9789172058286

Leva livet med demens

Gun Aremyr är fil. mag. och leg. arbetsterapeut. Hon före­läser och handleder personal inom äldreomsorg och har ­tidigare utkommit med flera böcker i ämnet, bland annat den ­populära Asta-serien. Jane Lindell Ljunggren är före­läsare och utbildare i demensfrågor. Hon driver även Hattstugans ­demensboende på Gotland. Båda har lång erfarenhet av arbete inom äldreomsorgen.

G u n A r e m y r & J a n e L i n d e ll L j u n gg r e n

d

en här boken handlar om hur man kan stödja personer med demens till ett fortsatt tillfredsställande och meningsfullt liv. Personliga och inspirerande berättelser från vardagen på Hattstugans demensboende varvas med fakta och praktiska råd.

Hur kan man stödja en person med demens till fortsatt delaktighet och ta vara på varje persons unika för­mågor och intressen? Hur kan man hindra en person från att utsätta sig för risker utan att använda tvångs­åtgärder?

Vilka hjälpmedel kan underlätta vid demens? Dessa är några av de frågor som tas upp. De nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom åskådliggörs med konkreta exempel.

Boken är skriven för yrkesverksamma, för vårdutbildningar samt för alla andra som vill öka sin kunskap inom demensområdet. Den kan användas på arbetsplats­träffar och som diskussionsunderlag i förändringsarbete.

G u n A r e m y r & J a n e L i n d e ll L j u n gg r e n

Leva livet med demens – praktiska råd och berättelser från Hattstugans äldreboende

G u n A r e m y r & J a n e L i n d e ll L j u n gg r e n

Leva livet med demens – praktiska råd och berättelser från Hattstugans äldreboende

Innehåll Förord 6 Bokens innehåll

Hur upplever en person med demenssjukdom tillvaron?

8

9

En skrämmande plats

10

Hur påverkas man av demens?

12

Att stödja till fortsatt delaktighet och meningsfullhet 15 Strategier för att underlätta i vardagen

16

Att vara kund

22

Levnadsberättelse 24 Utseende och identitet

32

Att erbjuda ett meningsfullt innehåll i dagen

33

Dockor och djur

42

Skilda tempon

51

Att bara finnas där

53

Sanning till varje pris?

55

Att ta emot gåvor

59

Personlighetstyper 63 Vandraren 65 Letaren 66 Plockaren 68 Roparen 68 Vilken kategori tillhör du och din omgivning?

70

Vad behöver de olika personlighetstyperna?

70

Att stödja anhöriga

75

Att inte bli igenkänd

77

En fysisk miljö som underlättar

81

Att erbjuda ett småskaligt särskilt boende

82

Säkerhet i den fysiska miljön

85

Förtydliga och ge ledtrådar

86

Skapa närhet mellan impuls och handling

87

Att förtydliga

88

Följer vi de nationella riktlinjerna kring den fysiska miljön?

89

Att skydda utan att begränsa

105

Etiska regler

106

Att ljuga eller tala sanning när någon vill lämna sitt hem

108

Nu måste jag hem!

113

Att förstärka tillhörigheten och skapa hemkänsla

114

Fler strategier för att minska behovet av att gå ut på egen hand

119

Hjälpmedel – en möjlighet att behålla frihet och självständighet

121

Tidshjälpmedel 123 I badrummet

124

Hjälpmedel vid måltider

124

Ökad frihet och säkerhet

124

Stöd att hitta borttappade ting

127

Minnesstöd 127 Att underlätta läsning

128

Hjälpmedel för vila och harmoni

128

Att påverka en svår situation med hjälp av ICF:s struktur

131

Exemplet Anna-Maria

133

Berättelsen om Sigfrid

141

En trevlig plats

145

Tips om webbplatser

147

Bilaga 148

Förord

d

e n n a b o k g e r praktiska tips och tankar kring hur man på bästa sätt kan assistera en person som fått en demenssjukdom att fortsätta leva ett gott liv. Vi har illustrerat den med berättelser och foton från vardagen med demenssjukdom så som vi mött den på Hattstugan, i andra delar av omsorgen om personer med demens och så som vi fått den beskriven av människor vi mött. Boken är skriven för alla yrkesverksamma, för vårdutbildningar samt alla andra som vill öka sin kunskap inom demensområdet. Den kan användas på arbetsplatsträffar och som diskussionsunderlag i förändringsarbete. Vi hoppas att den ska fungera som en bra ”kokbok” som ger inspiration till egna ”recept” på en bra vardag med demens.

Kroppen och hjärnan är vårt instrument att spela på. Vad händer när instrumentet skadas och melodin låter annorlunda? Är det men­ ingsfullt att fortsätta spela på de strängar och tangenter som fort­farande ger vackra toner ifrån sig? Kan man fortsätta att vara musiker även utan ett fullgott instrument? Kan man kanske rentav växa som människa och njuta av tillvaron trots att man drabbats av sjukdom?

En person med demens är fortfarande helt och fullt delaktig i sitt eget liv. Man är den man är och vi som finns runt personen har som uppgift att assistera i arbetet med att skapa mening och tillfredsställelse i sitt eget liv. Det gäller när vi kliver över tröskeln till den hemmaboende lika mycket som när vi kliver in hos någon som bor på ett äldreboende.

När vi skrev denna bok var det med en önskan om att så många som möjligt som möter personer med demenssjukdomar ska förstå de

6 f ö r o r d

svårigheter som sjukdomen ger, men framförallt att du som nu läser ska ha kunskaper som gör att du kan ge precis rätt assistans för att personer med demens ska få fortsätta att vara den de innerst inne är och den person de önskar att vara.

Vi ger exempel på flera hjälpmedel och aktivitetsmaterial. Om du vill veta var man kan hitta dem hänvisar vi till Guns hemsida www.gunaremyr.se, eftersom företag och produkter ständigt förändras och utvecklas och det därför krävs att informationen uppdateras kontinuerligt.

Genomgående i texten har vi valt att använda det mer könsneutrala ordet hen när det annars skulle ha stått hon/han.

Vi som skrivit boken är Gun Aremyr och Jane Lindell Ljunggren.

Gun Aremyr har drygt tjugo års erfarenhet av demensområdet. Hon är fil.mag., arbetsterapeut och har arbetat med anhörigstöd, hemtjänst, minnesutredning och psykogeriatrik. Hon föreläser och är handledare för personal inom äldreomsorg och för personal inom omsorgen om personer med intellektuella funktionshinder och demenssjukdom. Hon har haft uppdrag i Sverige, Norge, Danmark och Japan. Som styrelsemedlem i Svenska nätverket för demenskunskap är hon medarrangör av den årliga tvärprofessionella konferensen Svenska Demensdagarna.

Hon driver ett nationellt nätverk för arbetsterapeuter med intresse för demensområdet. Sedan tidigare har hon skrivit läroböcker kring demens, bland annat i Asta-serien, och genomfört en studie för hjälpmedelsinstitutet kring sälroboten Paro. Gun har arbetat som anhörigkonsulent och har också själv varit anhörig till personer med demens.

Jane Lindell Ljunggren har fyrtio års erfarenhet av äldreom­ sorg. Hon är en välkänd föreläsare och utbildare i demensfrågor.

Tillsammans med sin syster är Jane initiativtagare till och driver sedan 1994 Hattstugans demensboende på Gotland (www.hattstugan. se). Hattstugan har genom åren fått ta emot ett antal utmärkelser för god demensvård och för att vara en personalvänlig arbetsplats. Stor vikt har lagts vid att skapa ett hem och en trädgård med harmoni, gemenskap och aktiviteter av skilda slag. Jane är mycket engagerad i demensvårdens och äldreomsorgens framtid och kämpar tillsammans med de övriga på Hattstugan för rätten till en personlig och flexibel vård för personer med demens. Hon strider också för anhörigas rättigheter i olika sammanhang. förord

7

Bokens innehåll Den här boken består av åtta huvudkapitel. I Hur upplever en person med demenssjukdom tillvaron? beskriver vi kortfattat hur man påverkas av demens. Det nästföljande kapitlet, Att stödja till fortsatt delaktighet och meningsfullhet, ger många exempel på hur man kan arbeta för att en person med demens ska kunna leva ett fortsatt rikt och meningsfullt liv och hur man underlättar för fortsatt delaktighet.

Kapitlet Personlighetstyper beskriver fyra vanliga personlighetstyper och ger råd om hur man bäst bemöter dem – både bland personalen och bland personerna som har en demenssjukdom. Att stödja anhöriga handlar om hur det kan kännas när någon närstående får en demens­ sjukdom och hur man kan ge stöd. I En fysisk miljö som underlättar beskriver vi hur man på olika konkreta sätt kan tillgängliggöra och berika miljön för personer med demens. Kapitlet utgår delvis från de nationella riktlinjerna och kompletteras med en bilaga i form av ett formulär där man kryssa för olika alternativ för att få en uppfattning om hur väl man följer dessa riktlinjer.

Kapitlet Att skydda utan att begränsa handlar om hur man på ett etiskt försvarbart sätt kan förhindra att personer med demens utsätter sig för fara, exempelvis då de lämnar sin bostad på egen hand.

I Hjälpmedel – en möjlighet att behålla frihet och självständighet ger vi exempel på olika typer av hjälpmedel som underlättar i vardagen för personer med demens. I det sista kapitlet, Att påverka en svår situation med hjälp av ICF:s struktur, ger vi två konkreta fallbeskrivningar och visar hur man med hjälp av ICF:s struktur kan bena upp en svår situation och hitta lösningar.

Boken inleds och avslutas med två påhittade berättelser, En skrämmande plats och En trevlig plats. Dessa berättelser, eller sagor, syftar till att ge förståelse för hur en person med demens kan uppleva en dåligt anpassad miljö och ett bristande bemötande respektive mot­ satsen –­ en anpassad och stimulerande miljö samt ett empatiskt och respektfullt bemötande.

8 f ö r o r d

Hur upplever en person med demenssjukdom tillvaron?

h

u r l i v e t ä r när man får en demenssjukdom kan bara den som har sjukdomen svara på. Långt in i sjukdomen kan vi som finns runt personen bara gissa eftersom förmågan att berätta förändras.

Vi börjar med en saga för att ändå ge exempel på hur tillvaron med demens skulle kunna se ut i värsta fall.

En skrämmande plats Det var en gång en mycket vacker och gammal kvinna. Hennes hår hade en gång varit svart som natten och hennes leenden, om än sällsynta, var fortfarande ljusa som dagen. Hon vandrade rastlöst fram och tillbaka på en plats som var helt främmande för henne.

Hur kom jag hit, undrade hon. Varför är det ingen här som jag kän­ ner? Vad är det här för ställe?

Hon gjorde sitt bästa för att försökta lista ut om det var sommar eller vinter, dag eller natt, men det var omöjligt. Släta golv, släta väg­ gar, halvmörker och människor som sprang förbi ibland, fort, fort. Hon förstod att det var bråttom men visste inte varför, och det var oroligt att inte veta vad som skulle hända härnäst eller vilka dessa personer som fanns i hennes närhet var.

Ibland forsade det vatten över henne men för det mesta var det torr­ väder. Dessa häftiga skyfall var skrämmande eftersom det alltid verkade vara någon av de främmande som hindrade henne från att ta skydd just när hon behövde det som mest. Vid andra tillfällen var hon helt ensam och visste inte varför alla sprungit sin väg. Hon överväldigades ofta av en stor trötthet. Eftersom hon inte visste vart hon var på väg kändes det ibland meningslöst att gå vidare, men samtidigt kunde hon inte bara ge upp.

Det måste ju finnas en väg hem, bara jag fortsätter leta, tänkte hon.

Det hände att hon unnade sig en paus. Någon av de främmande slängde till henne lite mat och hon åt snabbt för att inte vara i vägen för deras brådska. Maten smakade just ingenting men hon visste inte hur hon annars skulle orka fortsätta vandra.

När hon behövde tömma blåsan och tarmen försökte hon smyga undan de främmande, men de var överallt. Det var omöjligt att hålla sig

10 h u r

u p p l e v e r e n p e r s o n m e d d e m e n s s j u k d o m t i l lva r o n ?

i längden och hon skämdes över att vara så smutsig. Men vad skulle hon göra?

Hon tänkte: Vad ska de tro? Det här är ju inte jag. Jag måste ta mig hem igen. Finns det ingen som kan hjälpa mig hem igen?

Runt henne babblade människor på. De verkade så otroligt ener­ giska och målinriktade men det de gjorde var helt oförståeligt. Då och då kunde hon få fatt i en liten del av det de sa och fick ett intryck av att de talade om henne. Det var förvirrande och skrämmande. Hon kände sig både utelämnad och ensam.

Ibland fick främlingarna för sig att de skulle roa sig lite. De bad henne att utföra underliga uppgifter som hon inte helt förstod, till exempel att räkna baklänges från hundra eller följa instruktioner som var helt obegrip­ liga om att vika papper och rita krumelurer. Hon fick aldrig veta vad meningen var med de här övningarna och inte heller resultatet av dem.

Hon skulle gärna ha velat hjälpa till, bara hon förstått vad alltsammans gick ut på och bara någon hade tagit henne på tillräckligt stort allvar för att hjälpa henne lite. Men hon misstänkte att de skrattade åt henne.

Jag har blivit så dum, tänkte hon, så dum, så dum, så dum …

Hon visste att det inte alltid varit så här. En gång i tiden kunde hon bestämma över sitt liv. Hon visste vart hon var på väg och inget skrämde henne. Det fanns människor som älskade henne och som hon älskade. Nu var allt kaos, mörker, dimma och hon var hela tiden rädd.

Jag kommer aldrig att hitta hem igen, tänkte hon. Jag kommer ald­ rig att hitta hem.

Sagor är inte verkliga, men ibland kan de beskriva något som gör att vi får syn på verkligheten. Tankarna efter att man lyssnat på en saga kan vara nya tankar som ändå känns som om de alltid funnits där.

Berättelsen om en skrämmande plats är ren fiktion och är skriven som en hyllning till professor Tom Kitwood, som var en av de första som tydligt beskrev hur viktigt det är att se människan först och inte demenssjukdomen som personen har men inte är.

Fråga dig själv: Vill du vara medverkande i den här kvinnans berättelse?

Tror du att det finns sätt att förändra den äldre kvinnans upplevelse genom ditt sätt att assistera henne? Ta gärna med dig den frågan in i kommande kapitel.

h u r u p p l e v e r e n p e r s o n m e d d e m e n s s j u k d o m t i l lva r o n ?

11

Man kan delta i en reminiscensgrupp även om man inte har det verbala språket kvar. Det krävs att personalen har kunskap om personens levnadsberättelse och medvetet tar hand om de fragment av berättelser som personen delar med sig av. Det är också viktigt att man utifrån deltagarna tänker på vilka teman man ska ha och vilka som passar tillsammans i respektive grupp. Allt för att stärka självkänsla, delaktighet och trygghet. Som i sin tur ger fantastiska upplevelser för alla inblandade.

?

Vad vill du att personer ska veta om dig och ta hänsyn till när du flyttar in på ett äldreboende?

Hur kopplar du/ni ihop levnadsberättelsen med genomförandeplanen?

På vilket vis involveras anhöriga kring de berättelser du/ni behöver mer information om?

På vilket sätt bistår du/ni den enskilde i att få bearbeta svåra känslor av exempelvis sorg, ilska och dålig självkänsla?

På vilket vis bistår du/ni den enskilde i att finna styrka från sina berättelser om egen kompetens, glädje, hopp och lycka?

Utseende och identitet Eskil hade flyttat in på ett äldreboende. Ibland var han bara arg. Inget fungerade och han ville inte medverka till någonting som helst. Vissa morgnar fungerade allt bra.

För den som läst i Eskils levnadsberättelse var det enkelt att förstå.

Eskil hade varit en man som alltid klätt sig snyggt. Han rakade sig noga på morgonen och kammade sig med omsorg. Ny kostym köptes in till alla stora födelsedagar och fester även om han hade många hängande i garderoben redan. Eskil var en man med stil. På grund av sin demens­ sjukdom och på grund av en förlamad högerarm kunde Eskil numera inte klara sin personliga hygien på egen hand. De som assisterade ho­ nom på äldreboendet hade ofta bråttom. De kunde vissa dagar raka honom mycket snabbt och Eskil upplevde det som slarvigt. Eller så bestämde personalen, utan att tillfråga Eskil, att han inte behövde rakning alls den dagen. Han hade ju rakat sig dagen innan. Det var inte

32 at t s t ö d j a t i l l f o r t s at t d e l a k t i g h e t o c h m e n i n g s f u l l h e t

så noga med en gammal gubbe, kände Eskil och surnade till. Han åter­ vände till sängen och bestämde sig för att allt kunde kvitta den dagen.

De dagar som Linda var i tjänst fungerade allt strålande. Hon till­ talade Eskil med respekt och väntade på hans gensvar även om han nu saknade förmågan att uttrycka sig verbalt. Hon såg till att han fick hjälp med det han inte klarade själv. Rakningen gjordes omsorgsfullt och Eskil fick möjlighet att kontrollera med vänsterhanden så att allt kändes slätt. Rynkade han pannan så rakade Linda lite till på det områ­ det han markerat. Eftersom hon kände till Eskils bakgrund förstod hon också att rakningen, kamningen och påklädningen var värd att lägga extra tid på. Den respekten gjorde att Eskil kände att han var en person som det var värt att lägga omsorg på.

Att få vara den man är kan handla om att känna igen sin frisyr, sin nyrakade haka och de kläder man har på sig. Där det finns människor som bryr sig om Eskil och det som är viktigt för honom, där kan han också känna sig hemma.

Att erbjuda ett meningsfullt innehåll i dagen Vad som är meningsfullt för en person behöver inte vara det för en annan. Att få vara en del av ett socialt sammanhang kan vara stimulerande under en del av dagen och att slippa vara en del av ett socialt sammanhang kan också kännas skönt. Följande beskrivningar av vad som skulle kunna ge en person något att göra under en dag ska därför ses som exempel och inte som en receptbok där varje ingrediens ska läggas i grytan för att den ska bli välsmakande.

Anton hade vuxit upp på en gård med en stark far som dikterade det mesta. Tidigt fick han och hans systrar veta att de inte dög till mycket och när Antons systrar var vuxna nog att lämna hemmet gjorde de det. Anton blev kvar. Trots att han skötte det mesta av sysslorna var det alltid med faderns vakande öga över sig. Det fanns ofta något att anmärka på och helt nöjd kunde han inte göra sin far.

En cykel skaffade han sig och med hjälp av den tog han sig till lä­ sesalen på biblioteket och en och annan fotbollsmatch, men något at t s t ö d j a t i l l f o r t s at t d e l a k t i g h e t o c h m e n i n g s f u l l h e t

33

riktigt uteliv var det inte tal om. Att skaffa en livspartner blev inte av helt enkelt och det fanns ju alltid något som behövde göras på gården.

Anton planerade kanske inte att bli hemmapojke, men att hjälpa sin far och mor föll sig ändå naturligt.

När sedan Anton utvecklat en demenssjukdom och fick komma till Hattstugan fortsatte fadern, nu 100 år, att håna sin son. ”Se på sorken6, sämre än mig”, kunde han säga helt öppet med Anton sittande intill.

Anton hade många önskningar om att unna sig en resa eller kanske köpa sig något. Men varje gång han kom i tankar om något han öns­ kade ångrade han det han tänkt. Han visste alltid att hans far skulle bli arg om han slösade bort sina pengar på onyttigheter. Han var lycklig när Hattstugan tog honom på semester på Gotland och han fick sova borta några nätter. Det kostade honom inget och därför trodde han att pappan kanske ändå skulle godkänt det hela.

På Hattstugan tog man vara på varje tillfälle att uppmuntra och be­ römma Anton när han hjälpte till med de vardagliga sysslorna i boen­ det: ”Vilken tur att du kommit hit. Vi behöver verkligen någon som kan hugga i!”

Man hittade flera uppgifter till Anton som han kunde klara av och som fyllde hans dag. Han hämtade bland annat posten i brevlådan ute på gatan, sopade trappan, högg och hämtade ved till Hattstugans ka­ kelugn och vedspis. Anton var lycklig när han fick yxan i sin hand och när han klarade av att klyva ved en stund. Det hände att han föll på knä vid rullatorn på väg efter posten, men det var hans dagliga uppdrag och det var viktigt för honom att få fortsätta vara till glädje för andra. Anton hade sin speciella postväska och när han kom in från brevlådan så var det inte alltid att han ville dela med sig på en gång. Han lurade gärna en liten stund innan han lämnade över posten och satte väskan vid bor­ det utan att öppna den. Sedan öppnade han väskan och tittade i den för att återigen stänga den. Personalen var uppmärksam och frågade glatt: ”Kom det någon post? Du kan väl visa oss. Var det ingen post idag?” Det blev som en lek som upprepades varje dag, till Antons stora förnöjelse.

Man dansar och sjunger mycket på Hattstugan och det fanns da­ mer under den tiden Anton bodde där som gärna ville dansa. Det blev lite spontandans då och då under dagarna och kvällarna. Anton satt 6

”Sorken” betyder ”pojken” på gotländska.

34 at t s t ö d j a t i l l f o r t s at t d e l a k t i g h e t o c h m e n i n g s f u l l h e t

och tittade på och efter en tid kom han till Jane och bad att få prata med henne i köket. Väl där, utom hörhåll för de andra boende, frågade han om Jane kunde lära honom dansa. Jane blev förvånad men fick naturligtvis tacka ja till erbjudandet om att agera danslärare. ”Jag ska göra så gott jag kan”, sa hon, och det nöjde sig Anton med.

I början ville inte Anton dansa inne i vardagsrummet med de and­ ra utan Jane och han skulle göra det i köket. Senare fick även andra, både bland personal och bland medboende, lära honom. Han verkade mycket nöjd över att våga sig på att lära något nytt, och alla på Hatt­ stugan gladde sig tillsammans med honom.

Man kan må minst lika bra av att sitta bredvid och känna en aktivitet som att praktiskt utföra den. Det är viktigt att få vara någon ”att räkna med” och inte behöva sitta och slumra sig igenom dagarna. Det finns många sätt att bidra på: komma med verbala tillrop, smaka av såsen eller kanske känna på tvätten som läggs i knäet. Man kan känna doften av något som Renee och Jenny tar ett härligt bad i havet.

at t s t ö d j a t i l l f o r t s at t d e l a k t i g h e t o c h m e n i n g s f u l l h e t

35

v

i är alla olika. Vissa av oss tilltalar främlingar på bussen och andra avstår helst. Vissa ber gärna om hjälp medan andra helst klarar av allt på egen hand. Vi kan också vara mer eller mindre inriktade på att lyckas med det vi förutsätter oss att göra, att nå framgång, eller mer eller mindre inriktade på att förstå. Den som vill förstå kan vara helt nöjd med en misslyckad måltid om tillagningen gett kunskap om nya kryddor eller hur mycket stark spansk peppar man ska använda för att det ska bli gott. En person som vill ha framgång är bara nöjd om middagen smakar perfekt första gången hen tillagar den efter det nya receptet.

Hur vi är beror naturligtvis inte bara på vår personlighet, utan också på vilken situation vi befinner oss i. Ändå kan en god vän eller familjemedlem med största säkerhet tala om för dig hur du mestadels placerar dig på följande linjer:

Inåtvänd

Utåtriktad

Framgång Förståelse

Hur du placerar dig kan avgöra hur du tar dig an en svårighet i livet.

Föreställ dig att du arbetar i vården och önskar assistera Karin i duschen.

Målet är att hon ska ha en skön stund och samtidigt bli ren. Men Karin vägrar. Hon vill inte ta emot din hjälp. Beroende på vem du är kan du välja att reagera på många skilda sätt. Är du starkt inåtvänd ber du ingen om hjälp. Du ger upp. Är du mycket utåtvänd kommer du att be alla i arbetslaget inklusive familj, goda vänner och din chef om hjälp att lösa situationen. Är du helt inriktad mot framgång kommer du att känna dig misslyckad eftersom du inte lyckats genomföra en av dina arbetsuppgifter och du kommer att försöka igen och igen och igen oavsett vad Karin vill. Är du helt inriktad mot förståelse kommer Karin förmodligen aldrig mer att erbjudas dusch eftersom du först måste förstå situationen. Du vill läsa all facklitteratur på området, diskutera med experter och lusläsa Karins levnadsberättelse och medicinska journal innan du bestämmer dig för ett förhållningssätt. Det är tur att vi sällan är så starkt polariserade som personlighetstyper.

64 p e r s o n l i g h e t s t y p e r

Bo Eneroth14, professor i sociologi, upptäckte att personal runt individer med demens ofta berättade om personlighetstyper som kunde beskrivas som vandrare, plockare, ropare och letare. Han tänkte efter och insåg att dessa sätt att förhålla sig till världen inte enbart kunde gälla människor som fått en demenssjukdom. De måste finnas bland resten av befolkningen också. Tydligast blir det kanske när vi utsätts för någon form av påfrestning i livet. Vi beter oss då alla lite olika och det gäller oavsett om vi får en demenssjukdom, blir anhöriga eller arbetar som personal i äldreomsorgen.

Vi har naturligtvis betydligt fler än fyra sidor i vår personlighet och fler än fyra sätt att förhålla oss till världen omkring oss. Följande beskrivning får därför ses som förenklingar som förhoppningsvis ändå kan ge en förståelse av hur olika vi människor reagerar på till synes likartade situationer.

Vandraren Vi börjar med vandrarens personlighet. En person som ständigt önskar vara på väg. Planeringen av en resa kan för vandraren vara lika viktig som att anlända till resmålet. Kanske rentav så viktig att rastlösheten infinner sig redan på flygplanet till drömmålet. ”Vad ska jag drömma om nu? Vart ska min nästa resa gå?”

En vandrare vill ständigt vidare. Den studieintresserade slutar aldrig läsa småkurser och studiecirklar. Varje ämne personen avverkar leder till en ny önskan om mer kunskap. Eftersom själva vandrandet, livsresan, är viktigare än slutmålet är också sättet att ta sig fram viktigt.

Det här kan vara personer som väljer exklusivitet snarare än massproducerat, äventyrsresa istället för charter och vackra kläder och skor hellre än praktiska.

Vandrare kan röja en del av köksbordet från tidningar, reklam och gamla frukostflingor, ställa fram en vacker tekopp och den vackra stenen från senaste semesterresan och vila i det vackra snarare än att engagera sig i smutstvätten och toaletten som behöver städas. De

Eneroth, B. (2002), Att inte vara mer än människa – och ändå mänsklig. Skriftserie/ FoU Skåne, 1404–5419, 2002:5. Lund: FoU Skåne, Kommunförbundet Skåne.

14

personlighetstyper

65

kan betraktas som drömmare utan verklighetsanknytning eller som livskonstnärer. En vandrare är mer inåtvänd än utåtriktad och mer intresserad av förståelse och upplevelse än framgång. Det betyder att den obalanserade, extrema vandraren är rastlös, ständigt på väg. Alltid planerande men kanske inte den som genomför allt. Den balanserade vandraren njuter av upplevelsen att leva. När vandraren ställer frågor är det ofta för att hen vill bilda sig en uppfattning av hur saker är organiserade, hur allt hänger samman. När vandrare kommer fram till sandstranden kan de ägna en hel dag åt att bara ligga still under ett parasoll och lyssna på vågorna som slår mot stranden.

När Mia, fem år, klev upp på en karusell vinkar hon inte till sina föräldrar som de andra barnen gjorde. De blev oroliga att hon mådde illa eller var rädd eftersom hon höll sig fast så hårt och bara stirrade rätt fram hela turen. När de rusade fram för att hjälpa henne ner från karusellen frågade de därför oroligt: ”Var det inte roligt?” ”Jo”, svarade Mia förvånat. ”Jamen du vinkade inte till oss”, sa mamman. ”Nej, det är väl klart. Man måste ju faktiskt få drömma lite också”, svarade Mia. Så talar en äkta vandrare.

Letaren Letaren är det synd om. Detta är en person som är ett offer. Något negativt har hänt i livet som personen inte haft förmågan att släppa.

Letaren ältar. Det kan vara stora men också mindre negativa händelser som personen letar fram igen och igen och igen. De förmörkar tillvaron för letaren. Det här är en personlighetstyp som många känner igen men ingen vill vara.

Föreställ dig att du går in i en affär för att köpa en kavaj. Affären har utförsäljning och du blir glad när du finner en kavaj som inte bara passar, den är också välsydd och i en exklusiv kvalitet. Det är när du tittar på prislappen du blir tveksam. Just den kavajen är inte nedsatt i pris. Men du behöver en kavaj, den är mycket klädsam och efter att ha övervägt med dig själv kring det höga priset bestämmer du dig för att slå till. Först när du kommer hem och försiktigt klipper upp fickorna upptäcker du hålet. Det finns ett litet hål i en av fickorna. Du blir

66 p e r s o n l i g h e t s t y p e r

riktigt arg och besviken. Nej minsann att du tänker betala fullt pris för en vara som är sekunda. Du packar samman kavajen, letar upp kvittot och stegar tillbaka till affären där du köpte den. När du försöker lämna tillbaka kavajen svarar kassörskan snäsigt: ”Vi tar inte tillbaka något som var med på rean.” ”Den här var inte med på rean. Titta på priset. Jag betalade fullt pris och det är ett hål här i fickan.” ”Det har du säkert orsakat själv och jag har ju redan sagt att vi inte tar tillbaka något. Det finns stora skyltar om det i affären. Under rean tar vi inte tillbaka några plagg!”

Nu börjar du koka inombords. Hon kan väl ändå inte mena att du ska betala fullt pris för en vara som är trasig. ”Jag vill tala med din chef”, säger du bestämt och får veta att det är kassörskan som är chefen.

Du får gå därifrån med oförrättat ärende och har redan börjat planera att ta kontakt med konsumentrådgivningen på orten när du möter en god vän. Du vill naturligtvis berätta om händelsen i affären och hinner bara börja när vännen på sitt positiva och vänliga sätt säger: ”Jaså, var det bara hål i fickan? Det var ju tur. Då syns det ju inte.”

Skulle den vänliga och uppmuntrande kommentaren vara hjälpsam? Vännen vill att du ska se det hela från den positiva sidan, men just när du befinner dig i ilska och vanmakt eller är ledsen önskar du inte käcka och uppmuntrande tillrop. Du vill få berätta, att någon med verkligt intresse lyssnar och kanske önskar du dig också lite medhåll. För en stund var du en letare och letare vill inte muntras upp. De vill få älta ett tag till.

Vännen försöker igen: ”Jag kan hjälpa dig att sy till hålet.”

Du vill i det läget bara slå honom. ”Nej tack”, säger du med återhållen vrede i rösten. ”Så lätt ska de inte komma undan.”

Detta kan bli början på flera års bojkott av affären, ilskna insändare, arga brev till Konsumentombudsmannen och ältande på varje middag med vänner och familj. Om vännen istället lyssnat uppmärksamt en stund kanske du i rollen som letare hade kunnat släppa din ilska och själv kommit fram till slutsatsen: Jaha, nu är det som det är. Jag kommer aldrig handla något i den affären igen, men kavajen är faktiskt snygg och jag kan säkert sy till hålet så att det inte ens märks. Tur att det var i fickan. personlighetstyper

67

Leva livet med demens

Gun Aremyr är fil. mag. och leg. arbetsterapeut. Hon före­läser och handleder personal inom äldreomsorg och har ­tidigare utkommit med flera böcker i ämnet, bland annat den ­populära Asta-serien. Jane Lindell Ljunggren är före­läsare och utbildare i demensfrågor. Hon driver även Hattstugans ­demensboende på Gotland. Båda har lång erfarenhet av arbete inom äldreomsorgen.

G u n A r e m y r & J a n e L i n d e ll L j u n gg r e n

d

en här boken handlar om hur man kan stödja personer med demens till ett fortsatt tillfredsställande och meningsfullt liv. Personliga och inspirerande berättelser från vardagen på Hattstugans demensboende varvas med fakta och praktiska råd.

Hur kan man stödja en person med demens till fortsatt delaktighet och ta vara på varje persons unika för­mågor och intressen? Hur kan man hindra en person från att utsätta sig för risker utan att använda tvångs­åtgärder?

Vilka hjälpmedel kan underlätta vid demens? Dessa är några av de frågor som tas upp. De nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom åskådliggörs med konkreta exempel.

Boken är skriven för yrkesverksamma, för vårdutbildningar samt för alla andra som vill öka sin kunskap inom demensområdet. Den kan användas på arbetsplats­träffar och som diskussionsunderlag i förändringsarbete.

G u n A r e m y r & J a n e L i n d e ll L j u n gg r e n

Leva livet med demens – praktiska råd och berättelser från Hattstugans äldreboende