Issuu on Google+

Foto © Lars Trangius

susanne boll är född 1972 i Motala och bor idag i Stockholm med man och två barn. Susanne har alltid haft ett stort intresse för människor och hur vi beter oss. Det har lett till att hon utbildat sig till leg. psykolog, fortsatt som journalist och nu sadlat om till författare. Hon skriver psykologiskt trovärdigt om moderna kvinnor mitt i livet och har tidigare gett ut romanen Morgongåvan på Hoi förlag.

tre kvinnors liv kantrar. fullständigt. Psykologen maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne. helmi arbetar som läkare på onkologen, Karolinska Sjukhuset, och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liv att krackelera. Ångestladdade minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och det gamla bedövningsmedlet, sex, fungerar inte lika bra som tidigare. isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid. Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

helmi laine vänder sig sakta mot skrivbordet. Tar tag i det. Lutar sig mot det och söker stöd. Patienten har just lämnat rummet. En av dem hon valt att personligen ge testresultatet. En ung småbarnsmor. Igen. De med barn är svårast. Men ändå lättast. Knölar i bröstet. Analyserade knölar. Inget malignt funnet. Hon suckar tungt medan hon trycker ned labbsvaret i dokumentförstöraren. Det redan vidimerade, digitala svaret, har hon övertygat en ung manlig praktikant på dataavdelningen att radera. Aktivt lovordande av hans tekniska briljans, kombinerat med en svårbegriplig harang sekretessrelaterade och etiska motiveringar, får honom att göra som hon säger. Varje gång. Det var rätt, tänker hon. Jag gjorde det enda rätta.

Läs mer om Susanne på www.susanneboll.se

www.damm.se ISBN 978-91-7351-672-3

Boll_Det enda ratta_omslag.indd 1

2013-03-11 15:30


www.damm.se Copyright © 2013 Susanne Boll Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslagsfoto: Ray Spence/Arcangel Images Omslagsformgivning: Maria Sundberg Sättning: RPform, Richard Persson Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Scandbook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7351-672-3


PROLOG

H

elmi laine vänder sig sakta mot skrivbordet. Tar tag i det. Lutar sig mot det och söker stöd. Patienten har just lämnat rummet. En av dem hon valt att personligen ge testresultatet. En ung småbarnsmor. Igen. De med barn är svårast. Men ändå lättast. Knölar i bröstet. Analyserade knölar. Inget malignt funnet. Hon suckar tungt medan hon trycker ned labbsvaret i dokumentförstöraren. Det redan vidimerade, digitala svaret, har hon övertygat en ung manlig praktikant på dataavdelningen att radera. Aktivt lovordande av hans tekniska briljans, kombinerat med en svårbegriplig harang sekretessrelaterade och etiska motiveringar, får honom att göra som hon säger. Varje gång. Det var rätt, tänker hon. Jag gjorde det enda rätta.

5


Fredag 1 december


KAPITEL 1

M

aria lägger sin hand över Vanjas kalla fingrar. Tillsammans skjuter de Vilgots barnvagn genom parkens snömodd. Stövlarnas tunna sulor glider under henne och hon är tacksam över att hon har något att hålla sig i. Denna första decembermorgon har kantats av diverse konflikter kring kläder, tandborstning och en allmän ovilja att lämna hemmet. Höjdpunkten var att tända det upp till tjugofyra numrerade ljuset. Nedräkningen har börjat, men julen kommer inte att bli som någon annan. Hon vet det. För mycket har hänt. ”Mamma!” ”Förlåt, vad sa du älskling?” Vanja blänger irriterat på henne under den neddragna vita mössan. Hon har inte lyssnat. Igen. ”Kan du titta på min önskelista ikväll?” ”Det är klart jag kan gumman. Det ska jag.” ”Jaa! Och imorgon är det lördag. Lördag, lördag, lördag!” Hon ler när Vanja skuttar fram i en munter dans vid hen­nes sida. Det plaskar och skvätter kring de röda, vinterfodrade gummistövlarna. Hon väljer att inte grusa lyckan genom att påpeka att det kalla och smutsiga slasket stänker på hennes 9


det enda rätta

strumpbyxor. Vilgot stämmer in i ramsan. ”Löda, löda, löda …” Han vänder sig om och ser upp mot henne där hon går. Näsan är röd som ett minimalt stopptecken i det runda, fortfarande babymjuka ansiktet. Han ler saligt. ”Dodis.” ”Ja gubben, imorgon blir det godis.” Maria blir varm av sina fina, sprudlande ungar och inser med ens att hon, i just detta ögonblick, är exakt där hon vill vara. Är den hon vill vara. De närmar sig förskolan och hon får en plötslig ingivelse att vända. Gå hem och vara med sina barn. Det går naturligtvis inte. Hon har två klienter inbokade före lunch och ytterligare tre i eftermiddag. Vilgots lilla näve kramar hårt hennes fingrar. Efter ett och ett halvt år på förskolan är han trygg, men fortfarande reserverad när de lämnar honom. Isabelle, barnens favoritpedagog, står mitt på förskolans gård. Hon ler varmt och sjunker ned på huk. ”Hej Vilgot. Vill du följa med oss? Vi ska måla på snön!” Vilgot nickar blygt och släpper Marias hand. Hon böjer sig ned och ger honom en kram. ”Ha en fin dag gubben. Pappa hämtar er klockan fyra, så ses vi hemma sen. Fredagsmys!” Den lilla skaran vandrar iväg mot en snöhög, redan prydd av diverse färger. Maria står kvar. Isabelles svarta jacka och tjocka överdragsbyxor bildar en skarp och hälsosam kontrast till hennes egen, alltför kalla, kontorsklädsel. Sunt mot osunt. En brännande skuld invaderar hennes bröst och gör det svårt att andas. 10


Fredag 1 december

Isabelle säger något till barnen och de vänder sig om och vinkar. Vilgot snubblar till, men finner balansen och ler. ”Hej då mamma!” Marias inre brinner, till skillnad från hennes medvetet svala yttre. Med rusande hjärta vinkar hon tillbaka. ”Hej då. Ha en bra dag.” Hon vänder sig om och går. Förskolegården kantrar och leendet tynar sakta bort. Snabbare än hon tänkt sig, halkar hon bort mot grinden. Koncentrerat riktar hon blicken på marken framför sig. Lägger inte märke till skuggan som betraktar henne från den lilla höjden bredvid förskolan.

11


KAPITEL 2

H

elmi laine tänder långsamt adventsljuset. Blåser ut tändstickan och lägger den förstrött på det smuliga lilla smörgåsfatet. Klockan är åtta och Sven har varit på jobbet sedan sju. Själv går hon inte på sitt pass förrän i eftermiddag. Ännu en nattjour. Egentligen behöver hon inte ta framjourer, men hon erbjuder sig att ställa upp emellanåt. Hon gillar det. Tycker rent av att det är skönt att spendera en och annan natt utan Sven. Hon bläddrar oseende i ”Läkartidningen”. Borde slå en signal till mamma i Helsingfors, men orkar inte. Det knyter sig i magen vid blotta tanken på att höra hennes förebrående röst. Bekväm i rollen som martyr slungar hon med jämna mellanrum illa dolda elakheter omkring sig. Just idag är det något av det sista Helmi behöver. Istället tar hon ytterligare en klunk av det beska och kallnade morgonkaffet. ”Perkele!” Svetten pärlar sig i pannan och hon lättar på skärpet till sin vita frottémorgonrock, skjuter den bakåt över axlarna och låter den glida ned över armarna. Hon suckar högt. Dessa förbannade vallningar. Hon närmar sig sextio och mensen har upphört. 12


Fredag 1 december

Inom sig känner hon sig fortfarande som fyrtio, men blir ständigt – fysiskt och smärtsamt – påmind om att så inte är fallet. Hon funderar på att ringa Magnus, men tvekar. Är inte säker på att hon orkar. Det är som med träningen. Hon skrattar till vid den krassa liknelsen. Ett måste. Välgörande och absolut nödvändigt. Magnus är en fyrtiofemårig ungkarl som bor i ett radhus en bit bort. Han arbetar som elektriker och kommer direkt när hon ringer. Hon ringer. På inga villkor han. Sådan är deras överenskommelse. Ett arrangemang de haft i snart ett års tid nu. Det är Magnus, tillsammans med den intellektuella tillfredsställelse läkaryrket ger, som gör att hon inte ger upp. Föråldras och chanserar totalt. Än är sinnet skarpt och hullet relativt fast. Hon lutar sig tillbaka och ser ned på sin kropp. Lätt rundad mage och lagom stor byst, vita spetstrosor och låren hopklibbade av svett på den vita köksstolen. Hon lyfter hälarna. Placerar dem mot stolsbenen medan tårna fortfarande vilar i golvet. Det blir ett mellanrum mellan låren, som genast ser smalare ut. En utmanande pose. Långt ifrån Läkar-Helmi. Korrekt-Helmi. Kompetent-Helmi. Hon rätar på ryggen, ställer ifrån sig kaffekoppen och kupar handen över bröstet. Reser sig resolut och går fram till telefonen. ”Hej Magnus. Det är Helmi.” Hon ler förföriskt och vet att det hörs genom luren. ”Här sitter jag och har det tråkigt. Jag känner mig både ensam och övergiven …” Han går igång när hon låter behövande och blir smickrad av att Hon behöver Honom. Han är imponerad av henne. Hon är äldre, mer välutbildad och välbärgad. Och snyggare. Sannerligen snyggare. Magnus är tunnhårig, rödlätt i hyn och har sim13


det enda rätta

miga ljusblå ögon. Han är blyg och oerhört tystlåten, vilket hon uppskattar. ”När passar det att jag kommer?” ”Kom så snabbt du kan. I need you cowboy.” Hon har alltid behövt regelbunden sexuell tillfredsställelse, även när hon inte levt i någon fast relation, vilket hon just inte hade gjort förrän hon träffade Sven, några år efter det att hennes vidlyftiga leverne fått konsekvenser. Omöjliga konsekvenser. Faktum är att hon till mångt och mycket stadgade sig av ren bekvämlighet. Tillfälliga förbindelser längre upp i åren kräver mer energi än att få tillfredsställelsen på hemmaplan. Och så länge Sven var frisk fungerade det ganska bra. Behandlingen mot hans prostatacancer tog sexlivet ifrån dem, och nu unnar hon sig istället Magnus då och då. Idag är hon verkligen värd honom, med tanke på natten som väntar. Det står henne upp i halsen. Onkologens kalla miljö. All denna död. Hon är nöjd med det beslut hon fattade för snart två veckor sedan.

14


KAPITEL 3

V

anja.” Flickan pillar förstrött med täckjackans dragkedja. Hon sitter stilla på gungan, som ofta djupt försjunken i tankar. Ensam, men inte utanför. ”Vanja!” En skugga av oro drar över hennes späda anletsdrag. ”Det är dags att gå in.” ”Okej.” Hon hoppar ned och strosar mot förskolebyggnaden. Isabelle ler mot ryggen på hennes smala gestalt. Det är något särskilt med den där flickan, tänker hon. Skör och lillgammal. Bär drag av sin mamma Maria. Psykologen. Vanjas kommentarer har många gånger fått henne att häpna. Som i förra veckan när hon och Sandra stod i förskolans kök och pratade om Jerker. ”Jag blir vansinnig på honom.” ”Det förstår jag verkligen.” Sandra såg så deltagande på henne att hon blev illa till mods. Men hon var så uppeldad att hon inte kunde sluta. 15


det enda rätta

”Om han bara kunde vara lite mer öppen. Jag blir galen på att han är så reserverad. Håller saker inom sig hela tiden. Avvaktar och håller tillbaka. Han är som en mussla!” Hon läcker, tänkte hon. Pyser frustration över Sandra, som hon egentligen inte står särskilt nära. Men eftersom de ses hela dagarna, blir Sandra i stunden en själsfrände. ”Jag vet! Det är ju märkligt med karlar. Att det ska vara så svårt att säga vad man känner.” ”Det är inte första gången heller. Och jag försöker verkligen få honom att berätta vad han tänker om oss. Kring framtiden och så. Hallå, liksom. Öppna skalet!” De hajade båda till när de hörde en tunn röst från dörröppningen in till köket. ”Han kanske känner sig tvingad. Och blir rädd. Är man rädd kan man inte prata.” Vanja såg fundersamt på henne och Isabelle rodnade ända upp i hårfästet. Kommentaren landade som en het klump i magtrakten. ”Oj, Vanja. Vad gör du här?” ”Jag ska gå på toaletten. Jag vill att någon väntar utanför och torkar mig sen.” ”Sandra följer med dig.” Isabelle huttrar till när hon ser Vanja försvinna in genom dörren. Ser sig omkring en sista gång och går därefter in själv. Det är dags att ställa fram lunchen. Medan hon halvhjärtat torkar bort en gammal mjölkfläck från matvagnen, inser hon att Vanja har rätt. Hon måste sluta pressa Jerker. Vet med sig att hon kan bli så otålig att det kliar i krop16


Fredag 1 december

pen. Och att det är då han sluter sig. Hon vet ju det. Ändå fortsätter hon. Nästan tvångsmässigt. Allt för att rättfärdiga sin egen idé om hur man ska bekräfta varandra i en relation. Hur man visar att man älskar. Hon har blivit girig. Girig på kärlek och snål på förståelse. Hon ställer krav och han blir rädd. Som Vanja påpekade. Han blir rädd. För fjärde gången denna förmiddag värker det till i magens nedre del. Fan också. Mensvärk. Hon sträcker sig efter den glänsande lilla nyckeln som ligger på medicinskåpet, låser med darrande fingrar upp och hittar Ipren-paketet. Med en suck trycker hon ut en av de ovala, sträva tabletterna. Hon måste skärpa sig. Ignorera sin barnlängtan och koncentrera sig på att älska Jerker. För den han är.

17


KAPITEL 4

H

elmi betraktar den förtvivlade mannen när han tillsammans med sköterskan Susanne kommer in i det lilla rummet på punktionsmottagningen, där hon arbetat deltid sedan snart ett år tillbaka. Att numera dela sin tjänst mellan onkologen och cytologen passar hennes plan utmärkt. ”Såja. Det kommer att gå snabbt. Inte gör det särskilt ont heller.” Mannen försöker med en spänd grimas svara sköterskan. ”Förlåt. Jag brukar inte … Förlåt … Jag bara … Det bara kom över mig …” ”Du behöver inte be om ursäkt. Vi förstår.” Helmi sträcker fram handen mot honom. ”Hej. Helmi Laine.” ”Jörgen Polström.” Han lägger handen mot höger sida av halsen där silhuetten av en knöl avtecknar sig. Strax under örat och framför det ljusa, nästan rödlätta, håret som lockar sig i nacken. Han försöker le mot henne, trevligt och urskuldande. ”Som Susanne här sa, det kommer att gå snabbt och det kom18


Fredag 1 december

mer inte att göra särskilt ont.” Det ögonpar hon möter svämmar över i samma ögonblick som orden faller över hans läppar. ”Det är inte det. Jag är inte rädd för sprutan. Det är bara det att jag inte tänkt … Jag har inte tänkt, förrän nu – där ute i väntrummet – på vad det innebär. Att vara här. På vad det kan visa, det där provet ni tar.” Helmi vill som vanligt svara honom snabbt, säga något klokt och lugnande, men finner inte ord. Hon känner hur Susanne ser på henne. Undrande. Uppfordrande. Medan mannen framför henne bryter samman. ”Jag har barn. Två tjejer. De är tre och fem år. Och härute, nyss, fattade jag plötsligt att jag kanske måste lämna dem. Jag har inte tänkt så. Det har varit så mycket på jobbet. Och hemma. Du vet? De här knölarna jag fått. Födelsemärkena. Jag har inte mäktat med att söka för dem. Förrän nu.” Hur det kan vara på jobbet vet hon alltför väl. Hur det är att ha två små barn har hon däremot ingen aning om. Hon nickar. ”Och så plötsligt sitter jag här. Där. Där ute. Och ser de sjuka. De som har cancer. De som ska … En kvinna därute … Och skyltarna på vägen hit – radiumhemmet, onkologen. Fa-an!” Han lägger händerna för ansiktet. ”Plötsligt tystnade allt annat. Bruset. Och jag fattade. Alltså, jag är gift också. Annelie kan ta hand om barnen om jag försvinner. Men Tea. Och Tindra. Tea är så stor att hon kanske skulle minnas mig, men Tindra hon … hon kommer kanske inte ens minnas att jag funnits. Jag hörde en gång om ett litet barn som skrattade och sjöng på sin mammas begravning. Livet för dem går vidare. Och det är ju fantastiskt. Men det är så jävla förgängligt alltihop. Jag vill vara med. Jag vill vara kvar. Jag vill 19


det enda rätta

se dem växa upp och jag vill att de ska ha mig vid sin sida när de gör det. Förstår du?” Hon betraktar mannen framför sig. Han ser trött och blek ut, nästan gulaktig i hyn. Är välklädd. Ljusblå skjorta, slips och kostymbyxor på en gänglig, närapå mager, kropp. Relativt vältalig, även om hans känslotillstånd får honom att tala en smula osammanhängande. Hon noterar att han är attraktiv, ser rent av väldigt bra ut, men konstaterar samtidigt att det berör henne förvånansvärt lite. Rent sexuellt. Vad som däremot berör – och förvånar – henne är hur svårt hon har att motstå impulsen att smeka honom över håret, som ett barn. Han tappar ansiktet. Bryter samman inför hennes ögon. Inför henne. Hon som sitter med avgörandet i sina händer. Hon som sitter med den biopsinål som ska sticka i den förbannade knölen på hans hals. Hon håller den löst i handen, som en övermannad krigare, nära att tappa sitt vapen. Hennes vapen är sjukvårdsinstrumenten, vilka hämtar kroppsliga bevis om tillstånd som kan innebära döden för en människa, oavsett ålder och samhällsklass. Cancern slår vilt omkring sig och hon är dess budbärare. Hon kväver impulsen att släppa den fina nålen i golvet och lämna rummet. Gråten som väller upp får henne istället att le ansträngt och onödigt tillrättavisande svara honom. ”Såja, nu ska vi inte gå händelserna i förväg.” Med en otålig rörelse närmar hon sig sedan hans hals. Sticker snabbt, resolut och ovarsamt in nålen och låter den suga upp de celler de behöver för analysen. Hon hör honom dra hastigt efter andan och undviker både hans och Susannes blickar. Hon vill ut. Bort. Tanken på att den här vackra och sympatiska mannen riskerar 20


Fredag 1 december

att vara döende får henne att må illa. Resan dit kommer att vara smärtsam. Oförlåtande. Vägen kantad av nedbrytande behandlingar. Kast mellan hopp och förtvivlan. Hon har sett det förr. Om hon mår dåligt av tanken, hur ska det inte då vara för hans familj? När det sker. Hans barn? Hon inser att det tillgjort lättsamma skratt som far över hennes läppar är lika opassande som klappandet på hans kind. ”Så. Klart. Ta dig nu samman. Och ta hand om din familj.” Hon lämnar rummet på ben som har svårt att bära henne. Sven. Den där mannen får henne att tänka på Sven. Det fanns en tid mellan det outtalade onämnbara och där hon befinner sig nu. En tid när någon betydde något för henne. En tid då Sven faktiskt var hennes familj. Även om vad de hade tillsammans inte på något vis var himlastormande. Han såg bra ut en gång i världen. Muskulös, rågblond och grönögd. Nästan löjligt manlig med sitt breda käkparti och grop i hakan. Han var snäll. På något vis har han alltid varit rekorderlig. Trygg. Han såg på henne och hon kände sig sedd, vilket var något ovanligt. Innan hon träffade Sven – och för den delen efter – var det hon som såg. Hon som jagade. Aldrig stilla. Något inom henne drev – driver – henne framåt. Kliar. Kräver. Den där mannen får henne att svaja. Krackelera. Öppna upp, inåt, mot något hon för länge sedan stängt. De där oregerliga känslorna som river runt i hennes inre och som hon ägnat en livstid åt att tygla. De barnsliga. De starka. De förgörande. De hon inte vill veta av. Kontroll. Det handlar om kontroll. Hon har den. Och hon vill behålla den. Sven fick henne en gång i tiden att släppa en aning på 21


det enda rätta

kontrollen. Hon släppte in honom, i alla fall stundtals, men bara fram till den tydliga gräns som hon satte. Hon lät honom leva med henne. Älska henne. En lång period som den enda. Hon lät honom laga hennes mat och ta hand om henne. Hon lät sig bli omhändertagen. Något hon inte tillåtit sig sedan hon var en väldigt liten flicka. Innan allt gick överstyr. Hon kan minnas Svens blick när han såg på henne. Såsom han gör än idag. Skillnaden är att hon idag tittar bort. Söker sig till saker som får henne att stillna. På ett sätt han inte längre kan. Med långsamma steg går hon mot sitt arbetsrum. Ångrar sitt tilltag att ge Jörgen Polström en tid utanför punktionsmottagningens ordinarie öppettid, precis innan hon själv ska gå på nattpasset. Hon förbannar de tårar som envisas med att rinna. De tårar som med sitt plågsamma ursprung blivit skammens. Måtte ingen se henne. Hon sväljer och sväljer för att få ned den klump av illamående, eller är det en skrikande gråt, som sitter i halsen och hotar att tränga fram. Benen är nära att vika sig för varje bestämd placering av fot framför den andra hon beordrar dem att göra. Hon tvingar dem att lyda. Till skillnad från tårarna gör de det. Om hon känner så här, hur ska då inte han känna sig. Mannen därinne på britsen. Om hon får kämpa mot känslor så svarta att de hotar att ta över hela hennes själ, hur ska då inte han ätas upp av dem. Hon har bara Sven. Han har en hel familj. Fru. Barn. Två små flickor. Hon närmar sig sextio. Skulle hon drabbas så skulle hon ha större delen av livet bakom sig. Han kan inte vara mer än fyrtio. Halva livet framför sig. Barnens hela liv framför sig. Den smärta hon tangerar, kommer han att leva med från den 22


Fredag 1 december

dag han får beskedet till dess han dör. Och hon kan inte göra ett dugg åt det trots alla år av utbildning och erfarenhet. Inför cancern står hon sig slätt. Kontroll nu. Det hon ständigt strävar efter. Över sitt inre när det tenderar att göra uppror. Över andra. Över sitt beteende – det korrekta, och över andras – de hon erövrar. De som hjälper henne att tygla och lindra. Redan när hon slår sig ned vid sitt arbetsbord har hon lugnat sig. Det finns något hon kan göra. Trots allt. För att återta kontrollen.

23


Foto © Lars Trangius

susanne boll är född 1972 i Motala och bor idag i Stockholm med man och två barn. Susanne har alltid haft ett stort intresse för människor och hur vi beter oss. Det har lett till att hon utbildat sig till leg. psykolog, fortsatt som journalist och nu sadlat om till författare. Hon skriver psykologiskt trovärdigt om moderna kvinnor mitt i livet och har tidigare gett ut romanen Morgongåvan på Hoi förlag.

tre kvinnors liv kantrar. fullständigt. Psykologen maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne. helmi arbetar som läkare på onkologen, Karolinska Sjukhuset, och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liv att krackelera. Ångestladdade minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och det gamla bedövningsmedlet, sex, fungerar inte lika bra som tidigare. isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid. Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

helmi laine vänder sig sakta mot skrivbordet. Tar tag i det. Lutar sig mot det och söker stöd. Patienten har just lämnat rummet. En av dem hon valt att personligen ge testresultatet. En ung småbarnsmor. Igen. De med barn är svårast. Men ändå lättast. Knölar i bröstet. Analyserade knölar. Inget malignt funnet. Hon suckar tungt medan hon trycker ned labbsvaret i dokumentförstöraren. Det redan vidimerade, digitala svaret, har hon övertygat en ung manlig praktikant på dataavdelningen att radera. Aktivt lovordande av hans tekniska briljans, kombinerat med en svårbegriplig harang sekretessrelaterade och etiska motiveringar, får honom att göra som hon säger. Varje gång. Det var rätt, tänker hon. Jag gjorde det enda rätta.

Läs mer om Susanne på www.susanneboll.se

www.damm.se ISBN 978-91-7351-672-3

Boll_Det enda ratta_omslag.indd 1

2013-03-11 15:30


9789173516723