Irak eller Afghanistan, arbetare från USA :s småstäder, är vi vana vid att de fattiga svarar för en oproportionerligt stor andel av de döda. Mellan 1914 och 1918 däremot var kriget i alla de krigförande länderna förvånansvärt dödsbringande för de härskande klasserna. På båda sidor var sannolikheten för officerare att dödas betydligt större än för de män som de ledde över skyttegravarnas bröstvärn och ut i kulspruteelden, och de kom ofta från samhällets högsta skikt. Ungefär 12 procent av alla brittiska soldater som deltog i kriget dödades exempelvis, men för pärer eller söner till pärer i uniform var siffran 19 procent. Av alla som utexaminerades från Oxford 1913 dödades 31 procent. Den tyske kanslern, Theobald von Bethmann-Hollweg, förlorade sin äldste son och det gjorde också den brittiske premiärministern Herbert Asquith. En blivande brittisk premiärminister, Andrew Bonar Law, förlorade två söner, liksom tidningsmogulen och krigsministern viscount Rothermere. General Erich Ludendorff, krigets viktigaste tyske befälhavare, förlorade två styvsöner och tvingades personligen identifiera den enes ruttnande kropp, uppgrävd ur en grav på slagfältet. Herbert Lawrence, chef för den brittiska generalstaben på västfronten, förlorade två söner; hans motsvarighet i den franska armén, Noël de Castelnau, förlorade tre. Sonsonen till en av Englands rikaste män, hertigen av Westminster, fick huvudet genomborrat av en dödlig kula tre dagar efter att han skrivit till sin mor: »Skicka mig strumpor och choklad, livets två absoluta nödvändighetsvaror.« En sak som delvis lockar oss till detta krig är att det för alltid krossade det självsäkra, soliga Europa av husarer och dragoner i plymprydda hjälmar och kejsare som vinkade från öppna hästdragna ekipage. Som poeten och soldaten Edmund Blunden uttryckte det när han beskrev de dödliga första dagarna i slaget vid Somme hade ingendera sidan »vunnit, eller kunde vinna, kriget. Kriget hade vunnit.« Under trycket av det ändlösa blodbadet upplöstes två imperier fullständigt, det österrikisk-ungerska och det osmanska, samtidigt som den tyske kejsaren förlorade sin tron och den ryske tsaren miste livet tillsammans med hela sin familj, så fotogenique med sonen i seglarkostym och döttrarna i vita klänningar. Även segrarna var förlorare. I Storbritannien och Frankrike förlorade tillsammans över två miljoner människor livet och de båda länderna gick ur kriget djupt skuldsatta. De protester som utlöstes av hemvändande koloniala krigsveteraner inledde den långa upplösningen av det brittiska imperiet och ett brett stråk över norra Frankrike hade förvandlats till aska. Den fyra och ett halvt år långa tsunamin hade orsakat en ödeläggelse som för alltid förmörkade vår världsbild. »Mänsklighet? Kan någon verkligen tro på mänsklighetens förnuft efter det senaste kriget«, frågade den ryske poeten Aleksandr Blok några år senare, »med nya, oundvikliga och ännu grymmare krig i antågande?« 10
Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 10
2011-12-13 16:16:08