Page 1

Mark Billingham

Så gott som död Översättning Gunilla Roos

stockholm 2011


Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright Š Mark Billingham 2011 Engelsk originalutgüva Little, Brown Engelska originalets titel Good as Dead Omslagsdesign Imperiet Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2011 isbn 978-91-85419-68-5


Till David Morrissey och Jolyon Symonds fรถr den lysande filmatiseringen av Thorne


DAG ETT Vild av sorg


ETT

Tuggummi och choklad, kanske en flaska vatten någon av de sällsynta dagar då solen sken. En tidning att läsa på vägen till jobbet och en halvminuts meningslöst småprat medan hon väntade på att få sin växel. Inget av det var värt att dö för. Ungefär så skulle Helen Weeks tänka många gånger innan det var över. Under de timmar då hon stirrade in i det lilla, svarta hål ur vilket döden kunde komma farande fortare än det tog för hennes hjärta att slå ett slag. Eller upphöra att slå. Under de skräckfyllda dagar då tiden gick i ultrarapid, och de sömnlösa nätter som följde på dem. Medan mannen som skulle kunna döda henne vilket ögonblick som helst skrek åt sig själv bara någon meter bort, eller grät i rummet intill. Det är inte dags för mig att dö. Inte dags för mitt barn att förlora sin mor … Tuggummit var en vana, något att göra, något som hjälpte henne att låta bli cigaretterna – hon hade slutat för två år sedan när hon blev gravid. Tidningen gjorde att hon slapp titta på människorna som satt mitt emot henne på tåget. Om hon hade tur nog att få en sittplats, vill säga, och inte tvingades stå tryckt mot något fetto i billig kostym som köpte sitt rakvatten för tio pund litern. Chokladen var inget annat än ett beroende. Ett beroende som hade gjort att hon inte hade lyckats särskilt väl med sina ansträngningar att gå ner i vikt efter att hon fick sin son. Hon brukade försöka få chokladen att räcka så länge som möjligt. En bit eller två till kaffet vid elvatiden, ytterligare en bit efter lunch 9


och resten som en belöning mot slutet av dagen. Det var i alla fall tanken, men oftast hade hon ätit upp alltsammans redan innan hon hade loggat in på datorn, och om hon jobbade med något riktigt obehagligt fall redan innan den fyra minuter långa tågresan till Streathamstationen var till ända. Det var gott om obehagliga fall. Hon tog tidningen från ett ställ nära dörren i tobaksaffären och när hon kom fram till disken hade mr Akhtar redan plockat fram det tuggummi hon brukade köpa och hennes favoritcho­ klad. Han log och höll upp dem när hon närmade sig. Samma som vanligt. Deras interna skämt. ”Hur är det med lillpojken?” frågade han. Mr Akhtar var en kort, ständigt leende man som hade blivit skallig i förtid. Han bar så gott som alltid mörka byxor, vit skjorta och cardigan, men färgen på den varierade mellan blått och brunt. Helen tänkte att han förmodligen var yngre än han såg ut, men gissade på runt femtiofem. ”Fint”, sa Helen. Hon märkte att kunden som hon hade sett stå och kika på tidskrifterna när hon kom in nu gick fram och ställde sig bakom henne. Mannen, som var lång, svart och i trettio­årsåldern, hade stått och tittat upp på omslagen till några av herrtidningarna på översta hyllan och snabbt sänkt blicken till motortidningarna och livsstilsmagasinen när han fick se Helen komma in. ”Bara fint.” Mr Akhtar log och nickade och räckte fram tuggummit och chokladen. ”Men han är rätt krävande, va?” Helen himlade med ögonen och sa: ”Jo, ibland.” Det var faktiskt mer än bara fint med Alfie. Han var helt obeskrivligt underbar. Hon log när hon tänkte på hur hennes ettårige son hade jollrat glatt när hon gick med honom till dagmamman för en halvtimme sedan. Han verkade vara glad nästan jämt, men han lät henne verkligen få veta när han inte var det. Han hade inte bara ärvt Pauls ögon, utan hans humör också, hade Helen kommit fram till. Eller var det bara som hon inbillade sig? 10


”Men det är det värt, va?” ”O, ja.” ”Men det blir jobbigare längre fram, tro mig.” ”Säg inte så där.” Helen gav honom skrattande två pund och väntade på de fyrtiotre pence som hon fick tillbaka varje morgon. När mr Akhtar höll på att rota fram växeln ur kassalådan hörde hon klockan på dörren klinga. Hon såg honom titta upp och hörde de höga, kaxiga rösterna från killarna som kom in i affären. Hon vände sig om. De var tre stycken: en svart, två vita. Alla lika stöddiga. ”Varsågod”, sa mr Akhtar. Han höll fram växelpengarna, men blicken var fäst på de tre pojkarna, och hans röst var lite tunnare än den hade varit några sekunder tidigare. Innan Helen vände sig mot honom igen såg hon på när pojkarna släntrade bort till den höga kylen och skrattande och svärande öppnade dörren till den. De gillade att ha publik, tänkte Helen. ”Det ser ut att kunna bli fint väder i dag.” ”Så bra”, sa mr Akhtar. Han pratade fortfarande lågt och tittade mot kylen. ”Men det kommer inte att hålla i sig.” Helen stoppade ner mynten i portmonnän och vek ihop tidningen och lade den i väskan. Mannen bakom henne andades ut ljudligt. Det var uppenbart att han var otålig. Hon hade just öppnat munnen för att säga ”vi ses i morgon” när mr Akhtar böjde sig fram mot henne och gjorde en gest med huvudet mot pojkarna. ”Jag hatar de där jävlarna”, väste han. Helen vände sig om igen och tittade. De rotade runt inne i kylen, plockade fram burkar och stoppade sedan tillbaka dem igen. De skrattade och knuffades. En av dem stod lutad mot ett ställ med gratulationskort och bläddrade i en tidning som han måste ha plockat åt sig på vägen in. Mannen som stod bakom Helen muttrade: ”Men för tusan.” Hon var osäker på om det var för att han var frustrerad över att han fick vänta eller för att han irriterade sig på hur killarna borta vid kylen betedde sig. 11


”Hallå där”, sa mr Akhtar. Helen vände sig mot disken igen och hörde sedan pysandet från en läskburk som öppnades och såg hur mr Akhtar plötsligt blev svart i synen. ”Hallå där!” Ännu ett pysande, och nu drack två av killarna från var sin burk cola medan den tredje slängde ifrån sig resterna av tidningen och öppnade kylen för att själv ta en läsk. ”Ni ska betala för de där”, ropade mr Akhtar. ”Jag har glömt plånboken”, sa en av killarna. De två andra skrattade och slog ihop sina knytnävar. Den vite killen som hade stått och läst tidningen tömde burken i ett enda drag och knycklade ihop den. ”Och vad tänker du göra om vi inte betalar?” Han slog trotsigt ut med armarna. ”Spränga dig i luften, eller?” ”Ni måste betala.” Helen tittade på mr Akhtar. Hon kunde se hur hans käkmuskler spändes. Armarna hängde stelt utefter sidorna och nävarna var knutna. Hon tog ett litet steg åt höger så att hon hamnade i hans synfält och skakade på huvudet. Släpp det. ”Ut ur min affär!” skrek mr Akhtar. Den vite killens ögon smalnade och blicken såg död ut när han släppte tomburken och långsamt gick fram mot disken. Ena handen for snabbt ner i fickan på huvtröjan. ”Kör ut oss om du kan”, sa han. Bakom honom släppte hans kompisar sina burkar och colan skvätte fräsande ut på golvet. ”Hoppsan”, sa en av dem. Plötsligt hade Helen ingen saliv i munnen. Hon smög ner handen i väskan och slöt fingrarna kring plånboken som innehöll både pendlarkortet och polislegitimationen. Det var bara ett spel, det var hon nästan säker på. Hon behövde bara visa sin id-bricka och låta barsk så skulle de små stöddiga skitungarna sticka på direkten. ”Kolla. Usama blev så skraj att han sket på sig.” 12


Men ögonblicket efter att Helens yrkesinstinkt hade kopplats på, tog en annan, mycket starkare instinkt över. Det kunde så lätt hända att killen faktiskt hade en kniv i fickan. Hon visste att hon inte kunde ta något för givet och var medveten om hur det kunde gå för dem som försökte spela hjältar. Hon kände en närpolis i Forest Hill som för några månader sedan hade sagt åt en fjortonåring som kastade skräp på gatan. Han låg fortfarande i respirator. Hon hade fått mer än nog av den här sortens grejer för ett år sedan. Och nu hade hon barn …  ”Det kanske är din affär, men det är inte ditt land.” Mannen som hade väntat på att få betala flyttade sig närmare henne. Försökte han skydda henne eller skydda sig själv? Hur det än var med den saken andades han tungt, och när hon vände sig om såg hon att han mätte dörren med blicken och funderade på om han skulle springa ut. Försökte bestämma sig för om han skulle sticka. Precis som hon gjorde. ”Ni är ena fega jävlar när ni inte har en bomb i ryggsäcken.” Den vite killen tog ytterligare ett steg mot kassan. Han flinade och öppnade munnen för att säga något mer, men hejdade sig när han fick se hur mr Akhtar hastigt sträckte handen under disken och drog fram ett baseballträ. En av killarna vid kylen visslade och låtsades vara imponerad. ”Oj, nu får du akta dig”, sa han. Mr Akhtar rörde sig överraskande snabbt. Helen tog ett kliv mot änden av disken, men mannen bredvid henne höll henne tillbaka och hon kunde bara se på när mr Akhtar kom farande och skrek och slog vilt omkring sig med baseballträet. ”Stick härifrån. Stick!” Den vite killen backade skyndsamt, men hade fortfarande handen i fickan. De två andra killarna snodde runt och sprang mot dörren och rev ner konservburkar och flingpaket på vägen. 13


De skrek hotelser och lovade att de skulle komma tillbaka, och en av dem ropade något om att affären stank av curry. När den siste av dem hade hunnit ut på trottoaren – han skrek fortfarande och gjorde obscena gester – smällde mr Akhtar igen dörren. Han trevade i fickan efter nycklarna och låste den och stod sedan med pannan mot glaset och andades flåsande. Helen tog ett steg fram mot honom och frågade om han var okej. Därutanför sparkade en av killarna på skyltfönstret och harklade sedan upp en stor loska som han spottade på rutan. Den hade sakta börjat rinna förbi annonserna om trädgårdsskötsel, gitarrlektioner och massage när hans kompisar drog bort honom. ”Jag ska ta och ringa ett samtal”, sa Helen. ”Alltsammans blev filmat av övervakningskameran så det finns inget att oroa sig för.” Hon sneglade på den lilla kameran ovanför kassan och insåg att den med största sannolikhet var en attrapp. ”Jag kan lämna goda signalement på alla tre. Ni vet ju att jag är polis och … ” Mr Akhtar, som fortfarande stod med ryggen mot affären, började på nytt treva i fickan. ”Mr Akhtar?” När han vände sig om höll han ett vapen riktat mot dem. ”Åh, herregud”, sa mannen som stod bredvid Helen. Helen svalde hårt och försökte få benen att sluta skaka och rösten att bli stadig. ”Vad håller ni på med …?” Mr Akhtar skrek och svor när han förklarade för Helen och den andra kunden vad som skulle hända om de inte gjorde precis som han sa. Men svordomen lät tafatt i hans mun, som om den hade yttrats av en skådespelare som hade övat repliken för mycket. Som en vit lögn. ”Håll käften”, skrek han. ”Håll käften för fan, annars dödar jag er.”

14


TVÅ

”Det heter för tusan espresso”, skrek Tom Thorne. ”Espresso …” Mannen – som givetvis inte kunde höra vad han sa – talade entusiastiskt om att han aldrig skulle drömma om att börja dagen utan den där oumbärliga koffeinkicken. Han sa det anstötliga ordet en gång till och Thorne drämde handen i ratten. ”Inte expresso, din idiot. Det finns inget jäkla x i ordet …” Thorne satt i en lång bilkö i rusningstrafiken som kröp norrut mot trafikljusen vid Haverstock Hill. När han kastade en blick åt höger fick han se att en kvinna som satt bakom ratten i en sportig Mercedes stirrade på honom. Han log och höjde på ögonbrynen. ”Skit i det då”, muttrade han när hon vände sig bort. Han hade hoppats att hon kanske skulle tro att han ringde med handsfree när hon fick se att han pratade för sig själv, men det var tydligt att hon hade bestämt sig för att han var en gormande knäppgök. ”Slår vad om att du extimerar en härlig, stark expresso på morgonkvisten.” Han tryckte hårt på bilradions knappar i jakt på något annat, vad som helst, och fastnade till sist för något ljuvt och folkmusikartat, en mjuk, klar röst som sjöng en melodi som var vagt bekant. Att man skrek åt radion var förmodligen bara ännu ett tecken på att man började bli gammal, tänkte Thorne. Ett av många. Som att man började höra lite dåligt på höger öra och tyckte att det inte fanns något bra på teve längre. Och undrade varför tonåringar tyckte det var coolt att ha byxorna nerhasade till knäna. Låten tog slut och programledaren upplyste honom glatt om vilken kanal det var han lyssnade på. 15


Som att man lyssnade på Radio 2! Att ens åsikter och humör förändrades var oundvikligt, det visste Thorne, och somliga dagar kunde han till och med medge att det inte nödvändigtvis var något negativt. När förändringar skedde gradvis märkte man knappt hur de långsamt byggdes upp steg för steg, men Thorne hade svårt för dem som kom plötsligt. Hur nödvändiga de än må vara. Alltför mycket i hans liv hade förändrats nyligen, eller höll på att förändras, och han hade fortfarande svårt att hantera det. Svårt att anpassa sig. Han gasade i väg från trafikljuset med ett ryck och svor över att foten slant på gaspedalen som han fortfarande inte hade vant sig vid. Den här förbannade bilen, till exempel. Han hade slutligen bytt sin älskade BMW CSi från 1975 mot en två år gammal 5-serie, som var klart pålitligare och som han åtminstone kunde få tag på reservdelar till när det behövdes. Bilen hade varit det första och hittills enda som han hade gjort sig av med, men större förändringar än så var nära förestående. Lägenheten i Kentish Town hade varit till salu i en månad, fast han hade fortfarande en del reparationer kvar att göra och det verkade vara tunnsått med köpare. Och trots att han i flera veckor diskret hade hört sig för och snokat runt i hemlighet hade det fortfarande inte dykt upp någon lämplig tjänst på en annan rotel. Och så var det det där med Louise … Jämfört med det var alla dessa mindre angenäma förändringar i Thornes liv, hur viktiga de än kunde tyckas vara, av underordnad betydelse. Bilen, lägenheten, jobbet. Hela raddan av förändringar, och att han hade bestämt sig för att genomföra dem, var en direkt följd av det som hade hänt med Louise. Han och Louise Porter hade för ett par månader sedan slutligen gått skilda vägar efter att ha varit tillsammans i två år. Under halva den tiden hade deras förhållande varit bättre än någon av dem hade förväntat sig. Långt bättre än de flesta förhållanden där båda var poliser. Men som par hade de inte varit starka nog 16


att hantera förlusten av ett barn. Ingen av dem hade klarat av att ge den andra just den tröst som han eller hon behövde. Även om förhållandet hade haltat vidare en tid hade de lidit var och en för sig och betalat ett högt pris för det. Louise hade fullt förståeligt blivit sårad av att Thorne tycktes ha lättare att hantera främmande människors sorg, och Thorne själv hade känt skuld för att han inte hade blivit fullt så knäckt av missfallet som han tyckte att han borde. När skuldkänslorna väl hade ebbat ut och Thorne kunde tillstå hur mycket han faktiskt hade velat ha barn var det för sent för dem båda. Deras kärleksliv hade blivit mekaniskt och till sist hade det helt enkelt runnit ut i sanden. Det var Louise som slutligen tog mod till sig och sa det som behövde sägas, men Thorne hade redan vetat en tid att de var tvungna att gå skilda vägar innan de känslor som fortfarande fanns mellan dem fördunklades och blev destruktiva. De hade båda behållit sina egna lägenheter vilket gjorde de praktiska arrangemangen enkla att lösa. Louise hade tagit med sig en sopsäck med kläder och smink från Thornes ställe i Kentish Town och Thorne hade lämnat Louises lägenhet för sista gången med en kasse, några burkar öl och en låda med cd-skivor. De hade skilts med en kram, men det kunde lika gärna ha varit ett handslag. När Thorne lastade in sin kasse och sin låda i bagageutrymmet på bilen hade han kommit fram till att det nog kunde vara en god idé att ändra på en massa andra saker också. Att börja om på ny kula … Han svängde av mot Finchley och fastnade nästan omedelbart i en bilkö. Det var inte mer än några kilometer kvar, men det skulle ta honom runt en halvtimme till Hendon och Becke House, där västra polisdistriktets mordrotel hade sitt högkvarter. ”Vad tusan måste du byta jobb för?” Han hade varit ute och tagit en öl med Phil Hendricks några veckor tidigare och patologen från Manchester hade som vanligt inte dragit sig för att lufta sina åsikter. Thorne skakade på huvudet, men lyssnade i alla fall. Hendricks åsikter var de han värderade högst i frågor som hade med jobbet 17


att göra och oftast även när det rörde privatlivet, för Hendricks var det närmaste en god vän han hade. Enda vän, tröttnade Hendricks aldrig på att framhålla. ”Varför inte?” frågade Thorne. ”För att det inte är … relevant. Det är inte nödvändigt. Det är som om jag skulle obducera någon stackars sate som har blivit skjuten i huvudet tolv gånger och sedan säga att det faktum att han led av åderförkalkning och ett smärre hjärtfel kan ha haft något med dödsfallet att göra.” ”Du är full”, sa Thorne. ”Det är för mycket. Bara för att man har gjort slut med någon betyder inte det att man måste förändra allting. Bilen … självklart! Det där skrället var rena dödsfällan, och jag säger inte att det är fel att flytta till en ny lägenhet. Vi ska se till att du hittar ett mycket trevligare ställe än det där kyffet du bor i nu och jag ska gå med dig och handla lite anständiga möbler, men måste du verkligen börja leta efter ett nytt jobb också?” ”Det är en bit i det hela.” ”I vadå?” ”Att börja om på ny kula”, sa Thorne. ”Vända tag … blad. Äh, du fattar.” ”Du är fullare än jag …” Sedan hade de börjat prata om fotboll i stället och om Thornes obefintliga sexliv, men Thorne insåg att det låg något i vad Hendricks sa, och det var nästan det enda han hade tänkt på sedan dess. Även om han fortfarande ansåg att han gjorde rätt i att leta efter en ny utmaning gjorde tanken på att lämna västra polisdistriktets mordrotel honom lätt illamående. Arbetets beskaffenhet och det faktum att man alltid måste se till att hålla ryggen fri gjorde att det ofta var svårt att bygga upp äkta förtroende mellan personer som ingick i en arbetsgrupp. Thorne hade kommit att uppskatta den relation han hade till flera av de personer han jobbade med dagligen. Män och kvinnor som han tyckte om och respekterade. Det fanns förstås gott om idioter också, men ändå. Man vet vad man har, och den biten. 18


På radion höll programledaren Chris Evans på att göra honom nästan lika arg som expressomannen så Thorne stängde av den. Han slog över till cd-spelaren och scannade igenom de tio skivor han hade laddat i växlaren. När den välbekanta, smekande gitarren och de första mullrande tonerna av mannens röst hördes höjde han volymen. Johnny Cash: ”Ain’t No Grave”. ”När du nu ändå håller på att ändra på saker och ting”, hade Hendricks sagt, ”kan du ju passa på att göra något åt den där löjliga cowboymusiken.” Thorne flinade när han tänkte på det plågade uttrycket i vännens ansikte och fortsatte genom trafiken till kontoret. Han tänkte ju inte bara ta första, bästa jobb. Det kunde mycket väl dröja ett bra tag innan någon lämplig tjänst blev ledig och vid det laget skulle han kanske se annorlunda på saken. Tills vidare skulle han bara sköta sitt jobb och vänta och se vad som dök upp.

19

Profile for Smakprov Media AB

9789185419685  

9789185419685  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded