Page 1


SUSAN HILL

Översättning av Ola Klingberg

Modernista stockholm


1. Julafton

K l o c k a n var halv tio på julaftonskvällen. Då jag gick genom den långa entréhallen på Monk’s Piece, på väg från matsalen, där jag avnjutit den första av de glada, festliga måltiderna, till salongen och brasan kring vilken min familj nu var samlad, stannade jag till, och min kvällsvana trogen gick jag sedan till ytterdörren, öppnade den och steg ut. Jag har alltid tyckt om att ta en nypa kvällsluft och känna dofterna, vare sig de är söta och milda av sommarens blommor, kärva av höstens brasor och multnande löv, eller bitande kalla av frost och snö. Jag tycker om att betrakta himlen ovanför mitt huvud, vare sig där finns måne och stjärnor eller om den är alldeles becksvart, och att se in i mörkret framför mig; jag tycker om att lyssna till nattdjurens skrin och vindbyarnas jämrande eller regnets smatter i fruktträdgården, jag tycker om att känna hur det fläktar uppför kullen från älvdalens flacka betesmarker. Den här kvällen kände jag med en gång på doften att vädret hade slagit om, och jag blev lättare om hjärtat. Hela den föregående veckan hade vi haft regn, isande regn och en dimma som låg tungt över hus och marker. Från fönstren kunde man inte se mer än en meter eller två ut i trädgården. Det var ett eländigt väder, det tycktes aldrig bli riktigt ljust, och det var rått också. Att promenera lockade inte, sikten var för dålig för jakt, och hundarna var bara sura och smutsiga. Inne i huset höll vi alla lampor tända hela dagen, väggarna i skafferiet, uthuset och källaren dröp av fukt och luktade surt, brasorna fräste och rök och brann knappt alls. 5


Mitt humör hade i många år varit synnerligen väderkänsligt, och jag får medge att om det inte hade varit för den glada och ivriga stämning som rådde i resten av huset skulle jag ha varit alldeles håglös och nedstämd, ur stånd att uppskatta livet som jag skulle vilja och därtill irriterad över min egen känslighet. Men tråkigt väder sporrar bara Esmé till livfull trotsighet, så förberedelserna för vårt julfirande detta år hade varit än mer omfattande och energiska än vanligt. Jag tog ett par steg bort från skuggan invid husväggen så att jag kunde se mig omkring i månskenet. Monk’s Piece ligger på toppen av en drygt hundra meter lång, flack slänt ner till den lilla älven Nee som slingrar sig fram från norr till söder genom denna bördiga och skyddade del av landet. Nedanför oss har vi betesmarker och små lövträdsdungar. Men bakom oss ligger många kvadratkilometer av ett helt annat slags landskap, med snårskog och hedmark, ett stycke vildmark mitt i jordbrukslandskapet. Vi har bara tre kilometer till en stor by, tio till en riktig marknadsstad, och ändå råder här en stämning av avlägsenhet och isolering som gör att det känns som om man befann sig mycket längre än så från civilisationen. Första gången jag såg Monk’s Piece var en högsommareftermiddag då jag var ute och åkte hästskjuts med mr Bentley. Mr Bentley hade tidigare varit min arbetsgivare, men jag hade nyligen blivit delägare i den advokatbyrå där jag börjat som ung praktikant (och där jag faktiskt blev kvar under hela mitt yrkesverksamma liv). Han närmade sig vid den här tidpunkten den ålder då han började känna sig benägen att så sakteliga släppa ifrån sig ansvaret och låta mig ta över, men han fortsatte att komma in till byrån i London åtminstone en gång i veckan, tills han dog vid åttioett års ålder. Men redan nu höll han sig alltmer ute på landet. Han var inte lagd för jakt eller fiske. I stället engagerade han sig som landsortsdomare och i kyrkofullmäktige, som ledamot i diverse styrelser, utskott och kommittéer i grevskapet och församlingen. Jag hade blivit både lättad och glad när han slutligen lät mig bli 6


fullvärdig delägare, efter så många år, och samtidigt tyckte jag att jag förtjänade positionen, för jag hade gjort min del av slavgörat och hade burit en stor del av ansvaret för att leda byrån, och jag tyckte inte att jag hade fått tillräcklig erkänsla – åtminstone inte vad gäller befattning. Så kom det sig att jag en söndagseftermiddag satt vid mr Bentleys sida och njöt av utsikten över de höga hagtornshäckarna och ut över den gröna, dåsiga landsbygden, medan han i sakta mak lät ponnyn ta vägen tillbaka till hans ganska anskrämliga och alltför vräkiga gods. Det var ovant för mig att bara sitta och inte göra något. I London bestod mitt liv enbart av arbete, sånär som på en aning fritid som jag ägnade åt att studera och samla akvareller. Jag var trettiofem år och hade varit änkling i tolv. Umgängesliv lockade mig inte det minsta, och även om jag var vid god hälsa plågades jag emellanåt av svaga nerver, till följd av de erfarenheter som jag tids nog ska redogöra för. Sanningen att säga höll jag på att åldras i förtid, en dyster, blek man med ansträngd min – en trött hund. Jag sa något om vilken lugn och vacker dag det var, och efter att ha betraktat mig ur ögonvrån sa mr Bentley: »Du borde fundera på att också skaffa dig något åt det här hållet – varför inte? En trevlig liten stuga – där nere, kanske?« Och han pekade med piskan mot en liten by som låg prydligt inbäddad vid flodkröken nedanför oss och vars vita husväggar gassade sig i eftermiddagssolen. »Så att du får komma ut från staden ibland på fredagseftermiddagarna. Du kan börja ta promenader, fylla lungorna med frisk luft och magen med grädde och goda ägg.« Idén var tilltalande, men kändes fjärran – den tycktes inte ha någonting med mig att göra – så jag log bara, andades in de varma dofterna av gräs och åkerblomster och betraktade dammet som ponnyns hovar sparkade upp från vägen och tänkte inte mer på saken. Det vill säga tills vi kom ut på en sträcka som löpte förbi ett avlångt, vackert proportionerat stenhus uppe på en höjd med en vidsträckt vy över hela älvdalen och milsvitt bort till de blåvioletta kullarna i fjärran. 7


I det ögonblicket greps jag av något jag inte riktigt kan beskriva, en känsla, en önskan – nej, det var mer än så: en vetskap, en ren visshet, och den var så klar och tydlig att jag utan en tanke sa åt mr Bentley att stanna, och nästan innan han hunnit göra det steg jag ner från hästskjutsen och stod på en grästäckt höjd och blickade först upp mot huset, så stiligt, så fullständigt rätt för den plats det låg på, ett anspråkslöst hus och ändå säkert på sig självt, och sedan ut över landskapet där bortom. Jag hyste ingen känsla av att ha varit där tidigare, däremot en sannskyldig övertygelse om att jag skulle komma dit igen, att huset redan var mitt, knutet till mig med osynliga band. På ena sidan om huset fanns en bäck som rann bort till ängen, varifrån den slingrade sig vidare ner till älven. Mr Bentley såg nu nyfiket på mig från skjutsen. »En vacker plats«, ropade han. Jag nickade, men eftersom jag var helt oförmögen att förmedla de innerliga känslor som uppfyllde mig vände jag honom ryggen och gick några meter uppför slänten tills jag såg ingången till en gammal, igenvuxen fruktträdgård bakom huset. I bortre änden gick den över i högt gräs och otuktade snår. Där bortom skymtade jag öppen, obrukad mark. Den känsla av övertygelse som jag har beskrivit hade mig fortfarande i sitt grepp, och jag minns att den skrämde mig, för jag hade aldrig varit lagd åt fantasier och infall och sannerligen inte åt framtidssyner. Faktum var att sedan de där erfarenheterna tidigare i mitt liv hade jag avsiktligt undvikit att begrunda sådant som var det minsta immateriellt; jag höll mig envist fast vid det prosaiska, det synliga och gripbara. Icke desto mindre kunde jag inte undfly uppfattningen – nej, jag måste benämna det på något annat sätt: den fullständiga förvissningen – att detta hus en dag skulle bli mitt hem, att även om jag inte visste när skulle jag förr eller senare komma att äga det. När jag slutligen hade accepterat och erkänt detta för mig själv erfor jag genast en känsla av innerlig frid och belåtenhet av ett slag som jag inte känt på många år, och det var med lätt hjärta 8


som jag gick tillbaka till hästskjutsen, där mr Bentley väntade på mig med inte så lite nyfikenhet. Den känsla som överväldigat mig vid Monk’s Piece dröjde sig kvar, om så bara i bakhuvudet, när jag åkte tillbaka till London den eftermiddagen. Jag hade sagt till mr Bentley att om han någonsin fick höra att huset var till salu skulle jag vara synnerligen intresserad av att få veta det. Några år senare fick han höra just det. Jag kontaktade mäklaren samma dag, och några timmar senare, utan att ens ha åkt dit för att se på huset igen, hade jag lagt ett bud, och budet antogs. Några månader tidigare hade jag träffat Esmé Ainley. Vår ömsesidiga tillgivenhet hade växt, men eftersom jag fortfarande led av en obeslutsam läggning vad gällde alla personliga och känslomässiga angelägenheter hade jag hållit tyst om mina planer för framtiden. Man jag var klok nog att ta nyheten om Monk’s Piece som ett gott omen, och en vecka efter det att jag formellt blivit ägare till huset åkte jag ut på landet med Esmé och friade till henne bland träden i den gamla fruktträdgården. Även detta anbud antogs, och en mycket kort tid senare gifte vi oss och flyttade genast till Monk’s Piece. Den dagen trodde jag verkligen att jag slutligen undsluppit den långa skuggan från händelserna i det förflutna, och jag såg på mr Bentleys ansikte och kände i värmen i hans handslag att också han trodde det och att en tyngd lyfts även från hans axlar. Han hade jämt förebrått sig själv, åtminstone i någon mån, för det jag råkat ut för – det var, när allt kom omkring, han som skickat mig på den där första resan upp till Crythin Gifford och Eel Marsh House och mrs Drablows begravning. Men på allt detta hade jag inte en tanke när jag stod och drog in nattluften vid dörren till mitt hem den där julaftonskvällen. I fjorton år hade Monk’s Piece nu varit det lyckligaste hem man kunde tänka sig, för mig, Esmé och de fyra barnen från hennes första äktenskap med kapten Ainley. I början hade jag kommit hit bara på veckoslut och helger, men så fort jag köpt huset började livet i London irritera mig, och det var verkligen med glädje jag 9


drog mig tillbaka till landet för gott så snart jag bara kunde. Och nu var det i detta lyckliga hem som min familj än en gång samlats för att fira jul. Om ett ögonblick skulle jag öppna dörren och höra ljudet av deras röster från salongen – om inte min hustru hann kalla på mig först, orolig att jag drog på mig en förkylning. Och luften hade förvisso äntligen blivit mycket kall och klar. Natthimlen var full av stjärnor, och fullmånen var omgärdad av en gloria av frost. Fuktigheten och diset från den gångna veckan hade dragit bort som en tjuv om natten, gångarna och husets stenmurar skimrade blekt och min andedräkt rök i luften. Högst uppe, i sovrummen på vindsvåningen, sov Isobels tre små söner – Esmés barnbarn – med strumpor knutna kring sängstolparna. De skulle inte få se någon snö när de vaknade, men juldagen skulle åtminstone uppvisa ett klart och muntert anlete. Det fanns något i luften den kvällen, någonting, skulle jag tro, som jag mindes från min egen barndom och som tillsammans med de små gossarnas smittsamma glädje gjorde mig upprymd, så gammal jag var. Att min sinnesro strax skulle komma att rubbas, och att minnen som jag trott att jag för alltid blivit fri ifrån skulle väckas på nytt, hade jag förstås ingen aning om. Att jag någonsin åter skulle återuppta den nära bekantskapen, om än bara i form av intensiva hågkomster och drömmar, med dödsångest och själslig fasa, skulle i det ögonblicket ha tett sig som en omöjlighet. Jag kastade en sista blick ut i det frostiga mörkret, suckade belåtet, kallade på hundarna och gick in igen. Jag såg fram emot en pipa och ett glas god maltwhisky invid den sprakande brasan, i familjens sorglösa sällskap. Då jag gick genom hallen och kom in i salongen erfor jag ett framvällande välbefinnande av det slag som jag ofta upplevt under min tid på Monk’s Piece, en känsla som helt naturligt går över i en annan, en innerlig tacksamhet. Och jag kände mig sannerligen tacksam då jag såg min familj sitta framför den vådligt höga och våldsamt flammande brasa på vilken Oliver just höll på att lägga ännu en stor gren från ett gammalt 10


äppelträd som vi fällt i fruktträdgården under hösten. Oliver är den äldste av Esmés söner och var då, liksom nu, mycket lik både sin syster Isobel (som satt bredvid sin make, den skäggprydde Aubrey Pearce) och broder nummer två, Will. Alla tre har fina, enkla, öppna engelska ansikten, med en tendens att bli runda, och deras hår, ögonbryn och dito fransar gick i kastanjebrunt, samma nyans som deras mors hår hade innan det kom grå slingor i det. På den tiden var Isobel bara tjugofyra år men redan mor till tre små söner som säkerligen skulle komma att bli fler. Hon hade en matronas trinda och stadgade prägel och en benägenhet att hålla ett moderligt vakande öga inte bara på sina barn, utan även på sin make och sina bröder. Hon hade varit den mest förståndiga och ansvarsfulla av döttrar, hon var nu tillgiven och intagande, och i den lugne och sansade Aubrey Pearce tycktes hon ha hittat den perfekte livskamraten. Ändå hände det att jag såg Esmé se tankfullt på henne, och mer än en gång hade hon gett uttryck för en önskan – om än i försiktiga ordalag och bara till mig – att Isobel skulle vara lite mindre ordningsam och lite mer livfull, rentav lättsinnig. I ärlighetens namn kunde jag inte ha önskat detsamma. Jag skulle inte ha önskat mig någonting som kunde krusa det där havets lugna, stilla yta. Oliver Ainley, som då var nitton år, och hans bror Will, endast fjorton månader yngre, var likaledes innerst inne allvarsamma och sansade unga män, men njöt än så länge av den sprudlande livsglädje som kännetecknar hundvalpar, och jag tyckte faktiskt att Oliver visade alltför få tecken på mognad för en ung man som går sitt första år i Cambridge och som, om han lydde mitt råd, hade en framtid som advokat. Will låg på mage framför brasan, med strålande ansikte och hakan stödd i händerna. Oliver satt nära honom, och då och då hamnade deras långa ben i bråk med varandra, och det blev sparkar och knuffar, åtföljda av ett plötsligt gapskratt, precis som om de på nytt vore tio år gamla. Den yngste Ainleyn, Edmund, satt lite avsides. Sin vana 11


trogen höll han sig på lite avstånd från alla andra, inte för att han var avog eller surmulen, utan bara på grund av en medfödd tillbakadragenhet och ordningsamhet, en önskan att vara lite för sig själv, något som alltid hade fått honom att skilja sig från resten av Esmés familj, precis som han skiljde sig från de andra även utseendemässigt, då han var ljushyllt och långnäst och hade mycket svart hår och blå ögon. Edmund var femton år. Han var den jag kände minst, jag förstod honom knappt alls, kände mig inte helt obesvärad i hans sällskap, och på ett märkligt sätt älskade jag honom kanske ändå innerligare än någon av de andra. Salongen på Monk’s Piece är lång, har lågt i tak och höga fönster i kortändarna. Gardinerna var nu fördragna, men på dagtid släpper de in rikligt med ljus från både norr och söder. Över eldstaden hängde denna kväll girlander av prydnadsgrönt, som Esmé och Isobel hade plockat samma eftermiddag. Sammanflätade med bladen satt bär och band i rött och guld. Längst bort i rummet stod granen, klädd och med levande ljus, och under den låg klapparna i travar. Där fanns blommor också, vaser med vita krysantemum, och mitt i rummet, på ett runt bord, stod en pyramid av förgylld frukt och en skål med apelsiner fulla av instoppade kryddnejlikor vars väldoft fyllde luften och förenades med den från de gröna kvistarna och elden och blev till själva doften av jul. Jag slog mig ner i länstolen, sköt den lite längre bort från den flammande brasan, och påbörjade den omständliga och lugnande sysslan att tända en pipa. Medan jag höll på märkte jag att jag hade avbrutit de andra mitt i ett livligt samtal, och att åtminstone Oliver och Will var otåliga att fortsätta. »Nå«, sa jag, under de första försiktiga puffarna på tobaken, »vad sitter ni här och talar om?« Det blev åter tyst, och Esmé skakade på huvudet och log över sitt broderi. »Få höra nu…« Då reste sig Oliver och gick raskt runt i rummet och släckte 12


alla lampor och ljus, förutom de i julgranen längst bort. När han återvände till sin plats hade vi bara skenet från brasan att se varandra i, och Esmé blev tvungen att lägga ifrån sig broderiet – inte utan att knorra lite. »Lika bra att göra det ordentligt«, sa Oliver med viss belåtenhet. »Å, mina gossar…« »Kom igen nu, Will, det är väl din tur?« »Nej, det är Edmunds.« »Ja, ja«, sa den yngste av bröderna Ainley med en märklig, djup röst. »Jag kan om jag vill, vänta bara!« »Måste vi ha lamporna släckta?« sa Isobel som om hon talade till pojkar som var mycket mindre. »Ja, syrran, det måste vi, om det ska bli den rätta stämningen.« »Men jag är inte säker på att jag vill att det ska bli det.« Oliver gav ifrån sig ett lågt stön. »Börja då, någon.« Esmé lutade sig närmare mig. »De berättar spökhistorier.« »Ja«, sa Will med en röst som vacklade mellan upphetsning och skratt. »Det är precis det man ska göra på julaftonskvällen. Det är en gammal anrik tradition!« »Ett ensligt hus på landet, gästerna samlade invid eldstaden i det nedsläckta rummet, vinden som tjuter i fönstren…« Oliver stönade igen. Och sedan kom Aubreys oberörda, vänliga ton. »Lika så gott att ni sätter i gång då.« Och det gjorde de. Oliver, Edmund och Will tävlade med varandra om vem som kunde berätta den gräsligaste, mest rysliga historian, med gott om dramatiska effekter och låtsasförskräckta tjut. De överträffade varandra i den mest gränslösa påhittighet och hopade vånda på vånda. Det blev historier om drypande stenmurar i obebodda slott och om murgrönsbevuxna klosterruiner i månsken, om låsta rum och dolda fängelsehålor, råkalla benhus och övervuxna kyrkogårdar, om steg som knarrade i trappor och fingrar som knackade på fönsterrutor, om tjut och skrik, jämmer och kvicka steg och skrammel av kedjor, om munkar med huva och ryttare utan 13


huvud, om virvlande dimmor och plötsliga vindbyar, okroppsliga spöken och lakansklädda väsen, vampyrer och blodhundar, fladdermöss och råttor och spindlar, om män hittade i gryningen och kvinnor som plötsligt blivit vithåriga, yrande galningar, och om försvunna lik och förbannelser över arvingar. Historierna blev allt makabrare, allt vettlösare och tramsigare, och snart blandade sig flämtningarna och tjuten med hisnande skratt, då var och en, till och med den blida Isobel, bidrog med allt ohyggligare detaljer. Först var jag tålmodigt road, men medan jag satt och lyssnade i skenet från brasan började jag känna mig som om jag var skild från dem, en utomstående i deras krets. Jag försökte kuva min stigande olust, hålla tillbaka de framvällande minnena. Det här var ett tidsfördriv, en uppsluppen och harmlös lek som de unga roade sig med under julen, och en gammal anrik tradition, som Will mycket riktigt hade påpekat, det fanns inget i detta som borde plåga eller besvära mig, inget som jag rimligen kunde hysa invändningar mot. Jag ville inte ge intryck av att vara en glädjedödare, gammal och tråkig och fantasilös, och jag önskade att jag kunde delta i detta som ju bara var en munter förströelse. Jag utkämpade en bitter inre strid, med ansiktet vänt bort från eldskenet, så att ingen av dem skulle råka få se mitt ansiktsuttryck, som jag visste började avslöja mitt obehag. Och sedan, just som Edmund gav ifrån sig ett sista spöktjut, föll vedträden i eldstaden plötsligt ihop, och efter att ha kastat upp en skur av gnistor och aska falnade brasan så att det blev nästan helt mörkt. Tystnaden lade sig i rummet. Jag rös. Jag ville resa mig och gå runt och tända varenda lampa, åter se de färgglada juldekorationerna gnistra och blänka, få fart på brasan igen, jag ville driva bort den köldrysning som kommit över mig och den bävan jag kände i bröstet. Men jag kunde inte röra mig. Bävan hade för ögonblicket lamslagit mig, precis som den alltid hade gjort. Det var en för länge sedan glömd, men en gång i tiden alltför välbekant känsla. Sedan sa Edmund: »Nu så, styvfar, din tur«, och de andra höll 14


med. Tystnaden bröts av deras enträgna böner, som till och med Esmé stämde in i. »Nej, nej.« Jag försökte låta skämtsam. »Inget från mig.« »Å, Arthur…« »Du måste kunna åtminstone en spökhistoria, styvfar, alla kan en…« Å, ja, jo, sannerligen. Medan jag hade lyssnat till deras makabra, kusliga påhitt, deras stön och tjut, hade den enda tanke som rört sig i mitt huvud, och det enda jag kunde ha sagt, varit: »Nej, nej, ni har ingen aning om vad ni pratar om, någon av er. Det där är bara trams, fantasier, det är inte så det är. Inte alls så bloddrypande och kallkårigt och plumpt – inte så… så skrattretande. Sanningen är en helt annan, och så mycket hemskare.« »Låt höra nu, styvfar.« »Var nu inte en gammal glädjedödare.« »Arthur?« »Dra en historia då, styvfar. Inte tänker du väl göra oss besvikna?« Jag reste mig, för jag stod inte ut med att höra mer. »Jag är ledsen om jag gör er besvikna«, sa jag. »Men jag har ingen historia att berätta!« Och raskt lämnade jag rummet och gick ut utomhus. En kvart senare kom jag till besinning och fann mig då stående bland buskagen bortom fruktträdgården, flämtande och med bultande hjärta. Jag hade gått omkring i våldsam affekt, och nu, då jag insåg att jag måste lugna ner mig, satte jag mig på en gammal mosstäckt sten och andades behärskat in medan jag räknade till tio, och sedan ut igen, tills jag kände spänningen inom mig släppa och pulsen bli lite stadigare och tankarna klarna. Efter ytterligare en stund var jag åter förmögen att uppfatta omgivningen, att lägga märke till den klara himlen och de tindrande stjärnorna, den kyliga luften och det froststela gräset som krasade under fötterna. Jag visste att familjen måste befinna sig i ett tillstånd av bestört15


ning och häpnad där jag lämnat dem i huset, för de kände mig i vanliga fall som en man med lugnt sinne och förutsägbara känslor. Att några fåniga historier hade väckt mitt påtagliga ogillande och fått mig att bli så brysk måste ha gjort dem alla konfunderade. Jag skulle strax bli tvungen att gå tillbaka in till dem och släta över mitt uppförande och försöka vifta undan händelsen och återskapa lite av den glada stämningen. Det jag inte skulle förmå var att förklara. Nej. Jag skulle vara gladlynt och sansad igen, om så bara för min kära hustrus skull, men inte mer än så. De hade klandrat mig för att vara en glädjedödare och försökt få mig att berätta en enda spökhistoria, vilket jag förvisso, precis som alla andra, måste kunna. Och de hade rätt. Ja, jag hade en historia, en sann historia, en historia om hemsökelse och ondska, fruktan och förvirring, fasa och tragedi. Men det var inte en historia som lämpade sig som lättsam underhållning invid brasan på julafton. Inom mig hade jag alltid vetat att jag aldrig skulle bli fri från erfarenheterna, att de var inflätade i själva mitt väsen, en outplånlig del av mitt förflutna, men jag hade hoppats att jag aldrig mer skulle behöva dra mig dem till minnes, medvetet och till fullo. Som en gammal skada gav de då och då ifrån sig ett lätt styng, men mer och mer sällan, mindre och mindre smärtsamt, allteftersom åren gick och jag blev allt tryggare i min lycka, själssundhet och jämvikt. På sistone hade det bara varit som den lättaste krusning på en damm, blott ett svagt minne av ett minne. Nu, den här kvällen, fyllde minnet åter mitt sinne och trängde bort allt annat. Jag visste att det inte skulle ge mig någon ro, att jag skulle komma att kallsvettig ligga vaken och i tankarna gå igenom den tiden, de händelserna, de platserna. Så hade det varit natt efter natt i flera år. Jag reste mig och började gå igen. I morgon var juldagen. Kunde jag inte slippa detta åtminstone under denna välsignade tid? Fanns det inte något sätt att hålla minnet och dess kraft över mig borta, såsom ett smärtstillande medel eller en balsam dämpar 16


plågan från en skada, åtminstone tillfälligt? Och sedan, då jag stod mellan fruktträdens stammar, silvergrå i månskenet, drog jag mig till minnes att om man vill bli kvitt en gammal vålnad som alltjämt hemsöker en måste man fördriva den. Nåväl, då skulle jag fördriva min. Jag skulle berätta min historia, inte högt, framför brasan, som en förströelse för lättjefulla lyssnare – till det var den alltför allvarlig och alltför sann. Men jag skulle sätta den på pränt, med största omsorg i varenda detalj. Jag skulle skriva min egen spökhistoria. När jag hade gjort det skulle jag kanske slutligen bli fri från den under den tid som jag hade kvar i livet. Jag bestämde mig genast för att det skulle bli en berättelse som bara var till för mina egna ögon, åtminstone under min livstid. Jag var den som hade drabbats och som hade lidit – inte den ende, men helt visst, tänkte jag, den ende som ännu var i livet. Jag var, att döma av min affekt denna kväll, den som ännu var djupt präglad av historien. Det var endast från mig som vålnaden måste fördrivas. Jag tittade upp mot månen och den klara, klara polstjärnan. Julafton. Och sedan bad jag en innerlig, enkel bön om sinnesro och styrka och ståndaktighet nog att utstå det som skulle bli en ytterligt kvalfull uppgift, och jag bad om välsignelse för min familj och att vi alla skulle få ro denna natt. För trots att jag nu hade mina känslor under kontroll bävade jag för de timmar av mörker som låg framför mig. Som svar på min bön kom genast ett minne av några versrader som jag kunnat en gång i tiden men sedan länge glömt. Senare reciterade jag dem för Esmé, och hon identifierade genast källan. Det sägs, att varje gång den årstid nalkas, På vilken frälsaren till världen föddes, Den morgonfågeln sjunger hela natten. Då vågar ingen ande sig åstad, Natt bringar hälsa, ingen stjärna skadar, Ej trollskott biter, ingen häxa tjusar: Så nådefull och helig är den tiden.

17


Då jag läste raderna högt kom en stor frid över mig, jag var återigen helt och fullt mig själv och ändå styrkt i min föresats. När helgen var över och familjen åkt sin väg och Esmé och jag var för oss själva skulle jag börja skriva ner min historia. Då jag kom tillbaka till huset hade Isobel och Aubrey gått upp för att tillsammans utföra den glädjefulla uppgiften att krypa omkring med överfulla strumpor till sina små söner. Edmund läste, Oliver och Will var i det gamla lekrummet längst bort i huset, där det stod ett gammalt medfaret biljardbord, och Esmé städade upp i salongen och gjorde sig klar att gå till sängs. Om kvällens incident sa hon ingenting, även om en ängslig min låg över hennes ansikte, och jag blev tvungen att skylla på plötsliga magbesvär för att förklara mitt tvära uppförande. Jag tittade till brasan, försäkrade mig om att lågorna inte var för höga, knackade ur pipan mot väggen i eldstaden och var åter lugn och fylld av frid och inte längre orolig inför de ensamma fasor som jag kanske skulle komma att genomlida under småtimmarna, i vaket tillstånd eller i sömnen. I morgon var det juldagen, och jag såg fram emot den med iver och glädje, det skulle bli en glad och munter tid för familjen, med kärlek och vänskap, skämt och skratt. När den var över skulle jag ha arbete att ta itu med.


2. En typisk Londondimma

D e t var en måndagseftermiddag i november och det höll redan på att bli mörkt, inte för att det var sent – klockan var inte mycket mer än tre – utan på grund av dimman, den tjockaste av Londonärtsoppor, som hade omhöljt oss sedan gryningen – om det nu hade varit någon gryning över huvud taget, för dimman hade knappt släppt in något dagsljus alls i det obehagliga dunklet. Dimma ute, dimma över floden, dimma som kröp in och ut ur gränder och passager, dimma som virvlade tjock mellan bara träd i stadens alla parker och trädgårdar, och inomhus också, den trängde in genom sprickor och skrevor som sur andedräkt och smög sig in varje gång en dörr öppnades. Det var en gul dimma, en smutsig, stinkande dimma, en dimma som kvävde och förblindade, kladdade ner och lämnade fläckar efter sig. Män och kvinnor satte livet på spel då de i blindo famlade sig fram över vägarna, snavade på trottoarerna, och klamrade sig fast vid räcken och vid varandra för att hitta rätt. Ljud dämpades, former fick suddiga konturer. Det var en dimma som hade dragit in tre dagar tidigare och som inte tycktes benägen att lätta, och den hade, antar jag, den beskaffenhet som alla sådana dimmor har – den var hotfull och olycksbådande, den förvrängde den välbekanta världen och gjorde människorna i den förvirrade, på samma sätt som man blir förvirrad då man snurras runt med förbundna ögon när man leker blindbock. Det var, kort sagt, ett bedrövligt väder som gjorde en nedstämd under denna årets dystraste månad. När jag nu ser tillbaka skulle det ha varit lätt att säga att jag 19


hela den dagen hade en ond föraning inför min kommande resa, att något sjätte sinne, någon telepatisk intuition som slumrar inom de flesta, hade väckts och satts på helspänn inom mig. Men jag var, under dessa dagar av min ungdom, en beslutsam och förnuftig ung man, och jag erfor ingen ängslan eller oro alls. I den mån min vanliga munterhet förbytts i nedslagenhet var det bara på grund av dimman och november, och det var en dysterhet som delades av varenda Londonbo. Så vitt jag uppriktigt kan minnas erfor jag inget annat än nyfikenhet, ett yrkesmässigt intresse inför den knapphändiga redogörelse för angelägenheten som mr Bentley givit mig. Till detta lade sig en viss känsla av äventyr, för jag hade aldrig tidigare besökt den avlägsna del av England dit jag nu skulle resa – och det skulle bli en lättnad att komma bort från den ohälsosamma dimman och fukten. Dessutom var jag nätt och jämnt tjugotre år fyllda och hyste ännu en skolpojkes passion för allt som hade att göra med tågstationer och ånglok. Men kanske är det märkvärdigt hur väl jag kan erinra mig de minsta detaljer från den dagen, med tanke på att ingenting onormalt ännu hade hänt och att jag var lugn till sinnes. Om jag sluter ögonen sitter jag åter i droskan som sakta snirklar sig fram på väg mot King’s Cross Station, jag kan känna lukten av sätenas kalla, fuktiga skinnklädsel och den obeskrivliga stanken av dimman som tränger in kring fönstret, jag kan känna känslan i öronen, som om de var fyllda av bomull. Pölar av svavelgult ljus rann ut från affärerna och fönstren i våningarna ovanför, som från diverse hörn i någon av helvetets kretsar, och från källarvåningarna steg skenet upp som flammor ur avgrunden. Det sken glödhett från kastanjeförsäljarna på gathörnen. På ett ställe steg en ondskefull röd rök från vägarbetarnas väldiga, kokande tjärgryta, och på ett annat gungade och fladdrade en lykta i lykttändarens hand. På gatorna var det ett larm av gnisslande bromsar och brölande signalhorn och rop från hundra kuskar som sinkades och 20


förblindades av dimman, och då jag från droskans fönster kikade ut i dunklet tedde sig de gestalter som jag kunde urskönja då de trevade sig fram i skumrasket som spöken, med munnen och nedre delen av ansiktet insvept i halsdukar och slöjor och näsdukar, men då de nådde en tillfällig fristad i en pöl av ljus blev de i stället rödögda och demoniska. Det tog nästan femtio minuter att ta sig de knappa två kilometerna från Chambers till stationen, och eftersom det inte fanns någonting alls jag kunde göra åt saken, och eftersom denna långsamma inledning på resan var något jag räknat med, lutade jag mig tillbaka och tröstade mig med att detta säkerligen skulle bli den värsta etappen. I tankarna gick jag igenom det samtal jag haft med mr Bentley samma förmiddag. Jag hade arbetat ihärdigt med några tråkiga detaljer gällande överlåtelser av arrenden och hade för ögonblicket glömt dimman som tryckte sig mot fönstret, som ett pälsbeklätt djur bakom min rygg, när advokatbiträdet, Tomes, kom in och kallade mig till mr Bentleys kontor. Tomes var en liten man, smal som en sticka och med talggul hy och en ständig förkylning som fick honom att snörvla var tjugonde sekund. Han hade därför satts i en liten skrubb i den yttre entrén, där han höll reda på liggare och tog emot besökare med en min av lidande och svårmod som fick dem att börja fundera över testamenten – i vilket ärende de än hade kommit till advokatbyrån. Och det var ett testamente som mr Bentley hade framför sig när jag steg in i hans stora, bekväma rum med dess vida burspråk som, vid bättre väder, hade en vacker utsikt över advokatsamfundens byggnader och trädgårdar och hälften av alla advokater i London då de kom och gick. »Slå dig ner, Arthur, slå dig ner.« Mr Bentley tog av sig glasögonen och putsade dem energiskt och satte tillbaka dem på näsan och lutade sig sedan belåtet tillbaka. Mr Bentley hade en historia att berätta, och mr Bentley tyckte om att man lyssnade till honom. 21


»Jag tror inte att jag någonsin har nämnt den märkvärdiga mrs Drablow för dig?« Jag skakade på huvudet. Detta skulle, i vilket fall som helst, bli intressantare än överlåtelser av arrenden. »Mrs Drablow«, upprepade han och tog upp testamentet och viftade med det mot mig över sitt delägarskrivbord. »Mrs Alice Drablow på Eel Marsh House. Död, kan du tänka dig.« »Å.« »Ja. Jag fick Alice Drablow i arv av min far. Familjen har anlitat vår byrå sedan… å…« Han viftade med handen, bak mot det förra seklets dimma och grundandet av Bentley, Haigh, Sweetman och Bentley. »Jaså?« »Vid mogen ålder.« Han viftade med papperet igen. »Åttiosju år.« »Och det är hennes testamente ni har där, förmodar jag?« »Mrs Drablow.« Han höjde rösten lite utan att besvara min fråga som hade stört rytmen i hans historieberättande. »Mrs Drablow var, som man säger, en konstig prick.« Jag nickade. Under mina fem år vid byrån hade jag lärt mig att många av mr Bentleys äldre klienter var »konstiga prickar«. »Har du någonsin hört talas om De nio livens broväg?« »Nej, aldrig.« »Inte heller om Eel Marsh, i –shire?« »Nej, sir.« »Och du har inte heller någonsin besökt det grevskapet, förmodar jag?« »Tyvärr inte.« »Av att bo där«, sa mr Bentley tankfullt, »skulle vem som helst kunna bli konstig.« »Jag har bara en vag uppfattning om var det ligger.« »I så fall, min gosse, gå hem och packa väskorna och ta eftermiddagståget från King’s Cross och byt i Crewe och sedan en 22


gång till i Homerby. Från Homerby tar du bibanan till den lilla marknadsstaden Crythin Gifford. Därefter är det bara att vänta på tidvattnet!« »Tidvattnet?« »Man kan bara ta sig över brovägen vid lågvatten. Den leder till Eel Marsh och huset.« »Mrs Drablows?« »När det blir flod är man avskuren tills det blir ebb igen. Märkvärdig plats.« Han reste sig och gick fram till fönstret. »Det är åratal sedan jag var där, förstås. Min far tog med mig. Hon var inte särskilt förtjust i besökare.« »Var hon änka?« »Det blev hon rätt tidigt.« »Barn?« »Barn.« Mr Bentley var tyst under några ögonblick och gned fingret mot fönstret, som för att gnida bort dunklet, men dimman dröjde sig kvar, gulgrå och tjockare än någonsin, men här och där på andra sidan trädgården sken det från fönstren på de andra advokatbyråerna. En kyrkklocka började ringa. Mr Bentley vände sig om. »Enligt allt jag har hört om mrs Drablow«, sa han försiktigt, »nej, det fanns inga barn.« »Hade hon mycket pengar eller mark? Var hennes affärer alls komplicerade?« »Inte på det hela taget, Arthur, inte på det hela taget. Hon ägde huset, förstås, och några andra fastigheter i Crythin Gifford – affärer som är uthyrda, sådana saker, och där finns en torftig gård, till hälften under vatten. Hon lade pengar på några fördämningar här och där, men till föga gagn. Och där finns de vanliga små tillgångarna och investeringarna.« »Då låter alltihop rätt enkelt.« »Ja, visst gör det det.« »Får jag fråga varför jag ska åka dit?« »För att representera byrån vid vår klients begravning.« 23


»Å, ja, naturligtvis.« »Jag funderade på om jag borde åka upp dit själv, förstås. Men sanningen att säga har foten åter besvärat mig under den gångna veckan.« Mr Bentley led av gikt, men nämnde aldrig åkomman vid namn, trots att hans besvär inte borde ha varit något att skämmas över, för han var en avhållsam man. »Och så är det tänkbart att Lord Boltrope kommer att behöva träffa mig. Jag borde vara här, förstår du?« »Ja, jo, det är klart.« »Och dessutom« – en paus – »är det på tiden att jag lägger lite mer ansvar på dina axlar. Det är inte mer än du klarar av, eller hur?« »Det hoppas jag verkligen inte. Jag går gärna på mrs Drablows begravning, självklart.« »Det är lite mer än bara det.« »Testamentet?« »Det finns lite arbete att ta itu med, vad gäller dödsboet, ja. Jag ska ge dig detaljerna så att du kan läsa på om ärendet under resan. Men i stort sett ska du gå igenom mrs Drablows handlingar – hennes privata papper… vad det nu än kan vara. Var de nu än kan vara…« Mr Bentley grymtade. »Och ta med dig dem tillbaka hit till kontoret.« »Jag förstår.« »Mrs Drablow hade – lite… dålig ordning, om jag säger så. Det kan hända att det tar lite tid.« »En dag eller två?« »Åtminstone en dag eller två, Arthur. Saker och ting kan förstås ha ändrats, det kan hända att jag helt tar miste… allting är kanske i en alldeles utomordentlig ordning så att du kan reda ut alltihop på en eftermiddag. Som sagt, det är många, många år sedan jag var där.« Ärendet började låta som någonting ur en viktoriansk roman, med en tillbakadragen gammal kvinna som gömt undan högar med urgamla handlingar någonstans i djupet av sitt överbelam24


rade hus. Jag hade svårt att ta mr Bentley på allvar. »Kommer jag att ha hjälp av någon?« »Huvuddelen av dödsboet tillfaller en brorsons två barn – de är båda i Indien, där de har bott i över fyrtio år. Förr fanns där en hushållerska… men du får veta mer när du kommer dit.« »Men hon måste väl ha haft vänner… eller grannar åtminstone?« »Eel Marsh House ligger långt bort från alla grannar.« »Och eftersom hon var en konstig prick skaffade hon sig aldrig några vänner, antar jag?« Mr Bentley skrockade. »Så ja, Arthur, se det från den ljusa sidan. Tänk på det som en nöjesresa.« Jag reste mig. »Du slipper åtminstone det här i en dag eller två«, sa han och gjorde en gest mot fönstret. Jag nickade. Faktum var att jag inte alls hade något emot tanken på en utfärd, även om jag förstod att mr Bentley inte hade kunnat motstå frestelsen att bättra på historien och göra mysteriet med mrs Drablow i sitt märkvärdiga hus bra mycket mer dramatiskt än det säkerligen var. Jag antog att huset bara skulle visa sig kallt, otrivsamt och svårt att komma fram till, att begravningen skulle bli vemodig, och att papperen som jag skulle leta rätt på skulle ligga gömda under en säng i ett vindsrum, i en dammtäckt skokartong, och att de bara skulle bestå av gamla kvitterade räkningar och utkast till vresiga brev till alla och envar – vilket alltihop tillhörde det normala för en kvinnlig klient av det här slaget. Just som jag skulle gå ut genom dörren lade mr Bentley till: »Du kommer fram till Crythin Gifford sent i kväll. Där finns ett litet hotell där du kan bo i natt. Begravningen är i morgon klockan elva.« »Och efter den vill ni att jag beger mig till huset?« »Jag har ordnat med det… där finns en man från orten som tar hand om alltihop… han kommer att kontakta dig.« »Jo, men…« Just då dök Tomes upp med en snörvling bakom min axel. 25


»Er halv-elva-klient, mr Bentley.« »Bra, bra, visa honom in.« »En sak bara, mr Bentley…« »Vad är det med dig, Arthur? Stå inte där och vela i dörren, jag har arbete att sköta.« »Finns det inget mer ni borde berätta för mig, jag…« Han viftade otåligt i väg mig, och i det ögonblicket kom Tomes tillbaka, med mr Bentleys halv-elva-klient i hasorna. Jag gick därifrån. Jag fick städa skrivbordet, bege mig hem till mina rum och packa en väska, informera hyresvärdinnan att jag skulle bli borta ett par nätter och skriva ett kort brev till min fästmö, Stella. Jag hoppades nog att hennes besvikelse över min plötsliga frånvaro skulle dämpas av stoltheten över att mr Bentley betrodde mig med byråns angelägenheter på detta sätt – ett gott omen för mina framtidsutsikter, på vilka vårt giftermål, planerat till nästföljande år, hängde. Därefter skulle jag ta eftermiddagståget till ett avlägset hörn av England som jag till för några minuter sedan knappt ens hört talas om. Då jag var på väg ut från kontoret knackade den svårmodige Tomes på glaset i sin skrubb och gav mig ett tjockt brunt kuvert märkt DR ABLOW. Med kuvertet under armen skyndade jag ut, in i den kvävande Londondimman.


3. Resan norrut

P r e c i s som mr Bentley hade sagt: hur lång resan än skulle bli och hur dystert skälet till den än var skulle den låta mig komma bort från Londondimman, och ingenting kunde ha varit bättre ägnat att få mig på gott humör inför ett kommande nöje än åsynen av den stora, grottlika järnvägsstationen som sken som insidan av en smedja. Här var det fullt av larm och ivriga förberedelser inför avfärd, och jag köpte tidningar i kiosken och gick med lätta steg bort på perrongen längs det rykande, bolmande tåget. Loket, minns jag, var en Sir Bedivere. Jag hittade en plats i en tom kupé, lade rocken, hatten och väskan på bagagehyllan och slog mig ner, mycket belåten. När vi åkte ut från London började dimman, som visserligen dröjde sig kvar i förorterna, brytas upp och ljusna, och jag var nära att jubla högt av glädje. Vid det laget hade ett par resenärer till kommit in i kupén, men efter att ha nickat kort var de lika inställda som jag på att ägna sig åt sina tidningar och andra handlingar, och sålunda färdades vi många händelselösa mil mot Englands inre. Utanför fönstren föll mörkret snabbt, och när gardinerna hade dragits ner var kupén lika trivsam och ombonad som ett läsrum i lampsken. I Crewe bytte jag utan problem och fortsatte resan. Jag lade märke till att spåret på sin väg norrut började vika av åt öster. Jag åt en angenäm middag. Det var först när jag hade bytt igen, till bibanan i den lilla stationen i Homerby, som jag började känna mig mindre väl till mods, för här var luften bra mycket kallare, och obehagliga regnbyar drog in österifrån, och det tåg jag skulle färdas med under den sista timmen av resan var ett sådant 27

9789174992960  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you