Issuu on Google+

PROLOG

I några sekunder efter att bensintanken exploderar är skogen tyst av chocken. Det är i alla fall så det verkar, som om det tar de där ögonblicken av tystnad och lugn efter explosionen innan alla fåglarna, insekterna och smådjuren andas ut igen. Innan vinden börjar röra sig i träden igen. Även om den inte ens då vågar åstadkomma mer än en viskning. Fast vad gäller männen som står och betraktar den brinnande bilen handlar det kanske helt enkelt bara om att det är så lång tid det tar innan det slutar ringa i öronen på dem. Och mannen i bilen har förstås äntligen slutat skrika. Tio minuter tidigare, när den yngre av männen släpade mannen mot Jaguaren, hade han varit tvungen att ge den stackars saten ett par örfilar för att få honom att hålla klaffen. Men när han hade blivit instuvad i bilen på passagerarsidan gick det inte längre att tysta ner honom. Inte efter att handfängslen hade åkt fram och bensindunken plockats ut ur bagageutrymmet. Inte efter att han hade insett vad de tänkte göra. ”Jag trodde inte han skulle föra ett sånt jäkla liv”, sa den äldre mannen. ”Dom för alltid liv.” Den yngre mannen fnös till och log. ”Du brukar inte vara med under den här biten i vanliga fall, va?” ”Nej, inte gärna.” Den äldre mannen körde händerna djupare ner i fickorna på oljerocken och såg upp på träden som omgav gläntan. Det började redan skymma och det blev allt kallare. Den unge mannen flinade. ”Oroa dig inte, det kommer snart att bli varmare.” Han öppnade en av de bakre dörrarna på Jaguaren och 7


började skvätta ut bensin därinne. Mannen som satt fängslad vid ratten kastade sig fram och tillbaka i sätet så att handbojorna skramlade mot ratten av valnötsträ, och saliven stänkte på instrumentbrädan och vindrutan. Han började skrika och böna mannen med bensindunken att sluta. Han sa att han hade familj och räknade upp namnen på familjemedlemmarna. Han sa: ”Du måste inte göra det här.” Och sedan: ”För guds skull!” och ”Snälla …” Den äldre mannen gjorde en grimas, som om han hade ont i huvudet, och sa åt sin yngre kollega att stänga dörren. Så de slapp lyssna på eländet. Den yngre mannen gjorde som han blev tillsagd, slängde tillbaka den tomma bensindunken i bagaget och gick sedan fram till sin uppdragsgivare och erbjöd honom en cigarett. Han tackade nej, men själv tog han ändå fram en Zippotändare och tände en. ”Nöjd så?” Mannen i oljerocken nickade. ”Jag var bara tvungen att se till att alla detaljerna blev rätt. Kläderna, menar jag. Smyckena och det.” Den yngre mannen nickade mot bilen. ”Synd på din klocka.” Den äldre mannen sneglade på handleden där den ljusa konturen av ett armbandsur avtecknade sig mot Barbadossolbrännan. ”Det är ju bara … prylar, eller hur?” Han ryckte på axlarna. ”Klockor, bilar och sånt. Dom betyder egentligen ingenting. Det viktiga är ju att man får leva.” Den yngre mannen drog in röken djupt ner i lungorna och blåste sedan ut den mellan tänderna med en väsning. Han tog två snabba bloss till och knäppte sedan i väg fimpen in bland träden. Sa: ”Jaha, ska vi se till att få det gjort då?” Han tog fram tändaren igen och en trasa ur den andra fickan. Han snodde trasan mellan fingrarna medan han gick tillbaka till bilen. Nu grät mannen i Jaguaren och bankade huvudet mot sidorutan. Hans röst var hes och skrovlig och bara hörbar under den stund det tog att öppna dörren, få fyr på tändaren och kasta in den brinnande trasan på baksätet. Det var bara några sekunder, men det hördes tydligt vad han sa. 8


De där namnen igen. Hans fru och son. Den här gången sa han dem bara för sig själv, och han upprepade dem med slutna ögon tills röken fick orden att fastna i halsen på honom. De två männen backade bakåt mot träden och betraktade på tryggt avstånd elden som tog fart. Inom en och en halv minut hade rutorna krossats och figuren i framsätet var bara en mörk skepnad. ”Vart ska du ta vägen?” Den äldre mannen petade med skospetsen i myllan. ”Och varför tycker du att du behöver veta det?” ”Äh, jag bara undrade.” ”Ta och fundera på allt skräp du kommer att göra av med dina pengar på i stället.” ”Dina pengar menar du.” ”Jo. Det här kan inte höra till det vanliga, va? Hur många gånger har du fått betalt två gånger för samma jobb?” ”Jag har aldrig gjort ett jobb som det hä…” Det var då som bensintanken fattade eld och flög i luften … En halv minut senare vänder de och går tillbaka till den plats där den andra bilen står parkerad, bort från ljuden som har börjat rulla och eka kring gläntan efter de första tysta sekunderna. Vinden och löven och knakandet i grenarna. Knastrandet och fräsandet av lågorna som förtär kött och läder. När de befinner sig runt hundra meter från vägen stannar den äldre mannen och tittar upp. ”Lyssna …” ”På vadå?” Han väntar och pekar sedan när han hör ljudet på nytt. ”En hackspett. Hör du den?” Den yngre mannen skakar på huvudet. ”Förmodligen större hackspett. Den är vanligast.” De börjar gå igen medan det mörknar alltmer i skogen. ”Hur kommer det sig att du vet sånt?” ”Jag läser”, säger den äldre mannen. ”Böcker, tidningar, allt möjligt. Det borde du ta och prova.” 9


”Tja, du kommer i alla fall att ha gott om tid till läsning nu.” Den yngre mannen nickar åt det håll där bilen står – elden syns tydligt ett par kilometer bakom dem mellan ekarna och de stora bokarna i den täta, mörka skogen. ”Du kan läsa om hackspettar i all jävla evighet. Nu när du är död …”

10


DEL ETT

Ett hyfsat trick


1

Anna Carpenter hade ätit sushi en gång tidigare, när en kille som hon hade gått ut med några gånger hade försökt imponera på henne, men det här var första gången hon var på en av de där restaurangerna där maten åker runt på ett löpande band. Hon tyckte att det var en bra idé. Det var vettigt att man fick en chans att titta på maten innan man slog till, och det gjorde inget om man lät den åka förbi flera gånger medan man bestämde sig för vad man skulle ha, för maten var ändå kall. De var ruggigt smarta, japanerna … Hon sträckte sig efter en tallrik med laxnigiri på bandet och bad mannen som satt bredvid henne att skicka sojan. Han sköt över flaskan till henne med ett leende och sträckte sedan fram skålen med wasabi. ”Nej, gud, nej. Det är väl den där jättestarka smörjan, va?” Mannen sa att det bara handlade om att inte ta för mycket och hon sa att hon nog helst avstod ändå, att hon inte var så hemma på det här med att äta rå fisk. ”Är du här på din lunchrast?” frågade mannen. ”Ja. Du med?” ”Tja, jag styr mina arbetstider själv så jag kan ta lunch när jag vill, och det brukar bli rätt långa raster faktiskt.” Han plockade skickligt upp något som såg ut som en liten bakelse från tallriken och doppade den i någon sås. ”Jobbar du i närheten?” Anna nickade. Hon hade munnen full med ris och grymtade fram ett ”ja”. ”Vad jobbar du med?” 13


Hon svalde. ”Äh, det är bara ett tillfälligt jobb”, sa hon. ”Trist som sjutton.” En servitör dök upp med den flaska vatten som hon hade beställt och när han hade gått var hon och mannen bredvid henne som främlingar igen. Anna tyckte att det kändes svårt att ta upp samtalet på nytt, och det gjorde uppenbarligen han också. Och ingen av dem behövde någon sås som de kunde be den andre skicka. De åt och log lite mot varandra. Sneglade och tittade bort. Nickade när de åt något som smakade extra gott. Han var mellan trettiofem och fyrtio år gammal – tio år äldre än hon – och såg bra ut i en glansig blå kostym som förmodligen kostade lika mycket som hennes bil. När han log fick han skrattrynkor i ansiktet och han hade missat en fläck strax under adamsäpplet när han rakade sig. Han såg ut som om han gick på gym, men inte alltför ofta, och hon gissade att han inte var den sortens karl som använde mer hudkräm än hon själv gjorde. När hon hade ätit upp satt han fortfarande kvar bredvid henne. ”Nästa gång kanske jag vågar mig på att prova wasabin”, sa hon. ”Förlåt?” Han vände sig mot henne och låtsades se förvånad ut, som om han hade glömt att hon satt där. Anna gick inte på det för ett ögonblick. Hon var väl medveten om att han hade slutat äta för tio minuter sedan. Hon hade noterat högen av tomma tallrikar bredvid honom och hade sett hur han satt och sög på en kopp grönt te. Det var tydligt att han väntade på att hon skulle äta färdigt. Hon lutade sig mot honom och sa: ”Vi skulle kunna gå till ett hotell.” Den här gången var förvåningen äkta. Han hade inte väntat sig att hon skulle ta första steget. Han öppnade munnen och stängde den igen. ”Du kan ju ta hur lång lunch du vill.” Han nickade, men klarade inte av att möta hennes blick. 14


”Vi kan väl ta och kolla hur mycket du egentligen gillar att äta sushi?” Det var en avsiktligt plump replik, och hon kände hur hon rodnade när hon sa det, men hon kunde se med en gång att den hade gjort susen. Han muttrade ”Herregud!” och leendet blev till ett fånigt flin. Han vinkade till sig servitören och pekade på både Annas tomma tallrikar och sina egna för att visa att han ville betala för dem båda. Det tog bara fem minuter att promenera till hotellet. Det låg lite undanskymt vid Kingsway, på bekvämt avstånd från Holborns tunnelbanestation och ett välsorterat apotek. Några snäpp över budgethotell som Travelodge, men utan att det kostade skjortan. Han tog fram plånboken när de gick fram till receptionen. ”Jag är inget fnask”, sa Anna. ”Det vet jag.” ”Jag betalar gärna hälften av priset för rummet.” ”Det behöver du inte göra”, sa han. ”Du sa ju att du bara har ett tillfälligt jobb, så …” ”Okej då.” Den unge mannen i receptionen mötte hennes blick. Han nickade artigt och tittade sedan bort. Han förstod att han inte skulle visa att han hade sett henne där förut. ”Om du verkligen vill vara flott kan du beställa upp en flaska vin på rummet”, sa Anna och vände sig sedan om och gick i väg genom lobbyn. I hissen frågade han till slut vad hon hette. Hon skakade på huvudet. ”Ingrid  … Angelina  … Michelle. Vad du tänder mest på. Det är mer spännande så.” Hon slöt ögonen och stönade lågt när han lät handen glida ner och smekte hennes stjärt. När hissen skakade till och stannade på första våningen sa han: ”Jag heter Kevin.” Rummet var större än hon hade väntat sig – ett rejält dubbelrum – och hon misstänkte att han hade fått betala en skön slant för det, vilket faktiskt fick henne att tycka synd om honom. ”Trevligt”, sa han och tog av sig kavajen. 15


Hon gick genast till badrummet. ”Jag är strax tillbaka”, sa hon. Hon skickade sms:et medan hon satt på toaletten och ställde sig sedan framför spegeln och torkade bort en del av sminket. Genom dörren kunde hon höra honom röra sig i rummet. Hörde hur det knarrade i fjädrarna i sängbotten och föreställde sig att han tryckte ner madrassen, testade den som någon gigolo i en komediserie, fortfarande med det där flinet i ansiktet. När hon kom ut satt han på sängkanten i bara boxershortsen med händerna i knät. ”Nå, var har du den där sushin då?” frågade han. ”Ska vi inte ta ett glas först?” Som på beställning hördes en knackning på dörren och han nickade mot den. ”Dom hade ingen champagne”, sa han. ”Så jag köpte mousserande vin. Det kostade i princip lika mycket faktiskt …” Anna gick snabbt fram till dörren och öppnade den. Hon vände sig sedan om och såg Kevin blekna och tappa hakan när hans fru klev in i rummet. ”Helvete”, sa han. Ena handen låg kvar i knät och dolde den snabbt slaknande erektionen och den andra rafsade efter skjortan och byxorna. Kvinnan stod i dörröppningen och tittade på honom med handväskan tryckt mot magen. Hon sa: ”Ditt patetiska kräk.” ”Det var för sjutton hon som raggade upp mig.” Han pekade anklagande på Anna. ”Jag satt bara där och käkade lunch och så kom det där … fnasket …” ”Visst, visst”, sa hans fru. ”Och hon fick släpa hit dig med våld, va?” ”Jag kan inte fatta att du gjorde så här. Att du arrangerade alltsammans.” ”Vad är det du inte kan fatta? Att jag inte litade på dig?” Anna försökte klämma sig förbi mannens fru för att komma till dörren. ”Det är väl bäst att jag lämnar er ifred.” Kvinnan nickade hastigt och gick åt sidan. ”Pengarna har redan 16


betalats in på din firmas konto”, sa hon. ”Tack, vad bra.” ”Din förbannade subba”, skrek Kevin som fortfarande kämpade med att dra upp byxorna. Han ryckte till i dem och höll på att trilla omkull och fick ta stöd mot en byrå. Anna öppnade dörren. ”Och inbilla dig inte att jag tyckte att du var attraktiv. Det var bara för att du bjöd ut dig.” Frun hade tårar i ögonen, men lyckades ändå åstadkomma en min som låg någonstans mellan medlidande och ursinne. Anna tyckte att det verkade som om båda känslorna var riktade lika mycket mot henne som mot kvinnans make. ”Då går jag nu, då”, sa Anna. Hon klev hastigt ut i korridoren samtidigt som Kevin började gapa igen och ryckte till när dörren smällde igen bakom henne. Hon gick snabbt förbi hissen och sprang nedför trapporna till lobbyn. Hon försökte låta bli att tänka på hans ansikte och hans bleka, hårlösa kropp och allt det som han måste ha trott att de skulle göra. Orden han hade skrikit efter henne. ”Du lurar dig själv, bruden”, hade han sagt. ”Om du tror att du inte är ett fnask.” På tunnelbanan på väg tillbaka till Victoria, plockade Anna upp en medfaren Metro och försökte läsa. Gjorde sitt bästa för att inte tänka på eftermiddagens arbete. Du lurar dig själv … Hon visste att mannen vars äktenskap hon förmodligen hade förstört hade rätt på mer än ett vis. Att det hon gjorde var fel på nästan alla sätt. Hon hade sett några av de tjusigare hemsidorna och visste hur de större och bättre byråerna hanterade de mer radikala aspekterna av ”specialistutredningar av äktenskap”. Det var alltid minst två deckare inblandade när man gillrade den här sortens fällor. Lockbetets säkerhet sattes alltid i främsta rummet. 17


Det fanns dolda kameror och mikrofoner och hemliga signaler som avtalats i förväg. Jo, tjena. Hon kunde se Franks hånflin framför sig och höra hans skrovliga röst som dröp av sarkasm. ”Varför sticker du inte bara och börjar jobba åt en av dom större och bättre byråerna då?” Hon föreställde sig hur hon lugnt gav svar på tal och helt obekymrat sa att det kanske var just vad hon tänkte göra endera dagen. Sanningen var dock den, att om hon så hade varit uppbackad av en beväpnad kollega, hade haft en dold bandspelare på sig och en penna som man kunde spruta syra med gömd i trosorna när hon gick in på sushirestaurangen, hade hon ändå tyckt lika illa om det hon sysslade med. Om hur hennes liv höll på att bli. Pengar skulle kanske ha gjort det hela lite bättre, fått henne att känna mindre obehag, men hon fick inte särskilt mycket av den varan heller. Vid ett av de sällsynta tillfällen då Frank Anderson inte hade varit arg eller full eller skällt på henne utan orsak hade han satt sig ner med Anna och försökt förklara det ekonomiska läget. ”Jag skulle verkligen vilja betala dig mer”, hade han sagt och för ett par sekunder hade det nästan låtit som om han menade det. ”Verkligen. Men se dig omkring. Det går åt fanders för företag inom den specialiserade tjänstesektorn och den ekonomiska krisen drabbar oss alla. Förstår du?” Anna hade övervägt att påminna Frank om att hon hade en fin universitetsexamen i ekonomi, men kunde ana hur samtalet skulle sluta. ”Varför sticker du inte bara tillbaka till ditt tjusiga bankjobb då?” Det var ingen enkel fråga att besvara. För att du lovade mig saker. För att jag trodde att det här skulle vara en utmaning. För att jag var s�� jäkla trött på att leka med andra människors pengar och för att du sa till mig att om det var 18


något jobb som aldrig var förutsägbart, som alltid var intressant, så var det detta. För att gå tillbaka var lika med att ge upp. Anna tänkte tillbaka på dagen då hon hade ringt till F.A. Detektivbyrå, entusiastisk över annonsen som hon hade sett i lokaltidningen. Eld och lågor, naiv och blåögd. För ett och ett halvt år och en evighet sedan. Vad tusan hade hon trott att hon sysslade med när hon lämnade ett välbetalt jobb och vänner och kollegor för … det här? Tio pund i timmen för att laga te och hålla ordning på Franks bokföring. För att svara i telefon och stöta på män som inte kunde hålla pitten i styr. Och ändå, trots att det hade blivit som det blev, visste Anna att hennes instinkt hade varit riktig, att det inte hade varit något fel med hennes ambition. Hur många människor satt inte fast för att de var för rädda för att ta steget, hur mycket de än längtade efter att göra det? Hur många slog sig inte till ro med sitt jobb, sin partner, sitt liv? Hon hade velat ha något annat, så enkelt var det. Hon hade trott att genom att hjälpa andra skulle hon hjälpa sig själv. Att det åtminstone skulle hindra henne från att förvandlas till en av de där iskalla finansbitcherna som klapprade förbi henne dagarna i ända i sina Jimmy Choo-skor. Och ja, hon hade trott att det skulle vara en smula mer spännande än terminsaffärer och hedgefonder. Inbillade hon sig. Precis som när hon hade tagit en broschyr om att ta värvning, eller när hon för ett ögonblick funderade på att bli polis. För ett och ett halvt år sedan hade många av hennes vänner kallat hennes drastiska karriärbyte från banktjänsteman till privatdetektiv ”modigt”. ”Du är modigare än jag”, hade Angie sagt, som jobbade som sjuksköterska på en akutmottagning. Rob, som var lärare i en stökig skola i norra London, hade nickat instämmande. Anna hade misstänkt att de egentligen menade ”korkat”, men hon hade ändå njutit av komplimangen. 19


Men soldat? Polis? Definitivt inte tillräckligt modig för det … Anna reste sig när tåget bromsade in vid Victoria Station och mötte blicken hos kvinnan som hade suttit mitt emot henne. Hon försökte uppbåda ett leende men var tvungen att titta bort, för plötsligt var hon utan vettig orsak övertygad om att kvinnan hade genomskådat henne. Att hon kunde se vad hon var för en. När hon åkte uppför rulltrappan mot gatan kände hon sig spänd som en stålfjäder och yr i huvudet. Hon ville inget annat än att komma till kontoret så att hon fick byta om. Hon ville ta av sig de fåniga högklackade skorna som hon klapprade runt i och ta på sig gymnastikskorna igen. Hon ville att dagen skulle ta slut och att mörkret skulle svepa sig om henne. Hon ville dricka och sova. Det var inte förrän hon kom fram till biljettspärren och famlade efter sitt kort som hon insåg att hon hade en utriven sida från Metro hopknölad i sin knutna näve. Kontoret låg inklämt mellan en kemtvätt och ett vadslagningskontor och hade en sprucken, brun dörr med en smutsig glasruta. När Anna började rota efter nycklarna i handväskan kom en kvinna som hade stått och väntat på trottoaren fram till henne. Hon var runt fyrtio och hade något vilt i blicken. Anna tog ett litet kliv bakåt. Gjorde sig beredd att säga ”nej”. Standardsvaret i London. ”Är ni detektiv?” frågade kvinnan. Anna glodde bara på henne. Nej, inte vilt, tänkte hon. Desperat. ”Jag såg er annons och jag behöver lite hjälp med en sak och …” Det syntes inget ljus genom glasrutan så Anna gissade att det glas Frank brukade ta på lunchen hade blivit flera. Han hade nog kopplat om telefonen på byrån till sin mobil och skulle nästan garanterat vara borta hela eftermiddagen. ”Ja”, sa Anna. ”Det är jag.” Hon tog fram nycklarna och gick mot dörren. ”Varsågod och följ med upp.”

20


2

Om de hade suttit jämsides, eller på var sin sida av ett bord och blängt på varandra i ett förhörsrum, så hade den avgörande skillnaden mellan de två männen kanske inte varit uppenbar. Åtminstone inte vid första anblicken. Om inte den ene hade stått i förhörsbåset och den andre i vittnesbåset hade det varit svårt att skilja polis från mördare. Båda var klädda i kostym och såg ut att vantrivas med det. Båda stod mer eller mindre stilla och stirrade större delen av tiden rakt fram. Båda verkade rätt samlade och även om det bara var den ene som talade gav de båda, om man studerade deras ansikten en liten stund, intryck av att det pågick mycket under den oberört lugna ytan. Båda såg farliga ut. Mannen i vittnesbåset var en bra bit över fyrtio. Han var satt och kutryggig och hade mörkt hår som började gråna, lite mer på ena sidan än på den andra. Han talade långsamt. Han var noga med att inte säga mer än nödvändigt när han avlade sitt vittnesmål, och valde orden med omsorg, men såg samtidigt till att det inte framstod som om han tvekade eller var osäker. ”Och ni tvivlade aldrig på att det rörde sig om mord?” ”Inte för ett ögonblick.” ”Ni har uppgett för rätten att den tilltalade var ’avspänd’ när han först hördes. Förändrades hans uppträdande när ni förhörde honom efter att han hade blivit anhållen?” Medan kriminalkommissarie Tom Thorne beskrev de fem olika förhör som han hade hållit med mannen som stod inför 21


rätta gjorde han sitt bästa för att hålla blicken fäst vid åklagaren. Men han lyckades inte riktigt. Två tre gånger sneglade han bort mot förhörsbåset och fick se Adam Chambers titta rakt på honom med uttryckslös blick. Vid ett tillfälle tittade han i några sekunder upp mot åhörarläktaren där de anhöriga till den unga kvinnan som Chambers hade mördat satt samlade. Han såg hoppet och ursinnet i Andrea Keanes föräldrars ansikten. Såg händerna som kramade andras händer eller låg darrande i knät, hårt knutna om hopknölade, fuktiga pappersnäsdukar. Thorne såg en grupp människor förenade av sorg och vrede för vilka rättvisan – om den skulle skipas som de önskade – skulle vara konkret och kännbar. Något slags rättvisa för en artonårig flicka som Thorne bortom allt tvivel visste var död. Trots att man aldrig hade funnit kroppen. ”Kommissarie Thorne?” Rösten förblev lugn medan han avslutade sitt vittnesmål och upprepade datum och tider, namn och platser. Det var detaljer som han hoppades skulle dröja sig kvar i jurymedlemmarnas medvetanden och tillsammans vara lika avgörande som de viktiga, graverande blonda hårstråna, lögnerna som hade avslöjats med hjälp av en lista över mobilsamtal, och fotografiet av en leende flicka som hade tagits flera dagar innan hon mördades. ”Tack, kommissarien. Jag har inga fler frågor.” Thorne stoppade tillbaka anteckningsblocket i kavajfickan och lämnade vittnesbåset. Medan han långsamt gick mot dörrarna i den bakre änden av rättssalen strök han med fingertoppen över det lilla, raka ärret på hakan. När han kom närmare drogs blicken till personen i förhörsbåset. Han tänkte: Jag vill aldrig se dig igen … Inte i verkligheten. Det är förstås inte det jag menar, för du kommer gudskelov att sitta och ruttna på kåken. Tvingas att ständigt vara på din vakt, känna hur din stora hjärna förtvinar och hålla dig väl med män som gladeligen skulle sticka kniven i dig för att du råkade titta på dom på fel sätt. För vad du är. Vad jag menar är att 22


jag inte vill se dig på nätterna. Vill inte att du stryker omkring där du inget har att göra och jävlas med mig. Din självbelåtna nuna och ditt hesa ” inga kommentarer” som valsar in i mina drömmar … När Thorne passerade nedanför vittnesbåset tittade han upp på Adam Chambers. Han stannade till för en sekund eller två. Han fångade mannens blick och höll kvar den. Sedan blinkade han åt honom. Thorne fick skjuts tillbaka till Hendon av kriminalinspektör Samir Karim. Karim ansvarade för bevismaterialet i målet och skulle se till att beviskedjan höll och att inget hände med föremålen. En hårborste. En mobiltelefon. Ett glas med Andrea Keanes fingeravtryck på. Det var en typisk februaridag och på morgonen hade Thorne fått skrapa rutan på bilen med ett cd-fodral. Trots kylan vevade han ner sidorutan och lutade sig närmare den medan de långsamt åkte ut ur centrala London i tät trafik. Genom bruset från den kalla luften som strömmade in kunde han höra Karim säga hur bra han hade skött sig. Att det inte fanns något mer han kunde ha gjort. Att det i princip var klappat och klart. Thorne hoppades att han hade rätt. Eftersom det mest avgörande beviset saknades måste onekligen åklagarmyndigheten vara rätt säkra på att de skulle få en fällande dom för att väcka åtal. Dessutom hade Thorne och resten av arbetsgruppen gjort allt som begärdes av dem. De hade arbetat hårdare än Thorne kunde minnas att de någonsin hade gjort för att bevisa de tre saker som var avgörande för att fälla en mördare i ett fall där kroppen saknades. Att Andrea Keane var död. Att hon hade mördats. Att hon hade mördats av Adam Chambers. Andrea Keane hade försvunnit åtta månader tidigare efter ett judopass i en sporthall i Cricklewood. Adam Chambers, som tidigare var dömd för sexuellt utnyttjande, hade varit hennes tränare. När han först hördes hade han nekat till att ha träffat Andrea 23


efter träningen, men senare, när man fann teknisk bevisning i hans lägenhet, hade han erkänt att hon hade varit där flera gånger längre tillbaka i tiden. Medan Thorne och hans arbetsgrupp började samla bevis mot honom hade Chambers vidhållit att han inte hade träffat Andrea den kvällen då hon försvann och hävdat att han hade åkt hem till sin flickvän direkt efter träningspasset. Flickvännen hade bekräftat hans alibi ända fram till dess att de hade kontrollerat trafiken via en mobilmast och det visade sig att Chambers hade ringt henne från sin egen lägenhet den kvällen. Sedan ändrade han sin berättelse. Andrea hade kommit hem till honom efter judopasset, hade Chambers sagt, men hade bara tagit ett glas innan han hade sagt att hon var tvungen att gå. Hon hade blivit lite upprörd, berättade Chambers, och tjatat på honom om hans flickvän. Han hade böjt sig fram över bordet i ett förhörsrum på Colindalestationen med en hånfull min i ansiktet som Thorne sent skulle glömma. Hade sagt: ”Hon var tokig i mig. Så enkelt är det.” Från det ögonblick Chambers och hans flickvän hade blivit anhållna och tilldelade försvarare bytte han taktik. Den översvallande självsäkerheten ersattes av en trumpen vägran att samarbeta. Han använde sig av småskojarnas klassiska replik: ”Inga kommentarer.” Thorne ryckte till lite när Karim hängde sig på tutan och svor över en cyklist som hade kört mot rött i korsningen framför dem. Karim vred på huvudet och såg på Thorne. ”Det är klappat och klart”, sa han igen. ”Jag lovar dig.” ”Nå, vad är oddsen?” frågade Thorne. Karim skakade på huvudet. ”Kom igen nu. Försöker du påstå att du inte har räknat ut det?” Karim var något av en spelare och ordnade ofta vadslagningar om utgången i viktiga mål. Det var förstås mot reglementet, men de flesta högre befälen blundade för det, och det hände att de själva satsade lite pengar. 24


”Ingen idé”, sa Karim. ”Oddsen mot är alldeles för höga. Och vem skulle satsa pengar på det?” Thorne förstod vad kollegan menade. I ett mål som det här, med en tilltalad som Adam Chambers, skulle ingen vilja sätta pengar, eller vilja att någon visste att de satte pengar, på ett frikännande. Ingen skulle vilja utmana ödet. Karim trummade glatt på ratten. ”Det är kolugnt, grabben. Kolugnt.” När utredningen hade kommit i gång på allvar och indicierna blev allt fler hade Thorne tagit itu med uppgiften att bevisa att Andrea Keane var död. De hade kontaktat vartenda sjukhus i staden. Oidentifierade lik undersöktes på nytt och avskrevs. Samtalslistor och kontoutdrag analyserades, filmer från övervakningskameror granskades och alla resebolag lämnade in dokumentation som bevisade att Andrea Keane inte hade lämnat trakten. Medan en omfattande eftersökning pågick i hela landet och alla de stora sociala medierna bevakades dygnet runt, upprättade en psykolog en detaljerad och trovärdig profil av en ambitiös, målmedveten ung kvinna. En kvinna som hade planer för framtiden. Som saknade anledning att rymma eller ta livet av sig. De hade förstås använt sig mycket av medierna, men som så ofta var fallet hade det mest skapat problem. En ansenlig del tid och arbete hade slösats bort på att följa upp alla samtal de fick från personer som sa sig ha sett Andrea Keane varje gång de gick ut och vädjade i teve eller i pressen. Vartenda tips, även de som kom från USA, kontrollerades noggrant och förkastades, men det hade inte hindrat Chambers försvarare att kasta sig över dem. Hade inte hindrat hans envisa, kvinnliga advokat från att framhålla i rätten att det skulle vara rent löjeväckande att fälla någon för mord på Andrea Keane så länge som hon fortfarande blev sedd regelbundet. Thorne hade stått på sig och bett juryn beakta ”Dödssannolikhetsdokumentet” – en fjorton sidor lång rapport om samtliga 25


undersökningar som polisen hade gjort för att stödja sitt påstående om att Andrea Keane var död. Han hade hållit upp ett exemplar, tittat stint på Chambers advokat och sagt till henne att det var rent löjeväckande att tro att Andrea Keane inte hade blivit mördad. Han hade lagt ner rapporten igen så lugnt han kunde samtidigt som han hörde att folk rörde på sig uppe på åhörarläktaren och uppfattade en kvävd snyftning eller grymtning. Han hade hållit blicken fäst vid rapporten och hade svalt hårt när ögonen föll på en punktlista i psykologens utlåtande som var markerad med överstrykningspenna: Drömmar och mål • Den försvunna flickan beskrevs av sina vänner som ”lycklig”, ”full av energi”, etc. • Hon letade efter en lägenhet att hyra. • Hon studerade till sjuksköterska. ”Sätt på lite musik, Sam.” Karim böjde sig fram och slog på radion. Den var inställd på kanalen Capital och Karim började genast nicka i takt till någon intetsägande remix. Thorne funderade för ett ögonblick på att utnyttja sin högre ställning och beordra honom att sätta på något annat men bestämde sig för att han inte orkade bry sig. I stället blundade han och stängde ute musiken, stängde ute allt, under resten av färden norrut. När de till sist svängde in på parkeringen vid Peel Centre var det nästan lunchdags. Medan Thorne gick mot Becke House funderade han på om han skulle vara tapper och gå till personalmatsalen eller äta lunch på puben Royal Oak. Han blev avbruten i sina funderingar av en polisman på väg ut, som sa till honom att han hade ett besök som väntade. ”En privatdetektiv.” ”Va?” ”Lycka till.” Polismannen tyckte uppenbarligen att det var hysteriskt roligt, 26


och Thornes reaktion gjorde det hela ännu roligare: han stönade och hängde med huvudet när han håglöst fortsatte uppför trappan och in i entréhallen i Becke House. Thorne fick omedelbart syn på sitt besök och gick fram till honom. Det var en sjaskig man i femtioårsåldern med smutsigt hår och kläder som gick i brunt och beige. Han bekräftade i stort sett varenda fördom Thorne hade om patetiska små män som körde Chevrolet Cavalier och hade till yrke att snoka i andra människors privatliv. ”Det är jag som är kriminalkommissarie Thorne”, sa han. Mannen tittade förvånat upp på honom. ”Och?” ”Ni är då inte mycket till kriminalare.” Thorne vände sig om i riktning mot rösten som kom från andra sidan av entréhallen. Han såg en ung kvinna som tog ett steg mot honom samtidigt som hon rodnade. ”Jag tror att det är mig ni söker.” Thorne förde instinktivt handen till slipsknuten och lossade på den. ”Ber om ursäkt.” Han kunde känna hur mannen han hade tilltalat flinade bakom ryggen på honom. ”Jag har varit i rätten hela förmiddagen och …” ”Blev ni friad?” Thorne stirrade bara på kvinnan som rodnade ännu mer. Hon mumlade: ”Förlåt, det var ett dåligt skämt” och sträckte fram ett visitkort. ”Jag heter Anna Carpenter, och …” Thorne tog emot kortet utan att se på det och gjorde en gest mot säkerhetsdörren. ”Vi går upp till mitt rum.” Han drog sitt id-kort i dörrlåset och gav fingret åt vakthavande som fortfarande skrockade när Thorne visade in Anna genom dörren.

27


3

Thorne tittade ner på visitkortet och fotografiet som låg på skrivbordet framför honom. Han trummade med fingret på kortet som hade hundöron. ”F.A. Detektivbyrå”. Nedanför det, namnet ”Frank Anderson” och en adress i Victoria. Det såg ut som den sortens visitkort man kunde få upptryckt i femtio exemplar i en automat på tågstationer. Tunt papper med ett typsnitt som fick bokstäverna att se ut som om de hade skrivits på en trasig skrivmaskin. En fånig tecknad blodhund som höll ett förstoringsglas. ”Har du inga egna visitkort?” frågade Thorne. Kvinnan som satt mitt emot honom skrapade på sin ena tumnagel. ”Mr Anderson säger att jag ska få det så småningom”, sa hon. ”Och det är han som fattar alla administrativa beslut. Just nu har han nog viktigare saker att lägga sina pengar på.” Thorne nickade förstående. Som att se till att hans Cavalier rullade, tänkte han. ”Men det här är mitt fall.” Hon väntade tills Thorne tittade upp och såg på henne. ”Donna är min klient, menar jag.” Thorne kunde se beslutsamheten stå skriven i Anna Carpenters ansikte, kunde höra den i rösten. En önskan att imponera, att göra intryck, trots att hennes klädsel – jeans och svart manchesterkavaj – inte var riktigt passande. Klädd som en överårig student, skulle Thornes far ha sagt. Hon var närmare trettio, gissade Thorne, hade ett runt ansikte och var söt. När hon inte pillade på naglarna drog hon i en slinga av sitt långa, askblonda hår och bytte ställning i stolen som en person som inte kunde sitta still i mer än några sekunder. 28


”Jag har inte hävdat nåt annat”, sa Thorne. Han såg ner igen och riktade uppmärksamheten mot fotografiet. Det föreställde en man som kisade mot solen, log mot kameran och höll upp ett glas öl. Han var förmodligen runt femtiofem och håret var lite mörkare än vad som kunde vara naturligt att döma av det grå, rufsiga håret på hans slappa, brunbrända bröst. Himlen bakom honom var molnfri och mot den avtecknade sig i bakgrunden en skarp bergsrygg som sluttade ner mot en mörkblå strimma hav där en liten segelbåt skymtade i fjärran. Han kunde själv ha suttit på en båt, eller längst ut på en brygga. På en restaurang i strandbrynet, kanske. ”Grekland? Spanien? Sydfrankrike?” Thorne skakade på huvudet. ”Florida, kanske? Det är inte gott att veta.” ”Det är inte Birmingham i alla fall”, sa Anna. ”Det var väl ungefär det enda jag kom fram till.” Mannens ögon var nästan slutna i det skarpa solljuset, men leendet såg naturligt ut, avspänt. ”Han ser nöjd och glad ut.” ”Det har han all anledning att vara”, sa Anna. ”Fast jag trodde att ni kanske skulle känna igen honom.” Thorne tittade närmare. Det var något vagt bekant med mannen. ”Vad heter din klient?” Anna var tyst ett ögonblick och en antydan till ett nöjt leende lekte på hennes läppar. ”Hon fick fotot skickat till sig i december förra året.” Anna flyttade fram stolen så att hon hamnade tätt intill skrivbordet. ”Det var två månader innan hon släpptes ur fängelset.” ”Vad var hon dömd för?” ”Stämpling till mord på sin make.” ”Hur långt straff fick hon?” ”Tolv år. Avtjänade tio.” ”Langford?” Thorne stirrade på henne. Polletten hade trillat ner, med kraft, men han fick inte ihop det. ”Donna Langford är din klient?” Anna nickade. ”Hon använder sitt flicknamn numera, men, ja, hon hette så förut.” 29


”Det är nån som driver med dig, tjejen.” ”Det tror jag inte.” ”Vet du vad hon gjorde?” Thorne pekade anklagande på fotot. ”Vet du varför det här omöjligt kan vara den hon tror att det är?” ”Hon berättade en del.” ”Då ska jag berätta alltsammans”, sa Thorne. ”Sen kan vi båda sluta slösa vår tid på det här.” Thorne hade arbetat med fall under det senaste halvåret som han inte mindes lika tydligt som det här, trots att det var mer än tio år sedan Alan Langford mördades. På kontoret hade de kallat det för ”Grillfesten i Eppingskogen”. Langford hade alltid varit en omskriven man. Han hade hållit en hel massa journalister sysselsatta genom åren, såväl kriminal- som ekonomireportrar. Hans fastighetsimperium växte lika snabbt som hans konkurrenter plötsligt drog sig tillbaka, försvann eller råkade ut för beklagliga olyckor. Han blev slutligen förstasidesstoff när hans förkolnade kropp hittades i hans utbrända bil i Eppingskogen. Sedan blev spaltcentimetrarna till decimeter och meter när det uppdagades att det var hans fru som hade organiserat mordet. Donna Langford, en oklanderligt klädd lyxhustru som stödde flera välgörenhetsorganisationer, hade betalat någon för att mörda hennes make. ”Hon använde sig av en av sin mans gamla kontakter”, sa Thorne. ”Kanske snubben hon lejde fanns med i Langfords adressbok … under ’Y’ som i ’Yrkesmördare’.” ”Titta på fotot en gång till”, sa Anna. ”Det är han. Ni måste komma ihåg hur han såg ut på den tiden. Ni kan väl se att han har åldrats?” Thorne såg hastigt ner på bilden. ”Tja, han ser i alla fall mycket fräschare ut än när jag såg honom senast.” ”Om det är liket i bilen ni menar så var det inte han.” ”Donna identifierade honom.” Thorne ansträngde sig för att inte låta alltför nedlåtande, men det var sannerligen inte lätt. ”Det 30


var hans bil och hans smycken. Fast det var förstås i princip allt som fanns kvar av honom …” ”Hon visste aldrig att det var på det sättet han skulle gå till väga”, sa Anna. ”Mannen hon lejde.” ”Hon frågade aldrig.” Thorne lutade sig tillbaka i stolen. ”Hon betalade helt lugnt en irländare vid namn Paul Monahan tjugofem tusen pund. Han använde några pund till att köpa lite bensin och ett par handfängsel.” ”När insåg ni att hon var inblandad?” ”En halv minut efter att jag träffade henne”, sa Thorne. ”När hon kom för att identifiera kroppen. Jag har sett folk reagera på alla möjliga sätt, men hon stod bara där och … skakade. Jag frågade hur det var fatt, och hon mer eller mindre erkände mordet på stående fot, i rummet där hennes make låg i hörnet och stank bränt kött.” ”Hur fick ni fast Monahan?” ”Donna gav oss namnet och vi matchade hans DNA mot en cigarettfimp vi hittade på brottsplatsen. Det kunde inte ha varit mer solklart.” Thorne sköt över fotografiet till Anna. ”Tro mig, så pissenkla fall får man inte ofta.” Anna nickade och harklade sig. ”Donna har suttit tio år i fängelse, kommissarie Thorne.” Thorne var tyst i några sekunder och samlade ihop lite papper på skrivbordet. Han frammanade samma lugna ansiktsuttryck som han hade använt sig av i rätten på förmiddagen, men han kunde fortfarande minnas lukten av den där Jaguaren, röksmaken i munnen och askan som inte bara var aska, och de bleka fettpärlorna på bilsätena. ”Hon kom ganska lindrigt undan, tycker jag”, sa han. ”Hon erkände sig skyldig, vilket man alltid vinner fördel av, och det skadade inte att gubben hennes var en skitstövel som förmodligen klådde upp henne när han inte var upptagen med att bryta benen på folk. Jo då, Alan Langford fick nog vad han förtjänade, men det var ändå ett verkligt vidrigt sätt att dö på.” ”Titta på datumet”, sa Anna. Hon sköt tillbaka fotografiet över 31


skrivbordet. ”Nere i högra hörnet …” Thorne tog upp fotot. Datumet hade lagrats automatiskt av kameran. För lite drygt tre månader sedan. ”Sånt där kan man göra med Photoshop nu för tiden”, sa han. ”Dessutom skulle det här fotot kunna föreställa vem som helst.” ”Donna säger att det är hennes man”, sa Anna. Hon skakade på huvudet, letade efter något annat att komma med, men ryckte till sist bara på axlarna och sa det på nytt. ”Hon svär på att det är Alan.” ”Då ljuger hon.” ”Varför det?” ”För att … Alltså, hon blev kanske lite knäpp av att sitta inne. Hon är i så fall inte den första. Kanske vill hon ha pengar. Kanske försöker hon dra i gång nån justitiemordsgrej.” ”Hon vet inte ens om att jag är här”, sa Anna. ”Hon kom till mig för att hon inte ville blanda in polisen.” Thorne blev paff. ”Jaha, och hur ska du förklara för din klient att du har haft det här mötet med mig?” Han kunde inte låta bli att le och fick dåligt samvete när hon började skruva på sig igen och rodna. ”Jag kommer bara att vara ärlig och säga att jag hade kört fast”, sa Anna. ”Att jag inte visste vad annat jag kunde göra. Jag kommer att säga att jag suttit och stirrat på det där jäkla fotot i två veckor utan att komma nånvart.” ”Varför kom du egentligen hit för att träffa mig?” frågade Thorne. ”Jag trodde att ni kanske skulle kunna få fram lite mer fakta från fotografiet.” Hon såg på Thorne men fick ingen respons. ”Kan inte ni … förstora bilder och göra dom tydligare, eller nåt? Jag menar, det måste ju finnas nåt sätt att ta reda på var det här fotot är taget. Inte vet jag – geografisk profilering, nåt datorprogram, nånting?” ”Det här är inte CSI”, sa Thorne. ”Vi har inte ens en kopiator som funkar som den ska.” ”Jag trodde också att ni kanske skulle vara intresserad.” Anna 32


böjde sig plötsligt fram mot honom. ”Dumt av mig, inser jag nu, men det verkade som en rätt bra idé när jag fick den. Det var ert fall, så jag hoppades att om ni fick se fotot skulle ni kanske åtminstone tänka att det möjligen inte var … avslutat.” Hon tittade stint på Thorne i ytterligare några sekunder, lutade sig sedan tillbaka och började dra i en hårslinga. ”Det är slöseri med tid”, sa Thorne. ”Jag är ledsen, men jag har viktigare saker att bekymra mig om. Faktum är att jag inte kan komma på en enda sak som inte är viktigare än det här.” Han sköt tillbaka stolen och efter något ögonblick förstod Anna vinken och gjorde likadant. ”Då ska jag inte uppehålla er längre”, sa hon. Hon tog ett steg mot dörren. Thorne tyckte att hon såg ut att vara max fjorton år. ”Okej … jag ska ta upp saken med min chef.” Han såg henne lysa upp och höjde handen. ”Hoppas inte på för mycket – han kommer bara att säga samma sak som jag.” Han plockade upp fotot igen och nickade mot det. ”Skulle kunna behöva lite av den där varan själv”, sa han. ”Sol och bad.” ”Tom?” Thorne tittade upp och fick syn på kriminalkommissarie Yvonne Kitson i dörröppningen. De delade kontor och Thorne trivdes för det mesta bra med det. Han gillade henne definitivt bättre än han hade gjort på den tiden hon var en höjdare, och misstänkte att hon tyckte likadant om sig själv. Precis som Thorne kunde hon fortfarande utan större ansträngning reta upp folk, men man kunde inte annat än beundra henne för hur hon hade lyckats bygga upp sin karriär igen efter att den hade kraschat så olyckligt för att hon hade haft en affär med en gift polischef. ”Som en Ikea-garderob”, hade hon en gång sagt till Thorne. ”En lös skruv och hela skiten faller i bitar.” Nu sneglade hon på Thornes besök. Han slog ut med handen i riktning mot Anna så att fotografiet fladdrade och presenterade henne. Kitson nickade lätt åt henne och vände sig sedan till Thorne 33


igen. ”Jag tänkte att du kanske ville veta att juryn har påbörjat den enskilda överläggningen nu.” ”Okej.” Thorne reste sig och gick runt skrivbordet. Anna knäppte knapparna i kavajen. ”I målet som ni vittnade i?” Thorne nickade och tänkte på hur han hade blinkat åt Adam Chambers. ”Ett fall som inte är så … pissenkelt”, sa han. Överkommissarie Russell Brigstockes kontor låg fem meter längre bort i korridoren från rummet som Thorne delade med Yvonne Kitson. När Thorne klev in satt Brigstocke i telefon så Thorne sjönk ner i en fåtölj och väntade. Han tänkte på en artonårig flicka vars ben fortfarande låg och väntade på en nyfiken hund, och på en man som hade dött skrikande kedjad med handfängsel vid ratten på en bil ute i obygden. Han försökte att hålla isär de två morden som hade begåtts med så många års mellanrum. Att reda ut härvan av bilder – äkta och inbillade. Han ville grubbla på rätt sak … Brigstocke lade på luren och sträckte sig efter en kopp kaffe. Han tog en klunk och gjorde en grimas. ”Du vet att juryn har påbörjat den enskilda överläggningen?” frågade Thorne. Brigstocke nickade. ”Ingen idé att tänka på det”, sa han. ”Jag hörde att det gick jättebra i förmiddags.” ”Jaha, sa Sam att det var klappat och klart, eller?” ”Jag menar bara att vi gjorde allt vi kunde.” ”Allt utom att hitta henne”, sa Thorne. Han kände sig plötsligt frusen och blev medveten om hur tunn och sladdrig hans kostym var. Han saknade skinnjackans trygga tyngd. Numera var de flesta poliser klädda som han var just nu. Det var som om alla som blev upphöjda till en civilklädd avdelning plötsligt fick samma klädsmak som billiga mäklare, men Thorne hade hela tiden motstått lockelsen att börja använda standardkostymer från Marks & Spencer, strykfria skjortor och glansiga slipsar. 34


”Det är jäkligt kallt härinne”, sa han. Brigstocke nickade. ”Det är luft i elementet och ingen vet var nyckeln är.” Thorne reste sig och gick bort till elementet, böjde sig fram och lade handen mot metallen. Det var knappt ens ljummet. Han rätade på sig och tryckte skenbenen mot det. När han hörde ett ljud som han hade lärt sig att känna igen och frukta, vände han sig om och fick se Brigstocke blanda en kortlek. ”Nu ska du få se ett nytt trick.” ”Måste jag?” frågade Thorne. Av fullständigt outgrundliga orsaker hade Brigstocke under de senaste månaderna utvecklat ett intresse för trolleri. Han gick på kurs på en klubb i Watford och hade börjat göra fingerfärdighetstrick i utbyte mot öl på diverse polisfester och konferenser. Han envisades också alltid med att testa nya trick på alla som inte lyckades fly fort nog. ”Tänk på ett kort”, sa Brigstocke och gled in i trollerijargongen. ”Men säg inte vilket det är. Då skulle det ju inte vara mycket till trick, eller hur?” Tricket var rätt bra, och Thorne gjorde sitt bästa för att låta uppmuntrande, men han hade aldrig förstått poängen med trolleri. Han var egentligen inte särskilt intresserad om det inte var så att trollkonstnären förklarade hur ett trick gick till. Russell Brigstocke var en bra polis, men några magiska krafter besatt han inte. ”Vem var tjejen som var inne på ditt kontor?” frågade Brigstocke och lade undan kortleken. Thorne berättade om Anna Carpenter och Det mystiska fallet med det brunbrända liket. Brigstocke hade inte arbetat med Langfordfallet, men han mindes utredningen väl. ”Att återuppstå från dom döda”, sa han. ”Det är ett riktigt bra trick det.” ”Ja, det skulle vara imponerande.” ”Ligger det nåt i det?” Thorne tog fram fotografiet ur fickan och räckte över det. ”Gud 35


vet vad Donna Langford sysslar med”, sa han. ”Jag hoppas bara att detektivbyrån klår henne på rejält med pengar.” ”Liknar det ens honom?” Thorne ställde sig bredvid Brigstocke och tittade igen. Det färgade håret, de kisande ögonen, flinet. Det vagt bekanta var aningen tydligare nu, men det berodde säkert bara på att Anna Carpenter hade berättat för honom vem det skulle vara. ”Ser ut som vem som helst”, sa han. ”Ser ut som en skådespelare som spelar en gangster på semester.” ”Vad sa du till henne?” ”Att hon slösade bort sin tid och att vi inte hade råd att slösa bort vår.” ”Helt rätt”, sa Brigstocke. ”Inte när vi måste hinna läsa de senaste riktlinjerna för utvärdering av polisarbete och färdigställa en tolv sidor lång rapport om regelverksefterlevnad innan dagen är slut.” Thorne skrattade och kände att han blev lite varmare. De pratade fotboll en stund, sedan om familjerna. Thorne frågade hur det var med Brigstockes tre barn. Överkommissarien frågade Thorne hur sjutton hans flickvän klarade av jobbet på Kidnappningssektionen när hon delade lägenhet med en person som hejade på Spurs och lyssnade på country. ”Hur orkar hon med all den stressen och det lidandet, dag efter dag?” frågade Brigstocke. Thorne skakade på huvudet och levererade sedan poängen. ”Och kidnappningarna måste vara ännu värre …” De skämtade och skrattade. Munhöggs och snackade strunt. Fördrev tiden och låtsades att de inte tänkte på de tolv okända människor som satt i ett rum i andra änden av staden och diskuterade.

36


4

Anna smet från middagen. Stämningen var alltid en smula besvärad när det bara var hon, Megan och Megans senaste pojkvän – den här gången den onekligen snygge men påtagligt hjärndöde Daniel – och det gjorde inte saken bättre att det var Megan som hade lagat maten. Megan, som Anna delade huset med, kunde egentligen inte laga något annat än pasta, och brukade slänga i det som hon råkade hitta i kylen. Den här gången var det bland annat morötter, konserverade ärtor och hårdkokta ägg. Att se Daniel hälla mängder med HP-sås över alltsammans gav inte Anna bättre aptit. En halv tallrik var allt hon fick i sig. Men det smakade ändå bättre än sushi … Efter tio minuters småprat, då ingen frågade hur hennes dag hade varit, och ytterligare tio minuter när hon blev allt mer irriterad på Daniel som smet från disken och sträckte ut sig på soffan och rökte, gick Anna upp till sitt rum. Hon lade sig på sängen och tittade på teve. Bläddrade bland kanalerna och hoppade från lokalnyheterna till ett frågesportprogram som hon inte förstod ett dyft av och vidare till en nyinspelning av en komediserie som inte hade varit rolig i originalversionen heller. Det måste vara ett tecken på att man började bli gammal, tänkte Anna – när de gör nyinspelningar av program som gick på teve när man växte upp. Det måste definitivt vara ett dåligt tecken. Om man betraktade det objektivt – som hennes föräldrar skulle göra – fick det hennes nuvarande situation att framstå som ännu beklagligare. 37


Hon tjänade dåligt och bodde som en student. Anna avskydde området, men det ursäktades av att huset låg bara ett par minuters promenad från kontoret och att hyran var låg. Det hjälpte henne, åtminstone ibland, att glömma att hon inte hade ett dugg gemensamt med den nittonåriga tjej hon delade huset med och det faktum att hon faktiskt hade bott på ett mycket trevligare ställe när hon var student. På den tiden hade förstås hennes föräldrar gärna bidragit med pengar och hade hjälpt henne att snygga till lägenheten. Leende stod de utan förvarning utanför dörren och hade med sig radion som hon alltid lånade när hon var hemma och en splitter ny mikrovågsugn. De skickade roliga brev och matpaket. Men senare hade allt blivit annorlunda. ”Vad tusan flög det i dig?” Hennes far blev sällan arg och Anna hade blivit väldigt upprörd över att han såg så uppriktigt förvirrad och uppgiven ut när hon berättade att hon hade slutat på banken. Hon skämdes bara hon tänkte på det – svetten bröt fram och hon blev lika gråtfärdig som den gången när hon hade talat om det. ”Vi vet inte vad vi ska tro, mamma och jag.” Hennes mor hade långsamt rest sig från stolen så fort Anna började berätta, men hade inte sagt något. Röd i ansiktet hade hon bara stått och stirrat och andats tungt som om hon fick anstränga sig för att inte stega över mattan fram till sin dotter och ge henne en örfil. ”Jag är verkligen ledsen att ni blir upprörda”, hade Anna sagt. När hon stod där i sina föräldrars alltför varma vardagsrum kunde hon höra sin mors röst i sin egen. Den där tonen som hon bara använde vid de tillfällen då Anna och hennes syster hade gjort något ovanligt korkat. ”Men jag anser nog att jag är gammal nog och ful nog att fatta egna beslut.” Hennes far hade öppnat munnen och sedan stängt den igen. Hennes mor hade bara satt sig ner. Mina egna riktigt idiotiska beslut … Kriminalkommissarie Thorne visste inget om Annas bakgrund 38


eller hennes tvivelaktiga karriärval, men det var tydligt att han tyckte att det var dumt av henne att åta sig Donna Langford som klient. När hon gick igenom deras samtal i huvudet på vägen tillbaka hade hon kommit fram till att han hade varit artig, men en aning nedlåtande. Nej, mer än artig, men han hade med all önskvärd tydlighet visat sin skepticism och motvilja, så hon hyste inte mycket hopp. När hon kom ut från Victorias tunnelbanestation upptäckte hon att hon hade fått ett sms: Som jag trodde. Inte mycket vi kan göra. L ycka till med Donna. Hon började skriva ett svar och höll på att försöka formulera ett skämt om Thornes trasiga kopiator när hon ändrade sig och raderade det hon hade skrivit. Lyckönskningar var inte till någon större hjälp, tänkte Anna. Hon var ändå tvungen att ringa samtalet som hon gruvade sig för, återbetala pengarna hon hade fått i förskott och erkänna för sin klient – sin enda klient – att hon inte kom någon vart. På nedervåningen hade Megan och Megans korkade pojkvän satt på musik. Anna höjde ljudet på teven. Hon slängde sig på sängen igen, muttrade en hel ramsa med svordomar och slog handflatorna i det mjuka täcket flera gånger. Jag har viktigare saker att bekymra mig om, hade Thorne sagt. Men det hade faktiskt inte hon. Hon behövde pengarna och hon behövde något som gav henne en liten adrenalinkick. Vad Tom Thorne än tyckte om Donna Langford så hade hon ingen att vända sig till och hon var ännu mer desperat än Anna hade anat när hon först fick se henne. Det var något med Thorne också; något som gjorde att hon inte kunde avskriva honom helt. Hon hade sett det på honom när hon ifrågasatte honom, när hon sa till honom att hon hade trott att han skulle vara intresserad. När hon helt fräckt hade gjort allt hon kunde för att låta besviken. Hon satte sig upp och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Nu log hon när hon tänkte på sin stackars utnyttjade far. Han kom alltid med moralpredikningar vare sig man behövde en eller inte. 39


Det man inte har i huvudet, grisar i säckar, hur länge ärlighet varade. Ha alltid rena underkläder på dig för du kan råka ut för en olycka. Den sortens saker. Du är din egen lyckas smed … ”Det ligger nåt i det”, sa Louise Porter. ”Jaha, du.” Thorne hade berättat för henne om Russell Brigstockes skämt om kidnappningarna och countrymusiken. Louise höll fram sitt vinglas och Thorne fyllde på det. ”Rena undret att jag inte slänger ut dig.” ”Det är min lägenhet.” ”Jag förväntar mig att bli helgonförklarad av påven.” ”Det tror jag bara man kan bli efter sin död.” ”Hör bara! Allt Russell sa är sant och dessutom är du en besserwisser.” På sistone hade de tillbringat fler kvällar tillsammans än vanligt, hemma hos Thorne och ibland hos Louise i Pimlico. Louises grupp på Kidnappningssektionen hade mindre att göra än på länge och Thorne hade inte åkt på något mord som krävde alltför mycket övertid. Definitivt inte något som var så uppslukande och tidskrävande som Andrea Keane-fallet. Han hade stannat och köpt hämtmat på vägen hem från Hendon. I stället för att gå till Bengal Lancer där han oftast handlade hade han bestämt sig för att prova ett nytt grekiskt ställe som låg lite längre söderut på Kentish Town Road. Maten hade varit bra, men när Thorne tittade på resterna av kycklingsouvlakin önskade han att han inte hade varit så djärv. Det var faktiskt inte likt honom. De drack sitt vin och tystnaden växte mellan dem medan Louise bläddrade i Evening Standard och Thorne tittade på tionyheterna. Tystnaden var inte besvärande och det borde den heller inte vara nu när de hade varit tillsammans i två år. Men sedan Louise hade fått missfall året före hade Thorne haft svårt att ta något för givet. Jämvikten var återställd, men den kändes bräcklig. Thorne tyckte ofta att det kändes som om de tassade omkring på 40


tå och gick runt i cirklar kring förlusten som vilda djur. Nyfikna, men på sin vakt. Hon blev arg om hon kände att han behandlade henne annorlunda och han överkompenserade och stormade runt i lägenheten och tog ut sitt dåliga humör, sin dåliga dag, sin sorg på henne. Det var svårt. Minsta lilla meningsutbyte, ett häftigt gräl, ett knull … Ibland kändes det fel att det ena så lätt ledde till det andra, tyckte Thorne, och att alltsammans egentligen handlade om hundra olika saker. Han hade försökt förklara för Phil Hendricks – hans bästa vän som också var god vän med Louise – en kväll när de satt och tittade på Sky Sport. ”Jag slår vad om att grälet varar längre”, hade Hendricks sagt. ”Jag står bara inte ut med tanken på att hon lider”, hade Thorne sagt och då hade Hendricks slutat skämta. ”Tom?” Thorne vred på huvudet och fick se att Louise tittade på honom över kanten på tidningen. ”Det är ingen idé att oroa sig”, sa hon. Hon lade ner tidningen och sträckte ut handen mot katten som låg hopkrupen bredvid henne på soffan. ”Det finns inget du kan göra, om du inte har lust att försöka muta några av jurymedlemmarna.” Thorne suckade. Nickade. Han visste att hon hade rätt, men det var ingen tröst. ”Ett par av dom är inte mycket äldre än Andrea var”, sa han. ”Och?” ”Dom kanske inte kan fatta ett … moget beslut.” ”Och med ’moget beslut’ menar du att fälla honom?” ”Att dom inte förstår vad för sorts person Chambers egentligen är.” ”Så du vill höja åldersgränsen för juryplikten? Till vadå – tjugoett? Fyrtio?” ”Det var bara en tanke.” ”Du tror alltså inte att en artonåring vet vad typer som Adam Chambers är kapabla till?” Hon pekade argt på sin Evening Stan41


dard. ”Ungar som är hälften så gamla gör värre saker hela tiden. Sticker kniven i varandra för en iPhone.” Thorne skakade på huvudet. ”Kom igen nu. Du har själv haft att göra med dom tillräckligt ofta.” ”Det är inte samma sak”, sa Thorne. ”Du har rätt … men för det mesta finns det åtminstone en orsak. Jag försvarar det självklart inte, men det är inte samma sak som det Chambers gjorde med Andrea Keane.” ”Du vet inte vad han gjorde.” ”Dom njuter inte av det.” Louise tog upp tidningen igen, läste i någon minut och frågade sedan Thorne om han hade kommit ihåg att lägga souvlakin som blev över i folie. Han var på väg ut i köket när det ringde på dörren. Louise tittade frågande på honom. Thorne ryckte på axlarna som för att säga ”ingen aning” och gick för att öppna. ”Jag vet, jag borde ha ringt och jag ber om ursäkt för att det är lite sent …” Thornes lägenhet låg på bottenplanet, men ingången till huset låg sex trappsteg upp från gatan. Han stannade på tröskeln med dörren halvöppen och kikade ner på besökaren. Hans min visade tydligt att han frös och att han inte var det minsta glad att se henne. ”Hur fick du tag på min adress?” Hon log. ”Jag är ju detektiv.” Thorne väntade. ”Jag har en kompis som jobbar på körkortsregistret.” ”Jobbade”, sa Thorne. ”Hon fick just sparken.” ”Var lite hygglig nu …” ”Vad vill du, Anna?” Hon gick upp ett par trappsteg och sträckte ut handen mot Thorne. Han tog pappret som hon höll upp. ”Det är Donnas adress.” ”Har vi inte redan snackat om det här?” 42


”Åk och prata med henne”, sa Anna. ”Snälla.” ”Det är meningslöst.” Thorne gned sina bara underarmar och skakade på huvudet. ”Jag har faktiskt ingen lust att träffa henne och jag tvivlar starkt på att hon vill träffa mig.” ”Jag ringde henne. Hon vet att jag har pratat med dig.” ”Då får du väl ringa henne igen. Och säga att jag inte kommer.” ”Åk bara dit och prata med henne i en halvtimme.” Anna gick uppför ännu ett trappsteg. ”Det är allt jag begär. Om du fortfarande tycker att det är meningslöst efter det, så okej.” ”Det kommer jag.” ”Du menar att du kommer att åka dit, va?” ”I förmiddags tyckte jag bara att du var omdömeslös”, sa Thorne. ”Nu tycker jag att du är omdömeslös och framfusig.” Han tittade på papperslappen. En adress i Seven Sisters. ”Du har bytt om.” Thorne såg upp. ”Va?” ”I förmiddags”, sa Anna och pekade, ”såg du ut som om du bara längtade efter att få ta av dig kostymen.” Thorne blev plötsligt lite förlägen över att han var klädd i sina sjaskigaste jeans och T-shirt och stod i strumplästen. Han blev ännu mer förlägen när han kände att Louise hade kommit och ställt sig bakom honom. Han öppnade dörren lite mer så att hon och Anna kunde se varandra och säga hej. ”Jag ber om ursäkt för att jag kommer och stör”, sa Anna. ”Det är framfusigt av mig.” ”Ingen fara”, sa Louise utan att riktigt fatta vad hon syftade på. ”Och du får gärna komma in om du vill. Jag kanske ska gå och lägga mig, men om ni två har saker ni behöver diskutera …” Anna mumlade fram ett tack och tittade ner på sina skor. ”Det behövs inte”, sa Thorne. ”Vi är i princip klara.”

43


9789185419579