Page 1

Underr채ttelseanalysens metoder och problem Wilhelm Agrell


Innehåll Inledning 7 DEL 1: FÖRUTSÄTTNINGAR

1. I osäkerhetens gränsland

20

2. Veta, anta eller gissa?

26

3. Underrättelsecykeln: en modell och dess begränsningar

34

4. Den hemliga vetenskapen och dess utövare

46

DEL 2: METODER

5. Common sense och skrivbordsstrategi

58

6. Mönster och analogier

74

7. Gränssättande faktorer

86

8. Verifiering, experiment och underrättelsespel

97

9. Kika i korten

111

10. Att förstå de andra

124

11. Gräva hos fienden

135

12. De vetenskapsbaserade metoderna och deras gränser

145

DEL 3: RESULTAT

13. Signaler, brus och underrättelse­analysens bevisdilemma

156

14. Politiseringens paradoxer

165

15. Medan klockan tickar… och efteråt

178

Litteratur

185

Noter

191


1 I osäkerhetens gränsland Utifrån mina egna erfarenheter från ett FN-uppdrag vill jag visa hur underrättelseproblem kan uppstå ur omständigheter som inte är kända på förhand och där det inte finns någon given modell att falla tillbaka på. I sådana situationer handlar slutsatser ofta om intuition och föraning, men det är samtidigt svårt att belägga dem och bemöta kritiska frågor. Det intuitiva kan inte ledas i bevis, men är det bara sådana slutsatser som kan beläggas fullt ut som ska räknas? Och innebär det faktum att en händelseutveckling som underrättelsetjänsten varnat för inte inträffar att analysen varit felaktig?

Det lilla pusslet: var bit på sin plats Första gången jag i verkligheten konfronterades med underrättelseproblem var i december 1973 i Egypten. Den svenska FN-bataljonen 52 M hade skyndsamt flugits ner till Egypten för att ingå i en nyuppsatt FN-styrka med uppgift att övervaka den vapenvila som ingåtts mellan Egypten och Israel på Suezkanalfronten efter det tre veckor långa oktoberkriget. FN-förband skulle inte syssla med underrättelseverksamhet, något som ansågs strida mot kraven på att uppträda opartiskt och förtroendeskapande. Men samtidigt var det uppenbart att ett fredsbevarande förband varken skulle kunna lösa sin uppgift eller trygga sin egen säkerhet utan kunskap om den miljö där man förväntades verka. I bataljonstaben ingick därför en till ”informationsavdelning” maskerad underrättelseavdelning där jag tjänstgjorde som assistent åt ”chefen info”. Bataljonen saknade egentliga underrättelseorgan. Det fanns inga spaningsförband att skicka ut på uppdrag och inga tekniska spaningsmedel. Å andra sidan utgjorde hela bataljonen en underrättelseorganisation i den mening att dess uppgift var att följa det militära läget och rapportera brott mot den av säkerhetsrådet utlysta vapenvilan. Inom de bägge skyttekompanierna inrättades så kallade infogrupper för att samordna denna rapportering. En mängd underhålls- och personaltransporter innebar också att 20


1. i osäkerhetens gränsland personal gjorde iakttagelser som kunde användas i underrättelsesyfte, en slags kontinuerlig övervakning som i viss mån kompenserade avsaknaden av det specifika underrättelsematerialet. Jag arbetade i huvudsak med ett ganska enkelt men tålamodsprövande pussel som handlade om att identifiera de egyptiska och israeliska förbanden på de olika avsnitten, i första hand de där den svenska bataljonen var grupperad. Om ”Big Affendi” (dvs. den lokale egyptiske förbandschefen) var en viss överstelöjtnant vid en av våra positioner och en annan vid nästa handlade det sannolikt om två olika bataljoner. Den israeliska armén lät i allmänhet lägre befäl sköta kontakterna med FN-förbanden, men de blandade inte stridsvagnar av olika typ i samma brigad, så amerikanska M-48 och M-60 på ett avsnitt och brittiska Centurions på ett annat innebar att det rörde sig om två olika brigader. Jag hade genomgått underrättelseutbildning på Arméns Stabs- och Sambandsskola och metoden för förbandsidentifiering var i princip densamma som lärdes ut där. Skillnaden var att de egyptiska och israeliska stridskrafterna inte var organiserade i enlighet med någon av mina handböcker och att verklighetens underrättelseflöde var långt mer fragmentariskt och motsägelsefullt än i stabsövningarnas underrättelsespel. Pusselbitarna fördes efter hand upp på bataljonstabens underrättelsekarta, eller hemliga kartan som den kallades, eftersom den naturligtvis inte fanns och därför var övertäckt med ett stycke svart plast. Bataljonen hade fått ansvaret för två avsnitt på den norra och mellersta delen av Suezkanalfronten. Förbanden spreds ut på ett antal så kallade positioner vilka alla var belägna i terrängen mellan de stridande parternas främsta ställningar. När vapenvilan hade deklarerats av säkerhetsrådet den 24 oktober fanns ingen överenskommen stilleståndslinje och ingen gemensam uppfattning om vilken terräng de egyptiska respektive israeliska styrkorna behärskade. Hela läget präglades av ett krig som hejdats mitt under pågående rörliga stridsoperationer och frontens sträckning var ställvis godtycklig och som permanent demarkationslinje omöjlig att vidmakthålla. Det fanns alltså fickor av kringrända egyptiska förband, den i särklass viktigaste av dessa var den 3:e egyptiska armén, vars huvuddel inneslutits i ett långsträckt brohuvud i Sinai mitt emot staden Suez, likaså omringad men fortfarande i egyptiska händer. Överallt längs de obefintliga stilleståndslinjerna ändrade parterna läget på sina främsta ställningar, eller Forward Defenced Locations. FN-styrkorna kunde inte övervaka ingenmanslandet annat än fläckvis och saknade maktmedel att förhindra ömsesidiga framflyttningar och de sammanstötningar dessa gav upphov till. Stridsaktiviteten ökade successivt från lokala skärmytslingar och övergick från slutet av november 1973 på flera frontavsnitt till återkommande utnöt21


del 1. förutsättningar ningsstrider och regelrätta fältslag. Bakom detta låg inte bara de lokala konflikterna som framflyttningar, befästningsarbeten och utplaceringar av nya mineringar gav upphov till. Det stod också klart att framför allt den egyptiska sidan inte avsåg att tolerera att ett nytt dödläge uppstod. Också för israelerna var den rådande situationen på Suezkanalfronten i längden ohållbar eftersom de tvingades hålla en stor del av sina reservförband permanent mobiliserade med allvarliga konsekvenser för landets ekonomi. Den svenska­bataljonen befann sig, liksom det fåtal andra FN-förband som vid denna tid satts in, i en mycket utsatt situation. De soldater som bemannade positionerna hamnade gång på gång mitt i de uppblossande fientligheterna. Positionerna saknade annat skydd än improviserade fältbefästningar och bataljonen förfogade inte över ett enda pansarskyddat fordon för transporter.

Det stora pusslet: bitar utan form och sammanhang Det var här någonstans som den avgörande förändringen i underrättelsearbetet ägde rum, övergången från välordnad handboksmässig teori till okänd och förvirrande praktik, från sådant som kanske skulle vara bra att veta till sådant som var absolut oundgängligt att upptäcka i tid. Fast detta var sådant som jag förstod först långt i efterhand, då jag visste hur allting hade slutat och då jag hade något att jämföra med. De första tecknen på de förestående förändringarna i det militära läget på ”vårt” frontavsnitt kom redan under de första veckorna i november, då omfattande omgrupperingar ägde rum nattetid bakom den egyptiska fronten.8 Samtidigt började också den inledningsvis välvilliga egyptiska attityden till FN-styrkan förändras genom försök att på olika sätt begränsa dess rörelsefrihet, något som kunde misstänkas hänga samman med aktivitet som man ville dölja. Vid flera tillfällen lät också egyptiska förbandschefen förstå att ”något stort” var i görningen, vad det var skulle vi snart få veta. Det underrättelseproblem som här tornade upp sig handlade inte om förbandspusslet utan om vad som fanns bakom det, hur ofta vaga och ibland motsägelsefulla varningssignaler skulle tolkas och vid vilken punkt underrättelsetjänsten borde trycka på larmknappen. Gjordes det för tidigt skulle det kunna skada de möjligheter som eventuellt fanns att hejda utvecklingen mot ett fullständigt krigsutbrott. Om de fredsbevarande styrkorna började packa ihop skulle de samtidigt signalera att de inte längre trodde på sitt eget uppdrag. Dröjde däremot larmet för länge skulle det riskera att komma för sent, när inga skyddsåtgärder längre var möjliga att genomföra. 22


1. i osäkerhetens gränsland Frågan komplicerades av att det fanns så små möjligheter att verifiera eller avskriva misstankarna om ett förestående krigsutbrott. Den löpande uppföljningen av frontläget, som var underrättelsetjänstens huvudsakliga verksamhet, kunde leda till att tecknen först skulle framstå som entydiga och övertygande på ett mycket sent stadium. Inget reglemente som medförts hemifrån innehöll något svar på denna fråga eller någon beskrivning av hur den skulle hanteras, annat än i mycket allmänna termer; främmande stridskrafters handlingsmöjligheter skulle klarläggas och ur dessa skulle deras sannolika handlande utläsas. Men hur utläste man det sannolika handlande som fanns nedskrivet på arabiska i igenklistrade orderkuvert? Till en del gick svaret att utläsa bakvägen ur den militära kartbilden, ur förbandens gruppering, sammansättning och utrustning. Att israelerna åtminstone inledningsvis förberedde sig för försvar framgick av de omfattande schaktningsarbeten de bedrev och som syftade till att deras förposter skulle skyddas av höga sandvallar. På den egyptiska sidan dök det upp nya förband, men ingick detta i en förstärkning av försvarslinjerna eller var det anfallsförberedelser? Den egyptiska armén var påpassad av israeliskt spaningsflyg och skulle förmodligen först i ett mycket sent skede dra samman förband på ett sätt som entydigt avslöjade vilken som var den bakomliggande avsikten.9 De lokala befälhavarna på olika avsnitt borde känna till svaren. Men var deras tillfälliga antydningar tomt prat och ett inslag i de ständiga överdrifterna och skrämseltaktiken? Eller var det en försiktig varning i all vänskaplighet? Och visste de ens själva vad som skulle hända? Den grundläggande frågan var ju inte vad som fanns inne i orderkuverten utan vad som faktiskt skulle hända sedan de öppnats, hur ett ännu hypotetiskt krig faktiskt skulle utveckla sig. Visste egentligen någon det? Och hur besvarar man frågor om sådant som ingen kan veta något om? En kväll i slutet av november ansåg min chef att tiden var inne och tryckte på knappen. Det handlade inte om nya entydiga signaler, snarare om kontinuiteten i ett mönster, förstärkningar som dykt upp, vägar som spärrats av, en egyptisk bataljonschef som igen antytt att det inte skulle dröja länge till. Men egentligen handlade det kanske mest om något som det inte riktigt gick att sätta fingret på och som därför inte heller gick att belägga, en tilltagande känsla av oro för att något höll på att gå över styr mitt framför ögonen på oss. Föredragningen inför bataljonschefen blev ingen succé. Han avfärdade allt som spekulationer, vilket det naturligtvis till stor del var. Ett underrättelsebedömande, underströk han, skulle bygga på fakta och vara utformat på rätt sätt, enligt den mall som fanns angiven i det gällande reglementet 23


del 1. förutsättningar Stabsinstruktion för Krigsmakten, 1969 års upplaga. Saken var därmed avgjord och krigshotet avfört från stabsarbetet.

Pusslet som aldrig blev lagt: bitarna i sanden Det blev aldrig något krig, bara nästan. Efter en serie av allt häftigare sammandrabbningar under december och början av januari ingick egyptiska och israeliska förhandlare den 18 januari 1974 ett truppseparationsavtal som garanterade en fullständig vapenvila och en israelisk reträtt som på sikt skulle öppna vägen till Camp David-avtalet om fred mellan de bägge länderna. I detta efterhandsperspektiv framstod krigsvarningen några månader tidigare som överdriven och felaktig. Men framför allt var det avklingade krigshotet inte längre ett underrättelseproblem, det hade blivit historia och en hypotetisk fråga om vad som skulle ha hänt om utvecklingen blivit en annan. Förvandlingen från underrättelseproblem till historia innebar samtidigt att sådant som bataljonens underrättelsetjänst inte lyckats komma åt vid en tidpunkt då det skulle ha varit av största vikt nu fanns tillgängligt för den som var intresserad nog att lyssna. När väl truppseparationsavtalet trätt i kraft och israelerna börjat tillbakadragandet träffade en av infogruppcheferna den egyptiske bataljonschef som några månader tidigare hade varnat svenskarna. Han berättade nu vad som legat bakom varningen. I början av december hade han fått order att förbereda ett angrepp mot de främsta israeliska ställningarna och för att lösa denna uppgift hade han fått sig underställt ett stridsvagnskompani och ett specialförband med mycket tunga 24 centimeters granatkastare, ett vapen som han nu gärna stolt ville berätta om. Infogruppchefen drog sig till minnes att han just vid den aktuella tiden i början av december råkat på den egyptiske bataljonschefen ute vid fronten och att denne varit i sällskap med två okända egyptiska officerare av vilka den ene presenterat sig som ”artillerichef”. Infogruppchefen hade fått intrycket att det rörde sig om en rekognoscering, vilket det uppenbarligen varit.10 Mer än tre decennier senare ger de memoarer som publicerats av olika nyckelaktörer ytterligare ledtrådar. Chefen för det egyptiska högkvarterets operationsavdelning, general Mohamed El-Gamasy, skriver att de egyptiska styrkorna medvetet inledde ett utnötningskrig mot det israeliska brohuvudet väster om Suezkanalen för att förhindra att israelerna konsoliderade sina positioner. Syftet var, enligt El-Gamasy, att tillfoga största möjliga förluster i manskap och material ”tills stunden att angripa kom”.11 El-Gamasy uppger också att det var på hans initiativ som Egypten den 28 november avbröt de 24


1. i osäkerhetens gränsland stilleståndsförhandlingar som fram till dess pågått.12 President Anwar Sadat uppger i sina memoarer att han i december 1973 var beredd att beordra ett angrepp mot det israeliska brohuvudet väster om kanalen.13

25


5 Common sense och skrivbordsstrategi I kapitel 5 tar jag upp den mest använda och grundläggande analysmetoden, att med utgångspunkt från vad som verkar vara rimligt och rationellt gissa vilka avsikter någon annan har och hur denne kommer att agera. Denna metod som ibland lite skämtsamt kallas skrivbordsstrategi (armchair strategy) kan tillämpas av både experter och amatörer, och det är inte alltid experterna som gör de bästa gissningarna. Metoden har många uppenbara svagheter men är ofrånkomlig i hastigt uppkomna situationer eller sådana där viktig information saknas. Det är också en metod som kan användas i början av en mer omfattande analysprocess och då för att formulera de hypoteser som den fortsatta analysen ska undersöka och pröva med mer utförligt material och andra metoder.

Kuba 1962: ett klassiskt underrättelseproblem Under den händelseutveckling som skulle kulminera i Kubakrisen i oktober 1962 ställdes den amerikanska underrättelsetjänsten inför ett klassiskt och i många sammanhang återkommande problem. Hur skulle man utan information om andra parters överväganden och planer kunna dra slutsatser om vilka åtgärder de faktiskt var i färd med att vidta och varför? Vilka mått och steg från sovjetisk sida var tänkbara och hur skulle sannolikheten för dessa olika tänkbara alternativ graderas sinsemellan? Vilken gissning var bättre och vilken var sämre?


5. common sense och skrivbordsstrategi

Kubakrisen 1959 januari Fidel Castro tar makten på Kuba. 1961 april

Exilkubaner utrustade av USA gör en misslyckad landstigning vid Playa Girón (Grisbukten).

1962 våren

De sovjetiska ledarna beslutar om Operation Anadyr, insatsen av en stor kärnvapenbeväpnad expeditionskår på Kuba.

1 augusti

Amerikansk underrättelsebedömning slår fast att vapenleveranser till Kuba enbart har defensivt syfte.

29 augusti

Amerikanskt U-2-spaningsplan flyger längs den kubanska kusten.

31 augusti

Amerikanerna upptäcker att flygbilderna visar utskjutningsramper för sovjetiska luftvärnsmissiler.

19 september Ny underrättelsebedömning: Eventualiteten av sovjetiska missiler med kärnvapen övervägs men tolkningen avvisas som osannolik. 21 september CIA:s analytiker mottar en ögonvittnesrapport från Havanna som indikerar att ryssarna är på väg att montera upp medel­distansmissiler. 6 oktober

CIA och U.S. Airforce kommer fram till att man trots riskerna måste genomföra en spaningsflygning över det aktuella området vid San Cristobal.

14 oktober

Ett U-2-plan flyger rakt över Kuba på fotospaningsuppdrag.

15 oktober

Fototolkarna hittar tydliga tecken på avskjutningsramper för kärnvapenmissiler.

16 oktober

President Kennedy informeras men uppgifterna hålls hemliga medan valet står mellan diplomatiskt eller militärt svar, dvs. ett angrepp mot de sovjetiska anläggningarna.

22 oktober

President Kennedy håller ett tv-tal, kräver att Sovjetunionen tar bort missilerna och förklarar att USA inför en flottblockad av Kuba.

24 oktober

Rykten om ett omedelbart förestående amerikanskt angrepp florerar.

28 oktober

Sovjetunionen tillkännager sitt beslut att dra tillbaka missilerna. USA monterar i tysthet ner vissa motsvarande mis­siler i Italien och Turkiet.

59


del 2. metoder Utgångsläget var följande: Under sommaren 1962 hade den amerikanska underrättelsetjänsten via sin rutinmässiga övervakning av sjötrafik, hamnbesök och verksamhet på Kuba kunnat upptäcka en ökning av den sovjetiska aktiviteten på ön. Det handlade både om leveranser av stora mängder militär utrustning och om ett växande antal ryssar som dök upp i Havanna och på andra platser på ön. Detta var i sig inget förvånande. Kuba hade efter revolutionen och särskilt efter den misslyckade USA-stödda exil­kubanska invasionen i Grisbukten 1961 utvecklat nära förbindelser med Sovjetunionen och andra östländer. Den 1 augusti lade de amerikanska underrättelsetjänsterna fram en gemensam analys av läget på Kuba, ett så kallat National Intelligence Estimate eller NIE. Detta var ett dokument där de olika experterna på ett speciellt område ställde samman en gemensam bedömning. I realiteten var det underrättelsetjänsten CIA som var tongivande eftersom sekretariatet som skrev utkasten till bedömningarna tillhörde CIA. Bedömningen var dock i detta fall varken kontroversiell eller särskilt alarmerande. Den uppehöll sig huvudsakligen vid de politiska förhållandena på Kuba och den fråga som framför allt diskuterades var innebörden av motsättningarna mellan olika fraktioner inom Fidel Castros regim. Castro hade tagit full kontroll, konstaterade man. Samtidigt betecknades Castro-regimen som i grunden svag och baserad uteslutande på repression. De ”gamla” kommunisterna liksom ryssarna hade på grund av omständigheterna egentligen inget annat val än att satsa på att stärka regimen. Men man noterade samtidigt att Sovjet­ unionen hade undvikit att binda sig genom formella avtal. Den kubanska militära potentialen betraktades som huvudsakligen defensiv, man bedömde det som osannolikt att Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten skulle komma att förse Kuba med en kapacitet att genomföra större självständiga militära operationer utanför landet.39

Amatör versus experter Man kan säga att analysen så här långt upplevdes som oproblematisk och rörde sig på säker mark. Vad som bedömdes hända på Kuba och i relationerna mellan Castroregimen och dess beskyddare Sovjetunionen låg helt inom ramen för det förväntade. Det fanns inga uppenbara avvikelser i bilden och därför inte heller någon oenighet om hur den skulle tolkas. För detta krävdes att något nytt element skulle dyka upp, något som inte utan vidare gick att foga in i tolkningen och som skulle kunna tyda på att denna var ofullständig, missvisande eller helt och hållet felaktig. I vetenskapliga sam60


5. common sense och skrivbordsstrategi manhang talar man om en anomali (se inledningen), en avvikelse i material eller data som inte stämmer överens med vad etablerade teorier förutsätter. Den första fråga man då brukar ställa sig är om det är fel på instrumenten eller det sätt på vilket statistiska uppgifter ställts samman. Sedan brukar man undra om den som presenterat sådana data eller tolkningar verkligen är trovärdig och om det över huvud taget är möjligt att foga in de nya uppgifterna i en logisk och rimlig förklaring. De första oroande underrättelserna om innebörden av uppladdningen på Kuba nådde CIA dagarna före den 10 augusti. På ett möte med försvars- och utrikesministrarna denna dag rapporterade CIA-chefen John A. McCone att man fått uppgifter om kraftigt ökad sovjetisk aktivitet och om leveranser av vad som kunde vara elektronisk utrustning. McCone spekulerade i om det kunde handla om utrustning som skulle kunna användas mot den amerikanska raketbasen Cape Canaveral (senare Kennedy Space Center). Men McCone nämnde också möjligheten att det hela kunde röra sig om sovjetiska kärnvapenförsedda medeldistansmissiler. Den 21 augusti fick CIA de första konkreta uppgifterna på att den sovjetiska personalen var i färd med att installera luftvärnsmissiler på västra Kuba och McCone uttryckte förnyade farhågor att ryssarnas bakomliggande avsikt var att i skydd av dessa placera ut offensiva kärnvapenbärande missiler. McCone var visserligen chef för den amerikanska underrättelsetjänsten, men det innebar inte att han personligen var expert på underrättelsefrågor eller hade några fackkunskaper i analys av sovjetisk politik eller sovjetiska vapensystem. Han var en framgångsrik affärsman som hade placerats på posten av politiska skäl av president Kennedy sedan den gamle CIA-veteranen Allen Dulles avgått efter det CIA-regisserade fiaskot i Grisbukten. Var­ ifrån fick då McCone idén att ryssarna var i färd med att placera ut kärn­ vapen­missiler som i ett slag skulle ändra maktbalansen mellan Sovjetunionen och USA – missiler avfyrade från Kuba skulle bara ge det amerikanska försvaret några minuters förvarning inför ett överraskande angrepp? Det förefaller främst ha varit dessa uppenbara geografiska förhållanden och en allmänt skeptisk hållning till Sovjetunionen som låg bakom McCones intuitiva misstanke om vad som var i görningen på Kuba. De som inte imponerades av CIA-chefens resonemang var hans egna analytiker. De skakade på huvudet åt vad som uppfattades som amatören McCones hugskott. Visserligen hade han rätt i att kärnvapenmissiler baserade på Kuba skulle vara en fördel för Sovjetunionen rent taktiskt, särskilt i ett läge då man fortfarande bara hade ett fåtal missiler med tillräcklig räckvidd för att nå USA från annat håll. Men förutom detta var hans resonemang enligt experterna fel på alla punkter. De erfarna CIA-analytikerna, 61


del 2. metoder bland dem ordföranden i det högsta gemensamma analysorganet Board of National Estimates Sherman Kent, presenterade en förödande argumentation mot hypotesen om medeldistansmissiler på Kuba. Först och främst skulle ett sådant hasardartat agerande strida mot huvudlinjen i sovjetiskt säkerhetspolitiskt agerande. Det skulle dessutom vara ytterst kontraproduktivt, eftersom det oundvikligen skulle provocera USA att reagera; de sovjetiska ledarna skulle aldrig kunna kalkylera med att gå i land med en sådan förändring av den strategiska styrkerelationen och därför skulle de inte heller ge sig in på ett sådant företag. McCones enda sakliga argument var luftvärnsmissilerna som han menade var ett tecken på något annat som skulle skyddas och han framhöll här det sätt på vilket luftvärnsbatterierna höll på att placeras ut. Om ryssarna enbart hade defensiva avsikter borde de, menade han, ha placerat luftvärnsskyddet vid de viktigaste militäranläggningarna, flygfälten och hamnarna. Ansamlingen av luftvärn längs kusterna var enligt honom i sig ett tecken på att det fanns något där som man ville dölja. Här invände analytikerna att det var precis så här man kunde förvänta sig att det skulle se ut om ryssarna hade för avsikt att stärka Kubas försvar. En smal ö som Kuba gick helt enkelt inte att försvara på annat sätt än genom en kedja av luftvärnsmissilställningar vars skjutområden överlappade varandra.40 Motsättningarna kring försöken att bedöma de sovjetiska avsikterna på Kuba återspeglades i den särskilda underrättelsebedömning The Military Buildup in Cuba som lades fram den 19 september. Det centrala resonemanget skilde sig inte från bedömningen den 1 a­ ugusti. De sovjetiska motiven för engagemanget på Kuba angavs fortfarande vara primärt politiska; den otvetydiga militära styrkeuppbyggnaden syftade enligt CIA till att skydda regimen mot upplevda hot från USA (som för övrigt CIA självt stod för). Beträffande offensiva vapen konstaterade man att en utplacering av sådana förvisso skulle ge Sovjetunionen avsevärda militära fördelar, men att såväl ubåtsbaser som medeldistansmissiler skulle vara oförenliga med den hittillsvarande sovjetiska utrikespolitiken och innebära ett helt nytt risktagande i supermaktsrelationerna. Nyckelmeningarna i bedömningen hade följande lydelse: Sovjetunionen hoppas uppenbarligen att kunna avskräcka från alla sådana försök (att störta regimen, min anm.) genom att förstärka Castros defensiva förmåga och genom att hota med sovjetisk militär vedergällning. Samtidigt inser de uppenbarligen att upprättandet av en offensiv militär stödjepunkt på Kuba skulle kunna provocera fram en amerikansk militär intervention och således motverka deras eget syfte.41

62


5. common sense och skrivbordsstrategi Detta var CIA:s ledande analytiker som lade fast kursen och en gång för alla avfärdade McCones amatörmässiga gissningar. Resonemanget var – och är i någon mening fortfarande – oantastligt. Det återspeglade den amerikanska underrättelseelitens samlade vetande om sovjetiskt säkerhetspolitiskt agerande och tyngden i deras rationella resonemang var förödande, fast dessvärre i detta fall för analytikerna själva. Denna bedömning, framlagd en knapp månad innan man hade ovedersägliga bevis på att de sovjetiska ledarna agerat tvärt emot den amerikanska underrättelsetjänstens slutsatser och börjat placera ut de offensiva missilerna, är ett av det kalla krigets bästa exempel på oavsiktligt spegelseende (se vidare kapitel 10). Hela resonemanget saknade nämligen ett underrättelsemässigt fundament; CIA:s analytiker visste vid denna tidpunkt lika mycket eller lite som vilken tidningsredaktion som helst om de bakomliggande sovjetiska motiven och fortsatta planerna. Som gängse skrivbordsstrateger försökte de fastställa vad som borde vara bäst för ryssarna och antog sedan att dessa, som förnuftiga varelser, skulle tänka i samma banor. Analytikerna gjorde samma sak som McCone, de gissade, men med den skillnaden att de upplevde sina gissningar som mer välgrundade och rationella. Bedömningarna om sovjetiska kärnvapen på Kuba visar att också underrättelsetjänster med omfattande tillgång till speciella källor och stora mängder många gånger svåråtkomlig information till sist ändå måste förlita sig på rimlighetsresonemang som i grunden inte skiljer sig så mycket från de som journalister och nyhetskommentatorer är hänvisade till. Någonstans i den mest avgörande fasen tenderar underrättelseanalysen att övergå från en noggrann och systematisk verksamhet till antaganden och gissningar.

Common sense-resonemangens lockelse Kubakrisen är förmodligen det mest kända och bäst dokumenterade exemplet på tillämpningen av ett common sense-resonemang i en underrättelsebedömning som syftar till att tolka en motparts agerade och bakomliggande intentioner. Det speciella i just detta fall är att det först fanns en entydig bild som alla uppfattade som sann och därefter två samtidiga konkurrerande resonemang som först ställdes mot varandra och sedan mot ett facit som alla de inblandade inom kort skulle bli medvetna om. Resultatet blev att McCone hade haft rätt och de professionella analytikerna haft fel, något som de naturligtvis hade svårt att smälta, dock inte så svårt att de när det kom till kritan blundade för fakta. Men granskar man resonemangen närmare framgår det att McCone visserligen hade rätt men med fel argument, 63


7 Gränssättande faktorer Nu går jag vidare från mönsteranalys och analogier till en mer fokuserad men samtidigt mer underrättelsemässigt krävande metod, att identifiera och bevaka så kallade gränssättande faktorer. Där detta är möjligt kan sådana faktorer användas som indikatorer med vars hjälp också komplexa och till stora delar dolda förlopp kan följas och en parts handlingsmöjligheter avgränsas. Gränssättande faktorer är därför en av de viktigaste metoderna för att säkra förvarning i olika underrättelsesammanhang. Samtidigt kan de, precis som mönster och normalbilder, misstolkas eller manipuleras av andra parter. Den största risken ligger förmodligen i att gränssättande faktorer uppfattas som säkra och permanenta och att processer som undergräver deras betydelse inte uppmärksammas i tid.

Att lokalisera flaskhalsar och trösklar Både logiska lönsamhetsresonemang och tolkningar av mönster och analogier innehåller svårkalkylkerade men ofrånkomliga osäkerheter. En viss handlingslinje från en annan parts sida kan framstå som mindre sannolik, till och med som orimlig. Men vi vet av erfarenhet att också sådant agerande är möjligt. Alla skeenden följer inte heller ett givet mönster, de trendbrytande händelserna, ”rupturerna”, är per definition inte möjliga att upptäcka med analogiresonemang. Istället fungerar dessa resonemang kontraproduktivt i sådana situationer, som ett hinder mot att varsebli trendbrottet eller den av tillfälligheter skapade lågfrekventa händelsen. Det finns emellertid ett underrättelsemässigt skyddsnät som i vissa lägen kan användas när de andra bedömningarna klickar eller är behäftade med alltför stor osäkerhet: de gränssättande faktorerna. Allt kan inte hända hur som helst. Det finns förvisso händelser som är av den arten att de inte förutsätter någon förberedelsefas, eller åtminstone inte någon som kan detekteras av omgivningen. Vi talar här om skeenden med låg förvarningspotential. I vissa fall kan denna potential vara så liten att 86


7. gränssättande faktorer underrättelseanalysen i praktiken saknar möjligheter att få grepp om dessa förlopp innan de är ett faktum, eller att dessa möjligheter är avhängiga av slumpmässiga lyckosamma omständigheter.61 Det är alltså lättare, rent underrättelsemässigt, att skydda ett land mot invasion från andra länder än att skydda det från angrepp utförda av löst organiserade terroristceller. Här ligger den stora skillnaden i synen på underrättelsetjänst för nationell säkerhet före respektive efter den 11 september 2001. Förutsägbarheten i det som uppfattas som det på många håll högst prioriterade säkerhetshotet har sjunkit drastiskt. Detta beror inte på att underrättelsesystemen blivit ineffektivare utan på själva hotets art, aktörernas karaktär, målsättningar, sätt att organisera sig och operationsmönster. Underrättelsestödet till brottsbekämpning har genomgående varit av mer indirekt art och sällan kunnat utnyttjas på ett sådant sätt att enskilda brott i någon utsträckning kunnat föregripas. Mot en sådan målsättning har det funnits både rättsliga och underrättelsemässiga hinder. I åtskilliga länder är det således inte lagligt att tillgripa brottsprovokation och såväl nationell lagstiftning som internationella konventioner garanterar enskilda medborgares rättssäkerhet. Repressiva åtgärder kan alltså först tillgripas efter särskilda beslut och måste ha lagligt stöd. Brottslighet är i många fall en svårgripbar verksamhet som i huvudsak är detekterbar och analyserbar först i efterhand. Att identifiera och där detta är möjligt höja förvarningspotentialen för specifika typer av skeenden är därför en central uppgift för all underrättelseverksamhet, oberoende av tillämpningsområde. Detta kan göras i två på varandra följande steg: Det första är att genom ökad förtrogenhet med underrättelseobjektet identifiera sådana förhållanden som är avgörande för veder­börandes möjligheter att agera på ett visst sätt. Det andra steget handlar om att omsätta denna kunskap till specifika ingångar i fråga om informationsåtkomst och analys. Detta utgör en av de viktigaste metoderna för alla underrättelsesystem: analys av gränssättande faktorer. Gränssättande faktorer är de flaskhalsar eller begränsningar som finns i alla system och som avgör handlingsmöjligheterna. Den svenska underrättelsetjänsten under det kalla kriget kom på ett tidigt stadium att inriktas på vissa förhållanden längs den sovjetiska och polska Östersjökusten. Bakgrunden var common sense-antagandet att ett angrepp mot Sverige, som förväntades komma österifrån, måste få formen av ett överskeppningsföretag, kombinerat med luftlandsättningar. Att enbart angripa Sverige luftvägen var knappast möjligt eftersom transportkapaciteten inte skulle medge en tillräckligt snabb styrketillväxt i inledningsvis erövrade områden. Endast med sjötransport skulle en sådan tillväxthastighet kunna uppnås, men om 87


del 2. metoder svenska hamnar var blockerade och försvarade måste det inledande anfallet äga rum på öppen kust, någon som krävde speciella landstigningsfartyg. Av detta skäl kom just specialtonnage för överskeppningsoperationer, och senare civila roro-fartyg lämpade för snabb urlastning, att betraktas som en avgörande gränssättande faktor. Fartygsrörelser och verksamhet vid dessa förband utgjorde en av de viktigaste förvarningsindikatorerna under perioden före Sovjetunionens sönderfall och de förändrade strategiska förhållandena i Östersjöområdet.62 Stora och komplexa strukturer lämpar sig väl för den typ av analys som syftar till att identifiera gränssättande faktorer som dessutom är möjliga att övervaka. Dessa kan, som i fråga om landstigningstonnaget, handla om speciella tekniska system eller resurser, men de kan också handla om lo­gistik, infrastruktur, energiförsörjning eller telekommunikationer. Det kan också röra sig om mer övergripande resurser som personal och finansiering. Slutligen kan också föreställningar och värderingar vara gränssättande, även om detta kan vara svårare att fastställa och leder till analytiska komplikationer som mer rör förmågan att förstå hur ”de andra” resonerar (se vidare kapitel 10). Generellt är materiella gränssättande faktorer både säkrare och lättare att upptäcka än de immateriella. Ekonomi är en grundläggande materiell faktor som spelar en avgörande roll i många skilda analytiska sammanhang, självfallet i affärs- och bankunderrättelseverksamhet, men också i analys av staters och organisationers kapacitet att vidta olika slags åtgärder. En av de stora analytiska tvistefrågorna i de västliga underrättelsetjänsterna under det kalla krigets slutskede rörde den sovjetiska ekonomins möjlighet att bära upp landets ofantliga satsningar på rustning och militär närvaro utomlands, bland annat i kriget i Afghanistan. Nationella och internationella försök att övervaka spridningen av kärnvapen har ända sedan 1940-talet haft fokus på ett antal gränssättande faktorer, härledda ur kunskap om kärnbränslecykeln och kända metoder för att utveckla olika typer av laddningar. Den viktigaste av dessa gränssättande faktorer har varit tillgången på tillräckliga mängder klyvbart material av så kallad vapenkvalitet. Försöken att hejda kärnvapenspridningen har därför varit inriktad på att hindra försäljning av anläggningar lämpade för framställning av sådant material och på internationell kontroll genom atom­ energiorganet IAEA av befintliga anläggningar och innehav av klyvbart material. Dessa gränssättande faktorer kan ha stor betydelse underrättelsemässigt, eftersom de både kan indikera att ett land är på väg att utveckla kärnvapen, och användas för att med stor säkerhet fastslå att ett land inte förfogar över kärnvapen. Trots alla felbedömningar av Iraks innehav av 88


7. gränssättande faktorer kemiska och biologiska vapen och pågående utveckling av kärnvapen i samband med 2003 års Irakkrig, visste de västliga underrättelsetjänsterna med fullständig säkerhet att landet inte förfogade över kärnvapen, eftersom de anläggningar som hade behövts för en framställning av tillräckliga mängder klyvbart material ännu inte fanns.

Statiska eller föränderliga faktorer? År 1998 genomförde Pakistan en serie kärnvapenprov och hade därmed visat att man i hemlighet lyckats utveckla kärnvapen, trots omvärldens försök att förhindra en sådan utveckling. Men var kom egentligen det klyvbara materialet ifrån? Och varför upptäckte inte omvärlden vad som var i görningen? Samtidigt som identifierandet och kontrollen av gränssättande faktorer är en helt avgörande analysmetod för att lösa en rad viktiga underrättelseuppgifter, både av långsiktig strategisk art och i mer omedelbart varningssyfte, finns en rad begränsningar och analytiska fällor som både rör möjligheterna att identifiera de relevanta faktorerna och att upptäcka kritiska förändringar i dem. Det överraskande pakistanska kärnvapenprovet är ett av många exempel på det senare. Även i de fall där gränssättande faktorer identifierats är det inte säkert att de kan följas effektivt eller att detta underrättelsematerial tolkas på ett riktigt sätt. En av det kalla krigets första stora amerikanska felbedömningar gällde tidpunkten för det första sovjetiska kärnvapenprovet, som man visste skulle komma förr eller senare. Provsprängningen 1949 ledde till spekulationer om att de ansvariga amerikanska institutionerna underskattat den sovjetiska tekniska och vetenskapliga kapaciteten. Så var emellertid inte fallet. USA, som visste vilka som var de kritiska gränssättande faktorerna, försökte inte spekulera i de sovjetiska experternas förmåga att lösa olika konstruktionsproblem. Istället gjordes en beräkning av Sovjetunionens produktion av uranmalm och utifrån detta en prognos av tiden för att få fram bränsle för en första plutoniumproducerande reaktor. Denna beräkning gjordes utifrån det bästa tillgängliga underlaget, amerikanernas egna erfarenheter från Manhattan-projektet, men blev trots detta missvisade eftersom beräkningen vilade på ett felaktigt antagande. De sovjetiska myndigheterna hade i östra Tyskland lyckats komma över tyskt krigstida uran och kunde därmed avsevärt korta ner tiden för programmets genomförande.63 Men underrättelsetjänster kan också missa att identifiera gränssättande faktorer och därmed vara oförmögna att uppfatta eller rätt tolka föränd89


del 2. metoder ringar som annars skulle ha haft stor betydelse. De gränssättande faktorerna kan i vissa sammanhang te sig mer eller mindre givna, men förutsätter i praktiken alltid en bakomliggande hypotes och kringkunskap. Ingen underrättelsetjänst bekymrade sig således före 1938-39 för var världens huvudsakliga förekomster av uranmalm var belägna och vem som kontrollerade dem kommersiellt och militärt. På samma sätt uppfattades en rad förhållanden kring internationell terrorism som marginella före den 11 september 2001, bland annat hela frågan om finansiering och penningöverföring i terroristnätverk. En annan mer specifik gränssättande faktor som över huvud taget inte varseblevs var att ett antal personer med koppling till islamistiska rörelser skaffade sig kompetens att flyga trafikflygplan, en kompetens som dittills hade varit ointressant i kapningssammanhang. En annan slags fara ligger i att en gränssättande faktor, precis som den av alla parter kända normalbilden, kan kringgås, maskeras och manipuleras. Eftersom det handlar om begränsade inslag i en större underrättelsebild kan möjligheten att t.ex. dölja en växande kapacitet vara betydande, en misstanke som varit ett ständigt återkommande tema i debatten kring Irans urananrikningsprogram och dess eventuella innebörd för framställning av kärnvapen genom ytterligare anrikning bortom vad som krävs för civil kärnkraft. Man kan säga att Iran genom sitt officiellt deklarerade program för anrikning av uran för föregivet civila syften försvårat användningen av just urananrikningen som en gränssättande faktor i omvärldens försök att följa utvecklingen. Istället har det skapat osäkerhet kring det verkliga bakomliggande syftet med anrikningsprogrammet. På ett liknande sätt kunde Irak från början av 1980-talet framgångsrikt maskera anskaffningen av anläggningar och utrustning för framställning av kemiska vapen inom ramen för normal import och kunskapsöverföring till landets växande kemiska industri. Efter landets nederlag i det första Irakkriget 1991 blottades också en tidigare brist på mönsteranalys från omvärldens sida; olika irakiska myndigheter och företag hade köpt upp komponenter och råvaror som var och en för sig kunde ges oskyldiga förklaringar, men som sedan fogades samman till stora produktionsanläggningar, bland annat för tillverkning av nervgas. På ett liknande sätt skickades irakier ut som studenter och gästforskare till olika lärosäten runt om i världen, vilket i de enskilda fallen inte var iögon­ fallande, men där det övergripande mönstret visade vilken kompetens man var ute efter.64

90


Underrättelseanalysens metoder och problem Medan klockan tickar... Wilhelm Agrell

Terrorattackerna den 11 september 2001 och de stora felbedömningarna in­ för Irakkriget 2003 har visat att förmågan att tolka och analysera underrät­ telsematerial är avgörande både för enskilda länder och det internationella samfundet. Hotens förändrade innebörd leder till att analyser som tidigare kunde inriktas på ett begränsat antal avgränsade frågor nu måste ta sig an nya okända fält med komplexa problem och stora osäkerheter. I Sverige kom Tsunamikatastrofen att illustrera en annan del av problematiken, hur ett oväntat händelseförlopp inledningsvis kan misstolkas därför att det alltför mycket avviker från det förväntade och ingen vet vem som i tid ska foga sam­ man helhetsbilden. Underrättelseanalysens metoder och problem är en unik metodhand­ bok som systematiskt går igenom hur underrättelsetjänster i praktiken för­ söker lösa svåra analytiska problem och göra rimliga bedömningar utifrån osäkra eller ofullständiga uppgifter.

Boken är användbar för alla som i sitt yrkesliv måste kunna analysera kom­ plexa händelseförlopp under tidspress. Den är främst riktad till blivande och verksamma analytiker, men är även relevant för polisutbildningen och utbild­ ningar inom krishantering.

Wilhelm agrell är professor i underrättelse­ analys och verksam vid Lunds universitet.


9789140664112  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you