Issuu on Google+

Glorias memoarer


Glorias memoarer Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Therese Loreskär © Omslagsfoto: Therese Gassne Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2014 ISBN: 978-91-7577-063-5


"Till mina guldklimpar Aron och Alva."


Kära memoarbok!

J

ag är bara 10 år, men med tanke på vad som hände i skolan idag, är mitt liv helt slut. Lika bra att skriva mina memoarer nu, så är det gjort. Memoarer är en bok där författaren skriver om sitt liv. Oftast skrivs den i slutet av ett långt och framgångsrikt liv. Typ kända skådisar och sångerskor, och så jag eftersom: Jag är dödsdömd! Åtminstone om man ska tro min kompis Sofie som precis sms:ade mig för att berätta att det nu finns en FB-sida som heter: ”Stäng av Gloria – rullstolshataren från Vallforsskolan, NU!” Eftersom mina föräldrar vägrar låta mig få ett FB-konto innan jag är 14 år fyllda, får jag lita på vad Sofie har läst och kan berätta. Tydligen har sidan redan fått 23 stycken gillare. Ryktet säger också att en utskrift från sidan redan är inlämnad till rektor Aletta. Jag har ingen aning om ifall rektorn har makt att stänga av mig från skolan. Men jag har inte heller någon lust att undersöka saken närmare. Låt mig börja från början: Idag var det den viktigaste dagen på hela läsåret. Den viktigaste dagen i hela min mellanstadiekarriär.

9


Fotodags till skolkatalogen. Den enda dagen man absolut inte får komma till skolan i en gammal grön tröja, som jag råkade göra förra året i trean. Jag hade helt glömt av att det var fotodags och dök upp i min favorittröja. Den var både nopprig och hade två små hål i kanten. Den där tröjan förföljde mig hela förra året. Både i skolkatalogen och på dörren till klassrummet, där klasskortet satt uppe i åtta långa månader. I år fick jag helt enkelt inte göra några misstag. Jag förberedde mig tidigt på morgonen. Väckarklockan stod redan på sex, så jag skulle ha gott om tid på mig att duscha och tvätta håret. Jag hade mutat min storasyster Natalie med tjugo kronor och fyra kommande städningar av vår hamstersbur, om hon fönade mitt hår. Allt gick enligt planerna. Jag kom till skolan med mitt bruna långa hår uppsatt i en hög hästsvans. Tycker själv att det är den frisyren som gör mig sötast. På mig hade jag en ny, ljusblå tröja. Aldrig använd, så inga hål och inga noppor så långt ögat kunde se. Till tröjan hade jag mina favoritjeans med ett litet broderat, rosa hjärta på högra fickan. Så långt allting bra. Dessutom skulle vår klass, 4A, fotograferas direkt när skolklockan ringde in klockan 08:10. Kanonbra, för då skulle jag inte heller ha någon tid att spilla skollunch på kläderna. Vi kom in till fotografen, som föste ihop oss i en klunga 10


för att sedan skicka de längsta till bakersta raden. Jag kunde inte tro min lycka när fotografen valde ut mig att ligga raklång i knäna på nedersta raden. Platsen som alla vet är särskilt sparad till de coola. Framför mig på golvet satt några klasskompisar och Sanja med sin rullstol. Allt var upplagt för ett succékort. Det var då det hände, det som nu har gett mig magknip och fruktan att rektor Aletta ska kasta ut mig från skolan. När jag låg där, kändes det som om jag skulle halka ner och ramla på golvet. Så jag knep liksom fast mig med handen i knäet på Oscar. Det skulle jag aldrig ha gjort. Precis innan fotografen knäppte första kortet, skakade Oscar till sina knän för att retas och jag tappade greppet. Utan att kunna göra något åt saken flög jag framåt i luften. Jag vet knappt vad som hände. Tydligen viftade jag till med armarna på min väg ner mot golvet och i fallet fick jag tag i Sanjas rullstol. Med ett brak landande jag på golvet. Sanjas rullstol tog ett rejält skutt framåt och brakade in i fotografen. Sanja själv hamnade på golvet. Hela klassen skrek högt. Carro pekade på mig och skrek: ”Är du inte klok, Gloria! Vad håller du på med? Din knäppa, knäppa, galna rullstolshatare.” Sanja hade chockat satt sig upp på golvet. Fotografen hade stoppat rullstolen som rivit ner ett av hans stativ. Carro och coolingarna skyndande sig fram och hjälpte upp Sanja i rullstolen igen. Sanja grät högt och körde 11


snabbt ut ur rummet. Efter henne sprang Carro och coolingarna. Oscar tittade surt på mig och sa: ”Hur kunde du? Fattar du inte att Sanja har rullstolen för att hon inte kan gå? Du kan ju inte bara slänga av henne hur som helst.” Fotografen suckade och svor också. Hela rummet var en stor röra och han skulle vara tvungen att börja om med allt. Efter en lång stund kom alla coola tjejerna och en rödgråten Sanja tillbaka in i klassrummet. Fotografen suckade högt och började ställa upp oss. Han sparade mig till sist och pekade på en plats längst bak i vänstra hörnet. Jag som inte ens är tillräckligt lång för att stå i bakersta raden fick nu stå där och skämmas. Det värsta är att jag vet att Carro och coolingarna egentligen inte alls bryr sig om Sanja eller hennes rullstol. Detta är straffet för att jag förra veckan råkade vinna i frågesportstävlingen på roliga timmen. Carro och coolingarna blev superarga och beskyllde mig för att fuska. Fröken Helena kom till min hjälp. Carro och coolingarna åkte ut ur klassrummet och fick sitta där under resten av timmen. Jag visste att de bara väntade på ett bra tillfälle att hämnas på mig. Det tillfället kom visst idag.

12


13


God morgon kära memoarbok!

L

igger under täcket och skriver. Väldigt viktigt att jag inte går till skolan idag. Ligger här och spelar sjuk. Dödssjuk. Natalie har redan varit inne och ropat god morgon. Jag låg prickstilla och tänka sig, hon gick sin väg. Klockan visar 07:10 och jag vet att när som helst kan mina föräldrar komma in hit för att försöka få upp mig. Måste spela sjuk.

14


God morgon igen! Detta skriver jag i all hast vid frukostbordet. Mamma tvingade upp mig trots att jag berättade att jag både har hög feber och kräkts hela natten. Mamma gick inte på det. Hon tog tempen på mig och den visade normala 37,1 grader. Sedan inspekterade hon badrummet och tänka sig, inga små kräkfläckar eller skrynkliga handdukar på golvet som kunde vittna om en nattlig kamp där inne. Min kära fina memoarbok, detta kan vara slutet. Jag hinner inte skriva särskilt mycket i dig heller. Om jag inte överlever dagen, kommer här min lista på de sista önskningarna jag har i detta liv. 1. Låt Carro och de andra coola tjejerna i klassen drabbas av massa finnar i ansiktet så fort de kommer upp på högstadiet. Snälla, kasta av dem från tronen. 2. Låt Oscar och de andra elaka killarna i klassen flytta. Flytta långt bort från Vallforsskolan. 3. Låt Sofie bli populärast och sötast av dem alla och snälla låt henne växa lite, så att hon slipper vara kortast i all evighet. 4. Se till att Natalie tar hand om vår hamster. Hon har blivit så himla glömsk sedan hon började i sjuan. Ge tillbaka några hjärnceller till henne och se till att hon börjar ta hand om hamstern. 15



9789175770635