Page 1


ingrid hedstrรถm

Bortfall

alfabeta 3

Bortfall inlaga.indd 3

2014-03-10 14:01


Alla händelser, personer, företag, läkemedel och medicinska försök i denna bok är helt och hållet uppdiktade. Även sinnesslöanstalten Ramsnoret är fiktiv.

Läs även Ingrid Hedströms förra deckarserie: Lärarinnan i Villette Flickorna i Villette Under jorden i Villette Blodröd måne över Villette Rekviem i Villette Svarta korpar över Villette

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se

Copyright text © 2014 Ingrid Hedström Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Dick Aschenbrenner Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-501-1644-1 4

Bortfall inlaga.indd 4

2014-03-10 14:01


prolo g

Dalarna Söndag 26 november 1978

Än vet hon inte att tiden är utmätt. Hon står vid bakbordet

och gnolar för sig själv utan att ana att timglasets sand snabbt rinner undan för hennes sista lyckliga timmar i livet. Under resten av sitt liv ska hon må illa av doften av saffran. Men det är efteråt. Nu är det ännu före, och hon känner enbart aningslös lycka när hon lyfter på bakduken och andas in den svaga doften från plåten med nyjästa saffransbullar som snart ska in i ugnen. Det är söndagen före första advent, domssöndagen, och hon är glad att hon börjat i god tid med att förbereda julen, deras första jul i eget hus. Genom fönstret ser hon en flock domherrar i kärven de satt upp, lysande röda under de regnblöta trädens kala grenar som piskar i vinden. November har varit ovanligt mild, men nu börjar den kommande vintern anas i luften. När hon gick ut med soppåsen på morgonen kände hon is krasa under fötterna. Stella, deras halvvuxna tax, ligger och sover i sin korg, men annars är hon ensam i köket. Sven-Erik gav sig i väg till jobbet strax efter fem på morgonen när mörkret ännu stod svart där ute. Förmiddagsskift är nästan värst, tänker hon, men de får ändå vara glada att bruket kan köra femskift trots stålkris och gruvnedläggningar. Hon sätter in första plåten i ugnen. Sedan öppnar hon luck5

Bortfall inlaga.indd 5

2014-03-10 14:01


an till värmepannan, den gamla kökspannan som Sven-Eriks föräldrar aldrig kommit sig för med att byta ut och som de absolut ska göra något åt nu när de tagit över huset – någon gång i framtiden när de får råd. Det är mycket som ska göras då, men det spelar ingen roll. I våras, när hon stod ute på gården och såg flugsnapparna bygga bo, fylldes hon av sådan lycka över att bo på landet igen att det kändes som om hon släppts ut ur ett fängelse. Veden har brunnit ut och glöden på botten av pannan flimrar matt, nära att slockna. Med en suck ser hon att vedförrådet bredvid pannan är tomt, liksom vedkorgen ute i farstun. Det är långt till vedboden borta i klungan av uthus vid den gamla ladugårdsbacken där stall och ladugård sedan många år står tomma. Hon hinner inte fram och tillbaka innan det är dags att ta ut plåten och sätta in en ny. Men pannan måste fyllas på snabbt för att inte slockna. Barnen är på övervåningen. Camilla sitter på golvet i hallen och pysslar med sitt dockskåp, djupt inne i dess miniatyrvärld. Hon ser upp och ler. – Det luktar gott, mamma, säger hon, det luktar jul. Dörren till Mikaels lilla rum står på glänt, och hon hör att han spelar musik, LP:n från ”Grease”. – Micke, säger hon, kan du gå och hämta ved är du snäll, nu genast, för det håller på att slockna i pannan! Musiken tystnar och hennes son tassar ut i hallen på raggsocksklädda fötter. – Visst, säger han med martyrmin och går framför henne utför trappan. Hon ser hans nacke skymta genom det mörkblonda håret som hänger ner över kragen, så dunigt barnslig att hon ett ögonblick får lust att kupa handen kring den som hon 6

Bortfall inlaga.indd 6

2014-03-10 14:01


gjorde när han var mindre. Men hon avstår. Han är tretton år och mån om sin värdighet. I farstun tar han vedkorgen och sticker fötterna i ett par gamla träskor som står där. – Nej, säger hon, inte träskorna, gubben, det är halt ute, och kallt också. Du måste ta något ordentligt på fötterna! Med en sned blick mot henne drar han på sig ett par gummistövlar och trycker ner en mössa över öronen, den rödblå luvan med den misslyckade älgen som hon stickade åt honom till förra julen. Som för att markera hur tramsig han tycker att hon är tar han på sig en jacka också, den gamla gröna, inpyrda som Sven-Erik använder när han jagar. Taxen vaknar till i hundkorgen och kommer ut i farstun med viftande svans och klorna skrapande mot det slitna linoleumgolvet, ivrig och förväntansfull. – Dumma lilla Stella, säger Micke ömt, jag ska inte ut och jaga förstår du väl, det är bara husse som jagar i den här rocken. – Men skynda dig lite, säger hon otåligt, jag behöver mer ved till pannan genast. Hon hör ytterdörren slå igen medan hon återvänder till köket och med nöd och näppe hinner ta ut den första plåten innan bullarna blivit övergräddade. Men nästa plåt ska bli perfekt, det lovar hon sig själv, ännu ovetande om sanden som obarmhärtigt strilar i ödets timglas, om att de allra sista kornen nu räknar tiden fram till nollpunkten som i resten av hennes liv ska skilja ”före” från ”efter”. Varm, gyllene saffransdoft fyller köket medan hon passar sina plåtar och lägger nygräddade bullar på galler. Det dröjer en stund innan det slår henne att hon inte hört Micke komma tillbaka. Hennes första känsla är irritation. Vart har den dum7

Bortfall inlaga.indd 7

2014-03-10 14:01


ma pojken tagit vägen? Han visste ju att det var bråttom med veden! Hon marscherar ut på gården, redo att säga sonen ett sanningens ord, men hejdar sig när hon ser att den fyllda vedkorgen står nedanför yttertrappan. Så han har varit till vedboden i alla fall. Hon tar med sig korgen in och ser i förbifarten att stövlarna och jaktrocken fortfarande är borta. Hon fyller på pannan men får kämpa med tidningspapper och späntved för att få elden att flamma upp ordentligt. Sedan börjar hon undra var sonen kan vara. Han kan ju inte ha gett sig i väg till någon kompis, inte i Sven-Eriks fula jacka och de gamla stövlarna. Hon går ut på gården och ropar, ”Micke!”, men hennes rop låter dämpade och kraftlösa, liksom kvävda av den regnblöta novemberdagern. Ingen besvarar hennes rop. Hon går bort till ladugårdsbacken och letar som om hon trott att sonen plötsligt skulle ha fått för sig att leka kurragömma i de gamla uthusen som han brukade göra under sommarloven hos farmor och farfar. Hans cykel står kvar på gården. När hon återvänder till köket har oron landat i magtrakten, en knytnävsstor klump av rädsla som inte lämnar plats åt något annat och får doften från de nygräddade saffransbullarna att kännas kväljande och tung som lukten av fylla, svett och billig parfym på ett överfullt dansgolv. Hon vet inte riktigt själv vad hon fruktar. En stor pojke på tretton år kan väl inte bara försvinna mitt på ljusa dagen? Efter en stund börjar hon ringa runt till hans vänner. Men ingen av dem har sett till honom. Stella, som måste ha följt efter henne ut utan att hon märkt 8

Bortfall inlaga.indd 8

2014-03-10 14:01


det, skäller utanför dörren och kommer in med raggen halvt rest som om hon kände lukten av fara. Men det är väl bara hennes egen oro som fortplantar sig till hunden. Först när Sven-Erik kommer hem strax före tre ringer de till polisen. Då har Mikael varit borta i knappt fem timmar, och vakthavande befäl på polisstationen i Hammarås låter inte som om han tycker att det är värt något större pådrag. Men mörkret tätnar och timmarna går utan att sonen kommer tillbaka, och dagen därpå tar polisen försvinnandet på allvar. Fast då är det redan för sent. Efteråt, under alla långa nätter när hon ligger vaken och undrar vad som hände och när det hände och varför hon inte själv gick ut och hämtade den eländiga veden, då tänker hon att det kanske var för sent redan när hon tog ut sin plåt med perfekta saffransbullar ur ugnen i sin sista stund av aningslös lycka. Men det får hon inte veta. Mikael Granberg kommer aldrig tillbaka.

9

Bortfall inlaga.indd 9

2014-03-10 14:01


kapitel 1

Dalarna Fredag 3 september 2010

Drömmen var alltid densamma. Hon stod på terrassen

och såg ut mot trädgården, mörk och hemlighetsfull bortom de höga fönstrens ljuskrets. Den rumänska sommarkvällens värme smekte hennes bara armar, den röda klänningens siden prasslade lent och svalt mot huden när hon gick ut i det rosendoftande mörkret. Det dröjde en halv sekund innan hon förstod vad hon såg när hon fann dem i rosengården längst bort från huset, Agneta med den snäva kjolen upphasad till höfterna och Gabriel med smokingbyxorna nere vid fotknölarna. Men när hennes hjärna väl registrerat vad hennes ögon såg tvekade hon inte. Hon slet fram det hon bar i aftonväskan, siktade och tryckte av. En gång, två gånger, en tredje och en fjärde gång för säkerhets skull … Hon vaknade. Vaknade långt från diplomatmottagningar, långt från svek och sorg och svartsjuka, vaknade i sin säng i gavelrummet på släktgården i Granåkers Hästberg till brädgolv under fötterna och granskogens grönsvarta vägg utanför fönstret. Hon undrade varför klänningen alltid var röd i drömmen när den i verkligheten varit svart och när drömmen i alla andra detaljer bara alltför exakt återgav en händelse hon mer än något ville glömma. Men det fick hon inte, den gick på repeat i hennes huvud varje natt. Hon satte ner fötterna på trasmattan och höjde armarna 10

Bortfall inlaga.indd 10

2014-03-10 14:01


över huvudet, sträckte på sig så att det knakade i kroppen. Trots allt kände hon sig mer utsövd än hon gjort på länge. Kanske hade den eländiga drömmen någon terapeutisk funktion som hon inte förstått. Hon gick fram till spegelbyrån, en gång hennes mammas, strök det axellånga mörka håret bakom öronen och betraktade sin spegelbild i den ovala ramen: en lång och kraftigt byggd kvinna med markerade drag och stora grågröna ögon, en aning sneda, under tjocka, kompromisslöst svarta ögonbryn. Aldrig vacker och ännu mindre söt, men i sina bästa stunder och i en välvillig iakttagares ögon möjligen parant. Une jolie laide, en fulsnygg kvinna, hade en fransk kollega sagt om henne en gång när han trodde att hon inte hörde. Astrid Sammils, 42 år, tills för tre månader sedan en lyckligt gift karriärdiplomat med en lovande framtid, nu med äktenskap och förmodligen också karriär i spillror. Hon plockade upp ett par gamla jeans och en grå tröja och gick ner till duschrummet, gjorde morgontoalett, klädde på sig och gick ut i köket för att göra frukost. Hon satte på kaffe och kunde som vanligt inte låta bli att starta datorn för att kolla e-posten medan kaffet alltför långsamt rann igenom morbror Lars gamla bryggare. Tre mejl såg ut att vara värda hennes intresse. Det första kom från Maja Danielsson, läkaren som hjälpt henne i Bukarest efter det som hon alltid tänkte på som Händelsen, tunna, spända, överansträngda Maja som förlorat sin man i cancer och arbetade sju dagar i veckan för en organisation som erbjöd sjukvård åt romer, men som ändå gett sig tid att ta hand om Astrid, ge henne något lugnande och ta henne med till sin egen lägenhet när hon vägrade åka hem. Nu ville hon veta hur Astrid mådde, ”jag tänker ofta på dig”, och Astrid slängde i väg ett svar. 11

Bortfall inlaga.indd 11

2014-03-10 14:01


Det andra mejlet var undertecknat ”Stefan” och hon begrep först inte vem som skickat det. Den kryptiska hotmailadressen gav ingen vägledning. Efter en stund förstod hon att det kom från Stefan Hallgrimsson, en islänning hon träffat i Bukarest och som sökt hennes sällskap med hänvisning till gemensamma bekanta i London. Nu skrev han att han hört från ambassaden att hon var i Sverige, att han var på väg dit och gärna ville träffa henne. Hon hade inte känt någon önskan att fördjupa bekantskapen och brydde sig inte om att svara. Det tredje mejlet fick hennes puls att rusa. Det kom från departementets personalenhet, som bad henne ta kontakt för ett litet samtal om vilka arbetsuppgifter som kunde vara aktuella när hennes deltidssjukskrivning väl var avslutad. Hon förstod vad det betydde – hon skulle placeras i en skrubb och sysselsättas med låtsasuppgifter, långt borta från alla utsikter till fortsatt karriär. Men om de trott att hon snällt skulle foga sig hade de räknat fel. Torr i munnen och kall om fingrarna plockade hon fram mobilen, redo att ta strid för sin framtid, men såg att det var för tidigt att ringa ett samtal som skulle bli ganska besvärligt. Hon lade ifrån sig telefonen och försökte ta lugna, djupa andetag för att stilla sina upprörda känslor. Ett ögonblick lekte hon med tanken att börja om, att hitta något helt annat att göra med sitt liv, men det skulle innebära att ge upp utan strid och det låg inte för henne. Om hon efter femton år i svensk utrikesförvaltning skulle söka sig en ny karriär fick det inte vara för att hon blev tvingad. Fast visst hade hon en gång haft andra planer. Som flicka brann Astrid för teatern och drömde om att bli skådespelerska, men någon gång i tonåren hade hon släppt den drömmen. I stället hade hon läst freds- och konfliktvetenskap i Uppsala ef12

Bortfall inlaga.indd 12

2014-03-10 14:01


ter gymnasiet, och blivit klar med utbildningen just när Berlinmurens fall satte Öst- och Centraleuropa i gungning. Som barn hade hon lärt sig tala flytande ungerska av sin familjs ungerskfödda grannar, och det hade hon använt för att göra sitt examensarbete om etniska konflikter i den ungersktalande delen av Rumänien. Upplevelsen att stå mitt uppe i en historisk omvälvning och att kunna påverka det som hände hade fyllt henne som ett rus, lika starkt som känslan att stå på en scen och känna kontakten med publiken. Efter examen hade hon återvänt till Balkan, arbetat några år i frivilligorganisationer och sedan kommit in på UD:s diplomatprogram. Under de femton år som gått sedan dess hade hon ibland känt sig insnärjd och kvävd av en byråkratisk förvaltning, men det hade mer än väl kompenserats av att hon fått vara med, en liten kugge i maskineriet men ändå en aktör, när Öst- och Centraleuropa omdanades. Nej, tänkte hon igen, utan strid skulle hon inte ge upp sin karriär. Kaffet var klart. Hon plockade fram bröd, ost och en tomat som hon började skiva. Plötsligt skar hon sig, ett djupt och ymnigt blödande jack som stänkte röda droppar på diskbänken. Hon spolade kallvatten på det blodiga fingret, lindade om det med hushållspapper och såg sig om efter plåster men hittade inga, vare sig i köksskåpen eller i badrumsskåpet. Men någonstans måste de finnas. Hennes morbror Lars, en noggrann och försiktig man, hade alltid haft plåster och värktabletter hemma. Hon hade ärvt släktgården av honom när han dog för fyra månader sedan, och den hade blivit hennes tillflykt och räddning efter Händelsen, en plats där hon inte behövde hålla masken och där hon sedan barndomen varit känd och ac13

Bortfall inlaga.indd 13

2014-03-10 14:01


cepterad i byn som Sammils Astrid, enda barnbarnet i Sammilsgården. Hon gick in i kammaren innanför köket, som Lars använt som sovrum och där han också haft sin teveapparat och tevefåtöljen med de blanknötta armstöden. Astrid tog sina nyheter från nätet och tittade sällan på teve och därför hade hon knappt varit in i rummet där hennes morbror levt större delen av sitt dagliga liv. Hans ande svävade ännu över kammaren, en svag instängd gammalmanslukt blandad med doften av det dyra rakvattnet Astrid brukade ge honom till jul, som om han när som helst skulle komma in och slå sig ner i fåtöljen för att titta på Rapport. Det kändes nästan som ett helgerån att börja rota i hans tillhörigheter bara för att hitta ett paket plåster. Hon började med det vackert målade hörnskåpet, en sådan kontrast till 70-talsmöblerna i resten av rummet, och vred om den klumpiga nyckeln. På nedersta hyllan fanns mycket riktigt en hel förbandslåda, som hon plockade ut med sin oskadade hand. Kvar på hyllan, längst inne i mörkret, låg något som förut dolts av lådan, något mjukt i textil, en mössa eller halsduk. Så olikt morbror Lars, tänkte hon förbryllat, han som alltid var så noga med att ha rätt sak på rätt plats. Hon drog fram föremålet. Det hon fick i sin hand var en hemstickad mössa, röd och blå och med en egendomligt vanskapt älg som utsmyckning. Hon kände genast igen den. Ändå dröjde det en halv sekund innan hon tog in det, en halv sekund då hon stod som förstenad precis som hon gjort vid Händelsen, ett ögonblick då hennes hjärna vägrade acceptera det som hennes ögon såg. Fingret började blöda igen som om hennes hjärta ökat takten, pumpade ut blodet i kroppen 14

Bortfall inlaga.indd 14

2014-03-10 14:01


snabbare och hårdare. Hushållspappersremsan blev kladdig av blod. Hon stirrade på det blödande fingret. Rött blod och svarta hemligheter, röd klänning och svart klänning, vad var dröm och vad var verklighet? Det som hennes morbror, hennes blide, försynte morbror, hade gömt undan i ett skåp i sitt sovrum var mössan som Mikael Granberg, tretton år, hade på sig när han en söndag senhösten 1978 gick ut för att hämta ved och försvann spårlöst för att aldrig mer synas till. Hon tog med sig mössan ut i köket, lade den på köksbordet och stirrade på den som om den varit ett skadedjur som kommit in i huset. Vad skulle hon göra? För rastlös och ångestfylld för att sitta stilla reste hon sig och började gå runt, varv efter varv runt skorstensstocken genom kök, hall, sal och kammare. Hon måste ta ställning till det hon upptäckt, bestämma vad hon skulle göra. Att bara glömma och gå vidare var inte möjligt, fanns inte ens på kartan. Mikael Granberg hade gått i samma skola som Astrid i bruksstaden Hammarås där hon växte upp, ett par mil från släktgården i Granåkers Hästberg. Hon hade varit tio år när han försvann och hon mindes ännu vilket drama det varit – den kittlande spänningen i att se poliser på skolgården och att läsa om Mikael i tidningen, de mörka stråken av isande skräck när hon och hennes vänner någon gång viskande diskuterade vad som egentligen kunde ha hänt eller när hon låg och tänkte på det i sängen om kvällen. Hon mindes de vuxnas dämpade röster och deras oroliga sidoblickar på barnen och att hon den vintern inte hade fått åka skidor ensam i skogen när hon var 15

Bortfall inlaga.indd 15

2014-03-10 14:01


på besök hos morföräldrarna. Hon mindes tidningsbilderna, Mikael i mössan som hans mamma stickat med mönstret som inte gick att missta sig på, och som hon mindes också från skolgården. Hon tänkte absolut inte gå till polisen med sitt fynd. Om Mikael blivit mördad, som de flesta trodde, var brottet redan preskriberat. Men mössan skulle ge en behändig förklaring och obevekligt fälla dom över död man – jojo, en gammal ungkarl, känd som snäll men lite egen, bosatt inte alltför långt från familjen Granberg, strosade ofta omkring i skogen. Hennes morbror Lars skulle utpekas som mördare utan att kunna försvara sig. Det tänkte hon inte tillåta. Men tänk om han faktiskt hade fört bort och dödat Mikael? Hon ville inte tro det, kunde inte tro det, men hon kunde inte bortse från att möjligheten fanns. Hon hade inte trott att Gabriel kunde bedra henne heller, och se hur det hade gått. Kanske fanns svekets kvicksand överallt, till och med i Granåkers Hästberg. Där hon satt vid Sammils Lars Matssons köksbord gjorde hon två prydliga kolumner i sitt anteckningsblock, en med argument för åklagarsidan och en med argument för försvaret. Den första kolumnen gick bara alltför lätt att fylla i. Morbror Lars hade varit trettionio år när Mikael Granberg försvann, en medelålders ungkarl som bott hos sina föräldrar hela livet och så vitt Astrid visste aldrig hade haft en kvinna. För illvilliga ögon det klassiska porträttet av en man med dunkla och nedtryckta drifter som en dag exploderar i våld. Han hade varit blyg och inbunden, ängslig inför allt som avvek från rutinen, men vänlig och hjälpsam. Barn, särskilt små barn, brukade tycka om honom. Hon mindes hur glatt hon själv dragit slipstenen medan hennes morbror slipade gårdens yxor och kni16

Bortfall inlaga.indd 16

2014-03-10 14:01


var, och hur roligt det varit att följa med honom på promenader i skogen, och hon kände en rysning när hon såg bilden för sin inre syn och tänkte på hur andra kunde se den: En man och en liten flicka i skogen, hon håller tillitsfullt i hans ena hand och i den andra har han en nyslipad yxa. Hur hade morbror Lars fått tag på Mikaels mössa om inte för att han träffat pojken den där sista dagen? Och om han hittat den på ett helt oskyldigt sätt, varför hade han inte talat om det för någon? I försvarets kolumn skrev hon med så ilsket tryck på pennan att papperet nästan gick sönder: So what? Det finns inga bevis! Men för att få ro måste hon ändå bevisa för sig själv att hennes morbror var oskyldig. Hon visste att han fört något slags dagbok, små anteckningar i vanliga fickalmanackor som han säkert aldrig slängde. Kanske kunde hon hitta något i almanackan från 1978, en anteckning som visade att Lars hade varit ute i skogen med sin far eller på besök hos Astrids familj i Hammarås just den dagen då Mikael försvann. Men var fanns almanackorna? Inte i skåpet där hon hittat mössan, det var hon säker på. Rastlöst gick hon ut i salen och fällde ner klaffen på den ålderdomliga sekretär hon visste att Lars hade använt som hemmakontor, drog ut dess små och stora lådor. Hon hittade inga almanackor, men kuvert, frimärken och en säkerhetsdosa för bankaffärer som påminde henne om att morbror Lars de sista åren av sitt liv varit häpnadsväckande uppkopplad. Internet hade passat honom – där kunde han möta världen och stilla sin oändliga vetgirighet utan att behöva lämna hembyns trygghet. För första gången undrade hon vart hans dator tagit vägen. Han hade haft en laptop, bara ett par år 17

Bortfall inlaga.indd 17

2014-03-10 14:01


gammal, och ett abonnemang på trådlöst bredband som Astrid hade avslutat eftersom hon hade egen uppkoppling. Men hon hade inte sett till datorn någonstans i huset. Märkligt, tänkte hon och såg sig om i salen. Bredvid sekretären fanns en flätad papperskorg, och en enda sak lyste vitt i den, ett ensamt kuvert. Lars lät aldrig saker ligga länge och skräpa, så det måste vara något han fått alldeles före sin död. Astrid plockade upp kuvertet, som var tjockt och elfenbensfärgat. Men det hade ingen returadress på fliken. Adressen, ”Herr Lars Sammils”, var handskriven med bestämda tryckbokstäver. Det var poststämplat i Falun, bara ett par dagar före Lars död. Några ord hade klottrats med blyerts på baksidan av kuvertet. Astrid kände igen sin morbrors handstil. Orden han skrivit var också välbekanta – ”Bukarest” och ”Chisinau”, namnen på två städer där hon arbetat. Efter ”Chisinau” hade han klottrat ett frågetecken och under det två ord: ”Fråga Astrid”. Vad hade morbror Lars tänkt fråga henne? Det skulle hon aldrig få veta, och det som intresserade henne nu var inte vad han tänkt på under sina sista dagar utan vad som hänt 1978. Det bultade i fingret, och hon insåg att hon fortfarande inte ätit frukosten hon börjat göra i ordning. Kanske skulle hon tänka klarare om hon fick något i sig och om hon lät tankarna syssla med något annat en stund. Hon bestämde sig för att gå ut och hämta tidningarna. Solen värmde mot ansiktet när hon i sina nötta träskor klev ut på tunet för att gå ner till brevlådan över den svaga grässluttningen som ännu glittrade av vattendroppar efter nattens regn. Hon plockade upp tidningarna tillsammans med ett brev, som hon måste ha missat dagen före, och var på väg tillbaka mot 18

Bortfall inlaga.indd 18

2014-03-10 14:01


huset när känslan plötsligt dök upp igen, föll ner över henne som ett fångstnät och fick henne att sprattla i maskorna, hjälplös och vettskrämd. Hon kände sig utsatt och iakttagen, exponerad och observerad, precis som hon gjort i Bukarest och faktiskt även här i byn ett par gånger innan hon kommit till något slags halvhjärtad ro. Det var inbillning förstås. I Bukarest kunde man möjligen ta sådana känslor på allvar, men inte i en by i sydvästra Dalarna, långt borta från allfarvägarna här bland djupa skogar, sjöar och nedlagda gruvor på gränsen mellan bergslag och turistbygd, norr om Ludvika och söder om Borlänge. Granåkers Hästberg låg förmiddagsstilla under höstsolen, en gles klunga av faluröda och eternitgrå hus kring grusvägen som vid sjöns ena ände vek av från den större vägen, i en båge klättrade uppför sluttningen och slingrade genom byn innan den vände nedåt igen. Från en av gårdarna nere vid sjön hördes gälla barnröster, ekande över vattnet, och från granngården hördes klangen av metall mot metall när Hildur som vanligt dängde hinken mot ledstången när hon varit ute och tagit upp sitt kok potatis till lunchen. Ingen iakttar dig, sade Astrid till sig själv, du vet att det är fantasifoster. Det krävdes inget större mått av snille för att räkna ut varför hennes förföljelsetankar kom tillbaka just när personalenheten hört av sig och hon hittat Mikael Granbergs mössa. I Bukarest hade det varit hennes undermedvetna som signalerade att hon var på väg att bli förrådd. Hon hade bara inte kunnat tolka signalerna, hade till och med varit dum nog att tala med andra på ambassaden om känslan att hon var iakttagen, observerad, att någon spionerade på henne. Men det var å andra sidan de samtalen som hade räddat henne när Hän19

Bortfall inlaga.indd 19

2014-03-10 14:01


delsen inträffade, de som bevisade att hon hade varit i psykisk obalans en längre tid, inte tillräknelig och därför inte ansvarig för det hon hade gjort. Man kan inte sparka en galen kvinna. I stället sjukskriver man henne och sätter henne på starka mediciner. Brevet var från Gabriels advokat, en idiot i stekarfrisyr och Hugo Boss-kostym, som hon den enda gång de träffats känt en våldsam lust att krossa med en förintande replik. Det innehöll blanketten ”Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad”, prydligt ifylld och undertecknad av Gabriel med hans vackra, tydliga namnteckning. Hon såg att han använt reservoarpennan, den som han fått av henne. Eller hade Agneta gett honom en ny? Ett kryss markerade att avgiften på 450 kronor redan var betald, och det fanns ett frankerat och adresserat returkuvert att stoppa blanketten i. Allt som saknades var hennes namnteckning. Gabriel måste verkligen vara angelägen. Ett handskrivet meddelande, inte från Gabriel utan från hans advokat, bad henne underteckna och returnera ansökan samt informerade om att bodelning skulle göras ”per den dag då ansökan kommer in till tingsrätten”. Astrid skrev långsamt under blanketten. Hennes alltid oläsliga namnteckning såg mer oläslig ut än vanligt, hoptryckt som om den klämts i ett skruvstäd och med staplarna ilsket upprätta som spjut. Hon vek ihop blanketten, stoppade ner den i kuvertet och klistrade igen det. Sedan bröt hon sönder pennan och kastade bitarna tvärs över köket. Gabriel kunde åtminstone inte göra anspråk på gården vid bodelningen, och det var en lättnad. När morbror Lars dog hade Astrid blivit förvånad över att han skrivit testamente en20

Bortfall inlaga.indd 20

2014-03-10 14:01


ligt alla konstens regler, förvånad eftersom hon ändå var hans enda arvinge och eftersom hon aldrig trott att hennes ovärldslige morbror ens skulle tänka på sådana saker. Men tack vare morbror Lars testamente var Sammilsgården nu hennes enskilda egendom, oåtkomlig för bodelningen. Hildur i granngården, som varit ett av testamentsvittnena, hade skrockat åt Astrids förvåning. – Han var inte dum, han Lars, fast han var lite egen, hade hon sagt, och han gillade väl aldrig den där slashasen till karl du hade hittat. Hon drack sitt vid det här laget vidbrända kaffe och tuggade i sig en smörgås som inte smakade något alls, som om hennes smaklökar bedövats av morgonens känslomässiga kast. Men den känsla som dominerade efter brevet från advokaten var vrede, och det passade bra för det hon nu tänkte göra, en insats för att rädda hennes karriär som krävde iskyla och hänsynslöshet. Hon tog mobilen och valde ett nummer som inte många människor hade tillgång till och som gick till en telefon hon visste aldrig var avstängd. Signalen gick fram, men samtalet trycktes omedelbart bort. Hon väntade. Han skulle höra av sig så fort han hade möjlighet, det visste hon. Efter tjugo minuter ringde hennes telefon. – Astrid, sade kabinettssekreterare Elias Markström förbindligt, så förtjusande att höra din röst. Jag hoppas du mår lite bättre nu? Hon såg honom framför sig så fort hon hörde den välbekanta rösten – det silvergrå håret, de varma blå ögonen, hela utstrålningen av sirlig gentleman från en svunnen tid. Skenet bedrog. Elias Markström var en kobra, en iskall förhandlare 21

Bortfall inlaga.indd 21

2014-03-10 14:01


och karriärist som gått över många metaforiska lik under sin väg från en bondby i Västerbottens inland till den svenska utrikesförvaltningens högsta topp. Men för dem han gillade kunde han vara en mycket god vän, och Astrid hade tillhört hans favoriter sedan de arbetade tillsammans i Bryssel. – Jag mådde bättre, sade hon, tills jag fick ett mejl från personalenheten, som vill diskutera min framtid. Jag fick en stark känsla av att det handlar om vilken garderob de tänker placera mig i. Är det något du är införstådd med? Det blev tyst i luren, en tankediger tystnad. – Astrid, sade Elias efter en stund, du har fortfarande vänner i huset, men du är säkert medveten om att du inte har gjort det lätt för dem … för oss kanske jag ska säga. Personalenheten hanterar, som du vet, bemanningsfrågor och det är helt normalt att ditt ärende hanteras där. – Jag hade annars tänkt att min framtid var något jag skulle diskutera vid ett samtal på tu man hand med Agneta, sade hon. Det blev tyst igen, en längre tystnad den här gången. – Jag är övertygad om att du inser, sade han omsorgsfullt, att blotta tanken att utrikesministern skulle erbjuda dig förmånen av ett personligt samtal om din framtida karriär under rådande omständigheter för de flesta skulle te sig som ett utomordentligt dåligt skämt. – Men Agneta och jag har känt varandra länge, sade Astrid långsamt och tydligt, och när hon tänker tillbaka på hur och var vi först träffades på 90-talet är jag övertygad om att hon skulle tycka att det var synd om hon inte gav mig den chansen, trots allt det tråkiga som hänt senare. Den här gången var tystnaden inte lika lång. Elias Markström hade aldrig haft svårt att förstå halvkväden visa. 22

Bortfall inlaga.indd 22

2014-03-10 14:01


– Jag hör vad du säger, kära Astrid, sade han, och jag ska framföra det till Agneta tillsammans med din önskan om ett personligt samtal. Jag återkommer när jag fått besked av henne. Han gjorde en konstpaus. – Men vet du något hon skulle behöva döda dig för, då tror jag det är bäst att du ser upp, till och med där uppe i Dalarna. Han skämtade förstås. Men Astrid var inte helt säker på att det var helt och hållet ett skämt. Efter samtalet med Elias kände hon sig bättre till mods, som alltid stärkt av att göra något aktivt. Men hon var ändå för rastlös och uppjagad för att sätta sig och arbeta med den rapport om demokratiläget i ett centralasiatiskt land med betydande energitillgångar som var hennes officiella arbetsuppgift under deltidssjukskrivningen. I stället bestämde hon sig för att köra in till Hammarås, posta brevet till Gabriels advokat och försöka göra något åt sitt problem. Kunde hon få läsa polisutredningen eller kanske prata med någon pensionerad kriminalpolis som hållit på med fallet? Hennes kusin Martin var kriminalpolis i Hammarås, hon kunde börja med honom, och kanske också söka i lokaltidningens arkiv. Vad hade hänt med Mikaels familj? Hon hade för sig att hans föräldrar hade skilts när sonen varit försvunnen några år, och att hans mor Kerstin hade tappat fotfästet ordentligt och börjat dricka hårt. För ett par år sedan hade lokaltidningen haft ett stort uppslag om fallet, ”Trettio år sedan Mikael försvann/Gåtan som aldrig löstes”, och Astrids kusin Maria hade mejlat henne en länk med hälsningen ”Du minns väl vår barndoms stora mysterium”. Där hade det framgått att Kerstin Granberg var död. Men vad hade hänt med Camilla, 23

Bortfall inlaga.indd 23

2014-03-10 14:01


Mikaels yngre syster? Det kunde hon snart ta reda på. Hade det inte varit för allvaret i det som stod på spel hade Astrid nästan känt sig upplivad av uppdraget hon gett sig själv. Hon tyckte om att spela förhandlingspoker, fiska upp information, lista ut vad motparten visste och ville utan att visa sina egna kort. Hon gick upp till sitt rum på övervåningen och tänkte som vanligt på hur oförändrat allt var och hur det hade hjälpt henne när hon kom hit efter Händelsen, hur det känts som en returresa till barndomens trygghet. För att vara livslång ungkarl och född på 30-talet, hade Sammils Lars Matsson hållit häpnadsväckande rent och snyggt i hemmet där han bott ensam sedan hans föräldrar gick bort på 80-talet, men han hade inte ändrat på en enda sak efter föräldrarnas död. Gardiner, mattor, möbler, dukar, lakan – allt mindes Astrid från barndomens besök hos morföräldrarna. Och själv hade hon inte heller ändrat på något under de snart två månader hon bott här. Kanske skulle det komma en dag när hon kände för att göra om gården hon ärvt till en drömbostad, värdig att visas upp i något av de heminredningsmagasin som saluförde drömmen om livet på landet, men hon tvivlade starkt på det. Hittills hade hon nöjt sig med att bädda och hänga upp sina kläder i ett av de två tomma sovrummen på övervåningen. För turen till Hammarås lade hon en omsorgsfull makeup framför spegelbyrån i sitt sovrum på övervåningen och bytte ut sina gamla jeans och den säckiga tröjan mot en klänning som tydligt signalerade storstad. Hon mindes sitt första besök på vårdcentralen när hon flyttat upp efter Händelsen och mötet med en distriktsläkare som knappt hade lyft blicken från datorskärmen för att se på henne efter ett första ointresserat ögonkast när hon klev in genom dörren. Efteråt förstod hon vad 24

Bortfall inlaga.indd 24

2014-03-10 14:01


han hade sett – en deprimerad medelålders kvinna med dålig hållning och ett efternamn som visade att hon hörde hemma i trakten, lång och kraftig och trist klädd, en varelse inte värd mer av hans tid än vad som krävdes för att skriva ut ett recept på datorn. Han hade kallat henne ”Annbritt” och varit så övertygad om att hon måste vara inbiten rökare att han ägnat flera minuter åt att försöka övertyga henne om att pröva ett nytt, undergörande antirökmedel som snart skulle komma ut på marknaden. Det hade varit en bara alltför lärorik lektion i hur lätt en kvinna i fyrtioårsåldern försvinner in i väggen, blir en grå fläck som ingen ser, en projektionsyta för fördomar. Det skulle inte få ske den här gången. Hon gick ner till salen och granskade sin bild i den takhöga spegeln. Hon kunde när hon ville. Senast hon såg Gabriel hade hon drottninglikt svept in på advokatkontoret, framgångsrik karriärdiplomat i varje tum, klädd i en sanslöst dyr linneklänning från en sanslöst exklusiv belgisk designer som hon lyckats betala med ett av Gabriels kreditkort. Det hade varit en strålande föreställning – advokaten hade varit imponerad och Gabriel förvånad. Men den sortens föreställningar krävde tillbehör och attityder som sällan kom till pass i Granåkers Hästberg. Hon tog sin Burberry från kroken i tamburen, drog åt skärpet hårt i midjan och slängde Tassoneväskan över axeln. På väg ut såg hon brevet med skilsmässoblanketten, som låg på köksbänken, och stoppade det i fickan. Hon måste komma ihåg att posta det inne i Hammarås, tänkte hon. Hon kände inget särskilt. Åtminstone intalade hon sig det. Efter några kilometer på den smala väg som ledde fram till länsvägen mot Hammarås kom hon fram till en ännu smalare 25

Bortfall inlaga.indd 25

2014-03-10 14:01


avtagsväg med en skylt som angav ”Ramsnoret 4 km”. En impuls som hon inte riktigt förstod fick henne att sakta ner och sedan stanna till. Längs den avtagsvägen hade familjen Granberg bott, och hon greps av en oemotståndlig önskan att se hur deras hus såg ut i dag, som om det skulle hjälpa henne att få fatt i lukten och smaken av det förflutna. Bodde någon där numera eller hade familjens tragedi fått folk att sky platsen? Hon tog av mot Ramsnoret. Den smala grusvägen vindlade fram mellan partier av mörk, susande granskog omväxlande med låglänt myrmark, ångande under höstsolen. Huset låg på en liten höjd och hon såg det på långt håll, en fläck av grå eternit mot lövträdens höstfärger och granskogens mörkgröna vägg. Hon tvekade bara några sekunder innan hon svängde upp i den korta backen som ledde upp till det som en gång varit Mikael Granbergs hem. Grusgången framför huset var igenväxt, och vid sidan av den kämpade resterna av en hallonhäck en ojämn kamp mot snår av gigantiska nässlor som var på god väg att ta över tomten. En rostig handgräsklippare stack upp bland nässlorna och utanför det lilla garaget stod en lika rostig skrotbil. Flera takpannor var trasiga eller borta, och nedanför taksprånget hängde stuprännan på trekvart. I fönstret bredvid ytterdörren tittade en rad vissna krukväxter fram mellan smutsiga, ljusblå nylongardiner som såg ut att ha hängt där sedan 1978. Astrid klev ur bilen och såg sig omkring på gårdsplanen, där hennes silvergrå Audi A4 Quattro stack ut som en hälsning från en annan värld. Här fanns inget av den känsla av frid som ibland lägger ett försonande skimmer över övergivna gårdars långsamma förfall. I stället påmindes hon om tomma hus hon sett på Balkan, bostäder som lämnats i all hast av människor i 26

Bortfall inlaga.indd 26

2014-03-10 14:01


panikslagen flykt undan framryckande arméer eller friskaror. Hennes nackhår reste sig och hon spetsade öronen som om hon väntat sig att få höra klicket från ett vapen som osäkrades någonstans i ett uthus. Då kom plötsligt känslan igen, den brännande känslan av att någon iakttog henne, att hon var observerad. Och nu fanns det ingen godtagbar förklaring. Brevet till Gabriels advokat låg i hennes ficka men brände inte där – hon hade nästan glömt bort det. Hon vände sig långsamt runt och fick en sekundsnabb skymt av en rörelse bakom nylongardinen. Den här gången var det ingen inbillning. Någon iakttog henne från huset som en gång varit Mikael Granbergs hem, någon som inte ville bli sedd.

27

Bortfall inlaga.indd 27

2014-03-10 14:01

Profile for Smakprov Media AB

9789150116441  

9789150116441  

Profile for smakprov