Issuu on Google+

MEDELTIDA

BORGAR

maktens hus i norden MARTIN HANSSON

HISTORISKA MEDIA

3

medeltida_borgar_110131.indd 3

2011-01-31 16.20


Innehåll Maktens hus........................................................ 9

Att anfalla en borg............................... 103 Belägringar i Norden......................... 108 Slutet på en era..........................................113

Ett gammalt intresse..................... 11

Borgen som centrum................................ 119

Medeltiden i Norden.................................. 14

Fogdeborgen och rikets län.......... 120 Dagligt liv hos fogden....................... 129 Makt och vanmakt................................134 Borg och stad............................................ 137 Privata gods och borgar...................143

Förord...................................................................... 6

Kristnandet................................................... 14 Riken.................................................................. 17 Städer................................................................. 18 Tillväxt och stagnation....................... 21 Aristokratin..................................................22 Medeltidens ideologi............................ 25 Nordens politiska historia................28 Många sorters borgar................................. 33 Fornborgar....................................................45 Palats................................................................. 46 Kastaler............................................................ 52 Mottar och barfreder............................ 57 Ringborgar och ringmursborgar... 60 Fasta hus.........................................................62 Frälsets befästa gårdar........................ 64

Borgen och kyrkan.....................................151 Biskopsborgar.......................................... 153 Kyrkoborgar............................................... 158 Borgen vid kyrkan............................... 166 Borgen och kapellet............................ 167 Borgen och landskapet........................... 175 Statusmarkörer........................................177 Ett reglerat landskap.......................... 184 Jarlens residens....................................... 188 Aristokratiska landskap.................. 194

Livet på borgen.............................................. 69

Medeltidens mångtydiga borgar.... 203

Aristokratisk kultur.............................. 70 Hus och inredning.................................. 75 Vardagsliv......................................................82

Kommenterad bibliografi................... 208

Borgen i krig.................................................... 89 Medeltida krig........................................... 90 ”Wart mæktugaste huus”................. 96

Källor och litteratur...................................212 Bildkällor.......................................................... 219 Platsregister.................................................... 222 5

medeltida_borgar_110131.indd 5

2011-01-31 16.20


Borgen i krig Hösten 1368 anföll den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg Skåne med en stor här. Hären delades och halva styrkan belägrade Helsingborg, den an­ dra halvan Lindholmen. I Skåne var Lindholmen och Helsingborg den danske kungen Valdemar Atterdags två viktigaste borgar. Båda borgarna inneslöts och långvariga belägringar startade. På våren 1369 föll Helsingborg och hela Albrekts armé kunde nu samlas framför Lindholmen, där belägringen fortsatte. Albrekts 2 000 man starka armé av värvade tyska soldater försökte upprepade gånger storma borgen men utan framgång. Efter att ha försökt erövra Lindholmen i ett år gav man upp. Att borgen motstod en belägring under så lång tid visar vilka stora förråd som måste ha funnits och hur välbyggd den var. Kung Albrekt fick aldrig se hur det såg ut inne på Lindholmen, trots ett års belägring. Därför är det lite ironiskt att han sedan fick sitta som fånge på Lind­ holmen efter att ha tagits till fånga av drottning Margaretas trupper efter slaget vid Åsle utanför Falköping 1389. I sex år satt Albrekt fången på Lindholmen tillsammans med sin son Erik, som bara var sju år när han blev fånge. Frisläp­ pandet skedde i samband med ett stort möte 1395 då 250 namngivna stormän mötte upp vid Lindholmen med sina följen för att förhandla om fred och kungens frisläppande. Mötet vid Lindholmen skapade förutsättningarna för den nord­ iska union som skulle bildas mellan de tre nordiska rikena två år senare, då vid en annan borg, den i Kalmar. Medeltidens borgar är intimt förknippade med krig och belägringar som det här exemplet visar. Under lång tid har tolkningen av borgar som rent militära platser varit förhärskande. Även om den militära synen på borgarna kommit att luckras upp under de senaste årens forskning är det fortfarande så att den kri­ giska funktionen, försvaret av en befäst plats, var en av de medeltida borgarnas viktigaste funktioner. Hur väl en borg fungerade rent militärt berodde på flera Greven av Hainaults styrkor stormar staden Aubenton i Frankrike år 1340 under hundraårskriget mellan England och Frankrike.

89

medeltida_borgar_110131.indd 89

2011-01-31 16.21


saker, av vilka byggnadens konstruktion naturligtvis var en. Men den viktigaste faktorn för att en borg skulle kunna försvaras hade dock inget med arkitekturen att göra, utan handlade i stället om försvararnas motivation. Soldaternas inställ­ ning och känsla av att de stred för en rättvis sak var ofta en förutsättning för ett lyckat försvar, oavsett om borgen var välbyggd och förråden var fyllda. Genom historien finns många exempel på hur aldrig så starka borgar och fästningar kapitulerat utan att ett enda skott avlossats, just därför att besättningen saknat motivation att hålla ut. Därför är det i dag nästan omöjligt att beräkna hur mi­ litärt stark en medeltida borg var. En viktig del av den höviska kulturen var att den betonade de krigiska delarna av riddarnas liv. En riddare lade många timmar på att öva med sina vapen och sin häst för att förbereda sig för strid. Att en riddare skulle strida med vapen i hand var även självklart för andra människor i samhället. Mot den här bak­ grunden är det kanske inte så konstigt att de platser där riddarna bodde kom att få militära inslag. Om man residerade på en av kungens borgar förstod alla att man tillhörde samhällets elit. Bodde man på sin privata gård kunde man alltid genom att förse gården med militära attribut som en vallgrav, en palis­ sad, krenelerade murkrön eller skottgluggar visa att här bodde en man med militära kunskaper. Men i detta fall var kanske de militära inslagen mer sym­ boliska än funktionella. På de stora kungliga borgarna var de militära inslagen inte bara symboliska, och den arkitektoniska utvecklingen av befästningarna var intimt förknippad med de militärtekniska framstegen under perioden. Särskilt erfarenheterna från korstågen kom att spela en avgörande roll.

Medeltida krig Den bepansrade ryttaren var en nyhet under medeltiden. Första gången man vet att en sådan ryttarhär uppträdde på nordisk mark var vid slaget vid Foteviken i Skåne år 1134 mellan den danske kungen Nils och hans utmanare Erik Emune, som utropat sig till kung i Skåne med stöd av ärkebiskopen i Lund. Kung Nils samlade den danska ledungshären med sina skepp på Själland och seglade sedan till Skåne där Eriks här väntade, förstärkt av 300 tungt beväpnade och rustade värvade tyska ryttare. I den öppna terrängen kunde rytteriet utnyttjas till fullo, vilket bidrog till att kung Nils här besegrades i grunden, och bland de döda på stranden låg flera biskopar och den danske tronföljaren, prins Magnus. Att biskopar deltog i strid var helt naturligt eftersom de under medeltiden var lika mycket världsliga som andliga ledare. Den danske ärkebiskopen Absalon ledde till exempel flera korståg mot venderna i Östersjön tillsammans med den danske kungen Valdemar. Själv stred Absalon enligt en krönikör helst med den ”lilla yxan”. Hur många som deltog i slaget vid Foteviken vet vi inte, men här, vid havet, möttes för första gången i Norden den nya och gamla tidens sätt att strida. Un­ 90

medeltida_borgar_110131.indd 90

2011-01-31 16.21


En stridsscen från Bayeuxtapeten som visar en ryttarskara som anfaller en grupp fotsoldater. I mitten av 1000-talet hade det tungt beväpnade rytteriet ännu inte uppstått.

der vikingatid bestod härarna huvudsakligen av fotsoldater. Ibland red man till slagfältet, men när det var dags att slåss satt man av hästen för att strida till fots. Härarna bestod också av vanliga så kallade ledungspliktiga bönder. När kungen eller hövdingen kallade på sitt folk skulle alla fria män samlas för att försvara landet eller, om kungen så krävde, fara på utlandsledung. Den övervägande majoriteten av soldaterna i dessa härar var således egentligen bönder och inga professionella soldater. Med de bepansrade ryttarnas intåg under medeltiden förändrades detta. En förutsättning för att man skulle kunna strida till häst var att man kunde hålla sig kvar uppe på hästryggen, och här spelade stigbygeln en viktig roll. Stig­ bygeln har en omstridd historia men förefaller ha introducerats i Väst­europa med frankerna under 700-talet. Med hjälp av stigbygeln fick ryttaren mer stöd och kraft och kunde lättare använda sina vapen från hästryggen. Under medeltiden utvecklades stridskonsten till häst, och framför allt i öppen terräng blev en välträ­ nad bepansrad ryttarhär en formidabel krigsmaskin. För att en sådan ryttar­här skulle vara effektiv krävdes dock övning och åter övning. Det innebar att solda­ terna av nödvändighet var yrkeskrigare, något som inte var möjligt för bönderna i ledungshären. Dessa hade ju även arbetet hemma på gården att tänka på. Det bepansrade rytteriets uppkomst innebar att de gamla ledungshärarna hade blivit omoderna. Efter slaget vid Foteviken insåg även de nordiska härs­ 91

medeltida_borgar_110131.indd 91

2011-01-31 16.21


Stridshjälm av järn från 1200-talet, hittad på Aranäs borg i Västergötland i samband med utgrävningarna år 1916. Hjälmar av den här typen, som helt täckte ansiktet, blev populära under 1200-talet.

karna behovet av att ha den här sortens krigare i sin sold. Även fortsättningsvis kom dock bönderna att spela en viss roll i landets försvar. Kungen kunde fort­ farande kalla dem samman till landets försvar med budkavle och tvinga dem att följa med som fotfolk på krigståg eller vid kungens borgbyggen. Alla män som fyllt femton år räknades som vapenföra, och enligt landskapslagarna skulle bondehären vara utrustad med det som kallades folkvapen. Folkvapnens sam­ mansättning såg lite olika ut i olika delar av Norden, men kunde för en man bestå av svärd eller yxa, järnhatt, sköld, brynja samt en båge eller ett armborst med tre tolfter pilar (36 stycken). Men bondearmén kom under en period att spela en mindre viktig roll i försvaret av landet. Från andra hälften av 1200-ta­ let kom kungarna huvudsakligen att förlita sig på ryttararméer och borgar som militära maktmedel innan Engelbrektsupproret åter visade allmogens använd­ barhet som militär kraft. 92

medeltida_borgar_110131.indd 92

2011-01-31 16.21


En fullt utrustad ryttare var under tidig medeltid helt klädd i ringbrynja och bar en hjälm på huvudet. Vapnen utgjordes av dolk, svärd, sköld, yxa och lans. Lansen var cirka fyra meter lång och vanligen av ask, som är ett lätt, segt och hårt virke. Under medeltidens lopp kom ringbrynjan alltmer att ersättas av kraftful­ lare rustningsdelar av plåt för att ytterligare öka kroppsskyddet. Armborsten hade nämligen även den utvecklats och kunde utan problem skjuta igenom en ringbrynja. Under 1200-talets slut skyddades armbågar och knän av plåtdetal­ jer som fästes på brynjan. I början av 1300-talet tillkom plåtskenor som sattes för underben och armar samtidigt som även bröst- och ryggplåtar utveckla­ des. Under 1400-talet förbättrades dessa till bröstharnesk med axelskydd, vil­ ket medförde att hela ryttarens kropp till slut var täckt av plåt. Under 1200- och 1300-talet utvecklades även hjälmar med smala ögonspringor som helt täckte ryttarens ansikte. Utanpå sin rustning bar ryttaren ofta en vapenskjorta av tyg som var dekorerad med det egna heraldiska vapnet och de egna färgerna alter­ nativt vapnet och färgerna tillhörande den herre han tjänade. Under 1400-talet vägde en riddares utrustning närmare trettio kilo, vilket tillsammans med riddarens egen vikt ställde stora krav på den häst som skulle bära det hela. Bördan blev än större efterhand som även hästen kom att skyd­ das av pansarplåt. Varje riddare åtföljdes i fält dessutom av sina väpnare. De var också frälsemän och beridna krigare och ofta släkt med riddaren. Deras ut­

Exempel på hur medeltidens krigare kunde vara utrustade. Armborstskytt och två riddare till fots.

93

medeltida_borgar_110131.indd 93

2011-01-31 16.21


rustning var inte lika tung och omfattande, varför väpnarna var snabbare och smidigare på slagfältet. En medeltida armé bestod således av olika typer av soldater. De viktigaste var alltså riddarna och väpnarna som utgjorde arméns huvudsakliga slagstyrka. Men en armé bestod även av ett stort antal fotsoldater, uppbådade bönder beväpnade med folkvapnen där framför allt deras kunskap i bågskytte och armborstskytte var viktiga. Långbågarna och armborsten var riddarnas farligaste fiender. Särskilt i tät terräng där armborstskyttarna dolda kunde komma nära fienden kunde de åstadkomma stor skada. Nackdelen med armborstet var att det tog rätt lång tid att ladda om. Då hade bågskyttarna betydligt högre eldhastighet och deras pilar hade även verkan på längre avstånd. Under hundraårskriget mellan England och Frankrike var långbågarna engelsmännens främsta vapen mot de franska riddarna. Hur stora arméer som stred under medeltiden vet vi egentligen inte. I många krönikor anges ofta hur många som deltog i drabbningarna, men det är oklart hur tillförlitliga dessa siffror är. När det gäller slaget vid Foteviken anges till exempel att kung Nils ankom med 700 skepp, en siffra som känns väl hög. I Karlskrönikan från 1400-talet beskrivs en svensk här som 1452 angrep Skåne under ledning av kung Karl Knutsson. Krönikan anger att hären bestod av 4 000 beridna riddare, svenner och köpstadsmän samt cirka 60 000 allmogesoldater. Att dessa siffror är kraftigt överdrivna kan vi utgå ifrån. Bland köpstadsmännen kan det ha funnits soldater men även olika hantverkare. Krönikans uppgifter är intressanta ur flera aspekter. Den berättar nämligen också att hären medförde ”tjugo slädar, som kärrebössor medförde, med pulver och stenar som därtill hörde”. Här hittar vi för första gången uppgifter om en svensk armé på marsch med kanoner, kulor (”stenar”) och krut (”pulver”). Första gången kanoner av något slag är belagda i Sverige är i slutet av 1300-talet. År 1395 omtalas att det fanns en kanon på Stock­ holms slott. De äldsta arkeologiska fynden av eldvapen är även de från 1300-ta­ let. I Loshult i norra Skåne hittades 1861 ett eldvapen i brons. ”Kanonen” är bara ungefär 30 centimeter lång. Även Mörkökanonen, som hittades vid fiske 1828 vid Mörkö utanför Nynäs, dateras till 1300-talet. Precis som Loshultsbössan är Mörkökanonen av brons och cirka 20 centimeter lång. På pipans övre del finns en utsirad mansfigur, på den undre en hake som gav stöd vid skottögonblicket. Under 1400-talet nämns olika typer av eldvapen allt oftare. Enligt de olika käl­ lorna verkar kanoner först ha förekommit på borgarna, men från 1430-talet omnämns även fältartilleri i källorna. Karlskrönikan beskriver vidare hur Karls här tågade fram genom landskapet. Först kom en förtrupp av skidlöpare (tåget ägde rum vintertid) tillsammans med rännebaneret under Sankt Örjans flagga. Rännebaneret var en lätt ryt­ tartrupp beväpnad med bågar och armborst. Därefter, under Sankt Olovs och Sankt Eriks fanor, marscherade skyttebaneret med båg- och armborstskyttar, följt av kungen själv omgiven av sitt garde på 150 riddare till häst. Bakom dem 94

medeltida_borgar_110131.indd 94

2011-01-31 16.21


kom sedan det nya artilleriet följt av huvudbaneret i 23 led under jungfru Marias fana. I huvudbaneret red troligen den huvudsakliga delen av frälsets riddare, väpnare och övriga krigare, kanske sammantaget 500 man, om man nu ska tro krönikan. De följdes av köpstädernas beridna soldater samt allmogetrup­ perna, den i särklass största gruppen, innan tåget avslutades med eftertruppen bestående av 200 riddare och väpnare. Även om numerären kan betvivlas ger beskrivningen ändå en god bild av hur en medeltida armé på marsch kan ha sett ut. Målet för en sådan armé var nästan alltid en borg av något slag. Så var fallet även för Karl Knutssons här. Krig var inget ovanligt under den nordiska medeltiden. Även om de skrift­ liga källorna för den tidiga medeltiden är få omtalas flera svenska korståg till Baltikum under 1100-talet och början av 1200-talet. Under andra halvan av 1100-talet kom Finland att inkorporeras i det svenska riket. Samtidigt är 1100- och 1200-talen oroliga tider även inne i landet. Stridigheterna mellan olika ätter och tronpretendenter och mord på kungar är kända från början av 1100-talet till mitten av 1200-talet. Även yttre fiender gjorde sig påminda. Hedniska vender, ester och kurer gjorde flera strandhugg under 1100-talet, bland annat brändes Sigtuna 1187, och några decennier tidigare, åren 1153–1154, hade den danske kungen Svend Grathe varit på krigståg i Småland. I och med det svenska rikets konsolidering i mitten av 1200-talet inträder en lugnare period. På 1270-talet avsatte Magnus Ladulås sin bror Valdemar från tronen, och 1278–1280 inträffade ett stormannauppror. Konflikten mellan kung Bir­ ger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar, ledde som bekant till flera stridigheter under 1310-talet. En ny orostid inträffade på 1350-talet då Magnus Erikssons son Erik gjorde uppror mot sin fader. Det var starten på en period av återkommande inbördes strider under 1360- och 1370-talen, tills Margareta 1389 besegrade Albrekt av Mecklenburg. I Danmark var framför allt första halvan av 1100-talet en orolig tid med in­ bördeskrig innan Valdemar den store kröntes till kung. Nya inbördes stridig­ heter bröt ut på 1240- och 1250-talen då kungasönerna Erik, Abel och Chris­ toffer stred om makten. Mordet på kungen Erik Klipping år 1286 inledde en lång period av inbördeskrig i Danmark. Först efter att Valdemar Atterdag blivit kung stabiliserades förhållandena. Det är under den här perioden, bor­ garkrigstid, som man menar att de flesta av de danska borgarna både byggdes och förstördes. Sedan den nordiska unionen upprättats var utvecklingen i de nordiska län­ derna mer likartad. Efter Margaretas seger 1389 följde ett relativt lugn innan lan­ det skakades av Engelbrekt Engelbrektssons uppror mot Erik av Pommerns styre 1434–1436. Upproret inledde en serie av återkommande strider mellan ”svenska” och ”danska” intressen vilket avslutades först med Kalmarunionens upplösning och valet av Gustav Vasa till svensk kung 1523. Inte alla dessa krig och stridigheter 95

medeltida_borgar_110131.indd 95

2011-01-31 16.21


Kalmar slott är trots stora om- och tillbyggnader på 1500- och 1600-talen en mycket välbevarad medeltida borg. I princip hela den inre delen av borgen bakom de stora jordvallarna har medeltida ursprung.

drabbade landet i dess helhet, men vissa landsändar var mer utsatta än andra. I centrum för dessa medeltidens krig stod landets borgar.

”Wart mæktugaste huus” För att behärska sitt land behövde kungen således egna bepansrade ryttare, men det räckte inte för att värja sig mot yttre och inre hot, han behövde också stödje­ punkter runt om i landskapet. Genom att anlägga borgar skaffade sig kungen kontroll över riket, och genom att kontrollera rikets borgar kontrollerade man landet. På så sätt kom borgarna i brännpunkten för olika stridande grupperingar. Det finns flera exempel på hur man tågar från borg till borg för att erövra el­ ler bränna dem. Att det därför finns en direkt koppling mellan utvecklingen av borgarkitekturen och de militärtekniska framstegen är kanske inte så konstigt. Alltsedan de första försvarsanläggningarna började byggas har människan 96

medeltida_borgar_110131.indd 96

2011-01-31 16.21


använt de möjligheter landskapet och topografin ger för att förvara sig. Att dra sig tillbaka på höjder och spärra tillträdet med murar är ett urgammalt tillvä­ gagångssätt. Under medeltiden fulländades denna teknik. En av det medeltida Nordens starkaste borgar kan tas som exempel på hur borgarna utvecklades under medeltiden och hur de fungerade i krig. I Kalmar är slottet ett påtagligt landmärke än i dag. Den besökare som kom­ mer till Kalmar slott möter ett slott framför allt präglat av 1500- och 1600-talens byggnadsverksamhet. Det var då som bland annat bastioner och de kraftiga ut­ anpåverk som finns runt borgen tillkom, men trots det är Kalmar en välbevarad medeltida ringmursborg. Första gången en borg i Kalmar nämns i en skriftlig källa är 1308, men det råder inga tvivel om att borgen är betydligt äldre än så. De undersökningar som gjorts har också visat att borgen utvecklats genom åren, som ett resultat av stän­ digt nya krav. I det allra äldsta skedet var den nuvarande slottsholmen troligen en udde i Östersjön. På uddens högsta punkt, nära den branta norra stranden, uppfördes ett runt stentorn, en kastal. Kastalen var fjorton meter i diameter och murad med gråstens- och sandstensblock, och resterna efter den ligger i dag under de byggnader som uppfördes på 1500-talet. Knappt fem meter söder om kastalen stod en rektangulär stenbyggnad uppförd med samma teknik och i samma stenmaterial som kastalen. Denna stenbyggnad fungerade sannolikt

0

50 m

Plan över Kalmar slott som visar utsträckningen av den medeltida borgen (svart). Läget för det äldsta kastaltornet kan anas innanför ringmurens nordvästra hörn. Kuretornets kraftiga murverk i väster framträder tydligt.

97

medeltida_borgar_110131.indd 97

2011-01-31 16.21


”Wart mæktugaste huus”. Borgen i Kalmar som den kan ha sett ut under mitten av 1300-talet. Tornet med spetsigt tak är den äldsta kastalen.

som bostad, och här fanns säkert våningar för gästabud och annan representa­ tion. Även ett större trähus, som kanske fungerade som förråd, fanns på platsen under det äldsta skedet. Riktigt när den här kastalen byggdes vet vi inte, inte heller vem som låg bakom borgbygget. Fynden i det äldsta kulturlagret på platsen intill, vilket avsattes innan kastalen byggdes, tillhör den tidiga medeltiden och kan dateras till tiden kring 1200. Därmed är kastalen sannolikt uppförd senast i början av 1200-talet. Dess tillkomst skulle då i tid sammanfalla med att Kalmar började växa fram som stad. I den äldsta fasen var borgen i Kalmar ingen militärt stark befästning. Snarare markerade kastalen maktens överhöghet i den nya staden, en plats va­ rifrån handeln kontrollerades och tull och skatter krävdes in. I det här skedet får man tänka sig att kastalen och de intilliggande byggnaderna avskärmades från fastlandet av en palissad eller en vallgrav. Ur militär synvinkel var kastalen den huvudsakliga befästningen. Från kastalen hade man utsikt över både den framväxande staden och den omkringliggande landsbygden samt, inte minst, över havet. Annalkande fiender kunde upptäckas på långt håll, vilket gav folket i staden tid till att iordningställa försvaret. Antagligen fanns det en skyttevåning 98

medeltida_borgar_110131.indd 98

2011-01-31 16.21


på kastalens topp varifrån framträngande fiender kunde beskjutas. Ingången i kastaler låg vanligen på andra våningen, dit en uppdragbar trätrappa ledde. När försvararna stängde in sig i tornet drog man upp trappan efter sig, varvid det blev ytterst svårt för fiender att tränga in. En kastalborg av den här typen kunde vara svår att erövra, men när försva­ rarna väl trängts tillbaka till tornet var de i princip fångar i sin egen borg, och anfallarna kunde lugnt vänta tills deras förråd av mat och vatten tog slut. Det var också svårt att från kastalen försvara de övriga delarna av anläggningen. För fienden fungerade övriga byggnader runt en kastal också som skydd mot försvararnas pilar när man väl kom tillräckligt nära. Ett annat problem var att man inte kunde försvara den nedre delen av sina egna murar när fienden väl kommit nära. Detta kunde lösas med hjälp av utskjutande flankeringstorn på en ringmur, och det var en sådan som borgen i Kalmar kom att få. I slutet av 1200-talet förstärktes borgen i Kalmar påtagligt enligt tidens allra modernaste tankar kring befästningsteknik, vilket gjorde att borgen verkligen blev militärt stark. Ringmursborgen, vars torn fortfarande kan ses innanför det kraftiga utanverket, var uppförd av kalksten och hade en oregelbunden rek­ tangulär planform. I öster fick ringmuren en sträckning runt och utanför den gamla kastalen, som även fortsättningsvis kom att ingå i borgen. Ringmuren ramade in en cirka tusen kvadratmeter stor yta och var förstärkt med hela sex torn. Utöver det mäktiga Kuretornet över huvudporten i väster fanns ett torn i varje hörn av borgen. I norr låg det sjätte tornet, ett fem våningar högt porttorn som bevakade vägen ned till borgens egna bryggor vid strandkanten. Denna port saknade vindbrygga men skyddades av ett fällgaller. Det stora kvadratiska Kuretornet i väster var borgens mäktigaste byggnad, mer än 25 meter högt. Här låg huvudporten in mot staden. Framför porten fanns en stor grop med en vindbrygga över och en bit framför gropen en tio meter bred vallgrav som avskilde borgen från staden. Gropen framför porten omöjliggjorde för angripare att nå fram till porten med murbräckor när vindbryggan var upp­ fälld. Portvalvet var rikt dekorerat i gotisk stil. Den ursprungliga porten genom Kuretornet är i dag igenmurad, men åtkomlig från tornets inre. Ovanför porten var Kuretornet en helt sluten byggnad, sex våningar hög, som bara kunde nås via en högt belägen ingång från borggården. I tornets andra och fjärde våning fanns både eldstäder och priveter, vilket visar att tornet även användes för bo­ stadsändamål. Borgens nordvästra torn var till skillnad från de övriga tornen mångkantigt till formen. På 1500-talet kallades tornet för Kungsmakstornet och antas ha hyst kungens våning. Det nordöstra tornet fungerade som fångtorn. Inbyggd i bot­ ten av det västra tornet fanns borgens brunn. Innanför ringmuren, som var tio meter hög och hade en murad skyttegång innanför murkrönet, låg flera bygg­ nader. Ursprungligen fanns också en större salsbyggnad och ett privat kapell i 99

medeltida_borgar_110131.indd 99

2011-01-31 16.21


Den påkostade renässansinredningen i kung Erik XIV:s gemak på Kalmar slott.

borgens nordöstra del i anslutning till kungens bostad i det nordvästra tornet. Borgen i Kalmar var en av de starkaste i landet och dess konsekventa utform­ ning med ringmur, kraftigt befäst porttorn och alla flankeringstorn gör den unik. Från de utskjutande tornen i ringmuren kunde dess yttersida beskjutas med längsgående eld för att omöjliggöra försök att storma borgen eller under­ minera dess murar. Försvarsprincipen bakom borgens utformning var för sin tid ytterst modern. Det är tydligt att Magnus Ladulås, som troligen låg bakom ringmursborgens byggande, lät hyra in en kvalificerad byggmästare kunnig i tidens modernaste borgarkitektur. Kanske var det en engelsman som var arkitekten bakom borgen i Kalmar. Vid samma tid lät nämligen den engelske kungen Edvard I uppföra en serie kraft­ fulla borgar i Wales som ett led i sin tvångspolitik för att pacificera walesarna sedan han erövrat landet. De här borgarna, Harlech, Caernavon med flera, är byggda med samma konsekventa genomförande av flankeringstekniken. Det är intressant att notera att den gamla kastalen i Kalmar inte fick ingå som ett av flankeringtornen i den nya ringmuren. Kanske tyckte man att den var för klent byggd för att klara den nya tidens krav på försvar. Hade man använt det tornet hade även ringmurens rektangulära form blivit alltför skev, vilket man sannolikt också ville undvika. Vid samma tid hade staden Kalmar vuxit till sig, och i början av 1300-talet försågs staden även med en stadsmur, som anslöt till borgens sydvästra hörn. 100

medeltida_borgar_110131.indd 100

2011-01-31 16.21


Kastalen fick stå kvar till en bit in på 1400-talet innan den revs för att ge plats för en ny magasinsbyggnad, och senare under 1400-talet skedde ytterligare för­ ändringar av borgens inre, men huvudstrukturen förblev oförändrad. Kuretornet fick på nordsidan en utbyggnad med en ingång från tornets andra våning. På tornets södra sida anlades en stor byggnad i fyra våningar där det eventuellt fanns en stor kyrksal. Under 1500- och 1600-talen skedde sedan ytterligare föränd­ ringar, vilket förvandlade borgen till ett modernt renässansslott. De medeltida byggnaderna innanför ringmuren revs eller byggdes om. Samtidigt anpassades borgen till den nya tidens intensiva bruk av eldvapen och kanoner. Runt borgen uppfördes ett system med kraftiga jordvallar med runda hörntorn, så kallade postejer. Framför den västra vallen grävdes en vallgrav över vilken man anlade en vindbrygga. Invändigt fick borgen bekväma bostadskvarter, och den borg som i dag möter besökaren är framför allt ett resultat av 1500-talets ombyggna­ der, då tornen och de mellanliggande längorna fick sin nuvarande utformning. Att borgen i Kalmar var en formidabel fästning under medeltiden framgår av att den aldrig föll i strid trots upprepade belägringar. De gånger borgen bytte herre var när dess besättning kapitulerade eller helt enkelt bytte sida i de på­ gående stridigheterna. Däremot lyckades ingen inta borgen genom att storma den med vapen i hand. Magnus Eriksson hade fog för sitt yttrande 1336 om att Kalmar var ”wart mæktugaste huus”. Kalmar slott var en av landets mest bety­ delsefulla borgar och staden en av de viktigaste i riket, vilket gjorde platsen till ett naturligt anfallsmål i alla krig. Borgen belägrades exempelvis under Engel­ brektsupproret 1434 och 1438 utan att intas. Samma resultat fick en belägring 1471. I samband med unionsstriderna i början av 1500-talet belägrades borgen nästan oavbrutet åren 1503 till 1510 av svenska styrkor utan framgång. År 1506 uppskattade belägraren Hemming Gadh att borgen försvarades av 40 skyttar medan en överlöpare från borgen samma år rapporterade att det fanns 100 va­ penföra män inne i fästningen. År 1523, när borgen belägrades av Gustav Vasa, försvarades den av en styrka på 30 man som efter en vecka tvingades ge upp på grund av brist på proviant. Under de närmare 400 år som borgen var en aktiv befästning är åtminstone 22 belägringar kända. År 1611 under Kalmarkriget lyckades en dansk armé först ta staden Kalmar genom att skjuta sönder den medeltida stadsmuren och sedan attackera borgen från landsidan. När borgens besättning skjutit slut på all sin ammunition såg man sig tvingad att kapitulera. En sak som bidrog till borgens styrka var dess läge vid havet. Borgen hade egen hamn och via denna var det möjligt att tillföra förnödenheter sjövägen under längre belägringar. Den egna brunnen gjorde också att vattenförsörjningen inte var något större problem. År 2009 gjordes ett spännande fynd i anslutning till den medeltida ringmurs­ borgens södra sida. I samband med att man skulle lägga ned en vattenledning kom ett skelett i dagen. Den döde var en man i 20-årsåldern som begravts lig­ 101

medeltida_borgar_110131.indd 101

2011-01-31 16.21


gande på mage. De undersökningar som gjorts av skelettet visar att mannen var 175–180 centimeter lång och spensligt byggd. Hans skelett var delvis inflamme­ rat, troligen hade han kronisk benhinneinflammation, men också förslitningar i lederna och hans högra höft var skadad, varför han troligen var halt. Genom en kol-14-datering, då man genom att mäta sönderfallet av den radioaktiva kol14-isotopen kan datera lämningar av trä och ben, vet vi att den döde sannolikt dog mellan 1220 och 1275, alltså vid tiden för ringmursborgens uppförande. Fyndet väcker många frågor. Vem var den döde och varför blev han begravd vid borgen på mage och inte på kyrkogården som alla andra? Utifrån skadorna på hans skelett verkar det som om det var en man som fått slita ont. Trots att han bara var i tjugoårsåldern led han av kroniska inflammationer och förslit­ ningar i skelettet. Fram träder en bild av en person som fått arbeta hårt i hela sitt liv. Var det en av de många arbetare som fick bära sten, stockar och bruk vid det stora borgbygget? Kanske dog han av det som vi i dag skulle kalla en arbets­ platsolycka. Det verkar nästan som om han begravdes på platsen där han dog. Varför så skedde är något av en gåta, det normala var ju att de döda begravdes på kyrkogården. Möjligen var han en av många arbetare som kommit till Kal­ mar för att arbeta med borgbygget och kanske var det avsaknaden av anhöriga i Kalmar som ledde till att han aldrig kom att begravas på kyrkogården. Eller hade han begått något brott? Om detta kan vi bara spekulera men det verkar faktiskt som om han växte upp på annat håll. Genom att analysera halten av strontium i människors tänder kan man få en bild av var de levde under sin barndom. Strontium tas upp i vår tandemalj när tänderna bildas, bland annat via den näring vi får i oss. Halterna av strontium i mark och vatten varierar i olika områden och då tänderna bildas kan halten strontium i emaljen visa var vi bodde när vi var barn. De analyser som gjorts på den döde mannens tänder visar att han inte var uppfödd i Nor­ den. Troligare är att han växte upp någonstans i Västeuropa, möjligen i Spanien eller England. Antagligen var han i tioårsåldern när han flyttade till Norden. Med tanke på att det kanske var en engelsman som var arkitekten bakom bor­ gen i Kalmar är det ju inte helt otänkbart att den döde ingick i en skara engelska arbetare som kom till Kalmar i mitten av 1200-talet för att arbeta på borgbyg­ get. Eller var han en fientlig soldat, stupad vid något av de många anfallen på Kalmar, som av någon anledning fick ligga kvar där han dog? Borgen i Kalmar berättar således en militärteknikens historia, från kastal där försvaret litade på fördelen av höjd, till ett konsekvent genomförande av flanke­ ringssystemet under hög- och senmedeltid samt slutligen till en anpassning till kanoner och eldvapen. En liknande utveckling kan ses på andra medeltida bor­ gar, där inte minst eldvapnens inverkan på befästningstekniken under 1500- och 1600-talen är tydlig. De medeltida borgarna i Malmö och Helsingborg försågs också med jordvallar och bastioner för kanoner under 1500- och 1600-talen. De 102

medeltida_borgar_110131.indd 102

2011-01-31 16.21


Fransmän och skottar stormar Wark Castle i Northumberland i norra England. Bild från en nederländsk utgåva från cirka 1470 av Jean de Froissarts krönika om hundraårskriget mellan England och Frankrike.

medeltida borgarna med sina höga stenmurar skadades snabbt vid beskjutning med den nya tidens artilleri medan de tjocka, låga jordvallarna hade en helt an­ nan förmåga att neutralisera kanonelden.

Att anfalla en borg Det leder oss in på frågan om hur man gjorde för att erövra en borg under medeltiden. Bilder av stormningar och belägringar är för många sinnebilden av medeltida krigföring, inte minst i filmens värld. Att attackera och belägra en borg var under medeltiden en form av ritualiserad krigföring med sin egen speciella logik och sina egna spelregler. När en fiendestyrka dök upp framför borgens murar var första steget att inleda förhandlingar om borgens kapitu­ lation. Ofta kom man överens om att borgens besättning skulle kapitulera och överlämna borgen efter ett bestämt antal dagar om de innan dess inte hade blivit förstärkta av tillskyndande egna styrkor. Medan man väntade på att tidsfristen skulle löpa ut inneslöt belägrarna borgen. Om ingen hjälp dök upp kunde försvararna lämna över borgen och avtåga med äran i behåll. Det 103

medeltida_borgar_110131.indd 103

2011-01-31 16.21


9789186297053