9789152632468

Inte l채ngre nunna

1

2

Inte längre nunna Helene Hägglund

roman • cordia

3

© Helene Hägglund & Cordia 2009 Omslag & grafisk form: Margareta Brisell Axelsson Omslagsbild: Peder Hildor Tryck: WS Bookwell, Finland 2009 isbn 978-91-526-3246-8 Verbum Förlag ab • Box 22543 • 104 22 Stockholm tel 08-743 65 00 • www.cordia.se Verbum Förlag ab ger ut böcker och musik under namnen Verbum­och Cordia.

4

Innehåll Prolog, Assisi 2000 7 Vägen in 1986–1988 11 Livet innanför 1989-2000 61 Transfer 2000-2003 185 Epilog, Norrköping 2009 223 Ordförklaringar 227

5

Detta är min historia. Jag har skrivit den därför att den ville skrivas; den fanns inom mig och jag kunde inte längre vara tyst. Men att jag vill berätta min historia är inte detsamma som att de som ingår i den vill det; därför är alla namn fiktiva. Kanske känner någon igen sig, kanske inte. Jag tillägnar boken alla dessa anonyma aktörer.

6

Prolog, Assisi 2000 det började med den heliga Klara. Hon levde i Italien på 1200-talet och valde som helt ung flicka att trotsa sin adliga familjs vilja och bli nunna. Med mycket dramatik flydde hon från sitt föräldrahem på natten och sökte upp asketen Franciskus av Assisi, som under en improviserad ceremoni i kyrkan klippte av hennes vackra hår och iklädde henne nunnedräkten. När Klaras pappa, farbröder och bröder samma natt kom för att hämta hem henne med våld, klamrade hon sig fast vid kyrkans altare och blottade sitt rakade huvud för dem, så att de kunde se att hon för evigt tillhörde Gud. Då vände de hem och kun­ gjorde att hon från och med nu var död för familjen.

Nästan 800 år senare stod jag vid hennes grav inne i den lilla klosterkyrkan i Assisi – inte den grav hennes familj symboliskt hade gett henne när hon lämnade dem, utan den hon hade fått hos sina medsystrar i det fattiga bergsklostret i Umbrien – och kände hur historien blev närvarande.

Det var Klara som hade inspirerat mig att själv bli nunna, även om jag bara var nio år när min lärarinna på Rudolf Steiner-skolan berättade om henne. Då hade jag inte haft någon konkret föreställning om hur ett liv som nunna i ett nutida samhälle såg ut, men ändå ansåg jag

7

att jag nu hade uppnått det mesta av det jag hade drömt om. Jag hade levt i klostret i nästan tolv år, jag hade avgett mina högtidliga, eviga löften och därmed bundit mig för alltid vid Gud, och jag levde i kyskhet, fattigdom och lydnad. Jag bad dessutom flera timmar varje dag, jag hade mina fasta ansvarsområden och jag var sedan nästan två år tillbaka subpriorinna, vilket betydde ett nära samarbete med abbedissan.

I andras ögon hade jag kommit långt, och för några var jag till och med ett föredöme. Men varför hade jag då denna ständiga känsla av att något var fel? Att det fanns mer? Att jag inte var lycklig? Och … att jag inte älskade Gud som jag borde?

Jag blev avbruten i mina funderingar av Syster Felicia som med ryggsäcken dinglande från ena axeln kom emot mig och med ett stort leende påminde mig om att det var här klosterlivet hade börjat för mig. Underbara, alltid positiva Felicia; det syntes aldrig på henne om hon var ledsen eller på dåligt humör, för till hennes kamp för helighet hörde uppenbarligen att konsekvent uppmärksamma andra mer än sig själv. Någon gång måste jag ha berättat för henne om Klaras betydelse för min kallelse, och som vanligt kom hon nu ihåg.

Men jag var inte på humör att prata, så jag log mot henne och nickade, och sedan gick jag ut i solljuset framför kyrkan och satte mig där jag kunde njuta av utsikten.

Det var mot slutet av juni och grönskan på bergssluttningarna hade ännu inte blekts av solen; det var så vilsamt för ögonen att titta på. Tankarna kunde sväva fritt och censuren verkade ha lämnats kvar hemma i Danmark.

Vad hade blivit fel? Hur kom det sig att jag inte kände

8

mig lycklig? Stämde det verkligen vad mina andliga vägledare sa, att lyckan inte är något som man känner utan något som man beslutar?

Där framför det italienska klostret, med utsikt över de vackra umbriska bergen, började jag för första gången fundera mera kritiskt över min historia. Och även om jag först inte gillade tanken blev det uppenbart att en av nyckelpersonerna i mitt liv inte var Gud utan min abbedissa, Moder Benedicta.

9

10

Vägen in

1986–1988

11

I När jag såg henne första gången var det hennes leende jag såg. Skrattande och full av liv och vitalitet sprang hon från bilen upp mot klostret, med den vita slöjan fladdrande kring sig. Hon såg oss inte, vi var bara en grupp barn som spelade boll på gårdsplanen.

Men vi såg henne. Spelet stannade upp och vi tittade förundrat efter henne. Vi hade vant oss vid de gamla nunnorna som drev pensionatet där vi tillbringade semestern med våra familjer. Vi hade även hört rykten om den unga kvinnan från Tyskland som äntligen hade kommit till dem, efter så många och långa år där den ena efter den andra av de gamla hade gått bort utan att det kommit till nya. Nu såg vi henne: en uppenbarelse av glädje och energi. Och vi häpnade. Ingen sa något – inte heller efter att hon hade försvunnit in i klostret. Händelsen gjorde så stort intryck på oss att det inte gick att klä den i ord. Eller var det kanske bara jag som blivit berörd?

12

II Från sängen ovanför mig hördes ett fnissande; Lia hade inte alls somnat, bara låtsats somna. Jag svarade med att dra i ett hörn av hennes täcke som hängde ner över kanten på våningssängen, och det dröjde inte länge innan både hon och täcket landade på golvet framför mig. Lia hann precis sätta sig upp innan den vakthavande läraren stack huvudet innanför dörren; lärarrummet låg på våningen under oss, och lärarna påstod att den stora tavlan med Martin Luther brukade röra sig fram och tillbaka på väggen när Lia och jag stökade för mycket.

Läraren såg trött ut men även lite road. ”Vet ni inte att det är läggdags? Om ni inte har tänkt er att sova kan ni väl åtminstone vara så tysta att vi andra får göra det!”

Men han log samtidigt som han sa det och väntade inte ens på att Lia skulle resa sig från golvet innan han lämnade rummet.

Lia hade varit min rumskompis sedan jag återvänt till internatskolan efter sommarlovet. Det var hennes första år här, mitt andra, och i början trodde jag inte att vi skulle kunna trivas ihop; hon var helt enkelt för snäll. Men jag misstog mig. Tillsammans med 60 andra elever i årskurs 8 till 10 bodde vi här på ”efterskolen”, som den hette på danska, en något folkligare version av den klassiska in-

13

ternatskolan. På en efterskola fanns det endast elever som var mellan tretton och sjutton år, och nästan alla landets efterskolor hade någon särskild inriktning som attraherade just deras elever. Det kunde vara schack, idrott, fotboll, musik eller – som på min skola – religion.

Det var en missionsförening som ägde och drev skolan, och det var kanske orsaken till att inte lika många ungdomar hade skickats hit av sociala myndigheter som på andra efterskolor. Varje dag var det bibelstudier eller trosundervisning på schemat, morgon och kväll hade vi gemensam andakt och alla måltider inleddes med bordsbön. Detta verkade nog inte så attraktivt för dem som inte var vana vid det hemifrån, och merparten av skolans elever var därför ungdomar från kristna familjer som ville tillbringa en tid hemifrån på ett ställe där föräldrarna ansåg att det fanns trygga och reglerade ramar. För många av dem var bibelläsning och personlig andakt även en viktig del av fritiden, och att hitta Guds vilja med ens liv verkade vara en röd tråd i samtalen med och om honom.

Vi diskuterade ofta teologiska frågor. Som katolik tillhörde jag en minoritet på mindre än en halv procent av Danmarks befolkning, och jag var därför den enda katoliken som någonsin hade gått på skolan. Både lärare och elever kom med kritiska frågor som skulle ha gjort Luther både stolt och glad, och även om mina svar nog inte alltid var grundade i den katolska läran gjorde jag i alla fall mitt bästa för att visa mina vänner att katoliker och protestanter i grunden trodde på detsamma.

Min katolska tro hade jag fått hemifrån. Min mamma var från Ungern och hade växt upp som katolik, men som ung hade hon lämnat kyrkan för att leva ett helt vanligt

14

liv utan tillhörighet till något särskilt samfund. Först när jag var tio år hade hon återvänt till kyrkan i samband med en livskris utlöst av skilsmässan från min lillebrors pappa. Snart hade det blivit naturligt för oss att varje söndag åka till kyrkan för att delta i mässan. Jag hade dragits in i församlingslivet, deltagit i trosundervisningen och varit ministrant, men det hade känts mer som ett socialt engagemang än ett andligt. Ändå hade det hos mig fötts en viss tro på att Gud såg mig och var min vän, även om jag inte riktigt visste vad det innebar och hur det skulle kunna ha inflytande på mitt liv.

För livet kunde vara svårt för en tioåring. Efter min mammas skilsmässa från min brors pappa hade jag känt mig splittrad mellan känslan av att någon hade svikit mig och medvetenheten om att jag nu skulle hjälpa min mamma med den nya situationen. Längst inne hade jag dock förebrått henne förlusten av den styvpappa som jag hade hoppats skulle fylla luckan efter min egen pappa.

Mina föräldrar hade skiljt sig när jag var fyra år, och även om jag sedan dess hade besökt min pappa och hans nya familj nästan varje helg verkade det som att jag aldrig riktigt hade blivit en del av deras liv. Jag var på besök, en gäst.

Hemma hos min mamma hade jag gjort vad jag kunde för att vara duktig. Jag passade min åtta år yngre bror, hjälpte till med att laga mat, diska, tvätta, handla och annat som hon som ensamstående förvärvsarbetande hade haft svårt att hinna med. Och eftersom jag inte ville ge henne extra bekymmer hade jag ansträngt mig för att dölja att jag fortfarande var ledsen för att drömmen om att vara en ”riktig” familj hade gått sönder.

15

Men till slut orkade jag inte vara duktig flicka längre och blev istället en elak tonåring. Vi bråkade jämt, slogs till och med, och i skolan hade lärarna börjat uppmärksamma att jag ofta fick gå hem på grund av huvudvärk och att jag inte var så uppmärksam på lektionerna som förut. En klok skolpsykolog hade då föreslagit att jag omedelbart skulle flytta till en efterskola och min mamma följde hennes råd. Redan veckan därpå var det trettio mil emellan oss.

Och nu var jag inne på mitt andra år på skolan. Min nya rumskompis hade blivit min bästa vän, även om vi i stort sett var så olika som vi kunde bli. Medan hon var duktig, flitig, alltid väl förberedd på lektionerna, snäll mot lärarna och tillsynes tvärsäker i sin tro var jag tvärtom.

Jag gillade att provocera och att sätta mig upp mot regler och konventioner, och det hände mer än en gång att jag hämtades till föreståndaren för ett allvarligt samtal om min framtid på skolan.

Men jag blev aldrig hemskickad. Samtidigt med att föreståndaren bad mig hålla igen lite med alla kreativa påhitt på lektionerna lät han mig förstå att det inte var något fel på mig som person. Och även om jag aldrig visade det direkt betydde det oerhört mycket för mig att få höra det från honom. Även en annan lärare, Christian, verkade uppskatta mig som jag var. Han och hans fru öppnade sitt hem för mig, där jag fick vara som en storasyster för deras fem barn. Oavsett när jag dök upp var jag välkommen, och när de andra eleverna åkte hem på helgbesök fick även jag notera mitt namn i hemreseprotokollet, packa min väska och vandra över gräsmattan

16

till tjänstebostaden för att tillbringa helgen hemma hos Christian och familjen.

Lia kom från ett traditionellt kristet hem, och redan från början gjorde det intryck på mig hur självklart det var för henne att Gud skulle vara den som bestämde över hennes liv. Oavsett vad vi pratade om fanns Gud med som en möjlig lösning. Några gånger störde det mig – det kändes så naivt att alltid lägga över ansvaret på honom – men för det mesta kände jag även lite avund. Så lätt livet skulle vara om det inte var jag utan han som styrde det.

Men i kväll pratade vi inte så mycket allvar. Medan Lia satt på golvet och tuggade på ett mariekex härmade jag några av killarna från vår klass. Den enes sätt att prata, den andres näsa som påminde hemskt mycket om en potatis, och den tredjes ögon som tillsammans med hans ansiktsfärg ledde tankarna till smågrisarna på hans pappas gård. Lias skratt var mycket karakteristiskt och jag fick flera gånger försöka dämpa henne genom att lägga en kudde över huvudet på henne, medan smulorna från kexen spreds ut över den redan illa åtgångna heltäckningsmattan.

Vi pratade även om min stora kärlek. Han, som jag visste att jag passade perfekt ihop med, men som inte ville ha mig därför att Gud – som han sa – på något sätt hade visat honom att vi inte fick fortsätta vår relation.

En vecka hade vi varit ihop, sedan förlorade han sin fred med Gud och gjorde slut. Fruktansvärt ont hade det gjort, men nu var det över. Jag fick ju inte ifrågasätta Guds plan, bara lära mig att acceptera.

Nu kunde Lia och jag sitta och fnissa över dagens händelser: Han, som förut inte ville ha mig, hade plötsligt

17

visat sig svartsjuk därför att jag hade börjat umgås med hans rumskompis. Och vi skrattade åt hans ansiktsuttryck; han hade absolut inte gillat att han nu verkade ha förlorat sin förstaposition. Och jag kände en blandning av triumf och hämnd, gentemot både honom och Gud. De kunde inte slå ut mig.

Den natten gav Lia och jag varandra ett löfte. Även om vi för tillfället var singlar och det verkade vara en omöjlig dröm att den vi tyckte om också skulle vara den som tyckte om oss, så skulle vi – om det ändå lyckades någon gång i framtiden – vara med och fira varandras bröllop. För bröllop, det verkade vara den största och viktigaste festen i livet.

18