”Jag vet att du sa att du var upptagen, men …” ”Nora.” Patch uttalade mitt namn som om det var poängen i ett skämt. ”Jag trodde inte att du skulle ringa. Någonsin.” Jag hatade att jag tvingades äta upp mina egna ord. Jag hatade Patch för att han påminde mig om det. Jag hatade coach McConaughy och hans sinnessjuka hemuppgifter. Jag öppnade munnen i hopp om att något klyftigt skulle komma ut. ”Och? Kan vi träffas eller inte?” ”Jag kan faktiskt inte.” ”Kan inte eller vill inte?” ”Jag är mitt i en poolmatch.” Jag hörde leendet i hans röst. ”En viktig poolmatch.” Att döma av bakgrundsljudet talade han sanning – om poolmatchen. Om den var viktigare än min hemuppgift kunde diskuteras. ”Var är du?” frågade jag. ”Bo’s Arcade. Inte din typ av ställe.” ”Då tar vi intervjun på telefon. Jag har en lista med frågor …” Han lade på. Jag stirrade förbluffat på telefonen och rev sedan ett blad ur anteckningsblocket. Idiot, skrev jag på första raden. På raden under lade jag till: Röker cigarrer. Kommer att dö av lungcancer. Förhoppningsvis snart. I utmärkt fysisk form. Jag strök genast över den sista noteringen tills den var omöjlig att läsa. Klockan på mikrovågsugnen slog om till 21:05. Som jag såg det hade jag två val – antingen fantiserade jag ihop en intervju med Patch, eller så åkte jag till Bo’s Arcade. Första alternativet hade varit frestande, om jag bara lyckats ignorera coachens varning om att han skulle granska sanningshalten i våra svar. Jag visste inte tillräckligt mycket om Patch för att kunna ljuga ihop en hel intervju. Och det andra alternativet? Inte det minsta lockande. Jag sköt på mitt beslut tillräckligt länge för att ringa mamma. En del i vår överenskommelse för att hon skulle kunna jobba och resa så mycket gick ut på att jag måste uppföra mig ansvarsfullt och inte vara 22
Hush hush lasprov.indd 22
10-03-31 13.18.23