Issuu on Google+

EVA LUND GREN

KOD EN

KNUTBY »Jag har inte blivit så fängslad av en bok sedan Stieg Larssons trilogi.« b.t.


»Boken har alldeles avgjort ett värde för den som vill förstå något av de gåtfulla gruppdynamiska krafter och språkspel som styrde sektlivet i Knutby.« DA G E N S N Y H E T E R • »I Helge Fossmos berättelse för Eva Lundgren framträder en bisarr och kuslig Knutbyvärld. Knutby Filadelfia lever i sin egen verklighet, och i den världen sker inget… som inte Gud vill. Naturligtvis är Helge Fossmos berättelse hans partsinlaga. Men Eva Lundgren prövar den med forskarens akribi och låter honom inte slippa undan med enkla rationaliseringar. En mycket spännande bok.« SMÅLANDSPOSTEN • »Jag kan inte låta bli att fascineras.« Ö S T G Ö TA C O R R E S P O N D E N T E N • »Omskakande läsning som stämmer till eftertanke.« DA L A - D E M O K R AT E N • »En unik och skrämmande läsupplevelse.« H E L S I N G B O R G S DA G B L A D


EVA LUNDGREN

KNUTBYKODEN † Öv e r s ät t n i ng  Silje Lundgren

Modernista stockholm


Innehåll Till läsaren  9 Detta har hänt  13 Första mötet med Helge Fossmo  25 »Heléne – mitt livs kärlek«  39 »Allt kunde bli normalt i Knutby«  53 Kristi brud & hennes sexuella betjänt  73 Helénes död – hjälp över tröskeln ?  97 Dödens väntrum i Tirsas rike  119 »Kvinnor blir mitt fall !«  138 Från ängel till Guds torped  166 Med lust på villovägar  215 »Vi är ju dödens armé«  231 »Hammarslaget hade jag inget med att göra«  243 »Det sker inget i Knutby som inte Gud vill«  255 Mordnatten – döden blir konkret  264 Helges dotter & Alexandras underliv  274 Efterord: I sanningens väntrum  284 Sara, psykiatrin & rätten  284 Helge & jag  293 I sanningens väntrum  296 Efterord av Helge Fossmo  299 Tack !  303


BILAGOR  305 1. Person- & relationskarta  306 2. Tidslinje ~ viktiga händelser  307 3. Tidslinje ~ Kristi brud-processen  308 4. Tirsa-profetian, 25 mars – 19 april 2000  309 5. Aronsson-profetian, 27 december 2001  338 6. Sara Svenssons e-post till Jonathan, 16 januari 2002  342 7. Patrik Waldaus brev till Helge Fossmo, 1 december 2002  345 8. Åsa Waldaus testamente till Maria Larsson, odaterat  347 9. Åsa M. Waldau: Vad är manlighet & vad är kvinnlighet, 2002  348 10. Hotbrevet, 25 november 2003  355 11. Anonyma sms till Sara Svensson, 4 november 2003 – 10 januari 2004  356 12. Åsa Waldaus sms till Alexandra, 20 augusti 2003 – 3 januari 2004  359 K ällor  365 noter  371


Till Helge Fossmo Så säger Herren: Jag har hört din bön om förlåtelse. Du är förlåten, säger Herren. (…) Dock bör du sluta att samarbeta med den kvinna som i dag skärskådar dig. Hon hindrar din läkedom och återupprättelse. Men vill du fortsätta att vika ut dig för henne, ja då låter jag det ske. Frukten blir då en ny herre i ditt liv och det är inte jag, säger Herren. (…) Av nåd Herrens tjänare (utdrag ur profetia till Helge Fossmo augusti 2005)


Till läsaren I f e m – s e x timmar varje gång, under perioder varje vecka, har jag suttit instängd i ett rum med Helge Fossmo. Det har blivit kring trettio besök sammanlagt, det vill säga hundrafemtio timmars direkta samtal på Kumlaanstalten i Örebro, från mars 2005, till det avslutande mötet i april 2008. Alla samtal har transkriberats. Förutom detta har vi utväxlat ungefär hundra brev med varandra, samt pratat mycket på telefon sedan Helge Fossmo fick tillstånd att ringa hem till mig. Helge Fossmo har läst bokens manus, och godkänt allt som återges i citatform av det han har sagt. Jag har i viss mån kunnat efterpröva Fossmos berättelse mot det material som andra ur församlingen och människor i deras omgivning – släktingar, vänner, avhoppare, sympatisörer – låtit mig få insyn i. Dessa och andra källor har huvudsakligen styrkt Helges huvudberättelse om livet och döden i Knutby. I den här boken utgör de endast en bakgrund. Men även om de inte uttalar sig direkt här, följer de med mig som en tyst kör i varje kapitel. De förblir också enligt egna önskemål anonyma i den källförteckning som finns längst bak i boken. Helge Fossmo är huvudsamtalspartner i min berättelse, därför färgar hans perspektiv även berättelsens helhet. Men hans berättelse är ändå en annan än min. I min berättelse har en rad dokument kommit att bli viktiga – ur förundersökningen, bland annat förhören, på sammanlagt 1.085 sidor, samt fallets domar och material som åberopats under rättsförhandlingarna och från polisens »slask«, det vill säga tillgängligt material som inte använts i rätten. Själv har jag följt fallet från åhörarplats i Uppsala tingsrätt och Svea 9


hovrätt. Vidare har den rättspsykiatriska undersökningen av Sara Svensson, och Socialstyrelsens uttalande om henne, haft betydelse. Därtill kommer profetior, brev och e-post inom församlingen, både de så kallade anonyma SMS, som kom att spela en så stor roll för Sara Svensson och fallet som helhet, och andra ­textmeddelanden  – kända och okända för allmänheten. Samt församlingens pre­dikningar. Några av de centrala dokumenten finns som bilagor i boken. Min berättelse är de tolkningar jag har gjort – när jag krono­­log­iskt har pusslat ihop brickorna till mitt eget pussel i skär­nings­punkt­en mellan Helges huvudröst, dokumenten, de ano­ny­ma bakgrundsrösterna och röster som jag hämtar ur olika sort­ers texter – främst Alexandra Fossmos, Sara Svenssons, och Åsa Waldaus röster. Min röst återfinns i dialogen med Helge, i berättelsens kom­ position, i de analyser som är inbakade i själva berättelsen, men framför allt i berättelsen som helhet. Helge Fossmo har inte ombetts att ta ställning till min berättelse, och han har inte h ­ eller önskat eller krävt det. Han går inte i god för mig, jag går inte i god för honom. Mina tolkningar kan i viss mån efterprövas genom att följa källförteckningen för varje kapitel. På så sätt kan läsaren själv ta ställning till om han eller hon tycker att mina analyser håller. En annan möjlighet är att studera de tusentals sidor som finns på chatforumet www.flashback.info, Knutbytråden. Här finns bland mycket annat ett hav av när- och expertkunskap om Knutbyförsamlingen. Den nära kontakten med bakgrundsrösterna och vissa utvalda signaturer på Knutbytråden, samt predikningar och kärndokument från Knutbyförsamlingen, har övertygat mig om att det Helge säger om fakta och »Knutby-tro« är mer än bara en enskild individs subjektiva uppfattningar. Min berättelse handlar om en utvald församling, Knutby Filadelfia, som befinner sig sex mil norr om Stockholm. Församlingen har ledare som lever i »uppenbarelsens tält«, och anser sig 10


ha utvecklat en särskilt känslig hörsel för Guds röst. De har Jesu brud mitt bland sig och direkt tillgång till Guds hemligheter. Om du någon gång tycker det är svårt att hänga med i per­ son­konstellationer och händelseförlopp, kan du kika på de förs­ta bilagorna längst bak i boken.


Detta har hänt D e n 10 januari 2004 klockan 04:47 ringer Daniel Linde SOScentralen från sin villa i Knutby: »Jag är skjuten«. Han sluddrar och låter förvirrad. De två operatörerna vet inte om de ska ta meddelandet på allvar eller inte, och frågar om det finns någon annan hemma som de kan få prata med. Samuel Frank­ner, som är hyresgäst i huset, tar luren: »Han är skjuten på, på bröstet … det blöder i ansiktet men det ser ut som ett skott­sår«.1 Jodå, det är blodigt allvar. Ambulans rekvireras till Gränsta­kullen i Knutby, och deltidsbrandkåren i Knutby u ­ nderrättas. SOS-cen­ t­ral­en vidarekopplar till Uppsalapolisen. Klockan 04:55 når larmet polishuset. En erfaren polis, länsyttrebefäl Michael Olsson, har överord­ nat uteansvar den här natten. Det betyder att han är den som be­stämmer vad varje person i hans trupp ska göra – och var  – ifall något händer.2 Men det har varit en ovanligt lugn natt mel­lan fredag och lördag, och krogarna har nu stängt. Därför tar Michael Olsson och hans trupp chansen att prova den nya utrustningen som de ska använda nästkommande vecka. De klär av sig och står i kalsonger på skjutbanan i polishusets källare när larmet går. Blixtsnabbt hoppar de i kläderna, det blir full ut­r yck­ning, och truppen finns rekordsnabbt på plats i Knutby. Klock­an är då 05:21. Michael Olsson ger först klartecken till att ambulansen med Daniel Linde kan åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Enligt Daniels eget önskemål följer Helge Fossmo med i ambulansen. Daniel är allvarligt skadad i ansiktet och har ett blödande sår över lungan. Två skott har avlossats. Innan ambulansen åker, ber Helge Fossmo Samuel Frankner att springa hem till honom pre13


cis intill och berätta för hans fru, Alexandra Fossmo, vad som har hänt, och att Helge följer med Daniel till sjukhuset. Innan har Helge ringt hem flera gånger utan att någon har svarat. Från ambulansen ringer Helge Fossmo till Susanne Fält, som är hans frus bästa väninna. Hon har sett blåljus utanför Lindes villa, och har försökt kontakta Helge utan att lyckas. När Susanne frågar, svarar Helge att han inte vet hur hans fru mår, han sprang i väg utan att säga till henne när Samuel Frankner ringde från Daniels hus. Från var sitt håll beger sig Samuel Frankner och Susanne Fält till Fossmo-familjens hus för att väcka Alexandra. Alexandra svarar inte när Susanne ropar hennes namn. Sovrums­dörren är stängd. Susanne öppnar dörren och går in i det beckmörka rummet, Samuel stannar kvar på våningen ­under. Hon ropar igen, men huset verkar tomt, som om Alexandra inte är där. Susanne går fram till sängen. Hon känner att det ligger någon där. Hon famlar med händerna, drar undan täcket lite och klappar personen i sängen på kinden. Det är Alexandra. Bara några timmar tidigare har Susanne sagt adjö till Alexandra och kramat om henne efter en tjejkväll i Fossmo-familjens hus. Susannes hand blir kladdig. Handen luktar blod. Det är mycket blod. Michael Olsson hör ett gällt skrik och ser en kvinnofigur rusa ut ur Fossmo-villan, men han urskiljer inte vad det är hon skriker. Nästa gång hon öppnar munnen, uppfattar han de ord den förvridna rösten slungar ut i natten: »Ni måste komma ! Ni måste komma ! Alexandra ligger där uppe ! Hon är skjuten ! Jag tror hon är död !« Michael Olsson skickar in två poliser som hittar en kvinna lig­gande i sängen med täcket uppdraget till hakan. Hon ligger all­deles stilla. Hon är blodig i ansiktet. Håret är blött av blod. När de drar undan det fiskmönstrade täcket, registrerar de att kvinnan är iförd vita trosor och ett blågrått linne, men det är blodet som fångar deras uppmärksamhet. »Hon ser död ut«, säger den ena polisen till den andra. De försöker höra om hon andas, kollar om hon har puls. När de rör vid hennes arm, mär14


ker de att kroppen redan börjat bli stel. De förstår att kvinnan är död. I dödens hus talar de inte högt. Susanne kommer genast att tänka på Fossmos barn, och polisen reagerar blixtsnabbt när hon orienterar dem. De får reda på att dottern sover över hos en kompis, och väcker de två sönerna. Alldeles lugna, med öppna ögon, men inte riktigt vakna, följer de med polisen. En av dem säger sitt namn till Olsson. Sedan följer de med Susanne, som bor i ett litet hus på Fossmos egendom tillsammans med sin man, Urban Fält. Klockan 06:30 meddelar Michael Olsson utanför huset: »Hon är död.« Alexandra Fossmo har träffats av tre skott från nära håll, två mot huvudet, ett mot högra höften. Olsson ­orienteras om den religiösa miljö de tillhör. Daniel Linde, Alexandra och Helge Fossmo, Samuel Frankner och Susanne Fält är alla medlem­mar i pingstförsamlingen Knutby Filadelfia. Medan han försöker få kontakt med så många som möjligt ur församlingen, lägger Olsson märke till att församlingsmedlemmarna inte verkar särskilt överraskade eller upprörda över det som har hänt. Varken när Daniel hittas svävande mellan liv och död, eller nu när de har fått reda på att Alexandra är död. Ingen chock, ingen djup förtvivlan, ingen bestörtning. Ingen gråter förutom Josefine Frankner, som är gift med Samuel Frankner. Märkligt distanserade, helt annorlunda än det han är van vid att möta när något så traumatiskt inträffar. Känslomässigt frånvarande, oberörda, är Michael Olssons intryck. Och deras svar är vaga och undanglidande. »Oj, är hon död ?« Så reagerar församlingens »äldstebroder« Per-Arne Waldau. Han är nära släkting till både den döda och den allvarligt skadade. Daniel Linde är gift med hans dotter, och Alexandra Fossmo är lillasyster till hans svägerska, Åsa Waldau, en av församlingens pastorer. Michael Olsson talar länge med Per-Arne Waldau. Twin Peaks, tänker Olsson, skrämd av den gåtfulla och mystiska atmosfären. Om det underliga beteendet och hållningen: 15


»beror på religion eller om det är fler inblandade«, det vet han inte. Han ger order om att en patrullbil ska hämta Helge Fossmo på Akademiska sjukhusets akutmottagning och ta med honom till polishuset så att de kan förhöra honom. Klockan 06:50 leds han in i Uppsalapolisens lokaler. Förhöret pågår i flera timmar och handlar till synes om Daniel Linde. Polisen säger inget om att hans fru har hittats död. Inte förrän klockan 11 får han reda på det. Då upplyser polisen honom om att en person är död, och börjar ställa frågor om Alexandra. Vet han om det finns någon som ville skada Alexandra ? Helge Fossmo berättar om en tidigare hyresgäst, 26-åriga Sara Svensson, som överföll Alexandra med en hammare ett par månader tidigare. Klockan 14:30 får Fossmo lämna polishuset med sina två söner och Susanne Fält. Samma kväll, det är fortfarande 10 januari, förhör polisen Sara Svensson, även hon är medlem i pingstförsamlingen i Knutby. Polisen hittar henne hemma hos hennes pappa i Vagge­ ryd i Småland. Sara Svensson nekar till varje inblandning i det som har hänt. Nästa dag, kl. 12:45, grips hon misstänkt för mord och mordförsök. Samma kväll erkänner Sara Svensson. Först erkänner hon »grov misshandel« av Alexandra Fossmo 8 november 2003, då hon slog den sovande Alexandra Fossmo mot tinningen med en hammare. »Någonting tvingade mig«, säger hon, men kan inte förklara det närmare. Därefter erkänner hon att hon dödade Alexandra Fossmo. »Jag gjorde allting själv, ingen annan är in­ blandad.« Och sedan säger hon att hon kände sig tvingad att döda Daniel Linde också. Daniel överlever de två skotten. Ifall skottet mot huvudet träf­fat en millimeter åt sidan, vore han död. En av kulorna finns fortfarande bredvid halspulsådern; läkarna vågade inte operera bort den. Den 28 januari grips Helge Fossmo. Förutom att vara Alexandras äkta make, är han föreståndare och pastor i församlingen. Tillsammans med sin familj har han bott i Knutby sedan som16


maren 1997. Fossmo misstänks för delaktighet i mordet på Alexandra Fossmo och mordförsöket på Daniel Linde. Samtidigt beslutar åklagaren att återuppta förundersökningen om Helge Fossmos första fru Helénes dödsfall, hon hittades död 18 december 1999. Då betecknades hennes död som en tragisk olycka förorsakad av att hon hade ramlat i badkaret och slagit huvudet i badkarskranen. Obduktionsrapporten visade då att hon hade en nästan dödlig dos dextropropoxifen i kroppen efter att ha intagit den receptbelagda smärtstillande medicinen Dexofen, som egentligen skrivits ut till hennes make. Också den gången fanns Samuel Frankner närvarande när den döda hittades. Den 3 mars delges Helge Fossmo även misstanke om mord på Heléne och för delaktighet i mordförsök på Alexandra den 8 november. Anette Linde, Daniel Lindes fru och Per-Arne Waldaus dotter, grips samma dag som Helge Fossmo, den 28 januari, misstänkt för delaktighet i mord och mordförsök. Polisen har upptäckt att hon är Helge Fossmos älskarinna. Hon sitter häktad i fjorton dagar, men släpps sedan. Kort därefter, 16 februari, infinner sig nio centrala medlemmar i Knutbyförsamlingen hos polisen och ber att förhöras igen. De ändrar då tidigare upplysningar på flera punkter. Det gäller såväl faktaupplysningar som inställningen gentemot Helge Fossmo. Den bild de tidigare tecknat av honom som en varmhjärtad och älsklig person, ändras till bilden av Djävulens redskap, en person som hade fått »mycket makt av Djävulen«, och som hade tagit emot Djävulens erbjudande om »att bli häxmästare i Sverige«.3 Församlingen vänder Helge Fossmo ryggen. Relativt sent under förundersökningen bekräftar Helge Fossmo och Sara Svensson att de haft en sexuell relation. I Sara Svenssons fall sker detta den 16 mars, i förhör nummer sjutton av totalt tjugoett. Då har hon suttit häktad i över två månader. Även Helge Fossmos erkännande sker i de senare förhören. H ­ elge Fossmo förhörs tjugo gånger, och inte förrän i mars ­månad 17


börjar han gradvis berätta om deras förhållande: Sara har varit förälskad i honom, han blev själv förälskad. Polisen tittar närmare på församlingens roll. Pastor Åsa Waldau framstår som en ledargestalt. Det antyds att hon har intagit rollen som Jesu brud. Det klarläggs att Åsa Waldau och Helge Fossmo har arbetat tätt tillsammans, och att Åsa Waldau varit Sara Svenssons mentor. Den knappa efterforskningen kring församlingens ledarskap och Åsa Waldau leder inte vidare.

* Den 18 maj 2004 börjar rättegången i Uppsala tingsrätt mot Sara Svensson och Helge Fossmo. Bland åklagarens tyngsta bevisning finns anonyma textmeddelanden som påstås visa att Helge Fossmo gav Sara Svensson instruktioner via SMS om att mörda Alexandra Fossmo och Daniel Linde. Åtalet mot Sara Svensson inkluderar även mordförsök på Alexandra Fossmo 8 november 2003. Enligt åtalspunkterna anklagas Helge Fossmo för »anstiftan till« – delaktighet i – mord och mordförsök på samma personer. Förutom detta åtalas han för att ha dödat sin första fru. Den 30 juli dömer tingsrätten Helge Fossmo till livstids fängelse för delaktighet i mord och mordförsök på Alexandra Fossmo. Han frias på åtalspunkten om mord på Heléne Fossmo. Sara Svensson döms till psykiatrisk behandling med särskild utskrivningsprövning för mord och två mordförsök. Det betyder att hon döms till behandling på obestämd tid, det vill säga tills hon bedöms vara tillräckligt frisk att släppas ut i samhället. Domen mot Sara Svensson baseras på att hon anses vara »allvarligt psykiskt störd«, vilket är en juridisk term. För att klassi­ficeras som allvarligt psykiskt störd krävs den medicinska diagnosen »av psykosliknande karaktär«. I Sara Svenssons fall döms hon efter en större rättspsykiatrisk utredning utförd vid Rättsmedicinalverket i Huddinge, samt en psykiatrisk granskning genomförd av Socialstyrelsen, det vill säga den överord18


nade medicinska myndigheten. Socialstyrelsens vetenskapliga råd, adjungerad professor Anders Forsman, var ansvarig för den senare granskningen, och den utfördes vid en psykiatrisk enhet i Göteborg.4 Det ställdes något olika diagnoser i de två uttalandena, men i båda ansågs Sara Svensson ha varit »allvarligt psykiskt störd« i både gärningsögonblicket och när undersökningen genomfördes. En minoritet i Socialstyrelsen reserverade sig mot att diagnostisera Sara Svensson som allvarligt psykiskt störd. Trots något olika diagnoser och olika diagnossystem knyter både det rättspsykiatriska uttalandet och Socialstyrelsens uttalande diagnosen till »religiösa vanföreställningar« av psykosliknande karaktär. Sara Svenssons religiösa vanföreställningar ledde henne att dräpa. Men, hävdar Socialstyrelsens vetenskapliga råd: Sara Svenssons diagnos hade inget att göra med den religiösa miljön i Knutbyförsamlingen: »Den psykiska störningen är således knuten till hennes person, inte till hennes religiösa tillhörighet«. Detta upprepar tingsrätten ordagrant: »Sara Svenssons störning är knuten till hennes person och inte till hennes religiösa tillhörighet«. Domen mot Helge Fossmo och Sara Svensson i Uppsala tingsrätt baseras: »i allt väsentligt på Sara Svenssons uppgifter«. »Avgörande för bedömningen blir därför trovärdigheten«« till Sara Svensson. Trots diagnosen »psykosliknande karaktär« anses allt­ så Sara Svensson trovärdig. Den 12 november samma år fastställer Svea hovrätt tingsrättens dom. Och inte heller hovrätten kan: »komma till någon annan slutsats än att Sara Svenssons berättelse är helt ­tillförlitlig«. Hovrätten har inget att invända mot att Sara Svenssons vanföreställningar är knutna till hennes person och inte till Knutbyförsamlingens religiösa miljö. Helge Fossmo döms mot sitt nekande. Han avtjänar sitt straff på Kumla­anstalten, men överfördes till Tidaholmsanstalten våren 2008. Sara Svensson placeras på Rättspsykiatriska regionklinik­en i Vadstena. 19


Två år senare, 30 augusti 2006, säger Helge Fossmo i en intervju med TV4 att han var inblandad i det som hände den 10 januari 2004. Nu vill han berätta allt, och antyder att det kan finnas fler inblandade. Mer vill han inte säga till media. Upp­sala­polisen har vid denna tidpunkt redan inlett nya samtal med Fossmo under kriminalinspektör Kenneth Ågrens ledning. Bak­grunden är bland annat en skriftlig framställan från mig om SMS-trafiken i fallet, baserad på samtal med Fossmo och bifogad en lingvistisk undersökning som Tanja Joelsson utfört på mitt upp­drag. Det som kommer fram i Ågrens samtal med Helge Fossmo anses inte tillräckligt för att inleda en ny förundersökning. Den 4 december 2007 ber advokat Peter Althin, Helge Fossmos advokat, om att detta beslut ska omprövas. Hans ambition är att ansöka om resning i fallet till Högsta Domstolen baserat på nytt material och så kallad stödbevisning, för att därefter få till stånd en ny rättegång. Peter Althin kräver samtidigt en ny åklagare i fallet. Peter Althins överklagan avslås av Kammaråklagaren i Uppsala, och vid den tidpunkt då detta skrivs har även överåklagare Lisbeth Johansson vid åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg avvisat överklagan. Det blir ingen ny utredning.

*

Knutbyförsamlingens inre liv fortgår i allt väsentligt som vanligt. Inget har hänt, inga självkritiska reflektioner kring förkunnelse och toppstyrning kan spåras. Utåt berättar dock talespersonerna ivrigt om hur »normal« församlingen är: man har öppnat spa, gett ut en skiva, släktförhållanden har normaliserats. Åsa Waldau har skrivit en bok tillsammans med Bert Karlsson, hon deltar i TV-program och låter sig fotograferas tillsammans med barn. Enligt tingsrättens dom övertygades Sara Svensson under för­ undersökningen av polisen om att det var Helge som skrev de ano­ nyma SMS som Sara tilldelade en sådan vikt. Rätten noterar detta. Polis och åklagare har ett nära samarbete. Åklagaren anser att 20


textmeddelandena utgör tung bevisning. Även rätten tillskriver SMS beviskaraktär. Sara Svensson blir åklagarens och rättens uttolkare av textmeddelandena. Hon tolkar meddelandena som instruktioner att döda. Detta uttryckte Guds vilja – Daniel Linde och Alexandra Fossmo levde på övertid – och Sara Svensson utförde dödligt våld för att få Guds nåd. För att ge inblick i textmeddelandenas karaktär, ger jag här ett par exempel:5 Var inte förtvivlad och tveka inte, för Guds skull, för hennes skull, för hans skull och för din skull måste detta ske. Att komma hem är en nåd. Predikaren 3:3. Allt har sin tid. Och så ock detta. Ta tiden när den blir dig given. Agera säkert och bestämt. Bär din börda själv. Du kan. Du måste göra det du ska oavsett vilket pris det blir för dig. Tiden går och den kan du inte skjuta framför dig. Känn inte och grubbla inte. Fatta ditt beslut och finn en säker lösning. Det är din väg till ro. Liksom hans.

Om polisen påverkade Sara Svensson, så att hon under förundersökningen kom att »övertygas« om att Helge Fossmo var textmeddelandenas författare, kommenteras inte av de rättsliga instanserna. Sara Svenssons säger följande som avslutning på sitt vittnesmål i tingsrätten:6 »Jag sa i början att jag hade gjort allt själv. Jag var övertygad om att jag hade gjort allt själv. Men så började polisen upptäcka relationerna, sms och så vidare, en period trodde man även att det var Helge som skjutit. Efter lång tid berättade polisen att det är Helge som ligger bakom och har författat meddelandena. Då såg jag hur proffsigt han spelat, då såg jag sanningen på ett annat sätt. Jag trodde att Helge var oskyldig, och när det visade sig att det inte var så bestämde jag mig för att berätta sanningen. Jag berättar så som jag förstår sanningen, inte för att sätta dit Helge. En person har påverkat mig, den som har skrivit sms.« 21


Domen från tingsrätten säger att Sara: »uppfattade att det endast var den som sänt sms-meddelanden till henne som hade påverkat henne (…) polisen övertygat henne om att det var Helge Fossmo som skrivit meddelanden«. »Hon började (då) även se saker på ett annat sätt.« Detta kallas: »Sara Svenssons nya förståelse«

* Sara Svensson presenterar något motstridiga berättelser i olika institutionella sammanhang – förundersökning, psykia­triska ut­red­ningar och rättsliga instanser. Hon anpassar även sina be­ rättelser vid olika tidpunkter. Under förundersökningens tjugo­en förhör växer Saras berättelse fram successivt – från tvek­an, osäkerhet och ovilja mot att spekulera i en rad faktiska hän­delser – till hög grad av säkerhet och visshet både vad gäller fakta­upplysningar och förståelse av mordets och mordförsökens eventuella medhjälpare. Denna visshet är vad rätten omtalar som »Sara Svenssons nya förståelse«. Faktaupplysningar och förståelse färgar och integreras i varandra. Under samma period genomförs ovan nämnda rättspsykiatriska undersökning i Huddinge. Där förklarar Sara avslutningsvis i sin livshistoria – som ingår i socialutredningen – vad som varit »avgörande händelser« i »den aktuella situationen«. Denna del av Saras berättelse skapas samtidigt som den »nya förståelse« som hon utvecklar under förundersökningen. Tidsmässigt sker detta kort efter att polisen »övertygat« henne om att det inte är en okänd auktoritetsfigur som å Guds vägnar är textmeddelandenas författare, utan Helge Fossmo. Sara Svensson har vid denna tidpunkt även fått reda på att Knutbyledningen och hennes tidigare mentor, Åsa Waldau, tagit avstånd från Helge Fossmo. I Sara Svenssons »nya förståelse«, såsom den uttrycks under förundersökningens lopp, men kanske särskilt i livshistorians ­senare del, är »Åsa Waldau och Helge Fossmo« en huvudkonstellation i ett triangeldrama där Sara är offret. Åsa Waldau 22


omnämns i positiva ordalag, medan det hon berättar om Helge Fossmo är starkt negativt laddat. Huruvida Saras »nya f­ örståelse« kan ha påverkats av olika institutionella eller individuella aktörer problematiseras inte av de olika psykiatriska instanserna. De psykiatriska utredningarna genomförs parallellt med förundersökningen. När Sara inställer sig i rätten, presenterar hon en ren offerberättelse. Hon är offret, i stark kontrast till brottslingen, Helge Fossmo.

*

Media följde Knutby-fallet från dag ett, med tät rapportering från samtliga potentiellt inblandade personer och instanser. I sin mediala form har Sara Svenssons offerberättelse i rätten – understödd av polisen, psykiatriutredarna och åklagaren – fått enormt genomslag. Vad som är hönan och ägget – media, polisen, Sara Svensson, åklagaren, psykiatrin eller andra aktörer – är nästan omöjligt att ta ställning till. Men i det samspel som ägt rum mellan olika aktörer i fallet, har en dominerande Knutby-berättelse mejslats ut. I den mediala förståelsen, den offentliga svenska »sanningen«, blev Helge Fossmo snabbt en ond galning, en demonisk manipulator och psykopat som medvetet, på egen hand och med berått mod – helt oberoende av religiös tillhörighet – den 10 januari 2004 manipulerade den oskuldsfulla, unga Sara Svensson – »barnflickan« – att döda sin andra hustru, Alexandra. Antagligen har han även dödat Heléne, sin första fru, men har varit tillräckligt smart att avlägsna alla spår. Därför fälls han inte på denna åtalspunkt. Media, med sitt välutvecklade sinne för kontraster, gjorde att »alla« lärde känna psykopaten som gick under namnet »Knut­by-­ pastorn« och hans änglalika offer. Sara Svensson blev det i­ dealiska offret. Detta verkar ha blivit en gemensam referenspunkt för alla människor i Sverige i dag, något vi utan vidare kan hänvisa till 23


och kommunicera genom. Denna sanning har blivit så självklar att vi implicit talar utifrån den, vi behöver inte tala om den. Den rådande versionen av berättelsen tillhör deckargenren, där brottslingen står helt ensam med sin ondska – för det handlar om individuell ondska – när brottet uppklarats. Det finns inte utrymme att diskutera andra versioner och förståelser i ett land där religion inte spelar någon roll. Inte heller resten av pingstkyrkan, frikyrkorna eller Svenska kyrkan har reagerat mot den här förståelsen. Man har naturligtvis kritiserat Knutbyförsamlingen, men utan självkritisk blick; man ser inga likheter mellan Knutby-förkunnelse och annan förkunnelse, varken inom pingströrelsen, frikyrkorna eller Svenska kyrkan. Inte ens fundamentalistiska attityder har granskats, des­sa handlar om »de andra«, det vill säga muslimerna. Den dominerande förståelsen av Knutby-fallet utgör en måttstock för alla andra berättelser om Knutby-fallet. Även Helge Fossmos berättelse. Och min berättelse. Med min berättelse vill jag ifrågasätta den dominerande förståelsen av mordet och mordförsöket i Knutbyförsamlingen. Allra helst vill jag bidra till en annan förståelse, men när mina samtal med Helge Fossmo tar sin början i mars 2005, har jag endast förståelsefragment och förnimmelser att utgå från. Jag förnimmer att det finns något som jag kallar Knutby-koden, som behöver knäckas. Och att en viktig ledtråd till att knäcka koden finns i församlingens religiösa kultur och en av dess centrala gestalter, nämligen Åsa Waldau. Det kan verka som om konturerna av kollektivt och individuellt ansvar kommer att bli synliga via den religiösa kulturen. Jag förnimmer att det är lättare att identifiera det moraliska ansvaret än det juridiska. Jakten på Knutby-koden kan börja.


Första mötet med Helge Fossmo T a x i r e s a n från Kumla järnvägsstation till Kumlaanstalten är alldeles för kort denna grå marsdag 2005. Det är första gång­en jag ska träffa Helge Fossmo. Är nervös och spänd. Har tänkt mycket och grundligt på vad vi ska prata om, förberett mig, kunde inte sova i natt. Ser den höga inhägnaden, jag ska in bakom den, in till den gula bunkern där livstidsdömda håller till. Jag medför digital inspelningsutrustning, så modern att den lätt kan komma att sätta en teknologiskt underutvecklad person som mig ur spel. Jag har med mitt läppglans. Känner redan hur torra läpparna är. Den tredje dörren låses upp. Legitimation ? Ja­visst. Av med alla smycken och skor, resten av mig genom ma­skinen för säkerhetskontroll. Överordnad kontaktas – får jag verk­ligen ta med inspelningsutrustning ? Jag tvingas demonstrera hur underverket fungerar. Mitt läppglans kan jag bara glömma. Jag kan ha gömt knark där. Det tar tid, ledningen kontaktas, in­ spelningsapparaten ska kontrolleras av högre instans. Jag förstår att jag befinner mig i en värld full av smuggling och livlig fantasi. Jag slipper strippa, lyckligt ovetande om att en dag kommer varje söm i alla klädesplagg noga kontrolleras. Möjligt knark där också ? Att stå rakt upp och ner, helt avklädd i ett rum med två väktare, jo, det blev en erfarenhet – och något som Helge och de andra internerna upplever i samband med varje besök. Jag slipper stämplas på handen eftersom jag inte är man. Det har förekommit att intern och besökare har bytt plats, att fel person har släppts ut. Äntligen låser de in mig i det finare besöksrummet, »advokatrummet«, jag meddelas att Helge Fossmo ska hämtas, och fångvaktaren demonstrerar tre knappar som jag 25


kan använda om det behövs. En av knapparna uppfattar jag som ett brandlarm, men det visar sig vara en radioknapp, den andra ska jag trycka på om jag behöver något: vatten, gå på toaletten, papper, penna. Den tredje är en nödknapp. Tre fönster är fördragna med blå gardiner, de byts längre fram, blir ljusare och vänligare – jag skyndar mig att dra dem åt sidan. Två åttiotalsaffischer från Liljevalchs konstgalleri, herregud som jag kom att studera dem ! Och ett litet hörnbord med plastmuggar, en kanna varmt vatten, pulverkaffe och två punschrullar i plastförpackning; »dammsugare«. Vid vilken sida av det rektangulära bordet ska jag sätta mig ? Jag provar ut möj­ ligheterna, som om det gällde livet. Rakt emot bordet, eller snett, liksom mer ledigt ? Så mycket arbete för att komma hit ! Först bestämma mig för att försöka, det vill säga ta ställning till om samtal med Helge Fossmo är likvärdigt med att sova med fienden för en feministiskt orienterad forskare som jag. Svaret är ja, men jag fortsätter ändå. Sedan brevväxlingen med Helge. Det var under lång tid oklart om han tänkte säga ja. Helge var tveksam till min förfrågan så länge han inte visste hur fastlåst jag var vid den etablerade sanningen om mord och mordförsök, skrev han. Helge fick inte världens tydligaste svar, det måste jag erkänna. Om det inte var för mycket begärt, så ville han att jag skulle skicka honom de norska artiklar jag hade skrivit om Knutbyfallet. Detta hade jag föreslagit. Utöver det ville han se närmare på några av mina böcker och publikationer av mer »akademisk karaktär«, som han formulerade det. Sedan skulle Kriminalvårdsstyrelsen och forskningsetisk kom­mitté behandla saken. De ville ha en skriftlig p ­ rojektansökan. »Allt kunde bli normalt i Knutby«, heter projektet, vilket hänsyft­ ar på ett uttalande av Helge Fossmo. Jag skrev att jag ville ta reda på om det som Helge Fossmo dömts för i fallet, kunde förstås i ljuset av församlingens föreställningar och sociala verksamhet. Om jag inte förstod det sammanhang handlingarna utförts inom, 26


kunde jag inte förstå deras betydelse, resonerade jag, inspirerad av Ludwig Wittgensteins språkfilosofi. Mitt fokus var de hemska handlingarnas kontext, inte fallet sett ur polisens synvinkel, som är individuell. Polisen söker efter en huvudaktör bakom brottet och dennes motiv. Och då är det lätt hänt att man letar efter pato­log­iskt sjuka galningar. Dessutom ville jag försöka gräva fram något av det som tystats ner och hemlighållits: Genom sam­tal med välinformerade källor hade jag skäl att tro att det kun­de handla om allt från sexuella relationer på kors och tvärs till andra händelser av så kallad syndig, och eventuellt kriminell, karak­tär. Slutligen skulle Kumlaanstalten säga sitt. Äntligen meddelades jag per telefon: »Du är välkommen till Kumla !« Och Helge kunde konstatera i ett brev: »Vem kunde ana att dessa till synes absoluta motpoler nu ska mötas mellan fyra ögon: Eva Lundgren som blivit något av en nationalsymbol för aggressiv feminism, och Helge Fossmo alias ›knutbypastorn‹, som blivit något av en nationalsymbol för patriarkalt maktmissbruk och kvinnoförtryck.« Fyra månader har passerat mellan hovrättens dom och mitt första besök på Kumla. Både Helge och jag vet att mycket hänger på vårt första möte. Om jag trasslar till det kan Helge tacka nej till vidare samtal. Han sitter med trumf på hand. Och jag kan inte vara alltför defensiv, då kommer Helge att kunna lägga alla premisser för våra vidare samtal. Jag ska inte vara hans mikrofon­stativ, det har breven mellan oss klargjort för länge sedan. Han ska inte heller invadera mig, krypa under skinnet på mig. Under rättegången har jag sett glimtar av hans potential som karismatisk ledare, och jag vet en del om karismatikers manipulerande förförelsekonster. Helge låses in, han är rundare än han var under rättegången och solbränd. Solarium ? I rättssalen hade jag sett en blek och mager man, inte mycket som påminde om det talibanaktiga fotot från media. Och förförande ? Han ? Jag samlar mig för att se 27


I januari 2004 mördas en kvinna brutalt i ett litet svenskt samhälle, och hennes granne förs till sjukhus med livshotande skador. Under de följande månaderna rullas ett osannolikt svartsjukedrama upp i medierna – det så kallade Knutbydramat – där otrohet vävs samman med maktbegär och en blind vilja till lydnad inför Gud. Knutbykoden bygger på en lång rad samtal som Eva Lundgren, genusvetare och professor i sociologi, senare förde med den livstidsdömde pingstpastorn Helge Fossmo på Kumla-fängelset med början i april 2005. Att Fossmo var en av de ansvariga för händel­ serna stod bortom alla tvivel, men i samtalen och under sitt arbete med rättsprotokoll och opublicerat material började Lundgren ana ett mönster, något som fattades i mediebilden och som måste blott­ läggas för att vi ska kunna förstå det som skedde i Knutby. Detta mönster kallar hon »Knutbykoden«. »Omskakande läsning som stämmer till eftertanke.«  DA L A-DEMOK R ATEN

»En unik och skrämmande läsupplevelse.«   HEL SI NGBORGS DAGBL A D

i s b n 9 7 8 - 9 1 - 74 9 9 - 0 1 9 - 5

9 789174 990195


9789174990195