Issuu on Google+


Den här boken är översatt med stöd av Nordiska Ministerrådet

www.opal.se Originalets titel: Engelen i Djevelgapet © Cappelen Damm AS, 2012 Text: Levi Henriksen, 2012 Översättning: Ylva Kempe Omslag: Tor Jäger Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Falun 2013 ISBN: 978-91-7299-609-0


Levi Henriksen

ASTRID BAROS GENIALISKA PLAN Översatt av Ylva Kempe

Opal


1

När jag var tio år bestämde jag mig för att inte växa mer. Man får så lite plats i huvudet när man blir stor. Först fick pappa inte plats med mamma längre. Och sedan fick mamma inte plats med pappa, medan jag plötsligt var tvungen att få plats med både mamma, pappa och deras nya. Pappas sambo, alltså min plastmamma, är sjuksköterska. Jag brukar kalla henne Ponny-Pia – inte för att hon gillar hästar eller heter Pia, utan därför att jag tycker att det passar eftersom hon har så långt ansikte. Mormor säger att hon inte vet någon som har så bra fantasi som jag. Hon tror att när jag bli stor kommer jag att skriva teveserier som jag själv spelar huvudrollen i. Jag har alltid gillat att spela teater, och mormor brukar skryta för sina väninnor om att det inte finns någon i släkten som är lika bra på att härmas som jag. En gång hörde jag henne säga att jag kommer att bli något riktigt stort när jag blir vuxen. Jag har inte berättat för henne än att jag inte har tänkt bli stor, eller i varje fall inte vuxen. Jag tror att hon skulle bli ledsen då. Han som mamma är ihop med heter Domrot. Eller egentligen heter han Tormod, men i en bok som jag läste en gång kunde man få folk att försvinna genom att säga deras namn baklänges tre gånger. Domrot. Domrot. Domrot.

5


2

”Två minuter”, säger Larsson, som är vår teaterlärare, och gör segertecknet med pekfingret och långfingret precis som en del politiker brukar göra när de vill att folk ska tro att allt kommer att bli jättebra, fast alla vet att politikerna själva inte tror på det. Jag nickar och säger till mig själv att nu gäller det bara att slappna av och ta det lugnt. ”Lugnt som i graven”, som mormor skulle ha sagt. Jag är van vid att stå på scen och jag kan mina repliker utantill. Dessutom gick det så bra på genrepet igår att jag inte har det minsta att vara orolig för. Men ändå kan jag inte sluta tänka på en skurkaktig politiker som gör V-tecknet, för jag känner mig faktiskt lite konstig i magen. Nervös, helt enkelt. Inte för själva pjäsen. Men för om jag efter första scenen verkligen ska hinna upp till vaktmästarens kontor och så tillbaka ner på scenen innan det är min tur igen. Det är nästan fullsatt ute i salongen, och genom en glipa i ridån ser jag tydligt att Ponny-Pia, min plastmamma, sitter mitt på tredje raden. Hennes yviga ljusa hår lyser som en strålkastare eller som om solen håller på att gå upp över huvudet på henne. Hon sitter på samma rad som mamma och pappa satt på igår, på genrepet, fast de på något mystiskt sätt lyckades sätta sig på varsin sida om min idrottslärare, som jag kallar för Judo-Jensen. På varsin sida om hans 6


enorma axlar såg de ut som två ängsliga småbarn som är hos tandläkaren för första gången med sin pappa. Nu på premiären är ingen av dem här, eftersom de håller på att sälja vår stuga i Sverige efter skilsmässan. Jag tittar på min plastmamma igen. Plastmamma är ett idiotiskt ord. Ett konstigt och konstgjort ord som i och för sig passar ganska bra till den där blonda tönten som går omkring och ler falskt hela tiden. ”Astrid”, viskar plötsligt en röst rätt i örat på mig, och jag kan inte låta bli att skrika till av överraskning. ”Förlåt”, säger Larsson och drar sig undan lite. ”Men du verkade så långt borta. Jag ville bara väcka dig.” Han gör citattecken med fingrarna när han säger den sista meningen. Citattecken är det värsta jag vet, i alla fall sedan jag fick en plastpappa också. Hela han är ett enda citattecken. Jag är nära att säga något surt till Larsson, men lyckas hejda mig. Han menar inget illa. Dessutom är han faktiskt ganska rolig för det mesta, även om han gör samma fåniga tecken med fingrarna som Domrot, Domrot, Domrot. ”Jag koncentrerar mig bara på rollen”, säger jag och gör tummen upp till Larsson. ”Toppen”, säger Larsson och ler. ”Det är du som bär upp hela pjäsen, Astrid. Du måste vara starkare än Tarzan. Och du måste vara roligare än en födelsedag och med strumpor som är lika långa som dagen före julafton. Heja, Pippi!” ”Precis”, säger jag. ”Heja, Pippi!” Egentligen hade jag hoppats att Larsson skulle sätta upp Bröderna Lejonhjärta eller något annat som passar en lite äldre publik, men han trodde att det skulle bli för svårt för de yngsta skådespelarna. Och dessutom hade jag ju inte fått någon huvudroll om vi hade spelat Bröderna ­Lejonhjärta. 7


Även om många säger att jag ser ut som en kille så skulle jag faktiskt inte vilja spela kille på scenen. Tommy och Annika kommer på besök till Villa Villerkulla för första gången och vi leker ”inte nudda golvet-leken”. Sedan berättar jag om min pappa, sjökaptenen och Söderhavskungen, och får alla att skratta när jag härmar hans sätt att gå. Jag tycker om att få folk att skratta. Och jag tycker om att få dem att bli sorgsna också. När det kommer flaskpost om att kapten Efraim har blivit tillfångatagen av sjörövare, blir det alldeles tyst i salongen, och en liten flicka på första raden börjar gråta. Så ledsen är det inte meningen att publiken ska bli, och jag kommer av mig lite i mina rep­liker. Tommy måste fråga två gånger vad vi ska göra, innan jag kan svara att vi självklart måste rädda pappa Efraim. Medan Tommy och Annika går hem för att säga adjö till sina föräldrar innan de ska sova över hos mig, blir det scenbyte. Det är min längsta paus, för efter det att publiken fått se hur det ser ut hemma hos Tommy och Annika, har Larsson lagt in ett sångnummer med de två poliskonstaplarna Kling och Klang. Jag tror inte att det egentligen finns med i den film som Larsson har hämtat historien ifrån, men så länge jag har varit med i barnteatergruppen har han alltid gjort lite som han har velat. Det är till exempel därför det blir en veckas uppehåll efter premiären på sommarpjäsen innan vi spelar de sista fyra föreställningarna. Jag springer av scenen så fort jag kan och springer rakt på Larsson där han står bakom ridån. ”Vart ska du ta vägen?” säger han så högt att två av scenarbetarna slutar flytta runt på kulisserna och tittar på oss. 8


”Jag måste på toa bara”, säger jag och pressar handen mot magen. ”Mitt i föreställningen?” säger Larsson och får ett chockerat uttryck i ansiktet. ”Jag hinner, det är ingen fara”, säger jag och rusar förbi honom, men i stället för att fortsätta rakt fram mot toaletterna, tar jag trappan upp till andra våningen. Veckan innan sommarlovet började hjälpte hela barngruppen till att städa på teatervinden, och det var då jag upptäckte vaktmästarens verktygslåda och såg var han gömde nyckeln till sitt kontor. Och just det att jag kan ta mig in på hans kontor och tjuvlåna hans bultsax är helt nödvändigt för att jag ska kunna genomföra min plan. Utan bultsax kommer hela sommaren – ja kanske resten av mitt liv – att bli en enda lång mardröm. Jag kan inte låta bli att tänka på att trots att jag har en hel och en halv pappa, så är det ingen av dem som äger fler verktyg än en hammare och några skruvmejslar. Morfar, han har ett helt garage fullt av verktyg, men han bor i Nordnorge. Jag hittar nyckeln i elskåpet och låser upp dörren till kontoret i samma ögonblick som jag hör Kling och Klang börja sjunga där nere. Det luktar kaffe och snabbmat i rummet, och på det röriga skrivbordet ligger det flera tomma förpackningar som det har varit hamburgare i. Bultsaxen står rakt upp i verktygslådan som ett jättelikt V, och när jag lyfter upp den är den som tur är lättare än vad jag hade varit rädd för. Natten innan, när jag inte kunde sova, låg jag och tänkte på om den kanske skulle vara så tung att det blev svårt att bära ryggsäcken när jag rymde. Jag tar tången i högerhanden och trycker ner dörrhandtaget med den vänstra. Typiskt. Tänk att man ska vara så svag i vänsterhanden att man inte ens kan få upp en dörr. 9


Jag flyttar över tången till andra handen, men kan fortfarande inte få upp dörren. Så ställer jag ifrån mig tången och använder båda händerna. Ingenting händer. Dörren har gått i baklås. Det stramar i halsen och jag måste skärpa mig för att inte ropa på hjälp. Det låter som om Kling och Klang fortfarande sjunger där nere, men det är omöjligt att veta säkert. Hur som helst ska jag in på scenen när de är klara. Då kommer Tommy och Annika tillbaka till Villa Villerkulla och ropar på mig, och jag ska liksom komma flygande in på scenen i en säng under en luftballong. ”Astrid, Astrid, Astrid”, säger jag, men det hjälper inte att säga mitt namn högt. Jag provar dörren igen. Utan resultat. Jag ser mig omkring i rummet. Där uppe på väggen. Ett fönster. Ett pyttelitet fönster. Mer som en liten glugg bara. Jag kanske skulle kunna fira mig ner därifrån i ett rep. Jag är inte så bra på att klättra i rep, men jag måste i alla fall försöka. Det kan inte vara så högt. Bara några meter. Eller? Bäst att inte tänka på det. Inte tänka. Inte tänka. Hur som helst hittar jag inget rep. Nere på scenen låter det som om Kling och Klang har slutat sjunga. Nu kommer Tommy och Annika snart att börja ropa på mig. Jag hittar en stol och ställer den under fönstret. Jag gör korstecknet, så som mormor alltid brukar när hon ska göra något svårt, och så klättrar jag upp på stolen. Som tur är går det lätt att öppna hasparna, och när jag tittar ut ser jag att brandstegen går alldeles utanför och det finns en liten avsats precis nedanför fönstret. Om det började brinna på teatern och vaktmästaren var här uppe, skulle han aldrig kunna klämma sig ut genom det där fönstret. Men det kan jag inte bry mig om just nu. Vaktmästarna kanske var mindre förr? Någonstans har jag 10


läst att vikingarna bara var en halv meter långa. Eller var det kanske en och en halv? Jag lägger ner tången på avsatsen, och det slamrar till så att det bara måste ha hörts in till salongen, men jag biter ihop och fortsätter. Jag lyckas lirka mig ut genom fönstret med huvudet före, glider ner på avsatsen och puttar igen fönstret. Det smäller om mina stora skor mot trappan – det låter nästan som trumslag – men jag har inte tid att smyga försiktigt. När det är tre trappsteg kvar hoppar jag och springer över asfalten på gården. Just nu är jag glad att pappa envisades med att min första Pippi-kjol var för kort, för annars hade jag inte haft någonstans att gömma tången. Jag sliter upp dörren till sceningången, och på desperationen i Annikas och Tommys röster förstår jag att de har ropat på mig flera gånger. ”Var har du varit?” säger Larsson, och jag vet inte om det är svett eller tårar som rinner nerför kinderna på honom. Jag bara viftar avvärjande, kastar mig upp i sängen och ger tecken till att de ska börja hissa upp mig. När jag är precis över huvudet på Larsson lyckas jag lirka fram bultsaxen och stoppa in den under kudden. ”Pippi, var är du?” ropar Tommy och Annika igen. ”Här!” ropar jag högt och ljudligt, och publiken flämtar till när jag kommer svävande in över scenen. ”Akta er, jag ska landa!” ropar jag. ”Men man kan väl inte flyga med en säng”, säger Tommy. ”Det är ingen säng, det är en bultsax”, säger jag, och vill bita mig själv i tungan, men det är för sent att ta tillbaka det jag har sagt. Tommy och Annika tittar frågande på varandra, och sufflösen sätter händerna på ömse sidor om munnen som en lur. 11


”Jag menar, det är en myskodil”, säger jag. När vi har spelat färdigt får vi mer applåder än vad jag någonsin har fått i hela mitt liv. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite ledsen för att mamma och pappa inte är där. De såg visserligen pjäsen igår, men det är ju premiären som gäller. Mormor säger att genrepet är som lilla julafton, och det har hon rätt i. Jag skulle önska att mamma och pappa hade kunnat vara här på riktiga julafton också. Men mest av allt önskar jag att mamma och pappa fortfarande kunde vara gifta. Eller att de i alla fall, om det nu verkligen var så illa att de absolut inte kunde fortsätta att bo tillsammans, kunde ha flyttat in i varsitt hus utan att tvunget skaffa ersättare för varandra. Min plastmamma står upp och applåderar med en man på varje sida om sig, och jag tänker på det som mormor brukar säga om att vissa kvinnor drar till sig män som flugpapper drar till sig flugor i en ladugård. Det är verkligen sant. Min plastmamma vinkar och viftar åt mig, men jag låtsas som om jag inte ser det. Det finns flera skilda pappor i min klass. Varför kunde hon inte bara tagit en av dem som var lediga, istället för min? När vi har tagit emot alla applåder och bugat färdigt, springer jag av scenen först av alla. Jag skyndar mig att leta upp tången, gömmer den under kjolen igen och skyndar mig in i logen där jag låser dörren om mig. Jag sliter av mig kjol och strumpor, och inte förrän jag fått på mig byxor, skjorta och jacka, inser jag att jag har ett problem. Bultsaxen är alldeles för stor för att jag ska kunna stoppa ner den i ryggsäcken jag har med mig. Herregud, Astrid. Hur dum får man bli? Varför var du tvungen att 12


välja Hello Kitty-ryggsäcken från i tvåan? Nu kommer du ju inte att kunna gömma tången för allas blickar. Någon drar i handtaget till logen och knackar hårt. ”Ett ögonblick. Jag klär på mig!” ropar jag. ”Skynda dig då, Astrid. Det är fler som vill hem fort!” ropar en röst som jag känner igen som Emma, tjejen som spelar Annika. ”Jag kommer nu”, säger jag och tittar bort mot fönstret. Jag skulle kunna kasta ut tången där, och hämta den senare. Jag går bort till fönstret och lyfter av haspen, men fönstret sitter fast. ”Astrid!” ropar Emma igen. ”Jag kommer”, säger jag och stoppar ner tången i byxorna – ett handtag i varje ben. Själva tången är låst så jag riskerar inte att klippa hål i magen, men metallen bränner kallt mot huden och på vägen mot dörren går jag som en sjörövare med träben. Jag håller ryggsäcken framför mig. ”Förlåt”, säger jag. ”Jag kände mig lite dålig under föreställningen så jag var tvungen att få av mig scenkläderna fort. Strumpbyxorna var så trånga. Men vilken bra föreställning det blev, eller hur?” säger jag och ler glatt mot Emma innan jag skyndar mig förbi henne och ut i korridoren som leder till ingången. Utan peruk och i vanliga kläder är det som tur är ingen som känner igen Pippi och jag lyckas ta mig ut utan att behöva prata med någon. Ponny-Pia, min plastmamma, står och väntar på mig utanför och sträcker fram bägge armarna för att krama mig. Jag låtsas som om jag missförstår henne och lyfter handflatan mot henne för en high five. ”Vad bra det var, Astrid”, säger hon och ler som om

13


hon verkligen var min mamma och hade anledning att vara stolt över mig. ”Tack”, säger jag och börjar gå bort mot bilen. ”Ska vi inte ta en glass eller en läsk på restaurangen? Flera av de andra i teatergruppen ska dit”, fortsätter Ponny-Pia. ”Jag är helt slut. Jag vill bara hem”, säger jag. ”Som du vill”, säger hon, och nu klarar hon inte att fortsätta att låtsas som om hon ler. Jag går så fort jag kan, vilket inte är särskilt fort, och jag känner mig som en uppvridbar hund när vi korsar gatan och går mot bilen. ”Så konstigt du går”, säger Ponny-Pia. ”Jag slog i knäet i pjäsen”, säger jag. ”Oj då”, säger hon. ”Får jag se?” ”Det behövs inte”, säger jag och skyndar mig fram till bakdörren. Med tånghandtagen i byxbenen finns det ingen chans att jag ska kunna sitta upp. Jag lägger handen på dörrhandtaget. ”Ska du inte sitta fram?” frågar Ponny-Pia när hon låser upp. Jag skakar på huvudet. ”Larsson säger att det är väldigt viktigt att koppla av helt och hållet efter en föreställning, så jag lägger mig i baksätet”, säger jag. Ponny-Pia tittar på mig. Hon ser plötsligt lite ledsen ut och det känns som om hon skulle vilja hålla en lång predikan, men så ändrar hon sig. ”Du är allt lite speciell, du”, säger hon. ”Det är väl alla”, säger jag och lägger mig i baksätet. Så börjar vi köra hemåt under tystnad, medan jag tänker på allt som jag måste göra de närmaste dagarna. Allt som måste klaffa för att min plan ska gå i lås. 14


3

När vi kommer hem går jag raka vägen upp till mitt rum. Jag säger till Ponny-Pia att jag ska ringa till mormor och berätta hur det har gått, men egentligen vill jag bara vara ifred en stund. Jag behöver tid att samla tankarna utan att någon tjatar om hur duktig jag är. Någon som inte är mamma och pappa. Jag tar fram bröllopsfotot. På ett sätt blir jag alltid lite avundsjuk när jag tittar på den där bilden. Avundsjuk för att jag inte kunde vara tillsammans med dem då, riktigt tillsammans med dem så att alla kunde se det. Ibland händer det att jag tar fram förstoringsglaset och då tycker jag att jag kan ana mig själv som en liten bula på mammas mage. Hon är så vacker på fotot, som en sådan där tjej som kastar med håret i schamporeklamen, eller som ler mot kameran för att någon har gett henne en flaska med en helt ny parfym. Pappa ser ut som en rävjägare. Inte som en norsk rävjägare utan som en sådan som finns i England, med röd rock och sammetshatt. Jag såg ett program om dem på teve en gång, och även om jag tyckte väldigt synd om räven, så var jägarna på något sätt ganska tuffa. Alla var så stela i ryggen att det såg ut som om de hade glömt att ta bort klädgalgen ur jackan, och de hade samma allvarliga, koncentrerade ansiktsuttryck som pappa har på sitt bröllopsfoto. Pappa heter förresten Baltasar. Det är alldeles sant och 15


ingenting som jag har hittat på. Det finns bara fyra stycken i hela Norge som har det förnamnet. Ja, och så en av de tre vise männen som följde Betlehemsstjärnan tills de hittade Jesusbarnet. Pappa är ganska mörk, så det är lätt att tro att han kommer från samma land som Jesus, men han är född i Tjeckoslovakien och uppvuxen i Norge. Nu är hans gamla land förresten delat i två delar, precis som mamma och pappa. Tjeckien och Slovakien. Ibland undrar jag om det var för att pappas land delades som mamma och pappa skilde sig, men jag tror egentligen inte det. Det är många i min klass som har skilda föräldrar fast de har bott i Norge i säkert tusen år. Mamma ser inte ut som om hon kommer från något annat land än Norge. Hon är född i Finnmark och hennes pappa är fiskare. Han har jobbat på havet hela livet, och ändå kan han inte simma. Det tycker jag är konstigt, och lika märkligt är det att mamma inte heller har lärt sig det. Mamma säger att det är för att det alltid var så kallt i vattnet när hon var liten, så hon tyckte aldrig om att bada. Jag tycker att det är en dålig ursäkt, för nu har hon snart bott längre här i Finnskogen än i Nordnorge. Mamma heter Emilie, och de senaste åren har det namnet varit ett av de tio populäraste i landet. Det är lite konstigt, för mitt namn slutade vara populärt under andra världskriget. 1945 var sista året som mitt namn var på någon tio i topplista över vad folk hette, men jag tror inte att det hade något med kriget att göra. I alla fall, när man hör våra namn kan man tro att det är jag som är mamma och att mamma är mitt barn. Emilie är liksom ett yngre namn. Det är ett fint namn. Eller jag tyckte i alla fall att det var ett fint namn förut, när mamma och pappa bodde 16


ihop. Då hette min finaste docka Emilie. Nu heter den ingenting. Alltså, jag menar inte att den heter Ingenting. Jag menar att jag inte har något namn på den dockan längre, och jag har slutat att leka med den. Jag tränar på att stå på huvudet istället. Om jag klarar att stå på huvudet i tio minuter varje dag, är jag säker på att jag inte kommer att växa mer – jag kommer i alla fall inte att bli stor. Det är helt sant. Sedan jag började stå på huvudet har jag inte blivit en enda centimeter längre. Och om du undrar vad hela mitt namn är så heter jag Astrid Baros, och det här är den sommaren när jag ska fylla elva år.

17


4

Jag bor hos mamma varannan vecka och hos pappa varannan, och i sommar har de tänkt sig att jag ska åka på semester med dem båda två. Först vill mamma och Domrot, Domrot, Domrot ha med mig till en stuga som de har hyrt på Sørlandet. Det är bara två veckor tills vi ska åka dit – tror de. Mamma kommer att sitta och sola på stranden och läsa modetidningar, och tvinga mig att bada tillsammans med Domrot, Domrot, Domrot, eftersom hon inte vågar själv. Men det är här min stora plan kommer in. Och bultsaxen. De lovade att jag ska få köra motorbåten som de har hyrt, och fast jag försökte att inte visa det så blev jag först lite glad. Men sedan blev jag bara ledsen igen. Det var pappa som lärde mig att köra båt när vi var på semester i vår stuga i Arvika. Flera gånger tog vi båten ända till Vänern, som är Europas tredje största insjö. Sista gången vi var i stugan alla tre tillsammans åkte vi till en öde ö som hette Djävulsgapet, och tältade där. Ön låg så långt ut i sjön att man inte kunde se land ifrån den. Vi grillade korv på stranden och pappa hittade på historier om att det bodde en mystisk enstöring där. Nu har mamma och pappa sålt stugan, och jag tror aldrig att jag får åka på en sådan bra semester igen. I slutet av juli är det meningen att jag ska åka till Medel­havet med pappa och Ponny-Pia. Det var roligt att 18


åka dit med mamma och pappa när jag var liten, men jag gillar inte att pappa ska ta med sin nya fru till samma ställe. Det blir lite som när han köpte en ny cykel till mig förra året, och jag blev ledsen eftersom jag hellre ville behålla den gamla. Ibland verkar det som om varken pappa eller mamma förstår att jag inte alltid blir glad för nya saker. Jag har försökt att förklara för dem båda två att jag inte vill åka på semester med dem i år, och att jag kan bo hos pappa när mamma är på Sørlandet och hos mamma när pappa åker till Kreta. Fast allra helst skulle jag vilja åka till mormor, så att jag kan få semester från både Domrot, Domrot, Domrot och Ponny-Pia, men det sista sa jag inte högt. Jag är inte dum. Men både mamma och pappa blev i alla fall stela i ansiktet när jag kom med mitt förslag, och så sa de att resorna redan var bokade, och att det inte gick att ändra på det nu. Jag står på huvudet framför spegeldörren på garderoben varje dag. Förut brukade jag räkna till 600, men nu har jag lånat timern som pappa använder när han kokar ägg. Jag ställer in den på tio minuter, och så räknar den ner till noll. Att tiden går baklänges gör att jag känner mig säker på att jag har slutat växa. Alldeles i början var jag rädd att jag skulle börja krympa ihop, men jag mäter mig varje fredag och jag har inte blivit kortare, och inte längre heller, som tur är. Jag har varit 153 cm lång i flera månader nu. Förutom att jag har slutat växa är det andra saker som är bra med att stå på huvudet. Det gör det också mycket lättare att bara tänka på en sak i taget. I vanliga fall hinner jag aldrig tänka färdigt på en sak innan jag börjar tänka på en annan, men så är det inte när jag är uppochner. Allt ser annorlunda ut då, och när jag ser saker på ett nytt sätt får 19


jag ofta bra idéer. Det var medan jag stod där på huvudet framför spegeln för några dagar sedan som jag fick den bästa idé jag haft på evigheter. När jag står uppochner liknar jag Norgekartan lite grann – minst överst och större längre ner – och när jag väl hade kommit att tänka på kartan, började jag tänka på att resa. Förr när vi skulle på semester brukade pappa alltid visa mig på kartan vart vi skulle åka. Den sommaren vi var på Djävulsgapet ritade han in hela resvägen, och det är precis det jag också ska göra. Inte rita in resvägen, men åka till Djävulsgapet. Då kommer mamma och pappa att bli tvungna att följa efter mig. Jag vill ha dem för mig själv, så som det var förut. Om jag bara kan få vara ensam med dem över natten utan att Domrot, Domrot, Domrot eller Ponny-Pia stör oss, är jag säker på att jag kan få dem att förstå att det inte är någon bra idé att jag måste följa med dem och deras nya på semester. Jag tänker inte bada med Domrot, Domrot, Domrot på Sørlandet, och jag tänker inte sitta under ett parasoll vid Medelhavet med Ponny-Pia för att hon är rädd att bränna sig i solen. Det känns bra att tänka på det nu, och när jag lägger bultsaxen under sängen kan jag nästan inte komma ihåg när jag senast var på så gott humör. När pappa har kommit hem och jag ska gå och lägga mig på kvällen, klarar jag faktiskt att le mot Ponny-Pia, och hon blir lite överraskad när hon får den där kramen som hon hade velat ha efter teaterpremiären. ”Vad är det nu på gång?” frågar pappa när vi har bett aftonbön och han har stoppat om mig på samma sätt som han alltid har gjort ända sedan jag var liten. ”Vad menar du med det?” säger jag. 20


”Varje gång du planerar något hyss har du en speciell glimt i ögonen.” ”Nej då”, säger jag. ”Jag planerar ingenting. Visste du förresten att kvinnor blinkar dubbelt så ofta som män?” Pappa skakar på huvudet. ”Jag undrar om det är likadant för barn, för killar och tjejer”, fortsätter jag. ”Förresten skulle du behöva gå åtta mil varje dag för att benen skulle få lika mycket motion som ögonen får av allt blinkande.” ”Vad du vet”, säger han. ”Mormor säger att kunskap är roten till allt gott, bara den brukas med måtta. Det är väl bra sagt, Baltasar?” ”Kan du inte bara kalla mig pappa?” ber han. ”Men du heter inte pappa”, säger jag och när han suckar tungt skyndar jag mig att lägga till: ”Jag hade nog den där blicken därför att jag tänkte på hur sommaren kommer att bli. Jag tycker det ska bli roligt att åka på semester. Och jag tycker om dig.” Pappa ser ut som han brukar göra när jag öppnar presenterna från honom på min födelsedag eller på julafton. ”Jag tycker om dig också, och det är roligt att höra att du ser fram emot sommaren. Vi kommer att få det fint på Kreta. Kommer du ihåg när vi var där förra gången?” frågar han innan han tänker efter: ”Men vi kan väl låtsas som om vi aldrig har varit där”, fortsätter han. ”Varför det?” frågar jag och låtsas som om jag inte förstår vad han menar. ”Det blir ju roligare för Andrine om hon tror att det är första gången vi är där allihop. Då blir det en gemensam upplevelse för oss.” ”Men är inte det att ljuga då?” säger jag och låter ögonen bli stora igen. 21


”Nej, egentligen inte. Om vi bara låter bli att säga något så är det ju inte att ljuga.” ”Det verkar som om hon bestämmer mer över dig än vad mamma gjorde”, säger jag. ”Nej. Eller jo. Eller kanske. Hon bestämmer väl inte mer, men ibland kan det vara lite svårt. Jag kan ju inte sudda ut allting jag gjorde innan jag träffade henne”, säger pappa. ”Nej, det kan du inte, men Kreta var en jättefin semester. Nästa gång kan vi väl åka någon annanstans? Kanske till Kina?” föreslår jag. Pappa svarar inte på en gång. Så stryker han mig över håret. ”Tänker du fortfarande försöka få dem att hoppa upp och ner?” säger han och ler utan att se glad ut. ”Nej, det har jag slutat tänka på nu. Jag skulle bara vilja gå på kinesiska muren. Vet du förresten att man kan se kinesiska muren från månen? I alla fall säger en del det. Men det kan ju inte vara sant.” ”Ja, just det visste jag faktiskt”, säger pappa, och sedan säger han som tur är inget mer om hoppandet i Kina. Jag läste i en tidning en gång att om man fick alla kineser att hoppa upp och ner samtidigt, så skulle det kunna utlösa en flodvåg som sköljde över hela USA. Jag tyckte att det var en ganska rolig tanke ända tills Ponny-Pia sa att hon tyckte att det lät otäckt. Och det har hon ju egentligen rätt i, men jag menade ju egentligen inte att översvämma hela landet, utan bara göra lite vågor utanför Kalifornien. Och dessutom hade jag aldrig kunnat övertala kineserna att hoppa upp och ner, för jag kan inte språket. ”God natt”, säger jag och väntar tills pappa har gått ut ur rummet innan jag sparkar av mig täcket. Så lägger jag 22


huvudet lite bekvämare på kudden och ligger där och tittar ut genom fönstret upp på himlen. Det är så ljust att jag inte kan se några stjärnor, men det gör ingenting. Jag vet att de finns där. Det sista jag tänker innan jag somnar är att jag varken ska åka till Sørlandet eller till Kreta. Jag ska rymma, och jag ska lura mamma och pappa att följa efter. Och sedan ska jag övertala dem att låta mig slippa åka på semester med Ponny-Pia och Domrot, Domrot, Domrot. Det är illa nog att jag är tvungen att bo tillsammans med dem varannan vecka, men då kan jag i alla fall smita undan från att bli sedd tillsammans med dem. Om vi är på semester någonstans kommer folk som ser oss att tro att Ponny-Pia är min mamma och att Domrot, Domrot, Domrot är min pappa. Så antingen måste jag lägga en massa tid på att förklara hur det egentligen är, eller försöka låtsas som ingenting. Men jag klarar inte att låtsas som ingenting. Det är pappa som är min pappa, och mamma som är min mamma.

23



9789172996090