Page 1


STÄNGD KISTA


www.bookmarkforlag.se Closed Casket © 2016 Agatha Christie Limited. All rights reserved. closed casket is a trade mark of Agatha Christie Limited and agatha christie, poirot and the Agatha Christie Signature are registered trademarks of Agatha Christie Limited in the UK and elsewhere. All rights reserved. Originalmanus: Sophie Hannah Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2016 Översättning: Helen Ljungmark Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook AB, Falun isbn 978-91-88171-89-4


ett nytt testamente kapitEl 1

Michael Gathercole stirrade på den stängda dörren och försökte övertyga sig själv om att nu var det rätta ögonblicket att knacka på, samtidigt som det gamla golvuret i hallen på bottenvåningen stammade fram sitt tillkännagivande av en ny timme. Gathercole hade instruerats att infinna sig klockan fyra, och nu var hon fyra. Han hade stått här – på precis samma ställe på Lillieoaks första trappavsats – många gånger under de senaste sex åren. Bara en gång tidigare hade han känt sig mer illa till mods än vad han gjorde nu. Vid det tillfället hade han varit en av två män som väntade, inte ensam som han var den här eftermiddagen. Han kom fortfarande ihåg vartenda ord av samtalet med den andre mannen, trots att han hade föredragit att inte minnas någonting alls av det. Med hjälp av sin självdisciplin, som han alltid förlitade sig på, tvingade han bort tankarna. Han hade blivit förvarnad om att eftermiddagens möte skulle kunna bli jobbigt. Varningen hade varit en del av kallelsen, vilket var typiskt för hans värdinna. ”Det jag har att berätta kan komma som en chock …” 9


Gathercole tvivlade inte på det. Det tidigare meddelandet hade han ingen användning av, för det innehöll ingen information om vad som kunde vara i görningen. Hans obehagskänsla växte sig ännu starkare när han tittade på sitt fickur och upptäckte att hans tvekan – och tiden det hade tagit att ta fram fickuret och stoppa tillbaka det i västfickan, och sedan ta fram det en gång till för att se efter igen – hade gjort så att han blivit sen. Klockan var redan en minut över fyra. Han knackade på dörren. Bara en minut sen. Hon skulle lägga märke till det. Fanns det något hon inte lade märke till? Men om han hade tur skulle hon inte påpeka det. ”Varsågod och kliv in, Michael!” Lady Athelinda Playford lät lika sprudlande som vanligt. Hon var sjuttio år gammal, med en röst lika stark och klar som en välpolerad mässingsklocka. Gathercole hade aldrig sett henne dyster. För henne fanns alltid anledning till entusiasm – ofta gällande sådana saker som skulle oroa en mer konventionellt lagd person. Lady Playford hade en förmåga att finna lika stort nöje i det obetydliga som i det kontroversiella. Gathercole hade älskat hennes berättelser om sorglösa barn som löste mysterier som gäckade polisen, ända sedan han upptäckt dem som tioåring på ett barnhem i London. För sex år sedan hade han för första gången träffat berättelsernas skapare och upptäckt att hon var lika charmerande och oförutsägbar som sina böcker. Han hade aldrig förväntat sig att komma särskilt långt i sitt yrke, men tack vare Athelinda Playford var han vid endast trettiosex års ålder delägare i en framgångsrik advokatbyrå, Gathercole & Rolfe. Trots att det hade hunnit gå några år vid det här 10


laget, häpnade han fortfarande över att ett lukrativt företag bar hans namn. Hans lojalitet mot lady Playford överträffade alla andra relationer han hade skapat genom åren, men efter att ha blivit personligt bekant med sin favoritförfattare, hade han tvingats erkänna att han föredrog chockerande och förbluffande händelser på säkert avstånd i böckernas värld, och inte i verkligheten. Självfallet delade inte lady Playford hans uppfattning. Han gläntade på dörren. ”Tänker du … Ah! Där är du. Stå inte bara där. Sitt, sitt. Vi kommer aldrig att komma någonvart om vi inte börjar.” Gathercole satte sig. ”Hej, Michael.” Hon log mot honom och han fick samma märkliga känsla som alltid – det var som om hennes ögon hade lyft upp honom, vänt honom upp och ner och satt ner honom igen. ”Och nu måste du säga: ’Hej, Athie.’ Seså, säg det. Efter så många år borde det vara en lätt match. Inte ’god eftermiddag, ers nåd’. Inte ’god dag, lady Playford’. Ett rakt och enkelt: ’Hej, Athie.’ Ska det vara så svårt? Ha!” Hon slog ihop händerna. ”Du ser ut som en jagad rävunge! Du förstår inte varför du har blivit inbjuden att tillbringa en vecka här, visst är det så? Eller varför mr Rolfe blev medbjuden.” Skulle de åtgärder som Gathercole vidtagit vara tillräckliga för att täcka upp för både hans och Orville Rolfes frånvaro? Det hade aldrig tidigare hänt att de båda hade varit borta från kontoret fem dagar i rad, men lady Playford var firmans mest berömda klient och ett önskemål från henne kunde inte avböjas. ”Jag förmodar att du undrar om det kommer fler gäster, 11


Michael. Vi kommer till det, men jag väntar fortfarande på att du ska säga hej.” Han hade inget val. Hälsningen hon krävde av honom varje gång skulle aldrig kännas naturlig för honom. Han var en man som tyckte om att följa regler, och om det inte fanns en regel som förbjöd personer med hans bakgrund att tilltala en änkehertiginna – änkan efter den femte hertigen Playford av Clonakilty – som ”Athie”, så ansåg Gathercole starkt att en sådan regel borde finnas. Det var därför olyckligt – sa han ofta till sig själv – att lady Playford, en kvinna som han skulle göra allt för, visade förakt för sådana regler så ofta hon kunde, och kallade personer som höll sig till dem för ”tråkiga torrbollar”. ”Hej, Athie.” ”Såja!” Hon höll ut armarna på ett sätt som en kvinna kunde tänkas göra om hon inbjöd en man att falla i hennes famn, men Gathercole visste att det inte var hennes avsikt. ”Se, du överlevde den pärsen. Slappna av nu. Inte för mycket! Vi har viktiga saker att ta itu med – efter att vi har diskuterat den aktuella bunten.” Lady Playford hade för vana att tala om den bok hon för tillfället höll på att skriva som ”bunten”. Hennes senaste låg i hörnet av skrivbordet, och hon kastade en föraktfull blick åt dess håll. I Gathercoles ögon såg det mindre ut som en roman under arbete och mer som en virvelvind av papper: skrynkliga ark med hundöron och hörn som pekade åt alla håll. Det fanns inget som helst rektangulärt med den pappersbunten. Lady Playford drog sig upp från fåtöljen vid fönstret. Hon tittade aldrig ut, hade Gathercole lagt märke till. Om det fanns en människa att inspektera, slösade lady Playford 12


aldrig bort någon tid på naturen. Från hennes arbetsrum hade man den mest fantastiska utsikt över rosenträdgården och en kvadratisk gräsmatta. I dess mitt stod en staty av en ängel, som hennes make hade beställt som gåva till deras trettioåriga bröllopsdag. Gathercole tittade alltid på statyn och gräsmattan och rosenbuskarna när han var på besök. Han tittade även på golvuret i hallen och bordslampan i brons i biblioteket med den snäckskalsfärgade, blyinfattade glasskärmen. Det var en liten ritual som betydde mycket för honom. Han uppskattade stabiliteten som föremålen tycktes medföra. Saker – och med det syftade Gathercole på livlösa objekt och inte något mer generellt och svepande som ”sakernas tillstånd” – förändrades sällan på Lillieoak. I arbetsrummet, där lady Playford och Gathercole nu befann sig, stod två böcker upp och ner i den stora bokhyllan: Shrimp Seddon och pärlhalsbandet och Shrimp Seddon och julstrumpan. De hade stått upp och ner redan vid Gathercoles första besök. Sex år senare kändes det som om man skulle ställa till oordning om man vände dem rätt. Ingen annan författares böcker fick stå på de hyllorna, bara Athelinda Playfords. Deras ryggar var välbehövliga färgklickar i rummet – ränder i rött, blått, grönt, lila, orange; färger som skulle tilltala barn – fast inte ens de kunde mäta sig med lady Playfords silverglänsande hår. Hon satte sig mittemot Gathercole. ”Jag vill prata om mitt testamente, Michael, och jag vill be dig om en tjänst. Men först: Hur mycket tror du att ett barn – ett helt vanligt barn – känner till om operationer för att ändra formen på en näsa?” 13


”En … en näsa?” Gathercole önskade att hon ville berätta om testamentet först och tjänsten sedan. Båda sakerna lät viktiga, och hängde kanske ihop. Lady Playfords testamentliga bestyr hade varit klara sedan en tid tillbaka. Allt var som det skulle. Kunde det vara så att hon ville ändra något? ”Var inte så irriterande, Michael. Det är en enkel fråga. Efter en otäck motorcykelolycka, eller för att korrigera en missbildning. En operation för att ändra form på näsan. Skulle ett barn känna till något sådant? Skulle ett barn veta vad det heter?” ”Jag är rädd att jag inte kan svara på det.” ”Vet du vad det heter?” ”Operation, skulle jag säga, oavsett om det gällde näsan eller någon annan kroppsdel.” ”Jag tror att du känner till ordet utan att du vet om det. Det händer ibland.” Lady Playford rynkade pannan. ”Nåja, låt mig ställa en annan fråga. Du kommer till ett kontor där tio män och två kvinnor är anställda. Du råkar höra hur några av männen pratar om en av kvinnorna. De kallar henne ’Noshörningen’.” ”Det var ohyfsat av dem.” ”Det är inte deras brist på hyfs som är ditt problem. Strax därpå återkommer de två damerna från lunchen. Den ena är slank med fina drag och ett beskedligt temperament, men hon har ett tämligen märkligt ansikte. Ingen vet egentligen vad som är fel, men på något sätt ser det inte riktigt rätt ut. Den andra är ett berg till kvinna – dubbelt så stor som jag, allra minst.” Lady Playford var av medellängd, trind och med sluttande axlar som fick henne att påminna lite om en uppochnervänd tratt. ”Dessutom ser hon allmänt folkilsk 14


ut. Vilken av de två kvinnorna skulle du gissa var Noshörningen?” ”Den stora, ilskna”, svarade Gathercole omedelbart. ”Strålande! Men du har fel. I min berättelse visar det sig att det är den slanka kvinnan med de märkliga anletsdragen – därför att hon har opererat näsan efter en olycka, ett ingrepp som kallas rhinoplastik, efter latinets ord för noshörning!” ”Jaså. Det visste jag inte”, sa Gathercole. ”Men jag är rädd att ett barn inte skulle känna till det, och det är ändå barn som är mina läsare. Och om du inte har hört talas om rhinoplastik …” Lady Playford suckade. ”Jag är villrådig. Jag blev så begeistrad när jag först kom på det, men sedan började jag oroa mig. Är det lite för vetenskapligt? Eftersom den springande punkten i berättelsen går ut på ett medicinskt ingrepp. Ingen tänker egentligen på operationer om de inte måste, om de inte själva är på väg till sjukhuset. Och barn tänker väl aldrig på sådana saker, eller?” ”Jag tycker att det är en bra idé”, sa Gathercole. ”Ni skulle kanske kunna understryka att den slanka damen inte bara har ett märkligt ansikte utan en märklig näsa, för att få läsarna på rätt spår. Ni skulle kunna nämna tidigt att hon har opererat näsan och sedan får Shrimp under berättelsens gång på något sätt reda på namnet på ingreppet, och så låter ni läsaren uppleva hennes förvåning när hon upptäcker det.” Shrimp Seddon var lady Playfords tioåriga romanhjältinna, ledaren för ett gäng barndetektiver. ”Så läsaren får reda på överraskningen, men inte upptäckten till att börja med. Ja! Och Shrimp skulle kanske kunna säga till Podge: ’Du kommer aldrig att kunna gissa vad det 15


heter’, men blir avbruten, och jag kan stoppa in det i ett kapitel som egentligen handlar om något annat – kanske att polisen enfaldigt nog anhåller fel person, men till och med ännu mer fel än vanligt, kanske till och med Shrimps mamma eller pappa – så att de som läser boken kan rådfråga en läkare eller ett uppslagsverk om de vill. Men det får inte dröja alltför länge innan Shrimp avslöjar allt. Ja. Michael, jag visste att jag kunde lita på dig. Då var det bestämt. Och nu, angående mitt testamente …” Hon gick tillbaka till fåtöljen vid fönstret och satte sig. ”Jag vill att du skriver ett nytt åt mig.” Gathercole blev förvånad. Enligt det nuvarande testamentet skulle lady Playfords tillgångar, vid hennes frånfälle, delas lika mellan hennes två nu levande barn: dottern Claudia och sonen Harry, den sjätte hertigen Playford av Clonakilty. Det hade funnits ett tredje barn, Nicholas, men han hade dött redan som liten. ”Jag vill lämna allt till min sekreterare, Joseph Scotcher”, sa den klockrena rösten. Gathercole lutade sig framåt i stolen. Det var meningslöst att försöka fösa undan de ovälkomna orden. Han hade hört dem och kunde inte låtsas som något annat. Vad var detta för idioti? Hon kunde inte mena allvar. Det här var en bluff, det måste det vara. Jo, Gathercole förstod vad hon höll på med. Först tänkte hon stöka undan den lättsinniga biten – noshörning, näsor, rhinoplastik, väldigt fyndigt och underhållande – för att sedan komma med den stora bluffen, som om det vore allvarligt menat. ”Jag är vid mina sinnens fulla bruk och jag är helt och hållet allvarlig, Michael. Jag vill att du gör det jag ber dig 16


om. Innan middagen i kväll, tack. Det är lika bra att sätta igång direkt.” ”Lady Playford …” ”Athie”, rättade hon. ”Om det här är ytterligare något från er näsoperationsberättelse som ni testar på mig …” ”Det är det inte, Michael. Jag har aldrig ljugit för dig, och jag ljuger inte nu. Jag vill att du skriver ett nytt testamente åt mig där Joseph Scotcher ärver allt.” ”Men era barn?” ”Claudia är i färd med att gifta sig till en större förmögenhet än min, i form av Randall Kimpton. Hon kommer att klara sig gott. Och Harry har huvudet på skaft och en pålitlig, om än enerverande, hustru. Stackars Joseph behöver det jag kan ge, mycket mer än Claudia och Harry.” ”Jag måste vädja till er att tänka efter väldigt noga innan …” ”Michael, gör dig inte dum.” Lady Playford avbröt honom. ”Tror du att jag slogs av den här tanken i samma ögonblick som du knackade på dörren för fem minuter sedan? Eller är det mer sannolikt att jag har grubblat över det här i veckor och månader? Det noggranna tänkandet som du uppmanar mig till har redan ägt rum, det kan jag försäkra. Så tänker du bevittna mitt nya testamente eller måste jag låta kalla på mr Rolfe?” Så det var därför Orville Rolfe också hade blivit bjuden till Lillieoak, utifall att han, Gathercole, skulle vägra att lyda henne. ”Jag vill att du gör ytterligare en ändring i testamentet – tjänsten jag bad om, om du minns. Detta kan du tacka nej till om du så önskar, men jag hoppas att du inte ska göra det. 17


För tillfället är Claudia och Harry utsedda att förvalta mitt litterära dödsbo. Det här arrangemanget passar mig inte längre, och jag skulle känna mig hedrad om du, Michael, ville ta på dig den rollen.” ”Att … att bli förvaltare av era verk?” Han kunde knappt tro sina öron och satt mållös en lång stund. Men det här var alldeles fel. Vad skulle lady Playfords barn säga? Han kunde omöjligt tacka ja. ”Känner Harry och Claudia till detta?” frågade han så småningom. ”Nej. De kommer att få reda på det vid middagen i kväll. Joseph också. För tillfället är vi två de enda som vet något.” ”Har det uppstått någon konflikt inom familjen som jag inte känner till?” ”Absolut inte!” Lady Playford log. ”Harry, Claudia och jag är de bästa vänner. I alla fall fram till middagen i kväll.” ”Jag … men … ni har bara känt Joseph Scotcher i sex år. Ni träffade honom samma dag som ni träffade mig.” ”Det finns ingen anledning att upplysa mig om sådant jag redan vet, Michael.” ”Era barn däremot … Och dessutom förstod jag det som att Joseph Scotcher …” ”Tala ur skägget, unge man.” ”Är inte Scotcher allvarligt sjuk?” I tysthet tillade Gathercole: Tror ni inte längre att han kommer att dö innan er? Athelinda Playford var inte ung, men hon var full av liv. Det var svårt att föreställa sig hur någon som hade sådan aptit på livet, skulle kunna förlora det. ”Jo, Joseph är väldigt sjuk”, sa hon. ”Han blir svagare för var dag som går. Därav detta ovanliga beslut av mig. Jag har 18


aldrig sagt det förut, men jag förmodar att du är medveten om att jag är oerhört förtjust i Joseph? Jag älskar honom som en son – som om han vore mitt eget kött och blod.” Gathercole kände hur det knöt sig i bröstet. Jo, han hade varit medveten om det. Men skillnaden mellan att veta något och att få det bekräftat var milsvid. Det ledde till tankar som var ovärdiga honom, tankar han kämpade för att slå bort. ”Joseph säger att hans läkare har sagt att det bara handlar om veckor nu.” ”Men … i så fall måste jag säga att jag blir väldigt förbryllad”, sa Gathercole. ”Ni vill göra ett nytt testamente till förmån för en man som ni vet inte kommer att finnas kvar för att ta del av det.” ”Man kan inte veta något med säkerhet i den här världen, Michael.” ”Och om Scotcher skulle dö av sin sjukdom inom några veckor, som ni tror att han kommer att göra – vad händer då?” ”Skulle det hända, återgår vi till ursprungsplanen – Harry och Claudia får hälften var.” ”Jag måste fråga en sak”, sa Gathercole. Han började känna sig riktigt orolig. ”Och ursäkta om det här låter oförskämt. Har ni någon anledning att tro att ni kommer att gå bort inom kort?” ”Jag?” Lady Playford skrattade. ”Jag är stark som en oxe. Jag förväntar mig att tuffa på i många år till.” ”I så fall kommer Scotcher inte ärva något vid ert frånfälle, eftersom han själv kommer att vara död sedan länge, och det här nya testamentet ni ber mig att skriva, kommer inte 19


att åstadkomma något förutom att skapa osämja mellan er och era barn.” ”Nej, tvärtom – mitt nya testamente kan göra så att något underbart händer.” Hon sa detta med förtjusning. Gathercole suckade. ”Jag är rädd att jag fortfarande är förbryllad.” ”Naturligtvis är du det”, sa Athelinda Playford. ”Jag visste att du skulle vara det.”


en överraskande återförening kapitel 2

Dölja och avslöja: så bra de två orden passar ihop. De låter som varandras motsatser, men som alla goda historieberättare vet kan mycket avslöjas av det allra minsta försök att dölja något, och nya avslöjanden döljer lika mycket som de uppdagar. Detta var mitt klumpiga försök att presentera mig själv som den här historiens berättare. Allt ni hittills har fått reda på – om Michael Gathercoles möte med lady Athelinda Playford – har avslöjats för er av mig, men jag började berätta historien utan att göra någon medveten om min närvaro. Mitt namn är Edward Catchpool och jag är kommissarie vid Scotland Yard i London. De högst egendomliga händelserna som jag redan har börjat beskriva, ägde dock inte rum i London utan i Clonakilty, i grevskapet Cork i den Irländska fristaten. Det var den 14 oktober 1929 som Michael Gathercole och lady Playford träffades i hennes arbetsrum på Lillieoak, och samma dag – bara en timme efter det mötets slut – kom jag fram till Lillieoak efter en lång resa från England. Sex veckor tidigare hade jag fått ett gåtfullt brev från lady 21


Athelinda Playford, där hon inbjöd mig att tillbringa en vecka på hennes lantgods. Hon erbjöd mig diverse förströelser som jakt och fiske – jag hade inte provat någondera tidigare och var heller inte hågad att göra det nu, men det kunde förstås inte min blivande värdinna veta något om – men vad som saknades i inbjudan var en förklaring till varför min närvaro var önskad. Jag lade ner brevet på matbordet i pensionatet där jag bodde, och funderade på vad jag skulle göra. Jag tänkte på Athelinda Playford – den kända författarinnan av barndeckare – och sedan tänkte jag på mig själv: polis, ungkarl och därmed inga barn som jag skulle kunna läsa böcker för … Nej, det fanns ingen anledning till att mina och lady Playfords vägar skulle korsas, men ändå hade hon skickat det här brevet, vilket innebar att jag var tvungen att göra något åt det. Ville jag resa dit? Nej, inte direkt. Och det innebar att jag sannolikt skulle göra det. Jag har lagt märke till att människor tycker om att följa mönster, och jag är inget undan­tag. När det dyker upp saker som jag egentligen inte har lust med, slutar det allt som oftast med att jag gör dem. Jag förmodar att det beror på att jag gör så mycket hela dagarna som jag aldrig själv skulle ha valt att göra. Några dagar senare skrev jag till lady Playford och tackade entusiastiskt ja till hennes inbjudan. Jag misstänkte att hon ville förhöra sig om mina yrkesmässiga erfarenheter och använda dessa i en framtida bok. Hon hade kanske äntligen bestämt sig för att ta reda på lite mer om hur polisen egentligen arbetade. Som barn hade jag läst ett par av hennes böcker och blivit helt förbluffad över att erfarna poliser var sådana träskallar, helt oförmögna att lösa ens det enk22


laste mysterium utan hjälp av en grupp inbilska och näsvisa tioåringar. Den nyfikenhet som det här väckte, var faktiskt början på min fascination för poliskåren – ett intresse som senare kom att styra mitt val av karriär. Märkligt nog var det först nu som det slog mig att jag hade Athelinda Playford att tacka för detta. Under min resa till Lillieoak hade jag läst en av hennes böcker för att friska upp minnet och upptäckt att omdömet jag gett dem i barndomen hade varit riktigt: upplösningen gick i stort sett ut på att kommissarie Korkskalle och inspektör Imbecill (som jag tyckte att de borde heta) fick en ordentlig uppläxning av den brådmogna Shrimp Seddon, eftersom de missat ledtrådar som var så uppenbara att till och med Shrimps tjocka, långhåriga hund Anita hade lyckats tolka dem. Solen var på väg ner när jag kom fram klockan fem på eftermiddagen, men det var fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle lägga märke till de storslagna omgivningarna. När jag stod framför lady Playfords magnifika gods vid Argideenfloden i Clonakilty, fick jag känslan av att egendomen sträckte sig i all oändlighet. Bakom mig fanns en välskött stor trädgård, till vänster åkrar och till höger ett skogsbryn – naturens oavbrutna nyanser av blått och grönt. Jag hade vetat att godset bestod av åttahundra tunnland, men det var först nu jag förstod vad det innebär: inga delade ytor mellan Lillieoak och resten av världen, om man inte önskade det; inget och ingen som trängde sig på eller drev omkring i närheten, som i stan. Det var kanske inte så konstigt att lady Playford inte kände till något om hur poliser uppförde sig. Medan jag andades in den friskaste luften jag någonsin 23


upplevt, kom jag på mig själv med att hoppas att jag hade rätt om varför jag blivit inbjuden hit. Om jag fick möjlig­ heten skulle jag gladeligen påpeka att en smula realism skulle göra underverk för lady Playfords böcker. I nästa bok skulle kanske Shrimp Seddon och hennes gäng kunna samarbeta med en mer kompetent polis … Lillieoaks ytterdörr öppnades och en butler plirade mot mig. Han var av medellängd och normalbyggd, det tunna håret var gråsprängt och han var väldigt rynkig runt ögonen, men ingen annanstans. Det var som om en gammal mans ögon hade infogats i en mycket yngre mans ansikte. Butlerns ansiktsuttryck var ännu märkligare. Det såg ut som om han kände sig tvungen att delge mig viktig information för att skydda mig från olycka, men var förhindrad att göra det då det handlade om något ytterst känsligt. Jag väntade på att han skulle presentera sig eller bjuda mig att stiga in. Han gjorde ingetdera. Till sist sa jag: ”Jag heter Edward Catchpool. Jag har precis kommit från England på lady Playfords inbjudan.” Mina resväskor stod vid mina fötter. Han tittade på dem, sedan såg han sig om över axeln. Detta upprepade han två gånger utan att yttra ett endaste ord. Så småningom sa han: ”Jag ser till att era tillhörigheter bärs upp på rummet, sir.” ”Tack.” Jag rynkade pannan. Det här var kolossalt besynnerligt – ännu märkligare i verkligheten än vad jag förmår beskriva. Trots att butlerns ord var fullt normala, fick jag en känsla av att det fanns mycket som lämnats osagt – en känsla av att ”det här är allt jag kan säga under de här omständigheterna, är jag rädd”. 24


”Var det något mer?” frågade jag. Han fick ett spänt drag över ansiktet. ”En annan av lady Playfords … gäster väntar på er i salongen, sir.” ”En annan gäst?” Jag hade trott att jag var den enda. Min fråga såg ut att göra honom stött. Jag förstod inte varför och övervägde att visa hur otålig jag var, när jag hörde hur en dörr öppnades inne i huset, följt av en röst som jag kände igen. ”Catchpool! Mon cher ami! ” ”Poirot?” utbrast jag. Till butlern sa jag: ”Är det Hercule Poirot?” Trött på att stå ute i kylan och vänta på en inbjudan att kliva in, tryckte jag upp dörren och gick in i huset. Jag såg ett intrikat mönstrat stengolv av den sort man kan se i palats, en storslagen trätrappa, ett golvur, ett uppstoppat hjorthuvud på väggen och på tok för många dörrar och korridorer för en nykomling att ta in. Den stackars hjorten såg ut att le och jag log tillbaka mot den. Trots att den var död, och trots att huvudet var avskilt från kroppen, kändes hjortens huvud mer välkomnande än butlern. ”Catchpool!” hördes rösten igen. ”Min gode man, befinner sig Hercule Poirot i huset?” frågade jag mer enträget. Den här gången svarade butlern med en motvillig nickning, och ögonblicket därpå dök belgaren upp med en fart som för honom måste räknas som snabb. Jag kunde inte låta bli att skrocka åt synen av det äggformade huvudet och de blanka skorna, och förstås den omisskännliga mustaschen. ”Catchpool! Vilken fröjd att se er här!” ”Jag skulle just säga detsamma. Var det möjligtvis ni som ville att jag skulle komma till salongen?” ”Ja, ja. Det var jag.” 25


”Jag tänkte väl det. Då så, visa vägen. Vad i hela friden är det som pågår? Har något hänt?” ”Hänt? Nej. Vad skulle ha hänt?” ”Tja …” Jag vände mig om. Poirot och jag var ensamma och mina resväskor hade försvunnit. ”Med tanke på butlerns förbehållsamma sätt undrade jag om …” ”Åh, Hatton. Bry er inte om honom, Catchpool. Det ligger ingenting bakom hans sätt, som ni kallar det. Det är helt enkelt hans personlighet.” ”Är ni säker? Det är en udda personlighet att vara beskaffad med.” ”Oui. Lady Playford förklarade hurdan han var, strax efter att jag hade anlänt tidigare i eftermiddags. Jag ställde henne samma fråga som ni frågade mig, eftersom jag trodde att något måste ha hänt som butlern inte tyckte att det var hans sak att diskutera. Hon sa att Hatton har blivit sådan efter att ha tjänstgjort i så många år. Han har sett mycket som det vore oförståndigt av honom att nämna, sa lady Playford, och därför föredrar han numera att säga så lite som möjligt. Även hon finner det frustrerande. ’Han kan inte ens ge mig den mest grundläggande information – vilken tid serveras middagen? När ska kolet levereras? – utan att bete sig som om jag försöker klämma ur honom en välbevarad och explosiv familjehemlighet’, berättade hon för mig. ’Han har förlorat det omdöme han en gång hade och är numera oförmögen att skilja på lösmynthet och att inte säga någonting alls’, sa hon.” ”Varför anställer hon i så fall inte en ny butler?” ”Även det var en fråga jag ställde. Vi tänker lika, vi två.” ”Och fick ni något svar?” 26


”Hon vill iaktta utvecklingen av Hattons personlighet. Hon är nyfiken på hur långt hans beteende kan gå.” Jag skakade irriterat på huvudet och undrade när någon skulle komma och erbjuda oss en kopp te. I det ögonblicket skakade hela huset till. Sedan blev allt stilla och så skakade det till igen. Jag skulle just säga: ”Vad i hela världen …?” när jag högst upp i trappan fick syn på den störste man jag någonsin sett. Han var på väg ner. Han hade halmgult hår och en enorm dubbelhaka, huvudet såg ut som en liten kula som balanserade på hans planetstora kropp. Höga, knarrande ljud kom från trappan när han rörde sig och jag fruktade att den inte skulle hålla. ”Hör ni det där förfärliga oljudet?” frågade han oss, utan att presentera sig. ”Trappsteg borde inte knaka när man går på dem. Är det inte just det de är till för – att gå på?” ”Jo, sannerligen”, svarade Poirot. ”Nå?” sa mannen, helt i onödan då han redan fått svar på sin fråga. ”Jag ska säga er att trappor inte längre görs som på den gamla goda tiden. Hantverksskickligheten är på utdöende.” Poirot log artigt innan han tog min arm och ledde mig åt vänster medan han viskade: ”Att trapporna knakar beror helt och hållet på hans aptit. Men han är advokat – om jag vore den trappan hade jag skaffat mig ett juridiskt ombud.” Det var först när han log som jag förstod att det var menat att vara ett skämt. Jag följde honom in i det jag förmodade var salongen, som var rymlig och hade en stor eldstad som var placerad alltför nära dörren. Det brann ingen brasa i den och det var kallare här inne än vad det hade varit i hallen. Rummet var 27


mycket längre än det var brett, och de många fåtöljerna var utställda i ett slags rörig rad i ena änden och i en lika stökig klunga i den andra. Denna placering av möblerna ­framhävde rummets rektangulära form och gav det hela en något uppdelad känsla. Längst bort fanns franska fönster vars gardiner inte dragits för för kvällen, trots att det var mörkt ute – och dessutom mörkare här i Clonakilty än i London vid samma tidpunkt. Poirot stängde dörren och till sist fick jag tillfälle att ta mig en ordentlig titt på min gamle vän. Han såg trindare ut än förra gången vi sågs, och hans mustasch verkade större och ännu mer framträdande, i alla fall från andra sidan rummet. När han kom emot mig insåg jag dock att han såg exakt likadan ut, och att det var jag som i fantasin hade krympt honom till en mer hanterbar storlek. ”Så utomordentligt trevligt att få träffa er, mon ami! Jag trodde inte mina öron när jag kom hit och lady Playford berättade att ni var en av veckans gäster.” Hans förtjusning var uppenbar och jag kände mig lite skamsen över att jag inte förmådde uttrycka mina känslor på ett lika rättframt sätt. Jag gladdes åt hans goda humör och var lättad över att han inte verkade vara det minsta besviken på mig. I Poirots närvaro är det lätt att känna sig som en besvikelse i största allmänhet. ”Så ni visste inte att jag skulle komma förrän ni själv kom hit i dag?” frågade jag. ”Non. Och jag måste fråga, Catchpool. Varför är ni här?” ”Av samma anledning som ni, skulle jag tro. Athelinda Playford skrev och bad mig att komma. Det är inte var dag man får en inbjudan att tillbringa en vecka hemma hos en 28


berömd författarinna. Jag läste några av hennes böcker när jag var barn och …” ”Nej, nej. Ni missförstod mig. Jag valde att komma av samma anledning, fast jag har inte läst några av hennes böcker. Berätta inte det för henne, är ni snäll. Det jag mena­ de var – varför vill lady Playford ha oss båda här? Jag trodde att hon kanske hade bjudit Hercule Poirot eftersom han, precis som hon, är den mest berömde och erkände personen inom sitt fack. Nu vet jag att det inte kan vara anledningen, eftersom ni också är här. Jag undrar … Lady Playford måste ha läst om händelserna i London, på Bloxham Hotel.” Eftersom jag inte hade någon som helst önskan att diskutera händelserna i fråga, sa jag: ”Innan jag visste att jag skulle träffa er här, trodde jag att hon hade bjudit hit mig för att fråga om polisyrket, praktiska detaljer att använda till böckerna hon skriver. De skulle definitivt tjäna på en mer realistisk …” ”Oui, oui, bien sûr. Säg mig, Catchpool, har ni med er brevet med er inbjudan?” ”Ursäkta?” ”Som lady Playford skickade er.” ”Javisst. Jag har det här i fickan.” Jag tog fram det och räckte över det till honom. Han kastade ett öga på brevet och räckte tillbaka det till mig och sa: ”Det är samma som jag fick. Det avslöjar ingenting. Ni kanske har rätt. Jag undrar om hon önskar rådfråga oss om vårt yrke.” ”Men … ni sa ju att ni har träffat henne? Frågade ni inte?” ”Mon ami, bara en tölpaktig gäst skulle fråga sin värdinna: ’Vad gör jag egentligen här? Vad vill ni av mig?’ så fort han kommit innanför dörren. Det vore oartigt.” 29


”Och hon sa inget själv? Gav ingen som helst ledtråd?” ”Det fanns inte tid. Jag kom bara ett par minuter innan hon var tvungen att gå till sitt arbetsrum för att förbereda sig inför ett möte med sin advokat.” ”Han som vi såg i trappan? Den … eh … storväxte herren?” ”Mr Orville Rolfe? Nej, nej. Visserligen är han också advokat, men den som lady Playford hade ett möte med klockan fyra, var en annan man. Jag såg honom också. Han heter Michael Gathercole. En av de längsta män jag någonsin sett. Han såg väldigt obekväm ut.” ”Vad menar ni?” ”Bara att han gav intryck av att vilja krypa ur sitt eget skinn.” ”Åh, jag förstår.” Jag förstod inte alls, men ville inte riktigt be Poirot att förtydliga det hela då jag var rädd att det skulle få motsatt effekt. Poirot skakade på huvudet. ”Ta av er rocken och sätt er”, sa han. ”Det är en gåta. Särskilt med tanke på vilka fler som är här.” ”Jag undrar om det vore möjligt att be om en kopp te”, sa jag och såg mig omkring. ”Vid det här laget borde butlern ha skickat en husa, om lady Playford är upptagen.” ”Jag insisterade på att vi inte skulle bli avbrutna. Jag fick något litet att äta när jag kom och blev upplyst om att drinkar snart kommer att serveras i det här rummet. Vi har inte lång tid på oss, Catchpool.” ”Lång tid? För vad?” ”Om ni ville sätta er, skulle ni få veta det.” Poirot log lite. Han lät högst förnuftig. Med viss bävan satte jag mig.


»Det gör mig lycklig att se Hercule Poirot i så goda händer.« Gillian Flynn

I RL ÄNDSK A F RISTATE N, 1929. Hercule Poirot och

kommissarie Edward Catchpool är några av de gäster som bjudits in till den gamla författarinnan lady Athelinda Playfords gods Lillieoak. Under middagen tillkännager Athelinda en ändring i testamentet. Hon har gjort sina egna barn arvlösa, och alla hennes tillgångar kommer efter hennes död i stället att gå till en person som bara har några veckor kvar att leva … Beslutet väcker förvåning, och kort därefter hittas en person mördad på godset. Hercule Poirot tar sig an fallet. Vad var det som fick Athelinda Playford att ändra sitt testamente? Och vem är det som ligger bakom mordet? A G AT H A C H R I S T I E har skrivit över åttio romaner,

dramer och noveller om Hercule Poirot, som i år fyller 100 år. Efter succén med Monogrammorden gjuter Sophie Hannah nu återigen liv i den folkkäre detektiven och den klassiska pusseldeckaren.

Profile for Smakprov Media AB

9789188171894  

9789188171894  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded