Issuu on Google+

1

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15725-7

tim bowler

JAG ÄR BRA PÅ DET JAG GÖR. DÄRFÖR LEVER JAG FORTFARANDE.

tim bowler

Jag har många namn. Becky kallade mig för Blade. Men hon är död nu.


tim bowler

Översättning Ulf Gyllenhak

Blade 1.indd 3

10-03-30 16.02.45


SPELA DÖD

Den där snutjäveln tittar alltså på mig med sitt gristryne

och jag funderar på om jag ska döda honom eller om han ska få leva?   Svår fråga.

  Jag tycker inte om frågor. Frågor handlar om att välja

och att välja är skitjobbigt. Jag gillar solklara lägen. Nu

måste du göra så här, eller så där, inget snack. Döda

honom, låt honom leva. Att veta vad man måste göra. Solklara lägen.

  Men just det här är inte solklart. Jag är så gott som säker på att jag vill döda honom. Jag hatar åsynen av ho­ nom och jag hatar att vara tillbaka på polisstationen.

  Det känns bra att ha kniven gömd innanför strumpan.

7

Blade 1.indd 7

10-03-30 16.02.45


Gristrynet lade över huvud taget inte märke till den när han visiterade mig. Men hittar han på något kommer

han snart att få smaka på den. Bladet är inte så långt men jag vet hur man använder det.

  Han stirrar fortfarande på mig med sina grisögon.   ”Då ska vi se, unge man”, säger han.   ”Jag är inte din unge man.”

  Han struntar i vad jag säger. Han är alltför upptagen med att le självbelåtet.

  ”Med dina egna ord”, fortsätter han.   ”Vad då mina egna ord?”

  ”Med dina egna ord – vad hände?”   ”Vad hände var?”

  Han suckar djupt och överdrivet. Det är det värsta jag

vet. Jag låter fingrarna långsamt vandra nedför benet.   Han kan inte se vad jag gör eftersom skrivbordet står i vägen. Den kvinnliga polisen med dom stora brösten

borta vid dörren tittar men inte heller hon ser något. Det märks på hennes ansiktsuttryck.

  Hur som helst befinner hon sig för långt bort. Jag

skulle hinna få upp kniven och sticka den i Gristrynet

innan hon ens hunnit avverka halva sträckan. Förmod­ ligen skulle jag hinna sticka kniven i henne också.   Han fortsätter med samma nedlåtande röst.

8

Blade 1.indd 8

10-03-30 16.02.45


SPELA DÖD   ”Vad hände på det där övergångsstället?”

  Nu har jag slutit fingrarna om kniven. Jag låter han­

den vila där. Jag behöver inte göra något mer. Nu är jag trygg. Allt som behövs är att kasta sig framåt och hugga en gång. Eller fler om Bystdrottningen lägger sig i.

  ”Vad hände på övergångsstället?” säger Gristrynet.   ”Inget.”

  ”Du stod mitt i vägbanan efter att det slagit om till

grönt och vägrade att flytta på dig så att bilarna kunde passera.”

  ”Gjorde jag?”

  ”Du öste ur dig glåpord mot förarna som satt i bilarna och väntade på att kunna köra vidare.”   ”Det minns jag inte.”

  ”Särskilt mot mannen i den bil som stod närmast.”   ”Det minns jag inte.”

  ”Mannen som satt i den gröna kombin. Han bad dig att

flytta på dig så att han och alla andra skulle kunna köra vidare. Du svor åt honom och gjorde obscena gester.”   ”Han var oförskämd mot mig.”

  ”Du tycker inte att det var du själv som var oför­ skämd?”

  Jag rycker på axlarna. Det här börjar blir riktigt kul.   ”Eller?” säger Gristrynet.

9

Blade 1.indd 9

10-03-30 16.02.45


”Jag vet inte.”

  ”Du utsatte dig för fara genom att stå mitt ute i ga­ tan.”

  ”Det gjorde jag inte alls. Han skulle aldrig ha kört över mig.”

  ”Därför att han, till skillnad från dig, visade ansvar. Däremot skulle du nog ha blivit rejält uppskrämd om

han hade tryckt på gasen och kört rakt mot dig. Hade han gjort det är jag helt övertygad om att du hade hop­ pat åt sidan illa kvickt.”

  ”Det skulle han aldrig ha vågat.”

  ”Och du tror att det var det som hindrade honom? Att han inte vågade?”   ”Ja.”

  ”Du menar alltså att du skulle ha gjort det? Om det

hade varit du som suttit i bilen och hade sett en upp­

käftig unge som stod på övergångsstället och vägrade flytta på sig? Någon som svor och hånade dig och pro­ vocerade dig för att se om du skulle våga köra ändå?

Menar du alltså att du skulle ha tryckt gasen i botten och kört över honom?”   ”Självklart.”

  Han lutar sig bakåt i stolen och sneglar mot Byst­

drottningen. Nu har jag riktigt kul. Ingen av dom vet hur

10

Blade 1.indd 10

10-03-30 16.02.46


SPELA DÖD dom ska tackla det här. Dom vet inte vad dom ska göra

med mig. Dom vet mycket väl att dom inte kan sätta dit mig för något. Så allvarligt är det inte. Jag kanske får en varning, det är allt.

  Gristrynet ställer sig upp.

  ”I så fall verkar det som om vi har ett problem.”

  Han går runt skrivbordet fram till mig. Plötsligt tycker jag att han ser hotfull ut. Jag vet inte varför. Han slår sig ner på kanten av skrivbordet.

  För nära. Jag gillar inte när folk kommer så nära. Det

får mig att minnas saker. Jag tänker på kniven och knyter händerna. Han sneglar mot Bystdrottningen en gång till och tittar sedan på mig igen.

  ”Mannen i bilen sa att han inte ville driva saken vi­

dare. Han bara ville göra en anmälan.”   Säg inget.

  ”Han var lite orolig för att vi inte skulle kunna få tag på killen som stoppade trafiken i fem minuter, svor åt

alla bilförarna och sedan sprang iväg.” Gristrynet andas ljudligt in genom näsan. ”Han visste tydligen inte hur välkänd du är i den här trakten.”

  Han lutar sig närmare. Det här står jag inte ut med. Att jag är på polisstationen är en sak. Men ansiktet som

tittar hånfullt på mig är något helt annat. Det här går

11

Blade 1.indd 11

10-03-30 16.02.46


inte. Han måste luta sig bort från mig. Genast.

  Men han gör inte det. Han ler så där självbelåtet igen – och lutar sig ännu närmare.

  ”Tror du verkligen”, viskar han, ”att vi inte har upp­ täckt att du har gömt något i strumpan?”

  Jag vräker mig framåt för att få upp kniven – men

förgäves. Han håller fast mina armar i ett järngrepp. Jag märker inte ens att kvinnan rör sig. I ena ögonblicket

står hon vid dörren, i ögonblicket därpå är hon bakom mig och trycker ner mig i stolen. Jag spottar och fräser mot dom och försöker slita mig loss. Det hjälper inte.

  ”Snutjävlar!” Jag vrider mig hit och dit och gallskriker. ”Jävla snutjävlar.”

  ”Visst, visst”, säger Gristrynet. ”Jävla snutjävlar.”   ”Han kan verkligen uttrycka sig”, säger kvinnan.   ”Snutjävlar!” vrålar jag.

  ”Kolla vad han har i strumpan”, mumlar Gristrynet.

  Kvinnan drar upp kniven och trevar efter den andra strumpan.

  ”Jag har inget där”, skriker jag.

  Hon kontrollerar i alla fall innan hon rätar på sig och

håller fram kniven. Mannen släpper taget om mig och

tar den ifrån henne. Jag duckar under armarna på dom och rusar mot dörren.

12

Blade 1.indd 12

10-03-30 16.02.46


SPELA DÖD   Jag är inte snabb – det är ingen idé att hyckla – men i vissa lägen är det bra att vara liten och på något vis

har jag lyckats överrumpla dom. Jag hinner fram till dörren först. Jag ser att Gristrynet griper efter mig och att poliskvinnan också försöker få fatt på mig men det verkar som om dom liksom snubblar på varandra.   Sedan är jag ute i korridoren.

  Jag hör skrik där inifrån. Jag ser en polis som läm­ nar sitt skrivbord och springer efter mig. Det är då som brandsläckarna kommer in i bilden. Ett litet sprut och

killen halkar. Sedan tar jag ett skutt över honom och är ute genom dörren.

  Lätt som en plätt. Och det där hände när jag var sju.

  Nu när jag har fyllt fjorton och tänker tillbaka, vet

du vad som är så knäppt? Det är som att inget har för­ ändrats. Jag avskyr fortfarande polisen och jag avskyr fortfarande när folk kommer för nära.   Och det gäller dig också, Ögat.

  Varför jag över huvud taget pratar med dig förstår jag faktiskt inte. Jag känner dig inte ens. Det har kanske

något att göra med vad Becky sa till mig. Du måste hitta

en mening med ditt liv. Du måste tänka på vad du håller

13

Blade 1.indd 13

10-03-30 16.02.46


på med. Du måste tänka efter innan du gör något. Och skulle du vilja prata någon gång, finns jag här för dig.   Det är bara det att Becky är död.

  Kanske är det därför som jag lastar över det här på dig.

  Inte för att jag känner att jag måste berätta san­ ningen för dig. Så är det inte alls. Få inte för dig något

nu. Vad jag menar är att jag kanske berättar sanningen för dig eller så gör jag inte det. Bara så att du vet.

  Här är det jag som bestämmer. Jag väljer vad jag vill säga och vad jag inte vill säga. Du har att välja mellan att stanna eller dra någon annanstans. Och det är helt

okej för mig om du väljer att dra. Jag behöver inte dig. Glöm inte det.

  Jag behöver inte någon.

  Det där med att ljuga – folk säger jämt att det är fult

att ljuga. Säg sanningen, säg sanningen, säg sanningen. Men vad har det någonsin tjänat till? Jag har ljugit se­ dan jag föddes. Varför? För att alla jag någonsin har känt har ljugit för mig.

  Vad är det jag tänker berätta för dig då? Inget märk­ värdigt, så hetsa inte upp dig. Förmodligen vill du veta vad jag heter. Där har vi ett problem. Jag har en massa namn.

14

Blade 1.indd 14

10-03-30 16.02.46


SPELA DÖD   Först har vi det namn jag fick som liten men det är så

hopplöst att det bara inte går att använda. Sedan har vi

alla namnen jag hittat på. Jag har hur många namn som

helst. Olika namn tillsammans med olika människor. Det beror på var jag är och med vem.   Men det finns ett namn jag gillar.

  Det är det namn som Becky gav mig. Ett namn från det förflutna. På den tiden kallade alla mig för det. Men inte nu eftersom ingen i den här stan känner till det. Det

passar mig fint. Jag tycker inte om att minnas. Men jag gillar namnet. Du kan kalla mig det om du vill.   BLADE.

  Det var vad jag brukade kallas. Och jag gillade det där namnet. Det har både stil och sting. Men – glöm inte att

det är en hemlighet. Akta dig för att knysta ett ord om det. Förstår jag att du har skvallrat, kommer du snart att fatta varför Becky kallade mig för Blade.

  Vad gäller alla andra får folk kalla mig vad dom vill. Jag skiter totalemente i vilket. Varför bråka om ett namn

när det är så lätt att hitta på nya? Och vet du en sak? Det är lite grann samma sak med livet.   Enkelt, lätt, inga problem.

  Vad ruskar du på huvudet för? Tror du mig inte? Det

skiter jag i. Du får tro vad du vill. Det är i alla fall sant.

15

Blade 1.indd 15

10-03-30 16.02.46


Livet är toppen. Det är inte jobbigt att orka med livet. Det är hur lätt som helst. Andra människor hetsar upp sig och stressar halvt ihjäl sig. Men jag är annorlunda.   Det är som om jag står högst upp på ett berg, ett

enormt högt berg, ett berg som är högre än alla andra

berg, högre än – vad heter det där berget? – Everest. Flera kilometer högre. Här står jag helt ensam med huvudet

högt ovanför alla andras och det känns hur bra som helst. Ingen kommer någonsin att kunna besegra mig efter­ som ingen någonsin får komma i närheten av mig.   Hörde du det, Ögat?

  Det är vad det handlar om. Att se saker från en högre

plats än alla andra. Att se saker som ingen annan kan se.

  Som den där killen på Café Blue Sox. Jag ser saker i honom som ingen annan kan se. Jag ser saker i honom som han inte ens själv kan se. Fattar du vem jag menar?

Han som sitter vid fönstret. Inte killen med den vidriga

frillan. Han kommer snart att gå därifrån. Fråga mig inte hur jag vet det.

  Den andre killen, han med mobilen. Brunt hår, runt tjugo, ser rätt töntig ut. Fattar du nu vem jag menar?

  Det finns massor som han i dom här trakterna. Stort

huvud, liten hjärna. Det är som om den här stan tillver­

16

Blade 1.indd 16

10-03-30 16.02.47


SPELA DÖD kade såna där typer. Lättfångat byte. Han kommer strax att sluta prata i mobilen, hänga jackan över ryggen på

den där tomma stolen bredvid sig och sedan inte tänka mer på den.

  Varför? För att hans uppmärksamhet kommer att vara riktad mot den blonda tjejen i baren.

  Där ser du. Vad var det jag sa? Han med den hemska

frillan går därifrån nu. Var med nu – kolla Dumskallen. Ser du vad han gör? Mobilen ner i fickan, smuttar på kaffet, jackan över stolsryggen.

  Jag går dit, jag ställer mig utanför, jag strosar in. Mycket folk, stimmigt och stökigt, folk som snackar och snackar. Desto bättre.

  Ingen lägger märke till mig. Det är jag bra på. Ingen lägger märke till mig när jag inte vill. Jag skulle lika

gärna kunna vara osynlig. Det är bara tjejen med dom röda läpparna i baren som ser mig och det bara för att jag vill ha kaffe.

  Blondinen är redan borta vid fönstret och pratar med Dumskallen.

  ”Vad får det lov att vara?” säger hon med dom röda läpparna.

  ”En latte tack. En mellanstor.”

  Hon fixar en latte till mig. Jag tar med den till fönstret.

17

Blade 1.indd 17

10-03-30 16.02.47


Blondinen står fortfarande kvar och lutar sig över killens stol. Dom pratar om inget. Mumlar, fnittrar.

  Jag sätter mig vid bordet bredvid. Dom märker inget.

Jag flyttar stolen närmare hans. Mer mummel, fnitter. Dom pratar om en kille som han känner, en idiot som heter Kenny.

  Jag kollar lokalen, kollar killen, kollar tjejen.

  Ingen vet ens att jag är där. Jag kan lika väl vara en dröm, en ande. Det här är det bästa jag vet. Jag vet

var plånboken är någonstans. Jag ser formen av den

härifrån. I jackans innerficka som är stängd med drag­ kedja.

  Jag kollar igen – stopp. Blondinen rätar på sig. Hon ser

på mig. Men hon lägger inte märke till mig. Hon tänker på Dumskallen fast hon tittar på mig.

  Killen har inte ens vänt sig om. Han suger i sig henne med ögonen som om hon vore en drink. Hon tittar till­ baka på honom, lutar sig ner igen och lägger en hand på hans axel.

  Två minuter senare har jag druckit upp min latte och gått därifrån. Med en härligt fet plånbok.   Jag har också fått ett problem.   Någon följer efter mig.

18

Blade 1.indd 18

10-03-30 16.02.47


SPELA DÖD Inte för att jag ser någon men jag vet att någon följer efter mig. Fråga mig inte hur jag vet det.   Håll utkik, Ögat.

  Det är inte Dumskallen. Det vet jag i alla fall. Det

är inte någon från Café Blue Sox. Det är någon annan person. Och fler än en person. Jag känner blickar på mig från flera håll. Distrahera mig inte. Jag måste försöka få grepp om hur många dom är.

  I all fall fyra stycken. Kanske fler. Det är svårt att säga.

  Vänd dig om och titta. Kolla huvudgatan.

  Ingen där. I alla fall ingen som är farlig. En massa människor men dom är mesar allihop.   Fortsätt framåt.

  Två män, stora håriga äckel. Dom ser ut som bygg­

jobbare. Det är inte dom. Ytterligare ett äckel kommer från andra hållet. Men han springer för att hinna med en buss.

  Faran är inte över. Det känner jag. Vilket håll? Vän­

ster eller höger? Strunt samma, jag får bestämma mig. Till vänster, längs hela Crowstone Road, ända bort till gågatorna.

  Gå, gå, gå.  

19

Blade 1.indd 19

10-03-30 16.02.47


1

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15725-7

tim bowler

JAG ÄR BRA PÅ DET JAG GÖR. DÄRFÖR LEVER JAG FORTFARANDE.

tim bowler

Jag har många namn. Becky kallade mig för Blade. Men hon är död nu.


9789132157257