9789100125202

magnus dahlström

Spådom

albert bonniers förlag

Dahlström_Spådom_00125202.indd 3

10-11-30 16.04.22

Av Magnus Dahlström har tidigare utgivits: Papperskorg 1986 Fyr 1987 Skärbrännare/Kidnapparen 1988 Järnbörd 1990 Nedkomst 1993 Hem 1996

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012520-2 Copyright © Magnus Dahlström 2011 ScandBook AB, Falun 2011

Dahlström_Spådom_00125202.indd 4

10-11-30 16.04.22

I

Dahlström_Spådom_00125202.indd 5

SPÅDOMEN

10-11-30 16.04.22

Dahlström_Spådom_00125202.indd 6

10-11-30 16.04.22

KAPITEL 1. på berget Pojken satt på en stol i rummet, rak i ryggen, med händerna mellan knäna – som inför en fotografering – han tittade rakt framför sig. Det stela, spända draget över ansiktet märktes direkt när jag klev över tröskeln. Det var mörkt där inne i stugan, men solljus utanför, fönstret var litet och allting i inredningen var av mörknat trä. Den typiska stugan de har vid vandringslederna. Man såg det snöfläckade berget genom den buckliga rutan.

Det luktade surt och fuktigt.

Min hustru sågs gå fram och tillbaka ett stycke bort. Hon väntade.

Mannen som hade hejdat mig på leden ställde sig innanför dörren med en oavslutad gest mot pojken. Dörren ställde sig på glänt. Pojken reagerade inte, synbarligen knappt vid medvetande. Han andades oregelbundet under en grå skjorta, under en mörkbrun tröja under en tunn kavaj. Han saknade mössa. Varken han eller mannen var klädda för väderleken, de tycktes ha kostymer båda två. Lågskor utan snören.

När min syn ställde om sig såg jag att pojkens ögon rörde sig, ryckvis fram och tillbaka med kanske tio sekunders mellanrum, åt höger. Hans ögon var mörka med stora pupiller, möjligen på grund av bristen på ljus där inne. Ett svagt klapprande ljud var inte vinden som for i det spruckna taket, utan pojkens fötter som trummade mot golvet, mekaniskt.

7

Dahlström_Spådom_00125202.indd 7

10-11-30 16.04.22

Mannen stod bakom mig, utan att säga något, och hans spända hållning kändes över min rygg och fick mig att vilja vända mig om. Han stod för nära. Tycktes utan förvarning kunna gripa tag i mig, desperat. Det fanns ingen annan där, och i övrigt var stugan tom: ingen packning, inga extra kläder eller regnskydd – ingen proviant. Bara de två.

Min ena hand sträcktes på rutin fram i en hälsning, men pojken tog den inte. Ögonen rörde sig, vänster-höger, fötterna trummade – mannen tittade ned i golvet. Då grep jag pojken om handleden och kände efter en puls. Den var mycket låg.

Hans hand och arm pressades ned mot benet av spänningar vid beröringen, ändå föreföll han sovande. Jag frågade om han kände yrsel, men fick inget svar.

Den instängda litenheten i stugan gav känslan av skymning och kväll, men det var förmiddag, närmare mitt på dagen, och solen stod högt på himlen. I det ovanifrån infallande knappa ljuset syntes pojkens ansikte medfaret och kanske smutsigt. Ljuset kom bakifrån. Omgivningen var smutsig.

Pupillen sågs vara förstorad, mer än vad mörkret motiverade.

Den högra pupillen; förstoringen gav ett onormalt intryck.

Ingen reaktion när jag förde min hand framför ansiktet. Ögonen rörde sig vänster-höger. Ett grepp om hakan visade att hals och nacke satt fast, som i kramp.

Mannens kläder frasade bakom mig. En egendomlig knuten energi utgick från honom. Han stod kvar strax innanför dörren, mörk i sina mörka kläder, orörlig. Jag vred mig långsamt, så att jag såg honom hela tiden, i ögonvrån.

Ingen uppenbar svullnad. Furubord, två stolar i furu, ett skåp och några lådor i furu. Fläckar, ingrodd smuts, kvisthål.

Far och son, troligen. Jag fick en känsla av att de hade sovit 8

Dahlström_Spådom_00125202.indd 8

10-11-30 16.04.22

där inne, men inga tecken tydde på det. Det var närmare två mil till närmsta bebyggelse.

Glaset i fönsterrutan skevade gråtonat. Min frus ljusa klädsel blev gråtonad, som den gråtonade stengrunden kring henne. Hennes ansikte blev blekt som det kala berget.

Pojken andades oregelbundet.

Om han hade kräkts nyligen sågs inget spår. Jag frågade.

Inget svar. Mannen uppträdde hela tiden undvikande.

Letade i fickorna på kavajen, som att där fanns någonting, ett meddelande eller ett besked, en färdigskriven lapp. Men där fanns ingenting. Hans blick mötte inte riktigt min, och jag fick inget ut av det otydliga mumlandet. En frusen stramhet över munnen och dold förvirring, men inga ytterligare tecken på chock. Jag tittade på klockan, som en invand gest.

Registrera tidpunkten för inkommande.

Pojkens ögon gjorde den knyckande rörelsen. Jag grep stolen under honom och vred honom långsamt mot ljuset från fönstret. Ljuset föll smutsigt grått över hans ansikte. Pupillerna förändrades inget i ljuset, och nu syntes klar mydriasis höger öga, som var rödfärgat och stelt, med en pupill som påminde om det uttryckslösa ögat på en fisk. Blodfärgat.

Kanske mannen hade slagit pojken med något. Inget tillhygge fanns i närheten, med handen kanske. Men huvudet före­ visade inga yttre skador, ingen svullnad, ingen rodnad. Inget synligt sår. Blödningen kom från inuti huvudet.

Fötterna trummade stumt mot golvet.

Antagligen var mannen pappan. Pojkens ansikte knöts i en enda uttryckslös min. Nackpartiet ned över axlarna stramade, ännu mer när jag vidrörde honom.

Skjortan var inte grå som jag först trodde, utan vit, men 9

Dahlström_Spådom_00125202.indd 9

10-11-30 16.04.22

smutsig. Eller fuktig. Jag tittade på klockan igen.

Min fru såg in mot huset. Hon var barhuvad. Kanske en inre blödning i huvudet som ökade trycket i skallen, hematom. Subduralt. Mannens ryggrad böjdes långsamt ned och sedan rätade han på sig, som utmattad.

Pojkens fötter slog mot golvet, ögonen ryckte vänsterhöger: smärtan satt troligen på höger sida av huvudet. En inre blödning kunde uppstå flera timmar efter ett slag mot skallen, ibland dagar efteråt. Också efter till synes lätta skador. Lätta vinddrag for genom de otäta väggarna, med lukten av smältande snö, lukten av fukt och dy som tinade.

Mörkret i stugan fick en annan nyans när ett moln kom förbi utanför. Jag tittade pojken i ögonen igen, men han var inte kontaktbar. Det röda ögat stirrade oseende på mig, blankt.

Pojken behövde vård omedelbart, men jag hade ingenting att ge honom.

Min fru vid leden utanför: nu såg hon bortåt, mot den steniga, knappt beväxta dalgången nedanför, omedveten om att vara iakttagen. Hennes hår rörde sig i vinden, så att hon strök bort det från ansiktet med jämna mellanrum. Hennes ansikte såg vinterblekt men friskt ut. Det såg slätare ut än annars, ögonen och munnen framträdde mer. Hon kisade upp mot himlen, som i väntan på att solen skulle träda fram.

Och solen trädde också fram ur molnen och det ljusnade ute, men samtidigt mörknade det runt omkring mig. Pojken och mannen blev mindre tydliga. Min fru stod stilla i vinden. De löst sittande vindtygskläderna veckades över bröstkorgen.

Nu gick hon några steg bortåt. Kom tillbaka, tittade ned i marken, fortfarande utan att se mot huset. Munnen drogs ut i en min som liknade ett leende. Hon letade efter någonting 10

Dahlström_Spådom_00125202.indd 10

10-11-30 16.04.22

att sitta på, en sten i marken, satte sig ned, med händerna i fickorna på jackan. Antagligen var fönstret en spegel för henne, för hon såg mig inte.

Vinden pressade kläderna mot hennes ben.

Foten sparkade på några osynliga gruskorn. Kraftiga kängor, men foten såg ändå liten ut, diminutiv. Ljudet av hur det knakade i taket. Jag föreställde mig foten utan kängan, naken. Hur den vred sig i olika vinklar, i en cirkelrörelse.

Vinande luftdrag gick genom väggarna.

Någon vidrörde min arm, jag ryckte till. Men ingen rörde vid mig. Det var pojken som stirrade på mig med sitt röda öga. Hans blanka förstorade pupill riktades mot mig. Sedan märkte jag att mannen iakttog mig, fruset och stelt.

Nu sade jag: – Pojken måste komma till ett sjukhus så fort som möjligt.

Mannen gjorde en gest, mer som en knappt märkbar skiftning i kroppshållningen. Kroppen lutade tungt framåt. Han kunde inte sätta sig i kontakt med någon. Men det visste jag redan.

kapitel 2 . spådomen Ljudet av rotorbladen blev starkare. Grus och sand for i luften och stack i kinderna, kom i ögonen. Pojken låg på en bår. På kort avstånd syntes stugan från vilken de hade burit honom. Turbulensen gjorde det svårt att andas. Jag böjde mig intill sjukvårdarens öra, jag skrek till honom: 11

Dahlström_Spådom_00125202.indd 11

10-11-30 16.04.22

– Ni sätter intravenös nål och ger stesolid noll komma tjugofem.

Sjukvårdaren nickade.

– Kontrollera andningen hela tiden, intubera om det behövs. Flera blodtryck.

Sjukvårdaren nickade igen.

– Här är mitt nummer.

Lappen med numret fladdrade mellan fingrarna, han tog lappen och stoppade den i fickan. Det luktade bensin och röklukt kom från motorn i virvelvinden. Jag backade ut ur den kritiska cirkeln.

Sjukvårdaren vinkade till mannen som stod ett tiotal meter bort, också jag vinkade, men mannen rörde sig inte. Snett bakom honom stod min fru och såg på, håret for kring hennes ansikte. Mannen såg på mig, med samma instängda blick som tidigare. Nu märktes att hans kavaj hade vita kritstreck mot mörkgrå botten. Han hade bruna, löst sittande byxor och de svarta lågskorna utan snörning. Han tycktes på en gång underligt malplacerad där på berget utan rätt klädsel, och samtidigt egendomligt hemma, hans flock var i närheten, hans hem. Sjukvårdaren vinkade på nytt.

Mannen vacklade fram i turbulensen, kavajen fladdrade.

Han kom intill mig och tog mig i handen, med båda sina händer. De var varma, trots att han såg frusen ut i sina tunna kläder. En gest av tacksamhet, som det verkade, men han sade ingenting, utan stirrade ned på min hand och tycktes studera den. Hans huvud sjönk ned och jag såg snett ned på hans hjässa, kände hur min hand vändes i hans grepp, så att handflatan kom uppåt, och jag trodde att han skulle lägga någonting i den.

12

Dahlström_Spådom_00125202.indd 12

10-11-30 16.04.22

Det luktade bensin och röklukt kom från motorn i virvelvinden. Flera sekunder gick. En dunst av hans otvättade kropp blåste förbi, sedan röklukten igen. Sandkorn.

Pojken låg orörlig på båren, halvt skymd. Hans knän var uppdragna i vinkel, i samma ställning som då han satt på stolen. Nu sade mannen något med munnen vid mitt öra, och trots bullret hörde jag varje ord klart och tydligt. ”Döda” eller ”rädda”. Han sade ”döda dig”. Det hördes klart och tydligt. Jag ryckte bort handen – ryckte den ur hans grepp.

Damm och sand fastnade plötsligt i halsen, och jag fick en kraftig hostattack. Som ett plötsligt allergiskt utbrott. När hostan släppte satt mannen uppe bredvid båren med pojken, och sjukvårdaren stängde till om dem.

Sjukvårdaren vinkade en sista gång, och de lyfte.

Deras ansikten syntes en kort stund i fönstret på sidan.

En försvinnande punkt som förminskades över de blekgrå bergstopparna. Molnen slöt sig om dem. Min hustru stod bredvid mig. Jag kände hennes arm runt min rygg, hennes fingrar mot magen.

– Klarar han sig?

Jag svarade inte. Jag försökte räkna ut sannolikheten för att pojken skulle bli akut sjuk så långt ute i naturen just som en sjukvårdskunnig person vandrade förbi på leden intill honom. Jag tittade på klockan. Jag sade: – Vi ska gå tillbaka nu.

13

Dahlström_Spådom_00125202.indd 13

10-11-30 16.04.23

KAPITEL 3. tillbaka Min fru var i badrummet och vatten spolade där inne. Hon tvättade sig. Mina skor lämnade leriga fläckar på mattan i hallen. En stege stod kvar i hörnet, av blank aluminium, med vita fläckar av målarfärg. Under mina fötter en hög med tidningar, brev och lösa papper. Jag hängde jackan på stegen.

Sovrummet såg likadant ut som då vi for. Också arbetsrummet; som då vi lämnade det. Två stora, tomma rum med högt i tak och ett kök. I lägenheten fanns enbart det nödvändigaste, än så länge. En säng i sovrummet, två stolar och ett bord i köket.

Ett skrivbord, en stol. Resten fanns tills vidare magasinerat.

Vattnet slutade spola i badrummet. Dörren stod på glänt, och jag anade hennes nakna överkropp där inne. Hon speglade sig.

Hallens tapeter var mönstrade med blommor på en benvit botten.

Hon synade sitt ansikte med frånvarande min, efter något nytt som kunde ha dykt upp i hyn, en fläck. Hon såg solbränd ut nu, i det gula ljuset från lampan ovanför. En fördjupning i ryggen på henne syntes skuggbelagd när musklerna rörde sig.

– Du ser solbränd ut.

– Gå inte in här med skorna.

Hon borstade tänderna. Sneglade på mig i spegeln. Pratade med tandkräm i munnen.

– Vad tänker du på?

14

Dahlström_Spådom_00125202.indd 14

10-11-30 16.04.23

Tandkrämen rann kring läpparna, jag såg på hennes bröst.

Hon hade tröjan knuten kring midjan. Kaklet i badrummet var ljust grönt med enstaka blomliknande figurer i vitt och violett. Min fru såg egendomligt utskuren ut, som på ett mycket gammalt hotell någonstans i ett annat land. Vi skulle kakla om badrummet. Om vi ville stanna.

– Vi ska kakla om badrummet, om vi vill stanna.

Hon sköljde munnen och spottade.

– När du har dina meriter kan vi återvända.

Hon torkade sig på en handduk. Tittade på mig, till slut sade hon: – Ursäktar du?

Hon knuffade mig bakåt med en lätt rörelse och stängde dörren om sig. Jag granskade dörren, hörde locket till toaletten slå, hur hon satte sig. Hur det skvalade. Toalettpapperet.

Spolning. Dörren var vitmålad med ett handtag i mässing och trä. Vem mannen var och vad han gjorde så långt från samhället, det fanns naturligtvis en förklaring. Det fanns en annan väg till stugan, som var kortare. De hade gått vilse, från ett sällskap i närheten, där förnödenheter och utrustning fanns. Någon form av grupputflykt.

Min fru kom ut från toaletten, nu med tröjan på sig.

Hon gick förbi mig in i köket.

Då kunde han ha sagt det.

Och möjligen gjorde han det, men hans känslotillstånd gjorde honom obegriplig. Min uppmärksamhet upptogs helt av pojken. Något jag inte hörde. Det var ingenting jag borde uppta i tankarna, sjukhuset kunde meddela hur det gick för pojken. Vilket sjukhus det nu rörde sig om, det kunde jag ta reda på. Toalettdörren var relativt nymålad, den enda 15

Dahlström_Spådom_00125202.indd 15

10-11-30 16.04.23

ny­målade ytan i lägenheten. Man såg tydliga penseldrag i den gulvita färgen, antagligen hade dörren varit brun tidigare. Antagligen hade jag missat något i skeendet, en detalj.

Min fru stod vid köksbänken. Sköljde olika grönsaker och hackade dem: tomater, paprika, gurka, det skulle bli bönor i salladen också. Hennes arm rörde sig, hon stod litet bredbent.

– Tänker du gå ut igen?

Jag såg ned på mina skor. – Nej, nej.

– Det ser ut så.

Materialet i byxorna frasade. Jag snörade av mig skorna, gick in i arbetsrummet och kontrollerade telefonen, inga meddelanden. Samma benvita tapet med vaga blommor i lodräta linjer från golv till tak. De satt på en och samma stjälk, tunn som ett pennstreck. En obestämd och undflyende lukt av papper fanns i rummet. På skrivbordet några ark med uppgifter inför veckan som skulle komma. I hörnet fanns en hög med dokument som tillhörde min fru, en adressbok och en annan okänd bok, och en mapp med okänt innehåll. Jag rörde aldrig hennes saker. Jag litade på att hon aldrig rörde mina.

Utanför fönstret var mörkt. Det var nu sent på kvällen.

Ljudet av hur min fru tände gasspisen i köket.

Hon kokade ägg när jag kom in i köket och rörde samtidigt till en dressing i ett dricksglas. På samma sätt som då jag först såg henne under den inledande tiden av min utbildning. Plötsligt umgicks vi. Utan någon märkbar skarv eller inledning.

– Du kan duka nu.

Tallrikarna, glasen och besticken, kvarlämnat av tidigare 16

Dahlström_Spådom_00125202.indd 16

10-11-30 16.04.23

hyresgäster. Vi skulle skaffa egna möbler när det blev tid till det. Jag satte mig ned efter den långa vandringen. Vem tar med sig en pojke på en så lång utflykt när pojken visar tecken på att vara sjuk, men pojken kanske inte visade några tecken på att vara sjuk, det kom plötsligt. Min fru kom till bordet med en skål. Tycktes helt oberörd av den långa dagen.

Strök mig över kinden. Jag kände nageln på ett av hennes fingrar. Jag kände ringen som hon alltid bar på fingret.

– Tänk inte mer på det nu.

Det var mannen själv som hade skadat pojken. Därav hans ängslan.

– Tänk inte mer på det nu.

Därav det underliga uttrycket. Hennes hand fattade kniven och skar i brödet, genom den hårda skorpan. Sedan igen. Ett sågande ljud från knivens tänder.

KAPITEL 4. tillblivelsen TV:n stod påslagen i hörnet av rummet, och när hon vred på huvudet föll ett färgat sken över hennes kind, som ett flimmer över huden.

När skenet växlade från starkt vitt till plötsligt rött formade sig hennes drag plastiskt i olika variationer, med olika munnar, olika ögon, med håret kring huvudet växlande kort och långt. Låren mot mina höfter då jag pressade dem nedåt, utåt. Hon slöt ögonen igen, öppnade dem och såg förbi mig, över min axel – en blågrön sky föll över henne från skärmen.

Skuggor över ansiktet ändrade hennes uttryck.

17

Dahlström_Spådom_00125202.indd 17

10-11-30 16.04.23

Det var ingenting som ingick i någon planering eller överenskommelse; vi hade varit i liknande situationer många gånger förut utan att valet kändes svårt. Som en tyst och gemensam ståndpunkt: inte nu. Hennes kropp under mig blev spänd, sedan slapp.

Jag lade mig bredvid henne.

Hennes hand grep tag i min.

Från TV:n kom nu ett monokromt gulbrunt sken då programtablån visades. Väggarna i rummet mjuknade.

– Kände du?

– Jag kände det.

Hennes grepp hårdnade en aning om min hand. Jag fick känslan av bergskedjan någon mil utanför staden, att den fanns just utanför fönstret och att det var mörkt över berget, helt tomt. Ingenting som rörde sig då vinden blåste, ingen växtlighet, ingenting. När jag tittade på henne igen märkte jag att hon sov. Gråvita fält flackade över rummet.

KAPITEL 5. tillträder tjänsten Klinikchefen stod bredvid mig i personalrummet, och framför oss placerade sig den övriga personalen i en formell halvcirkel.

– Ingen skulle söka sig hit, tänkte vi, men det var fel.

Två sjuksköterskor, en receptionist, en kollega; samtliga tittade på mig. Klinikchefen avslutade presentationen. Han gjorde en gest mot mig, och de övriga kom fram en och en och tog mig i handen. ”Välkommen förstärkning” – ”Säg bara 18

Dahlström_Spådom_00125202.indd 18

10-11-30 16.04.23

till om det är något” – ”Trevligt att träffas” – ”Äntligen ett nytt ansikte”. Det luktade kaffe och sockerkaka i rummet, som mest liknade en föreningslokal. Ett pentry, en kökssoffa i trä av äldre modell, trästolar och ett bord. På väggarna hängde också tygstycken av olika slag i stället för de vanliga planscherna med motiv som anknöt till verksamheten.

Texten ovanför soffan löd i röd-gröna broderier: ÄREN I MYCKET MER ÄN DE. Tre rosafärgade fåglar prydde bilden på ljust bruna grenar. På väggen bredvid sågs ett otydligt barn i samspråk med en stor hund i vad som antyddes vara en skog, och texten löd: KAN DU INTE TALA . Jag såg mot fönstret – några träd utan löv och enstaka snöflingor som for förbi. Klinikchefen klappade mig på axeln, och som att hans uppgift därmed var avklarad lämnade han rummet.

En kaffekopp sattes i min hand, en bit bröd. Jag drack kaffet, åt upp brödet, upplevde att jag stod och nickade upp och ned med huvudet en lång stund som svar på olika frågor och påståenden. Alla utom en av sjuksystrarna bar sina vanliga civila kläder, kanske som ett sätt att minska avståndet till patienterna.

Mitt rum var mycket litet. En smal avlång rektangulär yta innanför den matt vita dörren. Men det fanns ett skrivbord, brits för undersökningar och skåp med diverse utrustning.

Jag skulle gå igenom allting senare. Väggarna var kala, vita men med tydliga gula fält där något hade suttit en längre tid tidigare, mindre bilder och en större affisch ovanför britsen. En tavla för synundersökningar fanns utanför i korridoren.

En vit rock hängde innanför dörren, redan med en namnskylt fastsatt. Jag stoppade en penna i bröstfickan, sedan tog 19

Dahlström_Spådom_00125202.indd 19

10-11-30 16.04.23

jag bort den. Utanför mitt enda fönster fanns en bakgård täckt med puderlätt snö. Jag hittade ett stetoskop och hängde det runt halsen, sedan stoppade jag det i fickan och till sist lade jag det på skrivbordet. Där fanns de papper jag behövde; en svart skärm som speglade mig mörkt och otydligt. Några pennor.

Någon öppnade dörren – en av sjuksystrarna visade sig i öppningen, med ett frågande uttryck i ansiktet. Jag log mot henne.

Den första patienten klagade över ett tryck över örat, dålig hörsel och lockkänsla. En femtioårig man som sade att symptomen suttit i länge, flera månader, men att han dragit sig för att söka hjälp då hörselnedsättning oftast drabbade äldre. Han såg mycket besvärad ut och vred sig på stolen, ovan vid situationen. Jag letade fram ett otoskop, tände lampan, bad honom sitta stilla, lyste in i örat. Flarn och små eksemliknande rodnader. Mannen luktade tvål och tycktes ha duschat just innan besöket, men kläderna luktade rök och kanske bensin. Han sade att han hörde sin egen puls slå i hörselgången, vilket gjorde det svårt att till exempel somna.

Jag släckte lampan.

Han följde mig ut i korridoren, in i ett mindre utrymme längre ned. Där bad jag honom sätta sig på en metallpall och stödja huvudet mot en anordning för ändamålet, höll en rondskål under och spolade bestämt ljummen koksaltlösning in i örat med en sårspruta. Hans händer kom upp i ansiktshöjd och jag såg oljefläckar på fingrarna, smuts ingrodd i porerna som han antagligen aldrig fick bort. Lukten av en särskild sorts rengöringsmedel, med sågspån bland tvålflingorna. Han väntade stelt på fortsättningen, men jag var klar.

20

Dahlström_Spådom_00125202.indd 20

10-11-30 16.04.23

En mindre propp lossnade, spolades bort i tvättstället.

– Hur känns det nu?

Mannen skakade prövande på huvudet.

– Du ska inte peta i örat med pennor eller mejslar.

Han reste sig. Jag återvände till mitt rum och skrev ut en salva för irritationen.

Nästa patient klev på, men det var min enda kollega som hade sitt rum snett mittemot väntrummet i den smala korridoren. Han ställde sig i dörröppningen, och bakom honom skymtade jag en uppsättning gula och röda leksaker i plast.

Han var obetydligt äldre än jag själv, klädd i en blårutig vit skjorta.

– Går det bra?

– Det går alldeles utmärkt.

– Du säger till om det är något?

– Absolut.

De små blå rutorna på skjortan bildade ett vagt flimrande fält.

– Ibland behöver man ett andra omdöme.

– Detsamma.

Han dröjde sig kvar. Fingrade på snibben till skjortkragen. Han hade glasögon på sig, men det hade han inte såg jag sedan. Men han behövde glasögon. Ett särskilt utseende kring ögonen och någonting i blicken.

– I vilken riktning siktar du?

– Thorax.

Motfrågan kom inte. Blicken irrade knappt märkbart över mitt ansikte; hans eget ansikte var blekt med synlig mörk skäggbotten, och håret började tunnas ut, och han såg över huvud inte så sund ut som folk allmänt gjorde där i trakten, 21

Dahlström_Spådom_00125202.indd 21

10-11-30 16.04.23

men han kanske inte var från trakten. En person som rökte cigarretter. Jag petade till på tangentbordet så att skärmen på skrivbordet lystes upp. Han drog sig tillbaka mot sin egen öppna dörr.

– Säg bara till.

Om jag behövde hjälp. Jag reste mig och drog igen dörren, samtidigt som han drog igen sin dörr; ett äldre par satt utanför och väntade. Men av deras placering i väntrummet kunde inte utläsas om det var hans eller mina patienter.

KAPITEL 6. havandeskap Hon pekade på väggarna omkring sig: – Vi ska tapetsera om här. Den här väggen kan vi slå ut.

– Men om vi inte stannar?

Ett leende.

Bakom väggen fanns arbetsrummet, med det enda skrivbordet, som i så fall skulle stå i samma rum som köksmöblerna, kylskåpet och spisen. Det var oftast hon som använde det; hon antecknade, läste, bedrev studier på distans. Jag använde skrivbordet mer sällan sedan jag börjat på arbetet, men hade ändå en del viktiga uppgifter liggande. Ofta föste hon undan mina papper och glömde att lägga tillbaka dem.

– Vi skaffar ett nytt skrivbord, så har vi två stycken.

– I köket?

– Bättre belysning behövs också.

Hon vinklade skrivbordslampan åt olika håll, och skuggor for över ansiktet. Ögonen blänkte.

22

Dahlström_Spådom_00125202.indd 22

10-11-30 16.04.23