__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Ett galet vasst, komiskt och starkt vittnesmål. – DAGENS NYHETER

BOOKMARK ROMAN


KICKTORSKEN


Alexander Salzberger

KICK TORSKEN

bookmark


BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Kicktorsken copyright © Alexander Salzberger, 2017 Bookmark Förlag, Stockholm 2017 omslagsdesign: Håkan Liljemärker tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn: 978-91-88345-48-6


Till Disa och barnen

All art is autobiographical – FEDERICO FELLINI

Detta är en fiktiv roman som bygger på verkliga händelser.


Identitet. Jag minns det som något centralt under min uppväxt. En känsla av att inte höra till. En känsla av att någon ljuger. En känsla av att jag ljuger för mig själv och för andra. Min mamma Anna Salzberger är en svensk kvinna från fucking jävla kuk-Åmål. Min styvfarsa Joshua Salzberger är en judisk man från Haifa i Israel, och min riktiga pappa – som jag aldrig träffade under min barndom – heter Ismael Jabrili och är en muslimsk man från Casablanca i Marocko. Ibland brukade jag kalla mig själv för talibanjuden från Åmål.


Minns ni er första besvikelse?

En kväll när jag är åtta år lovar min styvfarsa att skjutsa mig till fotbollen dagen därpå. Det är stort. Det är fredag. Hela familjen är samlad runt köksbordet. Och det är riktig mat. Morsan har lagat den nya svenska nationalrätten tacos till middag, och jag är lycklig. Jag tittar på min styvfarsa. Han tuggar tillfredsställt. Det känns som att allt är glömt nu. Plötsligt är det som att han skryter inför alla vid middagsbordet. – Titta! Jag dricker Coca-Cola. Ingen jävla sprit! Varför? Jo, jag ska köra Alexander till matchen i morgon. L’chaim! Jag går och lägger mig direkt efter middagen. I vanliga fall brukar jag vilja vara uppe sent på fredagar, men just den här kvällen kryper jag i säng exemplariskt tidigt. Morgonen därpå vaknar jag tidigt och bäddar sängen extra noggrant. Innan jag går till köket för att äta frukost stannar jag upp i hallen. Njuter av att allt känns perfekt. Precis som jag vill ha det. Plötsligt tallar något på den härliga känslan. En svag röst långt bak i huvudet. Tror du verkligen att han kommer att skjutsa dig? Jag tränger bort det obehagliga. Blundar hårt och visualiserar tre riktigt snygga mål. Det pirrar i magen av förväntan. Idag kanske är dagen då jag inte längre har en ”styvfarsa” utan en riktig pappa vid min sida. En pappa som är stolt. En pappa som gör allt för sin son. Ute i köket står han. Jag ser direkt på hans ögon att han 9


inte har sovit. Han har ett whiskyglas i handen. Fan. Jag vet vad ett whiskyglas betyder. Skam. Vad trodde jag? Hur kunde jag tillåta mig själv? Jag tittar besviket på min styvfarsa för att få någon slags respons. Han är tyst. Tittar mot fönstret. Tar en klunk av sin whisky. Säger ingenting. Jag försöker pressa fram något att säga. Det är omöjligt. Jag vänder och går ut i hallen och trycker in samma gamla nummer på telefonen, 89 12 28. Jag hatar det numret. När första signalen når fram hör jag hur han skriker: – Kom inte här med dina jävla hundögon! Nu du vet hur en besvikelse känns. Glöm inte det! Jag låtsas att jag inte hör, och när Hamzas pappa svarar mumlar jag något om att min pappa ska jobba helg. Och i andra änden svarar han på sin kraftiga arabiska brytning. – Absolut habibi. Äntä broblim. Wi hämtar dig på kvart fjorton minut. Jalla bye.

10


– Vilken jävla fitta din pappa är, säger Juha. – Mm jag vet. – Han bor alltså i samma stad som dig och har aldrig hört av sig? Hur fan kan man förneka sitt eget barn? Jag och Juha sitter med varsin grogg på den folktomma alkispizzerian Falken i Vällingby. Jag är arton. Han är ett par år äldre och skådespelare vid Dramaten. Ikväll ska han för första gången komma hem till mig. Pizzerian är sliten och stinker sjuttiotal. Ur högtalarna strömmar Björn Afzelius ”Tusen bitar”. Vi har precis varit ute och kickat en gås. Jag är rätt bäng och vodkan smakar underbart. – Ja. Jag vet. En riktig jävla ynkrygg. Vi borde åka ut och bara slå honom på käften och sen direkt efter slaget: Här är jag pappa! Din son som du aldrig har tagit ansvar för. Fatta chocken! Bara ett snabbt knytnävslag! Eller typ, vara fett trevlig i början och du vet, emo. Och sen när han tror att han har kontrollen. Då ba, börja skälla ut honom på direkten. Juha dras inte riktigt med i min entusiasm. Istället blir han som förbytt, och med en gravallvarlig uppsyn säger han: – Du vet brorsan, jag träffade min farsa en gång. Jag var lika gammal som du då. Han låg för döden. Han hade supit sönder sig och organen hade lagt av. Det var enda gången, på morsans initiativ. Jag ville egentligen inte. När jag såg honom ligga där på dödsbädden … Vi var så lika. Det var det sjukaste. Det enda jag kunde tänka på var att vi var så otroligt lika. Vi hade samma näsa. Det fanns typ ingen ilska. Ingen glädje. Jag var bara chockad över hur lika vi var till utseendet. – Vad sa du till honom då? – Inget. Jag bara tittade. 11


– Vad sa han då? – Han grät och sa att han ville börja om. – Grät du? – Nej. Vi reser oss, sveper den sista spriten stående och går hem till mig. Vinglar över lekparken, Juha pissar i rabatten utanför min port och vi skrattar oss dubbelvikta uppför trappan. – HALLÅ!? Ropar jag när vi kommer in genom ytterdörren. Jag har med mig en kompis! Lägenheten är nedsläckt förutom i köket där min styvfarsa står och dricker whisky. Jag säger till Juha att han ska gå in på mitt rum men att han ska vara tyst eftersom min lillebror slaggar. Jag går ut i köket och hälsar på min styvfarsa. Läget? Allt bra? Han svarar inte. – Du. Jag tänkte att min kompis Juha kunde sova på vår soffa. Vi har druckit rätt mycket och han mår inte så bra. Det känns jättejobbigt att skicka iväg honom på tunnelbanan i det här skicket. Du vet han bor i Hagsätra. Det är typ trettio stationer liksom! Min styvfarsa avbryter mig. – Vem fan är Juha? Var har ni varit? Ska du öppna ett jävla härbärge för knarkare här nu eller? Säg till din knarkarkompis att han kan dra. Han har väl ett eget hem? – Lägg av för fan! Sluta vara så självisk! Han ska ju bara sova ruset av sig. Så farligt är det väl inte? Han sover kvar. Jag vänder mig om. Går mot mitt rum. Öppnar min garderob och tar fram en filt till Juha. Då slänger styvfarsan upp dörren med en våldsam kraft. – Tror du att vi är nåt jävla hotell? Från köket hör jag min mammas trötta röst. – Men låt killen sova kvar. Det gör väl inget? – Håll käften, skriker han till henne. Vem är det som betalar alla räkningar här? Du har ingenting att säga till om. 12


Jag hinner inte fundera på om det är en bra idé innan jag puttar ut honom i vardagsrummet. – Han sover över. Okej?! Alla kan sova nu! Styvfarsan rör sig mot mig. – Är du man nu eller? Ska du slåss? Jag backar lite. Ser att mina småsyskon har vaknat. Jag får inte vara fysisk. Jag måste sätta honom på plats verbalt. Jag ska inte sänka mig till hans nivå. Jag ska fan slå honom på käften. Tankarna snurrar i huvudet. De är luddiga. Jag får inte ihop det. Och innan jag hunnit agera känner jag hur hans pannben träffar mig i ansiktet. Jag tappar balansen och faller ner mot golvet men reser mig på rent adrenalin. Sedan släpper allt. Jag förlorar kontrollen och kastar mig mot honom, brottar ner honom. Det blöder från min näsa. Alla börjar skrika. Juha går in. Vi tar ner honom på golvet tillsammans och jag matar in ett knytnävslag i hans ansikte och sluter mina händer om hans hals.

– DU SKA ALDRIG MER SLÅ MIG! HÖR DU VAD JAG SÄGER DIN ÄCKLIGA JÄVLA JUDEJÄVEL! JAG DÖDAR DIG!

13


Vällingby centrum. En liten plats med stora drömmar. Jag går långsamt över torget. Jag har gått här hela min uppväxt. Jag har gått här som fotbollskille, kickers, flummare, goth, muslim, hjärtekrossare och kommunist. Jag har aldrig gått här som den jag är idag. Låga byggnader som innehåller både butiker och kontorslokaler. De karaktäristiska skärmtaken ovanför butikerna som skyddar från regnet. Sittplatserna, zuttla-fontänen och torgstånden. Kyrkan. Tunnelbanan som går under centrum. Det gnisslande ljudet från spåren. Sex år sedan jag var här sist. Länge sedan men samtidigt runt hörnet. Jag tänder en cigg och börjar promenera mot mitt gamla hem. Jag minns det som igår. Skriken. Slagen. Tårarna. Och nu? Försoning. Är det ens möjligt? Vad ska jag säga till min mamma? Den ilska jag kände för sex år sedan var brutal, skoningslös, utan botten. Det var morgonen efter Valborg. Min syster som jag egentligen inte gillar speciellt mycket hade stått och gråtit i min hall. Våldtagen. Visste hon redan då hur de skulle reagera? Var det därför hon kom till mig? Därför hon bad mig kontakta dem? Fastän jag knappt pratat med mina föräldrar sedan den där kvällen när Juha skulle sova över ringer jag och berättar vad som hänt och ber dem hämta Malin. Jag glömmer det aldrig. Overkligt på något sätt. Den avstängda känslokalla tonen i andra änden av luren. – Det är nog inte en så bra idé. Vi ska ha gäster på söndagsmiddag. Söndagsmiddag?! Det var den sjukaste ursäkt jag hittills hört. Under hela vår uppväxt hade de aldrig haft en så kallad söndagsmiddag.

14


Igår var jag och Elin på lägenhetsvisning på Östermalm. Det kändes som början på en ny era. Jag hade flyttat in i hennes andrahandslägenhet på Tjärhovsgatan bara en månad efter att vi träffats. Det var två år sedan. Nu hade vi bestämt oss för att ta det till nästa level. Vi hade fått ett lånelöfte på banken eftersom Elin tjänade bra på all tv hon gjorde, och jag hade fått en längre anställning på Stadsteatern. Vi släppte inte varandras händer under hela visningen. Det var som att vi blev höga bara på tanken att få bo här tillsammans. Det är en lite mindre tvåa men den kommer passa oss perfekt. Det är tredje lägenheten vi tittar på men den känns helt unik: ljust, högt i tak och vackert trägolv. Från att ha pratat om att vi måste tänka rationellt, ha is i magen, inte vara förhastade stod vi i badrummet och diskuterade huruvida vi skulle ha marockanskt kakel eller inte. Jag älskar den öppna planlösningen mellan köket och vardagsrummet. Jag älskar Elins tindrande ögon. Våra gemensamma drömmar. Hur vi skänker varandra livet. Hennes hand mot min. Det är som att vi andas i samma takt. När jag frågar henne vilken typ av soffa hon tror skulle passa svarar hon att hon fantiserar om en stor soffa där alla vänner kan få plats samtidigt. – Några kanske hänger i soffan medans andra lagar mat i köket, sa hon skämtsamt, och våra blickar möttes i ett unisont skratt, som om vi båda stod och tänkte för oss själva. Det är det här som är verkligheten. Jag har börjat hitta hem. Hem. Till den plats som är min. Inte någon annans, inte längre ett barn som blivit över, som inte hör till.

15


Teven är liten och rätt ful. Den kommer från Överskottsbolaget. Jag hade sett den på reklamsidorna i lokaltidningen Din del för 495 kronor. Den har inte ens en fjärrkontroll. Men en teve är det och Malin har fått den i födelsedagspresent. Hon är två år yngre än jag. Hon fyller sex idag och vi har ätit glass och druckit saft. Nu sitter vi i hennes säng och tittar på Melrose Place. Det är mysigt. Malin går i specialklass och är inte så bra på att läsa, så jag får berätta för henne vad de säger. Billy har legat med Brenda. Brenda är kär i Joseph. Men Joseph vill vara med Maggie men Maggie är kär i Kevin och Kevin är egentligen kär i Joseph. Jag vrider på huvudet och tittar på Malin. Jag vet något som jag absolut inte får säga till henne. Det där som jag förmodligen får ordentligt med stryk för om jag säger. Men hon har rätt att veta. Barn har rätt att veta vilka deras pappor är, och jag vet vem hennes är för att han ringde hem till oss för ett tag sedan och jag råkade svara. Han ville prata med mamma. När hon lagt på vände hon sig till mig och sa: – Om den där Morgan ringer igen så lägger du på luren fortare än kvickt. Hör du det? Fortare än kvickt! Hon var hotfull. Men jag visste såklart att Morgan var Malins pappa. Jag har ett tidigt minne, jag är kanske tre år gammal. Jag och Malin bor hemma i Morgans lägenhet i Vårby gård. I två veckor är vi ensamma med honom eftersom mamma har åkt till Israel med sin nya kärlek Joshua. Jag minns att jag gråter hela tiden. Morgan har jättemycket skägg och försöker trösta mig. Jag vill inte att han rör mig. – DU ÄR INTE MIN PAPPA!

Jag sneglar på Malin igen. Hennes runda ansikte. Hennes ovetande uppsyn. Jag vet att jag inte borde, men jag kan inte längre vara tyst. 16


– Malin. Du vet väl att du har en annan pappa? – Va? Hon släpper inte teven med blicken. – Du har en annan pappa, Malin. Josh är inte din riktiga pappa. Du är som jag. Hon mumlar att jag ska sluta och ger mig ett kort argt ögonkast. – Men det är ju sant. Han är inte din riktiga pappa. Du har en egen … – Sluta! Hon slår med handen i täcket så att sängen gungar till. Det är min födelsedag! Sluta! – Men hallå. Det är inte mitt fel! Det är deras fel. Dom ljuger! Dom lurar dig bara för att du är blond. Jag sänker rösten, gör ett sista försök att få henne att förstå och tar tag om hennes haka, vrider hennes huvud mot mig. – Du har faktiskt en annan pappa. Han heter Morgan och bor i Göteborg. Malin börjar gråta. Stora tårar rinner nerför hennes kinder, och jag släpper hennes haka, får ont i magen. Jag känner mig dum. – Förlåt. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Säg inget till mamma eller pappa. Dom kommer säkert slå oss om dom får reda på vad vi har pratat om. Hon nickar och torkar sig i ansiktet med en kudde. – Du är bara avundsjuk för att jag fått en teve, säger hon tyst och ber mig höja volymen så att hon ska höra bättre. Jag går fram och vrider upp ljudet. Kastar en blick mot Malin. Hon har fortfarande tårar i ögonen men fullt fokus på teven. Om jag hade varit vit, funderar jag, och de ljugit för mig också, hade jag varit lyckligare då?

17


Jag tar samma gamla genväg som jag alltid gjort från Vällingby centrum. Korsar motorvägen. Fotbollsplanerna. Skateboardparken som ligger ett stenkast från krematoriet: livets förgänglighet ständigt närvarande. Då och nu. Jag är rädd för att vissa av mina minnen är falska. Ännu räddare för allt det jag inte minns. Det var därför jag börjat öppna förpackningen. Det var därför jag återvänt till Vällingby: jag hade blivit besatt av mitt förgångna. En motsägelsefull besatthet, helt klart, eftersom jag i åratal varit besatt av att lämna Vällingby, och allt som var det förflutna, bakom mig. Jag tror att jag vågar öppna förpackningen nu för att jag är på en bra plats i livet. Jag tillhör ensemblen på teater och jag gör en hel del mindre filmroller. Just nu jobbar jag med en regissör från Tyskland som anses vara ett geni. Jag har huvudrollen i Processen på stora scenen. I den här tolkningen är Josef K en ung man som vägrar att bli vuxen, och Processen en metafor för vuxenblivandet. Till slut går det så långt att min rollfigur tar livet av sig. Det är mäktigt krävande. Pjäsen är tre timmar lång och jag står på scenen hela tiden, fem gånger i veckan. Men vi får fina recensioner. Min rollprestation beskrivs som ett genombrott och jag känner mig uppskattad nog att våga skriva en monolog om mitt liv. För några år sedan satte jag upp en enmansshow på Södra Teatern som byggde på livet i förorten. Men den här gången är det annorlunda, det jag skriver. Det här är ett ocensurerat vittnesmål från resan mellan förorten och innerstan. Om modet att våga drömma. Om att bryta sig ur en familj i förfall. Jag känner att jag behöver sätta ord på det jag varit med 18


om för att fatta det. Precis som jag behöver konfrontera mamma för att kolla om mina minnen stämmer. Jag går gångvägen som passerar förbi Hamzas lägenhet. Borde jag ringa på? Jag vet inte, det var så länge sedan. För länge sedan. Jag vet inte vad han tycker om mig nuförtiden. Är jag lyckad, eller föraktar han mig för den jag blivit?

19


Den trådlösa telefonen ringer från mina föräldrars sovrum. Jag är tretton, ensam hemma och jag springer in och slänger mig på telefonen utan att tveka. Det är Hamza. – Shako mako khoya? – Nej. Jag chillar. Tänkte dra ut till kaninburen och träna teknik. Själv då? – Lyssna Alex, fortsätter Hamza. Det är helt sjukt bror. Jag har träffat en tjej på Lunarstorm. Jag svär på allt. Man får ge henne. – Va? – Exakt. Du ska bli av med oskulden idag. Vi ska ge henne tillsammans. – Jag vet inte om jag … – Ta nästa buss. Den går om tio minuter, jag har redan kollat upp det. Hoppa av bussen vid Vinsta gård. Jag möter dig. Bror, det kommer bli fett kul det här! – Okej bror. Jag ställer mig framför spegeln i mitt rum. Jag sätter på Biggies ”I Got a Story to Tell” på min stereo, maxar volymen. Drar på mig den tyska förortskostymen: Adidasdressen. Sprutar på mig lite av den falska Fahrenheitparfymen som jag fått av min styvfarsa när de var i Israel tidigare i somras. I min skrivbordslåda har jag en kondom som åker ner i fickan. När jag står framför spegeln och spanar in mig själv samtidigt som jag gör en snygg move tänker jag på det som Hamza sagt för några veckor sedan, att man alltid skulle ”ge” med gummi: – Bror, du måste akta dig för sjukdomar. Det finns många smutsiga människor du vet. Sen är det knas att du inte är omskuren eftersom dom som inte är omskurna lättare får sjukdomar. Vet 20


du vad som är det bästa? Först, du tar en kondom, lägger senap emellan och sen en kondom till. Wallahi. Det är hundratio procent säkert. Jag svär på Koranen. När jag kliver av bussen ser jag till min förvåning att jag inte är den enda ”kompis” som Hamza har ringt. Alla är där. Micke Fladderöra, Dimitri, Thaitvillingarna, Giovanni-Chilenare. Zigenar-Jocke, Neger-Pontus (ja, han kallade sig själv för det) och även två–tre snubbar som jag aldrig sett förut. Likt en coach samlar Hamza oss i en halvcirkel och ger oss instruktioner. – Okej. Lyssna alla. Fett kul att så många kunde komma! Vi har en sak gemensam. Alla vi män som är här. Vi är givare. Förstår ni? Våra pappor var givare. Våra farfarer var givare. Den här tjejen. Maria. Hon vet att vi kommer. Hon har sagt att det är okej. Alla kommer få ge henne, så ingen behöver stressa, men fett viktigt, ni måste alla använda kondom. Jag har gjort upp en ordning. Eftersom jag och Alex är araber så kommer vi ge först. Alltid araber först. Sen kommer jag ner när vi gett färdigt och säger vem eller vilkas tur det är. Okej? Jag känner mig nervös. Inte så upphetsad. Hela det här upplägget. Var det så här man gjorde? Det kändes som en idrottslektion. Hamza tittar på mig. – Du har stor kuk va? Arabbaffe, eller hur? Jag svarar ja med en lätt darrande röst. Fan. Min kuk är kanske inte så stor. Jag har precis fått hår. Hamzas kuk är säkert större än min. Tänk om Hamza tycker att jag har liten kuk. Skulle han gola ner mig bland alla grabbarna? Skulle jag bli mobbad? Jag hade inte mätt min kuk ännu. Hur kunde jag glömma det? När vi kommer in i Marias lägenhet sitter hennes mamma i vardagsrummet. Hon tittar på Ricki Lake. Hon säger hej med en hes och rökig röst. Det känns konstigt. Jag stannar upp som att jag skulle vilja säga något till henne, men jag blir stående. Hamza är redan inne i Marias rum. Han ropar på mig. – Ey jalla bror! Kom igen nu. 21


Jag snubblar in i rummet. Hamza skrattar åt mig och frågar om jag hade tänkt ge hennes mamma också. Jag skrattar nervöst. Så får jag syn på Maria. Shit. Jag hade inte ens tänkt på henne. Hon är rätt söt. Framför allt ser hon snäll ut. Hon hälsar med ett försiktigt hej. Jag säger ingenting utan blickar mot Hamza. Han säger åt Maria att ta av sig kläderna. Typ som att det var det normalaste i hela världen. Hon gör det. Sedan lägger hon sig på sängen. Hamza sätter på sin kondom och lägger sig över henne. Jag tittar på Maria. Hon ser uttråkad ut. Hamza pillar in sin kuk och börjar jucka. Efter ett tag slutar han, vänder sig om, tittar på mig och säger åt mig att jag ska ta fram min kuk, att jag också ska vara med. Jag tar fram den och försöker runka upp den lite som jag sett på porrfilm. Jag har inte superstånd som när jag brukar titta på free6.com, utan halvstånd. Jag känner mig upphetsad men också rädd. Nervös. Men Maria är ju med på det? Hamza säger åt Maria att suga av mig medan han knullar henne bakifrån. Hon ställer sig på alla fyra. Jag styr min kuk mot hennes mun. Hon runkar den. Och suger. Det gör ont. Det är som att jag känner hennes tänder. Jag tittar mot Hamza. Han ser helt borta ut. Han stönar högt. Låter sin kuk glida fram och tillbaka i Maria. Jag kan inte sluta titta på honom. Det är som att jag glömt att Maria håller på med min kuk. Jag bara tittar och tittar. Jag hör hur han stönar högt. Plötsligt drar han sig ur Maria och tar av sig kondomen. Slänger den i hennes rosa papperskorg strax nedanför sängen. Kom du? Frågar han med andfådd andning. Jag svarar ja. Maria tittar på mig. Hon vet att jag inte ens fått upp den. Det känns som att hon tycker synd om mig. Mitt hjärta slår fortare och fortare. Ansiktet börjar bli helt varmt. Hamza vinkar mot mig. – Jalla bror. Vi måste låta dom andra ge nu. Stämningen nere hos grabbarna är maxad. Hamza säger att det är Micke Fladderöras och Dimitris tur. Jag säger till Hamza att jag drar och köper cigg. Frågar om han också ska ha 22


något. Han vill ha rullpapper, Kingsize. Sedan går jag ut genom hyreshusgården. Känner mig yr. Det gör ont i bröstet. Kollar så att ingen av grabbarna ser. Går in bakom ett par buskar och spyr. Resten av sommaren pratar vi alla stolt om den där dagen då vi blev av med oskulden. Hamza skojar och säger att han är vår egen pimp. Ingen nämner Marias namn.

23


Jag står utanför den igenbommade tobaksaffären ett par gårdar ifrån mina föräldrars lägenhet. Jag passar på att spegla mig i fönstret. Jag ser bra ut. Jag ser rik ut. Jag har klätt mig i dyra designkläder från topp till tå. Filippa K. Whyred. Comme de garçon. Acne. Jag vill att min mamma ska se att det går bra för mig. Jag vill att hon ska veta att jag har pengar. Klassiskt babbe-från-orten-komplex. Jag vet, patetiskt. Samtidigt en sorts personlig revansch och jag skiter i patetik och klyschor nu. Jag vill att hon ska se att jag blivit någon trots att jag inte minns en enda kram, inget vänligt rufs i håret, ingen hjälp med läxorna, knappt någonting intimt eller kärleksfullt. Jag passerar Tegelhögen, den gamla ungdomsgården i Vällingby. Det känns som att typ allt skedde första gången där. Förälskelsen. Våldet. Ruset. Röster i mitt huvud. Jag vill vara som de tuffa grabbarna som röker hasch. Får jag smaka? – Bror du måste köra jamaican style. – Puffa tre snabba och dra ner dom djupt. – Håll inne brush! Håll inne så länge du bara kan! Jag hostar. Grabbarna skrattar åt mig. Det snurrar i min skalle. Snabb garvnoja. Golare har inga polare. Säg inget vem du fick röka ifrån. Jag golar ner alla. Blir sönderslagen av de tuffa killarna med rökat. Fuckad käke. Läkt sedan länge. Jag har passerat Tegelhögen, omkring mig trevåningshus i gult tegel. Direkt bakom dem min gamla skola. Den ser ut exakt som jag minns den. Den slitna fotbollsplanen, kaninburen. På andra sidan skolgården ligger Grek-Kostas gamla lägenhet med den feta parabolen på balkongen. Jag stannar upp och kollar på den. Är det samma? Ligger Kostas pappa fortfarande där inne, med benen brett isär över soffan, grekisk fotboll på högsta volym 24


och handen i skytteltrafik mellan munnen och påsen med pipas på soffbordet? Han var alltid schyst. Rättvis liksom. Till skillnad från vissa andra. Jag känner hur det stramar i hjärtat. Alla besvikelser. Alla uteblivna löften. Kanske är det dumt. Idiotiskt. Vad tror jag egentligen? Att mamma kommer att ha förändrats? Bytt personlighet? Jag vet inte. Hon kanske inte krökar lika mycket längre. Som om. Brutal olust. Jag vet inte om jag pallar. Jag vet inte om jag pallar att vara familjens visselblåsare. Jag vet inte om jag pallar att vara den galne sonen. Jag vet inte om jag pallar med hennes bortträngning. Jag kanske bara ska vända om och glömma allt, på samma sätt som jag alltid försökt göra. Moment 22. Minnen som trängs bort blir ångest och sedan tränger jag bort att jag har ångest. Jag förnekar verkligheten. Men de är mina föräldrar. De är mina föräldrar.

25


– Du behöver inte skydda dig längre, Alexander. Det finns ingen konflikt. Du får tillbaka allt som du känner dig berövad på. Juha har tappat bak huvudet mot svarttaxins säte. Halsen blottad, det långa håret utspritt. Vi är på väg hem till hans lya i Hagsätra, men först ska vi stanna i Rågsved och köpa tjack av en polack som heter Arthur. Jag stirrar på Juhas adamsäpple när han pratar. Vi har varit bästa vänner sedan kvällen då jag tog strypgrepp på styvfarsan. Det är snart ett halvår sedan. Jag har mer eller mindre flyttat in hos honom efter det. Tänkt att jag skulle flyta fritt som vinden och vågorna. Flyta med Juha. Han hade spelat in en film nere i Sydafrika med Kjell Bergqvist och en kompis till mig, det var så vi hade träffats. På Carmen. Juha hade dragit de sjukaste anekdoterna. Fått hela livet utanför inspelningen i Sydafrika att låta som en film. Hans ”I don’t give a fuck”-attityd hade gjort starkt intryck på mig, och redan dagen efter såg jag honom i en barnpjäs på Dramaten. Trots att vi hade festat hela natten dominerade han på scenen. Vänskapsförälskelse. Jag ville bli som han. Han kändes fri. Det luktar nytt i den gambiska chaufförens Merca. Ur bilstereon spelas Jimmy Cliff: Many rivers to cross and it’s only my will that keeps me alive. – Bror! Jag lägger armen om hans axlar när vi klivit ur taxin. Vi vinglar lite när vi går, skrattar. Innanför dörren sjunker vi ner i soffan, sätter på Ken Rings platta Mitt hem blir ditt hem och Juha vänder sig till mig, klappar mig på låret. – Vi är familj nu, säger han. Nu bor du här. Jag uppskattar det. Så in i helvete. Jag älskar honom. 26


– Men jag har inget jobb. Jag har inga pengar. – Skitsamma. Vi löser det. Nu skriver vi kontrakt! Han reser sig ur soffan, plockar fram ett A4-papper och med en femårings handstil skriver han: OM JAG DÖR FÅR ALEX MIN LÄGENHET. Sedan tejpar han fast den på väggen och frågar om jag vill ha en lina.

27


Jag vaknar upp genomsvettig. Det känns som att jag varit i helvetet. Vad fan hände igår? Jag hade varit två steg från porten när jag slängt en blick upp mot mina föräldrars köksfönster och vänt. Samma väg tillbaka. Tunnelbanan till city. Vybz Kartel i hörlurarna och en värme som spred sig i kroppen ju närmare stan jag kom. Det pulserade i varenda nerv när jag klev av vid Stureplan. Jag minns att jag hälsade på Berns vakter och klev förbi kön utan att betala. Sedan är det svart. Jag kollar min mobil. Klockan är tolv. Kollar senaste uppringda nummer för att få ett hum om när jag begav mig hemåt. Jag har tydligen ringt kranen vid fyra. Okej. Förmodligen efterfest. Kola? MDMA? Vid åttatiden har jag skickat ett sms till Elin. Jag äls-

kar dig. Förlåt för allt. På väg hem nu. Det finns ingen bättre än dig. Förklarar imorgon. Jag sätter mig upp i sängen. Jag kän-

ner mig svag. Trasig. Jag hör Elin ute i köket. Hon skypar med sin syster som numera bor i Los Angeles. Jag hatar hennes syster. Hon står för allt jag hatar. Yta. Såklart trivs hon i Los Angeles. – Hej älskling. Först säger hon ingenting utan kastar en irriterad blick mot mig. Jag går mot diskbänken för att ta ett glas vatten. – Hur mår du då? frågar hon med en lätt sarkastisk ton. Jag blir nojig. Anar hon någonting. Jag försöker läsa av henne. Det är något med hennes blick som jag inte kan tyda. Det känns som att hon ser rakt in i mig. Hennes ögon ser annorlunda ut. Jag drabbas av en stark ångest. Vad händer om hon får reda på det? Lämnar hon mig? Jag vill inte att hon lämnar mig. Jag älskar henne. Jag vill inte vara jag. Jag vill vara den som hon tror att jag är. 28


– Jag är orolig för dig, Alexander. – Varför då? Det blev lite sent bara. Inga konstigheter. – Knarkade du igår? – Jag tog bara en lina och drack några öl. – Är det säkert? – Jag lovar. Vi blir tysta ett tag. Elin återgår till sin dator. Hon är inne på Facebook. Plötsligt tittar hon upp mot mig igen. –Du kör för hårt. Du ser helt förstörd ut. Vad gjorde du egentligen? – Du behöver inte oroa dig, säger jag. Jag går fram till köksbordet, tar tag i hennes händer, för henne mot mig och kysser varsamt hennes läppar. – Jag vill inte vara en tjatkärring. Men jag är orolig. Jag älskar dig ju. Jag känner värmen från hennes kropp. Hon lägger en hand på min kind. Jag smeker hennes hår. – Jag kollade på länken du skickade, säger jag mot hennes öra. Soffan är grym. Den passar perfekt i lägenheten. Den kommer passa oss perfekt. Dig och mig. Vår soffa. I sanningens namn hade jag inte alls kollat länken. Jag hade snortat kola från någon tjejs fitta. Skitsamma. Jag minns att Juha på efterfesten sa åt mig att det var bra nu. Att det fick räcka. Att jag var i obalans. Pass på han. Jag pallade inte med hans psykologgrej. Lika bra att köra all in. Spela rollen som ett proffs. I min bok är man inte otrogen om man inte är kär. Och jag är bara kär i Elin. Jag är galet kär i Elin.

29


Ett galet vasst, komiskt och starkt vittnesmål. – DAGENS NYHETER

FOTO : HANNA HEDIN

KOLSVART SORGLIGT OCH HYSTERISKT ROLIGT ALEXANDER har en skådespelarkarriär på väg mot Dramaten, en flickvän som är kändis och en lägenhet i city. Men han har också en alkismamma, en judisk styvfarsa som slår honom och en marockansk pappa han aldrig träffat. Såren är bottenlösa och för att hantera sitt eget missbruk påbörjar Alexander en självbiografisk berättelse som kastar ut honom på en hisnande bergochdalbanetur mellan barndomen och rampljuset. ALEXANDER SALZBERGER

är skådespelare, komiker och manusförfattare, just nu aktuell på Dramaten och som vinnare av Stora Ljudbokspriset. Romandebuten bygger på succémonologen Kicktorsken som han turnerat med sedan 2012, då den nominerades till Svenska Teaterkritikers pris.

BOOKMARK

9 789188 345486

Alexander Salzberger

FOTO: EA CZYZ OMSLAG: HÅKAN LILJEMÄRKER

KICKTORSKEN är ett drabbande vittnesmål om hur det är att födas utan några andra förutsättningar än drömmen om att lyckas, och kärleken till att stå på scen. Det är en orädd berättelse som förenar ämnen som kön, etnicitet och klass med bitande humor och bladvändaraction.

ROMAN

”Plötsligt sliter Ömer ut en byrålåda. Slänger ut en kniv på golvet. Kastar sig över den i värsta manövern och slänger tillbaka den i byrålådan. Skriker: – Jag mörda en kille igår. Ni måste dra. Ni måste dra nu. Annars ni kommer hamna i knas. Jag svär på allting. Era fingeravtryck. Allting. Jag vill inte att ni ska åka dit för det här. Lyssna, ni måste dra! FBI ! CIA ! Moussad! Al Qaida! Dom letar efter mig. Vi skrattade mycket åt Ömer Berglund. Men jag kände också igen mig i honom. Jag ljög mycket. Jag ljög för att slippa mig själv. Ibland var jag killen som bara brydde sig om att rappa: – Ey yo, checka, jag skapar drag när jag livar min publik, galen kalabalik av min orala teknik, verbala lyrik, pass på vara rik, min stil den är unik, sätter världen i kolik. Ibland var jag träningsgalen sportkille: – Kom igen, Andersson! Ge mig femtio med klapp!!! Ahmed bänkar fan sjuttio! Ibland var jag tankefilosof: – Alltså, alla religioner måste gå samman. Alla är vi ett folkslag. Alltså kristendomen, judendomen och islam, vi är alla kusiner. Ibland var jag muslim. Ibland var jag kristen. Ibland var jag jude. Ibland sa jag att jag var adopterad och inte gillade invandrare som kom och förstörde i vårt land.”

Profile for Smakprov Media AB

9789188345486  

9789188345486  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded