9789113038506

ÖVERSÄTTNING: HANNA AXÉN

I S B N : 978-91-1-303850-6 © Hernán Rivera Letelier 2009 Norstedts, Stockholm 2012 Utgiven enligt avtal med: Guillermo Schavelzon & Asoc. Agencia Literaria www.schavelzon.com Originalets titel: La contadora de películas Översättning: Hanna Axén Omslag: Nina Leino, PdR Tryckt hos: Livonia Print Ltd, Lettland, 2012 www.norstedts.se

◆

Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

Hemma hos oss var det alltid så att pengarna kom i skritt men gick i trav, så de gånger det kom en film till Gruvbyn som far tyckte verkade bra – enbart med ledning av namnet på den skådespelare eller skådespelerska som innehade huvudrollen – skramlade vi ihop så att det precis räckte till en biobiljett och så skickades jag iväg för att se den.

När jag sedan kom hem från biografen fick jag berätta filmen för resten av familjen, som satt församlad i vardagsrummet och väntade på mig.

9

2

Det var fantastiskt att komma hem efter filmen och mötas av far och mina bröder, som alla otåligt väntade på mig, nykammade och ombytta, sittande på rad precis som på biografen.

Far satt med en boliviansk filt över knäna i husets enda fåtölj – det var parketten. På golvet intill fåtöljen reflekterades ljuset i hans rödvinsflaska och det enda glas vi hade. Läktaren utgjordes av den långa oslipade träbänk där mina bröder satt, prydligt uppradade från yngst till äldst. När deras kompisar med tiden kom att stå och kika in genom fönstret fick det bli balkongen.

När jag kom hem från biografen drack jag snabbt en kopp te (som stod och väntade på mig), och därefter började föreställningen. Jag ställde mig framför dem med ryggen mot den vitkalkade väggen, lika vit som filmduken på biografen, och 10

berättade sedan filmen ”från början till slut”, som far brukade säga. Jag gjorde mitt bästa för att inte glömma några detaljer, inte heller handlingen, dialogen eller de olika karaktärerna.

Jag borde kanske tillägga att det inte var så att jag fick gå och se filmen för att jag var husets enda kvinna och för att de – min far och mina bröder – var sådana gentlemän. Nej då, verkligen inte. Jag fick gå och se filmen för att jag var bäst av alla i hela familjen på att berätta filmer. Just så: jag var familjens skickligaste filmberätterska. Snart blev jag skickligast i hela kvarteret och med tiden kom jag också att bli skickligast i hela byn. Vad jag vet fanns det ingen i hela Gruvbyn som slog mig när det kom till att berätta filmer. Och det gällde samtliga genrer: cowboyfilmer, skräckfilmer, krigsfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer. Och naturligtvis mexikanska filmer, som var de filmer far – som kom från södra delen av Chile – tyckte allra bäst om.

Det var också med en mexikansk film, en med mycket musik och tårar, som jag erövrade titeln som familjens filmberätterska. För den titeln var man minsann tvungen att erövra.

Eller trodde ni kanske att jag fick den tack vare min vackra figur?

11

3

Vi var fem syskon i familjen. Fyra pojkar och så jag. Vi utgjorde en perfekt skala i såväl storlek som ålder. Jag var yngst. Kan ni föreställa er hur det är att växa upp med bara bröder? Jag har aldrig lekt med dockor. Däremot var jag en mästare på kula och kägelspel. Och när det gällde att döda ödlor i de övergivna salpetergruvorna fanns det ingen som jag. Tog jag sikte på en ödla så, pang, var den död.

Jag gick barfota dagarna i ända, tjuvrökte, hade skärmmössa och lärde mig till och med att pinka stående.

Man pinkar stående men kissar sittande på huk.

Och precis som mina bröder gjorde jag det lite var som helst i öknen. När vi tävlade om vems stråle som kom längst hände det faktiskt att jag vann över dem med nästan en fot. I motvind, dessutom.

När jag fyllde sju år började jag skolan. Förut12

om att jag blev tvungen att gå klädd i kjol så hade jag väldigt svårt för att vänja mig vid att kissa som flickor gör.

Svårare än för att lära mig läsa.

13

4

När far kom på idén med en tävling var jag tio år gammal och gick i tredje klass. Tävlingen gick ut på att vi syskon skulle gå på bio i tur och ordning och sedan komma hem och berätta filmen för resten av familjen. Den som gjorde bäst ifrån sig skulle sedan få gå på bio varje gång det visades en bra film. Eller en mexikansk. De mexikanska filmerna kunde vara bra eller dåliga, det spelade ingen roll för far. Men förutsättningen var så klart att det fanns nog med pengar till att köpa en biljett.

Resten av familjen fick nöja sig med att få filmen återberättad för sig hemma i vardagsrummet.

Alla tyckte att det var en bra idé och vi kände alla att vi kunde vinna. Det var inte för inte som vi, precis som alla andra ungar i Gruvbyn, brukade härma filmhjältarnas berömda poser när vi kom ut från biografen. Mina bröder kunde på pricken här14

ma John Waynes hjulbenta gång och kisande blick, Humphrey Bogarts överlägsna min och Jerry Lewis otroliga grimaser. Själv fick jag mina bröder att kikna av skratt när jag klippte med ögonfransarna som Marilyn Monroe eller härmade Brigitte Bardots flickaktiga och oskuldsfulla – liderligt oskuldsfulla – ansiktsuttryck.

15

5

Någon kanske undrar varför inte far gick på bio, åtminstone när det visades en mexikansk film. Men far kunde inte gå. Han hade råkat ut för en gruvolycka, som hade gjort honom förlamad från midjan och neråt. Sedan dess arbetade han inte. Hans sjukpension var rena struntsumman och den räckte knappt till maten.

Det säger sig självt att vi inte hade råd med någon rullstol. För att kunna förflytta honom från matbordet till sovrummet, eller från matbordet till ytterdörren – där han tyckte om att sitta och dricka sitt rödvin medan eftermiddagen gick och vännerna kom förbi – hade mina bröder tagit av hjulen från en gammal trehjuling och fäst dem på fåtöljen. Trehjulingen hade min äldste bror fått i påskpresent en gång och hjulen höll inte särskilt länge under fars tyngd utan vek sig jämt och stän16

digt så att mina bröder hela tiden fick laga dem.

Och mor? Ja, efter olyckan lämnade mor far.

Hon lämnade honom och oss, sina fem barn. Så där bara, hux flux. Därför hade far förbjudit oss att prata om henne, om den där ”näbbgäddan”, som han så föraktfullt kallade henne. ”Jag vill inte höra talas om den där ’näbbgäddan’”, sa han när någon av misstag råkade nämna hennes namn.

Därefter försjönk han i en tystnad som kunde vara i flera timmar.

17