Page 1

Jag blundar tills jag finns


marie bjรถrk


Jag blundar tills jag finns Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Marie Björk © Omslagsdesign: Cornelia Runehammar Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn 2014 ISBN: 978-91-7577-060-4


Till mormor och morfar, tack fรถr att ni finns!


Om du åkte upp i rymden, ställde dig på Mars och kikade ner mot jorden, så skulle jorden kännas väldigt fjuttig. Som att det som hände där egentligen inte spelade någon roll. Det är så Sandra brukar göra. Liksom förflytta sig dit, långt bort till Mars, och titta ner. Plötsligt finns knappt jorden, verkligen inte Sverige, och allra minst Gävle.


Ibland tror jag att jag har fått en stroke. Jag har läst om hur det kan börja i en kroppsdel, att den känns krusig och bortdomnad. Det är precis den känslan jag får i foten när strumpan liksom hasar sig över gränsen, från hallen och in till köksgolvet. Redan i strumptyget känns det, och letar sig sedan vidare från foten och upp i hela benet. Frågan är om det inte skulle vara bättre om jag i det läget fick en stroke? Om jag kunde falla ihop på golvet, och visa med precis hela kroppen att jag var väldigt illa ute. Ibland tar jag upp min astmamedicin, trots att jag egentligen inte behöver, och drar in några djupa doser, så att det hörs och syns. Men min astma leder inte till någon reaktion, det är därför jag nu börjat hoppas på en stroke. Jag kan se det framför mig. Hur det först börjar med den där känslan i strumpan, foten, som sedan leder upp till benet, och hur jag anar vad som ska hända. Och sedan faller jag bara, hårt mot golvet. I en duns som inte kan ignoreras. Till en början försöker de nog att ignorera, men sedan när jag inte reser mig upp, när jag ligger livlös på golvet i en onaturlig och oskön ställning, då kommer de sakta att förstå. 9


Mamma kommer långsamt att lyfta blicken från spisen. Hon kommer att fortsätta att hålla ett krampaktigt tag om den gulnande plastsleven som borde ha slängts för länge sedan, kanske rör hon lite tafatt i grytan eller vad det nu är hon lagar. Förmodligen är det kycklinggryta, hon vägrar att lyssna på mig när jag berättar hur kycklingarna tvingas lida, instängda och hoptryckta, med avklippta näbbar för att de inte ska picka sönder varandra fullständigt i den klaustrofobiska paniken. Med plastsleven i handen kommer hon att titta på mig, först bara lite snabbt, medan hon suckar för att visa att hon tycker att jag överdriver, sedan kommer hon sakta släppa sleven. Men hon hinner inte säga något förrän pappa väser: ”Gör något då, Anita, ser du inte hur hon håller på?” Så kommer han att säga, med den där argrösten. Och mamma kommer att skruva lite på sig, rycka lite i jumpern som är aningen för kort och alldeles för urtvättad. Till slut kommer även hon att säga åt mig, lite mer i falsett än pappas röst: ”Sluta upp nu, Sandra. Att du alltid ska hålla på!” Så kommer hon att säga. Men jag kan inte sluta. Jag har fått en stroke som är så allvarlig att det inte spelar någon roll om de skriker åt mig. Kanske hör jag dem skrika, men kroppen är som i en annan kropp, i en annan människa, oförmögen att röra sig. Och då, när det slutligen går upp för dem att det har hänt något allvarligt och att de inte tagit mig på allvar, kommer de att säga förlåt. Kanske förstå att allting var deras fel.

10


Strokefantasin gör mig en smula hoppfull. Ni anar inte vad som kan hända om ni inte skärper er, om ni inte tänker på mig, tänker jag när jag krossar barriären och träder in i köket. Och där sitter pappa i vanlig ordning, vid köksbordet, och väntar otåligt. Jag ser hur han flyttar besticken, både kniven och gaffeln, från vänster sida om tallriken, till höger, och så tillbaka till vänster igen. Ibland flyttar han bara gaffeln eller kniven, så att de hamnar rätt, så att kniven ligger på höger sida och gaffeln på vänster. Jag kan se på kraften i hans förflyttningar att han förmodligen har flyttat besticken fem gånger redan innan jag kom in i köket. Förflyttningarna blir ryckigare och hetsigare för varje gång. När han börjar dra i den vita duken med broderade blommor i pastell, då är det riktigt nära. Vad jag kan se nu så har han ännu inte börjar röra duken, men det är tillräckligt nära för att jag inte ska vilja sätta mig vid köksbordet i fult furu. Furu kan nog vara det fulaste träslag jag vet, och bara därför så har vi ett riktigt präktigt stort bord i furu. Stort så att det skulle räcka för en stor familj, kanske en hel släkt, men jag har inte ens några syskon. ”Bra att du kommer nu, maten är snart klar”, säger mamma utan att släppa blicken från spisen. Jag säger ingenting. Jag koncentrerar mig på att se hårets starka orangea färg som kan lysa bort all furufärg och även det som finns där på andra sidan av bordet. ”Ska du inte svara när din mamma pratar med dig?” säger pappa utan ett egentligen titta på mig. Han säger det mer som ett konstaterande, innan han fortsätter: ”Ser

11


du hur hon beter sig mot dig, Anita? Ska du bara låta henne bete sig så här? Ska du aldrig säga ifrån?” Jag ser hur mamma vrider på sig, hon vet inte om hon ska lägga energi på pappa, maten eller mig. ”Kan vi inte bara äta nu”, säger hon till slut. Jag säger fortfarande ingenting. För vad finns det egentligen att säga? Jag skulle vilja säga att jag inte längre har någon aptit, att det kommer att bli omöjligt att pressa ner en enda liten bit mat. Trots att mamma har lagat en särskild vegetarisk gryta till mig så kommer det ändå inte att spela någon roll. För det har fastnat en klump precis i svalget. En klump som började i magen, letade sig fram till bröstet och slutligen pressade sig upp i svalget och som nu täcker upp allt. Det blir svårt att andas av den där klumpen, och ännu svårare att svälja ner mat. Jag blir tvungen att släppa tanken på stroke. Just nu ligger det närmare till hands att jag ska kvävas. Med den tanken lyckas jag faktiskt få ner några tuggor. Dessvärre är grytan med rotfrukter alldeles för sönderkokt, det finns ingen bit som är tillräckligt hård för att kunna fastna i halsen och kväva mig, hur mycket jag än försöker.

12


Det är Patti Smith som räddar mig, som får mina dagar att gå runt och får mina tankar att leda vidare till någonting större, får mig att se att det finns någonting annat bortom radhuslängor och skåprader i korridorer. Tack vare henne vet jag att det finns, om än på andra sidan jordklotet, folk som förstår mig. ”Horses” är den absolut bästa skivan som hon har gjort, som någon någonsin har gjort. Men att den är världens bästa skiva är det ingen annan som förstår. Det fanns en tid då pappa förstod det. Det måste han ha gjort, för det var i hans samling med vinylskivor som jag hittade den. Det var omslaget jag fastnade för först. Till en början, när jag såg den på långt håll, kunde jag inte se om det var en kille eller tjej. Men så tittade jag närmare, och mötte Pattis blick, jag såg att hon inte brydde sig om att jag inte visste. Jag såg att hon struntade i om ingen annan förstår, hon kan stå självsäker ändå, med en kavaj slängd över axeln och med en blick som innehåller svordomar, kanske Fuck you. Fast på ett vänligt sätt. Till mig var det mer som en uppmaning, att jag ska våga säga Fuck you till de som förtjänar det. Patti skulle aldrig säga Fuck you till mig. 13


Det var den dagen vi fann varandra, det var för två år sedan, och det var då jag köpte min första svarta kavaj. Om pappa skulle lyfta upp skivan och titta på Patti så är jag säker på att hennes ögon skulle börja glöda och hon skulle garanterat skicka ett gäng Fuck you-pilar rakt på honom. Men jag får ändå lov att vara en aning tacksam mot pappa för att jag hittade denna skiva, och att han inte har märkt att jag har flyttat in både skivan och vinylspelaren i mitt rum. Jag kan visserligen lyssna på den på Spotify, men det är något särskilt med knastret från vinylskivan, som om hon finns där, viskandes till mig. Jag låser alltid rummet när jag ska lyssna, och så sätter jag mig riktigt nära högtalarna, och då är det precis som om Patti sitter bredvid mig. Hon lutar sig mot mig så att hennes svarta hår trasslar in sig i mitt eldigt röda, och det är då vi blir som en enhet, jag och Patti Smith.

14


Jag står i min skogsgröna sammetsklänning och tittar mig i spegeln. Jag blir glad av att se hur det gröna tyget förenar sig med färgen i mitt hår. Egentligen kan jag inte förstå hur det går till. Det alldeles gröna, som lyser, och så mitt hår, som liksom skriker, men på något sätt är det som att de skriker till varandra, kom, skriker de, och så smälter de samman. Det är det enda jag kan tänka på när jag står där framför spegeln, att jag borde bära gröna kläder varje dag, som en hyllning till mitt röda hår. Egentligen vet jag att det är lönlöst att gå på disco, och uppleva den där discokänslan, känslan när dansgolvet blir till den enda världen som existerar, när allting utanför en nedsläckt skolmatsal glöms bort. Jag tycker om att blunda när jag dansar, låta kroppen styras av basen och blinkande stroboskop som letar sig in bakom ögonlocken. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Men det kommer alltid till en punkt då lamporna tänds. Det är då jag ser att jag är ensam, grupperingarna lyser tydligt i matsalen som i lampljuset inte längre känns som en särskilt bra discolokal. Magin är bruten och jag står där, utan någons hand i min. 15


Oftast försöker jag att gå innan det är för sent, och lämna dansgolvet medan vi som dansar där fortfarande är som en sammanhängande massa som rör sig i takt till musiken, i en slags gemenskap. När lamporna tänds kommer också ögonen, och den där jag-förstår-mig-inte-på-henne-blicken. Sådana blickar syns inte i ett discodunkel. Om jag har lyckats slita mig från musiken och lämnat Sörbyskolans matsal före någon annan så brukar det stanna kvar en bra känsla i magen. Jag försöker att hålla den kvar så länge som möjligt, i alla fall så länge som det tjuter i öronen av den höga volymen på musiken som tycks stanna kvar i huvudet. Jag tar den långa vägen hem. Stryker runt längs alla cykelbanor, jag är inte ens rädd för mörkret som omsluter vägarna och gör dem till svarta tunnlar. Jag ser snarare mörkret som ett skydd, ett tjockt varmt täcke. Ibland stannar discokänslan kvar ända tills jag kommer fram till vårt hus och lägger handen på dörrhandtaget. Men när huden väl har snuddat vid det flagnande stålet som en gång var guldfärgat men som just nu bara känns gammalt och slitet, så går det inte längre att känna den där befriande discokänslan. Just nu, när jag ligger i sängen och ska försöka sova, tänker jag att jag skulle vilja spara vissa känslor i en liten ask, så att jag kan öppna den vid behov och överösa mig med positiva känslor. Det finns ett starkt behov just nu. Det var jag som väckte honom. Hur försiktigt jag än öppnade dörren och smög in, utan att ens hänga av mig 16


jackan, så vaknade han ändå. Jag kunde höra knarret i fåtöljen när han rörde sig. Jag förstår inte hur hans första känsla, varje gång han vaknar, kan vara ilska. Just nu är det mig han är arg på. Jag hör mitt namn nämnas, Sandra, det låter så hårt när han säger det med den där rösten, liksom väsandes mellan ihopknipna käkar. Den Sandra han pratar om skulle lika gärna kunna vara ett monster. En hemsk människa som inte visar någon respekt för sina föräldrar, som kommer hem sent, spelar hög musik och ser ut som fågelskrämma så att alla får skämmas. Ramsorna om mig går om och om igen, vid tredje varvet trycker jag kudden så hårt över huvudet, mot örat, så att det tjuter mer än vad det gör när man har lyssnat på musik alldeles för högt. Det brukar gå över efter ett tag. När han har tröttat ut sig själv, när han kanske har insett att han står i köket och skriker utan att någon annan lyssnar, när han har tagit den sista klunken och somnat, djupare än sist.

17


9789175770604  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you