9789127121935

forskare, politiker och överlevare som ger motsägelsefulla och mer eller mindre förvrängda bilder av andra världskriget.

Vissa av de människor han träffar är slående ärliga när de konfronteras med det förflutna, andra är överraskande påhittiga när det gäller att undvika ansvarsfrågan. Dessa olika ständigt får oss att ifrågasätta vem som ska bära skuldens börda.

Buruma menar att tyskarnas vilja att göra upp med historien borde leda till omvärldens förlåtelse, medan han ställer sig mer tveksam till japanernas försök att tysta ner sin roll under kriget. Denna första svenska utgåva av reportageklassikern Ian Buruma är en av vår tids mest respekterade journalister och medverkar

Skuldbördan innehåller ett nyskrivet förord av författaren.

regelbundet i New York Review of Books, New Yorker och Guardian. Han innehar också en professur i mänskliga rättig heter och journalistik vid Bard College i New York. Natur & Kultur har tidigare utgivit Mordet i Amsterdam, Att tämja gudarna och Occidentalism, vilken han skrivit tillsammans med Avishai Margalit.

»En mycket skarpsinnig och intelligent jämförande studie» spec tator

»Fängslande och stundtals överraskande» financial times

»Klok och läsvärd» new statesman

SKULDBÖRDAN

foto: stefan heijdendael

röster låter han avslöja hur en besatthet av det förgångna

Ian Buruma

I Auschwitz, Berlin, Hiroshima och Tokyo möter Ian Buruma

Ian Buruma

SKULDBÖRDAN

hur tyskland och japan gjort upp med andra världskriget ISBN 978-91-27-12193-5

9 789127 121935

Japanerna tycker om att bli jämförda med det effektiva, rena, produktiva, disciplinerade Tyskland. Efterkrigstyskarna som vill vara mönstermedlemmar av den liberala, progressiva västerländska gemenskapen är däremot inte lika glada för att bli jämförda med Japan. … Det var … för att ta reda på hur jämförbara trauman har påverkat två väldigt olika länder, som jag skrev den här boken. Innan jag gav mig på detta företag sa min magkänsla – eller kalla det fördomar om ni vill – att människor från olika kulturer reagerar ganska likartat på liknande omständigheter. Japanerna och tyskarna har inte betett sig särskilt likartat i stort – men så har också omständigheterna, både före och efter kriget, varit väldigt olika i de två tyska staterna och Japan. Och det är de fortfarande.

Skuldbรถrdan.indd 6

2010-09-02 16.21

Innehåll Förord 9 Inledning till 1995 års utgåva: Fienden 17 DEL ETT Krig mot västvärlden 31 Ruinromantik 67 DEL TVÅ Auschwitz 93 Hiroshima 117 Nanjing 138 DEL TRE Historien ställs inför rätta 165 En annan skola 207 Minnesmärken, museer och monument 233 DEL FYRA Ett normalt land 275 Två normala städer 299 Röjningsarbete 330 Noter 349 Författarens tack 357

Skuldbördan.indd 7

2010-09-02 16.21

Skuldbรถrdan.indd 8

2010-09-02 16.21

Förord

Fotboll kan vara ett bra sätt att läsa av stämningarna i ett land, i synnerhet i Europa. 2006 spelades fotbolls-VM i Tyskland. Det mest minnesvärda med turneringen, bortsett från Zinedine Zidanes danska skalle i finalen, var den oförställda, glada uppvisningen av tysk patriotism. Tidigare hade tyskarna förståeligt nog dragit sig för att vifta med sina nationalsymboler i omvärldens ansikte.

Nu firade de i så välvillig anda att ingen kunde läsa in något hotfullt i det. Det tyska laget tog sig inte till final det året, men det verkade i alla fall som att folk var glada att vara tyskar.

En annan anmärkningsvärd sak var att ingen verkade ta illa vid sig när Tyskland vann en match. För nederländare, fransmän, tjecker eller polacker hade en förlust mot Tyskland förut känts som en upprepning av invasionen. Och de sällsynta segrarna över Tyskland firades som en ljuv hämnd. Nu, över ett halvt århundrade efter andra världskrigets slut, verkar den här känslan till sist ha försvunnit. Tysklands två bästa spelare är till och med födda i Polen.

Attityder förändras i takt med att minnena bleknar, även om en del minnen av historien kan vara oerhört seglivade. Men i det här fallet tror jag att det var något mer också. När jag skrev Skuldbördan 1994 fanns det fortfarande mycket misstänksamhet mot Tyskland – Europas ekonomiska maktcentrum – vars relativt nya 9

Skuldbördan.indd 9

2010-09-02 16.21

skuldbördan återförening firades på gatorna i Dresden, Leipzig och Berlin med hesa rop som kungjorde att ”Vi är ett folk”. Det här lät olycksbådande för människor som fortfarande hade livliga minnen, inte minst för en del tyskar. Men 2006 lät Günter Grass berömda kommentar om att minnet av Auschwitz borde ha hållit Tyskland delat för alltid ännu mer absurt självbestraffande än den gjorde 1989. Tyskland hade varit en sådan god europé, en sådan lojal medlem av europeiska institutioner och NATO under många år, att det kändes löjligt att misstro en generation tyskar som inte ens var födda när deras land förde krig. Men huvudanledningen till att tyskarna fick större förtroende bland sina grannar var att de långsamt och kvalfyllt – och inte alltid helt – började lita på sig själva.

I alla fall i den västra delen av Tyskland hade författare, historiker, journalister, lärare, politiker och filmskapare redan bearbetat ohyggligheterna i Tysklands inte alltför avlägsna förflutna, ibland tvångsmässigt, men ofta med anmärkningsvärd öppenhet och ärlighet. Det var inte många tyska skolbarn som inte kände till sitt lands grymheter. Vissa hade, om något, börjat tröttna på att få dem nedkörda i halsen hela tiden. På 2000-talet hände det fortfarande att offentliga personer gjorde problematiska eller taktlösa uttalanden om kriget, men de blev väldigt snabbt uppläxade av andra tyskar.

I Tyskland har man aldrig skrattat åt kriget, och jag menar inte att man borde ha gjort det heller. Men att filmen Mein Führer, en komedi från 2008 av en schweizisk-judisk regissör, blev en publiksuccé var nog ännu ett sundhetstecken. Att skratta på sitt eget lands bekostnad är mycket bättre än att straffa sig själv. I den mån man kan ”komma över” de mörkaste kapitlen i historien har Tyskland lyckats ganska bra.

Varför är det så svårt att säga samma sak om Japan? Japan stod också värd för ett fotbolls-VM – tillsammans med Sydkorea 2002.

10

Skuldbördan.indd 10

2010-09-02 16.21

Förord Och japanska ungdomar firade de oväntade framgångarna för de populära unga spelarna i sitt lag med samma uppsluppenhet som tyskarna gjorde fyra år senare. Men koreanerna och andra grannfolk förblev misstänksamma mot Japan. För även om de flaggviftande ungdomarna inte såg ut att ha några krigiska tankar (eller några tankar om historien över huvud taget, vilket var en del av problemet) ger en del av deras äldre landsmän i regeringen och medierna fortfarande uttryck för minst sagt oroväckande åsikter om Japans roll i kriget. Fortfarande visar konservativa premiärministrar årligen sin aktning i ett tempel där krigsförbrytare officiellt hedras. Fortfarande hör man personer som rättfärdigar eller förnekar krigsbrott. Alltför många japaner i framskjutande positioner har inte ”kommit över” kriget.

Det borde ha varit lättare för japanerna. Kriget i Asien var skoningslöst. Massakrerna i Nanjing och Manila, slavarna som drevs så hårt att de dog när de arbetade på ”Dödens järnväg” mellan Thailand och Burma, de brutala krigsfångelägren från Singapore till Sumatra, de miljontals dödsoffren i Kina, allt det här har efterlämnat outplånliga ärr i Asiens historia. Men till skillnad från Nazityskland hade Japan inget systematiskt program för att förgöra alla män, kvinnor och barn av ett folk som av ideologiska skäl inte ansågs ha något existensberättigande.

Paradoxalt nog kan det här ha gjort det svårare för japanerna att försonas med sin historia. Efter Tredje rikets fall var det, bortsett från en liten extrem minoritet, inte många tyskar som tyckte att förintelsen var något som kunde accepteras, än mindre något att vara stolt över. 1950-talets ständiga reaktion, ”vi hade ingen aning”, såg på 1960-talet pinsamt klen ut i den yngre generationens ögon. Den extrema brottsligheten i det överlagda folkmordet var så uppenbar att det inte fanns plats för några invändningar.

Japanerna har aldrig kommit fram till samma sorts konsensus.

Nationalister på högerflanken framhåller gärna frånvaron av en japansk förintelse som ett bevis för att japanerna inte har någon 11

Skuldbördan.indd 11

2010-09-02 16.21

skuldbördan som helst anledning att ångra sitt agerande i kriget. I deras ögon var det ett krig som vilket som helst: brutalt, precis som alla krig som har utkämpats av stora nationer i historien. Faktum är att stillahavskriget var ett rättfärdigt – till och med ädelt – asiatiskt frihetskrig eftersom det utkämpades mot västerländska imperialister.

Det här skulle få japaner ha hållit med om under slutet av 1940och 1950-talen, en period när de flesta tyskar fortfarande gjorde allt för att slippa minnas. Det är faktiskt anmärkningsvärt hur ärligt japanska författare och filmskapare behandlade militarismens grymheter under de första åren efter kriget. Men sådan ärlighet är inte lika vanlig 2009. Populära serietidningar som riktar sig till ungdomar lovordar de japanska soldaternas och kamikazepiloternas hjältemod, medan kineserna och deras västerländska allierade framställs som förrädiska och stridslystna. 2008 sa chefen för det japanska flygvapnet att Japan hade ”lurats” in i kriget av Kina och USA. Varför? Det har ofta antagits att det måste finnas en kulturell förklaring: enligt den orientaliska seden måste skam begravas i tystnad eller förnekelse, och så vidare. När jag skrev boken avfärdade jag den här teorin ganska bestämt, och det gör jag fortfarande. Tyskarna är inte ett moraliskt överlägset folk som har starkare skuld- eller skamkänslor än japanerna. Även i Tyskland var tystnaden en gång förhärskande.

Faktum är att Japan fortfarande hemsöks av historiska frågor som borde ha lösts för årtionden sedan. Orsakerna är snarare politiska än kulturella, och har att göra med den pacifistiska grundlagen – skriven av amerikanska jurister 1946 – och med kejsaren, som efter kriget löstes från sin skuld av general Mac­ Arthur för att det var enklast så.

Tredje rikets fall innebar ett helt nytt kapitel i den tyska hi­ storien. Japan fortsatte däremot, till och med under de allierades ockupation, att regeras av i stort sett samma byråkratiska och 12

Skuldbördan.indd 12

2010-09-02 16.21

Förord politiska elit efter att kejsaren tvingats avsäga sig sin gudomliga status, om än under en ny, mer demokratisk konstitution. Eftersom det inte hade funnits någon motsvarighet till nazistpartiet i Japan, och därmed ingen Führer, lades skulden för den japanska militarismen på den ”feodala” kulturen och krigarandan. Likt en nykter alkoholist som inte kan hantera en enda droppe sprit förbjöds Japan enligt konstitutionen att använda militära medel, eller att ha en egen krigsmakt över huvud taget. Hädanefter skulle USA ansvara för Japans säkerhet. Även om de flesta japaner var glada att bli av med sina krigsplikter, och konstitutionen snart omarbetades så att den tillät en försvarsmakt, var det många konservativa som kände sig förödmjukade av vad de med rätta betraktade som ett övergrepp mot deras nationella självbestämmanderätt. Det var i detta ljus som de skulle betrakta alltifrån de allierades krigsförbrytartribunal i Tokyo till vänsterorienterade lärares och intellektuellas avståndstagande från Japans krigsföring. Ju mer ”progressiva” japanska pacifister hänvisade till krigets grymheter som en varning, desto mer defensiva blev högerpolitiker och förståsigpåare när det gällde Japans roll i kriget.

Olika historiesyner har med andra ord varit politiska – och polariserade – redan från början. För att ta udden av denna konfrontation mellan pacifister och revisionister, som hade lett till politiskt kaos i slutet av 1950-talet, gjorde den konservativa huvudfåran ett medvetet försök att avleda folkets uppmärksamhet från kriget och politiken genom att koncentrera sig på ekonomisk tillväxt.

Till stora delar fungerade det. Japan blev allt rikare, och en ganska förtryckande stabilitet upprätthölls under det stora konservativa partiet Liberaldemokraternas (LDP) långvariga styre. Men ändå lyckades man inte bli av med historien. Missnöjet med Japans lott efter kriget ligger fortfarande och gror på LDP:s nationalistiska högerflank. I lite mindre sofistikerade sammanhang uttalas 13

Skuldbördan.indd 13

2010-09-02 16.21

skuldbördan detta missnöje, eller kanske snarare vrålas ut, av råbarkade unga män i kakiuniform som åker runt i sina flaggprydda högtalarbilar och pumpar ut högljudd militärmusik från krigstiden – inte alls i samma uppsluppna anda som 2002 års fotbollsfans.

I flera årtionden hölls den chauvinistiska högern, med sina reaktionära åsikter om alltifrån gymnasieutbildning till kejsarens status, i schack av den ibland lika dogmatiska japanska vänstern.

Marxismen var den dominerande ideologin både i lärarnas fackförbund och bland akademikerna. Men precis som på alla andra platser i världen avtog marxismens inflytande efter att Sovjet­ unionen föll i början av 1990-talet och ordförande Maos och Pol Pots brutala handlingar blev allmänt kända.

I USA ledde kommunismens fall till ett – kanske kortvarigt – uppsving för nykonservatismen. I Japan blev konsekvenserna allvarligare. Den japanska vänstern, marginaliserad i LDP:s de facto enpartistat och misskrediterad av sin egen dogmatism, gick inte bara tillbaka, den kollapsade. Det här skapade kraftig medvind för de krigsrättfärdigande högernationalisterna, som vann sympatier till och med på sådana progressiva lärosäten som Tokyos universitet. Kommittéer bildades för att ”reformera” historieundervisningen genom att rensa läroböckerna från alla fakta som kunde stå i vägen för en sund patriotisk stolthet.

Japanska ungdomar är, kanske på grund av tomhetskänslan i att enbart ha materialistiska mål, kanske på grund av frustrationen över skuldkänslorna som tvingas på dem, kanske helt enkelt på grund av okunnighet, eller sannolikt en kombination av alla tre, inte oemottagliga för dessa patriotiska locktoner. Rädslan för ett allt starkare Kina, vars ledare har för vana att använda Japans historiska förbrytelser som en sorts politisk utpressning, har närt en lättretlig nationell stolthet som har gått ut över sanningen om det förflutna.

Strax efter att Skuldbördan gavs ut för första gången trodde jag för ett kort tag att saker och ting höll på att röra sig i en positivare 14

Skuldbördan.indd 14

2010-09-02 16.21

Förord riktning. För första gången sedan 1955 hade LDP fått lämna regeringsposten till förmån för en koalition av vänsterliberala partier under ledning av den socialistiske premiärministern Murayama Tomiichi. En av de första saker denne aktningsvärde man gjorde var att utan omsvep be om ursäkt för Japans militära grymheter på den femtionde årsdagen av stillahavskriget.

Många japaner sympatiserade med Murayama. Hans tydliga förkastande av Japans handlingar under kriget skulle säkert göra det lättare att prata om Japans säkerhet och revidera konstitutionen på ett förnuftigt sätt. Tyvärr visade det sig förhastat att tro att man skulle kunna bryta med efterkrigsordningen. Murayama lyckades inte göra några förändringar i det politiska landskapet.

1996 var LDP tillbaka vid makten, konstitutionsfrågan var fortfarande inte löst och än i dag är historiska debatter politiskt laddade.

Egentligen är det inga debatter, utan propagandauppvisningar där den reaktionära sidan har övertaget.

Med tanke på dessa olikheter mellan Tyskland och Japan hade man kunnat vänta sig att min bok skulle bli populärare i Tyskland.

Men faktum är att det blev tvärtom. Boken inte bara sålde fler exemplar i Japan, den fick dessutom ett positivare mottagande där. Jag kan bara spekulera om varför. Japanerna tycker om att bli jämförda med det effektiva, rena, produktiva, disciplinerade Tyskland. Efterkrigstyskarna som vill vara mönstermedlemmar av den liberala, progressiva västerländska gemenskapen är däremot inte lika glada för att bli jämförda med Japan. Det påminner för mycket om förkrigstidens beundran för krigarandan hos ”österlandets tyskar”.

Men om jag har rätt, om de två ländernas skilda syn på hi­ storien snarare är politiskt än kulturellt betingad, är denna tyska känslighet missriktad. Det skulle vara naivt – och har även visat sig farligt – att anta att kulturen inte spelar någon roll och att alla människor kan stöpas i samma universella form. Men att anta att kulturella skillnader är absoluta – det som akademiska teoretiker 15

Skuldbördan.indd 15

2010-09-02 16.21

skuldbördan brukar kalla för ”essentialism” – är lika fel, och minst lika farligt.

Det var delvis för att testa dessa antaganden, för att ta reda på hur jämförbara trauman har påverkat två väldigt olika länder, som jag skrev den här boken. Innan jag gav mig på detta företag sa min magkänsla – eller kalla det fördomar om ni vill – att människor från olika kulturer reagerar ganska likartat på liknande omständigheter. Japanerna och tyskarna har inte betett sig särskilt likartat i stort – men så har också omständigheterna, både före och efter kriget, varit väldigt olika i de två tyska staterna och Japan.

Och det är de fortfarande.

16

Skuldbördan.indd 16

2010-09-02 16.21

Inledning

Fienden När jag växte upp var det aldrig några tvivel om vem fienden var.

Sovjetunionen fanns förstås, men ur en nederländsk skolpojkes perspektiv på 1950-talet var det ganska avlägset. Nej, fienden var tyskarna. De var serietidningsskurkarna i min barndoms Haag.

När jag säger tyskarna menar jag just det – inte nazisterna utan tyskarna. Ockupationen mellan 1940 och 1945 och den fientliga stämning som följde uppfattades i nationella, inte politiska termer.

Tyskarna hade invaderat vårt land. De hade tvingat min pappa att arbeta i sina fabriker. Och de hade lämnat bunkrar efter sig längs vår kust, som stora stenpaddor, hopkrupna reliker från en ockupation inte långt tillbaka i tiden, mörka och fuktiga och stinkande av urin. Vi fick inte gå in i dem. Det berättades historier om pojkar som trotsade detta förbud och sprängdes i luften av rostiga tyska handgranater.

Våra lärare berättade historier om tyskarnas ondska och sina egna hjältemodiga insatser. Det verkade som om alla i den äldre generationen hade varit med i motståndsrörelsen. Det vill säga alla utom slaktaren på hörnet som hade varit kollaboratör: hos honom 17

Skuldbördan.indd 17

2010-09-02 16.21

skuldbördan handlade man inte. Och sedan var det kvinnan i tobaksaffären som hade haft en tysk älskare. Dit gick man inte heller.

Varje år, på eftermiddagen den 4 maj, brukade vi samlas i aulan för att lyssna på rektorns minnestal om krigets offer. Den 4 maj var den nationella minnesdagen. Den 5 maj var befrielsedagen. På kvällen den 4 maj gick en långsam procession genom sanddynerna till den gamla tyska avrättningsplatsen. Jag följde den i svartvit tv. Det enda man hörde var ljudet av långsamt släpande fötter, en kyrkklocka som ringde i fjärran och vinden som ven i mikrofonen.

Den 4 maj var också då ungdomar slog sönder fönsterrutorna på tyska bilar eller på betryggande avstånd skrek glåpord efter tyska turister.

Rektorn, som i vanliga fall var glad och skämtsam, blev alldeles tårögd den 4 maj. I sin långa läderrock gick han hela tiden längst fram i processionen genom sanddynerna, med ett märkligt trotsigt ansiktsuttryck, som om han återigen stod inför fienden.

Han läxade upp mig en gång efter att ha kommit på mig med att rita hakkors. Jag fick aldrig rita hakkors, sa han, för de var onda och åsynen av dem gjorde fortfarande människor upprörda. Jag fortsatte naturligtvis att rita dem, men som en hemlig last som nu hade blivit ännu mer spännande eftersom den bröt mot ett mystiskt vuxentabu.

Serietidningstyskar (fanns det några andra?) kunde i princip delas upp i två kategorier: den feta, trögtänkta, löjeväckande typen, i Hollywoodfilmer perfekt gestaltad av Gert Fröbe, och den taniga, ondskefulla typen, torteraren med monokel, han som alltid sa: ”Ve have vays of making you talk.” Conrad Veidt i Casablanca.

Fienden var både skrämmande och skrattretande. Alltför många filmer med Gert Fröbe och imitationer av Hitler hade gjort själva det tyska språket till ett skämt, vilket ledde till att vi vägrade lära oss det ordentligt. Tyskläraren lät defensiv i sina försök att locka fram entusiasm för Goethes och Rilkes språk. Fröbe och Hitler hade förstört det för oss.

18

Skuldbördan.indd 18

2010-09-02 16.21

Inledning När vi blev lite äldre fick vi höra om fler hemskheter. Vår uppfattning om historien formades i takt med att lokala berättelser om tyska pojkvänner och kollaboratörer ersattes av större berättelser om koncentrationslägren och judeförintelsen. Min mamma undgick deportering och en i det närmaste säker död endast tack vare att hon var född i Storbritannien. Våra serietidningsfördomar förvandlades till moralisk upprördhet. Det här gjorde på sätt och vis livet enklare. Det var skönt att veta att det fanns en gräns mellan oss och ett land som personifierade ondskan. De var onda, så vi måste vara goda. Att växa upp efter kriget i ett land som hade varit ockuperat av Tyskland innebar att man visste att man var på änglarnas sida.

Vi tillbringade inte våra semestrar i Tyskland. Vi hade inga tyska vänner. Och vi hade knappt hört, än mindre talat språket. När jag säger ”vi” generaliserar jag naturligtvis, men så sent som 1989 när jag började resa runt i Tyskland betraktades det här bland mina nederländska vänner som något intressant men lite excentriskt.

För dem kändes London, Paris och New York närmare än Berlin.

Detta trots de uppenbara likheterna mellan Nederländerna och Tyskland i fråga om kultur, språk, mat och dryck.

Kanske var det här en del av problemet: nederländarna hade inte lidit lika mycket som polackerna eller ryssarna – de klassificerades ju faktiskt som en ”nordisk ras”, så länge de inte var judar. Före kriget hade de nederländska sympatierna för den nationalsocialistiska disciplinen och tanken om ett ”herrefolk” som trotsade bolsjevismen varit större än mina lärare ville minnas. Den tyska invasionen var mer än en krigshandling: den var ett förräderi. Och den besannade de värsta farhågorna i ett litet land som alltid riskerar att bli uppätet av sina grannar. Vilket var anledningen till att nederländarna vände Tyskland ryggen efter kriget. De kulturella likheterna var pinsamma, till och med ett hot. Gränserna skulle vara tydliga, både geografiskt och mentalt. Tyskland skulle hållas på avstånd.

19

Skuldbördan.indd 19

2010-09-02 16.21

skuldbördan Christopher Isherwood beskrev en gång hur det var att växa upp efter andra världskriget som lillebror och son till män som hade dött i strid. De som hade varit för unga för att slåss eller dö, sa han, kände att de fortfarande var tvungna att bevisa sin manlighet, en prövning som de måste klara om och om igen, för man kunde aldrig gottgöra att man hade missat blodbadet. Så var det inte riktigt för oss, den första generationen som föddes efter 1945.

Men kriget kastade ändå sin skugga, så till den grad att vissa av oss blev besatta av det. För även vi stod inför en prövning i tanken.

Frågan som fascinerade oss var inte hur vi skulle ha fullgjort våra militära plikter, gått till anfall och stormat in i kulspruteeld eller senapsgas, utan om vi skulle ha gått med i motståndsrörelsen, om vi skulle ha gett vika för tortyr, om vi skulle ha gömt judar och själva riskerat att bli deporterade. Skuggan som föll över oss var inte krigets, utan ockupationens.

En ockupation är alltid förödmjukande – inte bara för att man förlorar sin självständighet och sina politiska rättigheter, utan för att den mänskliga svagheten blir så tydlig. I sådana tider är det väldigt ont om hjältar, och man måste vara naiv för att se sig själv bland fantasihjältarna. Det är lättare att förstå de fula små kompromisser människor gör för att rädda sitt eget skinn, smygtjänsterna åt de uniformerade härskarna, de bortvända blickarna när Gestapo sparkar in grannens dörr. När jag växte upp gjorde man allt för att glömma förnedringen och identifiera sig med hjältarna. Jag läste massvis av böcker om den nederländska motståndsrörelsen och RAF-piloterna med sina silkesscarfar. Men ändå var jag mer intresserad av den rädde mannen som förrådde för att rädda sitt eget liv, som såg åt andra hållet, som hamnade på fel sida i ett fasansfullt moraliskt dilemma, än jag var av hjälten.

Det här beror säkert delvis på att jag är rädd för att jag själv skulle reagera som den rädde mannen. Men även på att jag ser misslyckande som mer typiskt för människan än hjältemod. Det var därför jag ville veta mer om våra gamla fienders minnen, för 20

Skuldbördan.indd 20

2010-09-02 16.21

Inledning i deras förflutna låg ett fruktansvärt misslyckande: moraliskt, politiskt och i slutändan även militärt. Med detta inte sagt att nazisterna var mänskligare än sina offer, men det skulle vara lika fel – även om det skulle vara trösterikt – att anta att de var mindre mänskliga.

Den andra fienden i andra världskriget, japanerna, var för långt borta för att påverka vår fantasi. Nederländska Ostindien betydde ingenting för mig, även om några av mina vänner var födda där.

Icke desto mindre var också japanerna serietidningsskurkar: korta, gula människor med utstående framtänder och glasögon, som ropade ”Banzai!” när deras jaktplan anföll de modiga amerikanska piloterna, i en populär serietidning ledda av den stilige blonde hjälten Buck Danny och hans modiga män. (Buck Danny var definitivt ”nordisk”.) Japanerna var inte pålitliga, fick jag höra. De hade ingen respekt för mänskligt liv. De hade anfallit Pearl Harbor utan förvarning. De drog ut människors fingernaglar. De tvingade vita kvinnor att buga sig för deras kejsare. En av mina gymnasielärare hade varit slavarbetare på järnvägen till Burma. Min faster hade suttit i ett japanskt fångläger. Alec Guinness tvingades sitta i en het metallbur.

Stora delar av 1970- och 1980-talen tillbringade jag i eller kring Japan, av anledningar som inte hade något med kriget att göra.

Men jag var nyfiken på japanernas syn på kriget, hur de kom ihåg det, hur de föreställde sig att det hade varit, hur de betraktade sig själva i ljuset av det förflutna. Vad jag hörde och läste var ofta överraskande för en europé: hur västerländska krigsfångar behandlades mindes man nästan inte alls, trots att Bron över floden Kwai hade varit en stor succé i Japan. (Jag undrade ofta vem japanerna identifierade sig med, den japanske kommendanten eller Alec Guinness. Ingen av dem, sa en japansk vän. ”Vi gillade den amerikanske hjälten, William Holden.”) Bataan, härjningarna i Manila, massakrerna i Singapore, det här var saker som man knappt nämnde. Men japanernas lidande, i Kina, Manchuriet, 21

Skuldbördan.indd 21

2010-09-02 16.21

skuldbördan Filippinerna och i synnerhet Hiroshima och Nagasaki mindes man tydligt, liksom de japanska soldater som hölls fängslade i Sibirien efter kriget. Japanerna har två minnesdagar: den 6 augusti, när Hiroshima bombades, och den 15 augusti, när Japan kapitulerade.

Jag ville skriva om japanernas minne av kriget, och det här ledde mig in på det besläktade ämnet modern japansk nationalism. Jag fascinerades av texter av olika kejsardyrkare, historierevisionister och romantiska sökare efter japanskhetens unika essens. De dunkla tvivelaktigheterna i deras idéer hindrade inte att de ofta publicerades i populära japanska tidskrifter och tidningar eller syntes som gäster i tv-program. Jag började lägga märke till hur samma tyska namn dök upp i deras förtäckta och ofta överlastade prosa: Spengler, Herder, Fichte och till och med Wagner.

Ju mer japanska romantiker pratade om japanskhetens essens, desto mer lät de som tyska metafysiker. Det här gäller kanske för nationalromantiker överallt, men de tyska 1800-talsinfluenserna är fortfarande särskilt tydliga i Japan. Ju mer jag studerade den japanska nationalismen, desto mer kände jag ett behov av att gå till källan som så många japanska tankar hade hämtats ur. Sedan slutet av 1800-talet hade Japan ofta betraktat Tyskland som en förebild. Det märkliga var att mycket av det som fick japanerna att vurma för Tyskland före kriget – preussisk auktoritetstilltro, nationalromantik, pseudovetenskaplig rasism – hade dröjt sig kvar i Japan men blivit mycket oattraktivt i Tyskland. Varför? Det var med denna fråga i åtanke som jag bestämde mig för att utöka min ursprungliga idé och skriva om hur man minns kriget i både Tyskland och Japan.

På sommaren 1991, ett år efter att de två tyska staterna hade blivit en, var jag i Berlin för att skriva en tidningsartikel. I en lokaltidning fick jag syn på en annons om en föreläsning i den judiska församlingens lokaler, som skulle hållas av psykologen Margarete Mitscherlich. Titeln på hennes föreläsning var ”Minnesarbetet: Om psykoanalysen kring oförmågan att sörja” (Erinnerungsarbeit: 22

Skuldbördan.indd 22

2010-09-02 16.21

Inledning zur Psychoanalyse der Unfähigkeit zu trauern). Det som skulle sörjas var nazitiden. Jag väntade mig en halvtom sal. Men när jag kom fram stod en stor folksamling, mestadels bestående av unga människor, ledigt klädda, som fans på en rockkonsert, köandes hela gatan ned. Jag borde inte ha blivit förvånad. I Tyskland inte bara mindes man kriget på tv och radio, i föreningslokaler, skolor och på museer – man bearbetade det aktivt, tampades med det, gick igenom det om och om igen. I synnerhet i Berlin fick man ibland intrycket av att det kollektiva tyska minnet var som en jättelik tunga som gång på gång drogs till en ond tand.

En del japaner förbryllas av det här. En äldre tysk diplomat berättade sorgset för mig hur en japansk kollega hade sagt till honom att Tysklands försjunkenhet i sitt förflutnas synder och villighet att be sina gamla offer om ursäkt måste ha lett till att tyskarna hade förlorat sin identitet. En annan, betydligt yngre man berättade för mig om sitt besök i Tokyo, där han till sin bestörtning hade hört japaner sjunga tyska militärmarscher i en ölkällare. Jag vill inte överdriva kontrasten. Det är inte alla japaner som lider av historisk minnesförlust, och det finns många tyskar som skulle vilja glömma och vissa som mer än gärna hör de gamla sångerna eka i ölkällarna. Icke desto mindre är det omöjligt att föreställa sig en japansk Mitscherlich dra fullt hus i centrala Tokyo genom att föreläsa om oförmågan att sörja. Inte heller har en japansk politiker någonsin gått ned på knä för att be om ursäkt för historiska brott, som Willy Brandt gjorde i det gamla ghettot i Warszawa.

Inte ens under kriget var axelmakternas samarbete särskilt lätt. Hitler kunde inte låta bli att känna sig tveksam inför ett gult herrefolk, och japanerna ville trots allt köra ut ”den vita rasen” ur Asien. Ändå såg de två folken sina egna påstådda dygder återspeglas hos varandra: krigarandan, rasrenheten, offerviljan, disciplinen och så vidare. Efter kriget gjorde västtyskarna allt för att tvätta bort den här bilden av sig själva. Så var det inte riktigt i Japan. Vilket innebar att alla nostalgiska känslor för det gamla 23

Skuldbördan.indd 23

2010-09-02 16.21

skuldbördan samarbetet som fanns kvar i Japan oftast möttes av besvärade känslor i Tyskland.

Berättelsen om den gamla japanska ambassaden i Berlin är ett talande exempel. Den gamla ambassaden som byggdes 1936 är ett nyklassicistiskt monument i nazistisk stil, ritad som en del av Hitlers nya huvudstad Germania. Ambassaden var en av de få byggnader i Hitlers och Speers grandiosa plan som faktiskt byggdes. Efter kriget övergavs ruinerna och lämnades åt Autonomen, de svartklädda ungdomsgängen som eftersträvade en anarkistisk livsstil, som ockuperade byggnaden bland högar av värdelös diplomatisk post. Men 1984 bestämde sig den japanske premiärministern Nakasone Yasuhiro och den tyske förbundskanslern Helmut Kohl för att återuppbygga ambassaden som ett japansk-tyskt forskningscenter. Tyskarna som var vaksamma mot japanernas svaghet för nationalistisk nostalgi ville att centret skulle återspegla hur tiderna hade förändrats sedan axelmakternas dagar. Det invigdes officiellt 1987. För att fira tilldragelsen hade japanerna föreslagit ett seminarium som utforskade parallellerna mellan shintoistisk kejsardyrkan och de germanska folkmyterna.

Det här var varken kritiskt eller ironiskt menat: idén hade kommit från prästerna i ett shintotempel i Tokyo. Tyskarna avböjde artigt.

Allt det här visar att det finns ett glapp mellan den japanska och den tyska synen på kriget. (Tills vidare lämnar vi skillnaderna mellan Västtyskland och Östtyskland därhän.) Frågan är varför det har blivit så, varför tyskarnas kollektiva minne verkar så annorlunda jämfört med japanernas. Är det kulturellt? Är det politiskt? Ligger förklaringen i efterkrigshistorien, eller i själva krigshistorien? Har tyskarna kanske större anledning att sörja? Är det för att Japan, för att citera Ruth Benedicts uttryck, har en asiatisk ”skamkultur” och Tyskland har en kristen ”skuldkultur”?

Dessa frågor gav mig tydligare ramar. Eftersom mitt intresse var begränsat till de aspekter av det förflutna som fortfarande rör upp starka känslor i Tyskland och Japan har jag utelämnat 24

Skuldbördan.indd 24

2010-09-02 16.21

Inledning många historiska händelser. Slaget vid Nomonhan, mellan den kejserliga japanska armén och general Zjukovs pansarbrigader, var av enorm militär betydelse. Det var även Imphaloffensiven och landstigningen i Normandie. Men jag har inte tagit upp någon av dessa händelser. I stället har jag när det gäller Japan fokuserat på kriget i Kina och bombningen av Hiroshima, för dessa episoder har etsat sig fast i den japanska allmänhetens medvetande mer än några andra, ofta på ett väldigt symboliskt sätt. När det gäller Tyskland har jag på liknande sätt fokuserat på kriget mot judarna, eftersom det var detta parallella krig, snarare än exempelvis ubåtskriget i Atlanten eller till och med slaget vid Stalingrad, som har efterlämnat det ömmaste ärret i (Väst-)Tysklands kollektiva minne.

När jag började skriva boken anade jag inte hur händelseutvecklingen skulle skapa en alltmer dramatisk fond till min berättelse.

Först kom slutet på det kalla kriget, sedan den tyska återföre­ ningen, sedan Kuwaitkriget och slutligen 1993 det första valet i Japan som bröt det konservativa LDP:s politiska monopol. Jag bestämde mig för att inleda boken med Kuwaitkriget, så som jag upplevde det i Tyskland och Japan. Dessa veckor dramatiserade nämligen det senaste världskrigets trauman och minnen på ett mycket livligare sätt än någon annan händelse sedan 1945, till och med mer än Vietnamkriget, där det aldrig var aktuellt att något av dessa två länder skulle delta. Både Japan och Tyskland var enligt grundlag förhindrade att spela en militär roll i kriget, vilket ledde till många diskussioner: var de pålitliga eller inte, och kunde de lita på sig själva om de deltog i framtida konflikter? I skrivande stund patrullerar tyska piloter luftrummet över det forna Jugoslavien, och japanska trupper försöker bevara freden i Kambodja, även om de fortfarande inte har någon laglig rätt att använda våld.

En av vår tids klichéer är att två av de gamla axelmakterna förlorade kriget men vann freden. Många människor fruktar Japans och Tysklands makt. Européer är rädda för tysk dominans. En del amerikaner har redan beskrivit sina ekonomiska problem med 25

Skuldbördan.indd 25

2010-09-02 16.21

skuldbördan Japan i krigstermer. Men samtidigt som andra människor störs av den tyska och japanska makten, så störs även många tyskar och japaner. Om de två folken fortfarande har något gemensamt efter kriget är det en kvardröjande misstro mot sig själva.

Tysklands officiella återförening ägde rum utan särskilt mycket ståhej och firande under samma vecka som bokmässan i Frankfurt 1990. Varje år uppmärksammar bokmässan litteratur från ett särskilt land. Det året var det Japan. Som en del av festligheterna anordnades en diskussion mellan Günter Grass och den japanske författaren Oe Kenzaburo. Båda männen växte upp under kriget – det vill säga båda indoktrinerades med militärpropaganda i skolan – och båda blev litterära antifascister, även om Oe, till skillnad från Grass, inte hade gjort särskilt många politiska uttalanden på senare tid. Båda var i mina ögon övertygade liberaler. (Ordet liberal använder jag genomgående i dess amerikanska betydelse.)

Det var en märklig tillställning. Grass började med att beklaga den tyska återföreningen. Han menade att Auschwitz borde ha omöjliggjort en återförening. Ett enat Tyskland var en fara för sig självt och för världen. Oe nickade allvarligt och tillade att även Japan var väldigt farligt. Japanerna, sa han, hade aldrig tagit ansvar för sina brott. Japan var ett rasistiskt land. Ja, men det var Tyskland också, sa Grass som inte ville vara sämre – faktum var att Tyskland var värre: tänk på hatet mot polacker, turkar och utlänningar i största allmänhet. Men tänk på den japanska diskrimineringen mot koreanerna och ainufolket, sa Oe. Nej, japanerna måste vara värre.

Dessa klagovisor om tyskarnas och japanernas fel och brister höll på ett tag. Sedan stannade samtalet av. Båda männen försökte komma på något mer att säga. Pausen blev en besvärande tystnad. Folk började skruva på sig på stolarna i väntan på att få gå därifrån. Men som en passande avslutning på det intellektuella mötet hittade männen sedan en gemensam nämnare. Jag minns inte om det var Grass eller Oe som tog upp det, men Mitsubishi 26

Skuldbördan.indd 26

2010-09-02 16.21

Inledning och Daimler-Benz hade tillkännagivit ett nytt ”affärssamarbete”.

Journalister hade döpt det till Daimler–Mitsubishi-axeln. Grass och Oe såg allvarliga ut och var överens om att det här var början på en farlig vänskap. Sedan reste sig Grass från stolen och gav Oe en stor björnkram som Oe, en liten man som inte är så van vid sådant, försökte gengälda så gott han kunde.

27

Skuldbördan.indd 27

2010-09-02 16.21

Skuldbรถrdan.indd 28

2010-09-02 16.21

DEL ETT

Skuldbรถrdan.indd 29

2010-09-02 16.21

Skuldbรถrdan.indd 30

2010-09-02 16.21

Krig mot västvärlden

Bonn Det var natt, och ännu några år kvar till krigsutbrottet, när Konrad Adenauer korsade floden Elbe. Han var på väg till Berlin och låg och dåsade i sin sovkupé. När tåget rullade över på den östra sidan öppnade Adenauer ena ögat och muttrade för sig själv: ”Asien, Asien.”

Den här berättelsen behöver naturligtvis inte vara sann. Men Adenauer, ordföranden för det kristdemokratiska partiet i den brittiska zonen av Tyskland, skrev faktiskt 1946 till en vän i USA: ”Vi svävar i allvarlig fara. Asien hotar på andra sidan Elbe. Endast ett ekonomiskt och politiskt sunt Europa under ledning av Storbritannien och Frankrike, ett Västeuropa där huvuddelen av det fria Tyskland ingår, kan hindra den asiatiska ideologin och makten från att breda ut sig ytterligare.”

Adenauer menade den sovjetiska kommunismens utbredning.

Men hans sätt att använda ordet Asien var intressant. För denne politiker från Köln, den gamla romerska staden vid Tysklands västra gräns, fanns barbariet i öster, dit varken de civiliserade romarna eller Karl den stores imperium hade nått. Den romerska, 31

Skuldbördan.indd 31

2010-09-02 16.21

skuldbördan kristna, upplysta västvärlden definierades av frihet och demokrati. Asien innebar ortodoxi, tyranni och krig. Tredje riket var Asien. Adenauers mission var att föra in Tyskland, sitt Tyskland, i västvärlden och skära bort alla spår av Asien som om de var en cancersvulst.

Jag kom till Adenauers utvalda, västliga huvudstad Bonn under andra veckan av Kuwaitkriget – det vill säga sista veckan i januari 1991. Det snöade kraftigt. Bonn var en intressant plats att vara på, för konflikten utlöste hela tiden minnen av det senaste världskriget.

Ibland såg de gamla såren så färska ut att det var som om Tyskland fortfarande låg i ruiner.

Liksom de flesta andra i världen hade jag tillbringat föregående vecka med att följa kriget på tv. Brittisk tv, i mitt fall. Stämningen i de brittiska tv-sändningarna var nästan glad. Pensionerade generallöjtnanter i flygvapnet och kommendörer i flottan framträdde varje dag och varje kväll i dubbelknäppta kavajer för att peka ut stridslinjer på kartor. De pratade med en känsla av både professionell och patriotisk stolthet. Bakom det tekniska snacket och journalisternas spekulationer låg en känsla av att Storbritannien på ett begränsat men uppeggande sätt återupplevde en liten del av sin storhetstid. Det var som om årtionden av ekonomisk kris, förlusten av imperiet och det generella förfallet bara hade varit en ond dröm. Det var krig: äntligen skulle männen skiljas från pojkarna.

Utlänningar kanske var bättre på att bygga bilar och datorer, skrev en brittisk tidningskrönikör känd för sin provokativa chauvinism, men när det gällde strid, när det gällde att försvara västvärlden och vårt sätt att leva, friheten och så vidare, då kunde man lita på att britterna stod sida vid sida med jänkarna. Kunde man säga detsamma om tyskarna? När den tyska regeringen tvekade inför att ge sitt fulla stöd åt kriget ifrågasattes landets pålitlighet som västallierad. Återigen skulle de osäkra kontinentaleuropéerna betrakta Storbritannien som sin frälsare. I denna 32

Skuldbördan.indd 32

2010-09-02 16.21

Krig mot västvärlden hotfulla tid (hot, hjältemod, heder – sådana ord var på modet igen), var det marknadsekonomiska samarbetet bara en struntsak, något som affärsmännen käbblade om. I denna hotfulla tid var britterna bäst igen.

Det var något både rörande och patetiskt med Storbritannien vid den här tiden. Mindre än ett år innan Saddam Husseins krig bröt ut hade en flotta av Spitfire-, Hurricane- och Lancasterplan flugit över London för att högtidlighålla slaget om Storbritannien. Det var en solig dag och flygplanen glittrade när de lade sig på sidan över Buckingham Palace. Jag såg på från en höjd i North London.

Höjden var full av folk, unga, gamla, barn, som kisade upp mot de gamla flygmaskinerna på himlen. Det var ingen som ropade eller hurrade eller skrattade. I stället fanns en atmosfär av stilla stolthet och sorgsenhet, en sorgsenhet som nästan gjorde ont, så som nostalgi alltid gör.

Stämningen i Bonn var helt annorlunda. Det första jag lade märke till när flygbussen körde in i staden var lakan som hängde ut genom fönstren på gamla bostadshus, med slagord målade i rött och svart: ”Inget blod för olja!”, ”Vi är för unga för att dö”, ”Det finns inget rättfärdigt krig”, ”Vårt hopp krossas med varje bomb”.

En stor demonstration mot kriget hade hållits i Bonn veckan innan.

Affischer med texten ”Vi är rädda!” eller ”Aldrig mer krig!” eller ”Bush är en krigsförbrytare!” satt fortfarande uppklistrade på fönster och väggar. Det låg en tillbakahållen hysteri i luften, av en nära förestående apokalyps, av Weltuntergang, där världen skulle raseras av en militär och ekologisk katastrof.

Den enkla 1700-talsarkitekturen i Bonn återspeglar upplysningsklassicismen. Bonn saknar det vilhelminska Berlins pompösa prakt. På marknadstorget i centrum, som var täckt av ett smutsigt lager snö, stod en bronsstaty av Beethoven. I hans rimfrostiga hand satt en vit flagga med ett peace-märke på. Framför statyn stod flera tält som pryddes av banderoller och utanför tälten hade anslagstavlor satts upp för att visa olika bilder och texter. Banderollerna 33

Skuldbördan.indd 33

2010-09-02 16.21

skuldbördan var likadana som dem jag hade sett tidigare – ”Inget blod för olja!” och så vidare. På en av tavlorna stod det: ”Kom ihåg de här bilderna.” Under satt en rad fotografier, tidningsurklipp och teckningar av soldaterna i första världskrigets skyttegravar, av städer som bombades under andra världskriget, av nazisoldater som marscherade genom Ukraina, av en naken vietnamesisk flicka som flydde undan en napalmattack, av israeliska trupper i Libanon och av de amerikanska bombplanen som lyfte på väg mot Bagdad. ”Det finns inget rättfärdigt krig”, stod det.

En skäggig man i fyrtioårsåldern, klädd i anorak, delade ut flygblad. Jag tog emot ett och han började förklara sin ståndpunkt: ”Det här kriget utkämpas av rent materialistiska skäl. När Irak gasade kurderna gjorde vi ingenting. Nu startar vi ett krig. Vi måste stoppa det omedelbart.” Han pratade inte som en översittare, utan snarare som en profet som var van vid att missförstås, en man som hade sett sanningen som andra fortfarande var blinda för.

Sedan gjorde jag det som utlänningar i Tyskland med varierande grad av självrättfärdighet så ofta är frestade att göra. Jag påminde honom om nazisterna: ”Vi gjorde ingenting efter kristallnatten 1938. Var det en anledning att inte gå i krig 1939?” ”Tja”, sa han, ”jag var inte född då, så det vet jag inget om. Men jag vet att Israel massakrerade palestinier 1948. Och nu åker vår egen utrikesminister Genscher till Israel för att ge dem pengar och vapen – bara för att vi har skuldkomplex. Tycker du att det är rätt?”

Referensen till det tyska ”skuldkomplexet” var oväntad. Han var fredsaktivist, medlem i det tyska miljöpartiet, gammal nog att vara en ”68:a”, ett barn av det radikala 1960-talet. Retoriken om Israel och de tyska skuldkänslorna är något man väntar sig att se i extremhögertidningar som Deutsche National-Zeitung som ges ut i München av Gerhard Frey, en veteran på högerkanten, en fiende till Adenauers västvärld. I det senaste numret av den här tidningen häcklades de tyska politikerna för att de åkte till Israel för att erbjuda hjälp och tröst. Och kriget fördömdes som ett exempel 34

Skuldbördan.indd 34

2010-09-02 16.21

Krig mot västvärlden på amerikanskt folkmord: ”Folkmord i Persiska viken”, stod det, ”ett typiskt brott mot mänskligheten.” Andra artiklar i tidningen handlade om ”Förintelsen av de amerikanska indianerna” och ”Israels terrorkrig”. Inte för att Deutsche National-Zeitung är en pacifistisk tidning. Här lovordar man stolt Wehrmacht och till och med Waffen- SS. Läsarna erbjuds kalendrar med bilder av tyska soldater i uniform till rabatterade priser, och här finns annonser för filmupptagningar av blitzen.

Men de här annonserna förmedlade ändå inte samma stolthet som man såg hos de pensionerade flygvapenofficerarna på brittisk tv. De var defensiva, som om något måste döljas. Det var som om den tyska skulden mildrades, eller till och med upphävdes, genom att man skrev om israelisk terror eller amerikansk förintelse. Det är här – och kanske bara här – som de två extremerna i den tyska politiken möts. På ena sidan Deutsche National-Zeitung, på andra en talesman för fredsrörelsen i Bonn som kallade flyganfallen mot Irak för ”den största krigsförbrytelsen sedan Hitler”.

Ekon från det senaste världskriget hördes överallt, men de var högljuddast ute på de politiska flankerna. Rädslan för att den amerikanska materialismen skulle förstöra världen hade länge ingått i retoriken från både höger och vänster. I Kuwaitkriget var det som om dessa farhågor besannades. Men det fanns också en äldre invändning som var väntad från höger, men som även dök upp från vänster. I november 1991 arrangerades en inofficiell krigsförbrytartribunal i Stuttgart, där amerikanernas ”ekologiska krigsbrott” och ”folkmord” i Irak dömdes. Den kände fredsaktivisten Alfred Mechtersheimer påminde sina åhörare om att utgången av krigsrättegångarna i Nürnberg hade styrts av vinnarsidan. En socialistisk politiker kritiserade Västtysklands blinda lydnad gentemot USA. Men medan högerns och vänsterns gemensamma USA-fientlighet var ganska enkel, så kunde attityderna mot Israel aldrig bli enkla. USA väckte minnen av bomber som förstörde tyska städer, av strider som utkämpades i Normandie eller Ardennerna, 35

Skuldbördan.indd 35

2010-09-02 16.21

skuldbördan av svartabörshandel och svarta amerikanska soldater som förförde tyska flickor med choklad och silkesstrumpor. Israel kunde inte frikopplas från förintelsen.

Jag hade blivit presenterad för en israel som bodde i Bonn. Här kallar jag honom för Michael eftersom han inte ville nämnas vid sitt riktiga namn. Michael var en bitter expert på de tyska skuldkänslorna. Jag träffade honom på den israeliska ambassaden, en välbefäst villa i utkanten av Bonn. Vi pratade i ett rum utan fönster med ett tomt skrivbord och affischer med israeliska landskapsmotiv på väggarna. Han var en satt, lockig man i trettioårsåldern, alltså för ung för att vara 68:a. Han var född i Ryssland, men hade kommit till Västtyskland som barn. Han var uppvuxen i Köln som den ende judiske pojken på sin skola. Det hade varit en olycklig upplevelse – han hade blivit särbehandlad. Lärare bad honom hålla föredrag inför klassen om Auschwitz. Han kom undan med bus som de andra pojkarna blev straffade för.

Jag kom att tänka på Michael när jag några månader senare läste romanen Pappa av Peter Schneider, om sonen till en tysk krigsförbrytare baserad på dr Josef Mengele i Auschwitz. Sonen klagar på hur han blev behandlad i skolan. ”Det var deras omtanke som kvävde mig. Min biologilärare bad till och med om ursäkt för att han gav mig ett dåligt betyg: Jag skulle absolut inte se det som ett straff för vad en viss släkting till mig hade gjort.

När jag struntade i mina läxor kallades jag inte lat. Det berodde på ’svåra familjeförhållanden’, sa de.”

Tyskland var sjukt, sa Michael. ”Jag tror att om man skulle ta ett EKG på en tysk, vilken tysk som helst, ung eller gammal, skulle man se hur adrenalinet rusade när man sa ordet jude.”

Och det var därför som Kuwaitkriget hade orsakat sådan panik i Tyskland, sa han. Folk hade ringt den israeliska ambassaden alla möjliga tider på dygnet och varit helt förstörda. Vissa frågade om de kunde hjälpa israeliska barn om något hemskt hände, och om de kunde ha barnen hos sig tills kriget var slut. Man hade varit 36

Skuldbördan.indd 36

2010-09-02 16.21

Krig mot västvärlden tvungen att lugna ned dem, berättade han. Sedan ryckte han på axlarna. ”Ach”, sa han med antydan till ett leende, ”det är svårt att vara tysk.”

Michael föraktade unga pacifister lika mycket som han föraktade den äldre generationen, fäderna, de skyldiga (Täter på tyska).

Den äldre generationen blev nästan alla väldigt vänligt inställda till judar efter kriget, sa han. Pastorer, borgmästare, lärare, präster, alla åkte de till Israel så fort de fick chansen. Ett märkligt rollbyte hade skett. Före kriget, sa Michael, betraktades judar som fridsamma, litteraturintresserade pacifister. Tyskarna å andra sidan hade preussisk disciplin. De var ”hårda som Kruppstål”, och så vidare. Men nu hade israelerna blivit de disciplinerade, arbetsamma krigarna. Många äldre tyskar beundrade dem för det här, lika mycket som de föraktade araberna för att de ansågs lata och smutsiga. Nu var det tyskarna som hade blivit pacifister. ”Vi israeler skrattar åt tyska soldater nu”, sa Michael.

I slutet av 1960-talet, i synnerhet efter sexdagarskriget 1967, började attityderna förändras. Många unga tyskar förkastade allt deras föräldrar stod för. De satte sig till doms över deras förflutna, hatade dem för deras tystnad och föraktade även deras filosemitism. De radikala studenterna sa sig stå på offrens sida, i synnerhet palestiniernas. De ville inte bli förknippade med de skyldiga, Täter, inte i Tyskland, inte i Vietnam, inte i Israel. De tänkte gottgöra sina föräldrars feghet. De tänkte göra motstånd. De var idealister.

De tänkte slåss för att rädda världen från en miljökatastrof. De tänkte stå emot den amerikanska konsumerismen och den israeliska militarismen. Michael sa: ”De trodde att vänsteråsikter skulle vaccinera dem mot antisemitismen.” Så när Michael ser tusentals tyska fredsdemonstranter ser han inte tusentals fredliga människor som har dragit lärdom av det förflutna – han ser ”hundra procent protestantisk tysk rigorism – aggressiv, intolerant och hård”.

I februari 1991 blev den israeliske författaren Amos Oz intervjuad om Kuwaitkriget i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Oz är 37

Skuldbördan.indd 37

2010-09-02 16.21

skuldbördan liberal. FAZ är en konservativ tidning som inte har särskilt mycket till övers för fredsrörelser, miljökämpar, vänstersympatisörer eller 68:or. Redaktörerna var för ett tyskt deltagande i Kuwaitkriget, eller åtminstone ett kraftfullt ställningstagande till stöd för de allierade. FAZ är antikommunistisk, NATO -vänlig och liberal i den europeiska 1800-talsbetydelsen snarare än i den amerikanska 1900-talsbetydelsen. En av redaktörerna är Joachim Fest som skrev en känd biografi om Hitler. Det gjordes en film av boken, som Fest tjänade mycket pengar på. Hitlerperioden framställs, i synnerhet på film, som en kollektiv galenskap, en mordisk buffaopera, en sjuk sinnesförvirring i en stor nations historia.

Fest var upprörd den här veckan. Han ansåg att Tyskland, genom att ta till en nervös pacifism i stället för att visa politisk och militär beslutsamhet, återigen hade visat att man inte hade frigjort sig från historien. Fest tyckte att Tyskland borde bli ett normalt, ansvarstagande land igen. Med det här menade han samma sak som Adenauer: en normal västmakt. Detta mål blockerades av vad han betraktade som ett instinktivt skuldmedvetet krypande, som märkligt nog resulterade i en känsla av moralisk överlägsenhet: vi som begick fruktansvärda synder ska nu gottgöra världens ondska.

Det här hindrade Tyskland från att göra sin plikt som västallierad nation. Som tysk patriot tyckte Fest att det var pinsamt, till och med förödmjukande att Storbritannien, Frankrike och USA skulle utkämpa ett krig utan aktivt tyskt stöd. När jag nämnde demonstrationerna mot kriget suckade han och sa: ”Det är Hitlers fel, alltihop.”

Amos Oz var inte riktigt FAZ-typen, för hans liberalism drar åt vänster, men i intervjun pratade han kritiskt om romantiserandet av tredje världen i europeiska och i synnerhet tyska vänsterkretsar. Han såg spår av Rousseaus dyrkan av den ädle vilden – en nästan teologisk hyllning till människor som är dömda att lida. ”Kanske”, sa han, ”är det här ett resultat av en väldigt förenklad och sentimental kristen världsbild, där offret renas av sitt lidande.”

38

Skuldbördan.indd 38

2010-09-02 16.21

Skuldbรถrdan.indd 39

2010-09-02 16.21

forskare, politiker och överlevare som ger motsägelsefulla och mer eller mindre förvrängda bilder av andra världskriget.

Vissa av de människor han träffar är slående ärliga när de konfronteras med det förflutna, andra är överraskande påhittiga när det gäller att undvika ansvarsfrågan. Dessa olika ständigt får oss att ifrågasätta vem som ska bära skuldens börda.

Buruma menar att tyskarnas vilja att göra upp med historien borde leda till omvärldens förlåtelse, medan han ställer sig mer tveksam till japanernas försök att tysta ner sin roll under kriget. Denna första svenska utgåva av reportageklassikern Ian Buruma är en av vår tids mest respekterade journalister och medverkar

Skuldbördan innehåller ett nyskrivet förord av författaren.

regelbundet i New York Review of Books, New Yorker och Guardian. Han innehar också en professur i mänskliga rättig heter och journalistik vid Bard College i New York. Natur & Kultur har tidigare utgivit Mordet i Amsterdam, Att tämja gudarna och Occidentalism, vilken han skrivit tillsammans med Avishai Margalit.

»En mycket skarpsinnig och intelligent jämförande studie» spec tator

»Fängslande och stundtals överraskande» financial times

»Klok och läsvärd» new statesman

SKULDBÖRDAN

foto: stefan heijdendael

röster låter han avslöja hur en besatthet av det förgångna

Ian Buruma

I Auschwitz, Berlin, Hiroshima och Tokyo möter Ian Buruma

Ian Buruma

SKULDBÖRDAN

hur tyskland och japan gjort upp med andra världskriget ISBN 978-91-27-12193-5

9 789127 121935

Japanerna tycker om att bli jämförda med det effektiva, rena, produktiva, disciplinerade Tyskland. Efterkrigstyskarna som vill vara mönstermedlemmar av den liberala, progressiva västerländska gemenskapen är däremot inte lika glada för att bli jämförda med Japan. … Det var … för att ta reda på hur jämförbara trauman har påverkat två väldigt olika länder, som jag skrev den här boken. Innan jag gav mig på detta företag sa min magkänsla – eller kalla det fördomar om ni vill – att människor från olika kulturer reagerar ganska likartat på liknande omständigheter. Japanerna och tyskarna har inte betett sig särskilt likartat i stort – men så har också omständigheterna, både före och efter kriget, varit väldigt olika i de två tyska staterna och Japan. Och det är de fortfarande.