1. Julafton
K l o c k a n var halv tio på julaftonskvällen. Då jag gick genom den långa entréhallen på Monk’s Piece, på väg från matsalen, där jag avnjutit den första av de glada, festliga måltiderna, till salongen och brasan kring vilken min familj nu var samlad, stannade jag till, och min kvällsvana trogen gick jag sedan till ytterdörren, öppnade den och steg ut. Jag har alltid tyckt om att ta en nypa kvällsluft och känna dofterna, vare sig de är söta och milda av sommarens blommor, kärva av höstens brasor och multnande löv, eller bitande kalla av frost och snö. Jag tycker om att betrakta himlen ovanför mitt huvud, vare sig där finns måne och stjärnor eller om den är alldeles becksvart, och att se in i mörkret framför mig; jag tycker om att lyssna till nattdjurens skrin och vindbyarnas jämrande eller regnets smatter i fruktträdgården, jag tycker om att känna hur det fläktar uppför kullen från älvdalens flacka betesmarker. Den här kvällen kände jag med en gång på doften att vädret hade slagit om, och jag blev lättare om hjärtat. Hela den föregående veckan hade vi haft regn, isande regn och en dimma som låg tungt över hus och marker. Från fönstren kunde man inte se mer än en meter eller två ut i trädgården. Det var ett eländigt väder, det tycktes aldrig bli riktigt ljust, och det var rått också. Att promenera lockade inte, sikten var för dålig för jakt, och hundarna var bara sura och smutsiga. Inne i huset höll vi alla lampor tända hela dagen, väggarna i skafferiet, uthuset och källaren dröp av fukt och luktade surt, brasorna fräste och rök och brann knappt alls. 5