Issuu on Google+


Tidigare böcker i serien om Cecilia Lund: Bedragen, 2008 Systerskap, 2009 Hittebarnet, 2010 Tigerkvinnan, 2011 Modershjärtat, 2012

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0392-2 © Katerina Janouch 2013 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Nina Leino/PdeR® Omslagsfoto: Tina Jonsson/Getty Images Tryckt i Finland hos Bookwell 2013


handen som höll för hennes mun var grov och luktade illa. Så hårt den trycktes över läpparna, trasade sönder den känsliga huden. Hon försökte komma loss, försökte vrida huvudet åt sidan, men han var för stark. Han höll i henne, släpade henne med sig. De hade kommit efter henne, hon hade hoppats att det skulle dröja, men de hade kommit, obarmhärtigt. Hon var deras ägodel och de bevakade henne, tänkte inte förlora henne. Hon hade vetat. Ändå hade hon aldrig protesterat. Eller hade hon det? Hade hon någonsin haft ett val? Alla människor har ett val, och det vet du. Också ett barn? En liten flicka som lockas in i en värld med löften om en bättre framtid. Det var naturligtvis också en fråga om pengar. Men samtidigt handlade det om viktigare saker än så. Om livet. Om att klara dagen. Mörkret och ljuset avlöste varandra. Hon försökte se någonting, men det var svårt. Kroppen satt fast som i ett skruvstäd, hon fick knappt luft. Att skrika var omöjligt, att protestera livsfarligt. I huvudet fanns inga rediga tankar kvar, bara minnen som blandades med panik. I stunder som denna förvandlas människan till enbart kropp, en lägre form av

5


existens. Bara det väsentliga finns kvar. Andas. Överlev. Var det en lampa där i det smutsiga taket, en lampa som svängde fram och tillbaka? Vem hade i så fall satt den i rörelse? Smärtan gick som en dolkstöt genom kroppen. Någon höll hennes ben. Händerna var runt henne, på henne. Och lukterna. Kvävande och samtidigt intensiva. En stank av sprit. Hon såg moderns ansikte framför sig medan hon kämpade för livet. Mamma. Låt mig få gömma mig i din famn. Ge mig skydd, trösta mig. Berätta en saga om en värld som inte finns, där ondskan inte hör hemma. Mamma. Säg att du älskar mig. Sätt en blomma på min grav. Nej! Det var inte så här det skulle sluta. Det var inte detta hon fötts till. Dagarna på jorden fick inte vara över, ett barn skulle inte gå en våldsam död till mötes. Men hon var inte liten längre. Hon var en ung kvinna, snart vuxen. ”Du är som mest gångbar nu, lilla kanin”, hade han sagt. Lilla kanin. Så outsägligt vidrigt att denna man tog ett ömt smeknamn i sin mun. Hans ord var ett hån. Hon var inte hans lilla kanin. Om hon varit en varg skulle hon ha slitit honom i stycken. Men nu var det han som var rovdjuret. Han och hans lierade. De som stod överst i näringskedjan. De som satte skräck i sin omgivning. Hon skulle dö här, i det flackande ljuset. På britsen där hon blev nerknuffad. De slet av henne strumporna, sedan kjolen. Så hårt de höll henne. Någonstans i himlen sjöng en ängel, en sång om frihet och ljus. Något vasst stack henne i låret, fanns här verkligen getingar? Det var fortfarande sommar. En elak en kunde ha förirrat sig in hit. Getingen kom tillbaka, stack och stack. Den växte, blev allt ondare, tycktes äta av henne.

6


Skriket fastnade i halsen, kroppen frös till is. Smärtan var outhärdlig. Och kylan. Han höll henne fortfarande, men huggen bedövade. Kunde något göra så ont utan att man dog? Glöm mig inte, mamma. God natt. Det var helt mörkt nästa gång hon öppnade ögonen. Hon låg på golvet, under ett stycke tyg. Insidan av låren klibbade. Hon förde ner handen. Det luktade järn. Halsen sved, och huvudet kändes tungt. Men viljan att leva var starkare än rädslan. De skulle komma tillbaka. Hon lyssnade men det var tyst runtomkring henne. Hon hade ingen aning om var hon befann sig, men det spelade ingen roll. Det enda hon visste var att hon måste fly. Försvinna. Snabbt rafsade hon ihop de klädesplagg hon hittade, drog dem på sin värkande kropp. Hon försökte resa sig, det gick halvdant. Huggen i magen blev värre men hon kunde inte ta hänsyn till dem. Trädörren var olåst. Där ute avtecknade sig stjärnhimlen, doften av skog nådde hennes näsborrar. Syret hon drog ner i lungorna dämpade för ett ögonblick paniken. Hon tänkte överleva. Utan att vända sig om började hon gå, långsamt, stapplande, sedan allt fortare. Blödningen skulle upphöra. Hon måste bara bort, någonstans där de aldrig hittade henne. Människor var rädda för skogen, för mörkret, för knotiga rötter som satte krokben för en vandrare, men i denna stund var skogen hennes enda chans. Träden skulle sluta sig om henne, gömma henne. Om hon bara hade kunnat springa. Om hon inte haft så förbannat ont. Fötterna sjönk ner i den våta mossan. Någonstans långt

7


borta tyckte hon sig höra en bil. Såg ljusen. Hörde mansröster. Hon kröp ihop i gropen mellan granarna, i det våta, fuktiga, försökte smälta samman med naturen. I mörkret syntes hon inte, i det svarta blev hon ett med jorden.

8


jag elskar dej mamma. Cecilia låg i sjukhussängen och läste de fyra små orden för säkert hundrade gången i ordningen. Så vackra de var, de små spretiga bokstäverna skrivna med barnhand och i två olika färger. Ordet jag var skrivet med rött som bleknade på g:et och sedan tog blått över. Texten liksom bredde ut sig över pappret, raden föll neråt, över huvudet på sju streckgubbar med leende ansikten och stora runda ögon. Pappret var lite skrynkligt i kanten och bar synliga spår av kladdiga fingrar. Hon kunde inte sluta titta på teckningen medan förmiddagsljuset silade in genom det stängda fönstret. Jag elskar dej mamma. De hade varit där på förmiddagen och hälsat på henne allihop, virvlat in genom den breda dörren och fyllt sjuksalen med liv och närvaro. Greta hade omedelbart klättrat upp på sängen och tryckt sin kalla näsa i hennes halsgrop. – Mamma, mamma, har du ont nånstans? Mamma, mamma, jag älskar dig, pladdrade flickan uppsluppet. Hon höll ivrigt fram sin teckning, den omsorgsfullt gestaltade familjen, pekade på figurerna, en efter en, förklarade. Cecilia var den största och finaste av dem, den hon lagt ner mest möda på,

9


med håret ifyllt med gult och ögonen blå, kantade med svarta fransar. Pappa John vid den tecknade mammans sida, var en något kortare figur, med svarta byxor och rufsigt hår. Sedan hade Greta avbildat alla barnen: William, Marcus, Sofia, Greta och så minstingen Ellen som låg likt en rosa liten klump längst ner till höger i bild. – Ta det lugnt med mamma, utropade Marcus. William tvekade vid dörren. Sofia verkade nästan blyg. John höll låg profil där han stod med Ellen på armen. Så ovan Cecilia var vid en sådan här situation. Hennes barn som besökare, som om de kom från en annan värld. I rollen som barnmorska var hon van att röra sig på sjukhus, men inte vara sängliggande, oförmögen att ta hand om sig själv. Nu var situationen som den var, hennes kropp hade svikit henne. Hjärtat hade visst sagt upp bekantskapen på barnvagnspromenaden. En förbipasserande hade gjort hjärtmassage och larmat ambulans, hjälpen var på plats mirakulöst snabbt och sedan hade hon hamnat här. Hon mindes bara vagt sirenerna, händerna som rörde vid henne. Det enda hon hade kunnat tänka på var Ellen. Vem tog hand om henne? Vem såg till att hon klarade sig? Till en början hade skuldkänslorna överskuggat rädslan. En mor skulle inte svika. Även om hon blev sjuk och svag. Där i sjukhussalen var det nu William som fick henne att känna ångest. Han stod bara lutad mot väggen och studerade henne. Den pojkens ansikte avslöjade sällan vad han tänkte, så svårt det var med barn som dolde sina känslor så skickligt inom sig! Marcus var en helt annan. Han tog hennes hand,

10


fick tårar i ögonen av oro. Sofia, visserligen blyg, en större flicka nu, men fortfarande med kärleken så öppet bubblande i sig, hennes älskade lilla. Och så Greta förstås, rar och mjuk och givmild med känslorna. Men William! Åh, William, varför ska det vara så svårt med dig? Som så ofta fylldes hon av motstridiga känslor inför sin förstfödde. Efter att familjen försvunnit iväg försökte hon smälta känslorna som kom över henne. Barnen var så fina och växte så snabbt. Dem skulle hon alltid älska, vad som än hände. Annorlunda var det med John. Hon tyckte sig höra en kör av kvinnoröster i bakhuvudet, en protestsång som ljöd allt högre. Nog hade John bidragit till att hon mådde som hon gjorde, att hon låg där i sjukhussängen. Hon erinrade sig forskningen om kvinnokroppen, en studie hon läst om kvinnors hjärtan, att detta märkliga organ kunde brista av sorg eller dra ihop sig som i kramp av till exempel ett känslomässigt trauma. Det hette ”broken heart syndrome”. Hennes hjärta hade krossats och nu värkte det i kroppen. Det var sällan bara en som bar skulden när äktenskapet stod inför sitt sammanbrott, hon visste det. Ändå var det svårt att inte känna sveket och sorgen över det som hänt. Hon hade älskat honom, från de allra första dagarna när allt mellan dem var så nytt och outforskat, till de dagar då slentrianen ätit sig in i kärleken. Kunde inte John ha varit som hon själv, stått ut istället för att ständigt vilja fly till andra kvinnor? Att bli bedragen när man just fött barn var kanske ett av livets tyngsta bakslag. Hon såg John framför sig, hur han hade stått intill sjukbäd-

11


den med Ellen på armen, ansiktet liksom sökande, blicken som flackade omkring. Varför måste livet jämt trassla till sig? Tankarna gjorde henne trött och hon gled in i en lätt slummer. Hon vaknade till av att mobilen gav ett välkänt surr ifrån sig. Sms:et var från John. Du såg fin ut. Jag tänker på dig. Dessa eviga ord. Vad innehöll de egentligen? Nu hade hennes make tagit på sig rollen som tröstaren och den gode fadern. Men allt var bara tomma fraser. Han försökte vara snäll, ville göra henne glad. Självklart kände han också skuld, konstigt vore det annars. Cecilia visste mycket väl hur hon såg ut, med håret i oordning och ansiktet blekt och sammanbitet. Hon hade sett sig själv i spegeln inne på toaletten och kunnat konstatera att hon sett bättre dagar. De svarta ringarna under ögonen, kinderna liksom insjunkna, inte var det fint inte. Nog var det en stor dos stress och trötthet som tagit ut sin rätt. Vad skulle hon svara sin äkta, otrogna man? Att han såg fin ut, han med? Det hade hon ingen lust med. Mobilen lät igen. John gav sig inte. Denna gång kom ingen text, bara en liten smiley med hjärtformad mun. Ett sådant där gult litet ansikte som Marcus brukade skicka. Puss mamma. Ibland också ett hjärta, ett rött eller ett rosa. Älskar dig. Aaa, kommer hem senare. Och en blomma ovanpå det. Ungarna hade roligt med sina mobiler och det smittade av sig på de vuxna. Hon såg mot fönstret där landstingets grönblå gardin var fråndragen. Utanför syntes bara färglös himmel, en eftermiddag som gick mot kväll. Ännu ett par nätter skulle hon tillbringa

12


här, kvarhållen för observation. Värdena hade stabiliserats, hjärtat arbetade på. Pulsen hade saktat ner, blodtrycket sjunkit, men hem fick hon ändå inte gå. Längtan efter framför allt Ellen var rent fysisk, brände som eld i det hjärta hon nu måste vara rädd om. Något litet kärl var visst på väg att täppas igen, det hade kranskärlsröntgen visat. Det var oklart om hon drabbats av en mindre hjärtinfarkt eller om hennes kollaps varit rent stressrelaterad. Hon såg framför sig hur John låste upp huset, hur ungarna rusade in genom ytterdörren. Ett vardagsliv som pågick trots att inte hon var med. Tänk om hon hade dött ifrån dem. En far kunde för all del ta hand om sin familj på egen hand. John var duktig på att städa och laga mat, men om mamman försvann för gott? Om hon faktiskt inte hade klarat sig. Tanken högg till, fick henne att frysa. Tyvärr, er hustrus liv gick inte att rädda. John skulle tvingas vara stark för dem båda. Skulle kvinnorna stå i kö för att ta hand om den ensamma stackaren? Eller fanns det redan någon där som bara väntade på att få ta hennes plats?

13


hemmet såg ut exakt som John hade lämnat det i morse. Så snabbt en bostad förföll. Det handlade inte bara om att hålla rent, där krävdes också det lilla extra av plock och att skapa trevnad. Men när livet stannade upp en stund orkade man knappt bry sig om frukostdisken, än mindre piffa med kuddar och doftljus. Lyckligtvis hade hans vuxna son Simon erbjudit sig att komma förbi och skulle handla på vägen, eftersom John kände att han inte riktigt mäktade med det. Samtidigt skämdes han för sin orkeslöshet. Om det varit han själv som legat på sjukhus skulle Cecilia säkert ha hunnit köpa mat och laga middag, bada ungarna och sett till att det var undanplockat i köket. Det kanske var så att kvinnor begåvats med en större simultankapacitet trots allt, även om detta var en tankegång man i genustider fick vara försiktig med att uttala högt. Sanningen var den att han kände sig otillräcklig. Och ovanpå tröttheten och självömkan låg det dåliga samvetet och gnagde. Varför förstörde han ständigt för sig själv, och därigenom för andra? Medan han bar in Ellen i huset försökte han föreställa sig hur han och Cecilia skulle kunna gå vidare. Han skulle tvingas göra avbön, den saken var klar. Inte köpa blommor och säga

14


några överslätande ord, det hjälpte inte efter åratal av samliv, sådana billiga knep kunde nyförälskade ta till. I strävsamma relationer krävdes en mer seriös insats för att räta upp skutan på rätt köl. John greps av en kväljande känsla när han mindes de mjuka stolarna hos den kända terapeuten Gideon Zetterberg, hur han och Cecilia hade vridit och vänt på relationen medan den där välbetalda tomten suttit och nickat. Lyssnade han ens? Äsch, nu var han inte rättvis, de hade faktiskt lyckats få ihop det igen. Att kämpa var nödvändigt. Man fick inte bara ge upp. – Pappa, jag är trött, gnällde Greta som hade lagt sig på hallgolvet. Ta av mig skorna, snälla pappa, jag orkar inte. – Men jag håller ju Ellen. – Joo, ta av mig skorna! – Låt pappa vara, sa Marcus. Jag kan hjälpa dig. Utan att vänta på svar tog han tag i kardborrebandet, drog av kängorna och ställde dem vid väggen. – Kom, sa han och tog sin syster i handen. Ska vi kolla på Barnkanalen? Greta log och torkade bort en snorsträng under näsan. – Okej. Men jag vill se Joey! Marcus rufsade om i hennes hår. – Vi kan väl se vad de visar. Sist i soffan är en rutten fis! De sprang skrattande genom hallen och in i vardagsrummet. Ellen hängde trött på Johns arm. Han var lättad över att hon inte skrek. Tacksam kände han sig även gentemot Marcus och dennes hjälpsamhet. Kriser svetsade visst samman syskonskaran.

15


– Pappa, vad ska vi äta, sa Sofia som satt sig på bänken under hatthyllan. – Simon handlar mat, svarade John. Det blir hamburgare. Det är väl gott? – Men det äter vi jämt, surade Sofia. I alla fall när du lagar mat. John suckade medan han hängde upp Ellens overall på kroken. – Nä, vad orättvis du är. Så är det inte alls. Jag gör köttbullar och makaroner och korv också. – Jag vill inte ha hamburgare, sa Sofia. Jag är sugen på nåt annat. Kan vi inte äta kyckling med ris? – Snälla Sofia. Börja inte med det där. Kom och hjälp mig städa i köket istället. Flickan reste sig motvilligt. – Eller så kan du vara lite med Ellen medan jag röjer upp? – Kan jag väl. William hade försvunnit in på sitt rum. Naturligtvis. Det var sällan han erbjöd sig att hjälpa till. Han satt mest och hängde vid datorn. Överhuvudtaget kändes William mer tillknäppt än någonsin. Men när John försökte prata med honom svarade han enstavigt och avvisande. Kanske borde han göra ett nytt försök ikväll. Eller borde han be Simon? Han hade alltid haft god kontakt med William, kanske skulle han komma någonvart med den truliga tonåringen.

16


en bestämd knackning på dörren hördes och innan Cecilia hann säga något flög den upp och där stod Gunilla, hennes bästa vän och arbetskamrat. – Älskling! Hur mår du? Gunilla var strax framme vid sängen och drog Cecilia till sig i en innerlig kram. Hon doftade city, aktivitet och mjukt blommig parfym. Det pageklippta håret hade lockat sig i pannan av den fuktiga utomhusluften. Hela Gunilla såg aptitlig ut med rosiga kinder och glittrande ögon, och nog hade hon gått ner i vikt också, benen slanka i svarta stretchjeans. När sågs de sist? Cecilia försökte tänka efter men kom inte fram till något vettigt. De hade inte haft mycket kontakt på sistone. Varannan vecka var väninnans två söner hos sina fäder och hon satsade på karriären och nöjeslivet. Och jakten på män, förstås. – Åh, fråga inte. Tänk dig själv att ligga här. Men det blev genast mycket bättre när du kom. – Självklart gjorde jag det, sa Gunilla och krängde av sig den figursydda mörkblå jackan. Hon satte sig på sängkanten och tog Cecilias hand. – Förstår du vad orolig jag varit för dig?

17


– Fina du. – Jo, men det är sant. Det får inte hända dig nåt. Vad skulle jag göra då? Det är så turbulent just nu. Som om alla kriserna kommer på en och samma gång. Folk skiljer sig och är otrogna och får cancerdiagnoser till höger och vänster och sen det värsta av allt, min kompis Jeanette du vet, hennes man skulle ut och springa som han brukar tre kvällar i veckan och när han kommer hem segnar han ner. Vid åtta på kvällen, ungarna är hemma och allt och Mattias dör på hallmattan. Hjärtstopp. Han som sprang maraton förra året och som var så vältränad. Kan du fatta? Gunilla pratade fort, lät nästan andfådd. Jeanette hade Cecilia bara träffat som flyktigast, det var en gammal vän till Gunilla. Så skört livet kunde vara. Hennes eget. En främmande tvåbarnspappas. I princip vem som helst kunde dö när som helst. – Men herregud. – Precis, vad säger man? Jag tänker mer än nånsin på döden och… Gunilla hejdade sig. Mitt i meningen. – Nä fy, jag är inte klok som pratar så här. Förlåt. Jag är verkligen inte klok. Cecilia kramade Gunillas varma hand. – Fast livet är så där. Man kan inte mana fram döden genom att berätta vad andra drabbats av. Det vet du ju. Och vi har varit med om ett och annat, jag är inte nervsjuk direkt, du behöver inte prata med mig på nåt speciellt sätt. Tvärtom ligger jag här och funderar på just de sakerna du pratar om. Det här med vart livet tar vägen.

18


Gunilla såg forskande på henne. – Och vad har du kommit fram till? Cecilia suckade. – Du, inte mycket ärligt talat. Faktiskt hade de inte hunnit prata sedan John berättade om natten med Nike. Bilden flimrade till i Cecilias huvud. Bilden av John som stammade fram sin bekännelse. Minnet fick henne att må illa, här och nu, inför Gunilla. Kinderna blev varma och hjärtat som legat snällt och lugnt i kroppen ryckte till. Inte stressa, stressen är skadlig, hade hjärtläkaren sagt, men hur hindrade man sig själv från att känna? – Hurså, undrade Gunilla. Hur mår du egentligen? Alltså inte i kroppen. Gunilla kände naturligtvis till Cecilias förvirrade känslor för polismannen Per Nilsson, hade till och med varit med den ödesdigra kvällen då det hettade till rejält mellan dem första gången. – Jag mår ärligt talat så där, sa Cecilia efter en paus. – Det syns på dig, nickade Gunilla. Du vet att jag känner det i hela kroppen när du inte mår bra? Det är John igen, va. Cecilia nickade. – Vad har han gjort? Tårarna gick inte att hejda. Nej, hon hade inte velat gråta, absolut inte, hon tyckte inte ett dugg synd om sig själv. Ändå vällde sorgen fram, kraftfullare än hon kunnat föreställa sig. Som om hon inte längre dög. Var det inte så hon hade känt den där eftermiddagen, då när John kommit hem och berättat. Luften i huset hade tagit slut, en epok var till ända. Det var då hon hade slitit med sig en väska, sprungit ut med jackan

19


oknäppt och något diffust oljud ringande i öronen, satt sig i bilen och trampat gasen i botten. Nu kändes det som om vägen hem skurits av för gott. Hon fick inte riktigt fram orden. – Men älskade vän. Lilla gumman. Gunilla sträckte sig efter en pappersservett och Cecilia tog tacksamt emot den. Att torka ögonen och näsan var ett skönt sätt att vinna tid. Hon snöt sig i servetten och drog efter andan. – Det var inte meningen att gråta. Verkligen inte. Egentligen är jag inte ledsen, jag är mest förbannad. Över att han kunde… Igen. – Vad? Är det en annan? Cecilia kramade ihop pappersservetten till en liten boll. – Det är hans assistent. Jag vet inte hur gammal hon är, kanske tjugo eller tjugofem. Jag har ingen aning. Jättesöt och trevlig tjej och har till och med tagit hand om Ellen när John jobbat. Men det är inte så mycket det jag är ledsen för. Inte själva otroheten. Eller, jo, men jag försöker att inte tänka på detaljerna. Jag mår bara illa av det. Det som känns värst är att jag nog inte kan gå tillbaka till John. Jag skulle vilja förlåta, men jag kan inte. Jag orkar inte ta hela terapisvängen en gång till. Vi har ju redan ältat vårt äktenskap, varför John inte känner sig sedd, varför jag är missnöjd och bitter. Det var ändå bara som en enda stor bakläxa till mig som kvinna, kan jag tycka så här efteråt. Ungefär som att man måste ju förstå männen, de är från nån sabla skitplanet medan vi kvinnor hör hemma vid en diskbänk. Gunilla skrattade.

20


– Du är ju för rolig, förlåt att jag skrattar mitt i eländet. Nån sabla skitplanet. Ja, det är en passande beskrivning. – Jag är ledsen och förbannad för att John liksom omöjliggjort en fortsättning för oss. Jag kan inte mer. Samtidigt vägrar jag flytta in i en etta igen, sitta där som ett missfoster och längta efter min familj. – Du är så dramatisk, sa Gunilla. Tar ut allt i förskott. Kanske måste inte allt bli som du föreställer dig i dina mörkaste stunder. Det kan lösa sig på annat sätt. Cecilia slog ut med händerna. – Hur? Gunilla ryckte på axlarna. – Jag vet inte! Jag vet bara att ofta när man försöker styra och ställa med sitt liv så blir det ändå inte som man tänkt. – Mmm. Du har så rätt. Gunillas telefon gav ifrån sig ett väsande ljud och hon plockade upp den för att läsa. Cecilia såg hur hennes ansikte lyste upp. – Goda nyheter? Gunilla rodnade medan hon stoppade ner telefonen i väskan. – Nejmen… Du vet Andreas… Kommer du ihåg honom? Cecilia mindes mycket väl Gunillas älskare och även sina egna förvirrande känslor av avund inför väninnans utsvävande kärleksliv medan hon själv kämpade på med sitt äktenskap. Att Andreas tydligen var tillbaka i Gunillas liv väckte blandade känslor inom henne. – Jag kan inte motstå honom. Trots att han alltid är så strulig och rastlös. Ja, du vet. Men sexet uppväger allt.

21


Gunilla sänkte rösten och böjde sig fram. – Jag har aldrig… Du vet. Cecilia höjde på ögonbrynen. – Nej? Jag har ingen aning. Gunillas kinder blev ännu mörkare. – Jag dör när han kommer in i mig. Verkligen dör. Jag trodde jag var klar med honom för länge sen, att jag kommit över de där känslorna, men så hörde han plötsligt av sig och ville komma upp. Jag hade min barnfria vecka och var ganska uttråkad och tänkte, tja, det kan inte skada, vi dricker väl ett glas vin och så får han gå hem sen, men så fort han steg in genom dörren var det klippt. Han tog tag i mig och fem minuter senare låg vi i sängen och knullade som två tonåringar. Helt fantastiskt. Plötsligt önskade Cecilia att Gunilla bara kunde försvinna. Det var okej så länge väninnan berättade om tragiska dödsfall och skilsmässor, men denna typ av bekännelser orkade Cecilia inte riktigt med just nu. – Du är tokig, sa hon lättsamt utan att visa vad hon kände. Tokig och vild och jag blir nästan avundsjuk. Men tänk på att jag ligger här och inte har några roliga äventyr framför mig. Berätta istället om hur det är på jobbet. Är det samma tryck på förlossningen som vanligt? – Värre, sa Gunilla och rättade till håret. Det är precis som vanligt. Lizette fick diskbråck och är långtidssjukskriven. Louise har problem med sina tjejer igen och Tatiana, jag vet inte vad hon håller på med, men hon har också varit borta en del. Det har kommit en massa vikarier genom poolen, en del funkar bra, andra är inte så roliga. Förbaskad omsättning på folk är det i alla fall.

22


– Jag längtar tillbaka, sa Cecilia. Du anar inte hur mycket. Gunilla la sin hand på hennes och tryckte den varsamt. – Förlossningen springer inte ifrån dig, sa hon. Snart är du där igen. – Åh, jag hoppas du har rätt, svarade Cecilia. – Klart jag har, sa Gunilla. Så snart du orkar jobba igen är du mer än välkommen. Vi behöver dig, ska du veta. Gunillas ord lät underbart trösterika. I en värld som förändrades snabbt var förlossningsavdelningen något konstant. Något att hålla fast vid. Cecilias inre fylldes av värme och hopp. Självklart skulle hon tillbaka, och det snart. Det var Johns tur att vara pappaledig. Hon hade inga planer på att vända ryggen åt sitt arbete som hon älskade så mycket.

23


9789164203922