Page 1


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0314-4 © Christoffer Carlsson 2010 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Hans Neleman Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2010


%44 jag ser mig själv i skyltfönstrets mörka glas. Det är så här det börjar. Bilden är vågig, osann. Mina händer, ryckiga som fåglar. Ur innerfickan på min jacka fumlar jag fram ett halvfullt paket cigaretter, drar ut en och studerar den. Sedan placerar jag den mellan läpparna och klickar igång tändaren, som om jag aldrig tvekat. Jag har inte sovit med ögonen stängda på två veckor. Jag har förmodligen inte sovit alls. Sömnlösheten har gjort mig osäker på mig själv, på min egen kropp. Börjar gå. Min mörka spegelbild följer mig ut ur skyltfönstrets kant och försvinner. På en löpsedel läser jag så ska du se ut i år . Cigaretten har en ljuvlig effekt på mig, och jag börjar långsamt bli en människa igen. Jag känner mig separerad och sval som lukten av nya pengar, fri från det som en gång var. Rörelser och tankar blir flytande. Det är så här det börjar. En busshållplats vid Gullmarsplan, vill inte ta tunnelbanan. Jag har varit ute i friheten i mindre än två timmar och nu står jag här, som vilken människa som helst, och väntar på en buss. Jag är nära att somna. Pendlandet mellan eufori och obeskrivlig trötthet är farlig, jag vet det. Jag är orakad och vill inte ens 9


tänka på hur mitt hår ser ut. Min skosula dödar cigaretten. Lukten av diesel. Busschauffören ser ut som en groda som smetat läppstift över nedre delen av ansiktet. Färden söderut går under en skymmande himmel. På sätet intill mig ligger en dagstidning med rubriken väktarligan slog till igen. Dagen är vilken dag som helst. Människorna på bussen dör bort, går av utefter vägen. När jag är tillräckligt ensam ringer jag Marko. Han är en av de idioter som svarar ”Tittut” när det ringer. ”Tittut.” ”Gissa vem.” ”Vincent.” Marko drar efter andan. ”Helvete”, väser han. I den här världen är en häktad person värre än radioaktivt avfall. Ingen vill ta i dig förrän du blivit friad från misstanke, och Marko låter genuint chockad och skrämd över att höra min röst. Det brusar i luren, som om han befann sig vid havet. ”De hade ingenting på mig”, säger jag för att lugna honom. ”Var är du?” ”Ute.” ”Ska jag möta dig?” ”Inte än.” Jag vill hem först, och se resultatet av helgens husrannsakan. Och eventuellt lägga mig ner och sova ett par dygn. ”Men du vill sätta igång, eller? Jag har grejer som väntar på dig.” Han låter stel och stressad. Jag undrar om någon håller en pistolmynning mot hans nacke. ”Visst”, säger jag. ”Precis som vanligt.” Jag avslutar samtalet och ser ut genom rutan. Världen rusar förbi som en rulle film.

10


Hemma, och jag tvekar med min dörrnyckel. Jag är nervös, av någon anledning. Ett minne från Kronobergshäktet, jag stirrar på någons svarta bokstäver i tusch. de jävlarna är ute efter mig. Efter ett par dagar inser jag att det kan vara jag själv som skrivit det. Vid det laget är jag under avgiftning. Jag har genomlidit flera nätter av horribla mardrömmar som gjort mig suicidal, och jag krälar runt i mina egna spyor. De blir mer och mer till vattenliknande galla. Förstoppningen, som morfinet orsakat, släpper och de måste släpa mig till sjukavdelningen. Jag skakar av feberfrossa, är nerskiten och nerspydd, skriker att de är ute efter mig, att de vill sätta dit mig. Jag lyckas smälla till en av vakterna i ansiktet och i våra fotspår ligger droppar av galla, blod och grönaktig, sjuk avföring. Det var inte vackert, men den blödande vakten, en köttig man med ett ansikte som en bulldogg, gav mig en blick av medlidande och lät bli att anmäla händelsen som brott, och det var jag tacksam för. En sköterska tog hand om mig, gav mig dropp och såg till att jag inte försökte svälja min egen tunga. Hon hette Lisbeth eller Elisabeth, jag minns inte namnet men jag minns att jag till och med försökte muta henne till att ge mig Ketogan, en syntetisk form av morfin som jag egentligen inte ens tycker om. Hon vägrade och jag hatade henne. Två ansträngande veckor är till ända och jag behöver lugn, sömn och någonting att göra som får mig att tänka på annat än mina egna mentala monster. De blåvita banden har dragits loss från dörren, men jag kan fortfarande se att de suttit där. Huset jag bor i, det är den sortens hus som finns i alla svenska städer. Det ligger två minuter från Björkhagens tunnelbanestation, har samma färg som min handflata och är byggt i iskall betong, fyra våningar mot him11


len och utan hiss. Människorna som bor här har namn som Pettersson, Szopek och Yang. De har familjer och barn och ibland ser jag dem på gården utanför. Trapphuset är så tyst att det inte är helt omöjligt att alla härinne utom jag har dött. Jag köpte den här lägenheten för sex månader sedan, när jag hade tjänat så mycket pengar att jag kunde lägga en handpenning på hundratusen. Dörren går upp med en viskning. Det ser ut som om en bomb har briserat i min lägenhet. Vilken idiot som helst förstår att om du langar och har ditt lager hemma så kommer du att åka dit. Nackdelen med att ha det någon annanstans är att lägenheten ser ut som en krigszon efter en husrannsakan, eftersom polisen inte hittar något. I köket har de till och med bänt upp en av plattorna i golvet, märken som ytliga sår i de intilliggande skivorna, efter vad jag gissar är en kofot. Deras desperation är tydlig. Detta får mig att le. Jag öppnar alla fönster, släpper in världen i min lägenhet. Luften härinne är rutten och ful och den friska vinden renar mitt huvud, gör mig lugn. Min bokhylla är tömd, böckerna ligger i en hög på golvet likt ett förberett bokbål. Alla kläder är utspridda framför garderoben, som fortfarande står öppen. Krossat porslin i köket. Det påminner mig om en flickvän jag hade för ett par år sedan. Hon hade en härlig porslinsfetisch. Varje gång vi bråkade kastade hon porslin efter mig. Det var ett dyrt förhållande och jag var bara tillsammans med henne för att jag kunde sno pengar av henne. Jag avslutade det genom att sluta svara när hon ringde. Sängen är vänd uppochner, benen pekar mot taket som 12


antenner och den ser ut som en död insekt. Jag börjar städa men förlorar snart intresset för projektet. Jag vänder sängen rätt, ställer upp böckerna i hyllan och stänger garderobsdörren. Att kläderna ligger framme kanske bara är praktiskt. Jag är för trött för att tänka logiskt och min hud känns elektrisk och laddad, som om jag legat för länge ute i solen. Jag stänger fönstren, fäster blicken mot himlen ett ögonblick och lägger mig sedan på rygg på sängen. Taket är inte stilla. Bilden av himlen, alldeles för stor för att kunna ta in på en och samma gång, är fastbränd på näthinnan när jag somnar. Sömnen blir till medvetslöshet, djup som en tillfällig död. Dörrklockan ringer, driver mig upp till ytan igen. Hur länge jag sovit vet jag inte. Det kan vara en kvart och det kan vara ett dygn. Marko. Hans krulliga, bruna hår är som en hundpäls och hans blick flackar fram och tillbaka. Han är klädd i en ljusgrön arméjacka, slitna jeans och kängor som ser ut att ha vadat genom gyttja. ”Fan vad fint att se dig, Vincent.” Hans ögon sveper över mig. ”Du ser trött ut.” ”Jag sover. Tror jag.” När jag blinkar till svider det bakom ögonlocken och i mitt bröst bultar hjärtat mot ryggraden. ”Jag är inte helt säker.” ”Inget är säkert när det gäller dig, Vincent”, säger Marko och jag har svårt att avgöra om han är glad över att se mig eller mest är orolig. Han låter fortfarande stressad och det irriterar mig, men han är den som ser till att jag har något att sälja. Jag måste hålla mig på god fot med honom. Mina tankar kommer sakta tillbaka till verkligheten. Han 13


håller fram ett brunt paket, stort som en skolåda och förslutet med silvertejp. ”Veckans grejer”, säger han. ”Och?” Han ler. Markos tänder är lika sneda som gravstenarna på en gammal kyrkogård och när han flinar ser det ut som en död mans gap. Ur jackfickan fiskar han fram en svart tub, stor nog att kunna innehålla en rulle kamerafilm. ”Och till dig”, säger han och lägger den i min hand. Äntligen. Två veckor är alldeles för lång tid. På tuben sitter en vit klisterlapp, med tubens innehåll beskrivet på ryska, kanske ukrainska. Jag har ingen aning om vad det står. Med viss nervositet frågar jag Marko om det är syntetiskt. Syntetiska preparat är svårare att få tag på, och därför mer åtråvärda. Sådan är logiken. Men jag tycker inte om syntetiskt morfin. Jag har tagit det ett par gånger och det enda som brukar hända är att min tunga domnar bort och jag har svårt att prata förståeligt och känna smak under flera dagar. Det kan knappast vara hälsosamt. ”Nej”, svarar han. ”Nej, det här är den gamla vanliga, goda skiten.” Jag nickar och säger att jag måste sova. Att jag inte sovit på två veckor. ”Det kan jag tänka mig.” Han nickar långsamt. ”Häktet är för jävligt.” Det får mig att skratta till, ryggradslöst. ”Som om du visste det.” Marko rycker på axlarna och slår ut med händerna. ”Jag kanske måste återkomma till dig senare ikväll”, säger han. ”Vi ska göra en grej och om det går lite snett så behöver jag nog din hjälp.” Hjälp betyder mer droger och det betyder mer pengar, vilket 14


är bra. Jag är fattigare än en könsstympad porrstjärna. ”Visst.” Marko ser ut att tveka. Han lägger huvudet på sned, ser på den svarta tuben i min hand och sedan ner i golvet. ”Så håll dig nykter”, ber han slutligen och nickar mot tuben. ”Åtminstone till imorgon.” ”Visst”, upprepar jag och rycker på axlarna. Jag stänger dörren efter honom och lägger paketet intill sängen för att komma ihåg att flytta det hemifrån så fort jag vaknar. Marko borde veta bättre än att ge mig en tub jag inte får röra. Jag tar fram en kapsel ur den och lägger mig på rygg. Blundar och väger kapseln i handen. Jag borde överväga konsekvenserna av det här men en märklig känsla kommer till mig likt en hoppfull strimma av silver på ögonlocken, och jag inser att allt snart, bara för en liten stund, kommer att kännas hanterbart. Allt kommer att ordna sig, bara jag sväljer den. Kapseln rör sig genom mitt system och min tomma magsäck svider till när morfinet finner sitt hem, någonstans i mörkret djupt inuti. Ruset, det euforiska lugnet, kommer efter vad som känns som en hel natt men inte kan vara mer än ett par minuter, tröttheten blir till lugn och jag försvinner, försvinner. Kommer till liv av att en hammare bankar sönder mina tinningar. Jag tror fortfarande att jag befinner mig i häktet och upplever den klaustrofobiska känslan av att leva i en kub. Ångesten sveper omkring mig som rök. Sedan inser jag att jag befinner mig i min lägenhet och lättnaden är obeskrivlig. Synen flimrar, ett drömfragment av min far, hans tomma ansikte, ett minne som gör att jag stelnar till. 15


Dörren. Bankandet kommer från dörren. Det är mörkt omkring mig men de få färger jag kan urskilja är chockerande skarpa. Ett vackert konstverk. Jag är fortfarande löjligt hög. Återigen stapplar jag fram till dörren och öppnar, utan att tänka efter. Marko knuffar in någon i min lägenhet, en svart gestalt. Den försvinner ljudlöst förbi mig. ”Vincent”, väser han. ”Jag sa ju till dig.” Hans andetag är tunga som en rabiessmittad hunds. Det krulliga håret glänser av regn eller svett. Eller både och. Jag ser på mina fötter, skamsen. ”Du måste ta hand om henne”, fortsätter han. ”Max en vecka, tills det har lugnat ner sig. Jag hör av mig igen så fort jag kan. Men låt henne inte gå ut, okej? Fattar du?” I det här tillståndet känns det som om jag skulle kunna göra vad som helst, bara jag får fortsätta sova. Jag kan inte kontrollera mina nackmuskler, mitt huvud sitter på en löst spänd fjäder. ”Fattar du, Vincent?” ”Va?” ”Fattar du?” ”Ja, visst.” Vad som helst, bara han går. Han ser tvekande på mig en sista gång innan han vänder sig om. När jag stänger dörren hör jag hans steg i trappan, snabba och tunga. På väg tillbaka till sängen undrar jag vad som egentligen händer, innan jag somnar igen, bara svagt medveten om att en tyst, svart siluett befinner sig i min lägenhet.

16


46` gnistor i nervtrådarna. Jag är vaken, eller åtminstone vid medvetande. Dagsljuset är starkt och gudomligt vitt. Jag har legat på min arm, den är omöjlig att använda. Har ingen kraft och inget blod i den. På tungan känner jag smaken av järn och lukten av söta kryddor och havsvatten når mina näsborrar. Jag sätter mig upp på sängen, blod rusar kittlande till armen och jag känner mig verkligen som en ny människa. I ögonvrån ser jag en snabb, skuggig rörelse, och ögonblicket därpå en person som kastar sig mot fönstret. Rörelsen har inte tillräckligt med kraft och rutan svajar bara lite. Ljudet när kroppen faller är tungt, som när någon släpper en säck gödningsmedel till golvet. Det här gör mig förvirrad. Jag reser mig upp och får svindel. Mitt minne blir oberäkneligt när jag är hög och jag lägger alltid märke till onödiga detaljer. Känslan av en skugga som svepte förbi mig i dörröppningen, rörelserna lätta som viskningar. Sedan vänds minnesbilder upp framför mig som spelkort i blackjack. Marko. Hög Vincent. Inte släppa ut henne. Kroppen på golvet vrider sig likt en döende fisk. Jag går fram till den med samma osäkerhet och bultande hjärta som en polis skulle gå in i en mördares misstänkta gömställe. Det är en ung kvinna, kanske arton eller tjugo år gammal, 17


men jag är värdelös på att avgöra en människas ålder. Håret är så svart att dagsljuset får det att glänsa i blått, och hennes hud har färgen av smutsigt guld. Och hon är bunden. Flera varv av tejp löper runt hennes fotleder och händer, en tjock remsa av silver över munnen. Silvertejp. Tystarens främsta vapen. Det är henne den kommer ifrån, lukten av söta kryddor och havsvatten. Hon har slutat vrida sig och ligger stilla på golvet. Ögonen är så mörka att de blir svarta trots ljuset, eller så är hennes pupiller så utvidgade att de trängt undan irisen. Det får mig att tänka på de bottenlöst djupa ögonen hos någon som befinner sig i krig. Hennes andning genom näsan är väsande och tung. Synen gör mig illa till mods men inte så illa som den kanske borde. ”Lugn.” Jag håller ut handen i ett stopptecken. En märklig gest men det är allt jag kan komma på. ”Jag ska hämta en sax”, tillägger jag och nickar mot köket. Eftersom polisen har varit här och dammat alla mina köksredskap efter fingeravtryck eller droger, så tar det ett tag att hitta saxen. När jag håller upp den framför henne börjar hon vrida sig igen. Bakom tejpen hör jag dämpade tjut och hon stirrar på mig som om jag hade kommit för att ta med henne till andra sidan. ”Men lugn, för fan, lugn.” Hon vrider sig så mycket att det påminner mig om när jag var femton år och skulle bada Elsa, vår kattunge. Jag funderar på att köra ner en morfinkapsel i hennes hals så att hon lugnar sig men jag vill inte slösa med dem. Till slut trycker jag ner ett knä över hennes smalben och börjar klippa genom tejpen runt fotlederna. Hon är barfota. Fötterna är små, bruna och vackert formade 18


men hon är svart under tånaglarna, som om hon har släpat dem över en åker. När jag får bort tejpen hjälper jag henne att ställa sig upp. Hennes kropp är lätt men märkligt svag, och att hålla i henne är som att hålla i ett sömnigt barn. Jag pekar på soffan och vänder en av de uppdragna soffkuddarna åt rätt håll så att hon kan sätta sig ner. Hon rör sig sakta och varje steg verkar göra ont, men hennes hållning är perfekt och oförstörd, en rät linje genom ryggen och upp i nacken.1 Jag förundras över hur tyst hon är. Hon sätter sig i soffan och den här gången håller hon lydigt fram händerna så att jag kan klippa av tejpen. Hennes fingrar är raka och långa och jag undrar om hon spelar piano. Hon verkar inte ha någon känsel i händerna. Trevande fumlar de kring tejpbiten över munnen tills hon ger upp och jag får dra loss den åt henne. Ögonblicket innan sluter hon lugnt sina ögon och när jag rycker till andas hon ut djupt, genom smärtan. Jag sätter mig på bordskanten framför soffan, en halvmeter ifrån henne. Av någon anledning är jag blyg, som om den nya tjejen i skolan har hälsat på mig i korridoren, och mitt huvud blir till gummi eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Så jag ser bara på henne. ”Vad är det här? Varför är du här?” När hon hör min röst rycker hon till och kryper upp i soffan. Hon har ben som en gräshoppa, de är långa och smala. Det enda hon har på sig är en kycklinggul, lårkort klänning och den starka färgen sticker i mina ögon. ”Vad heter du?” Hon fäster blicken ut genom fönstret. Det irriterar mig. Jag är ingen jävla barnvakt och jag har definitivt inte tid med det 19


här. Intill sängen ligger paketet med veckans varor och jag borde verkligen sätta igång, ringa mina kära missbrukare. Efter två veckor i häktet saknar jag dem nästan. ”Vad heter du?” Hennes ögon betraktar världen därute, bara hustak och blåa himlar. ”Hur känner du Marko?” Tystnad. Ingenting. Det här är hopplöst. Jag undrar om hon är autistisk, om hon kanske kan räkna kort och göra mig rik på blackjack. Jag går bort till sängen, plockar upp mobiltelefonen och ringer Marko. I soffan där hon sitter och skyddar sin egen kropp, liknar hon ett bortglömt barn. Signalerna i telefonen studsar mot en osynlig elektronisk vägg någonstans, tillbaka till mig. Inget svar. Jag går tillbaka till soffan, ser på henne och någonting i mig vrids till. ”Du påminner mig om någon jag inte sett på väldigt länge”, viskar jag och hör att min röst darrar. Det är då hon slår till mig i ansiktet, handflatan öppen och kall, och börjar springa mot dörren. Hon skriker något jag inte förstår men det låter som om hon svär, och hennes rörelser är släpiga, nästan desorienterade. De nakna fötterna dunsar i golvet och när hon kommer fram till dörren har jag redan hunnit ikapp henne. Min kind är varm och öm och jag har lust att slå tillbaka. Dörren är låst och hon fumlar med handtaget. ”Lugna dig, för helvete, jag ska inte skada dig”, skriker jag och griper henne om armarna. På väg tillbaka till soffan försöker hon sparka mig, knäa mig i skrevet, och flera gånger lyckas hon träffa rätt när hon spottar mig i ansiktet. Jag skriker någonting åt henne och kastar tillbaka henne i soffan med en kraft jag omedelbart ångrar. Men när hon hamnar där sänker sig ett 20


osynligt lugn över henne, och hon blir sittande, med blicken på sina handflator. ”Vill du vara bunden, eller?” fräser jag åt henne och pekar på de smutsiga resterna av silverremsor på golvet. Hon svarar inte och jag går för att torka mitt ansikte. ”My name is Vincent. What is your name?” Fortfarande ingenting. Ljuset är tänt, tv:n är på och maten står redo på bordet, men ingen är hemma. ”Men herregud. Vad är det för fel på dig?” Utanför mitt fönster är himlen blå som en polisskjorta och solen är ett stort, svullet öga som har glömt bort hur man blinkar. På avstånd ser jag tunnelbanan komma och gå. Jag ställer mig framför henne igen och rullar en cigarett mellan fingrarna. Överväger situationen. I ansiktet är jag fortfarande varm och öm, och jag skäms lite över att ha behandlat henne så hårt. Jag lägger handen på mitt bröst och försöker se henne i ögonen men hon vrider undan blicken hela tiden. Det ser ut som om hon vore allergisk mot mig. ”Vincent.” Jag pekar på mig själv och känner mig som en idiot. ”Vincent Franke.” Med pekfingret riktat mot henne höjer jag ögonbrynen. Ingenting. Jag upprepar det här en gång, säger mitt namn igen och ser på henne. Och så, bakom slöjan av rök som döljer hennes ögon, ser jag hur något glänser till. ”Maria.” ”Är det ditt namn? Is that your name? Maria?” Jag pekar på henne. ”Maria Magdalena”, säger hon långsamt. Jag noterar något på hennes överarm, strax ovanför armbågen. Ett fult blåmärke i mörka nyanser, stort som en knuten 21


näve. Hon har fler än ett och det kan omöjligt vara på grund av mitt grepp om henne förut. ”Vad fan?” Hon har ett ännu större blåmärke på halsen och tre på sitt ena lår. Och hennes högra öga blinkar sämre än det vänstra. Jag trodde först att det var en stor leverfläck, men alldeles under ögat har hon ett blålila märke, stort och runt som en femtioöring. ”Vad fan har h…” Jag böjer mig fram och råkar lägga handen på hennes smalben, huden mjuk och len som silke, och det får henne att rycka till som om jag just dragit fram en kniv. Jag flyttar handen till soffkudden. ”Vad fan har hänt med dig?” Ingenting. Tystnaden är överväldigande. ”Vincent.” Jag stelnar till när hon säger mitt namn. Det är nästan en viskning men har trots det en tydlig, stark klang. Jag står i köket och försöker fundera ut vad fan jag ska göra. ”Ja?” säger jag trött. Ur ett osynligt glas i handen tar hon en osynlig klunk vatten. ”Va? Ja, okej, du är törstig, jag fattar.” Jag häller upp vatten i ett glas som är så pass rent att det inte flyter omkring skit i det. Hon tar glaset med båda händerna och dricker djupa, tunga klunkar. När det är tomt återgår hon till att se på någonting utanför fönstret. Hennes mörka ögonfransar får mig att tänka på en döende nattfjärils vingar. ”Jag måste gå”, säger jag. ”Jag har saker att göra. Men du stannar här. Hallå.” 22


Jag knäpper med fingrarna framför hennes ansikte och hon ser upp på mig. Marias ansiktsuttryck påminner om någon som önskar att det kunde sluta regna. ”Jag ska gå.” Jag pekar på mig själv och ytterdörren. ”Men du stannar, okej? Jag fattar inte varför du är här. Men jag måste jobba och jag ska prata med Marko.” Maria ser ut som om jag just rabblat alfabetet för henne. Allt det här gör mig irriterad och stressad. Jag måste anstränga mig för att inte lugna mig med en kapsel morfin. Jag kan visserligen langa när jag är hög men jag blir så dum och snäll. Jag säljer allt till underpris, tar alltid lite själv och efteråt undrar jag vart både pengarna och grejerna tagit vägen, allt med ett korkat leende på mina läppar. ”Okej?” Marias ansikte avslöjar mindre än en bergvägg. De bruna ögonen blinkar intensivt, jag undrar om hon kan morsekod och försöker sända meddelanden med dem. Men förutom det, ingenting. Det är någonting med Maria, som när man känner en lukt som får någonting i huvudet att klicka till och ett minne är nära att tränga fram ur glömskan, men aldrig riktigt tar sig upp till ytan. Jag har sett henne, eller någon som henne, förut. Jag stirrar på henne tills jag märker att det skrämmer henne. Sedan skruvar jag loss låskolven på insidan av dörren så att hon inte kan ta sig ut. Eftersom hon inte verkade bry sig om att jag bor på fjärde våningen när hon kastade sig mot fönstret, har det kanske ingen betydelse. När jag låser efter mig lyssnar jag på henne med mitt öra tryckt mot dörren.

23


Jag går ut på gatan och luften härute känns förlösande för mina lungor jämfört med syrebristen i lägenheten. Vardagsljuden når mina öron från alla håll, som ett vitt brus. Jag noterar att jag fortfarande håller i cigaretten, skrynklig och sned efter att jag har snurrat den mellan mina klumpiga fingrar, men intakt. Jag låter bli att tända den. Paketet med varor i min hand är en gammal vän. Jag har redan glömt Maria och jag är redo att tjäna pengar. Jag lyfter mobiltelefonen för att ringa det första samtalet, när en silverfärgad Toyota spinner till alldeles framför mig och den bakre bildörren svingas upp. Inifrån bilen hör jag en mansröst, så lugn att jag är övertygad om att hjärtat som rösten tillhör kommer att sluta slå när som helst. ”Hoppa in, Vincent.” I mörkret inne i kupén urskiljer jag ett pekfinger som gör en kom-hit-rörelse. Fingret pryds av en stor och rund diamantring. Det blixtrar till i mitt huvud och jag ser Marias ansikte framför mig. Märket under hennes högra öga är ett exakt avtryck av ringen.

24


9789164203144  

© Christoffer Carlsson 2010 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Hans Neleman Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2010 I...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you