Page 1

arvet fr책n bagdad


ARVET FRĂ…N

BAGDAD Hur det grekiska vetandet bevarades och berikades

INGMAR KARLSSON

HISTORISKA MEDIA


Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2014 Faktagranskning: Jan Hjärpe Sättning: Åsa Björck Kartor: Fugazi form, www.fugaziform.se Omslag: Design för Livet Omslagsbild: Den första kända teckningen av ögats muskler publicerades omkring år 860 i Hunayn ibn Ishaqs tio avhandlingar om ögat. Här en kopia från 1197.

Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-141-1


innehåll

Förord  7 1. Vishetens hus i fredens stad  13 2. Lärdomsgestalterna och vetenskaperna  47 3. al-Andalus – utopi eller varnande exempel?  95 4. Visdomsfloderna  139 5. Sicilien – de döpta sultanernas ö  171 6. Vad gick fel?  201 Ordförklaring  239 Litteratur  245 Personregister  249


förord

Två myter har under många århundraden varit återkommande i den europeiska antiislamiska och antiarabiska retoriken. Än i dag används de när främlingsfientliga partier­och skribenter lägger fram sina skräckbilder om Europas framtid. Den ena är föreställningen att biblioteket i Alexandria, där världens vetande en gång var samlat, förstördes när kalifen Umar erövrade staden år 642. Umars motiv ska enligt legenden ha varit att de grekiska klassiska skrifterna var överflödiga om de överensstämde med Koranen. Om de å andra sidan stred mot Allahs ord måste de förstöras. Bokrullarna påstås även ha använts som bränsle i stadens 4 000 badinrättningar under sex månader. Dessa uppgifter är grundlösa och härrör från medeltida pamfletter mot islam som spreds i Europa under korstågen. Trots att den brittiske antikhistorikern Edward Gibbon redan på 1700-talet avfärdade dem lever traditionen om de muslimska arabernas kulturella illdåd kvar i modern hist­ orieskrivning. Den historiska sanningen är att de koptiska kristna i Egyp7


arvet från bagdad

ten betraktade muslimerna som befriare från ett grekisk-ortodoxt förtryck. ”Ismaels söner befriade oss från grekerna, som plundrade våra kyrkor och kloster”, skriver en koptisk munk i en krönika. Biblioteket var dessutom förstört långt före den muslimska erövringen, men säkra uppgifter om exakt när och hur detta skedde saknas. Enligt den grekiske historikern Plutarchos (46–120) var det Julius Caesar som år 47 före Kristus låg bakom för­ ödelsen. I samband med strider mellan Caesars älskarinna Kleopatra och hennes bror Ptolemaios VIII ska Caesar ha flytt från Egypten och då satt eld på den egyptiska flottan. De brinnande skeppen drev sedan in mot hamnen och antände flera byggnader. Det finns uppenbara källkritiska problem med denna version, som nedtecknades först 150 år efter Julius Caesars vistelse i Alexandria. Varken samtida författare, som Cicero, historikern, filosofen och geografen Strabon – som en tid bodde i Alexandria – eller Julius Caesar själv, nämner att biblioteket skulle ha förstörts. Det gör däremot Seneca den yngre, som i mitten av första århundradet efter Kristus hävdade att 40 000 bokrullar – en mindre del av biblioteksbeståndet – brann upp i samband med Julius Caesars flykt. Det är emellertid obestridligt att biblioteksverksamheten fortsatte efter Caesars tid. På 70-talet efter Kristus skickade till exempel den romerske kejsaren Domitianus delegater till Alexandria för att göra kopior av böcker som skulle förvaras i biblioteken i Rom. När kejsar Aurelianus år 272 slog ner ett uppror i Alex8


förord

andria förstördes stora delar av palatsområdet och då gick förmodligen ett stort antal böcker till spillo. År 391 stängde den kristne patriarken Theophilos de tempel i Alexandria där biblioteket, eller snarare biblioteken, låg inhysta. Men även efter denna händelse drabbades biblioteket av interna kristna dogmstrider. Till en del kan bibliotekets förstörelse också ha en naturlig förklaring. Böckerna var skrivna på papyrus, ett känsligt material med en livslängd på högst 200 år i ett klimat som det alexandrinska. Behovet av tillsyn av gamla rullar och tillverkning av nya kan ha blivit övermäktigt och biblioteket kanske helt enkelt negligerades av det romerska styret. De antika bokrullarna från Alexandria är alla borta, men biblioteket som idé har levt vidare genom århundradena. En modern variant, Bibliotheca Alexandrina, ritad av det norska arkitektkontoret Snøhetta och invigd år 2003, ligger i dag vid strandpromenaden (Cornichen) i Alexandria, endast ett hundratal meter från vad som påstås ha varit den ursprungliga platsen. Vårt grekiska antika arv förstördes således inte av ”primiti­ va muslimer”. I stället står vi i tacksamhetsskuld till den abba­sidiska dynastin i Bagdad, där muslimska och kristna lärde under senare delen av 700-talet och under 800-talet översatte de klassiska grekiska verken till arabiska. Den från Tusen och en natt kände kalifen Harun al-Rashid (783– 809) gav översättningsverksamheten högsta prioritet. Han kom att förkroppsliga två hadither, det vill säga levnadsregler som tillskrivs profeten: ”Sök kunskap från vaggan till gra9


arvet från bagdad

ven” och ”Sök kunskap även om det för dig ända till Kina”. Han sände sina emissarier över den då kända världen för att leta upp gamla grekiska manuskript, och med hjälp av lärda syrisk-ortodoxa och nestorianska kristna – förfäderna till våra dagars assyrier/syrianer – översattes dessa till arameiska och sedan arabiska. Översättningsarbetet genomfördes efter strikt vetenskapliga metoder och med källkritik som ledstjärna. De ursprungliga texterna kommenterades, kritiserades och försågs med tillägg. De arabiska abbasiderna blev på så sätt de egentliga arvtagarna till den grekiska kultur som vi i dag så ofta refererar till. Det var de som räddade och förvaltade de klassiska grekiska verken som, via det muslimska Spanien, senare fördes vidare till Europa, där de i sin tur översattes till latin. Den andra myten är att frankernas kung Karl Martell – för övrigt en av hjältarna i Anders Behring Breiviks fantasivärld – räddade Västerlandet från undergång när han år 732 i ett slag vid Poitiers, ett tjugotal mil sydväst om Paris, besegrade en muslimsk styrka. Men muslimerna eller ”saracenerna”, som de kallades, drevs inte ut ur Europa eller ens över Pyrenéerna efter slaget. Muslimska förband höll sig kvar ett hundratal år i Provence innan de trängdes tillbaka och återvände till den iberiska halvön som varit utgångspunkten för deras erövringståg. Där kom sedan muslimska statsbildningar att existera i nästan 800 år. Till Andalusien – det muslimska Spanien – lockades lär10


förord

da män från Bagdad och i deras bagage fanns de klassiska grekiska verken och det tänkande de själva utvecklat. Västeuropa saknade högre utbildningsinstitutioner, men i städer som Sevilla, Córdoba och Granada växte det fram lärdoms­ säten med undervisning i filosofi, juridik, litteratur, matematik, medicin, astronomi, geografi och historia. Toledo blev även efter den kristna återerövringen ett centrum för översättningar av vetenskaplig litteratur från arabiska till latin och där samlades vetgiriga män från hela Europa. Sicilien spelade också en viktig roll i kunskapsöverföringen och för den italienska renässansens uppkomst. De spår som det arabiska styret i Spanien lämnat efter sig märks inte minst i de europeiska språken. Fyra procent av de engelska orden har arabiskt ursprung men störst är av historiska skäl inflytandet på spanskan där vart femte ord beräknas ha arabiska rötter. Även vårt eget språk har influerats av arabiska och vi använder dagligen ord med arabiskt ursprung utan att vara medvetna om det. Ett syfte med denna bok är att visa hur vårt klassiska grekiska kulturarv bevarades och utvecklades och hur det fördes vidare till Europa, ett annat att ta död på de ihärdiga myterna om ”den västerländska civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den muslimska”, för att citera Silvio Berlusconi, och att belysa historielösheten i den islamofobiska och antiarabiska propaganda som nu sprids i Sverige och övriga Europa. På ett sätt som vi inte kunnat föreställa oss bara för några decennier sedan är denna berättelse i dag också en del av 11


arvet från bagdad

den svenska historien genom den nyckelroll som de nestorianska och syrisk-ortodoxa kyrkornas medlemmar – eller assyrier och syrianer i dagens svenska språkbruk – spelade i denna process. Ingmar Karlsson Lund i april 2014

12


1

vishetens hus i fredens stad

Historisk bakgrund Det var i Alexandria, under tidigt 200-tal före Kristus, som drömmen om det allomfattande vetandet först fick fäste och världens alla böcker samlades under ett tak, och det var här som man för första gången utarbetade standardutgåvor av äldre texter. Historien om hur detta klassiska grekiska arv, som vi så ofta och gärna åberopar oss på, tillvaratogs, förvaltades, utvecklades och fördes vidare till Europa är ett tidigt exempel på konsekvenserna av kopplingen mellan religion och politik. Den 28 oktober år 312 sägs en händelse ha inträffat som förändrade kyrkans och världshistoriens gång. Under ett slag norr om Rom ska nämligen den romerske kejsaren Konstantin ha sett ett kors framträda på himlavalvet med inskriften In hoc signo vinces (I detta tecken skall du segra). Konstantins omvändelse efter denna syn följdes ett år se13


arvet från bagdad

nare av det så kallade ediktet i Milano. Genom detta blev den kristna religionen officiellt tolererad. Dess anhängare beräknas vid tiden ha utgjort endast omkring tio procent av befolkningen i romarriket. År 324 beslöt Konstantin att flytta imperiets centrum från Rom till den grekiska staden Byzantion vid Bosporen, det trånga sundet mellan Medelhavet och Svarta havet. Där lät han bygga en ny stad, Konstantinopel. Motiven var både religiösa och politiska. Det gamla Rom var alltför associerat med hedendom och förföljelse av kristna för att kunna vara huvudstad i det på kristendomen grundade imperium som föresvävade Konstantin. Kristendomen blev nu statsreligion och kejsaren försökte knyta samman kyrka och stat genom att framtvinga en doktrinär enhet inom den unga kyrkan, som var splittrad i olika uppfattningar, framför allt i frågan om Jesu natur. Arius, en präst i Alexandria, hade fått allt fler anhängare till sina teser att Sonen måste vara av en annan natur än Fadern och att Kristus var en skapad varelse, om än en idealmänniska som var överlägsen vanliga dödliga. Han ordnade därför treenigheten – Fadern, Sonen och den helige Ande – hierarkiskt i olika grad av helighet. Arius och hans anhängare hade visserligen uteslutits ur kyrkans gemenskap, men stödet för dem växte snabbt i den östra rikshalvan. En första huvuduppgift för Konstantin blev därför att ta itu med denna så kallade arianism. För att återupprätta endräkten inom kyrkan sammankallade han därför år 325 ett kyrkomöte i Nicaea, våra dagars 14


vishetens hus i fredens stad

Iznik, beläget ett tiotal mil öster om huvudstaden på den asiatiska sidan av Bosporen. Omkring 220 biskopar deltog. På grund av denna stora uppslutning har mötet kommit att betraktas som det förs­ ta ekumeniska. Det leddes av Konstantin själv, ”såsom en himmelsk Guds budbärare”, för att citera en av de närvarande biskoparna. Tron på en hierarkisk treenighet stämplades som kätteri. I stället fastslogs tesen om homoousios, det vill säga att Fadern och Sonen är ett och samma väsen, ”sann Gud av sann Gud”. Kyrkan kom dock snart att drabbas av nya tvister. Nu kom frågan att gälla hur föreningen av den mänskliga och gudomliga naturen i Kristi person skulle definieras. Jesus var ju uppenbarligen född av en kvinna och hade varit männi­ ska. Fördelningen av det mänskliga och det gudomliga blev därför föremål för mycket teologiskt disputerande. År 428 valdes Nestorius, präst i Antiokia – där enligt Apostlagärningarna den första kristna församlingen utanför Palestina grundades – till ny ärkebiskop i Konstantinopel. Efter sin upphöjelse hävdade han att Kristus hade två skilda och självständiga, men nära förenade naturer som inte fick sammanblandas: en gudomlig och en mänsklig. Motiveringen var att Gud inte kan ha en mor, eftersom en skapad varelse inte kan föda skaparen. Maria hade fött en människa, och i denna hade Gud tagit sin boning. Såsom Gud bor i ett tempel bor Gud i människan Jesus, hävdade Nestorius. Maria kunde därför på sin höjd kallas för Christotokos (Kristusföderska) och inte Theotokos (Gudaföderska), som fastslagits i Nicaea. 15


arvet från bagdad

Denna lära om Kristi två naturer – dyofysitismen, efter grekiskans dyo, två, och physis, natur – blev huvudtemat för ett kyrkomöte i Efesus år 431. Nestorius gick som förlorare ur detta och avsattes som patriark för sina kätterska teorier. I stället fastslogs att Kristus var en ”gudamänniska” som i sig förenade den gudomliga och mänskliga naturen. Nestorius anhängare sökte sig nu bort från Bysans och in i persiskt kontrollerade områden. Där upprättade de ett teologiskt centrum i Nisibis, våra dagars turkiska gränsstad Nusaybin, mitt emot den syriska staden Qamishly, som i modern tid varit centrum för den assyrisk/syrianska utvandringen till Sverige. Nestorius uppfattning visade sig vara nära nog identisk med de mesopotamiska kristnas. Denna kyrka, som varit fast organiserad under namnet Österns kyrka sedan början av 300-talet, lösgjorde sig från rikskyrkan under en synod i Seleukia-Ktesifon, vid nedre Tigris, år 499. Patriarken erkändes som kyrkligt överhuvud och alla biskopsdömen besattes med anhängare till Nestorius. Från mitten av 500-talet antog man namnet den nestorianska kyrkan. Den första kyrkosplittringen var därmed ett faktum, men de kristologiska stridigheterna upphörde inte. Endast tjugo år senare uppstod en ännu häftigare kontrovers. Patriarken i Alexandria, Kyrillos, hävdade att den mänskliga naturen hos Jesus så helt uppgått i den gudomliga att man endast kunde tala om en gudomlig natur. Gud sades ha inkarnerats i Jesus. Därför är det Gud som föds, dör och uppstår genom Jesu liv, och Maria är således Guds moder. Kristi gudomliga 16


vishetens hus i fredens stad

natur har helt tagit över hans mänskliga, menade Kyrillos. Denna lära kom att kallas den monofysitiska (ennaturläran). Under ett nytt kyrkomöte i Efesos, år 449, som gått till historien som rövarkonciliet, lyckades de monofysitiska anhängarna med mutor och fysiskt våld få sin tes accepterad. Följden blev att ett nytt kyrkomöte sammankallades år 451, i Chalkedon, på den asiatiska sidan av Bosporen – numera stadsdelen Kadıköy i Istanbul. Under detta antogs följande formulering om Kristus: Han är en och samme Son, fullkomlig i mänsklighet, sann Gud och sann människa bekänd i två naturer utan sammanblandning, oföränderlig, odelbar, oskiljbar; skillnaden i naturer­na är på intet sätt upphävd på grund av enheten. Tvärtom­är de typiska egenskaperna hos vardera naturen bevarade och båda förenas i en enda person och i en enda gestalt.

Denna formulering kom att accepteras huvudsakligen i de grekisktalande provinserna av imperiet. Den arameisktalande befolkningen i Syrien hade sedan länge fått nog av Konstantinopels politiska övermakt. Att dessutom påtvingas en bysantinsk teologi lade ytterligare sten på börda. Mangrant vägrade därför de syriska biskoparna och prästerna att acceptera dessa nya teser. För att undkomma det politiska förtrycket riktade­ nu­­­­­­­­­­­­­­­­­­ även de kristna i Syrien blickarna österut mot de persisk­ kontrollerade territorierna. Här kom Jakob Zanzalus (500– 17


arvet från bagdad

578) att spela en avgörande roll. I 35 år reste han oförtröttligt runt i dessa områden och lade grunden för vad som i dag är den syrisk-ortodoxa kyrkan, efter hans gärning även kallad den jakobitiska. På grund av motståndet mot Bysans betraktades de syrisk-ortodoxa och nestorianerna som politiskt ofarliga av perserna, och deras missionsverksamhet gynnades dessutom av det gemensamma språket, ara­meis­ kan. I de kloster och lärosäten som dessa kyrkor upprättade sysselsatte man sig emellertid inte bara med de kyrkliga dogmerna. Man strävade också efter att tillägna sig grekisk filosofi och vetenskap, och klassikerna i dessa ämnen översattes i stor omfattning till syriska, det arameis­­ka kyrko­ språket. Nisibis blev ett av den tidens stora lärdoms­säten och fick många efterföljare, från Mosul, i norra Meso­potamien, till Gundeshapur, i västra Persien. När kejsar Justinianus år 529 lät stänga filosofiskolan vid akademin i Aten, med motiveringen att lärdom inte kunde undervisas av ”personer som var nedsmittade med de oheliga hellenernas vansinne”, lämnade sju framstående filosofer staden och begav sig i stället till den persiske kejsaren Chosroes, i Gundeshapur. Därmed bröts de sista länkarna i vad som kommit att kallas Den gyllene kedjan, som sträckte sig tillbaka till Aristoteles Lyceum och Platons Akademi. I Gundeshapur grundades en nestoriansk akademi för studier av de grekiska tänkarna och av både teologisk och profan vetenskap. Även här översattes många grekiska verk 18


vishetens hus i fredens stad

till syriska, som var det liturgiska och litterära språket också för den nestorianska kyrkan. När muslimska styrkor från den arabiska halvön under 600-talet drog fram över Mesopotamien, Syrien och Egypten hälsades de som befriare från det bysantinska politiska och religiösa förtrycket. Berättelser, kanske apokryfiska, beskriver hur soldaterna i den bysantinska armén fick kedjas samman för att inte desertera. Vid belägringen av Damaskus, år 636, sände den syrisk-ortodoxe biskopen ett hemligt meddelande till den muslimske befälhavaren om att stadens östra port var dåligt försvarad, varpå de muslimska styrkorna försågs med stegar för att ta sig över stadsmuren. Krönikören al-Baladhuri (död 895) ger följande beskriv­ ning: Biskopen som försett Khalid ibn al-Walid med föda under början av belägringen brukade uppehålla sig på muren. En gång kallade Khalid på honom, och när han kom hälsade Khalid på honom och talade med honom. Biskopen sade: Abu Suleiman, Din sak blomstrar och Du har ett löfte till mig att uppfylla. Låt oss göra en överenskommelse om denna stad. Därefter lät Khalid hämta bläckhorn och pergament och skrev: I Guds den Barmhärtiges namn. Detta är vad Khalid beviljar invånarna i Damaskus om han släpps in: Han lovar dem säkerhet till deras liv, egendom och kyrkor. Deras stadsmur skall inte rivas ned, inte heller skall någon muslim inkvarteras i deras hus. På detta ger vi dem en 19


arvet från bagdad

pakt med Gud och beskydd av profeten, kalifen och de troende. Så länge de betalar personskatt skall inget annat än gott vederfaras dem.

Efter erövringen delades den stora katedralen – som stod på samma plats som våra dagars Omayyadmoské – i två delar. Ena hälften förblev kyrka, medan den andra förvandlades till moské. De hedniska stammarna på den arabiska halvön hade tidigare tvingats välja mellan islam och svärdet, men när islams maktställning konsoliderades och de arabiska arméerna ­avancerade i områden bebodda av folk som också trodde på en Gud, ändrades denna politik. Judendomen och kristendomen betraktades som systerreligioner och deras anhängare som ahl al-kitab, (bokens folk), eftersom de, liksom muslimerna, var monoteister med egna heliga skrifter. Judar och kristna tilläts därför att utöva sin tro även om de inte var likaberättigade utan måste betala särskild skatt. Stöd för denna politik fanns i sura 5:73 i Koranen: De, som tro, och de, som äro judar, sabierna och de kristna, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen och handla rättskaffens, över dem skall förvisso ingen fruktan råda, och de behöva ej vara bedrövade.

Den snabba expansionen ställde erövrarna inför en rad problem. Hur skulle de erövrade områdena styras? Skulle de be20


vishetens hus i fredens stad

folkas med utvandring från den folkfattiga arabiska halvön, eller skulle man plundra dem och dra sig tillbaka? Hur skulle man i så fall få in de eftersträvade skatteintäkterna? Mot slutet av 600-talet hindrade till och med vissa muslimska härskare kristna och judar att konvertera till islam, eftersom det skulle innebära drastiskt minskade inkomster för statskassan. Hur skulle erövrarna, som hade nomadbakgrund, kunna styra över jordbrukarsamhällen, som behövde en helt annan styrelseform än deras nomadiska stamsamhälle? Hur skulle de kunna samla in skatter om inte de existerande administrativa systemen lämnades intakta? De första kaliferna – ledarna av det nya samfundet och profetens ställföreträdare – insåg att de inte skulle kunna styra det väldiga område de erövrat utan de inhemska folkens samtycke. Alternativet, att lösgöra de små arméstyrkorna och låta dem bli administratörer, hade resulterat i kaos. Lösningen blev att skapa vissa större garnisonsstäder, som Basra och Kufa, i våra dagars södra Irak, och Fustat, föregångaren till Kairo, och endast ha mindre styrkor i städer som Damaskus och Jerusalem samt i persiska centra som Merv och Rayy, i våra dagars Iran. De nya arabiska härskarna var i första hand intresserade av att kontrollera centralregeringen i varje provins och att beskattningssystemet fungerade. Toppskikten i de gamla persiska och bysantinska administrationerna ersattes, men resten av förvaltningen förblev i stort sett intakt. I stora delar av de erövrade områdena var folken länge 21


arvet från bagdad

omedvetna om att de hade bytt härskare. De visste kanske att de nya herrarna kallade sig muslimer och gradvis fick de inblick i den nya religionen. För dem som inte var bosatta i städer som Damaskus och Basra eller bodde i Nilens delta ändrades livet därför inte drastiskt. En gång om året dök kanske främmande människor upp för att utkräva skatt, men så hade också skett under det tidigare bysantinska och persiska styret. Skattebördan blev nu dessutom mindre betungande än den varit under tidigare härskare. De kristna visste att de måste betala skatt till någon, och snart insåg de att muslimerna tillät dem att utöva sin egen tro och inte påtvingade dem en i Konstantinopel fastställd religiös doktrin. Övergången till islam skedde med vissa undantag relativt harmoniskt och fredligt och tog i många trakter flera år­ hundraden – allt i enlighet med Koranens bud: ”Inget tvång i religionen.” Ännu 200 år efter erövringen beräknas mindre än tio procent av befolkningen i Egypten ha övergått till islam, och först vid mitten av 900-talet var en majoritet av befolkningen muslimer. Koranen uppmanar läsaren att utnyttja sina intellektuella färdigheter för att reflektera över universums skapelse. I vers 59.14 sägs till exempel: ”De som inte tror är de som inte använder sitt intellekt.” En grundläggande tanke i den heliga skriften var att kunskap behövdes för att förstå Guds skapelse och alla fenomen runt omkring oss. Mänsklig nyfikenhet var därför en av drivkrafterna bakom den snabba expansionen, och 22


vishetens hus i fredens stad

tidigt insåg de muslimska härskarna att kunskap fanns att hämta hos de kulturer som erövrades. I dessa strävanden fann de också stöd i en rad hadither – utsagor av profeten: Sök efter kunskap även om det för Dig ända till Kina. Den som följer kunskapens väg kommer Gud att visa vägen till paradiset. Den lärdes bläck är heligare än martyrens blod. Det ljus en lärd man sprider jämfört med den som bara är troende är som en fullmånes ljus jämfört med alla stjärnors. Skaffa Er kunskap, den som äger sådan kan skilja rätt från fel; den visar vägen till himlen; den hjälper oss i öknen och i ensamheten och när vi är utan vänner. Den är vår vägvisare till lyckan; den ger oss styrka i olyckan; den är en prydnad för vänner, ett skydd mot fiender.

De nya muslimska härskarna kom nu i kontakt med de nestorianska och syrisk-ortodoxa kloster och lärdomscentra där grekisk filosofi och naturvetenskap studerades och vårdades. De intresserade sig framför allt för de delar av det gamla grekiska vetandet som de ansåg var av praktisk nytta. Till en början främst medicinska och astronomiska arbeten, det senare inte minst därför att astrologin spelade stor roll i det dagliga livet, men också för att kunna fastslå riktningen mot Mecka vid bönestunder. Intresset väcktes för att översätta dessa verk till arabiska, 23

9789175451411