Page 1

85+$9(767,*(5 9c*251$ $QQLND6M|JUHQ

.5,0,1$/520$1



ORDFRONT


annika sjรถgren

Ur havet stiger vรฅgorna

Ordfront Stockholm 2010


Av Annika Sjögren har Ordfront utgivit: Där ingen vind blåser (2007) Som glöd blir till aska (2008)

Annika Sjögren: Ur havet stiger vågorna

Ordfront förlag, Box 17506, 11891 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Annika Sjögren 2010

omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsfoto: Shutterstock

typografi: Lena Gustafsson

tryck: Scandbook AB, Falun 2010 isbn 978-91-7037-506-4


prolog

hon hade tagit på sig en enkelt skuren grå dräkt med vit sidenblus och satt upp håret i en så strikt frisyr som de ostyriga röda lockarna tillät. För att göra bästa möjliga intryck hade hon lagt en diskret men omsorgsfull makeup. Hon rättade till de hudfärgade strumpbyxorna, drog ner kjolen ordentligt och spolade. Dörren slog igen med en metallisk klang och hon gick fram till handfatet. Klackarna på pumpsen smällde mot stengolvet och det skarpa ljuset från lysrören i taket fick henne att kisa med ögonen. Vid handfatet intill stod en kvinna som hon aldrig förut hade sett. Kvinnan ägnade henne ingen uppmärksamhet utan sköljde snabbt av sina händer, torkade dem i varmluften från apparaten på väggen och lämnade henne sedan ensam kvar därinne. Louise Strandberg mötte sin egen blick i spegeln och noterade dystert de mörka ringarna under ögonen. Trots hennes ansträngningar med de dyrbara skönhetsmedlen mindre än en timme tidigare var resultatet nedslående. Hade hon någonsin sett så här förfärlig ut? De vita kakelplattorna på väggen blänkte sterilt, som om de dagligen skurades med bakteriedödande medel. Hon sträckte fram händerna för att trycka ner vattenkranen, också den ren och stålblank som om mänskliga utsöndringar aldrig kommit i kontakt med den. Hon tryckte fram en klick tvål, gnuggade händerna och sköljde dem onödigt länge under det rinnande vattnet. Sedan gav hon ifrån sig en 5


suck och tog stöd mot den kalla handfatskanten medan vattnet fortsatte att strila. Hon tillät sig att blunda i nästan en halv minut. En kort stund senare skulle hennes öde beseglas. En kort stund senare var hon tvungen att gå ut och möta sin dom. Med fortfarande blöta händer gick hon fram och tryckte igång torkapparaten. Hon hade alltid avskytt att torka händerna på det sättet. När hon ville skynda sig till det som väntade utanför brukade det kännas som en evighet innan hon blev torr. Nu gav det henne ytterligare en stunds respit. Hon tänkte tillbaka på dagen då allting börjat för hennes del. Vid närmare eftertanke hade det inte gått mycket mer än en vecka. En vecka. En hel evighet snarare. Visst hade hon varit både naiv och aningslös. Och valt att slå in på fel väg. Det fanns naturligtvis orsaker till det, det gör det alltid. Men om hon inte hade gjort det, kanske allting slutat på ett annat sätt. Eller kanske inte. Det var frestande att tänka att om hon hade vetat hur det skulle sluta, hade hon tagit andra beslut och gjort andra val. Å andra sidan gjorde man sina val i livet utifrån den person man var. Och inte utifrån den man borde vara. Om hon nu skulle bli stenad tänkte hon inte bli det med sänkt huvud. Hon knyckte på nacken och sträckte på sig. Sedan öppnade hon dörren.


kapitel 1

samtalet hade gjort henne ovanligt upprörd. Pojken det gällde var faktiskt bedårande söt med sina mörka lockar och bruna ögon. Louise hade lagt märke till honom vid flera tillfällen eftersom han hade en tendens att råka i konflikt med de andra barnen och ofta fick raseriutbrott. Då hon var ute och hade rastvakt, något hon prioriterat att åta sig en gång i veckan fastän hon egentligen inte hade tid, hade hon mer än en gång fått ingripa för att han inte skulle skada de andra med de tillhyggen han gärna beväpnade sig med om det drog ihop sig till bråk. När han var lugn gjorde han ett närmast sävligt intryck och svarade fåordigt och undvikande på frågor. Han var mager och för jämnan klädd i slitna, solkiga kläder som verkade urvuxna och bättre skulle ha passat en femåring. Redan när han kommit till förskoleklassen som nyinflyttad från Stockholm under vårterminen föregående läsår, hade personalen tagit upp honom som ett ”problem” – ett ord hon avskydde när det användes för att beskriva ett barn – men det var först nu, när han gått i ettan ett par månader, som hon fått klart för sig hur allvarlig situationen var. Hans klassföreståndare hade berättat att hon i omklädningsrummet till gymnastiken sett att han hade flera blåmärken av skiftande storlek. Dessutom hade hon sett ett oroväckande, nästan centimeterstort sår på insidan av låret som, vilket hon antydde med en viss tvekan, i värsta fall skulle kunna vara ett brännmärke efter en cigarett. Han hade en lillebror som var drygt två år och 7


som hade börjat i förskolan i samma område efter sommarlovet, och Louise tänkte att hon måste kolla upp hur det var med honom också. Hon reste sig från bordet där hon suttit och antecknat medan hon lyssnat till klasslärarens och specialpedagogens gemensamma farhågor. Hon hade bett dem lämna dörren till rektorsexpeditionen på glänt, men kände plötsligt att hon ville ha åtminstone ett par minuter i absolut avskildhet. Hon stängde om sig, gick fram till fönstret och tittade ut mot parkeringen. En bil svängde in på den sida där det fanns motorvärmaruttag och en av fritidspedagogerna klev ur. Hon följde frånvarande fritidspedagogens väg från bilen bort mot den del av skolan som kunde ses från rektorsexpeditionen och som inrymde förskoleklassens och fritids gemensamma lokaler. Hela tiden såg hon den lille pojken framför sig och kunde inte undkomma de scenarier som samtalet nyss målat upp i hennes huvud. Det vände sig i magen på henne. Hur hade den lille stackaren det hemma egentligen? Då hon tillträtt rektorstjänsten på Rosenbäcksskolan i Härnösand två år tidigare hade hon haft ambitionen att finnas mycket ute i verksamheten och att lära känna så många elever som möjligt, eller åtminstone veta vad de hette. Men många sammanträden, främst om ekonomi, och otaliga administrativa uppgifter hade förhindrat detta. Hon tyckte sig se att lärarna, av en del miner att döma, inte heller hade väntat sig något annat, men hon hade verkligen trott själv att hon skulle bli annorlunda än de rektorer hon själv sett passera under sina år som lågstadielärare. Christer hade frågat henne hemma om hon var riktigt klok som tog på sig ett sådant uppdrag. Fast när han förstått att det verkligen var vad hon ville hade han lovat att stötta henne. Nå, så hade det kanske inte precis blivit, men det hade å andra sidan inte förvånat henne. Hon hade lärt sig namnet på de elever som utmärkte sig i olika sammanhang eller som av varierande anledningar omnämndes vid klasskonferenserna, så naturligtvis visste hon att pojken hette Daniel. Daniel Papadopoulos. Pappan var ursprungligen från Grekland 8


och mamman var svenska. Louise hade aldrig träffat pappan. Mamman däremot hade Louise sett vid flera tillfällen. Hon var en blek, försynt kvinna som inte gjorde mycket väsen av sig. De mörka lockarna och ögonen måste Daniel ha fått efter sin pappa, men han uppvisade emellanåt samma osäkra, resignerade hållning som mamman. I sken av vad de nu visste, eller åtminstone misstänkte, var det inte helt omöjligt att även hon fick ta emot stryk. Inte minst med tanke på hennes undergivna ”förlåt-att-jag-finns-till”-utseende. Louise återvände till bordet med anteckningarna hon gjort under samtalets gång. Hon rättade automatiskt till den lilla kvadratiska duken som låg under värmeljusen hon brukade tända för att försöka skapa en trivsam atmosfär vid de tillfällen hon ansåg att det behövdes. När de diskuterat Daniel hade hon inte gjort det. Med ledning av anteckningarna gick hon igenom hela mötet i huvudet igen. Normalt kunde hon skrida till handling direkt efter ett avslutat möte, och det skulle gudarna veta var nödvändigt med tanke på det alltmer pressade tidsschemat, men just nu kände hon att hon måste få smälta alltihop i lugn och ro. Förvånande nog hade både mobilen och telefonen på skrivbordet varit tysta en lång stund och hon bestämde sig för att låta bli att svara om det ringde, åtminstone tills det var dags att åka till sammanträdet med skolchefen och de övriga rektorerna. Klassföreståndaren, en ung, relativt nyexaminerad lärare vid namn Josefin Oscarsson, hade trevande och nästan motvilligt börjat berätta om de iakttagelser hon gjort. Specialpedagogen, som var förskollärare i botten, drev på och uppmanade Josefin att berätta om det som var de dittills tydligaste tecknen: blåmärkena och det som möjligen var spår efter en glödande cigarett. ”Det känns faktiskt fruktansvärt att misstänka något sådant här”, sa Josefin allvarligt och tittade omväxlande på Irene Rhodin, specialpedagogen, och Louise. ”Man vill inte tro att det förekommer. Jag menar, man läser ju om det i tidningen och ser på tv, men att någon av mina elever ...” 9


”Hur länge har du haft de här misstankarna?” frågade Louise. ”För vad jag förstår har du haft något på känn under en längre tid. Eller hur?” ”Ja, jag vet inte riktigt ... Redan vid första utvecklingssamtalet var det väldigt spänt mellan föräldrarna. Mamman sa nästan ingenting och pappan, som faktiskt är en ganska bullrig typ, pratade på hela tiden. Jag fick känslan av att hon var lite rädd för honom, fast det kan ju vara en efterkonstruktion. Men att Daniel inte mår bra är helt uppenbart. Dessutom har han inga kompisar i klassen. Åtminstone inte några riktiga kompisar. De orkar inte med honom någon längre stund.” ”Jag har sett att han ofta råkar i konflikt med de andra”, sa Louise. ”Fast det är sällan han som startar bråken. Han är med och leker en liten stund och sedan, när allt inte blir som han har tänkt sig, blir han sur.” ”Försöker han bestämma över de andra?” ”Nej, egentligen inte. Han är ingen dominerande kille som vill styra och ställa. Snarare är det så att han inte alltid förstår de andra och då blir allting fel.” ”Har han problem med språket?” ”Ja, det kan man lugnt påstå”, svarade Irene. ”Han har inte problem med svenska språket för att pappan är grek, om det var det du menade”, sa Josefin och tittade på Louise utan att bry sig om Irenes inpass. ”Pappan talar svenska utan brytning. Han berättade att han har bott här i Sverige sedan i mitten av sextiotalet, då han kom hit som tioåring.” ”Inte helt utan brytning, skulle jag vilja säga”, inflikade Irene med en stram min. ”Och det kanske ...” ”Så du har också träffat föräldrarna?” Louise vände sig till henne. ”Jag var med på utvecklingssamtalet eftersom Daniels läsinlärning går väldigt trögt. Men det jag tänkte säga, och som faktiskt var ännu en anledning till att jag var med och träffade föräldrarna, är att både hans tal och hans språk är mycket outvecklade. Hur nu det kommer sig. Han har ovanligt dåligt ordförråd och får dessutom inte till alla ljud än. Bland annat låter hans r mer som j fortfarande och supraden10


talerna, alltså r i kombination med bland annat d och t som i till exempel bord och ...” ”Jag vet”, avbröt Louise och kände för ett kort ögonblick irritation över att Irene inte trodde att hon kände till det där. Hon hade ju ändå arbetat som lågstadielärare i flera decennier och med läsinlärning bra mycket längre än Irene. Men hon viftade genast bort det när hon såg att Irene blev generad. ”Fortsätt!” sa hon. ”Han har fortfarande ett oerhört barnsligt språk och det är många ord som han inte förstår. Han skiljer heller inte på tonande och tonlösa konsonanter. Han säger till exempel ’påt’ när han menar båt och när han ska säga godis blir det ’kotis’ istället.” ”När vi gick igenom r blev det ju alldeles hopplöst för honom”, sa Josefin. ”Orden vi höll på med blev bara ’jäv’, ’jing’ och ’jåtta’. En kille i klassen har svårt att låta bli att härma honom.” ”Så han är mobbad av de andra barnen till råga på allt?” frågade Louise. ”Nej, egentligen inte. De låter honom vara ifred om han inte blir arg. Med tanke på hur han beter sig när det blir bråk, är de faktiskt förvånansvärt snälla mot honom. Han får alltid vara med, åtminstone så länge allt är lugnt. Den där killen som ofta härmar honom är en liten besserwisser som tror att han kan och vet mer än alla andra. Han vill verkligen styra och ställa. Men han får inte alltid de andra med sig.” ”Du tycker alltså inte att Daniel verkar vara mobbad?” Josefin skakade på huvudet. Louise skrev hastigt ner några ord. Sedan tittade hon på Irene. ”Är talpedagogen inkopplad?” ”Nej, inte än. Josefin och jag har pratat med henne, men hon har så många andra just nu. Och hon är ju bara här en halv dag i veckan. När hon har gått igenom alla barn i förskoleklassen ska hon lyssna på Daniel.” ”Hm. Konstigt att ingen slog larm om hans talförsening, om det nu är det vi ska kalla det, redan förra året?” 11


”Antagligen beror det på att talpedagogens genomgång redan var gjord när han flyttade hit.” ”Men att ingen av förskollärarna sa något heller, mer än att han var ett ... problem, som de uttryckte sig?” Louise bläddrade i pärmen med protokoll från klasskonferenserna. Under tystnaden som uppstod medan hon letade, insåg hon att hennes ord kunde misskreditera personalen i förskoleklassen, något som hon visste att Irene var känslig för. Trots att Irene numera till största delen arbetade i grundskolan höll hon benhårt på sina forna yrkeskollegor. Louise slog igen pärmen och sträckte sig mot skrivbordet snett bakom ryggen för att lägga den ifrån sig. ”Det var ju en hel del sjukskrivningar därinne, som du kanske minns”, påpekade Irene med ett avmätt tonfall när Louise hade vänt sig tillbaka. ”Malou opererade sitt knä och Katarina hade det ovanligt kämpigt med sin allergi. De kanske inte ...” ”Nej, visst. Vi fördjupar oss inte mer i det. Det viktiga är naturligtvis hur vi går vidare nu.” Louise vände sig till Josefin. ”Har du sett några tecken på misshandel tidigare?” ”Inte direkt misshandel kanske. Snarare har jag fått den uppfattningen att han inte får den omvårdnad han behöver. Han har aldrig några regnkläder. Det har visserligen inte alltid de andra barnen heller, men de har åtminstone en jacka som står emot vätan. Ibland kissar han på sig och han har sällan ombyte med sig fastän både jag och personalen på fritids påpekat att han behöver det. Och det verkar heller inte som om de läser veckobreven hemma, för det är ingen ordning på hans läxor, gympakläder eller viktiga papper som han ska ta med sig tillbaka till skolan.” Josefin hejdade sig och tvekade. ”Fast för några veckor sen hade han ett stort märke på halsen ... men, jag menar, barn ramlar och slår sig och jag tänkte inte särskilt på det då ... Jag vet inte ...” Louise antecknade igen. De båda andra avvaktade under tystnad. 12


”Hur går det i de andra skolämnena, då?” sa hon och tittade upp igen. ”Inte särskilt bra. Matten är kämpig för honom och på idrotten går han och sätter sig på en bänk om det är något han inte gillar eller om det går honom emot. Hans grovmotorik är dåligt utvecklad. Fastän han är så smal är han både ovig och klumpig. Dessutom ritar han fortfarande huvudfotingar.” Louise ruskade på huvudet. ”Den här lille stackaren skulle kanske inte ens ha börjat ettan. Han borde ha fått leka ett år till. Varför har ingen berättat allt det här för mig?” Irene sträckte på sig och mötte trotsigt Louises blick. ”Vi gör det ju nu!” sa hon. Det blev tyst. En spänd stämning spred sig i rummet och den som först tog till orda var Josefin. ”Men hur ska vi gå vidare? Det är väl ändå det viktigaste? Som du nyss sa.” ”Absolut! Du har helt rätt”, sa Louise. ”Jag ska tänka igenom det här och sen återkommer jag till er så fort jag kan. Jag antar att du, Irene, redan lägger en hel del av din tid på Daniel?” Irene nickade. ”Bra, fortsätt med det så länge!” Louise skrev ner en sista mening och vände sig sedan till Josefin. ”Vet du varför familjen flyttade hit? Har de någon anknytning till Härnösand?” ”Daniels mamma är visst född här.” ”Hon berättade ju på utvecklingssamtalet att hon bodde på Kronholmen som barn”, sa Irene. ”Hennes mamma bor tydligen fortfarande kvar där. Och han, pappan, har tagit över Pizzakrogen på Gådeåvägen.” ”Jaså, det visste jag inte. Jobbar Daniels mamma där också?” ”Hon har visst fått ett vik inom äldrevården någonstans.” Louise slog ihop sin anteckningsbok för att visa att samtalet var 13


slut, men innan de båda lärarna försvann ut från rektorsexpeditionen hejdade hon Josefin. ”Frågade du Daniel om märkena du såg?” ”Jag försökte faktiskt, lite trevande, men han sa att han inte visste hur han hade fått dem. Skakade bestämt på huvudet och ville inte fortsätta prata med mig.” ”Jag förstår”, sa Louise långsamt. När hon nu gick igenom samtalet för sig själv påverkades hon för ett kort ögonblick av den aggressivitet hon ibland kunde känna från Irene. Hon försökte genast skaka av sig den känslan. ”Daniel Papadopoulos”, sa hon istället högt för sig själv med insikten om att av alla krävande arbetsuppgifter som låg framför henne var denna den absolut viktigaste, samtidigt som hon visste att ingen skulle låta henne komma undan de övriga. ”Daniel Papadopoulos”, upprepade hon, ”vad kan vi göra för att hjälpa dig?” Hon gick fram till fönstret igen. För ovanlighetens skull öppnade hon ena fönsterrutan och drog in den klara och för årstiden något kyliga luften. Lönnarna på andra sidan parkeringen var som mest praktfulla med de röda och guldskimrande bladen i skarp kontrast mot den molnfria himlen. Bakom lönnarna skymtade Landsarkivet, den före detta Vanföreanstalten, en mäktig, mörkgul stenbyggnad med svart tak som var uppförd någon gång i början av förra seklet. En stor del av de många fönstren var igenmurade, vilket gav den annars så ståtliga byggnaden en dyster prägel. Det vidsträckta grönområdet utanför sluttade ner mot Brännavägen och Hovsgatan och användes sedan ett par år av entusiastiska frisbeegolfspelare och man hade satt upp nio korgar med dubbla utkast för att möjliggöra en så lång bana som möjligt. Vinden rörde lätt vid träden och hon tänkte att det inte skulle dröja länge förrän löven förlorade all färg och sedan torra och prasslande sveptes till marken. Hösten var hennes årstid. Hon var aldrig mer inspirerad att ta itu 14


med saker än under hösten. Hon brukade känna sig harmonisk och vara full av tillförsikt. Njöt av att ströva omkring i skogen och plocka svamp, särskilt trattkantareller som hon och Christer kunde hitta kilovis av på sina hemliga ställen. Dessutom var hon, enligt färganalysen hon gjort drygt femton år tidigare, en ”höstkvinna”. I samband med det hade hon fått en provkarta med tyger i de färgnyanser som hon passade bäst i, vilka också i stort stämde med de färger hon själv alltid föredragit. Hon hade haft provkartan i handväskan i flera år och vid varje klädinköp noggrant kontrollerat att hon fått tag i exakt rätt nyans av rostbrunt, grönt och gult som harmonierade med hennes kopparröda hår, bleka hy och gröna ögon. Hennes självlockiga hår, som hon sedan tonåren burit långt och åtminstone på jobbet uppsatt med en snodd eller ett par spännen, ståtade med nästan samma lyster, även om hon konstaterade att allt fler grå hårstrån började dyka upp. Hon drog ett djupt andetag igen och slöt ögonen ett par sekunder. Hon borde känna sig tillfreds. Hon hade uppnått det mesta hon strävat efter. Ett arbete som hon brann för. Hon var gift med en man som hon faktiskt älskade fortfarande. Trots allt. Två av barnen, de båda sönerna som var trettiotvå respektive tjugonio, var utflugna sedan länge och hade det, såvitt hon visste, bra. Och minstingen, sladdbarnet Isabelle – konflikterna med henne skulle väl lösa sig. Det var bara typiska tonårskonflikter, som hon var ovan vid att hantera eftersom de båda pojkarna varit påfallande lugna och skötsamma. Men hon kände sig inte tillfreds. Bilden av Daniel och det han troligen var utsatt för kom hela tiden upp på näthinnan. Men det som också flimrade förbi, och som hon försökte skjuta undan, var en annan bild. Och det som trängde sig på och rubbade hennes balans, fastän hon försökte glömma det, var den brännande smärtan i handen. Den fanns inte kvar rent fysiskt, men var ändå så starkt förnimbar. Ofrivilligt knöt hon högerhanden. Den hand som hade slagit Isabelle kvällen före. Hårt, tvärs över kinden.


kapitel 2

på väg genom korridoren stötte Louise på Torben. Han log sitt okynniga leende och höjde handen till en hälsning. ”Hallå där, rektorn!” Det där var något han hade fått för sig. Att kalla henne för ”rektorn” i tid och otid, fastän han troligen mycket väl visste vad hon hette. Han verkade ha lärt sig förnamnen på alla andra trots att han inte hade varit där i mer än ett par veckor. Torben Høijer såg oförskämt bra ut. Eller snarare skulle han kunna se väldigt bra ut, om det inte vore för de ljusbruna, långa dreadsen som han bar hopsamlade i nacken och de urtvättade jeansen med stora hål på knäna. Det var åtminstone ingen lyckad outfit om man skulle arbeta inom skolan. Torben var inte färdigutbildad ännu, han gick andra terminen på lärarutbildningen och gjorde sin vfu, som praktiken kallades numera, hos en av treornas lärare. Någon, tänkte Louise, borde säga till honom att han knappast skulle lyckas inge respekt hos vare sig elever eller föräldrar om han såg ut på det där viset. Äldre elever kanske skulle tycka att han var häftig, men de yngre ... Skulle de verkligen ta honom på allvar? Han stannade till när de passerade varandra och lade sin hand lätt på hennes arm. ”Tror du att vi skulle kunna hitta en tid för den där intervjun?” frågade han. ”Det behöver inte ta lång tid, högst en halvtimme.” 16


Louise tittade på klockan, en ren reflex eftersom en upplysning om vad klockan var just nu inte skulle hjälpa henne att hitta en lucka i sitt späckade schema. ”Idag hinner jag i alla fall inte”, sa hon. ”Du, jag måste få kolla upp det. Jag hör av mig så fort jag vet.” ”Fint, jag ser fram emot det.” Han försvann runt hörnet. Hade hon sett en snabb blinkning med ena ögat, eller var det bara inbillning? Hon stod fundersamt kvar ett par sekunder innan hon skyndade vidare mot personalrummet. Torben var en märklig ung man. Han hade, till skillnad från de flesta som gjorde sin vfu på Rosenbäcksskolan, genast skapat sig ett stort utrymme i personalrummet. Förutom att han rent kroppsligt alltid upptog en avsevärd plats i den ena av de båda sofforna med sina lojt särade ben och vidlyftiga gester, hävdade han sina åsikter om det mesta på ett självsäkert och ibland ganska provocerande sätt. Han hade tagit upp ämnen som kanske alltför sällan diskuterades i personalrummet och det konstiga var att trots att de flesta till en början reagerat negativt, eller åtminstone varit skeptiska, hade han lyckats åstadkomma ett spännande och fruktbart debattklimat. Något Louise inte lyckats med på två år. Dessutom hade han en förmåga att samtidigt lätta upp stämningen och få alla att skratta. Faktum var att majoriteten av den kvinnliga personalen – och det var ju i princip bara kvinnor på Rosenbäcksskolan – numera skulle kunna äta ur handen på honom. Han ägde en sällsynt blandning av pojkaktig charm och insiktsfull visdom. Louise gissade att han var yngre än hennes söner, men han verkade mer mogen än både Arvid och Johan. Om han bara klippte av sig sina långa dreads och tog på sig ett par hela jeans och en snygg skjorta istället för de sladdriga T-shirts han sjavade omkring i, skulle han kunna vara rena svärmorsdrömmen. Louise gick in i personalrummet för att se om det fanns en kaffeskvätt kvar efter rasten. Hon hällde upp det sista i en mugg och blev stående med ryggen mot diskbänken. 17


”Ska du inte sätta dig ner?” hörde hon genom dörröppningen. Det var en av fyrornas lärare som stod vid kopieringsapparaten i rummet intill. Louise vände sig mot henne. ”Jag ska strax iväg igen”, sa hon. ”Du borde inte flänga omkring så mycket! Snart syns bara fartränderna efter dig i korridoren.” Läraren, en trygg värmländska, tillhörde den gamla stammen och skulle gå i pension om ett halvår. Hon var en kvinna som sällan lät sig stressas. Louise blev rörd av omtanken. De flesta andra brukade kasta sig över henne och ville ha svar på tusen frågor eller få något uträttat. ”Har du skrivit upp dig på listan?” ”Listan?” Louise hejdade sig med kaffemuggen halvvägs till munnen. ”Till middagen på Amenta. I övermorgon. Det är sista dagen idag.” ”Javisst, ja! Nej, det har jag inte gjort. Då är det väl bäst att jag gör det nu.” Läraren nickade och log innan hon försvann. Louise gick fram till dörren där anmälningslistan var uppsatt. Hon läste igenom namnen och såg att nästan alla hade anmält sig till torsdagens middag. Förvånad såg hon att till och med Torben hade skrivit upp sig. Det hade aldrig hänt förut att någon av lärarstudenterna följt med på en mer privat tillställning. På konferenser och studiedagar var de ibland med, men absolut inte på kvällsaktiviteter som inte direkt hade med jobbet att göra. Hon kastade en blick på klockan, sköljde ur muggen och skyndade sig ut till parkeringen där hennes röda ”bubbla” stod och väntade. Hon ville inte komma för sent till rektorsmötet. På eftermiddagen, då Louise var tillbaka igen, hördes en försynt knackning på dörren och Josefin Oscarsson kom in. Hon såg om möjligt ännu mer bekymrad ut än hon gjort på förmiddagen. ”Har du tid en stund?” 18


”Javisst, slå dig ner!” Louise reste sig från skrivbordet och satte sig mittemot Josefin. ”Jag har inte berättat ännu att jag ... att vi ...”, började hon och tystnade. Hon skruvade på sig och fingrade med ena handen på ett kors i silver som hängde i en kedja runt halsen. Louise avvaktade fortsättningen med händerna knäppta framför sig på bordet. Det gick sakta upp för henne vad det var Josefin skulle tala om. Hon hade faktiskt sett efter sommarlovet att kollegan var lite rund om magen, vilket hon trott berodde på att Josefin bara gått upp i vikt igen. Louise visste att hon både varit med i Viktväktarna och försökt följa GI-metoden. ”Jag ska ha barn. I mars.” Just när Louise skulle till att gratulera, började Josefin darra och brast sedan i högljudd gråt. Louise tittade överraskat på henne. ”Lilla vän”, sa hon trevande och lutade sig fram. Hon visste inte hur hon skulle bemöta gråtattacken. Hon väntade tills Josefin hade lugnat sig en aning. ”Har du ... har ni problem av något slag?” Hon kände till att Josefin var sambo med en kille som en gång i tiden varit elev på Rosenbäcksskolan. Han hade gått i parallellklassen till den klass hon själv haft. Hon mindes honom som en lite översittaraktig grabb som emellanåt gjorde livet surt för en av hennes egna elever, en överviktig, ganska klent begåvad pojke som hade egenheten att alltid kräkas när han blev upprörd. Det hade hon naturligtvis inte berättat för Josefin. Hon undrade om kollegans sambo hade vuxit upp till en klok och mogen ung man. För det mesta gjorde de det. Men hos en del gick ränderna aldrig ur. Det här var deras första barn. Hade det inte varit planerat? Hade graviditeten gjort att det strulat till sig i deras relation? ”Jag lyssnar gärna om du vill berätta”, sa hon. Josefin snörvlade till och skakade på huvudet. ”Det är ingenting hemma. Det är det här med ... Daniel.” Hon började snyfta igen. ”Jag klarar inte av det.” 19


Louise lutade sig bakåt igen. ”Jag förstår att det känns jobbigt. Sådant här är inte lätt i vanliga fall och du är naturligtvis extra känslig nu. Att ha en elev som far illa påverkar en väldigt starkt, men du måste försöka låta bli att tänka på det.” Hon ändrade sig genast. ”Eller det förstår jag ju att du inte kan låta bli. Jag menar att du måste försöka ha lite distans till det. Du skulle kanske behöva ha någon form av ...” ”Robert ville inte att jag skulle anmäla det”, avbröt Josefin. Louise höjde förvånat på ögonbrynen. ”Har du diskuterat Daniel med honom hemma?” Josefin drog frenetiskt silverkorset fram och tillbaka på kedjan. Louise noterade en lätt flammande rodnad på halsen innan svaret kom. ”Ja, och han tyckte inte att jag skulle göra det.” ”Du gjorde absolut rätt i att anmäla”, sa Louise efter ett par sekunders tystnad. Vid tillfälle borde hon kanske påpeka det olämpliga i att diskutera eleverna med sin sambo. Men den så kallade moraliska tystnadsplikten lärarna hade var inte tillräcklig, enligt hennes mening. De borde ha juridisk tystnadsplikt. Josefins axlar sluttade och håret skymde halva ansiktet. Hon lyfte ena handen för att stryka undan en hårslinga och avslöjade svettfläckar under armarna. Hur gammal kunde hon vara? tänkte Louise. Hade hon fyllt tjugofem än? Dagen då Josefin varit på anställningsintervju kom för henne. Hon hade påmints om när hon själv som nyutexaminerad tjugotvååring hade sökt sin första tjänst. De var inte lika till utseendet eller till sättet, snarare var det situationen som gjort att hon hade kommit att tänka på när hon själv suttit framför studierektorn och sedan, när allt var klart, följt med honom till annexskolan där hon blivit presenterad för en av klasserna hon skulle vara resurslärare i. Efteråt hade en liten flicka med glugg mellan tänderna frågat henne om det var hennes pappa som hade följt med henne dit. ”Du gjorde absolut det rätta”, upprepade hon och påminde Josefin 20


om att hon till och med var skyldig att tala om att hon misstänkte att en elev fick stryk hemma. ”Det kan du ju också säga till din sambo. Dessutom skulle det kanske i längden till och med vara värre att ana att det fortgår och man inte har gjort någonting åt det, eller åtminstone försökt göra någonting åt det.” Det var ett argument som inte verkade bita på Josefin. När hon satt där, hopsjunken och med förgråtna ögon, liknade hon mer en omogen tonåring och Louise drabbades ett ögonblick av tvivel på att Josefin skulle klara av att handskas med situationen. Kanske var det hela henne övermäktigt. Skulle Louise råda henne att sjukskriva sig? Men hur skulle det då gå för stackars Daniel? Med en vikarie i klassen skulle det inte finnas någon trygghet alls för honom. Josefin hade ju ditintills ändå framstått som en duktig lärare med båda fötterna på jorden och god blick för barnens bästa. ”Robert ... han tror att jag kan råka illa ut.” Louise mötte Josefins blick. Hon såg faktiskt rädd ut. ”Hur då, menar du?” Josefin ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Han kanske blir arg. Daniels pappa alltså.” ”Ja, det är en möjlighet som vi kanske måste räkna med.” Genast när hon hade sagt det och såg Josefins reaktion anade hon vart samtalet var på väg. Hon tittade skeptiskt på Josefin. ”Du menar att pappan skulle ... hämnas?” Josefin nickade. ”Men det blir ju jag, i egenskap av rektor, som gör den formella anmälan.” ”Han kommer att fatta att det är jag som ligger bakom i alla fall!” Louise öppnade munnen för att protestera, men insåg att Josefin troligen hade rätt. ”Irene kunde ju ha varit den som fattat misstankar”, sa hon till sist för att försöka dämpa paniken som verkade ligga på lur hos Josefin. ”Han kommer i alla fall tro att det är jag.” 21


”Men vad skulle kunna hända, tänker du?” ”Jag vet inte riktigt. Han kanske skulle bli hotfull ... och ge sig på mig.” Men nu får du väl ge dig, ville Louise spontant säga. Naturligtvis gjorde hon inte det. Samtidigt märkte hon att Josefin ångrade sig och försökte släta över det sista hon sagt. Ändå insåg Louise att det verkligen var det som Josefin var rädd för och hon försökte på olika sätt lugna henne. Men fastän Josefin, med ett något mer lättat ansiktsuttryck, nickande lyssnade till hennes ord, smittades Louise motvilligt av tanken på att Daniels pappa faktiskt skulle kunna reagera väldigt starkt. När de avslutade samtalet upprepade Louise ännu en gång att hon tyckte att Josefin hade gjort det enda rätta. ”Tänk om alla som befarade att barn inte har det bra hemma skulle ignorera signalerna och varken låtsas om det eller försöka få stopp på det? Nej, du gjorde helt rätt! Men om du vill så kan jag ordna att du får träffa någon för stödjande samtal?” ”Nej, nej, det behövs inte”, sa Josefin utan att låta helt övertygande. Hon reste sig långsamt upp. Trots att inte mycket mer än en svag utbuktning på magen avslöjade hennes tillstånd var det som om graviditeten framskridit till ett nytt skede och hon rörde sig på ett annat sätt. Innan hon stängde dörren efter sig vände hon sig om. ”Det var Irene som övertalade mig”, sa hon med bister min och såg ut som om hon hade medverkat till något förfärligt. När Louise ett par timmar senare körde hemåt försökte hon göra sig en bild av Daniels pappa. Josefin hade sagt att han var ”en bullrig typ”, men hur mycket kunde man lita på hennes omdöme med tanke på hennes farhågor? Enligt Irene hade han bott i Sverige sedan i mitten av sextiotalet och varit tio år när han flyttade hit. Alltså måste han vara ganska mycket äldre än Daniels mamma. Louise hade haft med en hel del invandrarfamiljer att göra när hon på sjuttiotalet ar22


betat i Fisksätra, en förort utanför Stockholm där hon och Christer bott när de var nygifta. De allra flesta hade varit mycket trevliga, positiva och måna om att det skulle gå bra för deras barn i skolan, även om det framgick att det fanns vissa saker som de hade andra åsikter om. Den största utmaning hon ställts inför var en pojke från Turkiet, som troligen var ett par år äldre än sina klasskamrater i den trea där han placerats – föräldrarna kunde inte lämna någon tillförlitlig uppgift om hur gammal han egentligen var – och som hade haft väldigt svårt att acceptera att hon som kvinna skulle bestämma över honom. Hon hade aldrig lyckats få till stånd ett kvartssamtal med föräldrarna trots att tolk anlitats vid upprepade tillfällen. För honom hade dessutom de ovana reglerna, som till exempel att eleverna själva fick gå och hämta saker de behövde på olika ställen i klassrummet, varit fullkomligt förvirrande. Han trodde att det innebar att han kunde hitta på vad som helst på lektionerna och det hade lett till otaliga konflikter dem emellan. I Härnösand hade inte alla skolor erfarenhet av invandrarfamiljer eller flyktingar från krigsdrabbade områden ännu, åtminstone inte i någon större omfattning – trots att kommunen numera var en av dem som tog emot flest flyktingbarn och dessutom var säte för Fem i tolvrörelsen, som startats drygt tjugo år tidigare av en grupp ungdomar i syfte att motarbeta främlingsfientlighet. Nu var ju inte familjen Papadopoulos en vanlig invandrarfamilj med tanke på att mamman var svenska och pappan hade bott i Sverige sedan barndomen. Men Josefins oro, underblåst av sambon, hade antagligen att göra med det faktum att Daniels pappa var av utländsk härkomst, även om hon inte hade sagt det rent ut. Och även om det irriterade Louise att hon själv tänkte på det viset snuddade hon vid möjligheten att han kanske kunde ha ett hetsigare temperament. Men om han nu hade det, sa hon till sig själv, fick det inte påverka deras sätt att hantera det hela. Det var en ytterst delikat situation. Josefins sambo hade dröjt sig kvar i hennes tankar. Hon mindes att 23


kollegan som varit hans klassföreståndare beklagat sig över att föräldrarna vägrat lyssna på henne när hon tagit upp hans mindre trevliga sidor. Hemma hade de inga bekymmer med honom, tvärtom, och om han gjorde något ofog måste det bero på att andra barn lockade med honom. Kanske inte direkt mot hans vilja, men inte långt ifrån. Den sortens attityd hos föräldrar var alltid svår att bemöta. Även om de, åtminstone i de flesta fall, kände sina barn bäst, var det få föräldrar som hade en helt klar bild av hur deras avkomlingar fungerade i grupp när de inte själva var närvarande. Nu skulle Robert själv bli förälder. Han hade säkert utvecklats i positiv riktning om en tjej som Josefin hade fastnat för honom. Louise svängde in bredvid Christers Saab och parkerade på uppfarten. Strandbergs villa låg på Alvägen, delvis dold bakom en vildvuxen syrenhäck. Det var ett ljusgrått äldre trähus som pietetsfullt renoverats i omgångar och var en lyckad kombination av gammaldags snickarglädje och ändamålsenlig modern standard. Det som fått både Louise och Christer att omedelbart falla för huset trots att det då, när det sålts i mitten av åttiotalet, egentligen kostat mer än vad de hade råd med, var det välproportionerade burspråket som vette ut mot trädgården och, kanske mest av allt, de två fullt brukbara kakelugnarna. Efter visningen och med en av banken upprättad boendekalkyl i handen, hade de närmast feberaktigt upprymda åkt hem till lägenheten på Seminariegatan och börjat diskutera vad de skulle kunna spara in på för att ha råd att bli ägare till denna drömkåk. Genom åren hade de tack vare en bra löneutveckling för dem båda och Christers hantverksskicklighet som snickare förbättrat huset så mycket att de troligen skulle kunna få ut mer än det dubbla om de sålde det. De hade också lagt ner mycket tid och pengar på att inreda villan i enlighet med hur de båda ville ha det. Ikea-perioden var sedan länge förbi. I köket satt Christer och Isabelle vid middagsbordet. Det såg ut som om de ätit klart och blivit sittande en stund. Louise fick en 24


känsla av att de precis påbörjat ett neutralt samtalsämne för att dölja att de nyss pratat om något som de inte ville att hon skulle höra. Christer hade, åtminstone för närvarande, en bättre relation till Isabelle än vad hon själv hade. Hon och dottern kom ihop sig om allting numera och hon önskade att Christer, eftersom han aldrig rök ihop med Isabelle utan alltid kunde bevara en lugn samtalston, skulle ta en del av de konflikter som trots allt var nödvändiga. Kanske skulle Isabelle lyssna mer på sin pappa. Louise fick inget svar från Isabelle när hon sa hej och med tillkämpad glättighet frågade om det fanns någon mat kvar till henne. Isabelle reste sig genast från bordet utan att ens titta åt hennes håll och försvann uppför trappan. Louise följde henne uppgivet med blicken och slog sig ner vid matbordet medan Christer tog fram tallrik, glas och bestick ur diskmaskinen åt henne. ”Pastan är nästan kall”, sa han. Hon försäkrade att det inte gjorde något och började frånvarande äta. Christer satte sig mittemot henne, hällde upp lättöl i hennes glas och fyllde på sitt eget. ”Tuff dag?” sa han. ”Ja ... jo”, svarade hon mellan tuggorna. Efter en stund kunde hon inte hålla sig längre och tittade forskande på honom. ”Har hon berättat?” ”Berättat vadå?” sa han med en oskyldig min som hon genast genomskådade. ”Du behöver inte låtsas. Det är klart att hon har berättat det för dig. Jag märkte det på en gång när jag kom.” Han svarade inte. Kvällen före hade Louise och Isabelle varit ensamma hemma. Några förflugna ord från Louise hade resulterat i ett rejält bråk som bara eskalerat och till sist utmynnat i att hon gett Isabelle en rungande örfil. Hon ville egentligen inte tänka på det nu. ”Vet du om att hon stannade hemma från skolan idag?” 25


Louise tittade med en uppgiven suck på Christer. Isabelle gick första året på gymnasiet, barn- och fritidsprogrammet, men verkade inte alls trivas. Louise misstänkte att hon skolkat vid ganska många tillfällen och hade ofta påpekat hur meningslöst det var att sumpa lektionerna. Det skulle bara gå ut över Isabelle själv. Isabelle hävdade att hon inte brydde sig utan hellre ville jobba eller bara ägna sig åt att rita, och när Louise sa att det verkligen inte var lätt att få ett jobb om man inte hade någon utbildning, hade Isabelle skrikit åt henne att hon var ”så jävla negativ”. ”Jag är inte negativ”, hade hon svarat. ”Bara realist.” ”Så hon har skolkat nu igen?” sa Louise till Christer. ”Hon sa att hon inte kunde visa sig med märket på ...” Han avslutade inte meningen. Louise kände att hon rodnade. ”Så hårt slog jag inte. Och jag tolererar inte att bli kallad vad som helst.” Hon sänkte blicken. Efter en stunds tystnad, då varken hon eller Christer sa någonting, öppnade hon munnen men stängde den igen. Vad höll hon på med egentligen? Försökte hon urskulda sig inför honom? Försökte hon rättfärdiga det hon hade gjort genom att förringa det hela? Det enda raka vore att gå upp till Isabelle och be henne om ursäkt. Samtidigt vore det på något sätt att erkänna sig besegrad. ”Hon sa att om det hände igen skulle hon slå tillbaka.” Louise ryckte till vid Christers ord. ”Sa hon det?” Han nickade och tittade på henne, om inte direkt avståndstagande så ändå med en för honom ovanlig kyla, och vände sedan bort blicken. Och trots att hon ansträngde sig att hålla emot fylldes hennes ögon med tårar och hon snörvlade till. Han satt orörlig. Hon samlade sig genast och reste sig för att börja duka av. Vis av erfarenhet visste hon att han aldrig ville ta ställning i deras konflikter. Han kunde lyssna på dem båda, men ville inte ta parti för någon av dem. Troligtvis var hans förmåga att lyssna en av anledningarna till att så många kvinnor föll för honom. Men nu hade han faktiskt tagit ställning för en gångs skull. Det kunde hon inte undgå att märka. Han tyckte att hon, Louise, hade gjort 26


fel. Tårarna brände till igen när hon slamrande tömde diskmaskinen och ställde in de smutsiga tallrikarna. Som om hon inte själv visste det. Naturligtvis hade hon gjort fel. Men vad hjälpte det? Hon kunde inte göra det ogjort och Isabelle visade tydligt att hon inte ville prata med henne. Med en djup suck stannade hon upp med handen full av bestick och blundade. Hon orkade inte med det här just nu. Inte om hon skulle klara av allt som hon hade att ta itu med i skolan också. Christer ställde ifrån sig sitt glas på diskbänken. ”Jag måste gå och packa nu. Mitt flyg går redan tjugo i sju och taxin hämtar mig strax före halv sex.” Han arbetade som säljare på ett företag som byggde nyckelfärdiga villor och fritidshus och reste en hel del. Den här gången skulle han både vara med på några konferensdagar i Stockholm och sedan besöka sin mor som bodde där, i Norra Ängby. Louise hade slutat oroa sig för vad han hade för sig i samband med alla dessa resor. Tidigare hade det gett upphov till otaliga uppslitande gräl, men till slut hade hon accepterat det. Det var inget hon var stolt över, snarare var det ett sätt att överleva eftersom hon insett att hon för allt i världen inte ville förlora Christer även om hon hotat med att lämna honom vid flera tillfällen. Hon kände sig säker på att han alltid kom tillbaka till henne. Han kunde inte heller leva utan henne. Louise satte sig vid datorn i det rum hon numera använde som arbetsrum – Arvids gamla pojkrum – och gick ut på nätet. Hon läste igenom den uppsjö av mejl som kommit in under dagen och som hon inte haft tid att åtgärda. Efter en halvtimme gjorde hon en paus och blev sittande med ett gnagande tvivel. Hade hon gjort fel som skjutit upp att ta itu med familjen Papadopoulos till morgondagen? Men hon hade helt enkelt inte hunnit med. Plötsligt hörde hon Isabelle komma ut genom sin dörr för att sedan gå in i badrummet, och gjorde sig beredd att genskjuta henne när hon kom ut därifrån igen. Men hon hann inte mer än säga hennes namn förrän Isabelle fräste åt henne att hon ville vara ifred och smällde igen dörren till sitt rum. Louise hörde att 27


hon vred om nyckeln. Sedan ringde Isabelles mobil och av samtalet att döma, det lilla som gick att uppfatta, var det pojkvännen hon pratade med. Louise återvände modstulet till datorn. Isabelle satt på sin säng, lutad mot väggen med uppdragna knän. Ett stort ritblock vilade mot de svarta jeansen och hon drog vant några streck över papperet med grafitpennan. Rörelserna blev intensivare och trycket mot blocket hårdare. Sammanbitet och med tjurigt avsmalnade ögon konstaterade hon plötsligt att kvinnan som framträdde mot den ljusa bakgrunden hade stora likheter med hennes mamma. Ibland hatade hon verkligen sin mamma. Hur kunde hon bara tro att Isabelle skulle vilja prata med henne igen efter det som hänt? Och allt det där tjatet om skolan. Hur var det i skolan idag? Har det hänt något särskilt i skolan? Du sköter väl skolan ordentligt? Skolan måste gå före allt annat! Skolan, skolan, skolan ... Det fanns ju något som hette livet också. Kanske skulle hon ha tyckt bättre om skolan om hon inte hade blivit överöst med allt det där tjatet. Ända sedan hon var liten, så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hennes mamma bara haft en sak i huvudet. Den där jävla skolan. Vad hade hennes mamma pratat med henne om när hon under låg- och mellanstadietiden kom hem på eftermiddagarna? Vad hade de pratat om när de åt på kvällen? Var det inte Isabelles skolgång, så hade hon ältat hur det var på hennes egen skola och nu, sedan hon blivit rektor, var det ännu värre. Ett snett ofrivilligt leende sprack upp. Hon var ganska nöjd med teckningen. Men hon bet omedelbart ihop igen, fattade pennan med hela handen och gjorde några ilskna streck över alltihop. Sedan rev hon loss ritpapperet och knycklade ihop det. I samma sekund som hon med en suck slängde iväg det tvärs över rummet pep sms-signalen på mobilen. Det var från Nicke. Sov gott! Puss! hade han skrivit. Hon svarade genast. Du oxå! Puss puss :) De hade pratat med varandra bara en dryg 28


halvtimme tidigare och då hade hon blivit gladare, men så fort hon börjat tänka på bråket med sin mamma blev hon sur igen. Det vore lika bra om hennes mamma jobbade över varenda kväll så att hon fick vara ensam med sin pappa. När hon hade tittat sig i spegeln på morgonen hade hon haft en svag rodnad på ena kinden. Då hade hon bestämt sig för att stanna hemma. En dag mer eller mindre spelade ingen roll när hon ändå skulle vara borta resten av veckan. Imorgon skulle hon följa med Nicke till Stockholm. De skulle gå och kolla på Coldplay. Hon hade inte talat om det för sina föräldrar och tänkte inte göra det heller. Hennes pappa skulle ändå resa bort, han skulle visst också till Stockholm, och prata med sin mamma var det sista hon tänkte göra. Hon skulle naturligtvis försöka sätta stopp för det genast. De skulle bo hos en kompis till Nicke som hade en lägenhet i Sundbyberg. Hon såg verkligen fram emot att bara dra iväg från Härnösand. Nicke hade egen bil och han hade också skaffat biljetter till konserten och sagt att han skulle bjuda henne. Det var lite oklart om han menade att han skulle bjuda henne på mat och annat också, så för säkerhets skull hade hon sett till att hon hade tillräckligt med pengar för att betala själv om de gick ut för att äta. Hon hade redan packat det hon skulle ha med sig i en liten väska och ställt den så att den inte skulle synas från dörren. Hon och Nicke hade varit tillsammans i flera veckor nu. Han var hennes första riktiga pojkvän, om man inte räknade Hampus som hon i barnslig iver och påverkad av de andra i klassen frågat chans på när hon gick i trean, och som sedan abrupt gjort slut efter två dagar med hjälp av en lapp riven ur en skrivbok. Hon kom fortfarande ihåg vad det stått. Jag vill inte va ihop med dig längre. Orden hade letat sig ända ner i magen och vridit om så att hon nästan blivit illamående. Jonas M hade fått syn på lappen och inom några minuter visste alla i klassen om det. Att hon och Hampus inte längre var ihop gjorde henne ingenting, de hade inte ens pratat med varandra under sina två dagar som ”par”, men känslan av att ha blivit dumpad, som hon skulle 29


kalla det nu, smärtade desto mer. Särskilt som det hela hade varit ett av hennes försök att komma med i det populära tjejgänget där alla var ihop med någon i klassen. Efter det hade hon lagt ner alla ansträngningar, något som så småningom lett till att hennes mamma, mot Isabelles vilja, ordnat ett möte med läraren för att få veta om dottern var mobbad. Hon hade vädjat till sin mamma och försökt förklara att hon faktiskt inte hade något emot att vara för sig själv och hellre satt och ritade än höll på med de där fjantiga tjejgrejerna. Sedan hennes föräldrar nu fått klart för sig att hon hade en pojkvän, vilket naturligtvis inte gått att dölja, hade de tjatat om att de skulle få träffa honom. Men samtidigt som hon på ett sätt gärna ville det själv, hade hon på känn att de inte riktigt skulle acceptera honom. Att de, eller åtminstone hennes mamma, skulle ha synpunkter på att han var så mycket äldre än hon, att han inte hade pluggat utan jobbade istället och allt möjligt annat. Och om hon föreställde sig att hennes föräldrar och hans pappa med sin nya fru skulle träffas på samma sätt som det hade varit med brödernas flickvänner och deras föräldrar så bara visste hon att ... ja, att det skulle bli konstigt. Därför försökte hon med alla medel undvika att han kom hem till henne eller hämtade henne vid dörren. Och han hade väl inte visat sig särskilt angelägen heller. De träffades alltid i hans lägenhet om de inte skulle någonstans. En gång hade de på långt håll sett hans pappa på stan, tillsammans med den kvinna som var pappans nya och som hon förstod att Nicke inte alls gillade. Isabelle började skissa på en ny teckning. Den föreställde inget särskilt, blev bara till ett mönster som svällde ut åt alla håll. Hon var bra på att rita. Faktiskt bättre än båda sina bröder som ändå hade utbildat sig till konstnärliga yrken. Johan var fotograf och Arvid arkitekt. Själv ville hon bli serietecknare eller kanske karikatyrtecknare. Det var hennes allra största dröm. Men idiotiskt nog hade hon valt att gå barn- och fritidsprogrammet istället för estetiska med bildinriktning som fanns i Sundsvall. Hon hade alltid blivit uppmuntrad i skolan, 30


både av lärarna och sina klasskompisar, för att hon gjorde roliga och originella bilder och kunde rita av människor så att det liknade dem samtidigt som det var lite spejsat. Om de någon gång lade märke till henne var det när hon hade ritat eller målat något som väckte allmän beundran. ”Gud, vilka coola teckningar! Du är ju skitbra!” kunde de säga och flockas omkring henne för att sedan helt ignorera henne när det blev rast. Hon brydde sig inte så mycket, hon hade trivts med att vara för sig själv. I nian hade hon fått en kompis, en tjej som höll på med dans och precis som Isabelle hade färgat håret svart och alltid gick klädd i svart. Hon hade sökt till samma gymnasieprogram och de höll ihop, som två ufon i en klass med bara supergulliga tjejer med hästsvans, ballerinaskor och vita pärlor i öronen. Men plötsligt, bara ett par veckor in på terminen, hade kompisen flyttat till Skellefteå utan förvarning. De facebookade ganska intensivt i början, fast efter ett tag blev det mer och mer sällan och sedan Isabelle träffat Nicke hade de knappt hört av varandra alls. Och i skolan hade Isabelle återgått till sin enstöriga tillvaro igen. Hon bläddrade fram en ny sida i blocket och stoppade fundersamt pennan i munnen. En ny idé tog form. Hon hade ännu inte försökt sig på att avbilda Nicke. Varför inte pröva? Hon blundade och ansträngde sig för att få hans drag att framträda. Ansiktsformen. Ögonen. Näsans och munnens linjer. Det var helt omöjligt. Hon skulle behöva ha honom framför sig. Istället fick hon en annan idé. Hon lade ifrån sig blocket på sängen och hämtade fotot där han var i femårsåldern. Det hade hon tjatat sig till hemma hos honom eftersom han var så otroligt söt på det. Hon tittade på kortet och log. Hon pussade det och började sedan prövande försöka fånga det karakteristiska i hans anletsdrag. När hon var färdig och småleende granskade sitt verk knackade det försynt på dörren. ”Det är jag. Är du vaken?” Det var hennes pappa. ”Mm”, svarade hon. ”Får jag komma in?” 31


Han tryckte ner dörrhandtaget och när dörren inte gick att öppna reste hon sig för att låsa upp. ”Vänta lite”, sa hon och stoppade in fotot under boken på nattduksbordet. Hon slog igen ritblocket och med det i ena handen släppte hon in honom. Han stängde dörren efter sig och hon sjönk ner på sängen igen. ”Hur är det?” frågade han. Hon ryckte på axlarna. ”Okej”, sa hon utan att titta upp. ”Säkert?” Hon svarade inte, men nickade eftertryckligt och lade ifrån sig ritblocket för att resa sig när han förklarade att han ville säga hej då redan nu, eftersom han skulle åka tidigt på morgonen och var på väg att gå och lägga sig. Han skulle på något med jobbet, visste hon, och sedan stanna över helgen hos hennes farmor. ”Ska du träffa Arvid och Johan när du är därnere?” frågade hon medan de kramade om varandra. ”Jag får se. De kanske kan komma ut till farmor någon av dagarna.” ”När kommer du hem igen?” ”På onsdag eller torsdag. Jag har tagit ut några semesterdagar.” Han släppte henne och vände för att gå ut därifrån. ”Kan jag gå in i badrummet före dig? Det går jättefort.” Innan han hann svara hade hon smitit förbi honom och sneddat över hallen med snabba steg. När Louise och Christer lite senare kröp ner under täcket i dubbelsängen och släckte lamporna vände sig Christer mot fönstret med ett kort ”god natt”. Vände han sig bort från henne för att han tagit parti för Isabelle eller var han bara trött och ville sova? Hon låg en stund och stirrade rakt ut i mörkret. Isabelle tassade omkring utanför sovrumsdörren. Louise hörde henne gå nerför trappan och sedan komma upp igen. Hon kom väl ihåg att släcka på nedervåningen? 32


Louise kände sig inte nöjd med dagen. Trots att hon egentligen trivdes med arbetet som rektor höll jobbet på att ta över hennes liv. Det gjorde att hon inte ägnade sig åt familjen som hon borde. Dessa oändliga konflikter med Isabelle. Hade de båda gaddat ihop sig mot henne? Och nu skulle hon vara ensam med Isabelle under den kommande helgen. Men kanske det skulle kunna föra dem närmare varandra? Var det lönt att föreslå henne att de kunde göra något tillsammans för en gångs skull? Isabelle var så trulig och visade med all tydlighet vad hon tyckte om henne för närvarande. Hon suckade. Det lät inte på Christers andetag som om han hade somnat. Motvilligt svalde hon sin stolthet. ”Kom och håll om mig!” bad hon ynkligt. ”Jag behöver det ikväll.”


kapitel 3

när christer väckte Louise på onsdagsmorgonen hade han redan jackan på och gav henne en puss på kinden. Efter de vanliga avskedsfraserna lämnade han henne att sova ytterligare en timme. När hon steg upp och gick för att duscha började hon genast oroa sig över hur morgonen skulle gestalta sig om Isabelle kom ner för att äta frukost samtidigt som hon. Än hördes inget ljud från Isabelles rum, inte ens signalen från hennes mobil som annars brukade upprepas med tio minuters mellanrum. Antingen hade hon sovmorgon eller – vilket Louise befarade – så tänkte hon skolka idag också. Louise övervägde att knacka på hennes dörr, men beslöt att låta bli. Om Isabelle bestämt sig för att stanna hemma skulle Louise inte kunna påverka henne att gå upp och masa sig iväg till skolan. Inte som situationen var nu. Hon drog upp nattlinnet och satte sig på toastolen. Med en grimas konstaterade hon att hon borde ägna sig åt lite pedikyr någon kväll. Längs nagelbanden på tårna var det en vit kant intill nagellacket. Hon tog av sig nattlinnet, klev in i duschkabinen och lät hett vatten strila över sig en lång stund innan hon masserade in duschcrèmen. Som en ren och skär viljeakt avslutade hon med att räkna till tio i nästan iskallt vatten. När hon torkat sig med den tjocka frottéhandduken smörjde hon först in sig med en bodylotion av ett märke hon använt i många år, lyfte armarna en i taget för att applicera en diskret deodorant och sedan lutade hon sig mot spegeln över handfatet för 34


att fortsätta med ansiktet och den dyrbara dagcrèmen. Hon var noga med att sköta sig. Som yrkeskvinna, särskilt i hennes ställning, var det viktigt att alltid vara fräsch. Hon skruvade på locket och tittade sig granskande i spegeln. Den lätt böjda näsan var en aning för lång, tyckte hon själv, och läpparna kunde gärna ha varit en smula fylligare. Hon var inte helt nöjd med sitt utseende – men vilken kvinna, ung eller gammal, var det? Hon visste att många tyckte att hon fortfarande såg bra ut trots att hon faktiskt började närma sig sextio. Medan hon klädde på sig gick hon i huvudet igenom dagens arbetsuppgifter så långt det var möjligt, eftersom det alltid dök upp nya saker som hon var tvungen att ta itu med även om hon egentligen inte hade tid. Nästan varje dag jobbade hon över. Hon måste snart prata på tu man hand med skolchefen; det kunde inte fortsätta så här. Men något som hon var absolut tvungen att göra idag, var att ta kontakt med familjen Papadopoulos. Hon skulle ringa så fort hon kom till jobbet. Hon bryggde en kopp kaffe och gjorde i ordning en tallrik fil med müsli och rostade pumpafrön. Christer hade tagit in tidningarna och lagt på köksbordet innan han gett sig iväg. Det såg inte ut som om han hade läst dem. Hon lade DN åt sidan och började förstrött bläddra i Tidningen Ångermanland. På ett uppslag var det en bild på en kvinnlig miljöpartist som Louise träffat i några olika sammanhang. Hon ögnade igenom helsidesartikeln som ingick i en serie om fritidspolitiker där man fick veta lite om deras bakgrund, varför de ägnade sig åt politik och hur de lyckades kombinera sina åtaganden med sitt ordinarie arbete. En månad tidigare hade det stått att läsa om Christer och hans uppdrag som socialdemokratisk ledamot i Samhällsnämnden, en sammanslagning av Byggnadsnämnden och ett par andra nämnder. I faktarutan nedanför bilden fanns uppgifter om familj, vilka intressen han hade och vad han föredrog att äta och dricka. På frågan om han hade någon dold talang blev svaret ”att spela gitarr”. Louise mindes att hon hade tänkt att han kunde ha svarat ”att förföra kvinnor”, 35

9789170375064  

ORDFRONT Ur havet stiger vågorna Ordfront Stockholm Annika Sjögren: Ur havet stiger vågorna Ordfront förlag, Box , Stockholm www.ordfron...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you