9789127025745

Hon syntes knappt bland skuggorna. Fåtöljen stod undanskymd i ett hörn och blev som ett gömställe när natten sänkte sig över staden.

Hon satt bekvämt tillbakalutad med armarna utsträckta och drev in och ut ur en behaglig dvala. Fötterna vilade på en orörlig man som låg på golvet med ansiktet neråt.

Hon tittade på klockan. Det började väl bli dags. Men hon satt så skönt och fåtöljen hade till och med öronlappar. Då var det svårt att slita sig.

Mobilen ringde. Hon suckade och efter fem signaler gav hon med sig och svarade. »Ja, hej.»

Någon frågade hur läget var. »Tack, bra.» Hon fiskade upp en cigarett. »Ja, jo, varför inte? Vi kan ses om en halvtimme.»

Vad bra. »Då ses vi.»

Efter att hon lagt på, rullade hon cigaretten mellan tummen och pekfingret. Egentligen var det dumt att röka här. Fast vad spelade det för roll? Hon tände den. Hennes ögon glimmade röda i mörkret.

En stund senare stod hon vid dörrens titthål. Trapphuset var tomt.

Ljudlöst. Hon öppnade försiktigt, smög ut och stängde dörren bakom sig. Sedan gick hon långsamt nerför trappan, och när hon klev ut i höstnatten så släckte hon cigaretten under sin stövel. I ett fönster i huset mitt emot stod en silhuett mot lampljus. Hon stoppade händerna i fickorna och betraktade den när den gled undan och släckte ljuset efter sig. Det blev svart. Snart var hon också borta. Hon lämnade inga spår efter sig.

5

NEDRÄKNING

TOLV Jag vaknar mitt i natten och är alldeles kallsvettig. Jag är ensam och det är mörkt ute. Höstvinden tjuter utanför mitt halvöppna fönster och bär med sig skriken från min dröm, som en påminnelse om att jag befinner mig i verkligheten nu. Jag gnuggar mig i ögonen. Jag känner mig lugn trots allt, och jag reser mig upp och går ut i köket för att dricka lite vatten medan jag försöker minnas.

I drömmen var jag fjorton. Vi hade rast och jag var ute i skogen för att kissa. Skolans toaletter var så äckliga att jag alltid undvek dem om jag kunde. När jag hade hittat en buske såg jag två pojkar från min klass stå med ryggen mot mig och titta ner på något. De stod stilla och verkade koncentrerade. Och plötsligt, utan förvarning, blixtrade det till framför dem – eld sköt upp från marken och de stapplade bakåt.

Den ene snubblade och föll, och då såg jag att de hade tänt på något.

Men framför allt hörde jag onaturliga skrik som skar i mina öron som naglar mot en griffeltavla, och det gjorde ont. »Helvete!» flämtade killen som fortfarande stod upp. »Vad har vi gjort?» »Det var din djävla idiotidé!» fräste den andre.

Jag såg inte vad som brann, men det skrek. Högt. Falskt. Jag kissade medan jag såg på. »Vi drar!» sa han som stod upp, och han sprang därifrån. Den andre ropade hest att han skulle vänta och snubblade efter genom löven.

Jag avslutade och gick sakta mot elden. Lågorna var glupska och sträckte sig efter kvistar och gräs, men det var fuktigt ute och det höll elden i schack. Skriken blev hesare, som om lågorna kvävde dem, och jag närmade mig försiktigt.

Ett fågelbo. Fyra ungar, oförmögna att fly, fångna i infernots hysteriska dans. De skrek, det stank av kvistar, bränt kött och fjädrar, och röken började sprida sig. Jag stirrade på fågelungarna som ryckte och skakade, en efter en bröts de ner till ben och aska, och det var först när elden faktiskt fick tag i gräset som jag reagerade. Jag stampade på de 9

nyfödda lågorna och släckte dem kvickt. Sedan sparkade jag sönder fågelboet. Snart var elden död.

Detta hände mig när jag var fjorton, och det hade gått till precis så som i drömmen. Fågelungarnas skrik kändes verkliga och ekar fortfarande i mina öron en stund efter att jag har vaknat. När jag sitter vid köksbordet och dricker vatten funderar jag över vad som hände sedan.

Det hade läckt ut i skolan, även om ingen visste att jag hade varit där och sett allting. Alla visste dock att Erik och Emil var de som hade tänt på, och skolpsykolog kallades in. Efter det blev de isolerade, kamrater fnös åt dem och flickorna grät, de gick ensamma till och från skolan. Jag minns att jag var irriterad över hur korkade Emil och Erik hade varit som inte insett att de riskerade en skogsbrand.

Jag går och lägger mig igen och blundar. Jag lyssnar ett tag på vinden utanför. Det susar i trädkronorna vilket lockar mig till att tro att jag inte bor mitt i staden, utan på landet. Drömmen hindrar mig från att somna om. Var kom den ifrån? Det här är första gången som fågelungarna har hemsökt mig i sömnen. De har återvänt, många år efteråt, som om de har något att säga mig nu.

Det blir morgon och jag går upp för att äta frukost. Medan teet kokar läser jag i tidningen att de hemlösas situation blir värre och att vi inte har pengar till vettig sjukvård. Det får mig att undra över politikers löner och deras inkompetens, fastän jag inte har någon aning om vad de tjänar eller hur svårt deras jobb egentligen är. Faktum är att vår statsminister är en pondusrik man med förmågan att få saker och ting gjorda. Så jag tänker i mönster och är vagt medveten om det, men det gör mig inte mindre frustrerad. Det här blir en vanmaktens dag, det känner jag på mig.

På vägen till spårvagnshållplatsen ser jag en risig kvinna närma sig.

Trots hennes flackande blick anar jag att hon har siktet inställt på mig. »Ursäkta mig», frågar hon slött när jag kommer nära, »men har du möjligen en krona eller två till körsbär?»

Körsbär? Jag stannar och rotar i fickan och jag hittar en femkrona som jag ger till henne. »Tack», säger hon och ser uppriktigt tacksam ut. Jag går därifrån utan att titta på henne och sitter på spårvagnen fem minuter senare.

10

Höstens blixtintåg har tvingat Göteborg att lämna sommaren bakom sig. Träden i alléerna brinner av rött och gult och löven skapar spräckliga mönster över de annars så grå trottoarerna. Gryningens molntäcke spricker upp, solen bryter igenom och värmer staden. En kall men frisk vind blåser in från havet. Folk bär halsduk och har röda kinder och de ser glada ut. Vi badar i ljus.

En ung man sätter sig bredvid mig. Han lyssnar på hög musik i sina hörlurar. Efter två hållplatser harklar han sig och spottar på golvet.

Jag säger ingenting och gör ingenting, men jag retar mig på det och dagdrömmer att jag trycker ner och gnuggar hans ansikte i spottet.

Jag kliver av och under den korta promenaden till jobbet dånar en cykel förbi och slår nästan omkull mig. Stadscyklister är dårar. Jag rycker upp dörren till kontoret onödigt hårt och önskar mig genast därifrån.

Under lunchen är jag mentalt frånvarande när mina arbetskamrater pratar och äter nudlar. Jag snappar upp enstaka bitar om någon tjej som någon av dem träffade i helgen och som han aldrig nämner namnet på. Jag har aldrig gillat honom, han ser ut som en gris och i dag grymtar han ovanligt störande, så jag går före de andra tillbaka till kontoret för att slippa se ett tryne målat över hela hans ansikte. Väl tillbaka blir jag överfallen vid vattenbehållaren av kontorets största ego, en tjej som bara pratar om sina vänner, sin pojkvän och sin garderob. Jag hör inte ett ord fast hon kallar mig för Marcus hela tiden, och när jag bara går därifrån utan att säga något så ropar hon efter mig att vi får prata mer vid tre-kaffet.

Eftermiddagens möten är förlorade i tankens dimma, och det enda som tränger igenom är min chefs röst. Han låter som ett högfrekvent pip, som tinnitus, och även om jag höll för öronen eller skakade på huvudet så skulle han tjuta vidare. Hur får man tyst på ett sådant ljud?

Jag kan inte fokusera på något. Jag är trött och frustrerad. Överallt omkring mig ser jag dumheter och de irriterar mig, men i dag känns det som om enfalden kulminerar.

När klockan blir fem tar jag en sväng förbi en konstaffär för att köpa en ram åt min flickvän, och till min fasa ser jag en situation dra närmare som jag absolut inte orkar hantera.

11

En klasskamrat.

Från gymnasiet.

Som jag aldrig hade något gemensamt med.

Jag tittar rakt fram och låtsas som om jag inte känner igen honom.

Jag orkar helt enkelt inte med fler charader i dag.

Det fungerar. Han är före mig i kassan, han betalar, han går därifrån, jag sträcker fram ramen över disken, betalar, och just när jag tror att jag är säker så känner jag hans paraply nudda vid mitt knä och jag vet att han gjorde det med flit, och jag inser att spelet är förlorat.

Jag vänder mig om. »Hallå, Marcus», säger han med ett brett leende. Han har börjat bli tunnhårig och han har en gles mustasch som bara inte fungerar.

För ett ögonblick fejkar jag tveksamhet, sedan skiner jag upp och säger: »Ahmentjenare, David. Läget?» »Jo då, bara bra. Själv då?» »Alldeles utmärkt. Handlar en ram till flickvännen.» »Ah. Målar hon?» »Nä. Men hon ramar gärna in kort och så. Hon gillar sånt.» »Ja, dom gör ju det, dom små liven.»

Ha ha ha, vi skrattar ansträngt och givetvis ska vi åt samma håll. Jag ska till NK, han ska till NK, han ska köpa dyra märkeskläder, jag ska i själva verket hem till Helena men hittade på att jag skulle till NK för det var nära och kändes som en osannolik destination för någon som David, men där hade jag fel. Vi pratar om väder och vind på vägen dit, jag får veta att han efter gymnasiet studerade juridik och numera arbetar sitt första år på en stor firma i Göteborg. »Som slav», säger han och skrattar. Jag ler tillbaka. Han frågar vad jag håller på med, jag svarar undvikande eftersom jag inte orkar förklara vad jag jobbar med, och han verkar nöja sig med det. Jag tror ändå inte han är intresserad.

Vi går in på NK och hamnar på mittenvåningen. Han ska upp och det ska inte jag, jag har bestämt mig för att ändå köpa något nu när jag blivit hitlurad och vi hamnar vid ett av många vägskäl i varuhuset. »Ja, ha det så bra då», säger han och ler svagt mot mig. »Detsamma», svarar jag och tänker att han kanske kan ta sig ur det här med värdighet ändå. Men icke. »Du», säger han.

Jag stelnar till. »Ja?» 12

»Det skulle vara kul att ta en fika någon dag. Typ nästa vecka eller så. Mest för skojs skull. Det var ju ett tag sedan.»

Sannerligen. Jag har ett standardsvar förberett, till och med ett visitkort, och jag trevar i innerfickan för att hitta det och ge det till honom. Var är det där djävla visitkortet? Vilken idiot han är. »Visst», säger jag. »Du kan ringa mig, eller så kan jag ringa dig, och så hittar vi på något. Det kunde vara kul.» Men jag hittar inte kortet och David har inget själv, så jag får tid att tänka efter och inse att jag inte orkar med det här längre jag har fått nog av sådan här skit nu räcker det jag vill inte träffa David jag vill inte fika med honom och jag borde faktiskt tala om det för honom NU! Jag slutar leta och tittar upp. David betraktar mig och hans blanka ansiktsuttryck övergår i förvåning. »Du», säger jag och är underligt neutral inför vad jag just ska göra. »Det finns väl ingen anledning för oss att träffas och fika, egentligen?»

David rynkar på pannan. »Va?» »Ja, alltså, vi hade ju ingenting gemensamt i gymnasiet, vi var aldrig riktigt bra kompisar. Det vore bara slöseri att träffas. Det är bättre att du lägger din tid på dina vänner och jag lägger min tid på mina vänner.» »Ooo-kej …» »Vad skulle vi prata om? Vi hade ju knappt något att prata om medan vi gick i samma klass i tre år.» »Tja …» David kliar sig sakta i huvudet, jag är nära att fråga om han letar efter något, men sedan verkar det som om han blir sur och han kröker på mungiporna. »Nä nä, men skit i det då. Jag ville bara ta en kaffe, ju.» Han börjar gå därifrån och säger över axeln: »Ha det så bra, då.» »Du med», säger jag och det menar jag. Jag önskar honom inget ont.

Jag vill bara inte ha med honom att göra.

Efteråt känner jag mig avslappnad. Där finns ingen ånger eller eftertanke och dagens elände rinner av mig som vatten. Jag andas lugnt för första gången på ett tag.

Det blir inget spontanköp på NK, utan jag åker direkt hem till min flickvän. Det finns inget i min lägenhet som väntar, jag bor ensam och trivs med det. Dessutom bor Helena mitt i Vasastan i en nyrenoverad 13

tvåa på Aschebergsgatan. Om man inte har bra kontakter eller är beredd att döda någon, så är det svårt att få en sådan lägenhet. Helena har bra kontakter.

Jag kliver av spårvagnen och går genom Vasaparken uppför backen.

Det har inte börjat mörkna än, men molnen har gaddat ihop sig och hänger som ett tungt, grått täcke över staden. När som helst kommer det att börja regna. Folk ser inte så glada ut längre, fukten har slutat skimra på asfalten och vinden är bara kall. Jag stannar utanför Helenas port och kisar upp mot himlen. Precis då faller den första droppen.

Helena är inte hemma så jag låser upp dörren med de nycklar hon har anförtrott mig. Hennes lägenhet är liten men smakfull, just i dag lite grå på grund av vädret men jag jagar bort det mörka genom att tända lite lampor. Lägenheten är på knappt femtio kvadratmeter, med ett modernt kök som precis rymmer ett bord för två. Vardagsrummet är stort och har trägolv, och en trevlig utsikt över parken. Helena har möblerat effektivt i grälla färger: soffan är blå, mattan under det röda soffbordet är grön och fönsterbrädorna är översållade med växter. Rummet tycks alltid skimra av något slags positiv atmosfär. Hon har placerat lamporna så att de knappt syns men alltid märks, och när man tänder dem känns rummet mysigt när det är höst och vinter, och flödande ljust under våren och sommaren.

Jag bestämmer mig för att vara lite fiffig och gör ett paket av ramen med hjälp av presentpapper som jag vet att hon har kvar från förra julen. Jag lägger paketet på köksbordet, tänder ett levande ljus intill det och går sedan in i vardagsrummet och slänger mig i soffan.

Informationsbilder från Sveriges Television som varnar för att lämna levande ljus obevakade spelas upp i mitt inre. Gardiner som brinner.

Dukar som tar eld. Fågelbon i inferno. Tur att Helena inte har något av detta i köket. Jag sluter ögonen och somnar nästan till ljudet av regn som smattrar mot fönstren.

En stund senare rasslar det i låset, Helena kommer hem och har hösten med sig. Ett par löv har fastnat på skorna, hennes långa mörka hår är blött och ligger klistrat kring huvudet och jackan är genomsur.

Hon ser på mig med sina mörka ögon genom håret och jag skymtar ett leende. »Hej!» säger hon och börjar ta av sig skorna. Höstens stormar har inte rubbat henne.

14

»Hej», svarar jag och stödjer mig på ena armbågen i soffan. »Vad mysigt att du är här. Låg du och sov?» frågar hon, samtidigt som hon får av sig andra skon. »Halvt om halvt», svarar jag.

Helena ser ljuset från köket och vänder sig dit. »Nej men …», säger hon. »Vad har du hittat på nu?» Hon går ut, jag ligger kvar, jag hör henne när hon ropar: »Jaa! Du köpte ramen! Tack!» Jag sträcker ut mig på soffan igen. Hon kommer ut i rummet, böjer sig ner och ger mig en puss. »Tack», säger hon lite mjukare. Jag ler tillbaka.

Helena är vacker. Hon är lång och har långt mörkt hår. Ibland har hon det i hästsvans, ibland i en tjock fläta och ibland i två mindre, och ibland helt utsläppt. Hennes ögon är mörkare än mina och hon har smilgropar och uppskjutna kindben som passar perfekt till den lätt rundade näsan. Läpparna är röda och hyn är vit. Alla gillar henne, hon har inga kontroversiella åsikter men kan diskutera med dem som har det, hon dömer ingen och tycks alltid veta hur man ska ta en människa. »Jag vill bli diplomat», har hon sagt och jag tror att världen skulle tjäna på det. Men just nu arbetar hon i en klädaffär på Linnégatan och verkar trivas där.

Vi ringer en pizzarestaurang som kör ut, och medan vi väntar sätter sig Helena vid datorn och spelar the Sims. Hon svär över att pappan tänder eld på huset när han försöker laga mat, medan hans barn badar i badkaret och mamman sitter på toaletten ovanligt länge. »Vad är det här för familj?» ropar hon. »Jag ska hitta en ny man åt min kvinna, den här pappan tänder ju bara eld på grejer! Och dessutom duschar han aldrig!»

Trettio minuter senare står en tonåring utanför dörren med fuktiga kartonger och blöt täckjacka. Han har hjälmen uppskjuten så att käkskyddet lutar mot pannan och håret sticker ut genom visiret.

Jag betraktar honom medan Helena rotar i sin plånbok. Varför har han hjälmen så där? Fattar han inte att han ser ut som en idiot? Frestelsen att slå handflatan i pannan på honom får mig att göra en rörelse framåt när Helena tar emot pizzorna. Stärkt av dagens konfrontation med David är jag nästan redo att gå från tanke till handling, men min ständige nemesis Förnuftet hejdar mig och det blir mest ett ryck av det hela. Killen stirrar på mig. Helena ger mig ett förbryllat leende, tackar moppekillen och stänger dörren.

15

»Vad var det där?» frågar hon när vi går in i köket. »Ingenting», svarar jag. »Bara ett ryck.»

Pizzan smakar inte fel och medan vi äter berättar Helena energiskt om sin dag. Jag slölyssnar och registrerar varje ord, men blir inte riktigt intresserad förrän hon kommer till finalen, tio minuter före stängningsdags. Ungefär samtidigt som jag snäser åt David, visar det sig. »Det kommer in en medelålders dam», berättar hon. »I handen har hon en vit tröja. Jag ser att sömmen har gått upp i axeln och jag ser också att det är en tröja av ett märke som vi inte har. Hon lägger fram tröjan på disken och frågar: ’Vad tänker du göra åt det här?’ Jag frågar efter kvitto, men hon har redan vandrat iväg med blicken och verkar knappt intresserad. ’Åh, det har jag inget. Men det här kan väl du fixa ändå, jag är ju här och handlar ofta.’»

Helena dricker lite vatten och fortsätter sedan: »Jag frågar vem som sålde den till henne. ’Var det inte du?’ frågar kvinnan. Jag svarar att vi har inte det märket och jag undrar om hon inte har köpt den i butiken längre upp, som faktiskt har det märket.» »Det hade hon förstås inte», inflikar jag.

Helena skakar på huvudet. »Naturligtvis inte. Nu vet vi båda att hon har gjort ett misstag. Härifrån kan hon fortfarande rädda sig och erkänna att hon gjort fel. Men det gör hon inte. Hon insisterar på att hon har köpt tröjan hos oss.» »Pinsamt.» »Ja. Där står vi. Jag upprepar tålmodigt att vi inte har det här märket. Men hon ger sig inte. Hon har köpt tröjan i vår affär, och hon vill prata med min chef! Hon ser på mig direkt att jag vet hur genant detta kommer bli.» Helena gör en paus. Hon skär loss en bit pizza och lutar sig tillbaka i stolen. »Gissa vad som händer», säger hon medan hon tuggar. »Gissa.»

Jag lutar hakan i handflatorna och tänker. »Hon envisas med att hon köpt tröjan hos er, blir skitsur när din chef säger att hon har fel och lovar att hon aldrig ska handla hos er mer igen.» »Fel.» Helena ler. Hon sväljer det sista. »När jag kommer tillbaka, är hon borta. Hon har tagit tröjan med sig.» »Se där.» »Samt min penna.»

Jag flämtar till. »Va? Din penna?»

16

»Visst! En helt vanlig bläckpenna, kostar tio kronor i vilken bokhandel som helst! Och hon tog den!»

Jag kan inte göra annat än skratta.

Kvällen förlöper i tevens tecken. Vi bänkar oss framför underhållningsaltaret och lyssnar till mässandet i två timmar. En del av den tiden tillbringas framför dokusåpan Penthouse, där åtta unga människor är instängda i en takvåning under obestämd tid. Våningen är enorm, flera hundra kvadratmeter, och full av små rum och trånga korridorer. De har allting utom kontakt med omvärlden, bortsett från den enda länken till livet utanför som är snabbtelefonen ut till studion. De meddelar vad de vill ha och hur de mår. Emellanåt svarar någon, men spelar de bara in sina meddelanden på ett band som snurrar med ett nästan spöklikt surr ut i högtalarna. En av deltagarna, en tjej på bara sjutton år, försökte ta sig ut efter tre dagar men det gick inte.

Dörren var låst och ingen kom för att öppna. Hon grät i ett dygn, de andra sju tröstade henne och nu verkar hon må bra igen, om än lite avslagen. De har varit där inne i en vecka totalt. »Vad går den här ut på?» frågar jag Helena, men hon vet inte. »Vad vinner man?» Det vet hon. En miljon skattefritt. Inte illa. »När får man den? Vad ska man prestera för att få den?»

Hon skakar på huvudet. »Jag är inte säker. Jag tror jag läste det någonstans.» Men hon minns inte. Vi fortsätter titta på Penthouse och en av killarna står framför en kamera inne i köket. Han är strax över tjugo och har en keps på huvudet med skärmen vänd bakåt. Ögonen är slöa och man skymtar en snus under överläppen. »Alltså …», säger han till alla som tittar, »… det är många fina tjejer här inne. Eller ja … typ fyra, då.» Han tittar lite åt sidan, som om det stod någon bakom kameran. Så skrattar han plötsligt och slutar lika plötsligt igen, och det låter gällt. »Öh … jo … förresten … Linda?» »Vem är Linda?» undrar jag. »Hans flickvän», svarar Helena snabbt. »Tyst nu.»

Han fortsätter: »Alltså … Linda … nu när jag är här inne och så … du vet … och jag vet inte när jag kommer ut … så tänkte jag att vi kanske … ja, alltså …»

Han tittar ner i golvet och glider runt med tungan under överläppen. Han lyfter på kepsen, drar ena handen snabbt genom håret ett 17

par gånger och sätter tillbaka kepsen igen. Det gäller att vara fin, nu när det är allvar. »Ja … jag tänkte att vi kunde göra slut. Typ.» Han tittar in i kameran men kan inte möta den neutrala linsens blick särskilt länge och vänder sig bort med en suck. Han trummar med fingertopparna mot varandra, sedan reser han sig upp och går därifrån. Där är Penthouse slut, bilden tonar bort i ett grått brus som rullar i några sekunder. »Att en sån idiot får gå lös», säger jag förstrött och lutar mig tillbaka i soffan. »Vad menar du?» frågar Helena. »Ja, du såg ju själv.» »Vadå?» »Du såg ju själv», upprepar jag och gör en gest mot teven. »Vadå såg?» »Men han sitter ju där och gör slut med sin tjej på bästa sändningstid.» »Vem? Var?» »Jamen, han satt ju där och äcklade sig med sin keps och … och … jaha, på så sätt. Oj, vad roliga vi är.»

Helena försöker dölja ett leende men när hon ser att jag äntligen kopplar så börjar hon skratta. Jag slår henne löst i magen med en soffkudde och försöker se tjurig ut. »Ibland är du helt borta, Marcus.» Sedan lägger hon huvudet på sned och tittar på mig. »Ska du fortsätta retas?» Jag greppar kudden. »Nej.» Hon stryker undan en lock från min panna. »Ibland undrar man. Var det kommer ifrån. Alla dina grejer.» »Härifrån.» Jag pekar på mitt huvud, skelar och räcker ut tungan.

Helena fnyser och rycker kudden ifrån mig. »Äsch, nu har du förstört allting. Nu går vi och lägger oss.»

Det händer inget mer den kvällen. Vi kryper ner, släcker och somnar. Jag drömmer inte om fågelungar den natten, men jag slår av killens moppehjälm och krossar snuset under kepskillens överläpp.

18

ELVA Till helgen kommer ett väderomslag. Sommaren vägrar ge upp och tänker gå ännu en rond mot hösten. Trots en period av kalla vindar och regn blir det plötsligt varmt och folk kan gå med jackorna av utan att frysa.

Pappa ringer på söndagsmorgonen och frågar om vi vill komma ut och grilla. Min lillasyster Malin är hemma och varken han eller mamma ska arbeta, så vore det inte trevligt att göra något tillsammans? Är Helena ledig? »Grilla?» säger jag skeptiskt. »Det är snart oktober. Man grillar i juli.» »Eller augusti», svarar min far muntert. »Och i det här fallet, i slutet av september. Det gäller att passa på, när solen är framme.» »Jag ska fråga Helena, så ringer jag tillbaka.»

Helena har sovit hos sig i natt, hon jobbade under lördagen och slog sedan runt på Avenyn med sina kompisar, förmodligen med ett par ärevarv kring kvarterskrogarna västerut som final. Klockan är över elva, så jag ringer och väcker henne utan nåd. Det går fram sju signaler innan hon svarar. »Uh … hallå?» »Hej, det är jag», kvittrar jag. »Har du sett vilket fint väder det är?» »Åååh … dra åt helvete. Jag hatar dig.»

Men hon vill gärna följa med och grilla, så jag ringer tillbaka till pappa och meddelar att vi kommer vid fyrasnåret.

Efter en halvtimme ringer mamma. »Hallå», säger hon. »Hur är det?» »Bra. Det blir grill i dag, hörde jag.»

Hon stönar kort. »Din far vägrar släppa sommaren. Han gick och köpte en gasolgrill på rea för någon vecka sedan, och nu måste han få prova den. Jag tycker det är för kallt för att grilla. Och det blåser.»

Mamma verkar trött, hon har haft ett späckat schema med en ny teveserie de producerar i Malmö och det har varit en del pendlande. För 19

henne är det nog höst i dag, man grillar inte senare än augusti och då bara i yttersta nödfall, och gasolgrillköp före vintern är rena tramset. »Nå, hur som helst», säger hon, »kan du ta med dig resväskan du har lånat av oss? Malin behöver den.» »Jaha, ska hon äntligen ut och flyga?»

Mamma skrattar till. »Ja, nu tycker dom tydligen att hon är redo.» »Jag tar med väskan. Vi ses sedan.» »Det gör vi. Hej d … vänta, förresten, kommer Helena?» »Självklart.» Det blir tyst i en sekund. »Hur så?» »Bara undrade. Hon kanske jobbade i dag.» »Butiken är alltid stängd på söndagar.» »Ja, ja. Det kan väl inte jag veta. Hon är förstås också välkommen, vi ses senare. Hej då.» »Hej.» Jag gör mig själv en kopp te och ställer mig vid fönstret. Min lägenhet är liten, en blygsam tvåa på Gråberget med enkel inredning men med fantastisk utsikt över hamnen. Jag köpte den billigt och Helena hjälpte mig att renovera den. Allt går i vitt, ljuset strålar rätt igenom och trägolvet skimrar under vackra dagar. Ibland, vid solnedgången, går jag ut på balkongen och ser eld över vattnet med fartyg kryssande mellan lågorna. Men just nu står jag vid fönstret och ser en röd bil parkera mycket nära en blå bil, så att den blå blir klämd och omöjligen kan komma ut. Föraren kliver ur, låser dörren och går visslande därifrån.

Idiotdjävel.

Lite som David. Kanske.

Förut var allting så enkelt. Saker rann av mig. Men nu har de börjat lämna ekon och jag ser saker jag inte såg tidigare. Fula saker. Saker som stör mig.

Det ringer på dörren. Jag funderar ett par sekunder på om Helena kan ha bestämt sig för att överraska mig, men hon kan inte ha hunnit hit så fort så jag masar mig fram till porttelefonen innan jag sprängs av nyfikenhet. »Jaha?» »Hej, det är Johan.»

Johan. Barndomskamraten, läkarstudenten, humanisten, dagens trevliga överraskning, som inte alls bor i närheten utan borta i Johanneberg. »Ja men hej», svarar jag. »Kom upp.»

20

»Schyst.»

En minut senare står han i dörröppningen och luktar sprit. Det mörkblonda håret är rufsigare än vanligt, skäggstubben är ett dygn gammal och skjortan är skrynkligt nerstoppad i de trendslitna jeansen. Han tar av sig sin sjabbiga rock, klipper med blå ögon och ler slött. »Hallå», säger han. »Läget?»

Jag småler. »Det är bara bra, du. Och du var ute och festade i går, eller? Du ser ut som om du kom direkt från efterfesten.» »Det är nästan sant», säger han och skrattar kort. »Bjussar du på en kaffe eller?»

Jag gör en kopp medan han sätter sig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret med halvslutna ögon. »Underbart väder i dag», säger han. »Jag var i närheten och tänkte bara titta förbi och säga hej.» »Du är alltid välkommen», svarar jag. »I närheten?» »Japp.» Han grinar. »Fest i går, vet du, hos en i klassen. Det ena ledde till det andra och det slutade hos någon åt det hållet.» Han gör en yvig gest och säger inget mer.

Jag greppar kaffekannan och säger: »Du får inte en droppe förrän du berättat allt.»

Johan skrattar. »Ge hit. Jag har inte ens ätit frukost.» »Vill du ha en macka eller något?» »Som om du skulle ha det hemma då.» »Det är Helena som saknar frukostkultur, inte jag.» »Aha. Nä, kaffe räcker.»

Jag ger honom koppen och sätter mig ner mitt emot. Han undviker medvetet min granskande blick, tystnaden blir till slut fånig och vi börjar skratta. »Men kom igen nu då!» »Äsch, det är ingenting. Det var bara en sån där grej.» »Känner jag henne? Har jag träffat henne?»

Han rynkar pannan och tänker efter. »Hmm … nej, tror inte det.

Kanske på nån fest nån gång … fast nej. Men skit i det nu. Hur är läget? Gott kaffe.»

Jag stönar och skakar på huvudet. »Ja ja, okej, säg inget då. Ja, läget är bra. Vi ska ut och grilla hos föräldrarna i dag.»

21

Johan sätter kaffet i halsen. »Grilla?» Han torkar sig om munnen med handen. »Är det din farsas idé, eller?»

Jag nickar och rullar med ögonen. »Typiskt Björn. Och din morsa är vansinnig, eller?» »Hon tar det med jämnmod. Vad kan hon säga?» »Ska Helena med?» »Det är tanken. Och Malin ska ut och flyga snart.» »Härligt! Det är hon glad för, eller?» »Det får man väl anta. Jag har inte pratat med henne själv än.»

Han nickar och dricker lite kaffe. Utanför korsar flyttfåglar den blå himlen, medan en vind drar in från havet som en påminnelse om att sommaren faktiskt ska dö. »Hälsa henne från mig», säger Johan.

Vi sitter tysta en stund, tills Johan säger: »Låt dig inte luras av solen.

Det är inte så varmt ute som det kan verka.»

Tydligen drar en skugga över mitt ansikte, för sedan frågar han: »Hur är det?» »Bra, antar jag. Det har varit en knepig vecka.»

Han tömmer det sista ur koppen. Kan man dricka kaffe så snabbt utan att dö? Tydligen. »Allt väl mellan dig och Helena?» »Jadå.» Jag reser mig upp för att hämta mer kaffe men Johan hejdar mig med en gest. »Är det din dumma chef nu igen?» fortsätter han.

Jag skakar på huvudet. »Nej, han är inte dummare än vanligt. Men du vet, regn och rusk och så, det gör ju ingen glad.» Jag borde prata med Johan om det här. Och det ska jag göra, så fort jag vet vad det här är, mer än bara en vag känsla av att allt inte riktigt är som det brukade vara. Johan trummar långsamt med fingertopparna mot bordet. Jag kan inte lura honom och det vet han.

Marcus, jag känner dig, det är något du går och funderar på men inte vill prata om.

Kanske det.

Det är bara att komma till mig när du vill prata om det.

Det ska jag göra.

Johan reser sig upp och fyller på sin kopp själv. Han står kvar, lutad mot diskbänken, och luktar på kaffet utan att dricka.

22

»Jag klarade tentan», säger han efter en stund. »Gratulerar. Då var den ur världen.» Johan fuskade på en tenta en gång och hade ångest efteråt. Det krävdes flera koppar för att lugna ner honom. Han klarade den, förstås. »Jag funderar faktiskt på att ändra mig och sikta på psykiatri som specialitet.» »Jaså, du byter igen? Skulle du inte bli ortoped? Och öron, näsa, hals före det? Hud? Och sedan …» »Så ja», avbryter Johan. »Hade du träffat vår Nils, så hade du förstått vad jag menade. Nu känns det som om jag verkligen bestämt mig.»

Det har du sagt förut, Johan. Många gånger förut. Om många saker. »Han är väldigt inspirerande», fortsätter han. »En sån som man vill hålla kontakten med, även fast kursen är över nu.» »Jag har förstått det», svarar jag. »Jaså, hur så?» »Du har pratat en del om honom.» »Han är duktig. Han ser ett stort värde i psykologiskt arbete.» Han tömmer koppen och jag vet att han kommer att gå snart. Han kör ner händerna i fickorna och tittar ner i golvet. »I dag», säger han, »kände jag när jag gick ut, att allting är väldigt bra. Ingen brådska, lite bakfull, hungrig, solen skiner. Allt det där som klyschorna säger att man glömmer bort men måste ta vara på. Saker och ting ordnar sig.» Han blundar, det ser ut som om han försöker slappna av. Sedan slår han upp ögonen igen och vänder sig mot mig. »Har du känt så på sista tiden?»

Jag skakar sakta på huvudet. »Nej», svarar jag dämpat. »Hur mår dina föräldrar, förresten?» »Vet inte. Bra, antar jag.» Han försöker låta nonchalant. »Har inte pratat med dom på ett tag.»

Telefonen ringer, den är någonstans i lägenheten, jag vet inte riktigt var. Medan jag rusar ut från köket och in i vardagsrummet börjar Johan snöra på sig skorna. När han tar på sig rocken lyfter jag luren: »Marcus.» »Hej älskling.» »Hallå gumman. Häng kvar tre sekunder.» Jag vänder mig om mot Johan, som bara ler och hittar ut själv. Han formar en lur med handen och håller den mot örat, jag nickar och vinkar snabbt. »… ra … fem …»

23

»Hallå, vad gör du?» »Jag räknar. Du sa tre sekunder, men nu har det gått fem.» »Ahmen–» »Tyst nu», avbryter hon. »Jag kommer över, jag har inte ätit frukost, jag tänkte vi kunde mysa lite tillsammans innan vi åker över till dina föräldrar. Ordnar du något tills jag kommer?» »Ugh. Marcus fixa.» »Ååh.» Hon spinner i en sekund eller två. »Du är bäst.»

När vi har lagt på, sjunker jag ner i soffan. Bilder tonar fram: mannen på spårvagnen som spottar, min grisliknande arbetskamrat, pizzabudet med moppehjälmen. Och David som hinner ifatt, ett bleknat minne av en tid som jag inte längre vill ha med att göra. Men jag klarade mig. Den här gången.

När Helena kommer sitter jag kvar i soffan. Jag har helt glömt av hennes frukost, men hon blir inte det minsta arg för det. Snarare orolig. »Marcus», säger hon bekymrat. »Hur mår du?» Hon luktar frisk luft och hennes kinder är röda. Håret är vindrufsigt, hon är osminkad men doftar svagt av parfym. »Vadå?» »Du ser hängig ut. Mår du inte bra?» Helena sjunker ner på knä bredvid soffan och stryker mig över pannan. Jag andas in henne och skakar på huvudet. »Det är ingen fara. Jag råkade slumra till lite bara och glömde din frukost.»

Helena ler och rycker på axlarna. »Asch. Kom! Vi gör den tillsammans!» Hennes goda humör smittar och jagar bort mina tanketroll.

Jag engagerar mig helhjärtat i frukosten och lyssnar när Helena berättar om alla dumheter de hittade på kvällen innan. En kille i baren hade stött på henne och till slut hade hon fått hälla vatten på honom för att han skulle fatta att han inte var önskad. En av hennes kompisar hade blivit full och bjudit alla i baren på en drink och en annan hade hittat en kille som hon hade följt med hem. »Jag har inte fått några detaljer än», fnissar Helena. Sedan byter hon spår. Hon säger att hon funderar på att skaffa katt. »Den kommer att klösa sönder din soffa», svarar jag sakligt. »Och kissa i din säng när den är sur på dig.»

24

»Inte min katt», svarar Helena. »Min katt kommer att få så mycket kärlek att den inte gör sånt.» »Jag är hur som helst emot idén», svarar jag och anlägger en stroppig min. Soffkudden träffar mig i ansiktet och kriget är ett faktum.

Ett par attacker senare brister en av kuddarna, och mellan dunregnet och Helenas skratt slappnar jag av för stunden och knuffar undan mina grubblerier.

Ett par timmar senare sitter vi i bilen på väg ut mot Näset. Här bor de som köpte tomt för länge sedan och som nu har taxerats upp så högt att deras plånböcker behöver respirator. Deras moderna grannar har tagit lån med en ekonomi som rasar om minsta spricka uppenbarar sig – ett spontant biobesök, till exempel. Här växte jag upp, bland vardagskonspirationer över häckarna. Under en vacker dag som denna, för femton år sedan, hade vi kanske vågat utmana det kalla havet och badat från klipporna vid Smithska udden, och sedan efteråt grillat korv på berget medan solen gick ner. Elden hade brunnit till långt in på natten, och vi hade inte gått hem förrän stjärnorna slocknade och gryningen kom.

Helena och jag pratar inte mycket under bilresan. Hon har rutan nervevad och sitter bekvämt tillbakalutad med ögonen slutna och låter vinden smeka henne. Vi kör förbi avfarten till min gamla skola. Jag kramar ratten hårdare. Efter en stund svänger vi in på en liten grusväg som slingrar sig upp mot mammas och pappas hus. Helena kvicknar till och blinkar trött med ögonen. Hon ler mot mig. »Är vi redan framme?»

Föräldrarnas BMW står parkerad på grusplanen. En gräsmatta sträcker sig runt deras träbruna enplansvilla in i en lummig trädgård.

På vänster sida kantar fruktträd en stig till baksidan, medan andra änden rymmer ett stenparti komplett med guldfiskdamm och små klippor. På somrarna doftar trädgården av frukt och blommor och man sövs av den ljumma vindens sus i träden; på vintrarna skimrar det av frost och is, och ett värdigt lugn vilar över tomten.

När vi kliver ur bilen slås dörren till huset upp och Malin studsar ut med armarna utsträckta. »Marcus!» jublar hon, min tjugotre år gamla lillasyster. Jag kramar om henne. »Hallå syrran», säger jag. »Fasen vad tung du har blivit. Har du gått upp i vikt?» Hon släpper taget och slår mig på bröstet.

25

»Vad dum du är», säger hon. »Hej Helena!» Hon och Helena kramas. »Hej hej», säger Helena tillbaka. »Jag hörde att du ska ut och flyga nu.» »Ja! Är det inte spännande?» Hon snor runt och ger mig en hård blick. »Har du med dig väskan?» »Nej, den har jag sålt.» »VA?» Jag suckar. »Klart jag har med mig den.» »Tur för dig det.»

Hennes standardsvar sedan jag vet inte när. När vi var yngre brukade vi retas med henne och skicka iväg henne på tokigheter bara för att hon så gärna ville vara med. Men emellanåt, vid sällsynta tillfällen, gav hon igen. Just för att man aldrig väntade sig att en blåögd liten tjej skulle kunna vara kapabel till rävlist, gick man rätt i fällan. Sedan växte hon upp, och medan mina drag var mörka som natten så var hennes ljusa som en sommardag. Blond och blåögd, kort och kurvig, rund i ansiktet och kring höfterna. De föll som käglor omkring henne, använde henne och slängde henne. Den fördömda karusellen snurrar än i dag.

Vi går runt huset och jag känner lukten av grillat kött som har legat i marinad. En granne hugger ved. Långt borta hör jag surret från en utombordare. En bris rasslar genom lövkronorna. Här brinner inga fågelungar, ingen gör slut med sin flickvän i direktsändning och jag slipper tacka nej till en pinsam invit om fika. På baksidan möts vi av en stor gräsmatta med en liten utomhuspool, små lövträd som fäller sina blad i poolen och en altan som ger utsikt över vatten och jord.

Altanen är invaderad av familjen.

Man kan inte göra annat än skratta åt min pappa. Han står vid grillen iklädd en vit kockmössa och ett stort förkläde. Vid det dukade bordet finns två olika grilloljor, tre sorters kryddor och en skål med marinad. Det är september och jag har vandrat in i en sommarbild tagen med Helenas kamera i juli. Flickorna har redan försett sig med varsin välkomstdrink som jag gissar att mamma har blandat, jag inser att det blir jag som får köra hem och jag kliver upp på altanen. Pappa vänder sig om med grillspaden i högsta hugg. »Hallå ja!» Han ler brett. »Välkomna, välkomna!» Han har jeans 26

och en tunn tröja på sig, och sandaler på fötterna. Det grå, kortklippta håret och helgens skäggstubb gör att han ser hård ut. Vilket kollegor och kritiker anser att han är.

Jag ler snett och ser mig om. »Fantastisk dag för att grilla.» Pappa skrockar och återgår till sina sysslor. Från altandörren kommer mamma virvlande, iklädd ljusa linnebyxor och en vit blus, och hon dras som en magnet till mig. »Hej, Marcus!» ropar hon och ger mig en kram. Hon luktar parfym men ser trött ut. »Vad roligt att ni kom!» »Kul att vara här», svarar jag medan hon virvlar vidare till Malin. »Malin! Hämta nu väskan från Marcus bil direkt, så du inte glömmer den. Du åker på tisdag, så du måste packa i morgon. Eller allra helst i kväll.» »Mamma», stönar Malin. »Sluta larva dig.» »Jag larvar mig så mycket jag vill.» Mamma gör en mycket kort paus, knappt en sekund, när hon vänder sig om och tittar på Helena.

Sedan hälsar hon. Det blir en snabb kram med ena armen. »Hej, Helena», säger hon. »Vad roligt att du kunde komma.» »Man tackar ju inte nej till lite grill», svarar Helena. Min far vänder sig om och höjer grillspaden. »Ja, precis! Det gäller att passa på! Vi lär inte få så här fint väder förrän nästa år igen!»

Mamma blänger på honom, men ger honom ändå en puss på kinden innan hon susar in i huset igen. Jag har stått vid altanens räcke hela tiden och betraktat scenen som en åskådare, och jag trivs med den känslan. Jag står kvar och låter skådespelet fortsätta.

Helena och Malin pratar om poolen. Malin berättar om hur vi brukade leka där när vi var små. Mamma var alltid i närheten och pappa tömde den så att vi kunde sitta ner med huvudet ovanför ytan. När Malin försökte resa sig upp, drog jag henne ofta i benen så att hon trillade i vattnet med ett förtjust rop och bad mig att göra det igen. En gång gjorde hon detsamma på mig, men då slog jag huvudet i kanten.

Malin grät medan blodet flöt ut över vattnet. Mamma lyfte upp mig och vi åkte alla fyra direkt in till Sahlgrenska. Jag blödde ner hennes kläder men hon höll i mig hårt. Den kvällen fick jag och Malin äta så mycket glass vi ville, om vi lovade att aldrig mer leka lekar i poolen som gick ut på att man trillade. Ett par år senare höll jag på att dränka 27

en kille i rent ursinne när vi hade fest i huset och föräldrarna var borta. Han hade snott pengar ur Johans plånbok och två stycken fick bända loss mina händer från hans hals för att rädda honom.

Maten börjar bli klar. Vi sätter oss kring bordet medan en kylig vind blåser genom trädgården. Helena huttrar men ler diskret när jag fångar hennes blick. Pappa uppmanar alla att ta för sig, mamma har fastnat i ett telefonsamtal och det är ingen idé att vänta på henne.

Men hon dyker upp någon minut senare med vinet, och middagen börjar på allvar.

Jag har svårt att fokusera på samtal under maten och sitter tyst. Alla pratar på och bildar ett kaos av åsikter och ämnen, och jag orkar inte sortera. Det är något annat som pockar på min uppmärksamhet men som jag inte riktigt kan se. Jag känner mig lätt förvirrad när Malin pratar om hur spännande det ska bli att vara flygvärdinna på riktigt för första gången, hon undrar om folk kommer att märka att hon är ny och om hon kommer att tappa spritbrickan när det blir turbulens.

Helena berättar om snattaren de hade i butiken för ett tag sedan, som försökte stjäla en kappa genom att ta på den i provrummet och sedan bara gå ut med den. Pappa pratar om en ny artikel han arbetar på, som handlar om medieskurkar. »Västvärldens moderna korsriddare tar hellre hand om tyranner som är i rampljuset», hävdar han, »eftersom vi vet vem skurken är och sålunda kan känna att han till slut fick på käften. Att besegra anonyma skurkar vinner man inga val med.» »Vi kanske skapar dom här medieskurkana?» påpekar Helena. »Vi låter dom vara elaka på CNN ett tag, så att vi sedan kan besegra dom.»

Pappa skrattar högt. Sedan tillägger han: »Statsministern har ställt upp på en intervju.» Spridda applåder runt bordet gratulerar pappa och han bockar artigt. »Det ska bli intressant», säger han. »Han verkar drivkraftig.» Alla håller med utom mamma, som tycker att han verkar falsk.

Samtalet glider in på Penthouse. Det visar sig att Malin följer serien med skräckblandad fascination, medan vi andra försöker ge sken av att ta avstånd från sådan smörja. »Jag gillar den för att den är annorlunda», säger hon. »Annorlunda?» fnyser pappa. »Det är ju precis som den där smörjan där dom stänger in ett gäng snorungar i ett hus och låter dom spela apa i direktsändning.»

28

»Nej, nej, det är stora skillnader. Dom bor fint och stort, dom får allt dom vill ha, ingen röstas ut, alla stannar kvar.»

Helena tittar på mig. »Marcus, frågade inte du mig häromdagen vad Penthouse egentligen gick ut på?»

Jag nickar och vänder mig till Malin. »Just det. Vad går den ut på?» »Vet inte. Man vinner rätt mycket.» Hon vänder sig till mamma. »Morsan, hur funkar det egentligen? Känner du någon som jobbar på Penthouse?» »Nej», svarar mamma kort. »Den spelas inte in i Göteborg.»

Pappa har blivit tyst. Jag märker en förändring i luften, stämningen blev plötsligt en aning tjockare, och jag måste fråga: »Men du vet väl vad den går ut på? En sån stor serie måste väl alla prata om hos er?»

Mamma ger mig en blick från sidan och tar en klunk ur sitt vinglas. »Varför då?» »Tja …» »Vi kollar upp det på nätet sedan», säger Malin. »Nu blev jag nyfiken.»

Men Helena kan inte släppa det riktigt. Hon säger till mamma: »Men den går ut på något, eller hur? Det finns ett mål, något man måste göra för att vinna?»

Mamma dricker en klunk till. »Det är väl så det brukar gå till», säger hon utan att se på Helena. »Jag vet inte, jag jobbar inte med dokusåpor.»

Jag bryter den tunga tystnaden som följer med skicklighet värdig en vardagsrumskämpe. »Helena ska skaffa katt.» »Har jag inte sagt!» svarar Helena rappt. »Kanske, sa jag.»

Mamma fnyser, pappa skrattar och Malin putar med läpparna, och medan vi dukar av luftar alla sina åsikter om katter. Efteråt, medan mamma kokar kaffe och pappa fixar efterrätt, går jag genom huset till mitt gamla rum och sätter mig en stund på min gamla säng. Planschen på Batman hänger fortfarande kvar, bredvid min samling smurfar inlåsta i ett glasskåp. På skrivbordet står en gammal Remington, som pappa gav mig när jag blev sju i hopp om att jag skulle skriva något vettigt någon gång. Och det kanske jag gör. Någon gång.

Jag hade massor med leksaker, kompisarna var ofta hemma hos mig eftersom mitt rum var störst och jag hade en bönfåtölj, och mamma kom med saft och bullar när man minst anade men mest längtade ef29

ter det. Johan åt alltid flest bullar och fick ont i magen. Hans mamma bakade aldrig, så han fick passa på när det bjöds.

Helena kommer in och sätter sig bredvid mig. Hon lutar huvudet mot min axel och lägger en arm om min hals. »Allt väl?» frågar hon. »Ja», svarar jag. »Du var väldigt tyst under middagen.» »Jag hade inte så mycket att säga.»

Hon ser på mig och verkar eftertänksam. Jag sänker huvudet och suckar lätt. Helena är taktfull nog att inte fråga en gång till.

Vi äter efterrätt. Jag pratar lite mer då, pappa frågar hur det går med karaten. »Jag tränar inte karate», svarar jag. De kan aldrig lära sig vilken sport jag tränar. »Kung fu?» säger mamma. »Eller det här man har läst om … kapoeira.» »Träningen går bra», svarar jag. »Vi lär oss att döda.» Alla skrattar, sedan berättar jag om ett projekt vi arbetar med och som de säkert kommer att se på reklampelarna snart. Pappa frågar om jag fortfarande tycker att min chef är ett svin, och jag svarar att jag aldrig har sagt att han är ett svin. Jag har bara sagt att han är en idiot. Mamma berättar om sin serie i Malmö och om sitt pendlande. Det mesta är hemligt, men hon låter ändå ivrig i det lilla hon säger. »Idén är inte unik på något sätt. Men dialogen är bra och man vill gärna veta hur det går.» »Typiskt svenskt», säger pappa. »Vi har knappt några goda berättare.

Bara producenter. Vi berättar aldrig något spännande.» Mamma bara viftar bort honom med en suck, och Helena höjer glaset i en skål. »För våra framtida svenska berättare!»

Efteråt går jag, Helena och Malin en promenad mot havet. Pappa uppmanar oss att gå ner och kasta macka vid vattnet om vi törs, en konst han lärde mig och Malin när vi var små och som vi fortfarande inte kan klå honom i. »Ibland sprang vi ikapp till båten», säger Malin till Helena och knuffar mig lekfullt med armbågen i sidan. »Marcus vann för det mesta, men om han retades för mycket kunde jag ta till mina knep.» »Kan vara bra att veta. Vilka knep var det?» »Hon fällde mig», svarar jag.

30

»Va? Bara så där?» »Han kunde slå sig rätt rejält. Men han förtjänade det alltid», säger Malin och fnittrar. »Säkert.» Helena rufsar mig i håret. »Hur som helst så har vi ingen båt här längre. Den ligger i Hjuvik nu.» »Hjuvik?» Helena vänder sig mot mig. »När hände detta?»

Jag rycker på axlarna. »Pappa tycker att folket här omkring är dumma i huvudet. Han anser att båtkulturen är bättre i Hjuvik. Så han hyr en bryggplats där istället. Dom har båtklubb och allt. Sånt gillar han.»

Solen går i moln och den riktiga kylan kommer. Snart faller ett stilla regn från den grå himlen och vi vänder tillbaka till huset. Pappa tittar på nyheterna och mamma sitter försjunken i en bok med en cigarett i handen. »Måste du röka inomhus?» muttrar jag. »Det luktar äckligt.»

Hon svarar utan att titta upp från sin bok. »Du bor inte här längre, Marcus.» Och så tar hon ett bloss.

Malin måste packa, så Helena och jag tackar för oss och ger oss av hemåt i skymningen. Vi är tysta i bilen, men plötligt ser jag avfarten till min skola ur ögonvrån och jag får en ingivelse, en omedelbar tvångstanke, och reflexmässigt vrider jag ratten åt vänster så att bilen nästan sladdar in på vägen. »Vad sysslar du med?» ropar Helena, men jag säger ingenting. Jag trycker på gaspedalen och kör uppför backen, tills den avlånga, numera slitna byggnaden tornar upp sig som en svart borg mot himlen framför oss. Bakom den breder skogen ut sig, och jag kör förbi skolan till parkeringen utanför matsalen. Där stannar jag tvärt men släpper inte ratten med händerna. »Marcus … vad är det?» frågar Helena. »Varför stannar du här?» »Jag måste kolla en grej», säger jag och går ut. Jag vänder mig inte om för att se om Helena följer efter, men jag hör hur hon öppnar dörren och stänger den igen. Jag går mot skogen, skymningsljuset glänser i fukten från regnet. Jag är någonstans i närheten av min dröm men snubblar på en rot och tappar nästan balansen. Det känns som ett slag i ansiktet, som om något försöker få mig att ta mig samman, och jag stannar upp. Svetten rinner nerför pannan, jag andas tungt och kän31

ner mig yr. Allting snurrar. Vad gör jag här? Är jag inte klok? Här finns inga fågelungar eller fågelbon och även om det gjorde det, vad skulle det spela för roll?

Jag stödjer mig med händerna mot knäna och tar ett djupt andetag.

Dags att gå tillbaka.

Helena väntar vid bilen, hon står lutad mot dörren med armarna i kors och betraktar min gamla skola. När jag kommer, tittar hon bara på mig. Hennes hår fladdrar lätt i vinden. »Vad hände?» »Jag vet inte», svarar jag. »Det där är ett djävla skitsvar.» Hon öppnar dörren och sätter sig i bilen, och vi kör hem under tystnad. Jag släpper av henne utanför hennes lägenhet med ett kort hej då utan puss, hon säger ingenting och så fort jag kommer hem så ringer jag henne. Hon har inte gått och lagt sig än. »Förlåt», säger jag. »Alltså, jag var bara tvungen att åka upp till min gamla skola.» »Och springa ut som en dåre i skogen?» svarar Helena, men hon låter inte arg. »Marcus, kom igen nu. Vad är det?»

Men berätta om drömmen då, det här är ju Helena, kvinnan som du ska kunna dela allt med, om du inte kan berätta för henne, vad är det för mening med er relation då? »Jag hade en knäpp dröm härom natten, där jag gick runt i skogen kring min gamla skola. Plötsligt var jag bara tvungen att se om det verkligen såg ut så som i drömmen. Om jag mindes det rätt.» »Skumt, Marcus. Skumt värre. Och hur såg det ut, då?»

Jag harklar mig. »Jag insåg ju, när jag väl kom dit, att jag var en idiot.

Och jag skämdes. Inför dig.» »Nej men …» Helena tinar. »Marcus, jag vet ju att du är en idiot.

Inte behöver du skämmas för det.» Är hon avväpnad? Nej, det tror jag inte. Men när vi lägger på verkar allt vara lite bättre igen och jag har åtminstone lugnat henne för stunden.

Jag går fram till fönstret och tittar ut över staden. Den ser annorlunda ut på natten; avvaktande, vakande, som om den betraktade mig.

Det är en obehaglig känsla och jag dränker den i ett glas whisky innan jag går och lägger mig.

32