet och beskriver hur Sverige, trots att landet var en monarki, redan då hade en effektiv myndighetsutövning där experter av alla slag fick stort inflytande.

Sverige industrialiserades från 1870-talet, senare än till ex­­ Historien

|

35