Issuu on Google+

..

Inte ens i doden

Översättning Ing-Britt Björklund


Tidigare utgivning Ond bråd död i Venedig (1998) Död i främmande land (1999) Klädd för döden (2000) Högvatten (2001) Natt i Venedig (2002) Mord i natten (2003) En ädel död (2004) Dödlig dos (2005) Mäktiga vänner (2006) Djupt vatten (2007) Dödligt arv (2008) Rättvisans mörker (2009) Falska bevis (2010) Om stenar kunde tala (2011) En dunkel död (2012) Saknad till döds (2013)

Bokförlaget Forum Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Donna Leon och Diogenes Verlag AG, Zürich 2008 Engelska originalets titel The Girl of His Dreams Omslagsdesign/omslagsfoto Anders Timrén Tryckt 2014 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-14252-4


Till Leonhard Toenz


Der Tod macht mich nicht beben Nur meine Mutter dauert mich; Sie stirbt vor Gram ganz sicherlich Mitt liv blott kval är blifvit! Jag ej för döden fruktan har, Men ack min moders lif det tar! Trollflöjten Mozart




1





Brunetti hade upptäckt att det gick att stänga ute de flesta tankar genom att tyst räkna till fyra om och om igen. För att slippa distra heras av myllret av människor omkring sig gick han och tittade på topparna på cypresserna och på de små fluffiga molnen som seglade fram på himlen. Han njöt i fulla drag av den ljuvliga vårdagen. Om han vred bara lite grand på huvudet kunde han skymta insidan av tegelmuren långt därborta och föreställa sig kampanilen på andra sidan. Räknandet var en sorts mental motsvarighet till hans vana att dra ihop axlarna när det var kallt ute för att han hoppades frysa mindre då. Så om han på motsvarande sätt skärmade av tankarna mot omvärlden kanske den kändes mindre plågsam. Paola, som gick bredvid honom, stack in armen under hans och snart föll de in i samma takt. På andra sidan om honom gick Sergio, Sergios fru och två av deras barn. Raffi och Chiara gick bakom honom och Paola. Han vände sig om lite snabbt och log mot barnen, ett flyktigt leende som snabbt löstes upp i morgonluften. Chiara log tillbaka men Raffi tittade ner i marken. Brunetti tryckte sin arm mot Paolas och såg att hon hade strukit håret bakom öronen och satt på sig guldörhängena med lasurstenar som han hade gett henne i julklapp två år tidigare. Stenarna hade en ljusare nyans än den mörkblåa kap15

9


pan som hon hade tagit i stället för den svarta. När hade det försvunnit, tänkte han, det där outtalade kravet på att man var tvungen att ha svarta kläder på begravningar? Han kom att tänka på sin morfars begravning då hela släkten, i synnerhet kvinnorna, var svartklädda från topp till tå och såg ut som inhyrda gråterskor i en viktoriansk roman, fast det var långt innan han visste något om den viktorianska romankonsten. Hans farfars storebror var fortfarande i livet då, mindes han, och hade gått bakom kistan här på samma kyrkogård, under samma träd, bakom en präst som säkert hade läst samma böner. Brunetti kom ihåg att den gamle mannen hade haft med sig en jordklump från sin gård strax utanför Dolo. Nu var det länge sedan gården jämnades med marken för att man skulle bygga motorväg och fabriker där. Han mindes i alla fall tydligt att hans gammelfarbror, som måste ha varit nittio år, hade tagit upp en näsduk ur fickan medan kistan sänktes ner i den öppna graven och alla stod tysta runt omkring, vikt undan tyget och tagit fram en liten jordklump som han släppte ner på kistlocket. Det här var ett minne som förföljde Brunetti under hans barndom. Han förstod aldrig varför hans gammelfarbror hade tagit med sin egen jord och ingen i familjen hade heller kunnat förklara det för honom. När han stod här nu undrade han om alltihop kanske bara var fantasier hos en stackars sexåring som blev alldeles vettskrämd när han fick se hela sin släkt i svarta kläder och som blev ännu mer förvirrad när hans mamma försökte förklara vad döden var för något. Nu visste hon det, förmodade han. Eller också inte. Han var böjd att tro att det förfärliga med döden var just avsaknaden av medvetande, att man när man dog upphörde att veta, upphörde att förstå, upphörde precis allting. Hans barndom hade varit fylld av sagor: om det lilla Jesusbarnet som låg och sov i sin krubba, om de dödas uppståndelse, om en bättre 10


värld där de goda och rättrogna fick leva vidare i evighet. Men hans pappa hade aldrig trott på en högre makt, det var en av de bestående komponenterna under Brunettis uppväxt. Hans pappa var lågmält icke-troende och kommenterade aldrig sin frus självklara kristna övertygelse. Han gick aldrig i kyrkan, såg till att hålla sig undan när prästen kom på hembesök och var inte med när hans barn döptes och konfirmerades. De gånger Brunetti eller hans bror förde ämnet på tal brukade han bara mumla ”Sciocchezze” eller ”Roba da donne” och överlät åt sina båda söner att själva bestämma huruvida de ville anamma hans övertygelse om att religiös lydnad bara var kvinnliga stollerier, eller något som stolliga kvinnor ägnade sig åt. Men på slutet kom han inte undan, tänkte Brunetti. En präst hade gått in till hans döende far på Ospedale Civile, gett honom sista smörjelsen och sedan hållit en liten andakt över hans döda kropp. Allt detta kanske gjordes för att skänka hans fru lite tröst. Brunetti hade kommit i kontakt med döden så många gånger att han visste hur trösterikt det kunde vara för de efterlevande att ha en tro. Det kanske var det han hade i bakhuvudet under ett av de sista samtalen med sin mamma, eller snarare ett av de sista då hon fortfarande var klar i huvudet. Hon bodde kvar hemma då, men han och hans bror hade ordnat så att en grannes dotter var hos henne på dagarna och så småningom även på nätterna. Under det där året, innan hon oåterkalleligen gled bort från dem och in i den värld där hon sedan tillbringade sina sista år i livet, slutade hon att be. Radbandet, som hade varit en av hennes viktigaste ägodelar, försvann, krucifixet bredvid sängen likaså och hon slutade gå i kyrkan trots att den unga kvinnan som var hos henne ofta frågade om hon ville gå dit. ”Inte idag”, svarade hon alltid, som om hon kanske kunde tänka sig att gå dit i morgon eller dagen därpå. Så där höll 11


det på tills den unga kvinnan, och även Brunetti och hans bror, slutade fråga. Men även om de slapp undra över det kryptiska svaret fortsatte de att bekymra sig lika mycket över hennes mentala tillstånd. Hon började bete sig på ett allt mer oroväckande sätt. I början var det så att hon vissa dagar inte kände igen någon av sina söner, men för det mesta gjorde hon det och då pratade hon glatt på om sina grannar och deras barn. Det dröjde inte särskilt länge förrän dagarna då hon kände igen sina söner eller kom ihåg att hon hade grannar blev allt färre. Vid ett av de sista klara tillfällena, en bitande kall vinterdag sex år tidigare, var Brunetti och hälsade på henne sent på eftermiddagen. De drack te och åt småkakor som hon hade bakat på förmiddagen. Det var en ren tillfällighet att hon hade bakat kakor för trots att han hade berättat för henne tre gånger att han skulle komma hade hon glömt det. När de satt och smuttade på sitt te berättade hon att hon hade sett ett par skor i ett skyltfönster dagen innan som hon gärna ville ha. Brunetti erbjöd sig att gå och köpa dem åt henne och bad henne berätta var affären låg fastän han visste att hon inte hade varit utanför dörren på ett halvår. Blicken han fick var plågad, men hon låtsades som ingenting och sade att hon helst ville gå dit själv så att hon kunde prova dem för att vara säker på att de passade. Hon tittade ner i sin tekopp och låtsades som om hon inte hade märkt att minnet hade spelat henne ett spratt. För att lätta upp den tryckta stämningen frågade Brunetti apropå ingenting: ”Du mamma, tror du på allt det där med himlen och ett liv efter detta?” När hon tittade upp på sin yngste son märkte han hur grumliga hennes regnbågshinnor hade blivit. ”Himlen?” sade hon frågande. ”Ja. Och Gud”, svarade Brunetti. ”Allt det där.” Hon drack en liten klunk av teet, böjde sig fram och ställde 12


ner koppen på fatet innan hon rätade på sig igen. Hon satt alltid med rak rygg, ända till slutet. Sedan log hon och det var samma leende som hon alltid gav Guido när han ställde en sådan där fråga som var så svår att svara på. ”Visst skulle väl det vara trevligt”, svarade hon och bad honom hälla upp lite mer te åt henne. När Brunetti märkte att Paola stannade gjorde han också det och blev i samma ögonblick medveten om var de befann sig och varför. En bit bort, mot Murano till, såg han ett träd som blommade. Med rosa blommor. Var det körsbär? Persika? Han visste inte riktigt, han var inte så hemma på träd, men han gladde sig åt att blommorna var rosa, det var en färg som hans mamma alltid hade tyckt om, även om hon inte passade i den. Klänningen hon hade på sig där hon låg inuti kistan var grå och sydd i ett tunt ylletyg. Hon hade haft den i många år men inte använt den särskilt mycket. Hon brukade skoja om att hon ville spara den till sin begravning. Och så blev det. Plötsligt tog vinden tag i prästens stola så att den fladdrade upp. Han stannade intill graven och väntade tills människorna som gick efter honom hade ställt sig i en oordnad klunga runt omkring den. Det här var inte församlingsprästen, han som hade förrättat begravningsgudstjänsten, utan en gammal klasskamrat till Sergio som ofta hade varit hemma hos dem förr i tiden och som nu var sjukhuspräst på Ospedale Civile. Bredvid honom stod en man som verkade vara jämnårig med Brunettis mamma och ur en mässingsbägare som prästen höll i ena handen tog han upp en droppande vigvattenkvast. Han gick runt kistan och stänkte vigvatten på den samtidigt som han bad, men så lågt att bara de som stod närmast hörde det. Han fick vara försiktig med var han satte fötterna eftersom det var fullt av kransar uppsatta på träställningar på båda sidor om graven med kärleksbudskap 13


i guldbokstäver på sidenbanden som de var smyckade med. Brunetti tittade förbi prästen och bort mot trädet. Ännu en vindpust rufsade till de skära blommorna. Ett moln av blomblad lossnade och svävade upp i luften innan de långsamt föll ner på marken och bildade en skär ring runt stammen. En fågel började kvittra inne bland grenarna. Brunetti drog loss sin arm från Paolas och torkade sig i ögonen med insidan av kavajärmen. När han tittade upp igen såg han hur ett nytt moln av blomblad svävade upp från trädet, men snart grät han så mycket att han bara såg ett rosa töcken framför sig. Paola tog tag i hans hand och tryckte en ljusblå näsduk i den. Han snöt sig och torkade sig i ögonen igen innan han skrynklade ihop näsduken och stoppade ner den i kavajfickan. Chiara kom och ställde sig på andra sidan om honom. Hon tog hans ena hand och höll den medan prästen bad med hög röst för att överrösta blåsten och några kyrkogårdsarbetare gick fram till graven och lyfte upp remmarna innan de sänkte ner kistan i jorden. Brunetti kände sig under ett kort ögonblick alldeles sinnesförvirrad och märkte att han sökte med blicken efter den gamle mannen från Dolo, men det var ju kyrkogårdsarbetarna och inte hans gamle släkting som skyfflade ner jord på kistan. Först lät det ihåligt, men när det väl låg ett tunt lager jord över den blev det ett annat ljud. De hade haft en regnig vår och för varje jordkoka som släpptes ner dunsade det till lite dovt. Om och om igen. Sedan var det någon på andra sidan, kanske Sergios son, som gick fram och släppte ner en bukett påskliljor i graven innan han gick därifrån. Kyrkogårdsarbetarna stannade upp och lutade sig en stund mot sina skyfflar och alla som stod runt graven började gå över det spirande gräset bort mot utgången och vaporettohållplatsen. Samtalen trevade sig fram eftersom alla försökte komma på de rätta sakerna att säga 14


eller, om de misslyckades med det, i alla fall någonting. 42:an kom och allihop steg ombord. Brunetti och Paola valde att stanna kvar ute på däck. Plötsligt kändes det kallt i skuggan under taket. Det som hade varit en svag vind in­nanför kyrkogårdsmurarna var stark blåst härute och Brunetti blundade och böjde ner huvudet för att skydda sig mot den. Paola lutade sig mot honom och utan att titta upp lade han armen om hennes axlar. Motorn ändrade ljud och i samma stund märkte han att vaporetton saktade farten och förstod att de närmade sig Fondamenta Nuove. Den gjorde en stor gir för att kunna lägga till vid kajen och snart kände han att solen värmde på ryggen. När han lyfte på huvudet och öppnade ögonen såg han den långa raden av byggnader och klocktorn som stack upp här och var. ”Nu är det snart över”, hörde han Paola säga. ”Nu ska vi hem till Sergio innan vi går och äter lunch och efter det kan vi ta en promenad.” Han nickade. De skulle gå hem till hans bror och tacka de närmaste vännerna för att de hade kommit och sedan skulle de båda familjerna gå ut och äta. Efter det kunde de två – eller de fyra, ifall barnen ville följa med – ta en promenad, kanske bort till Zattere eller ner till Giardini och njuta av solen. Han ville att det skulle bli en lång promenad så att han fick se platserna som påminde om hans mamma, köpa något i någon av butikerna som hon hade tyckt om att gå till och kanske gå in i Frarikyrkan och tända ett ljus framför Assunzione, en målning som hon alltid hade älskat. Vaporetton var på väg att lägga till vid kajen. ”Det finns inget …”, började han, men avbröt sig eftersom han inte visste riktigt vad det var han ville säga. ”Det finns inget annat än bra saker att minnas efter henne”, avslutade Paola meningen åt honom. Precis så var det. 15




2





Vännerna och släktingarna stod runt omkring dem när vaporetton lade till vid l’imbarcadero, men Brunetti koncentrerade  sig på att han snart skulle stiga i land och tänkte samtidigt på Sergios lägenhet som hade renoverats bara ett halvår tidigare. Om prat om sjukdomar var gamla människors tidsfördriv och sport det allmänna samtalsämnet bland män så var prat om hus och lägenheter det sociala kitt som höll alla sorters venetianare samman. Det var få som inte lystrade när de hörde att det pratades om begärda och överenskomna priser, goda och dåliga affärer eller redogörelser för kvadratmetrar, tidigare ägare och inkompetensen hos byråkrater som hade till uppgift att ge tillstånd till ombyggnader eller moderniseringar. Brunetti trodde att det nog bara var mat som var ett vanligare samtalsämne vid venetianska middagsbord. Var det detta som hade ersatt berättelser från kriget? Var det så att näsa för bostadsaffärer numera värdesattes mer än fysiskt mod, tapperhet och patriotism? Men med tanke på att det krig som landet sedan årtionden var indraget i var en skam och ett misslyckande var det kanske lika bra att folk pratade om bostäder. Klockan på väggen vid hållplatsen visade bara lite över elva. Hans mamma hade alltid varit morgonmänniska så det var antagligen från henne Brunetti hade fått sitt goda morgon15 16


humör, något som nästan drev Paola till vansinne. Några steg av och andra steg på och sedan dröjde det inte länge förrän de var framme vid Madonna dell’Orto där de själva steg av och började gå in mot staden med kyrkan till vänster om sig. De tog till vänster vid kanalen, till höger över bron och därefter var de framme. Sergio öppnade dörren och alla gick tysta uppför trappan och in i lägenheten. Paola gick ut i köket för att höra om Gloria behövde hjälp och Brunetti gick fram till ett av fönstren och tittade ut mot kyrkan. Den skymdes delvis av en husvägg, så han såg bara den vänstra sidan och bara sex av lärjungarna. Han hade alltid tyckt att tegelkupolen på klocktornet såg ut som en panettone och det tyckte han nu också. Brunetti uppfattade att det var folk som rörde sig bakom honom, han hörde röster som pratade och var glad att de inte lät så där ansträngt dämpade och vördnadsfulla bara för att det var en begravning. Med ryggen mot dem och deras prat stod han kvar och fortsatte att titta ut på kyrkan. Han hade varit bortrest den där dagen för över tio år sedan då någon gick in och tyst och stilla lyfte ner Bellinis Madonna från altaret till vänster och gick därifrån med den. Hans kollegor i Rom som var specialiserade på konststölder hade kommit dit, men Brunetti och hans familj avbröt inte sin semester på Sicilien och när han kom hem hade poliserna rest tillbaka och tidningarna tröttnat på ärendet. Sedan hände inget mer – målningen hade lika gärna kunnat gå upp i rök. Mumlet bakom honom lät plötsligt lite annorlunda, så han vände sig om för att se vad det berodde på. Gloria och Paola hade kommit från köket med var sin bricka med kaffekoppar på och Chiara bar på ett fat med hembakta kakor. Brunetti var medveten om att det här bara var en liten enkel ceremoni för vännerna, men tyckte ändå att det kändes som en torftig avslutning på ett liv som i så stor utsträckning hade bestått 17


av mat och dryck och den trivsel som därigenom skapades. Sergio dök upp från köket med tre flaskor prosecco. ”Jag tänkte att vi skulle ta farväl innan vi dricker kaffe”, sade han. Brickorna sattes ner på soffbordet och Gloria, Paola och Chiara gick ut i köket igen för att några minuter senare komma tillbaka med vardera sex vinglas instuckna mellan fingrarna. Sergio drog ur den första korken och ljudet fick stämningen i rummet att lätta nästan som genom ett trollslag. Han hällde snabbt upp det skummande vinet i glasen, öppnade en flaska till och därefter den sista och hällde upp vin i fler glas än vad det fanns personer. Alla gick fram och tog var sitt och gjorde sig beredda att skåla. Sergio tittade bort på sin bror, men Brunetti höjde bara vinglaset och nickade mot sin storebror för att tala om att ordet var hans. När Sergio höjde sitt glas blev det genast alldeles tyst i rummet. Han höjde det lite till, såg sig omkring och sade: ”Skål för Amelia Davanzo Brunetti och för dem av oss som fortsätter att älska henne.” Sedan tog han en stor klunk vin. Ytterligare två eller tre personer skålade och därefter började alla dricka och prata lugnt och avspänt med varandra igen. Man avhandlade ditt och datt och nu smög sig framtiden in i samtalen. Några ställde undan sina vinglas och drack lite kaffe och åt några kakor innan de långsamt drog sig bort mot hallen. Där sade de några ord till de båda bröderna, kysste dem på kinden och gick. Efter tjugo minuter var det bara Sergio och Brunetti och deras familjer kvar. Sergio tittade på klockan. ”Jag har bokat bord åt oss så jag tycker vi lämnar det så här och går och äter lunch nu.” Brunetti tömde sitt glas och ställde det intill en massa fulla glas som stod kvar på bordet. Han ville tacka Sergio för att i all enkelhet ha sagt de alldeles rätta orden, men han visste 18


inte hur han skulle uttrycka det. På väg bort mot hallen vände han sig om och gav sin bror en kram innan han lämnade lägenheten. Han gick långsamt nedför trappan och ut i solen där han ställde sig och väntade på de andra.

19


9789137142524