9789129677140

Maud Mangold

Fabian och ..

Karamellhaxan

Läs mer om Maud Mangold på www.rabensjogren.se www.maudmangold.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Maud Mangold 2011 © Omslag: Helena Bergendahl Form: Jeannette Wigren Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67714-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 Den blanka kastanjen studsade nerför backen.

Fabian sprang efter med ryggsäcken dunkande mot ryggen. Kastanjen stannade med ögat uppåt och han sparkade till den igen. Den här gången landade den precis framför övergångsstället.

I Kungsparken på andra sidan fanns det massor av kastanjeträd. Fabian tittade på klockan och såg att det var gott om tid tills det ringde in. Han gick en bit in i parken. Det låg drivor av löv överallt och det frasade när han satte ner fötterna.

Under kastanjeträden låg de taggiga gröna frukterna. De släppte ut sina bruna kärnor om man trampade på dem. Fabian tog upp några. De var alldeles lena och sköna att gömma i handen. Han lade dem i ryggsäcken och tog genvägen bort mot skolan.

5

Det kändes som om det bodde en liten sten i Fabians mage. Den låg där och kurade och för varje steg närmare skolgården växte den. När han gick in genom grindarna hade stenen blivit större, den tvingade ihop lungorna så att det blev svårt att få luft.

Fast det var ett halvår sedan de flyttade in, hade Fabian inte hunnit få några riktiga vänner. Det hjälpte inte att han spelade hockey i Björnligan, för där var han liksom bara en i laget. Det var så mycket svårare i stan, där alla bodde utspridda och åkte åt olika håll efter träningen. Förut hade de bott på ett litet ställe och där hade han haft Emil.

På skolgården stod Krille i mål, precis som i hockeylaget, fast här bestod målet bara av två ryggsäckar i gruset. Några av de andra pojkarna sparkade en tom läskburk mellan sig och sköt sedan på mål. Krille räddade som vanligt. Fabian ställde sig och såg på. Det var svårt att vara med och spela. De andra kände varandra allihop och ingen låtsades om honom.

Han drog sig bort emot klätterställningen istället.

Ett par av flickorna hängde i knävecken, medan ett par andra stod intill. De viskade och fnittrade och det

6

handlade säkert om Ebba som vanligt. Ebba-Läbba.

Hon blev alltid retad. Fabian vände och gick därifrån, det var bättre att gå in.

Fabians lärare, Bibbi, var redan i klassrummet. Hon höll på att plocka fram böcker och pennor till första lektionen.

– Hej Fabian. Hur är det?

Han ryckte på axlarna.

– Bra. Jag ville bara kolla en sak innan det ringer in.

Fabian vände sig snabbt mot bokhyllan, så att Bibbi inte skulle se hans ansikte. Han svalde och sköt undan den där känslan i maggropen, den som handlade om att han inte hade någon att vara med. Istället tog han fram en bok om insekter. Det var verkligen något han ville kolla i boken och medan han bläddrade krympte stenen i magen ihop lite, så att lungorna fick plats.

– Fjärilar? sa Bibbi och kom fram för att titta. Läser du om fjärilar så här års?

– Det är för att jag har en larv hemma, sa Fabian. Jag hittade den igår och jag tror att det ska bli en fjäril av den. Den är alldeles lurvig, nästan som den här.

7

– Ja, de där är ju fina. Den ser ut som en riktig liten tuffing, eller hur?

– Mmm, jag har byggt som ett bo åt den. I en låda.

Fabian kunde ha bitit tungan av sig. Usch, det var dumt av honom att berätta en sådan sak för fröken! Nu skulle hon förstås säga det till de andra och då kanske de skulle retas.

– Fast säg inget till de andra, sa han.

Då suckade Bibbi och strök honom över kinden.

Hon sa ingenting, men han visste att hon förstod.

När skoldagen var slut tömdes skolgården snabbt.

Några gick till fritids och resten ville hem så fort som möjligt. Bara Fabian dröjde sig kvar. Han gick in på toaletten och blev stående framför spegeln. Där såg han en pojke med stripig brun lugg som tittade tillbaka. En väldigt vanlig pojke, en sådan som ingen lade märke till när de mötte honom på gatan.

Det hade blivit helt tyst i korridoren utanför toan.

Fabian suckade lite och drack en klunk vatten innan han krängde på sig ryggsäcken och började gå hemåt.

Han saknade Emil så att det riktigt värkte inuti.

8

När Fabian kom förbi Kungsparken igen såg han någon mer som plockade kastanjer. En ganska kort person, men det var nog en vuxen ändå. Det såg man på kläderna: stor kappa över rutiga långbyxor som släpade i marken. Och när hon reste sig upp syntes det tydligt att det var en tant, fast hon hade keps. Nu tittade hon nyfiket på Fabian – genom de största glasögon han någonsin hade sett.

– Hej! sa hon.

– Eehhmm, hej, sa Fabian.

– Kastanjerna är fina i år, eller hur? Vill du hjälpa mig att plocka?

Fabian tvekade lite. Tanten hade så konstiga kläder.

Fast hon var nog inte en sådan som plockade tomburkar ur papperskorgar och sov på en parkbänk.

– Okej, sa han till sist.

Hon gav honom en plastkasse från apoteket och så plockade de sida vid sida. Skolan sjönk undan ur Fabians tankar. Tanten hade plastkassar i fickorna, det var den tredje som blev full.

– Vad ska du ha dem till? frågade han.

– Jag ska öppna en affär.

9

– Ska du sälja kastanjer? Men den här sorten går väl inte att äta?

Hon plirade på honom genom de enorma glasen, blinkade med ena ögat och sa: – Affären ligger där borta, du kan väl titta in sen?

Fabian tittade. Det var inte mer än tjugo meter dit.

Så sent som igår hade det varit en brödbutik där, men nu var skylten borta.

– Vad ska det bli för sorts affär? frågade han.

Hon svarade inte, reste sig bara och tog sina kassar.

De var så tunga att de nästan släpade i marken.

– Jag kan hjälpa dig bära, sa Fabian.

Tanten nickade och lät honom ta en kasse. När de kom fram till affären såg han att skyltfönstret var tomt.

Han ville fråga henne igen vad hon skulle sälja. Om hon kanske skulle ha kastanjerna i skyltfönstret för att de var fina. Men tanten hade redan lyft in kassarna och stängt dörren, med ett vänligt tack.

Fabian blev stående några sekunder utanför den stängda dörren. Det satt en lapp på den: llhäxan inom kort.

Här öppnar butik Karame

10